Göteborg 30 september

Så var det 30 september, en dag vi göteborgare har väntat på. Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, skulle demonstrera genom centrum för att vara störiga under den judiska Yom Kippur. Personligen är jag ju relativt likgiltig inför religioner av alla de slag, så att de skulle markera under en religiös högtid stör mig inte så mycket. Men även jag ser ju den historiska markeringen med att hålla en nazistisk marsch på en judisk högtid, och att det naturligtvis inte är okej.

Han går in med höjda händer för att skydda sig och oss. Ingen skärm för att skydda sig. Min hjälte. Foto: GP

Allt eftersom tiden har gått har NMRs demonstrationsväg blivit ändrad; längre bort från judiska synagogan, kortare väg och ännu lite kortare väg. Polisen har skickat ut vägledning till de för hur de ska bete sig när de demonstrerar för att det inte ska falla under Hets mot folkgrupp:

• Uppträd inte i uniformerad klädsel som vid en samlad bedömning skulle kunna kopplas till former och utseende i nationalsocialistiska demonstrationer under 1930- och 1940-talen.

• Utöva inget uniformt uppträdande , till exempel taktfast marsch med fanor och sköldar eller gemensamma hälsningsrop som vid en samlad bedömning skulle kunna kopplas till demonstrationsformer och uppträdande vid nationalsocialistiska demonstrationer under 1930- och 1940-talen.

• Använd inte enblem, tecken eller andra attribut som kan uppfattas som ersättningssymboler för till exempel hakkors eller andra nationalsocialistiska symboler.

Jag hörde röster som tyckte att det var helt fel taktik att lära nazisterna hur man får fram sitt budskap på bästa sätt när det hade varit bättre att bara förbjuda hela demonstrationen. Själv tyckte jag det var skitsmart. Tala om exakt vilka regler som gäller (dom är inte så bra på att följa samhällets regler) och använd sedan det för att kunna inskränka deras handlingsfrihet allt eftersom de bryter mot regel efter regel och skapa samtidigt större och större handlingsutrymme för polisen att begränsa demonstrationen.

Men tillslut skulle hade dom en väg klar, tidpunkter att hålla som för alla demonstrationer och klara besked om att det kommer vidtas åtgärder om dom går utanför ramarna.

Jag blir tårögd av kärlek till dom här människorna, som till världens uslaste lön med fara för liv och lem går ut och skyddar oss från NMR. Och dessutom skyddar NMR från galna motdemonstranter  för att det är deras plikt att skydda människor oavsett vad de tycker om deras åsikter… ❤ Foto: GP

Och vad gör dom? Ja eftersom dom inte är så smarta börjar dom utanför ramarna med en gång och ger polisen alla möjligheter att stoppa dom, så på så sätt var det bingo direkt. Istället för att samlas på den plats de fått anvisad så samlades dom utanför en ICA-butik (praktiskt att ha nära till parkering när man ska hem sen gissar jag), och börjar gå längs Mölndalsån in mot stan en kilometer eller så från den ursprungliga samlingsplatsen.

Så var regelbrytandet redan igång.

Jag ska inte gå in på vad som hände under dagen, det kan man läsa i varenda tidning, men jag satt inne på en restaurang i Svenska Mässan på spottavstånd från platserna där allt hände. Där inne satt vi och hade återträff med ett gammalt spex (datumet var bestämt sedan länge), åt god mat (well, inte så väldigt god men ändå) och pratade och hängde med ena ögat i GP-appen för att se vad som hände utanför. Helt knäppt att sitta där inne medan man läser att det är kravaller utanför. (Nu var det inte kravaller men det stod så)

Och vad läser man då? Jo, att det är stenkastning mot polisen. Fan också, nassarna har börjat kasta sten. Men nej då det har dom inte, det är MOTDEMONSTRANTER!!! Hur jävla dum får man bli??? Här har vi män och kvinnor som går in med sina liv som insats och ska försöka få en obehaglig marsch att gå så smidigt den bara kan för allas säkerhet, och så måste dom lägga tid och kraft på att bekämpa folk som är emot nazisterna för att dom kastar sten på poliserna??!! Det är så mycket här som jag bara inte fattar.

Som till exempel det andra gänget som går på polisen – med badleksaker?! Polisen har väl för f-n annat att göra en sån här dag än att mota bort folk med uppblåsbara krokodiler?!

WTF??!! Helt sanslöst…som en kompis skrev: ”Det här är nog den märkligaste bilden av alla jag sett från händelserna idag” Foto: GP

Dagen verkar ha gått rätt bra, iallafall om man inte är NMR’are. Polisen hyllas vederbörligen på tidningarnas sidor (förutom en del snyftisar om att vi har förlorat för att det går nazister på våra gator, men det är inte polisens fel iallafall…) och jag vill att dom ska få FETT med cred för sin fantastiska insats idag och planeringen i förväg.

Jag håller tummarna för att natten går lika bra. Många NMR’are verkar tillbringa natten i finkan av olika orsaker, men dom har ju vänner som kan gå ut i deras ställe och förstöra rätt bra. Hoppas farbror Blå orkar hålla ut några timmar till.

Bakom den här muren satt jag i frid och ro i Gothia Towers och åt lunch. Väl skyddad av farbror Blå. Foto: Jonas Lindstedt

Semesterdag

Skolan stängd och fritids stängt. Mamman tar ut en semesterdag och tar ut barnen för att gå på tur i Änggårdsbergen. Vi tog vägen genom Botaniska, där barnens nyfikenhet ledde till det bästa – att man stannar till på ställen man inte brukar stanna på och gör avvikelser man inte heller brukar. Och tack ock lov för det.

Jag trodde aldrig vi skulle komma ur Botaniska, för det var så mycket att titta på och vi hade ju ingen brådska. På två timmar kom vi en dryg kilometer – men då fick vi ätit lunch också och lekt en massa.

Adam kämpar med att få upp locket. På just den här (dagens sista) fick vi faktiskt inte upp det för det satt för hårt. Synd.

Och det blev perfekt. Varm choklad, mackor på hembakt bröd (yup!), lite frukt, några kokta ägg och något sött tills när orken tryter lite senare. Killarna var på gott humör hela dagen och det från början rätt svala vädret blev bara varmare och varmare.

Lite GC blev det också, och vi hittade de största skatter jag någonsin sett. Någon har tagit sig för att lägga ut rejält stora hinkar, men som tyvärr inte innehöll särskilt mycket. Och vi som normalt brukar ha med oss en massa extra att lägga i för att fylla på till kommande barn hade förstås inte med oss något just idag.

Vi hade ingen plan, vi följde humöret och cachernas väg i en någorlunda närhet; poängen var inte att gå långt utan att ha en skön dag i skogen med lite fysisk aktivitet. Och det blev det – upp och ner, klättra i stenrösen och gå upp för branter och nerför slänter.

Killarna var som tända ljus hela dagen, eller ännu bättre – som entusiastiska springande barn fulla av energi som ska klättra högt och springa långt. Den där oron man känner ibland över att dom (speciellt den ena) sitter och ser på YouTube-klipp på när andra människor spelar Minecraft och ser det som sitt högsta nöje, den oron försvann direkt idag.

Jag frågade vid ett tillfälle om det var dags att börja styra kosan hemåt, och fick ett enstämmigt och rungande NEJ till svar. Adam ville att vi skulle vara ute i flera timmar till, men då började det bli eftermiddag och vi fick ge oss för verkligheten.

Men det är fantastiskt att bo där vi bor och ha en enorm skog bara tio minuters gångväg hemifrån, och dessutom en botanisk trädgård och en Slottsskog. Heja Göteborg!!

 

 

En annorlunda jobbresa

För några år sedan gjorde jag jobbresor runt i Europa. Himla kul att besöka projekt och kolleger i Estland, Italien, Belgien och Stockholm bland annat, och helt perfekt att göra det 3-4 dagar i månaden så det inte blev så betungande på familjen. Those where the days kan man säga och jag saknar det massor.

Men man jobbar inte på Trafikverket för de internationella samarbetenas skull, det är ju ett som är säkert – hittills är det mest exotiska jag fått göra några turer till Ängelholm och inkvartering på unkiga hotell för att förkovra sig inom järnvägsteknik. Vilket inte ALLS är det sämsta, vill jag bara nämna också. Nejdå!

Fast nu jobbar jag ju helt plötsligt inte så mycket med järnväg längre, utan med väg. Närmare bestämt kanten av vägen, eller ännu längre ut – jag ska bygga ett viltstängsel. Jodå! Det är ett projekt som hållit på länge men som av olika anledningar inte kommit så långt som det borde ha gjort, och eftersom jag hade tid över på jobbet så fick jag möjligheten att vidga vyerna lite och jobba med viltstängsel. Det är ju projektdrift det också, så det ska vi väl klara av.

Så nu har jag suttit ett tag på jobbet och diskuterat viltuthopp, viltvarningssystem, faunabarriärer och andra saker som hör till när man bygger viltstängsel. Fast jag har ju aldrig varit ute och sett platsen där vi ska bygga, och det är lite av en svaghet tycker jag så det ville jag rätta till.

Sagt och gjort, jag tog vår gamla bil och körde iväg mot Borås, närmare bestämt förbi Borås och ut på Väg 27. Vid Ätran tar det befintliga stängslet slut och vårt ska börja.

Vackert va?

Jag fick iallafall sett det jag ville se och ta dom fotografier jag ville ta, även om det ser ut som man kan tänka sig – skog, skog, skog och lite åkermark, några korsningar och en rastplats. Men det är skillnad att göra en kvalificerad gissning av hur det ser ut och att faktiskt vara ute och se att det är just skog och åker, en nedlagd bilverkstad (med potentiellt mycket föroreningar i marken, det gillar vi inte…), några småvägar som inte får skärmas av och lite annat.

Underhållningsvärdet av bilderna jag tog är begränsat men just därför vill jag dela med mig av dom – det här är det jag tycker är intressant på jobbet just nu (tydligen):

Så det här är vad begreppet ”jobbresa” innebär nu för tiden. Ingen Tax Free, inga flygresor till trevliga ställen, ingen mer San Daniele-skinka. Men väl ett besök på McDonald’s i Kinna och vad annat går upp mot det?

 

Hemmakontor

Vad jag än tycker om att jobba så är hemmakontor något fantastiskt som kommer med den typen av kontorsjobb som jag har. Att ta en dag hemma emellanåt istället för att åka ner och sitta vid skrivbordet får mig att funka mycket bättre. Även när jag så småningom kommer tillbaka till kontoret igen. Omväxlig…

Det är fina lokaler på Trafikverket! Högt i tak också!

På ett tidigare jobb jag hade lyckades jag få ett mötesrum omvandlat till ett annat rum, ett ställe dit man kunde ta sin laptop och gå och sätta sig på när man behövde ett avbrott. Nu blev inte det rummet riktigt det jag ville ha det till – ledningen kom in och ville ha vissa typer av möbler och mer anpassat för annan verksamhet också, men det var iallafall en bra plats att sätta sig på för att få miljöombyte.

Jag menar att man inte är mindre effektiv när man har hemmakontor än annars. Lite beroende av vad man har att göra så kan det vara större effektivitet att sitta i lugn och ro i en skön soffa hemma än i givakt i ett kontorslandskap. Och när vi nästa år får nya lokaler med fri placering (dvs inga egna platser längre) lär det väl bli ännu mer hemmakontor på en själv.

Lunchen blir mycket kortare; värmer något lite snabbt som man äter upp, kanske läser något litet till (matlagningstidning för min del idag 🙂 ) men sitter inte och dricker kaffe och pratar med kollegor i långa stunder tex. Även fast jag idag har fixat mat, ätit i lugn och ro, läst lite grann om kocken Viktor Ingemarsson och nu sitter här och skriver, så har jag ännu inte haft lunch i mer än 45 minuter.

Och så kan man sitta ute och njuta höstens solstrålar, sin födelsedagsbukett och utsikten uppåt Raketgatan. (Men inte så länge, för den isande vinden gör sitt till, men det behöver man ju inte nämna kanske.) Sen en gooood kopp kaffe och en Findus kanelbulle efter maten!

Heja Trafikverket!!

En ofrivillig vegetarian

Kött. Jag kan inte äta det. Helt plötsligt går det inte. Inte fisk heller. Och det är inte för att jag försökt dra ner på köttkonsumtionen – nä dom försöken har varje gång mynnat ut i trötthet och uppgivenhet och så småningom korv stroganoff och så var vi tillbaka där vi började.

Nä just nu känner jag bara motvilja att äta det, jag får det inte i mig. Jag äter mig mätt på ris, tillbehör och bönor.

En jättebra maträtt till vardags när man har barn är att ta laxbitar och steka i ugnen, sen ta tortillas och lite grönsaker och kanske någon god sås och göra laxburritos av det. Det tar ca 15 minuter, är nyttigt, kul att mecka med och barnen älskar det. Vi gjorde det häromdagen och jag var fullt inställt på att äta lax jag också. Men så låg den där i formen, nystekt och grann, och jag kunde bara inte förmå mig äta av den. Istället tog jag och hackade en lök, tog fram stora vita bönor på burk och sköljde av, fräste löken, värmde sen bönorna i lökfräset, och så på med lite salt och peppar och hackad persilja. Och så åt jag det i min burrito istället och tyckte det var fantastiskt gott.

Jag som knappt gillar baljväxter. Tycker mest det är mjöligt och tråkigt (eller gjorde iallafall, nu har det visst ändrat sig…), vilket är en anledning till att jag aldrig kommer bli vegetarian – den gamla visdomen (?) säger ju att är man vegetarian bör man gilla baljväxter eftersom proteiner är good shit. (Men tack och lov finns det många andra icke-animaliska proteinkällor förutom bönor, puh.)

Jag lagar falafel, gör hamburgare på svarta bönor istället för kött, köper Oumph (barnen älskar det) och har till och med ätit tofu och gillat det. Fast bara en gång. Tofu är läskiga grejer; funkar bara med den rökta fasta än så länge.

Och svamp. Jag blir utfattig på kantareller från Hemköp men det är det värt för det är så gott. Allt blir gott med kantareller!

Men faktum kvarstår – jag äter inte kött. Men jag är inte vegetarian, nä det skulle jag aldrig klara av. För att inte tala om vegan. Jag antar att jag en dag bara vaknar upp ur min bubbla och sätter tänderna i en biff, det är väl det mest logiska.

En bekant som jobbar som sjuksköterska sa att sånt kan hända när tillvaron plötsligt förändras – tex vid en flytt till ett annat land. Så tänker han, och jag tror han kan ha något i det. Men själv tror jag i så fall att det är bröstcancern som är den stora förändringen och inte flytten tillbaka till Sverige.

För det surrar ju en del information i luften om vad som är nyttigt och inte, och den där informationen ändrar sig från en månad till en annan och det som var jättefarligt först är jättenyttigt sen och tvärtom så att spara på källor där känns knappt meningsfullt. Men det jag hör mycket (kan ju vara mitt confirmation bias som slår till, hade väl inte varit helt osannolikt) är att rött kött och processat kött är dåligt (cancer), växtbaserade fetter är bra, animaliska dåliga (kolesterolhöjande). Men såklart också att lax är jättenyttigt, jodå jag hör det också.

Men då slår djurvårdartarmen till. Jag som väl aldrig i hela mitt liv brytt mig om ett djur – iallafall inte sen min hamster Hampus dog någon gång på 1980-talet…

Alla kycklingar som borras upp i slakterierna, alla får och lamm som fraktas, stressas och så får en elstöt i pannan, alla kor och grisar som får gå igenom en fruktansvärd process innan dom tillslut är döda. Jag har börjat se några filmer om djurhanteringen men jag klarar inte av det, Point taken och så stänger jag av och har mardrömmar i några veckor efteråt. Fy fan. Är deras lidande värt det? Bara för att få äta kött?

Allt det där ligger och rumlar när jag tittar på den där lilla laxbiten, eller kycklingbiten eller vad det nu är, och det vänder sig i magen på mig.

Jag har inget mål att bli vegetarian men jag kan inte äta kött just nu iallafall. Men lyckliga kor som fått beta ute på den lilla kärleksfulla lantliga gården med vajande gula sädesfält? Som dött i tron att de bara väldigt fort blivit för gamla? Mja, kanske det. Sen. Vi får väl se, det kanske försvinner lika fort som det kommit och så sitter jag där med mina vanliga blodiga stekar (brrrr….)

Olympic day

Ja det var ju inte bara min födelsedag, utan det var ju dessutom Olympic Day på Liseberg. Där samlades olympiska mästare i en del udda sporter som tydligen är med i OS (antar jag – Olympic indikerar OS för mig iallafall, men jag är ju sällan ett sportlexikon kan man säga), som tex orientering,  fäktning, klättring, skidskytte (jo i Sverige betraktas det som en udda sport), tae-kwon-do, gymnastik (?!), capoeira (??!!), skateboard (???!!!) och en del annat. Poängen var att få barn att prova på de här idrotterna och helt enkelt locka till sig dom.

Adam orienterade sig runt Liseberg med hjälp av stämpel och karta (och en far som kartläsare), Hannes klättrade, såg på skidskytte och hängde vid gymnastiken. Vi var där med A och hennes två barn, där den ena blev helt frälst på skateboard men den andra hängde med Hannes på gymnastikmattan.

Sen hamnade Adam på klätterväggen, och det syntes att han gjort det där förut. Han är duktig på att klättra och blir han bara lite starkare i armarna kommer han bli en grym klättrare om han bara vill. Stoooolt mamma!

Det var ett jättebra arrangemang, och det var toppen att vara där så sent som vi var. De värsta köerna var över, det var ingen trängsel och alla fick komma fram och prova inom rimlig tid.  Fyra uppspelta och glada barn som gick därifrån vid fyratiden.

Det är verkligen inte meningen att jag ska lämna hemmet

För två veckor sedan hade vi en tvådagarssamling med vår enhet på jobbet, en grupp på 25 pers som typ jobbar tillsammans. Vi jobbar med ungefär samma saker i samma geografiska del av västsverige i Trafikverket iallafall. Och för att lära känna varandra lite bättre skulle vi åka till Varberg inklusive övernattning.

Jättemysigt! Jag försökte fixa barnvakt men det gick inget vidare, så när de andra gick för dagen för att piffa inför middagen på kvällen så körde jag hem för att fixa mat och vardag till mig och kidsen. Och så ner till Varberg igen morgonen efter. Det gick ju himla bra och var väldigt trevligt ändå, men lite av poängen var ju att träffa kolleger i en annan miljö än den vanliga.

Men men, den här veckan var det dags igen – Regionala Investeringsdagar i Väst; två dagar på konferens i Uddevalla inkl övernattning, 190 kolleger som jobbar med ungefär samma saker i Västsverige. Den här gången var jag bättre förberedd – hade fått min far att komma ner och vara barnvakt och sen dessutom stanna över helgen efteråt eftersom det var min födelsedag.

En jättebra plan ända till för 3 veckor sen när han ringer och säger att han tänkt lite fel och dubbelbokat sig och visst skulle vara på golfresa vid Gardasjön just den veckan och att det var bokat för länge sen. WTF??!! Men jaha inte mycket att göra åt det.

Men upp med humöret igen när maken glädjer mig med att tala om att han kan komma ner mitt i veckan bara för min skull. Så fick det bli och jag åkte till Uddevalla, hade en bra konferens, trevlig kväll med god mat och härligt umgänge, en smarrig hotellfrukost dagen efter och sen mer konfa.

Eller inte. För han fick punktering på vägen ner och ringer mig efter lunch den första dagen och meddelar att han har ringt bärgare och att jag måste åka hem för han kommer inte hinna hem i tid för att laga mat till barnen. Jaha. Så halv tre sätter jag mig på en buss mot Ljungskile och så småningom Göteborg, för att så småningom komma hem till mina lätt överraskade barn som tycker att pappa är intill förväxling lik mamma….för dom hade ju laddat som tusan för att han skulle komma på kvällen.

Det nästan mest irriterande i allt det här var att hans runda med bärgning och däckbyte i Strömstad gick så himla fort, så han kom ner till Göteborg en halvtimme efter mig. Dvs jag hade inte behövt åka ner till Göteborg alls utan hade kunnat fortsätta och gona mig med godis-och glassbuffén på hotellet i timtal…men det kunde man ju inte veta när han står med smällt däck längs E6 och väntar på bärgare.

Hyfsat antiklimax iallafall. Tänker tanken att åka upp – klockan var ju bara halv sex och middagen börjar sju, men ringer upp och får veta att dom gett bort mitt rum till någon annan så då ger jag upp och förlikar mig med att jag får stanna i Gbg på kvällen.

Så upp dagen efter med bil, en timmes körväg, jippi! Men vacker utsikt!