Äntligen i Stockholm igen

Någon som hörde att alla tåg mellan Göteborg och Stockholm var inställda igår? Att det dels var en nedriven kontaktledning i Alingsås och en urspårning, alternativt försenat spårbyte, mellan Katrineholm och Flen?

Jag var en av dom hundratals människor som stod på Göteborgs Central och väntade på tåg som blev uppskjutna och uppskjutna men inte inställda så vi kunde gå hem.

Min och tusentals andras dag och kväll igår. Väntan, väntan och väntan. Det mest kassa var dels att de informatörer som stod ute gav olika besked – en säger att alla tåg är inställda men att det inte står på tavlorna än, en annan säger att det snart kommer gå ett tåg till Stockholm….

Jag skulle åkt 16:29. Kvart över sju gav jag upp och åkte hem, bokade biljett på Norwegian 07:15 och la mig att sova.

Och nu är jag i min älskade stad, 27 grader varmt ute, jag är på kurs i förhandlingsteknik, har varit ute på Djurgården och sprungit (fortfarande 100% på mitt soffpotatis-till-5k-på-8-veckor-schema), hittat tre cacher varav en riktigt fyndig och rolig.

Och Stockholm kommer ALLTID vara min stad.

Fragglarna på PRAO

Det är en dags PRAO i fjärde klass, där föräldrarna ska fixa PRAO-plats åt sina telningar – sannolikt är det tänkt att bli på den egna arbetsplatsen. Många föräldrar (inklusive jag själv) har kontorsjobb där vi sitter och tänker, pratar, räknar och löser saker, dvs inte så jättespännande för en tioåring (även om dom sannolikt kommer hamna där också så småningom).

Det är däremot inte alla som har möjlighet att sticka ut på en svinrolig arbetsplats ut i Västkustens finaste havsband, men DET har jag. Så jag tog med mig min son och en klasskamrat till honom ut på Orust idag. Jag utnyttjade bilvägen ut till att förklara vad vi gör på Trafikverket (bygger väg och järnväg), att vi har ansvar för alla statliga vägar (och förklarade föga pedagogiskt skillnaden mellan statlig, kommunal och privat väg) och sa medan vi körde på E45’an att ”den har Tobbe byggt”. Tobbe är en av hjältarna i mitt vägprojekt, och han har faktiskt byggt E45’an norr om Göteborg, men inte själv precis och inte hela, men efter en omständlig förklaring om statliga v.s kommunala vägar  räcker det med ”den har Tobbe byggt”, naturligtvis följt av ooooo och aaaaa från de små.

Efter det haglade frågorna om Trafikverket längs vägen; ”Har ni byggt den här vägen?” (=Ja, det är E6’an, den är hyfsat statlig) ”Bygger ni broar också?” (=Ja) ”Har ni byggt Angeredsbron?” (=Ja det verkar väl sannolikt eftersom det är en STATLIG väg – kommer ni inte ihåg NÅGONTING???!!! fast så sa jag inte) och så vidare och så vidare. Dom var överraskande intresserade faktiskt.

2018-05-08 Adam och Farbod på PRAO (1)
Dom läste noga på skylten (informationen där var inte särskilt bra egentligen) och oooade och aaade över att det är vi på Trafikverket som satt upp den

8:30 var vi på plats vid milstenen i Säckebäck som vi ska flytta på (numera har flyttat på), jag tryckte på ungarna varsin gul varselväst eller -tröja och så var vi igång.

Dom lärde sig vad en milsten var till för (jo förstår ni, för länge sen innan man hade GPS’er eller vägskyltar…) men vi klarade inte av att göra vett av varifrån det är 1/4 till. Och vad. Kilometer? Mil? Miles? Det hade ju gärna kunnat stå på skylten. Och vad betyder krumeluren på stenen? Är det ett kungasigill och i så fall vilken kung, eller är det Trafikverket anno 1600 som satt sitt märke på?

Men Orust kommun kan sin historia och har listat alla sina milstenar (!), och där kan man lära sig att

Avståndet till platsen från utgångsläget färjeläget i Svanesund var en och en kvarts (gammal) mil. Då andra milstolpar på Orust har inskriptionen 1751, är det möjligt att denna också är uppsatt runt detta årtal.

En ”gammal” mil är visst 18 000 alnar, och för den som inte har heeeelt färskt i huvudet hur långt det är kan jag avslöja (med viss hjälp) att det är 10 689 meter, varken mer eller mindre.

Men en milsten är ju inte kul hur länge som helst, vi snackar guldfiskgenerationen här; guldfiskar på amfetamin eller nåt. Superspeedade och flaxar från grej till grej med några minuters intervall om det inte är oerhört fängslande. Så in i bilen igen och vidare till vårt kontor i byggbarackerna.

Vi fortsatte dagen med att gå en sväng på byggarbetsplatsen, som vid det här laget börjar bli en rätt långsträckt historia. Jag höll en kort, kärnfull och mycket sträng predikan om vikten av att ha skyddsskor (jag hade bara ett extra par tyvärr men bättre än inget), varselkläder och hjälm. ALLTID. Inga ursäkter. Och att dom inte får ränna runt utan en vuxen, och att dom alltid måste söka ögonkontakt med maskinförarna för att vara säkra på att dom sett dom, helst vinka till dom och få en bekräftande vink tillbaka. Och så gick vi ut, tillsammans med Stefan från NRC, vår entreprenör.

Adam, som alltid närt en dröm om att bli dumperförare höll på att tuppa av när han såg dom stora coola maskinerna som fanns lite längre bort.

Ta gärna några sekunder och titta på bilden. Titta på grävmaskinen som är högst upp på toppen i mitten och dumpern som är på väg upp till honom för att dumpa sprängsten. Fundera lite över hur sjuuuukt brant den där backen är…

Det är ju svårt att inte tycka att det är jäkligt häftigt det där; otroligt skickliga maskinförare som hanterar sina monstermaskiner med yttersta precision. ”Är det en egen yrkeskategori att vara dumperförare?”

Jag toppade förmiddagen med en sprängning av en bergsknalle, och på eftermiddagen blev det en till (en större) men den stora som de höll på att pegga för blev inte av så länge vi var kvar. Jag hoppas jag får chans att se det imorgon…

Tålmodigt väntande på den stora smällen som var på bortsidan av den vita knallen högt upp ganska mitt i bilden, på andra sidan vägen från oss sett.

Eftermiddagen bjöd även på Adams dröm – åka dumper. Dom körde runt på arbetsplatsen med ett barn i varsin dumper (och ja, en vuxen som körde i varje också ifall det verkar som att vi låter tioåringar köra dumper) och körde sprängsten och matjord fram och tillbaka. I en timme höll dom på, vilket var mycket bra för då fick jag jobbat lite också.

Så fick dom en lektion i att läsa ritningar av självaste Herr Platschefen också! Kul att någon mer tar sig tid när det kommer barn sådär.

Efter dagen var dom lyriska båda två.

Vad som var bäst? Givetvis att åka dumper och att se sprängningarna, men jag hörde dom säga sinsemellan att det var en väldigt rolig arbetsplats. Fint om vi kan få in några fler i anläggningsbranschen 🙂

 

 

Världens bästa hotellservice finns i Örebro

Så är jag i Pennybridge för första gången. Efter alla år i Oslo har man ju svischat förbi på E18 på väg till Stockholm rätt många gånger, men det här är nog första gången jag är inne i stan. Och det ser ut att vara en riktigt fin stad dessutom – ska ut och kolla in den lite närmare imorgon.

Väl framme på hotellet visade det sig att min bokning är gjord en månad framåt i tiden, 24 maj och inte idag 24 april, och till råga på allt är det en jättestor konferens i stan så ALLA hotellrum är tvärslut. Det vet jag för att underbara Pontus i receptionen ringde runt överallt åt mig för att kolla ❤

Som lösning för kvällen erbjöd han att dom kunde ställa en extrasäng i ett konferensrum om jag ville (ja TACK!!), och han och hans kollega bar in en bordslampa och gjorde så mysigt det nu går med badrock och allt.

Längst bak står min säng och sänglampa. Imorgon eftermiddag är det konferens här inne…

Bastu finns på tredje våningen, så där kan jag duscha imorgon bitti. VÄRLDENS bästa service i ett sammanhang där det definitivt inte var deras fel, fantastiskt, heja Elite!! Vad det är som har gått fel är lite oklart, men det är mellan mig och Egencia.

Imorgon hade dom en avbokning, så då får jag ett riktigt rum 😀

Tar mitt ansvar

Förra veckan var jag på kurs. Inget ovanligt med det – jag har en del att lära mig om Trafikverket och att bygga väg, och det här var ”Arbete på väg del 1-2”. Men på den här kursen var det ett lite annorlunda elevunderlag än vad det brukar vara – hälften vår grupp på 20 pers bestod av nyanlända, och det är inte så vanligt.

Det visade sig att de flesta av dom var praktikanter på Trafikverket i Halmstad, och ingick i ett projekt för att inventera vägtrummor i Halland (dvs mäta upp exakta koordinater på var dom ligger, fotografera och dokumentera konstruktionen och dess skick). Några hade fast tjänst redan och höll på med annat, någon var praktikant hos oss i Göteborg (fast på en annan del så jag har aldrig träffat henne förut).

Gemensamt för dom alla var att dom var relativt nyanlända civilingenjörer från Syrien och Afghanistan, och de flesta var väl 30-någonting. Dom kämpade som djur för att hänga med i det som läraren sa, dom var grymt positiva och hade en entusiastisk inställning till att vara på kurs.

Jag satt bredvid Zak från Syrien. Ja numera är han ju Zak från Halmstad, och han hade en arabisk-svensk ordlista i sin mobiltelefon som han kikade i då och då för att få förklaringar, men facktermer och Trafikverket-terminologi är ju inte det lättaste att hitta där, så vi satt och viskade typ hela dagen för att förklara ord, begrepp och kulturella sammanhang (vad betyder ”behörighet”, ”roll” och varför bygger inte Trafikverket själva?).

Han och jag har samma utbildningsbakgrund, vi kan egentligen ungefär samma saker, men vi har så otroligt olika förutsättningar just nu. Han har världens språkbarriär som han jobbar på att komma över, och så har han en kulturbarriär för arbetskulturen (den är nog inte likadan i Sverige och Syrien) och en kulturbarriär för den sociala/privata kulturen utanför jobbet. Det är mer än en handfull för de flesta.

Att få honom att känna sig lite mer ”med”, förstå lite mer av vad det egentligen är för ett företag han är på (vad är en ”byggherre”, ”entreprenör”, vad gör jag som projektledare, vad är skillnaden på Trafikverket Investering och Trafikverket Underhåll) och i längden kunna liiiite mer om landet han hamnat i och företaget han praktiserar på, var min största behållning med dagen.

Vi behöver de här nyanlända ingenjörerna för att kunna bygga allt som vi behöver de närmaste åren, och dom finns överallt och bara VILL komma in på den svenska arbetsmarknaden.

Det är egentligen en ganska enkel ekvation:

  1. Vi har många kvalificerade nyanlända i Sverige
  2. Vi på Trafikverket och alla våra entreprenörer och projektörer har ett otroligt behov av folk just nu och de närmaste 7-8 åren som kommer
  3. Trafikverket är ett statligt företag och har som en del av vårt uppdrag att få folk i jobb och hjälpa till med integration (vet inte exakt hur det är formulerat men det är kontentan av det)

Om dom är civilingenjörer är dom vana att lära in mycket material på kort tid och ändå få något vettigt ut av det (det är ju essensen av det man lär sig när man läser på teknisk högskola), alltså är språkproblemen temporära och överkomliga. Och dom har en kompetens som vi desperat behöver. Varför inte göra en insats och få dom här människorna att lära sig språket, träna språk och arbetskultur på en arbetsplats – och voilá! en glad arbetare med fast jobb så småningom och en glad arbetsgivare!

Men gapet där emellan – hur kommer vi från att dom å sin sida finns i landet och kan och vill arbeta och vi å vår sida behöver dom? Jo, det finns det tydligen mekanismer för det, och nu har jag utlöst den genom att säga till min chef att jag menar att vi har kapacitet i vår grupp att ta en nyanländ och få in hen i ett produktivt arbetsliv i Sverige. Och hon höll med.

Så bollen är i rullning för att göra en insats och få en person med rätt utbildningsbakgrund att komma lite närmare acklimatisering och känna sig nyttig och värdefull. Det blir spännande att se hur fort det går (vi har ju en del att jobba på i Trafikverket när det gäller att vara snabba…) och vad vi får för ny kollega. Jag hoppas ju såklart att det är en person man trivs med, för då är det så himla mycket lättare, och vi begär väl in CVn och kanske till och med gör intervjuer som i ett anställningssammanhang, det visar sig väl så småningom.

Ett steg i rätt riktning.

 

 

Utanför komfortzonen

Foto: Trafikverket.se

Så här långt i mitt yrkesliv har jag i stort sett jobbat med att driva projekt i en eller annan form; först i emballagebranschen på Volvo Logistics, sen i industriprojekt på IndustriPlan i Asker och så småningom på Multiconsult inne i Oslo. Därifrån gick jag vidare till Teknologisk Institutt med spännande EU-finansierade produktutvecklingsprojekt och sen som projektstyrare på Jernbaneverket innan jag började på Trafikverket för ett år sen.

Emballage -> Smältverk -> småföretagare -> Staten med järnväg -> Staten med väg och järnväg. Ganska stor variation ändå. Och så har jag drivit några eventprojekt också bara för att det var kul.

Så jag är inte främmande för att sätta foten i något som jag inte kan över huvud taget (ett klaver tex?), nej det är snarare en vana vid det här laget; nytt jobb = ny bransch. Att vara utanför komfortzonen är min vardag, och nu tar jag det till nya höjder (eller djup, beroende på hur man ser på det).

För nu bygger jag väg, något jag inte har gjort förut. Pippi-style tänker jag ”Bygga väg har jag inte gjort förut, det kan jag säkert” och kastar mig ut när jag får frågan om jag kan tänka mig att driva ett vägbygge på Orust. Jag kan inte säga nej, jag klarar inte att missa en chans att prova något nytt, skulle inte stå ut med mig själv om jag drog mig in i mitt skal och sa att jag inte ville. Så nu bygger jag väg på södra Orust.

Väg 160 överblick
Vägen mellan Säckebäck och Varekil ska byggas ny

Det är väg 160 mellan Säckebäck och Varekil som ska få ny sträckning; 4 km närmare bestämt, och den nuvarande vägen ska bli gång-och cykelväg.

Väg 160
Foto: Trafikverket

Vid avfarten till Säckebäck (kringlan nästan nederst i bild) börjar den nya vägen vika av från den gamla.

Så går dom parallellt över åkrarna innan den viker av vid nästa kringla och går in i berg.

Där har vi börjat spränga, och så går vi över en liten äng och sen in i mer berg som ska sprängas och göras plats för en 8 m bred väg med ett körfält i varje riktning.

Så småningom kommer vi upp till Varekil där vårt projekt tar slut med en gång-och cykelbro över Varekilsån.

Många boende i området tycker det är synd att vi slutar söder om Varekilskorsningen – det är en olycksdrabbad korsning som verkligen behöver ses över, men det kommer inte bli en del av det här projektet. Jag vågar knappt tänka på hur lång processen är för att ”få med” något sådant – förmodligen är vi klara för länge sen innan det har kommit med i någon plan ens.

För tyvärr tar sådana här saker enormt lång tid. Just här har vi Natura 2000-område (särskilt skydds-och bevarandevärdigt område) och då får man inte göra vad man vill direkt. Nä, vattendomar och miljödomar behövs för att få verka i området, och vi i det här projektet har ganska omfattande krav på verksamheten, vad vi släpper ut, hur vi påverkar marken osv.

Så för mig som inte byggt väg förut är det en ny värld med alla regler för vad man får och inte får göra, vad man ska göra och framför allt vad man skulle ha gjort (mycket av den varan just nu kan man säga). Jag lär mig massor varje dag – både om det rent faktiska kring hur det funkar att bygga väg och om administrationen och byråkratin runt om.

Vem vet, om några år kanske jag kan det här – och vad ska jag då hoppa på?

 

I StorStan

Så har min man vänt ut och in på sig själv och lever större delen av den här veckan på en buss till eller från Oslo. Och varför då? Jo, så jag ska få åka till Stockholm på kurs i två dagar.

Han åkte Gbg-Oslo i söndags, Oslo-Gbg idag, Gbg-Oslo på fredag morgon (fakir så han ska hinna vara några timmar på jobbet IRL), Oslo-Gbg på fredag kväll och sen Gbg-Oslo upp igen söndag kväll. Det är så himla snällt att jag inte har ord för det ❤

Så nu på kvällen tog jag tåget upp; allt flöt perfekt, inga störningar, lugnt i vagnen, tomt säte bredvid, sushi till middag, några avsnitt på Netflix….vad mer behöver man ibland?

Jag bor på Royal Viking, underbart skönt att ha en minut att gå från tåget, och mitt rum ligger på samma våningsplan som skybaren – det måste väl vara ett omen? Och jag är inte den som går emot ödet, så en väldigt god dry martini  i skybaren innan jag nu är på väg i säng.

Vissa dagar är livet så himla bra!

Men jag märker att jag saknar så otroligt att ha ett jobb som innebär lite resor då och då…