Trysil på påsklovet

I höstas någon gång började vi planera en resa till Trysil med min kära vän Anna, hennes Björn och deras barn som är lika gamla som våra ungefär. Det tog lite tid innan vi kom till skott med beställandet, men när jag sagt ”Om vi åker till Trysil i påsk lovar jag att åka slalom” hände plötsligt allt väldigt fort. Uppenbarligen fanns det visst intresse att se mig på slalomskidor; något som inte annat med ett eller två undantag inträffat sen jag var…20 år kanske. Och det får man väl erkänna att det var ett tag sen.

Men med det löftet var det plötsligt beställt och betalt, och nu var det då dags att åka. Sagda Anna och Björn var uppe i Oslo en gång i vintras och då lånade jag hennes utrustning och provade 4 åk i barnbacken, så HELT grön var jag ju inte, men i stort sett.

Som lite extra rågad lök på laxen med ett körsbär ovanpå skulle Oskar vara borta de första dagarna i Trysil; först i Verbier på skidresa och sen hemma i Oslo och jobba, vilket innebar två saker in my face:

  1. Köra bil i vinterväglag. Min absoluta mardröm, det värsta jag vet, jag fastnar alltid med bilen i en uppförsbacke någonstans och får hitta en vänlig själ som kan backa ner min bil och sen köra upp den. Att köra upp i ett skidområde hade jag räknat med att O skulle göra
  2. Jag måste stå vid mitt löfte och åka slalom. Dessutom ha hand om två kids i backen – jag som nog har fullt upp med två skidor och två stavar på mig själv…

Oskar menade att det skulle gå bra (vad annars ska han säga?) och ärligt talat är det ju inte så mycket att gnälla över, just do it för tusan. Och det gjorde jag.

Det är väl inte bevis för att jag åkt , men iallafall att jag har tatt på mig alla skidkläder, inklusive min nya hjälm och skidglasögon. Närmare bevis än så kommer vi inte.
Det är väl inte bevis för att jag åkt , men iallafall att jag har tatt på mig alla skidkläder, inklusive min nya hjälm och skidglasögon. Närmare bevis än så kommer vi inte.

Till att börja med var det barmark hela vägen. Lerig väg sista biten till lägenheten var ett större problem än is och snö… Och ärligt talat, när jag kom ut i backen var mina killar så självgående att de inte behövde min hjälp. De åkte i samma takt som jag och det var himla himla kul att åka tillsammans med dom. Det enda jag behövde meka med var att hjälpa Hannes upp i sittliften för att han helt enkelt är lite för kort för att komma upp själv, men två dagar senare grejade han det också.

Vädret var iallafall härligt de första dagarna innan det mulnade på lite. Det kom ingen snö under veckan och temperaturerna på dagarna var runt +5, så fram emot eftermiddagen var det rätt mycket vallar och slush och inte så kul för en klen nybörjare att åka.

2016-03-21 10.12.39 2016-03-21 13.24.10Lite upptäcksfärd blev det också, men mycket mindre än jag tänkt och bara de som var i direkt anslutning till backarna.

2016-03-22 09.40.17

Mycket tid tillsammans med kära Anna, men knappt någon tid att prata när det är män och barn och ståhej runt omkring hela tiden. Dom hade dessutom osis när deras barn blev rejält förkylda med hög feber och den ena fick till och med halsfluss stackarn (alla vi andra klarade oss otroligt nog).

En fin vecka var det.

Skräddararbete

Veckan med sjuka barn gick helt i sömnadens tecken. Efter set’et i rosa och blått var det dags för ett annat set till den två år yngre systern.

I Tartu 2012 var jag i en tygbutik där jag köpte flera tyger. Bland annat ett i smalspårig manchester med blommor i grälla färger på en knallrosa bakgrund. Låter hiskeligt, men används det i rätt dos blir det jättefint, och har tidigare blivit en kjol till H (gjord i augusti 2013 och användes så sent som igår…) och en handväska.  Nu tänkte jag att den tillsammans med mörkbrun smalspårig manchester skulle bli en fin kjol och en applique på en jacka.

Jackan skulle egentligen inte fodras, men i somras fick jag ett fantastiskt fint och färgstarkt knallgult foder av riktigt bra kvalitet, och den skulle passa så otroligt bra i den här jackan, så det blev tillagt av yours truly.

Hannes mannekängar gärna. Jackan är kortärmad, det randiga är en undertröja som sticker ut.
Hannes mannekängar gärna. Jackan är kortärmad, det randiga är en undertröja som sticker ut.

 

Underbart vackert gult foder, så den är skön att ha knäppt och utan tröja under.
Underbart vackert gult foder, så den är skön att ha knäppt och utan tröja under.

 

2016-03-17 16.03.38-2

Jag är extremt nöjd med jackan, gott skräddarmässigt hantverk och otroligt fin. Mottagaren var väl inte lika euforisk kanske, men hoppas hon gillar det med tiden så den blir använd iallafall 😊

Set till åttaåring

2016-03-16 10.01.49Det kom en önskan från vänners barn om att göra ”något” till henne någon gång, och en dag blev det plötsligt av. Ur Ottobre nr 1 2010 och med tyger jag redan hade hemma (okej, blustyget hade jag inte….) blev det ett (i mitt tycke) snyggt set i färger som hon förhoppningsvis gillade.

Blusen är rosa bomullsvoile, nästan åt det laxrosa hållet (från Stoff og Stil), kjolen är en jeansliknande bomull som jag kört lite olikfärgade trådar kors och tvärs, och leggingsen är i en ljusblå ekologisk bomull – och dom SKA vara skrynkliga. De där vecken på benen nedandför rosetterna tog oproportionerligt mycket tid faktiskt – speciellt med tanke på utdelningen. Det blir vanliga leggings i fortsättningen, såna som tar en timme att göra.

Men, det går alltså att få så här fina kläder i bomull, man behöver inte ha banlonsyntet som man svettas och luktar illa i, som klibbar och kliar och som huden inte gillar. Tänk på det alla Cubus, H&M och andra som gör kläder till barn.

Överlämning var i samband med att vi tillbringade en vecka i Trysil tillsammans. Störst jubel var för blusen (rosa….), men efter överlämnandet såg jag inte kläderna mer. Hoppas hon gillade dom på riktigt…

Syprojekt nr 252-254 är klara.

En kort tur i Billdal

Ja det var alltså tänkt att bli en lång tur på några timmar i Sandsjöbackas naturreservat, bara jag och kidsen, medan O var inne i stan och snackade jobb (livet som egen företagare). Vi hann vara ute ca en timme innan NÅGON klev jägarns klantigt i en stoooor lerpöl och fastnade med båda stövlarna i leran medan hen själv gick vidare två steg av bara farten. Så då var det bara att vända hem.

Men innan vi kom så långt hade vi några fina/konstiga upplevelser. En är odokumenterad i bild och började medan vi höll på att parkera vid kyrkogården där vi skulle starta. Då var det en person med sin bil vid en grav precis där vi hade tänkt att gå, men hon var klar och körde iväg när vi kom. Graven fångade vår uppmärksamhet då stenen var formad som ett hjärta och det var en vindsnurra i barnsliga färger som propellerade framför graven. Så vi gick och kollade.

Det var Milla Junis grav, och den var full med små vita stenar med inskriptioner på, mossfigurer som nallebjörnar, sagda vindsnurra och annat fint. Milla Juni hade bara ett datum på sin grav, en dag i juni 2013, så jag antar att hon hade ett väldigt kort liv. Eftersom jag blev så himla berörd så hajar ju kidsen till lite extra och vi hade ett ganska långt samtal om livet och döden. Jag och min sexåring och åttaåring. Dom har rätt stora insikter om döden och förluster trots att dom är så unga och aldrig egentligen förlorat någon i sina liv, och det fick mig att tänka på att mina egna reflektioner inte ligger så långt ifrån deras – dvs det mognar inte fram genom åren precis utan skuffas snarare undan. Tror det är en bidragande orsak till ensamhet, glättighet och mycket annat i vårt samhälle; vår (även min) ovilja att konfronteras med vår dödlighet.

Efter att ha kontemplerat över Milla Junis öden (Hannes sa att hon säkert var en väldigt snäll och bra människa), gick vi vidare i våra ärenden. Till det ruggiga huset, närmare bestämt.

image

Det var ingen tvekan om att vi skulle upp till det där huset, och som mamma i sammanhanget är det ju bara att vara hurtig och säga saker som ”Nejdå men vad i all världen skulle kunna finnas där uppe? Det är ju bara att gå upp så får vi se? Spöken finns ju inte!” och så vidare och så vidare. Skjutsa barnen framför sig och skylla på att man är anfådd eller nåt 😀

Väl där uppe var det heller ingen tvekan om att vi skulle in i själva huset. ”I ugn” sa de tydliga instruktionerna, så….jaja….vi går väl in då

image

Eller ja, BARNEN gick in, huset var så pyttelitet och ytterst odramatiskt när vi väl kom upp att det inte var så läskigt längre. Gott om klotter där uppe också, rester av McDonalds-leksaker, Kalle Anka-tidningar och annat, så nog är det liv här uppe emellanåt.

Men vi var glada att gå därifrån. Hannes hade alla teorier om vad som kunde hänt där uppe (han godtog inte alls min enkla förklaring om att någon byggt ett ruckel som de sen flyttat ifrån och som hade förfallit när ingen tog hand om det), utan det var alla möjliga skumma saker som kunde ha försiggått där uppe menade han. Inte blev det bättre när det var ett nerbränt hus på granntomten…Han säger att han ska bli detektiv, så det är väl bra att han börjar träna redan nu…

När det var dags för lunch tyckte den lilla detektiven (och hurtbullen) att det väl var bättre att gå upp på berget och äta där så vi fick fin utsikt?

image

Så vi klättrade upp. Och visst var det roligare att sitta där uppe än nere på marken, det måste man ju säga.

Klätterbyxor till barn

Syprojekt 260, leggings med hibiskusmönster till Adam. Mönster: Leggings nr 17, Ottobre 2011-1

Det fanns en timme kvar av kvällen, så det passade fint att kvitta sig med ännu en sy-surdeg; ett par leggings till A att ha när han klättrar. Vanligtvis är väl klätterbyxor antingen svarta tights eller lite mer friluftsaktiga säckiga byxor, men han vill ha lite mer glammiga tighta byxor.

Så fram med det gamla vanliga leggingsmönstret som jag använt jag vet inte hur många gånger vid det här laget. Numera är vi uppe i storlek 134, och jag tror de första jag gjorde var i 98…time flies…

 

Ser bekant ut va? Tänkte väl det.
Mönstret är från Ottobre nr 1-2011 och är nr 17 Cinnamon. Tyget är en rest av en stor stuv jag köpte på Stoff og Stil anno dazumal.

Syprojekt nr 252 är klart.

Sojafärssås med spaghetti

Nä det låter inte lika gott som köttfärssås det måste medges, men det är väl mest en vanesak antar jag. För idag var det premiär för köttersättning (yum va gott det låter!), dvs sånt man använder som man använder kött men som inte är kött. Quorn, sojabaserad mat inkl tofu och en del annat som jag bara hört talas om. Just idag blev det sojafärs.

Landet där jag bor är inte känt för sin fantastiska hemlagade mat, och därför är utbudet i butikerna magert. Det är generellt väldigt dåligt med urval på det mesta i råvaruväg i en vanlig mataffär som ICA eller Coop, och på dom mest populära butikerna som Kiwi, Rimi och Rema 1000 är det rent av tragiskt. (Frysdiskarna har däremot ett fantastiskt fint sortiment av fruset halvfabrikat, särskilt pizzor…) Det gäller vanlig mat alltså, och nu är jag inne på ett specialsegment med köttalternativ och då kan man ju bara tänka sig hur det är….och det är precis det det är. Så av tre alternativ i affären häromdagen köpte jag två, en av dom var VegoFärs från anamma.

image

Ser ganska fin ut va? Väldigt likt köttfärs, men det är sojaprotein och inte så mycket mer. Jag lagade det som vanlig köttfärssås bara för att se på vilket sätt det smakade annorlunda, och så spaghetti och parmesan till.

image

Looking good, va?

Hannes, som fått för sig att han inte gillar köttfärssås längre, lovade att smaka. Han blev jättesur, för det smakade ju precis som vanligt och var ju inte alls något annat ju.

Ett ganska gott betyg trots allt?!

En dag hemma, helt oväntat

Det blev inget mer av den där kursen för mig, för H hade ont i magen igår och var tvungen att vara hemma idag. Och eftersom jag är själv med kidsen några dagar så är det såklart jag som är hemma.

Well, inget ont som inte har nåt gott med sig, och det har varit en bra dag. Jag har pratat på Skype i två timmar med en gammal vän och jag har kvittat mig med en gammal sy-surdeg. Ett lätt projekt som ändå legat ett tag; en vanlig enkel svart polotröja.

Tyget ingick i en batch jag fick av min mamma, så även om det finns dussintals svarta tröjor att köpa för ganska lite pengar, är det onödigt när det bara tar lite över en timme att sy en egen…

image
Ottobre nr 5-2011, Cool Hippie

Syprojekt nr 251 är färdigt.