I StorStan

Så har min man vänt ut och in på sig själv och lever större delen av den här veckan på en buss till eller från Oslo. Och varför då? Jo, så jag ska få åka till Stockholm på kurs i två dagar.

Han åkte Gbg-Oslo i söndags, Oslo-Gbg idag, Gbg-Oslo på fredag morgon (fakir så han ska hinna vara några timmar på jobbet IRL), Oslo-Gbg på fredag kväll och sen Gbg-Oslo upp igen söndag kväll. Det är så himla snällt att jag inte har ord för det ❤

Så nu på kvällen tog jag tåget upp; allt flöt perfekt, inga störningar, lugnt i vagnen, tomt säte bredvid, sushi till middag, några avsnitt på Netflix….vad mer behöver man ibland?

Jag bor på Royal Viking, underbart skönt att ha en minut att gå från tåget, och mitt rum ligger på samma våningsplan som skybaren – det måste väl vara ett omen? Och jag är inte den som går emot ödet, så en väldigt god dry martini  i skybaren innan jag nu är på väg i säng.

Vissa dagar är livet så himla bra!

Men jag märker att jag saknar så otroligt att ha ett jobb som innebär lite resor då och då…

 

Semesterplanerna

Ja alltså vi skulle bara ta det lugnt och inte flänga runt så mycket den här semestern, bland annat för att jag knappt har några semesterdagar att ta ut.

Så här blev det.

Dvs inte särskilt lugnt och stilla alls och ganska mycket flängade.

Och det ska bli så HIMLA kul!!!! Förändringsvillig – javisst!

Blott Sverige svenskt luciafirande har

Så jag har en weekend i Stockholm med käraste Anna, och när den sammanfaller med Luciahelgen måste man ju passa på. Som veteran i de här sammanhangen går jag inte på vad som helst, och därför är det bara aktuellt med Adolf Fredriks musikklasser (eller eventuellt Nacka dito), och det bjöds i Engelbrektskyrkan.

image

Orkestern spelade Pärt och Stråkserenad av Dag Wirén (som lät väldigt mycket som Britten), och sen var det luciatåg. Helt fantastiskt.

Jag läser att svenska barn o ungdomars intresse för att gå luciatåg minskar (de ser det som gammalmodigt och tråkigt) och det är så himla synd, för det är verkligen vackert. Men men….Livet….

Sunk-SJ

Efter några bonusdagar i skärgården tillsammans med min far och minsting var det dags att åka hem. Ett av lockbetena för lillemannnen var just att vi skulle åka tåg, RIKTIGT TÅG, dvs inte spårvagn eller tunnelbana. Jag hade berättat att det fanns restaurangvagn och det var vår lilla hemlis att vi skulle äta glass mitt på dagen. Själv såg jag fram emot ett mysigt fräscht tåg, lite skumpande i några timmar genom svensk och norsk landsbygd innan man kommer fram mitt i stan.

Nu har vi precis kört förbi Södertälje och vi har redan tröttnat. Tåget är sunkigt beyond belief, restaurangvagnen är en vagn med en kiosk i och ännu sunkigare säten än de vi har på våra platser. Och inte finns det glass heller. Jag hade räknat med att vi skulle kunna få någon slags mikrad lunch här om några timmar men just nu känns en torr ostmacka som det mest sannolika – om ens det finns. Spännande. Frukostmackorna sparas för kommande drabbningar.

Robinson på räls. Ljus i mörkret: det finns eluttag på varje säte.

Lättjan

Så har jag gjort det; utnyttjat privilegiet jag har att få gå i Fast Track på flygplatsen. Det har hittills inte behövts för köerna har varit så korta, men idag var den evinnerligt lång och Fast Track helt tom så jag gick dit. Förbi alla köande föräldrar med sina uttråkade barn med en myrstack i varje ben, förbi värmen och väntan och rätt in till den vänligt leende mannen som säger ”Välkommen”. Av med bältet, upp med handväskan (mitt enda bagage) på bandet och igenom på max en minut.

När jag kommer ut på andra sidan är jag bredvid dom som stått och köat länge och äntligen är igenom, varma och trötta inför en resa som knappt har börjat. Och det känns eländigt men underbart. Jag lider med dom som stått där så länge och undrar varför just jag får glädjen att bara glida igenom medan dom får köa. Men jag vet ju svaret; jag är en god kund hos SAS tack vare mitt jobb. Och Fast Track är väl den enda fringisen jag har eftersom jag inte är en SÅ god kund, bara lite. Ja och så får jag ladda ner tidningar via appen, det är heller inte fy skam.

Och det var fantastiskt skönt att bara gå igenom. Några minuter extra att äta lunch på, inte så stor tidsvinst egentligen men ACK så bekvämt….