Min dag idag

I morse:

Madam och Cascade möts ute på Orröströmmen med Nämdö i bakgrunden

Total tystnad, lite folkliv vid bryggan eftersom det var några som skulle möta vid båten, annars tyst.

I eftermiddags:

Vegansk bulle och latte med havremjölk på ett fik på Söder i väntan på tåget

Efter en vecka med falukorv, mjölk, kyckling och annat som jag inte ätit på rätt länge satt det fint med en vegansk bulle på Sööööder. (jag var tvungen att åka dit för att mitt tåg inte gick från Centralen pga spårarbeten. Heja Trafikverket som vågar stänga av järnvägen ibland!)

Samtidigt får jag Telegram-meddelanden från familjen som sitter ute på Nämdö utanför bageriet och smaskar på bullar.

Splittrande? Ooooh yes. Då gäller det att tänka efter vad som är viktigt.

Fika

Jag älskar att vara i stan och sitta på det där fiket och få precis det jag vill ha (bullen var som en dröm!), men jag älskar också att vara ute i skärgården och inte ha dom möjligheterna för att det helt enkelt inte finns där ute. Ja förutom numera då när det är en ny driftig ägare av affären som har dragit igång bageriet och har ett fik vissa dagar. Okej, så fika-aspekten går bort, det kan jag göra på båda ställena.

Handla mat

Det är väldigt bekvämt att gå från spårvagnen och slinka in på Hemköp och köpa lite mat. DET är en större aktivitet där ute – ta båten över oavsett väder och så finns det kanske inte allt man vill ha. Icke-animaliska produkter som havre-och sojamjölk till exempel. Och så måste man släpa grejerna upp från sjön till huset, jobbigt, i stan kan man ta hissen.

Men å andra sidan handlar man kanske mer mat som man inte äter upp ifall det är för lätt att få hem den? Långsökt kanske, men min tanke var att man kanske äter lite mindre när man är där ute, och det kan väl aldrig skada. Nä, handla mat är ingen game changer.

Socialt

Ja här är väl den största stötestenen. Det finns inte så många i min ålder som bor på Orrö, och definitivt inga i mina barns ålder. Personligen skulle jag nog klara mig utan i några månader, men det samma kan inte sägas om barnen. Man hinner som vuxen mitt i familjelivet ändå inte träffa kompisar så jätteofta, så det är kanske inte ett jätteproblem. Värre för barnen som sagt.

Aktiviteter

Den här är kanske ännu större. Vad ska man GÖRA där ute hela dagarna? Well, jobba för det första. Man måste ju försörja sig var man än är. Det blir väl inte så mycket körsjungande precis, det finns mig veterligen ingen motettkör på Nämdö. Men jag såg i programmet att kyrkokören hade konsert på Påskafton, och även om den kanske inte är så utmanande för mig så kan man kanske vända på steken och känna att man bidrar lite? Kanske finns det möjligheter att lära några av barnen där att spela fiol? Eller tvärflöjt? Jag är inte jättebra på tvärflöjt, men jag kan nog hålla några sjuåringar aktiverade med det iallafall.

En gång i månaden är det pub i Hembygdsgården, det är kul!

Kort sagt, det blir en annan värld, en annan hastighet på livet, och det kanske inte behöver vara något negativt. Men det behöver inte vara något positivt heller.

Mitt problem är att jag slits så fruktansvärt mellan Göteborg och Orrö. Jag känner mig mer ”i mina rötter” när jag är på Orrö, det är mina domäner, jag vill inte bara vara en gäst här, men mitt hem och mitt liv är i Göteborg.

Skitjobbigt.

Space out

Fjärde dagen ute på ön, och andra dagen helt själv med småkillarna.

Det är lite av ett experiment att släppa allt fritt och se hur dagarna utvecklar sig, vad jag gör, vad barnen gör, vad vi gör tillsammans… Dagarna är fantastiskt vackra med sol hela tiden och nästan ingen vind, och mitt på dagen är det 8-12 grader varmt. Vad mer kan man begära? En båt som är sjösatt kanske så man kan ta sig till och från affären, men det är väl mycket begärt antar jag. Jaja, det finns flera paket pasta och mathavre i skåpet, så vi svälter inte.

Så vad gör vi? Tja, killarna har hittat lite järnskrot som dom har som svärd och kastar prick med pinnar mot svärden med målet att splittra pinnen så det ryker.

Och så håller dom på i långa stunder.

Emellanåt går vi turer på ön tillsammans, upptäcker nya ställen eller gamla ställen med nya fynd som tex en vassrugge så hög, tät och stor att båda barnen försvann in och lekte i den en lång stund.

Stackars jag stod utanför i solen och kollade in svanfamiljen som guppade i närheten.

 

Vi fikar uppe i kojan – tre personer på en dryg kvadratmeter, mysigt mysigt och lite lagom dragigt, men inget som tar ner humöret direkt. Chokladkex och clementin, behöver inte vara mer komplicerat än så.

Vi lagar och äter mat (det finns mer än mathavre och pasta, jag lovar…) när vi blir hungriga, går på span runt ön och letar efter lekkamrater (noll än så länge, hoppas det ändrar sig på torsdag), ritar kartor över ön, läser Kalle Anka från 1986 och har det allmänt soft.

Så fantastiskt skönt att vara här ute och bara ta det lugnt. Jag suger på tanken att vara här länge, och för min egen del känns det välkommet. Jag vet inte hur barnen skulle klara det, speciellt Hannes som har ett ganska stort socialt behov, men det kanske finns alternativ. Det kanske inte är nödvändigt att flytta, utan att bara vara en längre period tex över sommaren, vad vet jag.

Något jag vet är iallafall att jag är nästan tom på ord. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva, jag har slut på berättelser, därav mitt lågfrekventa skrivande för tillfället. Men jag mår bra åtminstone, alltid något som går åt rätt håll…

 

Den naiva drömmen om Stockholm

Från kurs i Solna (Entreprenadjuridik; mastigt, svårt och snårigt, och jag vet nu om inte förr varför jag aldrig varit intresserad av att bli jurist) hem till fadern som är konvalescent efter en elak bakterieinfektion.

Båt från Nybrokajen väcker liv i mina stockholmsdrömmar, även om de mest är skärgårdsdrömmar numera. I det stilla mörkret vid Nybrokajen (förvånansvärt lite biltrafik så jo det var ganska stilla; stadsstilla dvs suset från stan men utan öronbedövande larm) stod vi och tittade på dom som satt inne i värmen på båten. Ja för dom satt i fönstret där fram och släppte inte på oss förrän tre minuter innan båten skulle gå. Lite fisigt tycker jag men nejdå jag är inte bitter.

Men låt oss inte hänga upp oss i sådana petitesser. Det är ju BÅTEN det handlar om. Att stå på Nybrokajen, höra stadens sus, se ljusen från Grönan i fjärran, Strand Hotell glimmar vackert, Strandvägen på andra sidan, Tornbergs ur (ersatt av gigantiska lysande älgar, är inte säker på att det är en bra grej)….drömmen om Stockholm i sin mest levande form. Även här hög nostalgifaktor trots att den här båttrafiken inte fanns när jag var i krokarna, men det är ändå mina hoods efter flera år i servisen på Berns.

Tänk att åka från jobbet varje dag med båt, så otroligt avkopplande.

Haken i det hela finns naturligtvis där – att båtresan Nybrokajen-Nacka Strand tar 35 minuter och hela resvägen från Solna blir en dryg timme och jag avskyr att pendla, men sånt får man ju inte tänka på när man drömmer. I drömmar är allt möjligt.

Så låt mig drömma loss och tänka att jag inte går av i Nacka Strand utan på Blockhusudden och går upp till mitt lilla (?) hus jag har där ute. Tyst och stilla men ändå mitt i stan, båt och buss för att komma in, lagom glest mellan grannarna, natursköna omgivningar överallt, Skansen och Grönan i närheten men ändå tillräckligt långt bort, Strandvägen en liten cykeltur bort med tillräckligt många restauranger rätt nära, båten nere vid vattnet….

För det är väl så det är att bo i Stockholm numera? Inte en trång trea i en förort till galna priser och pendling 90 minuter enkel väg om det är vackert väder och nerförsbacke? Nä det är dom glimmande bilderna som är verkligheten, iallafall för mig som bara bor på hotell när jag är här numera, så jag håller drömmen levande!

Jag fyller Internet med tomma ord

Mitt senaste skrivuppdrag tar en del tid. Det är typ reklamtexter, eller iallafall säljande texter som ska övertyga någon som kommit till en sajt att det är där dom vill köpa sina produkter. Det är ganska korta texter men ändå väldigt långa, för hur mycket kan man övertyga någon om att just en penna är den profilprodukten dom behöver? Eller en kopp? I 300 ord?

Så det känns som att jag lämnar ett alltför stort bidrag till att fylla Internet med blaj. Fast det är väl en del av gamet; sälja. Tror inte det blir någon lång karriär i mitt fall – det tar alldeles för lång tid mot vad man får betalt. Men å andra sidan kanske det är som att sy en T-shirt – har man väl gjort mönstret och provat det en gång så går det löjligt fort att damma iväg en 3-4 stycken. Antar att det är en del copy+paste i den här branschen också, fast med vissa modifieringar.

Men det är ganska tröttsamt att sitta och jobba fram superlativ för att argumentera för att folk ska köpa skräp eftersom det är något jag själv inte tror på. Överkonsumtion.

Tror det är bra för mig att sitta på en ö i skärgården med ett begränsat antal kläder och begränsade shoppingmöjligheter (=obefintliga), det kommer nog ge mig ro i själen att veta att jag bidrar till lite bättre hushållning på jorden. Eller kanske inte – taxibåt till och från skolan varje dag kan väl knappast kallas för miljövänligt…

Fokusproblem

Min påbörjade konkretisering av mina Orröplaner tar en del fokus från mitt arbete emellanåt, kan jag väl medge utan att skämmas. När båda barnen säger att dom vill vara med där ute är det svårt att inte göra lite efterforskningar och börja kolla möjligheterna lite. Så jag har varit i kontakt med Värmdö Skärgårdsskola, där jag fick veta att barnen på Orrö hör till skolan på Runmarö, som ligger norrut nära Stavsnäs.

För att komma till skolan på morgonen åker dom taxibåt, ca 8 sjömil, så himla coolt.

Adam reflekterade över det hela med att ”Så om jag ska hem till en kompis efter skolan måste du komma och hämta mig med båt?” Jajemen, det måste jag. ”Woooow…”

Tyvärr finns det ju inga barn på Orrö, men några på Nämdö av okänd ålder och antal, men man kan ju hålla tummarna.

Bredvarpet, vår vik, sett från landsidan

 

Dags att börja förverkliga drömmar

Den kommer i brevlådan fyra gånger om året numera, Nämdö Nu, som är Nämdö Hembygdsförenings blad, och den påminner mig om den långsiktiga plan jag har lagt och som sakta kryper allt närmare – att spendera en längre tid ute på Orrö.

Ja för ön heter visst Orrö nu igen, det där med Orröföll visst inte så väl ut, verkar det som.

Planen? Jo, jag har som jag tror jag nämnt tidigare tänkt spendera en längre period där ute, inte bara några veckor på sommaren, utan åka ut när isen går så man kan få i båten och åka hem igen någon gång i oktober-november när isen börjar lägga sig.

Varför? Varför inte?! För att man sannolikt bara lever en gång och jag tror att jag skulle ångra mig bitterligen om jag inte tog chansen att få vara där ute lite mer medan jag (förhoppningsvis) är frisk och stark.

Dessutom vill Hannes följa med. Det sa han när jag började prata om det här för ett år sen ungefär och jag trodde det skulle skava av sig fortare än kvickt, men senast idag ville han fortfarande det.

Så nu sitter jag och spanar in möjligheter till skolgång för en då fjärdeklassare, skolskjuts med taxibåt till Runmarö och annat kul! Ja för det är bara ett år kvar eftersom jag har sagt att jag ska göra det våren 2020 (ett helt år kvar, Hannes hinner ändra sig flera gånger till innan dess.

Och då kan man ju tycka att det blir ensligt och eländigt att vara där ute, men faktum är att det håller på att blåsa liv i bygden där ute rätt ordentligt. Sedan affären på Nämdö (Guns Livs) stängde förra året för att familjen Öman inte orkade ha det kvar har ett företag som jobbar med skärgårdsutveckling köpt upp den. Dom jobbar som illrar för att få fart på Nämdö skärgård, och för första gången som jag vet iallafall är affären öppen fortfarande långt in i november – fyra dagar i veckan!

Utöver att hålla affären öppen arrangerar dom luncher, ö-vandringar, fredagsmys, och så har vi Hembygdsföreningen som har pub en gång i månaden och lite andra aktiviteter emellanåt.

Jag tror alltså att det kan bli en rätt givande säsong att vara där ute. Hade såklart varit kul om hela familjen var med, men blir det bara jag så tror jag att jag lär mig väldigt mycket av det också.

Åsså jobbet. Jag måste se till att jag har ett projekt som är i planskede eller där jag på något annat sätt inte måste vara på plats IRL mer än kanske att komma ner en gång i månaden och stämma av. Vi har fiber där ute så bredbandet är bättre än mitt i stan i Götet (hej ComHem….)

Största hämskon är att jag är så jvla mörkrädd. Men det får jag väl bara lägga av med. En sån sak hade varit lättare om man inte var ensam där ute.