I StorStan

Så har min man vänt ut och in på sig själv och lever större delen av den här veckan på en buss till eller från Oslo. Och varför då? Jo, så jag ska få åka till Stockholm på kurs i två dagar.

Han åkte Gbg-Oslo i söndags, Oslo-Gbg idag, Gbg-Oslo på fredag morgon (fakir så han ska hinna vara några timmar på jobbet IRL), Oslo-Gbg på fredag kväll och sen Gbg-Oslo upp igen söndag kväll. Det är så himla snällt att jag inte har ord för det ❤

Så nu på kvällen tog jag tåget upp; allt flöt perfekt, inga störningar, lugnt i vagnen, tomt säte bredvid, sushi till middag, några avsnitt på Netflix….vad mer behöver man ibland?

Jag bor på Royal Viking, underbart skönt att ha en minut att gå från tåget, och mitt rum ligger på samma våningsplan som skybaren – det måste väl vara ett omen? Och jag är inte den som går emot ödet, så en väldigt god dry martini  i skybaren innan jag nu är på väg i säng.

Vissa dagar är livet så himla bra!

Men jag märker att jag saknar så otroligt att ha ett jobb som innebär lite resor då och då…

 

Hemmakontor

För att man får gott kaffe och dessutom kaka till.

Och för att jag har en djävulsk smärta i högra axeln som kom från ingenstans igår morse, och som gör att jag inte kan jobba vid ett skrivbord.

För att inte tala om bekymmer med att klä på sig (tack A för hjälpen i morse, vi försökte se det som att vi övade oss för min ålderdom), cykla till jobbet (dvs låta cykeln stå), öppna dörrar och en massa annat man gör om dagen där man använder sin axel. Himla användbar led det där, käckt att ha kvar den. I funktion då, that is…

En annorlunda jobbresa

För några år sedan gjorde jag jobbresor runt i Europa. Himla kul att besöka projekt och kolleger i Estland, Italien, Belgien och Stockholm bland annat, och helt perfekt att göra det 3-4 dagar i månaden så det inte blev så betungande på familjen. Those where the days kan man säga och jag saknar det massor.

Men man jobbar inte på Trafikverket för de internationella samarbetenas skull, det är ju ett som är säkert – hittills är det mest exotiska jag fått göra några turer till Ängelholm och inkvartering på unkiga hotell för att förkovra sig inom järnvägsteknik. Vilket inte ALLS är det sämsta, vill jag bara nämna också. Nejdå!

Fast nu jobbar jag ju helt plötsligt inte så mycket med järnväg längre, utan med väg. Närmare bestämt kanten av vägen, eller ännu längre ut – jag ska bygga ett viltstängsel. Jodå! Det är ett projekt som hållit på länge men som av olika anledningar inte kommit så långt som det borde ha gjort, och eftersom jag hade tid över på jobbet så fick jag möjligheten att vidga vyerna lite och jobba med viltstängsel. Det är ju projektdrift det också, så det ska vi väl klara av.

Så nu har jag suttit ett tag på jobbet och diskuterat viltuthopp, viltvarningssystem, faunabarriärer och andra saker som hör till när man bygger viltstängsel. Fast jag har ju aldrig varit ute och sett platsen där vi ska bygga, och det är lite av en svaghet tycker jag så det ville jag rätta till.

Sagt och gjort, jag tog vår gamla bil och körde iväg mot Borås, närmare bestämt förbi Borås och ut på Väg 27. Vid Ätran tar det befintliga stängslet slut och vårt ska börja.

Vackert va?

Jag fick iallafall sett det jag ville se och ta dom fotografier jag ville ta, även om det ser ut som man kan tänka sig – skog, skog, skog och lite åkermark, några korsningar och en rastplats. Men det är skillnad att göra en kvalificerad gissning av hur det ser ut och att faktiskt vara ute och se att det är just skog och åker, en nedlagd bilverkstad (med potentiellt mycket föroreningar i marken, det gillar vi inte…), några småvägar som inte får skärmas av och lite annat.

Underhållningsvärdet av bilderna jag tog är begränsat men just därför vill jag dela med mig av dom – det här är det jag tycker är intressant på jobbet just nu (tydligen):

Så det här är vad begreppet ”jobbresa” innebär nu för tiden. Ingen Tax Free, inga flygresor till trevliga ställen, ingen mer San Daniele-skinka. Men väl ett besök på McDonald’s i Kinna och vad annat går upp mot det?

 

Hemmakontor

Vad jag än tycker om att jobba så är hemmakontor något fantastiskt som kommer med den typen av kontorsjobb som jag har. Att ta en dag hemma emellanåt istället för att åka ner och sitta vid skrivbordet får mig att funka mycket bättre. Även när jag så småningom kommer tillbaka till kontoret igen. Omväxlig…

Det är fina lokaler på Trafikverket! Högt i tak också!

På ett tidigare jobb jag hade lyckades jag få ett mötesrum omvandlat till ett annat rum, ett ställe dit man kunde ta sin laptop och gå och sätta sig på när man behövde ett avbrott. Nu blev inte det rummet riktigt det jag ville ha det till – ledningen kom in och ville ha vissa typer av möbler och mer anpassat för annan verksamhet också, men det var iallafall en bra plats att sätta sig på för att få miljöombyte.

Jag menar att man inte är mindre effektiv när man har hemmakontor än annars. Lite beroende av vad man har att göra så kan det vara större effektivitet att sitta i lugn och ro i en skön soffa hemma än i givakt i ett kontorslandskap. Och när vi nästa år får nya lokaler med fri placering (dvs inga egna platser längre) lär det väl bli ännu mer hemmakontor på en själv.

Lunchen blir mycket kortare; värmer något lite snabbt som man äter upp, kanske läser något litet till (matlagningstidning för min del idag 🙂 ) men sitter inte och dricker kaffe och pratar med kollegor i långa stunder tex. Även fast jag idag har fixat mat, ätit i lugn och ro, läst lite grann om kocken Viktor Ingemarsson och nu sitter här och skriver, så har jag ännu inte haft lunch i mer än 45 minuter.

Och så kan man sitta ute och njuta höstens solstrålar, sin födelsedagsbukett och utsikten uppåt Raketgatan. (Men inte så länge, för den isande vinden gör sitt till, men det behöver man ju inte nämna kanske.) Sen en gooood kopp kaffe och en Findus kanelbulle efter maten!

Heja Trafikverket!!

Det är verkligen inte meningen att jag ska lämna hemmet

För två veckor sedan hade vi en tvådagarssamling med vår enhet på jobbet, en grupp på 25 pers som typ jobbar tillsammans. Vi jobbar med ungefär samma saker i samma geografiska del av västsverige i Trafikverket iallafall. Och för att lära känna varandra lite bättre skulle vi åka till Varberg inklusive övernattning.

Jättemysigt! Jag försökte fixa barnvakt men det gick inget vidare, så när de andra gick för dagen för att piffa inför middagen på kvällen så körde jag hem för att fixa mat och vardag till mig och kidsen. Och så ner till Varberg igen morgonen efter. Det gick ju himla bra och var väldigt trevligt ändå, men lite av poängen var ju att träffa kolleger i en annan miljö än den vanliga.

Men men, den här veckan var det dags igen – Regionala Investeringsdagar i Väst; två dagar på konferens i Uddevalla inkl övernattning, 190 kolleger som jobbar med ungefär samma saker i Västsverige. Den här gången var jag bättre förberedd – hade fått min far att komma ner och vara barnvakt och sen dessutom stanna över helgen efteråt eftersom det var min födelsedag.

En jättebra plan ända till för 3 veckor sen när han ringer och säger att han tänkt lite fel och dubbelbokat sig och visst skulle vara på golfresa vid Gardasjön just den veckan och att det var bokat för länge sen. WTF??!! Men jaha inte mycket att göra åt det.

Men upp med humöret igen när maken glädjer mig med att tala om att han kan komma ner mitt i veckan bara för min skull. Så fick det bli och jag åkte till Uddevalla, hade en bra konferens, trevlig kväll med god mat och härligt umgänge, en smarrig hotellfrukost dagen efter och sen mer konfa.

Eller inte. För han fick punktering på vägen ner och ringer mig efter lunch den första dagen och meddelar att han har ringt bärgare och att jag måste åka hem för han kommer inte hinna hem i tid för att laga mat till barnen. Jaha. Så halv tre sätter jag mig på en buss mot Ljungskile och så småningom Göteborg, för att så småningom komma hem till mina lätt överraskade barn som tycker att pappa är intill förväxling lik mamma….för dom hade ju laddat som tusan för att han skulle komma på kvällen.

Det nästan mest irriterande i allt det här var att hans runda med bärgning och däckbyte i Strömstad gick så himla fort, så han kom ner till Göteborg en halvtimme efter mig. Dvs jag hade inte behövt åka ner till Göteborg alls utan hade kunnat fortsätta och gona mig med godis-och glassbuffén på hotellet i timtal…men det kunde man ju inte veta när han står med smällt däck längs E6 och väntar på bärgare.

Hyfsat antiklimax iallafall. Tänker tanken att åka upp – klockan var ju bara halv sex och middagen börjar sju, men ringer upp och får veta att dom gett bort mitt rum till någon annan så då ger jag upp och förlikar mig med att jag får stanna i Gbg på kvällen.

Så upp dagen efter med bil, en timmes körväg, jippi! Men vacker utsikt!

Avdammatisering i diariet

Pratade nyss med en handläggare på Diariet här på Trafikverket. Finns det något som låter tråkigare än att vara handläggare på diariet på ett statligt verk? Om Trafikverket är en grå slips så måste väl ändå diariet vara en blekgrå slips med svag ton av beige? Jag hör innan samtalet börjar hur den här personen är en gråbeige, dammig gubbe som pratar långsamt och sitter och ruvar på ett krångligt arkiveringssystem och vägrar dela med sig av dess hemligheter samtidigt som han heller inte vill göra något. Jag har redan tagit första steget genom att ringa det centrala numret för frågor och fått veta att den som svarade inte kunde hjälpa mig men att dom skulle ringa upp. Jorå, tjena.

Diariet. Arkivering av dokument. Staten. Gäsp.

Efter en minut ringer hon. Ja för det är en hon, Anne-Linn och hon är inte en gammal beige pappersvändare precis. Nä, Anne-Linn är ung och full av fart och ger mig svar på mina frågor – ”jo man använder den här mallen på det sättet”, ”nej använd inte den sökfunktionen som ligger på intranätet för den är KASS, beställ den här istället, kontakta Anne-Marie så ordnar hon det åt dig”, ”du kan göra si eller så”. Utan en sekunds tvekan. Anne-Linn kan det här med diarieföring och arkivering, och hon är så långt från en dammig gubbe i Staten som man kan komma.

Och jag blir så glad. När hon är så på och genom hela sin inställning avdramatiserar den här enorma elefanten i rummet som kallas  ”diarieföring” (som ju faktiskt bara handlar om att man ska sätta rätt nummer på sina dokument så de går att hitta för den som är intresserad), så blir jag så himla glad.

Jag gillar nog inte den typen av administration mer än andra (okej då, kanske lite mer, men inte mycket!), men när Anne-Linn är så kunnig och hjälpsam så gör ju det att jag vill göra saker rätt, jag vill hjälpa henne att göra sitt jobb på bästa sätt. För om hon gör ett bra jobb (baserat på att jag gör det lättare för henne att göra det med just mitt projekt) så blir det så enormt mycket lättare för mig att uppfylla det kravet jag har på offentlighet och tillgänglighet för allmänheten. Ja Staten, remember?

Så jag får nog ändra min uppfattning att Diariet är fullt av dammiga byråkrater, och TACK och lov för det.

Heja DIARIET, tummen upp för er!!

 

 

 

Amenvafan?!

När jag tackade ja till det här jobbet var jag så glad, för jag gjorde det alla säger att man ska göra: välja jobb efter vem som är chef/ledare. Jag pratade med Svante som sa att jag var nr 1 på hans lista över kandidater och att jag skulle bli erbjuden en tjänst. Att den listan inte var jättelång visste jag inte då och det var väl lika bra det 😀

Iallafall har det varit toppen att jobba med Svante; han är avslappnad men ändå vaken på det som händer, kan prata både allvar och lättsamheter, är gemytlig att samarbeta med, kunnig och rolig. När han inte är på kontoret är det inte lika kul på jobbet som annars, och han skapar en jättebra stämning i projekt Hamnbanan bara genom sin personlighet. Och jag inser att det är väl så en projektledare/chef ska vara, att jag haft otur så här långt som inte fått uppleva det engagemanget – iallafall inte sedan 2005-ish på Volvo.

Och så droppar han bomben att han ska sluta. Vilket jävla sätt, rent ut sagt.

Jag blev så himla ställd, besviken och ledsen, och jag var inte den enda. Och han ska tyvärr inte gå till ett ställe som man kan följa efter till, för han och hans familj ska flytta.

Jag är lite överraskad över min starka reaktion, jag brukar inte bry mig så mycket om någon slutar, men det får mig ju att inse hur viktig han är för trivseln…Javisst det kommer en annan istället för honom, men vad blir det för en person då? Kanske ännu bättre, lika bra eller rentav sämre. Jag bävar och har tappat arbetslusten.

Så igår eftermiddag gick jag från jobbet och satte mig på ett fik med en tröstkaka. Och nej det kändes inte bättre efter det, men det var skönt att sitta på en uteservering i solen en stund iallafall.