Härskartekniker på bästa arbetstid

Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en grupp eller en person förstärker sin position i en hierarki genom att på olika sätt underminera andra grupper eller enskilda individer.

Wikipedia

Det har tagit ett tag att förstå vad det är jag blir utsatt för av en kollega i ett av mina projekt, men visst är det ren och skär härskarteknik. Maken har sagt det, kära A har sagt det, och idag var den en tredje person som sa det till mig, och då sjönk det äntligen in.

Man kan tycka att jag borde fattat det tidigare; Jag har tex haft sömnproblem en del kvällar (och det händer ALDRIG annars) inför ett möte dagen efter där hen ska vara med, och där jag bävar för på vilket sätt hen ska sätta mig på hal is just den här gången. För i det här projektet finns det gott om hal is att vara ute på för mig, och hen är expert på det vi ska göra medan jag inte är det, fast det är jag som ska leda arbetet. Många härliga hål och fallgropar att peka menande på, med andra ord.

Enligt Wikipedia talar man om 5 härskartekniker:

  • Osynliggörande; Att tysta eller marginalisera oppositionella genom att ignorera dem.
  • FörlöjligandeAtt genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Även att inför gruppen anmärka på någons yttre är ett sätt.
  • Undanhållande av information; Att utestänga någon eller marginalisera vederbörandes roll genom att undanhålla väsentlig information.
  • Dubbelbestraffning; Att ställa någon inför ett val, och utsätta vederbörande för nedvärdering och bestraffning, oavsett vilket val vederbörande gör.
  • Påförande av skuld och skamAtt få någon att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något som någon utsätts för är dennes eget fel.

Och jag har faktiskt lite svårt att klassificera vad det jag går igenom är av dessa fem. Strategin hos hen är mer att få mig ur balans i sammanhang där jag förväntas vara ledaren. Tex i ett Skype-möte med programledningen förra veckan när jag fick en fråga men tog en millisekund extra på mig att svara. Då kom hen och körde över mig med ett

-”Ja eftersom Pernilla inte svarar här går jag in och svarar istället, och ….” bla bla

Eller som idag, Skype-möte med ca 30 deltagare som jag leder, och hen ställer vad man med lite god vilja kan kalla ”kontrollfrågor” men som egentligen är väl valda och bara till för att visa andra att jag inte har koll.

Eller som då jag väljer leverantör och väljer firma X:

-”Amen herreguuuud dom kan du inte välja, det kommer ALDRIG att gå, varför har du valt dom, det kommer bli SÅÅÅ mycket merarbete för dig [himlar med ögonen]. Men jaja, kör på du bara, LYCKA till”

Svinjobbigt. Jag önskar att det fanns en sjätte punkt; Underminera auktoritet, för det är nog mer vad det handlar om. Det är mitt projekt, jag försöker styra det efter mitt gottfinnande och utifrån mina erfarenheter som projektledare, och alla vet det. Men det blir svajigt i leden när det kommer in såna där grejer hela tiden. Och jag mår inte bra av det.

Men nu har jag iallafall genomskådat det (sist på bollen som vanligt) och jag har bra stöd i ryggen som tror på det jag gör och sättet jag gör det på, så det ska nog gå bra det här också!

Mode i cirklar

Så har vi gått varvet runt. Jag sitter och syr sjuttiotalsbyxor på beställning från min son och kastas tillbaka till min egen barndom och mina röda byxor i smalspårig manchester.

Egentligen ska det vara någon typ av cowboybyxa med fransar på sidan till en föreställning på lördag, men fransarna sys på i efterhand och löst så de kan tas bort efteråt och byxorna bli vanliga byxor.

Några timmar tog det från att jag började klippa mönstret till att det var färdigt. Inte särskilt besvärligt med andra ord, och stor utväxling på insats och utdelning.

Mönster: Ottobre nr 6-2009, byxa nr 17, storlek 140.

Syprojekt nr 328 är färdigt.

 

Nyopererad

 

Väldigt hungrig
Så var dagen kommen för min sista (?) operation. Ut med expanderprotesen och in med den permanenta. 
Kom dit vid halv elva, sådär härligt hungrig som man är efter att ha fastat sen kvällen innan. Dessutom tokförkyld, vilket kan vara en showstopper om man har otur.
Jag hade tur, dvs ingen feber och inget slem i halsen så då blev det klartecken. Skönt, jag vill verkligen få gjort det här.

 

Även den här gången var jag nere på den privata Art Clinic där Sahlgrenskas kirurger hyr in sig för att det är ont om operationssalar uppe på Sahlgrenska. Det är alltså inte ont om kirurger, utan dom som finns har svårt att få plats att operera. Intressant nog i sig.

Lite lyxigt ändå att få komma hit. Art Clinic ligger i ett vanligt kontorshus i Mölndal, och skylten i hissen säger Plan 6 Art Clinic Operation (till skillnad från Art Clinic plan 5 som är reception). Det ser ut som att man är på vilket jobbmöte som helst med kaffemaskin i väntrummet, helt okej soffor…inte som att man ska dit och få kniven i sig precis. Men det ska man. Eller jag iallafall.

Kirurgerna är från Sahlgrenska men övrig personal är från Art Clinic. Och som alltid får man ett fantastiskt bemötande, en känsla av att man är den enda och viktigaste patienten i hela världen, vilket är något man behöver tro i just den stunden. Narkossköterskan J kom först och pratade om vad som skulle hända, han var där när jag var där förra gången också, så det var inte så mycket nytt vi hade att gå igenom.

Det roliga (?) kom när kirurgerna kom efter J och dom såg allmänt förbryllade ut. Det visade sig att min kirurg PA hade ryggskott så dom hoppade in istället, och nu hade dom tittat på 3D-bilderna som jag fick gjort för ett tag sen och dom tyckte det såg himla konstigt ut. Ooookej? Jo, dom tyckte att expanderprotesen inte var tillräckligt fylld och att det hela satt väldigt ojämnt, så dom ville se IRL om det verkligen var så konstigt.

Lite pyssel med ett skjutmått (jomen, precis ett sånt man kan köpa på vilket Clas Ohlsson som helst), fram med spritpennan, rita några linjer, skriva några mått (9,5-10, jag har det fortfarande på magen), skissa lite… ”Det blir bra det här!” Hantverk.

Sen in på operationsbordet, på med den varma uppblåsbara filten och sen blev allt svart. Nästa gång man kikar upp är man i uppvaket en timme senare. Lövely.

Dagens första mål mat kl 14:30, konstatera att man inte har någon smärta över huvud taget (grymt!) och så bara kvickna till så sakteliga.

När det var dags att checka ut en timme senare passade jag på att ställa en fråga jag funderat över ett tag. Om man som jag har 85 i Hb (blodvärde), kan man då själv göra så att man får upp blodvärdet, eller behöver man få medicinsk hjälp med det, så som en läkare sagt till en kollega till mig?

Kirurgerna stelnade till. Åttiofem???!! Hade dom vetat det hade dom inte opererat. (tur att ni inte visste det då, tänkte jag)

Omedelbar remiss till vårdcentralen för utredning, storögda frågor

– Har du haft så länge??

– Så länge jag kan minnas…

– Men hur orkar du gå i trappor? Motionera?

– Tja det orkar jag knappt, men jag är van. Har alltid trott att det varit min dåliga kondition

– Men du kan ju inte få upp någon kondition med dom värdena???

och så vidare.

Ny mätning, det visar sig att mitt ätande av järntabletter dagligen samt kycklinglever en gång i veckan sedan mätningen i slutet av augusti har tutat upp Hb’t till 105. All is safe, operationen hade blivit genomförd. Men fortfarande lågt, så utredning väntar.

Ingen sträng medicin-regim den här gången som det var sist. Riktlinjen var typ ”du får en massa morfin och annat, ta det du behöver när du har ont, sluta när du tycker det räcker”.

Och det fina med det hela är att jag inte har något ont över huvud taget. Inget. Nix. Nada. Så då hoppar vi väl det där med smärtstillande då? 

Najs.


Sjuk efter lång ledighet – patetiskt

Efter att ha varit ledig nu i dryga två veckor har en förkylning börjat krypa sig på. Idag är illa, men eventuellt är det inte den värsta dagen idag utan den är imorgon. När det är tänkt att man ska vara på jobbet. Så möjligen är jag hemma sjuk imorgon, går till jobbet onsdag och sen borta torsdag igen pga operation.

Men det finns värre konsekvens av den här förkylningen än att jag verkar lite slö. Det är att om jag är förkyld på torsdag så ställs operationen in, och DET vill jag inte.

Så jag som aldrig bryr mig särskilt om hur man blir frisk från en förkylning (för det blir man ju alltid, det är bara en fråga om tid) undrar nu lite smått desperat vad man kan ta till för knep för att bli frisk fort? Finns det några?

Nyttigt att vara ledig

Jag öste på rätt bra in i mål innan jul (känns som en evighet sen, inte en dryg vecka) med två stora avslut och två konserter den allra sista veckan innan jag släpade mig upp på flyget till Teneriffa. Inte utbränd, men jag kände oset.

Det är nog inte förrän nu som jag känner hur bra den där ledigheten har varit, och att jag gärna skulle vara ledig lite till, för vissa saker med jobbet gör att det knyter sig lite väl hårt i magen när jag tänker på att jag ska konfronteras med dom. Men jag vet vilka dom är och jag vet var jag ska börja nysta för att få upp den där knuten. Det handlar ”bara” om att jag måste ta något som varit någon annans under en lång tid och göra det till mitt, begå några misstag, lära mig av dom och ta ägarskapet till det.

Bara det. Resten fixar sig.

Men jag hade gärna varit ledig ett tag till. Och det har jag egentligen möjlighet att vara, för jag ska jobba i 2 dagar, sen är det min sista (?) bröstoperation med 3 veckors sjukskrivning igen. En sjukskrivning jag inte tänkt utnyttja till fullo, nä det ekonomiska bakslaget i höstas var lite väl stort för det, men en vecka iallafall.

Njuter vårsolen (ja optimisten i mig försöker tänka att vintern är över, att det inte kommer ett snöoväder i slutet av januari som tinar efter en dag med halka och elände till följd som försurar ända in i mars) i Slottsskogen medan andra är på jobbet.

Livet.

 

Den där kroppen man har…

Övre Majorsgatan, a.k.a Domedagstrappen

…alla tips och råd om hur man tar hand om den så den mår så bra som möjligt och så den håller så bra och länge som möjligt…hur ska man veta och hur kan man navigera bland allt?

Är kolloidalt silver lösningen på alla krämpor? hur är det med medicinsk marijuana? är det bara båg det där med antiinflammatorisk kost? får man benskörhet av att dricka mjölk? kan man ”svälta” ut tumörer? är det så farligt att äta kött – det har vi ju gjort i evigheter? rovfisk (tex lax) som är högst i näringskedjan – är det så mycket dioxiner och annat godis i den som man kan tro eller är det helt överdrivet?

Och motion? korta intervaller med hög puls eller långa lågintensiva pass/promenader? trappor upp och ned (helst inte ned) eller trappmaskin i gymmet?

Det är f*n inte lätt. Jag försöker så gott jag kan med att läsa på så långt jag förstår (det blir fort ganska komplicerat för en som inte är medicinare) och dra vissa slutsatser när jag tycker jag har tillräckligt många oberoende källor som säger samma sak.

Och något stämmer iallafall för mitt välbefinnande, för jag är i bättre form än tidigare vilket nu på kvällen blev mätt i den sk Domedagstrappen som vi har utanför vår lägenhet. Den är lång och och det brukar vara en pärs att gå uppför den, för att inte tala om de tre trapporna sen ovanpå det för att komma till vår lägenhet. Fast idag var det inte så farligt. Lite puls, javisst, men inte så farligt.

Små segrar.