Berlin dag 3, Fernsehturm och tantshopping

Gårdagens sightseeing avbröts vid Fernsehturm när vi såg att väntetiden var 3 timmar. Därmed inte sagt att kötiden var 3 timmar, nä man får ett nummer på sin biljett som säger mellan vilket tidsintervall man har entré till hissarna upp till tornet. Under tiden kan man springa runt och göra vad man vill, men igår orkade vi inte vänta – bättre att hänga på låset idag när det öppnade klockan nio.

Eller, well, vi var väl där närmare halv tio…men tillslut var vi uppe.

I strålande sol fick vi 360 graders vy över Berlin – lite tur, med tanke på att väderprognoserna sagt att vi skulle ha regn hela helgen…

Vi var ju inte på något sätt ensamma där uppe – nej här hade dom släppt in folk i en strid ström senaste timmen, så det var nära och mysigt där uppe. Men det gjorde inget.

Mannen i uniform som körde hissen upp hälsade välkommen till Fernsehturm Berlin, gratulerade oss till det vackra vädret, upplyste oss om att vi åkte uppåt med en sjättedel av ljusets hastighet (här brast jag och O ut i skratt men vi var de enda i den packade hissen, antar att de andra inte lyssnade) och med sin entusiastiska men ytterst monotona stämma upplyste han oss om att vi idag hade möjligt att se ända till (här trodde jag han skulle säga Eiffeltornet) Empire state building. Subtil humor så det skriker om det, perfekt start på dagen. Bara jag och O tyckte det var roligt – eller så var vi de enda som lyssnade. Alternativt var vi de enda som visste att det ligger i New York, men så illa var det nog inte.

Fin 360-utsikt där uppifrån, kul att se de olika stadsdelarna nu när vi börjar få lite koll på hur stan ligger. En halvtimme, sen ner igen.

Varje fönster i kupolen har en beteckning ovanför som säger precis vilket gradtal man blickar ut över. 360 grader är norr, ifall någon undrade.

Men…när man blickar ut genom ett av fönstren och ser att anordningarna hålls uppe med ett spännband…då går man vidare till nästa fönster och tittar vidare och tänker att det säkert bara är för att hålla upp en lucka eller något.

Så är det säkert.

Målet efter Fernsehturm var att gå till Brandenburger Tor, inte så väldigt långt egentligen men det visade sig att det skulle ta en bra stund att ta sig dit. För vi hamnade på Artsmarkt, konstmarknad, och där kunde man gå runt en stund visade det sig.

Artsmarkt Berlin

I höstsolen, med gott humör och med en massa konstnärer och hantverkare som visar upp sina färdigheter. Vi hamnade dels hos en hattmakare, vars hattar jag blev så förtjust i (plus att jag länge velat ha en hatt) så det blev en tanthatt.

Lika bra att acceptera att man går mot tantåldern, tänka att man är väldigt glad att leva nu när man förstått att det inte på något sätt är en självklarhet, och göra det bästa av det.

Jag ska bli en Gudrun Sjödén-tant; med de rätta kläderna från sagda designer, i vinrött, lila och mossgrönt (mina favoritfärger sen länge så check på den!), naturmaterial i kläderna som bomull, upp och linne. Helst inte bomull, för det har jag numera lite aversion till, men att sy sina egna kläder (i rätt färger of course) måste väl räknas till plussidan eftersom bomull är lite jobbigt att undvika.

Så Gudrun Sjödén-tanten började idag med en hatt/mössa/basker i ull gjord av Angela Klöcke, som i egen hög person stod och sålde sina hattar.

När jag nyss köpt en hatt i en väldigt rosavinröd färg måste jag ju ha ett par handskar som matchar, right? Att jag visste att det fanns handskar på marknaden var för att jag just köpt ett nytt par svarta skinnhandskar i ett av stånden för att mina i Sverige är slut, och dom hade alla möjliga färger. Bland annat rätt färg för att matcha mössan. Halsduk behövdes inte, jag har en jag köpt på Cypern som borde passa perfekt.

En present till H blev det också; ett armband i barnstorlek i regnbågens färger, även det sålt av personen som gjort det. Väldigt roligt att gå runt bland folks kreativitet och emellanåt kunna stödja den också!

En bra start på dagen.

 

Berlin dag 2, Finkultur och fulkultur

Dagens historielektion i andra världskrigets fasor avslutades med en helt annan typ av fasa – en gatumusikant som spelade Mission Impossible-temat på dragspel. Och jag som trodde vi nått kulmen av musikaliska obehagligheter igår kväll på tunnelbanan när en tjej klev på med en högtalare på ryggen och spelade Despacito på fiol….Jag hade tydligen fel.

För att rensa ur öronen lite tänkte vi gå på Berliner Konzerthaus och lyssna på Konzerthausorchester Berlin på kvällen, biljetterna var redan köpta.

Konserthuset är en rätt magnifik byggnad får man nog säga, och hur den har klarat kriget vet jag inte men det verkar rätt intakt.

Inuti var det ett gammalt klassiskt konserthus, opera eller vad du vill. Guldornament överallt, krusiduller, pelare, sammetsklädda stolar, gigantiska takkronor….ni fattar?

Och som vanligt på klassiska konserter tillhör man ungdomen. Kul att räknas som ungdom någonstans fortfarande, men lite tragiskt för besöksklientelet på värdens institutioner för klassisk musik för så här ser det ut överallt.

O såg tydligen en tioåring med kostym i publiken, men han var väl undantaget som bekräftar regeln då gissar jag.

Programmet var traditionellt; Johann Christian Bach’s konsert för dubbelorkester, sen en pianokonsert av Mozart och efter paus Mendehlsons tredje symfoni.

Den sista var väl mest i min gata, jag är inget fan av Mozart och det skäms jag inte för, och Bach var okej men berörde inte så mycket.

Två timmar senare var minnet av dragspelaren och hans version av Mission Impossible ett minne blott. Tack och lov.

 

Berlin dag 2, Historielektion med perspektiv

Det går ju inte att besöka Berlin utan att känna behovet av att pricka av en del sevärdheter, varav de flesta har med andra världskriget eller Öst/Västtyskland-delningen att göra, så det får man jobba hårt för att komma undan. Om man nu skulle vilja det.

Idag var det dags. Efter en sen men god frukost (inte continental, tack och lov…) gav vi oss av söderut till dagens första sevärdhet och tid för eftertanke: Checkpoint Charlie.

Nyhet för mig, och kanske för fler är var namnet kommer ifrån. Jag har alltid trott att Charlie var slang för amerikanerna, men nu vet jag att valet av Charlie var för att det fanns två gränsstationer som hette Alpha och Bravo, och då är ju Charlie näst i kön i bokstaveringen av alfabetet. Där ser man.

Jag måste nog erkänna att jag inte orkar bli riktigt berörd av den här gränsstationen som man har låtit stå kvar. Jag tycker definitivt att det är hemskt att den varit i drift och delningen av en stad som den symboliserar, men…det pågår ju än idag, bara inte just här. Det är lätt att gå där och säga ”usch va hemskt”, och ”fy, stackars dom som försökte komma över”, och sen funderar man på vilken paraplydrink man ska ha för att lugna ner nerverna lite, men det hjälper ju inte. Det som hjälper är att kunna sin historia (däribland Checkpoint Charlies betydelse i Öst/Väst-delningen) och göra något med den kunskapen.

Det fanns ett fint besökscentrum precis bredvid korsningen, som visade lite mer hur det såg ut och gav lite perspektiv. Men det är inte helt olikt som det ser ut i Nicosia eller Deryneia på Cypern, fast mycket större förstås.

Men det var ju idag vi skulle se lite riktig mur, inte den där tuggummisamlaren på Potzdamer Platz, så vi gick vidare dit där vi visste att en lång del av den riktiga muren stod kvar än idag. Och här började intrycken kännas.

Under glastaken till vänster fanns en utställning som eventuellt ändras emellanåt, men just nu handlade det om Polen under andra världskriget. Misstänker att WW2 är ett återkommande tema för utställningarna, även om fokus ändras ibland…

Det var en jättefin utställning som utan omsvep visade hur illa nazisterna behandlat polackerna, och framför allt invånarna i Warszawa. Den visade motståndsrörelsen och hur den kämpade, och hängde med all tydlighet ut de fyra män som i allt väsentligt bar ansvaret för slakten och behandlingen av polackerna under kriget, med namn, bakgrund och vad dom gjort. Inga hemlisar här inte.

På slutet av utställningen fanns ett rum som visade en film som var ca 5 minuter lång. Det är en flygning över Warszawa direkt efter krigsslutet, inget tal, inga människor, bara en flygfilm med musik och lite text på slutet. Texten var kort, och sa att det 1939 bott 1,3 miljoner människor i Warszawa. 1945 var alla döda, så när som 1000 personer. Hela staden fullständigt utbombad. En otrolig liten film som veeerkligen gav perspektiv. Det går inte att visa här egentligen, men jag tog två bilder för att försöka komma ihåg:

Titta riiiiktigt noga och fundera över det här med krig och vad det är värt…

Berlin, dag 1

Så var det dags för flygskamsresa nr 2. Nr 1 var en tur till Stockholm i onsdags (flög dit för att jag skulle vara där tidigt på morgonen, men tog tåget hem, om det kan ge mig något pluspoäng iallafall?!).

Men faktum är att det här är en ganska efterlängtad resa; bara jag och O fredag-måndag i Berlin medan svärmor tar hand om killarna, det var länge sedan vi åkte någonstans på tu man hand. Och så blev det Berlin. Inga planer över huvud taget (ovanligt för att vara jag), och det var först på flyget jag tog fram en karta (Locus of course…) och kollade hur stan egentligen ser ut (floden Spree går tvärsigenom, det är väl det man har att orientera sig efter) och var vårt hotell låg i förhållande till det vi ville göra. Vilket bara kan vara ”jättebra” eftersom vi inte bestämt vad vi vill göra – tadaaaa, 100 poäng i nöjdhetsindex redan innan vi kommit fram!

Halvtaskigt väder, regnigt och kallt, men inte blåsigt – man lär sig att vara tacksam över det lilla.

Potzdamer Platz.

Efter en snabb incheckning på hotellet var det lunch på en italiensk restaurang (nej man måste inte äta knödel och sauerkraut direkt bara för att man är i Tyskland…), och sen ner mot sevärdheterna. Som vi fortfarande inte riktigt visste vilka dom var och vilka vi ville se eller varför.

Det blev Potzdamer Platz. Varför? För att det är känt, har en tunnelbanestation så det är lätt att ta sig dit, och…ja det var väl det. Och för att det är nära Berliner Philharmonikers konserthall och vi är lite sugna på att gå på en konsert under helgen.

Bland det första vi såg när vi kom upp ur underjorden var dock inte så fantastiskt (vad hade vi väntat oss?!), utan mest en stor öppen plats med stora bilvägar på två sidor och några stumpar av Berlinmuren som såg väldigt ditställda ut. Men vi la vår positiva sida till och tänkte att den nog gått ungefär där (exakt var ska vi ta reda på inför imorgon) så att det var ganska verkligt.

Lite information om hur det sett ut där vid olika tider i historien och…vad var det egentligen för prickar på dom där murstumparna?

En närmare titt avslöjade att det var tuggade tuggummin som folk tryckt dit. Oklart varför, men gaaaawd va äckligt. Och det är inte bara ett tuggummi, utan det är mååååånga. Och flera stycken likadana paneler som var och en (förmodligen) är ett murstycke – fullt av tuggummi.

Jag blev nästan spyfärdig (är lite kräsmagad med vissa saker, tuggat tuggummi i tusental är tydligen en av dom) så vi tappade snabbt intresset för den egentligen väldigt viktiga display av historia som vi stod inför. Och tuggummi. Mycket tuggummi.

Blä.

Oklart varför jag kapade huvudet på giraffen, det bara blev så.

Vi gick på lite misslyckad cachetur i parken Tiergarten, som är en jättefin park alla andra dagar än när det regnar och är 10 grader varmt, så det kanske bidrog till vårt misslyckande. Vi gjorde också ett misslyckat cacheförsök på Potzdamer Platz och en gigantisk Duplo-giraff som stod där.

Ett besök på ett ganska kasst fik inne på Sony center (visst är det ett inbjudande namn?!) gav lite koffein och vid det laget välbehövlig energi i form av en ruskigt söt våffla, och efterlängtad benvila.

Cynikern som bor i mig och som stundom är mycket aktiv, både i tanken och verbalt – de mest olämpliga saker kan komma urpluppande när munnen är snabbare än hjärnan, den gillar inte Sony Center. Om man nu bygger ett helt nytt Potzdamer Platz där det efter Kalla Kriget verkligen inte var NÅGONTING, tomt!, och gör det till en myllrande knutpunkt – inte låter man väl då ett privat företag lägga sitt namn över dess landmärke? Jag har lite svårt att acceptera att Berlins stadsledning gick med på det här i modern tid. Det invigdes 1998.

Sony Center

Men iallafall, jag måste medge att det var lite coolt. Inte fint, snyggt, trevligt eller mysigt, men coolt – framför allt taket som på kvällen lystes upp snyggt.

Och hur vet jag det? Jo, vi fick ett ryck och köpte biobiljetter för att se Once upon a time in Hollywood (efter att kassörskan bedyrade att dom inte dubbade filmerna till tyska längre). Det är ju trots allt Brad Pitt och Leonardo di Caprio i filmen och den är regisserad av Quentin Tarantino. Vi lär väl inte ta oss tid att se den hemma, så då passade vi på nu.

Om den var bra eller dålig? Svårt att säga, den var väldigt konstig. Det var en väldigt tunn tråd som höll ihop det hela; en filmstjärna på dekis (di Caprio) med sin trogne stuntman-vän (Pitt) som tar hand om honom, hur han skärper till sig lite grann och det verkar som att det går bra tillslut. En sidohistoria om Pitts förehavanden med några märkliga människor som sen visar sig vara Mansion-familjen, en rad kända skådespelare som dök upp i småroller (Kurt Russel, Al Pacino, Luke Perry och några man kände igen men inte visste namnet på), en massa metafilm om att di Caprio spelar in film och…ja inte vet jag.

Väldigt konstig iallafall, men nästan helt utan våld. Sådär 95% in i filmen tänkte jag att det var väldigt olikt Tarantino, men då smällde det å andra sidan till ordentligt, bokstavligt talat, och det var helt plötsligt en orgie i våld. Både jag och O var överens om att om vi sett den på Netflix hade vi spolat förbi den scenen, för det var bara för mycket.

Men å andra sidan hade jag om det varit Netflix ungefär halvvägs klickat på skärmen och sett hur mycket det var kvar och förmodligen slutat titta, så det var kanske lika bra att det var på bio.

Låter det som vi har det tråkigt här i Berlin? Det har vi inte alls. Imorgon blir det Fernsehturm och Brandenburger Tor.

Vi har planer!