Hannes finklädd i sin Carmencitaklänning, och Adam lite mer passande klädd i dunjacka. Ja och så shorts då.
Det går ju inte att ha varit i Oslo på 17. mai och inte nämna det. Men samtidigt känner jag att jag gjort det så många gånger nu, och det är ju som traditioner är – likadant varje år.
Efter att ha haft 25-27 grader varmt i flera dagar även i Oslo var det helt plötsligt sviiiinkallt (=15 grader och nordanvind). Bra för dom som skulle gå i tåget, men fett olyckligt för oss andra som frös som idioter. Iallafall till 13-tiden då värmen vällde in igen tack och lov.
Tårögda barn (mina egna alltså) som stod på skolgården och blev omsvärmade av sina före detta klasskamrater, en minsting som var jättearg på mig för att jag fick oss att flytta (han menar i sina deppiga stunder fortfarande att det är mitt fel, inte ett gemensamt beslut vi vuxna tog) och mycket mycket känslor.
Svårt för barnen att känna att allt är som vanligt när man träffar klasskompisarna – men ändå är det inte som vanligt för dom har gått vidare åt sitt håll och A och H åt ett annat med andra kompisar.
Men bäst av allt på hela dagen var för mig när en av dom som var riktigt taskiga mot Hannes i skolan kom fram till honom och med ett vänligt och uppriktigt ansikte bad om ursäkt för att han varit så dum mot Hannes i tvåan! Hannes hade på sig sitt stenansikte som åker på när han träffar dom elaka barnen, så han var inte direkt mottaglig för ursäkten, men han fick ändå fram ett ”Det är okej”.
Den andra killen, S, hade nog väntat sig lite mer respons, men jag förstår Hannes också – det är inte lätt att bara glömma allt som varit bara för att en person kommit på bättre tankar. Men jag försökte ändå säga att det var jättebra av honom att komma och säga förlåt, att det var starkt gjort, så han skulle känna att det var rätt sak att göra även om responsen blev lite mindre än förväntat.
Dagens roligaste: I badrummet på hotellet fanns en helväggsspegel på motstående sida av badkaret, dvs det man stod och såg på när man duschade. Den blev fort immig såklart, och då hade en humoristisk gäst före mig skrivit med fingrarna på spegeln ”Jeg ser deg”. Alteftersom dimman på spegeln lade sig mer och mer trädde det så sakteliga fram och blev det tydligare och tydligare, himla kul skämt, det piggade upp min dag redan från start!
Dagen i korthet: Jobb och jobb, men soligt över Bergen.
Det här var den utsikt jag fick. Om jag gick till kopieringsrummet alltså.
Men på kvällen tog vi en tur med bergbanan Fløibanen. Det är en liten brant bana som går ungefär från Bryggen (japp, nu har jag SETT den, check där!) och upp på toppen av ett av alla de berg som omger…just det, BERGen. Man ser faktiskt restaurangen på toppen i fotot ovanför, vit byggnad på trädtopparna.
Och det var väl värt turen, även om det började bli mörkt när vi kom dit.
Entrén till den lilla bergbanan. Bild från Wikipedia, för jag glömde ta kort på det fina huset.
Det var väl vi och 3-4 till som tog turen. Turister tänkte jag, men det här är inte (bara) en turistbana, det är även ett litet pendeltåg för de som bor uppför backen. Den har tre stationer på sin 8 minuter långa tur, och hade jag bott där uppe hade det varit min livlina ner till stan. Eller snarare upp från stan. Undrar om man får ta cykel på den – cykla till jobbet och ta tåget hem känns som en vinnare här…
Och guuuu va fint det var där uppe! Om du är i Bergen – missa INTE Fløibanen!!
Ljusen från Fløibanen, Bryggen, Bergen centrum, Askøy i horisontenInåt landet.
Och så var det dags att ta tåget ner igen.
Ankomst-och avgångshallen högst upp
Flygbuss ut, en besvikelse till fisksoppa på flygplatsen, årets snabbaste flygtur hem (nästan tomt flyg, vi lättade från marken 5 minuter före egentlig avgång och själva flygresan gick 20 minuter fortare än den skulle) och så är allt som vanligt igen.
Det var väl min sista jobbresa på väldigt länge är jag rädd, men den var en njutning!
Så var det äntligen dags för mig som aldrig får resa i jobbet att få ge mig ut på tur igen. Det är andra gången sedan jag började i Jernbaneverket jag får ge mig ut, och det är egentligen bara för att jag själv sett till att vi ska få komma ut lite.
Jag och en annan tjej driver ett delprojekt där vi har med folk från hela landet som ska bidra med sin tekniska kunskap på olika områden och få ihop det till en strategisk plan. För att inte få det så Oslocentrerat (och därmed förhoppningsvis få det lite mer accepterat ute i landet eftersom det är en rikstäckande strategi) har vi valt att inte ha alla möten i Oslo, även om det egentligen är mer praktiskt. I stort sett alla flyg går via Oslo (förutom helt lokala flyg mellan fjordar och liknande), så det är så klart mer praktiskt för en som kommer från Narvik att ha möte i Oslo än i Bergen, men å andra sidan får de som är i Bergen hela projektet till sig och slipper resa en av gångerna så det är ju både och.
För några veckor sedan var vi i Narvik och imorgon möts vi i Bergen. Jag har valt att ta tåget på morgonen idag, dels för att ta chansen att se Norge tågvägen, dels för att det är miljövänligt och billigt (anställda i Jernbaneverket har årskort på NSB), men också för att jag lika gärna kan sitta på tåget och jobba som på kontoret. Trodde jag ja.
För säga vad man vill, men det är inte möjligt att jobba på tåget. Internet på tåget är så fruktansvärt instabilt och dåligt att jag tillslut inte orkade försöka längre, utan kopplade upp min mobil (som hade 4G+) som wifi hotspot och körde genom den. Men här på fjället (Myrdal just nu) är inte mobiltäckningen den bästa heller + många många måååånga tunnlar, så det går inte det heller.
Men vackert är det, och mycket snö.
Snön börjar synas någonstans efter Gol-traktenVintern är på vägI Finse, högsta punkten på Bergensbanen, är det gott om snö redan (fortfarande?)Ödsligt och vackert, strax efter FinseEfter Voss, snart framme i Bergen och här nere är det vårkänslor
Och jag inser att det här är ett perfekt sätt för mig att uppleva vinter; med en varm kaffekopp i handen, inkapslad i en varm (nåja, men varmare än utanför i alla fall) kapsel av något slag – i det här fallet är det ett tåg. Någon tar mig igenom vinterlandskapet på ett tryggt sätt (många saktaköringar pga rasrisk) och jag bara slappna av och njuta. Och ta en kopp kaffe till.
I höstas någon gång började vi planera en resa till Trysil med min kära vän Anna, hennes Björn och deras barn som är lika gamla som våra ungefär. Det tog lite tid innan vi kom till skott med beställandet, men när jag sagt ”Om vi åker till Trysil i påsk lovar jag att åka slalom” hände plötsligt allt väldigt fort. Uppenbarligen fanns det visst intresse att se mig på slalomskidor; något som inte annat med ett eller två undantag inträffat sen jag var…20 år kanske. Och det får man väl erkänna att det var ett tag sen.
Men med det löftet var det plötsligt beställt och betalt, och nu var det då dags att åka. Sagda Anna och Björn var uppe i Oslo en gång i vintras och då lånade jag hennes utrustning och provade 4 åk i barnbacken, så HELT grön var jag ju inte, men i stort sett.
Som lite extra rågad lök på laxen med ett körsbär ovanpå skulle Oskar vara borta de första dagarna i Trysil; först i Verbier på skidresa och sen hemma i Oslo och jobba, vilket innebar två saker in my face:
Köra bil i vinterväglag. Min absoluta mardröm, det värsta jag vet, jag fastnar alltid med bilen i en uppförsbacke någonstans och får hitta en vänlig själ som kan backa ner min bil och sen köra upp den. Att köra upp i ett skidområde hade jag räknat med att O skulle göra
Jag måste stå vid mitt löfte och åka slalom. Dessutom ha hand om två kids i backen – jag som nog har fullt upp med två skidor och två stavar på mig själv…
Oskar menade att det skulle gå bra (vad annars ska han säga?) och ärligt talat är det ju inte så mycket att gnälla över, just do it för tusan. Och det gjorde jag.
Det är väl inte bevis för att jag åkt , men iallafall att jag har tatt på mig alla skidkläder, inklusive min nya hjälm och skidglasögon. Närmare bevis än så kommer vi inte.
Till att börja med var det barmark hela vägen. Lerig väg sista biten till lägenheten var ett större problem än is och snö… Och ärligt talat, när jag kom ut i backen var mina killar så självgående att de inte behövde min hjälp. De åkte i samma takt som jag och det var himla himla kul att åka tillsammans med dom. Det enda jag behövde meka med var att hjälpa Hannes upp i sittliften för att han helt enkelt är lite för kort för att komma upp själv, men två dagar senare grejade han det också.
Vädret var iallafall härligt de första dagarna innan det mulnade på lite. Det kom ingen snö under veckan och temperaturerna på dagarna var runt +5, så fram emot eftermiddagen var det rätt mycket vallar och slush och inte så kul för en klen nybörjare att åka.
Lite upptäcksfärd blev det också, men mycket mindre än jag tänkt och bara de som var i direkt anslutning till backarna.
Mycket tid tillsammans med kära Anna, men knappt någon tid att prata när det är män och barn och ståhej runt omkring hela tiden. Dom hade dessutom osis när deras barn blev rejält förkylda med hög feber och den ena fick till och med halsfluss stackarn (alla vi andra klarade oss otroligt nog).
Den här listan fanns på Aktivitetsskolen (=fritids) en morgon. Den är sammansatt av barnen på Ruseløkka Skole, en skola med jag vet inte hur många nationaliteter, och dom om några är väl rätt personer att försöka identifiera vad som är typiskt norskt.
Som invandrare själv ser jag att det är en del igenkänning på listan. Vi tar det från A till Å – ja för här är inte Ö sista bokstav, utan Å. Sverige och Norge har för att göra det lite extra opraktiskt valt att kasta om de tre sista bokstäverna i alfabetet. Lite opraktiskt av oss.
Akebrett (=pulka) ska åkas i ur och skur så länge det är snö på backen
Bunad– dessa underbart vackra folkdräkter (ja på svenska heter det folkdräkt, även om en bunad i Norge har högre status än folkdräkten)
Carl Johans gate – hmmm njaaa….tror dom menar Karl Johan, så den föll väl just där
Dugnad – aaahh till och med barnen har plockat upp konceptet dugnad, trots att de själva väl inte varit så utsatta för det. Än. Dugnad innebär att vuxna människor som redan är utarbetade efter arbetsdagen ska stå kvällar och helger och jobba gratis för något. Baka kakor, sälja korv till korpset, reparera cykelskjulet i bostadsrättsföreningen, eller….ja varför inte bygga en väg. Gratis arbetskraft är gott. NAV (försäkringskassan) betalar sjukskrivningarna som kommer efter att alla sitter fast i frivillighetsträsket.
Fjell, Fårikål, Fjord och Fjøsnisse – Ja fjell (berg) och fjord är väl typiskt norskt, även om fjordarna skapades av Slartibartfast. Fårikål är en maträtt bestående av lammkött och vitkål. Det är inte kålpudding, utan friskt och fräscht , och rätt lagat är det underbart gott. Det äts under en bestämd period på året. Gissar att det är ganska snart, innan fjøsnissen kommer ut ur stugorna och börjar fixa inför julen.
Getost – ja det är så typiskt norskt att någon (Tine?) en period hade banners i ankomsthallen på Gardermoen som sa ”Velkommen til brunostens land” Hurra säger några, brr säger andra. Att det är en speciell smak behöver man inte diskutera vidare.
Hytte – Ja visst har man hytte (stuga). En i fjällen och en vid havet. End of discussion.
Isbré – Glaciär alltså. Bör bestigas några gånger för att man ska kunna säga att man har varit meeed. Jag har bara gjort det en gång, så jag räknas nog inte.
Jarlsbergsost – I Norge finns det tre sorters ost; Gulost, Brunost och Hvitost (jo det är sant). Innanför dessa kategorier finns det lite att välja på. Jarlsberg är en av de tre ostarna som finns i kategorin Gulost. Den andra är Norvegia och den tredje är….nä det är nog bara två ja. Det är lätt att handla ost här. Eller svårt, beroende på hur man ser det.
Kjøttkaker – Brrr om man inte gör sina egna. Vilket jag tror att de flesta inte gör
Lefse och lusekofte – Ja lusekofte behöver väl inte nämnas? Lefser är ett mjukt tunnbröd som man brer en blandning av smör och socker på och äter som fikabröd. Himla nyttigt. Men gott och en lifesaver för griniga barn.
Nøkken och nikkers – Näcken och knickers. Knickers som män har till sin bunad alltså. Varför Näcken är typisk norsk vet jag inte riktigt. Nakenheten? Men han sitter ju i svenska bäckar och gnider också, så…
Ostehøvel – Osthyvel. Jag har alltid trott att den var en svensk uppfinning och har smågrälat lite om det där med norska vänner. Men jag får ge mig, för Wikipedia har alltid rätt och där står det att det var en norsk möbelsnickare som kom på det och tog patent.
Pølse i lompe – Ja här är återigen något jag sliter med att ta till mig (ref dugnad och ostutbudet). Korv som man inte äter som den är eller i bröd, utan med en liten tunn brödbit (lompe) runt. Jag tycker själv att brödet smakar väldigt pepprigt, torrt och lite pappersaktigt, men ungarna älskar det så det är nog mest en vanesak. Som så mycket annat.
Q-melk – Uttalas Kumelk, alltså Komjölk. Mycket vitsigt av den största konkurrenten till Tine (=Arlas motsvarighet)
Ryggsekk – Ut på tur, aldri sur
Strikkelue, Sparkstøtting, Ski – Det är inte så mycket att säga, folket älskar vintern så är det bara
Troll, Toddy, Tur i Marka – Troll och toddy vet jag lite om, men KLART att man går på tur. Med sin Ryggsekk och äter Pølse i lompe. Man har på sig sina Ullvotter och äter Vaffel (våfflor, Norges nationalrätt, gärna med brunost på!)
Ytringsfrihet o Være god är fina saker att ha med på listan och som man är glad över att ha.
Sen ett kort tag tillbaka har jag börjat med något nytt när jag äter lunch i hemmets ro. Istället för att se ifatt alla episoder av Homeland, Dexter, House of Cards eller andra mycket bra kvalitetsserier, har jag tänkt att jag ska använda tiden till något mer förnuftigt. Som till exempel se andra typer av visuell media av mer lärande och informativ art och inte bara underhållande.
Men vad ska man välja, var ska man börja? Ja, först och främst på NRK naturligtvis. Statlig television har ju det med sig att det är reklamfritt men i gengäld bara visar jägarns tråkiga program. Eller? Varför tråkiga? Kanske för att det är program med ett innehåll som kräver något av en; man måste TÄNKA när man ser dom, kanske till och med KOMMA IHÅG något, och det är ju jobbigt tycker vi människor. Varför skulle annars TV3, Kanal 5, TV2 (Norge) och andra liknande tuggummikanaler gå så bra om det inte var glättig no-brain-underhållning vi helst vill ha?
Jag som just haft hjärnan i mos (ja utbrändhet sätter visst ner den psykiska förmågan på riktigt) men börjar vilja få igång den igen har tänkt undvika tuggummi-TV ett tag för att försöka motionera hjärnan lite.
Alltså, NRK. En snabb titt på förstasidan i appen ger intrycket att det är väldigt många svartvita filmer. Närmare bestämt om andra världskriget i någon bemärkelse; Hitlers liv och leverne, motståndsrörelsen Milorg, Nazisternas uppgång, en specialare om Göring, koncentrationslägren och så vidare.
För mig som invandrare här i landet och betraktare av samhället lite halvt utifrån är det tydligt att svenskar och norrmän är ganska olika, och jag är intresserad av hur vi har blivit det. Vi har väldigt olika värderingar i många sammanhang, vi viktlägger olika saker och vi har några fundamentala olikheter. Varför då? Vi rör oss på samma lilla karga halvö och är ju helt klart skurna ur samma stycke, så hur kan det blivit att vi är så olika?
Jag har länge noterat vilken viktig roll WWII har i det norska samhället än idag (till skillnad från i Sverige), och tror att Norges situation under de åren med ockupation, motstånd, regering och kungahus som flydde fältet osv, har satt spår i människorna och format dagens samhälle. Jag tror att man för att förstå landet och människorna bättre måste kunna den norska WWII-historien, sätta sig in hur de kämpade, vilka de var, vad som hände etc.
Och eftersom jag är så himla intresserad av att förstå orsak-samband-verkan i alla möjliga situationer (en anledning till att jag blev ingenjör?) så vill jag göra ett försök. Ergo är lunchmålet klart; plöja igenom allt vad NRK har av WWII-material.
Först ut var en serie om Milorg, den civila motståndsrörelsen som gjorde en enorm insats i hela landet under ockupationen. Först av mer passiv och understödjande art, sen mer aktiv och sabotageinriktad. Otroligt intressant serie om uppbyggnaden av organisationen, kommunikationen de (knappt) hade, konfrontationer med tyskarna och stöd från England, möten i Sverige mellan brittiska och norska ledare och Milorg för att överföra information. Rekommenderas!
Och efter att ha sett den (ska se sista delen idag) tror jag att jag faktiskt är något på spåret i mina teorier om dagens samhälle. Jag ser den här mentaliteten hos de som kämpade i Milorg, stoltheten av att inte låtit sig underkuvas (mer än kortvarigt), förmågan att bara ge sig ut i skogen och överleva och fortsätta kämpa mot tysken bland granarna, den vanlige lille mannen som hjälper Milorg-folket med husly i lador, skjuts i båtar, vandrig i skogen över till Värmland mm, alla var hjältar och bidrog till att rädda landet.
Den här stå-på-andan och stoltheten över att vara norsk, som ibland tas som en relativt outhärdlig självgodhet (jante är inte så tydlig här som man kunde tro) tror jag är ett resultat av att folket gick samman i en kristid och lyckades påverka sin situation och (med hjälp utifrån) rädda landet.
Det är kul med historia!
Men så får man pausa med lite mer allmänt allmänbildande historieskvaller också, för att smälta det andra. Två avsnitt om Hitlers väg till makten. Skrämmande att se. Och omöjligt att inte se likheter med dagens Sverige; ett litet marginaliserat parti med en riktig loser som ledare, ett parti som knappt får några röster alls, men där den där lille loser-ledaren står hemma framför spegeln och övar in maktrörelser (knuten näve, intensiv blick osv) och på gator och torg praktiserar och raffinerar sin talarkunskap och börjar få ut sitt budskap hos folket. Omvärlden bryr sig inte om det där lilla fjuttpartiet med clownen, inte ens när det inte är en liten fjutt längre och clownen slutat vara clown och blivit en auktoritär ledare som ska ta folket ur den ekonomiska krisen. Omvärlden bryr sig inte heller när judarna förbjuds driva affärer, skomakerier, slakterier. Den vanlige tysken bryr sig, han gillar sina judiska grannar, vänner, så han protesterar lite, men så blir det så jobbigt att protestera och det finns ju faktiskt ett icke-judiskt bageri några meter längre bort så då går han dit och handlar istället.
Och sen vet vi ju alla hur det gick. Men inte hur det kommer att gå.
Det var presentation av Tungtvannsaksjonen och vad som låg bakom den uppe på Tekna, i CINGs regi.
Utsikt från Teknas takterass, över UD i Vika, Rådhuset lite längre bort (stora tegelblocket), Akershus Festning över Pipervika och Hovedøya ute i vattnet
Tungtvannsaksjonen var ett spännande kapitel i norsk WWII-historia då man 1943 med viss blodspillan tyvärr men ändå, lyckades hindra Hitler från att få tag i tungt vatten (deuterium, väte med en proton och en neutron). Dvs från att börja göra kärnvapen eller en atombomb. Och det tror jag vi alla är glada att han inte gjorde (det var det ju några andra som gjorde bara en kort stund senare, but anyway…).
Det har iallafall gått en serie om det här på NRK under våren som har fängslat många, och därför tyckte vi i CING att det kunde vara kul att ha in en expert på området som kunde förklara för oss varför det som hände hände. Vi tänkte att vi ju trots allt är ingenjörer som klarar lite info om fysik i ett intressant sammanhang.
Och godDAMN om vi fick vad vi tålde.
Den på ämnet mycket kunnige läkaren Hans Christian Børresen förutsatte att vi alla var lite kärnfysiker så där till mans som man ju gärna är, och gick entusiastiskt igång på alla isotoper av Uran, hur det sönderfaller på mer eller mindre skadliga sätt och på vilket sätt det var bra eller dåligt. Mest dåligt. Personligen satt jag större delen av tiden desperat och försökte damma av gamla kunskaper jag tror jag haft en gång, medan jag försökte hänga med i på vilket sätt just det DÄR mötet och den DÄR rapporten och upptäckten var spännande. För det var helt klart att det VAR spännande, så mycket hängde jag med på.
Från sena 1930-talet när dom upptäckte neutronen, samtidigt som Hitler kämpade sig upp till makten var det en het kamp på högsta vetenskapliga nivå. Bohr och Heisenberg är namn som de flesta känner igen, och de var centrala i den här historien där man förde ett utstuderat spel om vad man sa och inte sa i sina vetenskapliga rapporter för att sprida lämplig information och desinformation till Hitler. En gång var frågan från Hitler huruvida en viss uranisotop kunde starta en kedjereaktion eller ej, dvs om den lämpade sig för att göra atombomber av. Svaret blev nej, den skulle bara sönderfalla i en harmlös uranisotop som inte kunde göra någon skada. Det var sant. Men det man inte sa, och som också var sant, var att en isotop av plutonium kunde göra exakt det som Hitler efterfrågade, och så bara hoppades man att ingen skulle ställa den frågan. Vilket ingen gjorde heller.
Det var många sådana manövrar och strategiska drag i det här med att hindra Hitler från att få tag i tungt vatten. En passage i andra världskriget där faktiskt vetenskapsmännen var dom som höll i ratten och försökte styra det här på ett tryggt sätt.
Det som själva tungtvannsaksjonen handlade om gick vi bara igenom med en mening, eftersom det var underförstått att
1) alla hade sett serien på NRK
2) även om vi inte hade det så kan vi väl historien redan herreGUUUD!
så ja, vad som hände där vet jag inte riktigt. Poängen var iallafall att man skulle sabotera anläggningen i Rjukan för att Hitler inte skulle komma åt det tunga vattnet som producerades i Hydros fabrik på Vemork. Motståndsrörelsen saboterade produktionsanläggningen i en attack, men den kom i produktion igen varpå de allierade bestämde sig för att bomba fabriken. Vilket dom misslyckades på ett rätt märkligt sätt; 161 flyg lyckas missa en fabrik men istället döda 21 civila. Nästan så man kan tro att det var meningen att det skulle misslyckas…
Efter andra aktioner blev iallafall tyskarna utan sitt tunga vatten, halleluja.
Det med att vetenskapsmännen manövrerade vetenskapen politiskt skickligt var för mig den stora behållningen av den här föreläsningen. Det gamla slagordet gäller:
Den här listan fanns på Aktivitetsskolen (=fritids) en morgon. Den är sammansatt av barnen på Ruseløkka Skole, en skola med jag vet inte hur många nationaliteter, och dom om några är väl rätt personer att försöka identifiera vad som är typiskt norskt.
