Ensam på vift i Paris, stackars mig. Eller inte, snarare lyckliga jag. Inte för att jag har något emot att vara på vift i sällskap, men det här är något jag har längtat efter. Att vara flera dagar på egen hand någonstans som inte är bekanta miljöer och där jag inte har något speciellt syfte (som jag hade i Graz tex då det var jobbmöte). Att se vad jag gör, hur tar jag mig igenom dagen?

Ligger jag apatisk på ett hotellrum och kollar Netflix (rimligt egentligen med tanke på vad hotell kostar och hur man kan få mer valuta för pengarna…)? irrar jag planlöst omkring och gör inget vettigt? shoppar som en galning? Nu är det dags att ta reda på det, för jag har tre dagar här i Paris helt för mig själv innan det är jobbmöte i två dagar.

Första gången jag hoppade av var vid Notre Dame. Ja, katedralen som brann 2019. Egentligen ville jag inte till den, utan jag ville till Saint Chapelle för att se katedralen som Eric Whitacre har namngivit ett väldigt vackert körverk efter. Men kön in till Saint Chapelle var så fruktansvärt lång så jag tappade lusten och gick till Notre Dame istället.

Där var det en väldigt fin (permanent) utställning om renoveringsarbetet som var väl värd att se på. Mycket folk i omlopp förstås och försäljare och dragspelare som gjorde sitt bästa för att hålla kommersen igång.

Nä, dags att hoppa på bussen igen efter en stunds strosande i området och kikande ner på promenadvägarna som finns längs Seine. Hade en tid bokad på Louvren (ja man bokar tider om man är smart så man slipper stå i kö, 14:30 var min slot) och tänkte att jag hinner hela varvet runt innan den tiden så går jag på Louvren sen.

Det gjorde jag inte kan man säga för trafiken var grym, så jag fick snällt be herr busschaufför om att släppa av mig i en korsning (trodde han skulle säga nej men det gjorde han inte, jag såg väl tillräckligt desperat ut) och sen SPRINGA till Louvren. Vittnesmål på det stora Intörnet talade om att ifall man missade sin tid så var det kört, €17 rätt åt fanders, så jag sprang. Kom fram fem minuter över halv och ställde mig i den långa (men snabba) kön för oss som hade biljett. Och jag skriver under på det – BOKA LOUVREN I FÖRVÄG!!! Vår kö tog kanske 2-3 minuter, medan kön för de som inte hade förköpt var enorm och rörde sig inte en millimeter.

Kan man tänka sig, det var inte bara jag som skulle till världens största museum (!) en lördag eftermiddag i mars kl 14:30!!! Det var typ trettio miljoner till, vem hade kunnat gissa det?! Men jag måste ge dom det; det funkade otroligt smidigt trots massorna, och de flesta saker var dimensionerat för de enorma mängder folk som det var, så det var riktigt drägligt faktiskt.

Det blir ju några meter i benen alltså när man irrar runt på Louvren…jag lät GPS’en i kartprogrammet vara på under dagen idag, och det ser ju onekligen lite kul ut. Kolla sicksackandet ner för trapporna i pyramiden vid ingången, strax till vänster om mitten 🙂 Och Google-kartan visar till och med var Mona-Lisa finns.

Om jag ska lära mig något av det här besöket så är det att jag nog har gått färdigt på museer i mitt liv. Eller, kanske inte i livet men jag får nog bara inse att jag inte är så intresserad helt enkelt. Det ska tydligen finnas ca 37 000 konstverk på Louvren, dvs alldeles för mycket för att man ska hinna se i vilket fall.

Och vad vill jag med att gå dit?! Jag vet ärligt talat inte – jag hade velat se utställningen om etruskerna men jag hittade inte dit. Snubblade på en liten sektion med gammal keramik från Enkomi, Cypern, så det var ju lite roligt, men…hundratals statyer som på ett sätt ser likadana ut (nakna män/kvinnor/barn huggna i marmor i någon position som visar nåt bibliskt eller historiskt) med en detaljrikedom som vittnar om ett fantastiskt hantverk. Dom väcker min beundran, men inte mitt intressen.

Men ja, jag såg Mona-Lisa. Förstår inte riktigt vad som är så speciellt med tavlan – såg massor av tavlor på Louvren som jag tycker är både finare och intressantare, men man kan ju inte säga att man varit på Louvren och samtidigt säga att man inte såg Mona-Lisa, så…jag följde skyltarna som visade var hon var. Ja för hon har ett eget skyltsystem så det ska vara lätt att hitta henne.

Ja där är hon. Längst där borta på den svarta väggen. Ansamlingen framför henne är människor som står i kö (igen) för att få se henne på nära håll. Jag passade. Men jag kan säga att jag såg Mona-Lisa när jag var på Louvren, och jag lärde mig att jag nog inte ska gå på konstmuseer bara för att jag tycker att jag borde. Känns redan som jag sparat en del pengar faktiskt!