Tar mitt ansvar

Förra veckan var jag på kurs. Inget ovanligt med det – jag har en del att lära mig om Trafikverket och att bygga väg, och det här var ”Arbete på väg del 1-2”. Men på den här kursen var det ett lite annorlunda elevunderlag än vad det brukar vara – hälften vår grupp på 20 pers bestod av nyanlända, och det är inte så vanligt.

Det visade sig att de flesta av dom var praktikanter på Trafikverket i Halmstad, och ingick i ett projekt för att inventera vägtrummor i Halland (dvs mäta upp exakta koordinater på var dom ligger, fotografera och dokumentera konstruktionen och dess skick). Några hade fast tjänst redan och höll på med annat, någon var praktikant hos oss i Göteborg (fast på en annan del så jag har aldrig träffat henne förut).

Gemensamt för dom alla var att dom var relativt nyanlända civilingenjörer från Syrien och Afghanistan, och de flesta var väl 30-någonting. Dom kämpade som djur för att hänga med i det som läraren sa, dom var grymt positiva och hade en entusiastisk inställning till att vara på kurs.

Jag satt bredvid Zak från Syrien. Ja numera är han ju Zak från Halmstad, och han hade en arabisk-svensk ordlista i sin mobiltelefon som han kikade i då och då för att få förklaringar, men facktermer och Trafikverket-terminologi är ju inte det lättaste att hitta där, så vi satt och viskade typ hela dagen för att förklara ord, begrepp och kulturella sammanhang (vad betyder ”behörighet”, ”roll” och varför bygger inte Trafikverket själva?).

Han och jag har samma utbildningsbakgrund, vi kan egentligen ungefär samma saker, men vi har så otroligt olika förutsättningar just nu. Han har världens språkbarriär som han jobbar på att komma över, och så har han en kulturbarriär för arbetskulturen (den är nog inte likadan i Sverige och Syrien) och en kulturbarriär för den sociala/privata kulturen utanför jobbet. Det är mer än en handfull för de flesta.

Att få honom att känna sig lite mer ”med”, förstå lite mer av vad det egentligen är för ett företag han är på (vad är en ”byggherre”, ”entreprenör”, vad gör jag som projektledare, vad är skillnaden på Trafikverket Investering och Trafikverket Underhåll) och i längden kunna liiiite mer om landet han hamnat i och företaget han praktiserar på, var min största behållning med dagen.

Vi behöver de här nyanlända ingenjörerna för att kunna bygga allt som vi behöver de närmaste åren, och dom finns överallt och bara VILL komma in på den svenska arbetsmarknaden.

Det är egentligen en ganska enkel ekvation:

  1. Vi har många kvalificerade nyanlända i Sverige
  2. Vi på Trafikverket och alla våra entreprenörer och projektörer har ett otroligt behov av folk just nu och de närmaste 7-8 åren som kommer
  3. Trafikverket är ett statligt företag och har som en del av vårt uppdrag att få folk i jobb och hjälpa till med integration (vet inte exakt hur det är formulerat men det är kontentan av det)

Om dom är civilingenjörer är dom vana att lära in mycket material på kort tid och ändå få något vettigt ut av det (det är ju essensen av det man lär sig när man läser på teknisk högskola), alltså är språkproblemen temporära och överkomliga. Och dom har en kompetens som vi desperat behöver. Varför inte göra en insats och få dom här människorna att lära sig språket, träna språk och arbetskultur på en arbetsplats – och voilá! en glad arbetare med fast jobb så småningom och en glad arbetsgivare!

Men gapet där emellan – hur kommer vi från att dom å sin sida finns i landet och kan och vill arbeta och vi å vår sida behöver dom? Jo, det finns det tydligen mekanismer för det, och nu har jag utlöst den genom att säga till min chef att jag menar att vi har kapacitet i vår grupp att ta en nyanländ och få in hen i ett produktivt arbetsliv i Sverige. Och hon höll med.

Så bollen är i rullning för att göra en insats och få en person med rätt utbildningsbakgrund att komma lite närmare acklimatisering och känna sig nyttig och värdefull. Det blir spännande att se hur fort det går (vi har ju en del att jobba på i Trafikverket när det gäller att vara snabba…) och vad vi får för ny kollega. Jag hoppas ju såklart att det är en person man trivs med, för då är det så himla mycket lättare, och vi begär väl in CVn och kanske till och med gör intervjuer som i ett anställningssammanhang, det visar sig väl så småningom.

Ett steg i rätt riktning.

 

 

Utanför komfortzonen

Foto: Trafikverket.se

Så här långt i mitt yrkesliv har jag i stort sett jobbat med att driva projekt i en eller annan form; först i emballagebranschen på Volvo Logistics, sen i industriprojekt på IndustriPlan i Asker och så småningom på Multiconsult inne i Oslo. Därifrån gick jag vidare till Teknologisk Institutt med spännande EU-finansierade produktutvecklingsprojekt och sen som projektstyrare på Jernbaneverket innan jag började på Trafikverket för ett år sen.

Emballage -> Smältverk -> småföretagare -> Staten med järnväg -> Staten med väg och järnväg. Ganska stor variation ändå. Och så har jag drivit några eventprojekt också bara för att det var kul.

Så jag är inte främmande för att sätta foten i något som jag inte kan över huvud taget (ett klaver tex?), nej det är snarare en vana vid det här laget; nytt jobb = ny bransch. Att vara utanför komfortzonen är min vardag, och nu tar jag det till nya höjder (eller djup, beroende på hur man ser på det).

För nu bygger jag väg, något jag inte har gjort förut. Pippi-style tänker jag ”Bygga väg har jag inte gjort förut, det kan jag säkert” och kastar mig ut när jag får frågan om jag kan tänka mig att driva ett vägbygge på Orust. Jag kan inte säga nej, jag klarar inte att missa en chans att prova något nytt, skulle inte stå ut med mig själv om jag drog mig in i mitt skal och sa att jag inte ville. Så nu bygger jag väg på södra Orust.

Väg 160 överblick
Vägen mellan Säckebäck och Varekil ska byggas ny

Det är väg 160 mellan Säckebäck och Varekil som ska få ny sträckning; 4 km närmare bestämt, och den nuvarande vägen ska bli gång-och cykelväg.

Väg 160
Foto: Trafikverket

Vid avfarten till Säckebäck (kringlan nästan nederst i bild) börjar den nya vägen vika av från den gamla.

Så går dom parallellt över åkrarna innan den viker av vid nästa kringla och går in i berg.

Där har vi börjat spränga, och så går vi över en liten äng och sen in i mer berg som ska sprängas och göras plats för en 8 m bred väg med ett körfält i varje riktning.

Så småningom kommer vi upp till Varekil där vårt projekt tar slut med en gång-och cykelbro över Varekilsån.

Många boende i området tycker det är synd att vi slutar söder om Varekilskorsningen – det är en olycksdrabbad korsning som verkligen behöver ses över, men det kommer inte bli en del av det här projektet. Jag vågar knappt tänka på hur lång processen är för att ”få med” något sådant – förmodligen är vi klara för länge sen innan det har kommit med i någon plan ens.

För tyvärr tar sådana här saker enormt lång tid. Just här har vi Natura 2000-område (särskilt skydds-och bevarandevärdigt område) och då får man inte göra vad man vill direkt. Nä, vattendomar och miljödomar behövs för att få verka i området, och vi i det här projektet har ganska omfattande krav på verksamheten, vad vi släpper ut, hur vi påverkar marken osv.

Så för mig som inte byggt väg förut är det en ny värld med alla regler för vad man får och inte får göra, vad man ska göra och framför allt vad man skulle ha gjort (mycket av den varan just nu kan man säga). Jag lär mig massor varje dag – både om det rent faktiska kring hur det funkar att bygga väg och om administrationen och byråkratin runt om.

Vem vet, om några år kanske jag kan det här – och vad ska jag då hoppa på?

 

I StorStan

Så har min man vänt ut och in på sig själv och lever större delen av den här veckan på en buss till eller från Oslo. Och varför då? Jo, så jag ska få åka till Stockholm på kurs i två dagar.

Han åkte Gbg-Oslo i söndags, Oslo-Gbg idag, Gbg-Oslo på fredag morgon (fakir så han ska hinna vara några timmar på jobbet IRL), Oslo-Gbg på fredag kväll och sen Gbg-Oslo upp igen söndag kväll. Det är så himla snällt att jag inte har ord för det ❤

Så nu på kvällen tog jag tåget upp; allt flöt perfekt, inga störningar, lugnt i vagnen, tomt säte bredvid, sushi till middag, några avsnitt på Netflix….vad mer behöver man ibland?

Jag bor på Royal Viking, underbart skönt att ha en minut att gå från tåget, och mitt rum ligger på samma våningsplan som skybaren – det måste väl vara ett omen? Och jag är inte den som går emot ödet, så en väldigt god dry martini  i skybaren innan jag nu är på väg i säng.

Vissa dagar är livet så himla bra!

Men jag märker att jag saknar så otroligt att ha ett jobb som innebär lite resor då och då…

 

Hemmakontor

För att man får gott kaffe och dessutom kaka till.

Och för att jag har en djävulsk smärta i högra axeln som kom från ingenstans igår morse, och som gör att jag inte kan jobba vid ett skrivbord.

För att inte tala om bekymmer med att klä på sig (tack A för hjälpen i morse, vi försökte se det som att vi övade oss för min ålderdom), cykla till jobbet (dvs låta cykeln stå), öppna dörrar och en massa annat man gör om dagen där man använder sin axel. Himla användbar led det där, käckt att ha kvar den. I funktion då, that is…

En annorlunda jobbresa

För några år sedan gjorde jag jobbresor runt i Europa. Himla kul att besöka projekt och kolleger i Estland, Italien, Belgien och Stockholm bland annat, och helt perfekt att göra det 3-4 dagar i månaden så det inte blev så betungande på familjen. Those where the days kan man säga och jag saknar det massor.

Men man jobbar inte på Trafikverket för de internationella samarbetenas skull, det är ju ett som är säkert – hittills är det mest exotiska jag fått göra några turer till Ängelholm och inkvartering på unkiga hotell för att förkovra sig inom järnvägsteknik. Vilket inte ALLS är det sämsta, vill jag bara nämna också. Nejdå!

Fast nu jobbar jag ju helt plötsligt inte så mycket med järnväg längre, utan med väg. Närmare bestämt kanten av vägen, eller ännu längre ut – jag ska bygga ett viltstängsel. Jodå! Det är ett projekt som hållit på länge men som av olika anledningar inte kommit så långt som det borde ha gjort, och eftersom jag hade tid över på jobbet så fick jag möjligheten att vidga vyerna lite och jobba med viltstängsel. Det är ju projektdrift det också, så det ska vi väl klara av.

Så nu har jag suttit ett tag på jobbet och diskuterat viltuthopp, viltvarningssystem, faunabarriärer och andra saker som hör till när man bygger viltstängsel. Fast jag har ju aldrig varit ute och sett platsen där vi ska bygga, och det är lite av en svaghet tycker jag så det ville jag rätta till.

Sagt och gjort, jag tog vår gamla bil och körde iväg mot Borås, närmare bestämt förbi Borås och ut på Väg 27. Vid Ätran tar det befintliga stängslet slut och vårt ska börja.

Vackert va?

Jag fick iallafall sett det jag ville se och ta dom fotografier jag ville ta, även om det ser ut som man kan tänka sig – skog, skog, skog och lite åkermark, några korsningar och en rastplats. Men det är skillnad att göra en kvalificerad gissning av hur det ser ut och att faktiskt vara ute och se att det är just skog och åker, en nedlagd bilverkstad (med potentiellt mycket föroreningar i marken, det gillar vi inte…), några småvägar som inte får skärmas av och lite annat.

Underhållningsvärdet av bilderna jag tog är begränsat men just därför vill jag dela med mig av dom – det här är det jag tycker är intressant på jobbet just nu (tydligen):

Så det här är vad begreppet ”jobbresa” innebär nu för tiden. Ingen Tax Free, inga flygresor till trevliga ställen, ingen mer San Daniele-skinka. Men väl ett besök på McDonald’s i Kinna och vad annat går upp mot det?

 

Hemmakontor

Vad jag än tycker om att jobba så är hemmakontor något fantastiskt som kommer med den typen av kontorsjobb som jag har. Att ta en dag hemma emellanåt istället för att åka ner och sitta vid skrivbordet får mig att funka mycket bättre. Även när jag så småningom kommer tillbaka till kontoret igen. Omväxlig…

Det är fina lokaler på Trafikverket! Högt i tak också!

På ett tidigare jobb jag hade lyckades jag få ett mötesrum omvandlat till ett annat rum, ett ställe dit man kunde ta sin laptop och gå och sätta sig på när man behövde ett avbrott. Nu blev inte det rummet riktigt det jag ville ha det till – ledningen kom in och ville ha vissa typer av möbler och mer anpassat för annan verksamhet också, men det var iallafall en bra plats att sätta sig på för att få miljöombyte.

Jag menar att man inte är mindre effektiv när man har hemmakontor än annars. Lite beroende av vad man har att göra så kan det vara större effektivitet att sitta i lugn och ro i en skön soffa hemma än i givakt i ett kontorslandskap. Och när vi nästa år får nya lokaler med fri placering (dvs inga egna platser längre) lär det väl bli ännu mer hemmakontor på en själv.

Lunchen blir mycket kortare; värmer något lite snabbt som man äter upp, kanske läser något litet till (matlagningstidning för min del idag 🙂 ) men sitter inte och dricker kaffe och pratar med kollegor i långa stunder tex. Även fast jag idag har fixat mat, ätit i lugn och ro, läst lite grann om kocken Viktor Ingemarsson och nu sitter här och skriver, så har jag ännu inte haft lunch i mer än 45 minuter.

Och så kan man sitta ute och njuta höstens solstrålar, sin födelsedagsbukett och utsikten uppåt Raketgatan. (Men inte så länge, för den isande vinden gör sitt till, men det behöver man ju inte nämna kanske.) Sen en gooood kopp kaffe och en Findus kanelbulle efter maten!

Heja Trafikverket!!