Ett projekt på väg mot sitt slut

Det tvååriga projektet för att ersätta fiber från gatan till slutanvändaren i fastigheten med dataöverföring via laser istället, går mot sitt slut. Istället för att göra omständiga och kostnadskrävande grävningar i gatan kan man nu istället skicka via en optisk enhet som sitter på fastigheten, en busskur, stolpe eller annat. Tekniken har funnits tidigare men varit en högkostnadsprodukt, men projektet ConnectTOO har nu lyckats med att göra detsamma till låg kostnad. 1Gbit/s överföringshastighet på ett avstånd av minst 100 m.

Den här videon gjordes av koordinator Polewall i början av projektet och förklarar enkelt och bra vad det går ut på:

Och idag kom pressreleasen på produkten, vilket känns helt fantastiskt!

Jag är i Polen

Och det är första gången för mig. Igår och nu på morgonen är jag i Krakow, men efter frukosten åker vi längre västerut.
För de som inte är så bevandrade i polsk geografi (de flesta, skulle jag tro) ser det ut så här:
image
Från Krakow till Kedzierzyn-Kozle är det ca 1.5 timme med bil, jag kör eftersom kollegan tappat körkortet i helgen.
Kort sightseeing igår eftersom vi mest jobbade men vi åt knödel och såg stora torget.

Ja för ni har väl HÖRT om stora torget i Krakow? Det hade inte jag, inte förrän i påskas när min far delade med sig av sin kunskap och eviga visdom. Efter det har jag kört stora Torget i Krakow nämnas som en stor turistattraktion. Och nu har jag alltså sett det. Kan rapportera att det är ett torg. Ett stort torg, men likväl ett torg med de förväntade uterestauraugerna och försäljarna. Inte mycket av det sista faktiskt, det ska sägas.

Lägger ut en bild så har du också sett Stora Torget i Krakow.

image
Ett stort torg. I Krakow.

Tack för goda kolleger

Nu tror jag att jag varit nere på botten och vänt. Den här veckan har jag ändrat modus och blivit arg istället för att känna mig som ett offer. Och nu känner jag igen mig själv; tågan, gå-på’et och just det där att inte vara ett offer men styra över min egen situation, att ha kontroll.
Det betyder inte nödvändigtvis att allt, eller ens något, är bättre än det var för några dagar sen, men det väsentliga här är att jag är ovanpå, inte under. Och det gör all världens skillnad.

Kärlek

Pratade av mig med U igår över vin och sushi, och tog en runda igen idag med en kollega som jag känner att jag kan tala fritt och öppet med, och efter de här två praten känns allt mycket bättre. Jag kan såklart inte gå in på vad det handlar om, men det räcker att veta att det är en besvärlig situation med stor förtroendesvikt i min nära samarbetskrets på jobbet.

Men i den nära kretsen finns också personer som är riktiga guldklimpar. De flesta faktiskt. Dom kommer en och en och säger att dom inte riktigt känner igen mig, att dom ser att det är tungt och undrar om det finns minsta lilla dom kan göra för att hjälpa. De frågar inte efter detaljer om vad som hänt eller vem som gjort eller inte gjort något, nej de vill bara hjälpa till och göra det lite lättare. Och då vänder det plötsligt. När man känner att man är omgiven av allt det stödet och all denna värme, då går det att sopa ihop sig och ta nya tag.

Så tack till fantastiska kolleger för att ni finns och gör vardagen lättare!

Jag ger Bryssel en chans till

Ja så var det dags igen med en tur med flyg. Bryssel den här gången för något som kallas Review Meeting RP1 i ett projekt. Då presenterar projektet allt det har åstadkommit under de första 15 månaderna (av 36) – tekniska lösningar, intressanta forskningsupptäckter och så vidare. EU vill veta om det är sannolikt att det här projektet de gett pengar till kommer att bli framgångsrikt och hur projektets medlemmar tänker förkunna för världen att den här nya produkten är på gång eller redan färdig.

Hur det går får vi se, mötet är på onsdag, och i just det här projektet kan det gå hur som helst. Inte så att vi inte gjort det vi skulle, nä tack och lov det har vi… men ett projekt består ju av så mycket mer än bara av de resultat man levererar.

Men iallafall, tredje gången i Bryssel! Facit är detta:

Gång 1: Usch o fy o blä, VILKEN tråkig stad, nänänänä….och Charleroix (där den andra flygplatsen ligger) den kommer man ju bara ihåg för den där pedofilskandalen, Marc Dotroux, dit vill jag i vart fall inte flyga!

Gång 2: Hmmm det kanske inte var så illa ändå. De där restaurangkvarteren var ganska fina och vägen dit rätt trevlig den också. Lite småstadskänsla. Tänker inte flyga via Charleroix ändå – det ligger för otillgängligt till.

Gång 3 (den här): Wow, nice! Grand Place och gångvägen till mitt hotell var trevlig. Såg iallafall två restauranger jag kunde tänkt mig att gå till (om jag inte skulle jobba hela kvällen) men det får bli nästa gång. Vadå Charleroix, vad ska jag dit och göra?!

Bryssel by night
Bryssel by night

Småstadskänsla i en storstad!

Och mitt hotell, Hotel Metropole, är en dröm för en som jag. Ett gammal fint hotell med guldbelagda krusiduller och stoppad sammet överallt. Kanonfint.

Har tillbringat kvällen med att sitta i pianobaren (utan pianomusik tack och lov) och konsumera champagne och småtugg medan jag skriver min presentation till imorgon.

Himla bra, det är för såna här kvällar man reser i jobbet! Precis det uppåttjack jag behöver just nu. Håll bara tummarna för att jag inte blir slaktad med en slö kniv i mötet imorgon. Brrr…

Saakta saaakta…

Going dooown….går jag mot att arbeta lite för mycket med lite för lite stöd i lite för komplicerade sammanhang…. Jag ser det tydligt när jag tittar på det utifrån, men tänker att efter DEN HÄR veckan blir det ändring. Men det är ganska mycket som ska hända i den här veckan, så det är långt bort.

En del saker ligger utanför mitt handlingsutrymme och det är såklart de som stressar mest. Så tack och pris för goda kolleger, ingen nämnd ingen glömd, som iallafall gör det lite lättare.

Blubblubblubbb….nu sjunker jag snart…

Ut på tur igen

Spilimbergo

Den här gången till Italien, närmare bestämt Veneto, närmare bestämt Spilimbergo.

Där, ska ni veta, händer det spännande saker. TI utvecklar en prototypmaskin för att påföra en skyddande beläggning på 2-åriga granplantor som ska sättas ut i odlingarna och en vacker dag bli stora majestätiska, susande granar (som sen förmodligen bara blir pappersmassa, men låt oss inte tänka på det nu). Anledningen till att de behöver skyddas i fält är att det finns en lite fuling, snytbaggen, som har fräckheten (och hungern antar jag) att äta igenom barken på de späda mumsiga plantorna. Och som alla (?) vet dör träd när man tar bort barken.

perfekt snytbagge

Oldest trick in the book, om du inte gillar grannens björk och hen inte vill ta ner den – skala av en strimma bark runt hela på ett ställe hen aldrig kommer se och bara vänta…Det där har snytbaggen kommit på för länge sen, fast inte av illvilja mot sina grannar, utan mer för att något ska man ju äta och barrträdsbark är bara så himla gott.

Men med något runt som tex en pappkon, en plasthylsa, en blandning av sand och lim eller – tadaaa VAX, så kommer den lilla rackaren inte åt plantan. Skyddet sträcker sig bara en kort bit upp på stammen, men vår vän är tydligen inte så smart att han klättrar högre upp och snaskar ovanför. Eller, det gör han, men han är kräsen också och närmare toppen smakar det inte lika bra så då flyger man hellre vidare och ser om gräset är grönare på andra sidan. Eller iallafall om nyplanteringen bredvid är oskyddad. Och hur man vet det? Fråga Sveriges Lantbruksuniversitet, dom kan ALLT som är värt att veta om snytbaggar….

Så turen går till Italien där vår maskin står för tillfället, för att se hur långt utvecklingen har kommit och vad vi har kvar på våra listor innan vi kan kalla det en fungerande prototyp. Vi har en del tid på oss; vi ska hålla på till september 2015 så det finns en hel del spännande utveckling kvar.

Och lite vin, goda skinkor och ostar är aldrig fel heller… Härligt jobb va?!

IPMA introdag

image

Äntligen har det blivit min tur att ha en arbetsgivare som tror på mig och som är villig att investera lite i mig. Stort tack för det TI! Det tar sig uttryck på flera sätt, och ett av dem är att jag i höstas fick klartecken av min dåvarande chef att få fördjupa mig i det som är mitt område – projektledning. Jag fick själv välja (inom vissa ramar givetvis) på vilket sätt jag ville göra det, och för mig fanns det tre huvudalternativ – PRINCE2, PMP eller IPMA.

Visst kunde jag valt enstaka kurser, men jag vill hellre få en certifiering som säger att jag är kapabel till något (ja jag tillhör den generationen som behöver papper på att vi är bra på nåt, som inte klarar oss med att bara veta inom oss att vi är det). Och eftersom projektledning är det jag GÖR var det logiskt med IPMA. Och idag var alltså första träffen.

Jag känner mig ganska bekväm inom projektledning, och har därför sökt in som kandidat på nivå C. Efter den här dagen med lite genomgång av materialet vi ska använda för att utvärdera oss själva och bli utvärderade av assesorerna känner jag mig inte så bekväm längre. Jag känner mig som en fjunig junior tillsammans med några av de som var där idag, och jag undrar om jag verkligen är så kompetent att jag kommer att passera igenom certificeringen. Nyttigt att känna så, att inte vara så himla säker. Glädjer mig verkligen till att göra den här genomgången och granskningen av mig själv.

Det är ett tungt material men jag hoppas och tror att det är nyttigt. Återkommer med mer info allt eftersom jag går in i materialet.