Förra hösten blev vi kontaktade av en regissör, Christian Zetterberg. Han hade sett Hannes på statist.se och tyckte att han eventuellt kunde vara av intresse som huvudrollsinnehavare i en kortfilm som han skulle spela in senare på hösten/vintern. Vi skickade in en kort filmsekvens där Hannes skulle agera enligt vissa instruktioner, det blev provspelning, träffa andra barn som också var aktuella för olika roller i filmen, och efter många turer och en hel del försening var det klart:

Hannes skulle spela huvudrollen Theo i Spelregler, en kortfilm som utspelar sig på en handbollscup dit Theo har kommit med sitt lag HK Vargen. Theo är stjärnan i laget, talangscouterna är där och spanar, HK Vargen har typ vunnit allt, och så ska dom möta HK Trestad. Då tycker Trestads tränare att det verkar som att dom har satt sin bästa tjejspelare som center (eller vad det kan heta i handboll) i pojklaget – allt för att vinna. Men här kör man inte med mixade lag, så tjejen (=Theo) måste ut och bråk uppstår eftersom Theo ju såklart ska spela på pojkarnas lag.

Det hela får ett abrupt slut när Theo tar till en desperat handling för att visa att han är pojke, Trestad backar men HK Vargen drar därifrån – man vill ju inte vara med i en cup där spelarna blir behandlade på det här viset.

Jag vet inte hur lång filmen blir, men när man ser på de två föregående filmerna i den här trilogin så är dom 5 resp 9 minuter långa så det är väl där det hamnar.

Hannes var mestadels själv (=utan mig och O, inte på något sätt ensam…) på inspelningen; han blev upphämtad tillsammans med medspelare och andra på Göteborgs Central och skjutsad ut till Partille Arena där inspelningen var, sen körde dom typ 8-10 timmar och så skjutsad tillbaka.

På torsdagen var jag med. Då skulle den mest laddade scenen spelas in, och både jag och regissören ville att jag skulle vara på plats ifall något gick galet eller Hannes freakade eller något annat. Vi har pratat jättemånga gånger om den här scenen för att regissören var så orolig att Hannes skulle tycka det var obehagligt och för att han månar så om sina skådespelares välmående. Gulligt och väldigt omtänksamt. Jag var mest glad att få vara med och se lite hur dom jobbar, men jag hamnade på läktaren som statist.

Vi satt ganska utspridda för vi var inte så många, men dom två jag hade i närheten var rutinerade statister (”HEEEJ Jonas, va kul att du är här idag, det var ju inte så länge sen vi sågs – visst var det en KUL inspelning det där vi gjorde??!!”) och väldigt trevliga. Men det blev en rätt lång dag iallafall – 8 timmar på en träbänk i en idrottshall…inte byta plats, inte gå därifrån annat än för lunch och korta toabesök, jubla mer, gräla lite, skrika och bua mycket fast inte SÅ mycket, gestikulera mer fast inte SÅ mycket men lite mer ändå…ta om igen….

Det är inte bara jäsigt att vara statist.

Den dramatiska scenen gick bra och på fredagen avslutades inspelningen enligt plan.