Norrlandsturné i tjänsten

Begreppet ”Norrlandsturné” har fått ändrad betydelse. Förr (dvs på Chalmers) betydde det en veckas föreställningar, tågresor och studiebesök i norra Sverige med mycket festande, nu betyder det visserligen en vecka full av tågresor men sen är det inte så mycket med det där festandet. Och inga föreställningar heller för den delen.

Istället är det city-hopping med start i Gävle dag 1, Härnösand dag 2, Umeå dag 3 och Luleå dag 4 och så hem. Helst med tåg, men den här gången gick det inte pga att jag behövde vara tillbaka i Gbg på fredagsförmiddagen.

Vädret har inte varit lika strålande hela tiden, men Gävle visade sig från sin bästa sida.

I Gävle har jag 4 medarbetare, och jag fick glädjen att träffa allihop – i ett nästan öde kontorslandskap. För så är det nu; oktober ut är det hemarbete som gäller, november växelvis återgång och i december tillbaka till det man kallar ”vår nya vardag”, och som innebär att de som vill arbeta en del av tiden på distans har möjlighet att göra det.

På kvällen 4 timmar tåg till Härnösand.

Härnösand by night, sett från Stadt

Här har jag tre medarbetare och en konsult, och jag fick träffa alla utom en. Betydligt fler på kontoret här, trevligt! En stor skillnad mellan de stora regionkontoren och de mindre lokalkontoren (som tex Härnösand) är att på de små sitter alla mer blandat mellan typer av verksamheter (underhåll, planering, investering osv) vilket jag tror är väldigt nyttigt. Jag tippar att samarbetet går bättre och smidigare och att kunskapen om de olika faserna i verksamheten naturligt blir högre.

Efter Härnösand var det ett stopp i Örnsköldsvik på vägen till Umeå för att hälsa på min underbara svåger och svägerska i deras fantastiska hus. När jag är hos dom vill jag köpa ett stort hus i Norrland och bara flytta, en känsla som är väldigt övertygande och stark just då men som tyvärr inte varar särskilt länge.

Umeå bjöd på ett USELT väder – som vintern i Göteborg när den är som sämst; runt nollan, horisontellt regn och hård vind…Så trots att jag gärna hade gått både till och från tåget så var det inte förnuftigt, så det blev taxi.

Visserligen inte Umeå utan en bit norrut, men det ger en hint om hur illa det var

Ett snabbt stopp i Umeå för att hälsa på 3 av de 4 som jobbar där, sen till Luleå för att träffa min chef för första gången sen jag började jobba för henne i maj i år. Fick även träffat mina två medarbetare där och en person som är tung inom mitt forskningsprojekt också. Många anledningar till att åka till Luleå!

Och Luleå bjöd på snö! Strax under nollan, snö som föll under dagen, det var sådär perfekt småsvalt utan att egentligen vara kallt, luften torr och luktade snö.

Jag som normalt avskyr snö och fruktar kyla värre än jag vet inte vad, tyckte att det var rätt fint och trivsamt. Kan man ändra sig alltså?

Energi igen, och resa!

Har tänkt mycket det senaste halvåret på hur deppigt det varit under lång tid och inte riktigt kommit på varför. Fast det är ju rätt uppenbart varför….Corona, någon? Restriktioner på det mesta under lika lång tid?

Och jag som får näring och energi av att resa och formligen ruttnar av att vara stationär en längre tid – och undrar varför jag vantrivs?! Inte Einstein alla dagar direkt.

Men nu är det dags igen!

Idag börjar en kort Norrlandsturné! Imorgon måndag är jag i Gävle, tisdag Härnösand, onsdag Umeå, torsdag Luleå och sen hem. Tåg hela vägen förutom sista benet från Luleå till Göteborg där jag måste ta flyg pga möte i Gbg på fredagen.

I’m on the MOVE!!

Sista besöket på Orust?

Det blir inte så ofta mellan gångerna numera, och inte heller är besöken så kära som dom var för tre år sedan när entreprenaden var i full gång. Men….no work is done until the paper work is done, som min svärfar säger, och det är ju några riktigt irriterande saker kvar att fixa, och en av dom skulle fixas idag.

En tomt, närmare bestämt. En tomt som är vår, Trafikverkets, förmodligen en vi löst in i samband med förra bygget av väg 160 anno dazumal, och som (sannolikt) ska överlåtas på en fastighetsägare i området. Där kan man ju tycka att det bara är att överlåta och så är det klart, men icke.

Så här såg tomten ut kl 8 på morgonen…

Den ska fixas; stockarna, slyet och buskagen som är där ska bort innan. Vi har handlat upp en entreprenör och idag är Dagen det ska ske. Dagen då jag ska bli av med en sak till som hänger kvar i projektet, och bara ha en enda sak kvar att fixa.

Fem timmar senare…

En grävmaskinist som skrapade bort allt, och en annan som körde bort det. Fint blev det, och ja, jag kan bocka av det här. Nu är det bara en enda liten sak kvar som ska fixas. En enda….komigennurå….

Samråd på Väg 41

Väg 41 går mellan Borås och Varberg. Den är drygt 9 mil lång, men projektet berör bara de nordligaste 14 kilometrarna.

I juni tog jag och min projektingenjör över projektledningen av vägprojektet ”Väg 41 Fritsla-Kråkered”. Som nummer fyra i raden av projektledare sedan starten 2018 är det inte helt enkelt att ta över, men vi gör så gott vi kan och projektet tuffar på.

Det som ska göras är i grunden ganska enkelt – sätta upp räcke för att mittseparera en redan befintlig 2+1-målning på en 90-väg, men det får konsekvenser av varierande grad för de som bor nära vägen, och blir därför en ganska omständlig process. Så pass omständlig att man måste göra en så kallad Vägplan, för att säkerställa att alla markägare och myndigheter har möjlighet att påverka det vi ska göra så att det i slutändan blir genomfört med all hänsyn som behöver tas.

Det är som en flerstegsraket, där vi går igenom ett antal steg. Dom ser lite olika ut beroende på vilken entreprenadform som sen väljs (utförandeentreprenad eller totalentreprenad), men här är det utförandeentreprenad som gäller.

  1. Åtgärdsvalsstudie, en ganska grov utredning för att se vad som kan göras för att lösa de problem som finns
  2. Vägplan, där vi tar Åtgärdsvalsstudien ett steg vidare med hjälp av en konsult (i det här fallet Sweco) som går ner lite mer noga på hur det här kan genomföras, hur mycket mark runt vägen som kommer påverkas, om det blir någon miljöpåverkan som vi behöver hantera (anmälan till Länsstyrelsen tex), och en masa annat. På ett översiktligt men genomtänkt plan. Sen kommer vi till
  3. Projektering (”Bygghandlingsskedet”), då en annan konsult kommer in och gör detaljerade ritningar på exakt hur det här ska genomföras inom ramarna för de vägområden och eventuella miljödomar mm som togs fram i Vägplaneskedet.
  4. Entreprenaden är väl det som folk ser mest av, själva byggandet. Det är då vi stänger av vägar, sätter ut stackars flaggvakter som med risk för eget liv (!) försöker hålla arbetare och trafikanter säkra och åtskilda, spränger och håller på.

I det här projektet är vi på Vägplan än så länge, och ska så vara ett tag till. Vägplanen är indelad i flera delar den också

och vi har kommit till Samrådshandling. Det innebär att vi har tagit fram ett väl underbyggt underlag på vad som krävs för att genomföra åtgärden (=att sätta räcke och mittseparera) att vi kan presentera det för allmänheten, diskutera översiktsritningar och hur förslaget eventuellt kommer att påverka deras fastigheter.

Den här diskussionen med allmänheten ska hållas på lämplig plats på orten där åtgärden ska genomföras, dvs de som blir berörda ska inte behöva åka långt för att delta utan det ska vara enkelt för dom att komma dit. Så vi hade bokat Viskaforsskolans matsal för det så kallade Samrådsmötet (=mötet mellan allmänhet och Trafikverket) i Väg 41-projektet.

Men hur har man samråd i Coronatider? Andra projekt, mycket större än vårt, har haft digitala samråd. Då blir det inte på orten, men vad ska man göra när man inte får träffas fler än 50 st per gång? I vårt fall gjorde vi 4 samrådstillfällen istället för bara ett, och man fick anmäla sig i förväg, och max 10 personer på plats. Om det är fler än 40 som vill gå på samrådet så sätter vi upp fler tillfällen så alla som vill har möjlighet att komma.

Demokratiskt nog? Hoppas det, och det var strax under 40 st som valde att komma och dela med sig av sina åsikter.

Det var mitt första samrådsmöte någonsin, och det i ett vägprojekt jag bara varit i några månader, men det gick bra ändå.

Man visar och går igenom hur det är tänkt att den nya vägen ska bli, var den ska gå, hur den ska se ut, vilken bredd, hur breda blir remsorna vid utsidan av vägen, ska det göras bulleråtgärder på fastigheter (tex sätta in speciella fönster, bygga häckar) eller vägnära bullerskyddsåtgärder (tex plank eller bullervall), vad ska göras för viltet i området osv.

Framför allt tittar man på två typer av kartor; Illustrationskartor (överst) och Plankartor (nederst), för dom ger lite olika information. Tex visar det rosa krysset längst till vänster på illustrationskartan att det går en enskild väg där som kommer att stängas, och prickarna vid sidan om krysset visar att det ska byggas en bullervall där

De blå områdena på plankartan är områden där vi föreslår att vi tar mer vägrätt i anspråk än vi har idag, och på den övre kartan kan man se att området vid den stora blå blobben i mitten ska byggas en vändplats. För när det blir vägräcke kan inte folk alltid komma ut på vägen i den riktning dom vill, så då måste det finnas många platser för dom att vända på.

Så får dom som kommit till samrådet vara med och tycka och mena och bidra med sina kunskaper om området – för det är ju trots allt dom som bor där. Och vi fick in väldigt många och bra synpunkter. Det jag tog med mig mest omedelbart var att vi nog måste göra mer för de oskyddade trafikanterna än vad vi hade tänkt från början. Det bor många barn runt den här vägen som är extremt utsatta redan idag när dom ska ta bussen till skolan på en 90-väg utan egentliga bra områden att gå på till och från bussen – för att inte tala om hur dom kommer över vägen….

Natten efter samråden drömde jag om oskyddade barn som gick på farliga vägar, så nog berörde det allt.

Men det var många andra saker det handlade om; enskilda vägar där ägaren inte vill att den ska stängas, buller på fastigheter, förslag till andra lösningar än vad vi har tänkt på – kort sagt, allt möjligt stort och smått. Det vi gör nu är att gå igenom alla kommentarer, ser hur vi vill bemöta dom och vad vi kan göra för att hantera det som vi bör hantera, och sen går vi vidare till nästa steg i processen; Granskningshandlingen.

Det är en lång lång process det här, men är det inte lite fint med demokrati ändå?

En fin berättelse

Jag sa för ett tag sen att jag skulle skriva om familjen på Tjuvkil, det urfattiga torpet som grävdes ut som en del i arbetena inför bygget av Väg 160 på södra Orust.

Men jag har ändrat mig.

Arkeologerna.se (som gjorde utgrävningen) berättar i en serie blogginlägg så himla fint och bra om torpet och de som bott där, så jag kan inte lägga till något eller förbättra deras arbete. Jag lägger mig flat.

Gå gärna dit och läs den fina historien om de fattiga människorna som fick en marksnutt i rätt oländig terräng och på något sätt lyckades få ihop till något att leva på:

…och till sist en riktigt sorglig historia om ett helt annat torp (även det på Orust): https://arkeologerna.com/bloggar/1800-talstorp-pa-orust/torpet-tegmyren-och-en-sorglig-historia/

God läsning!

 

 

En historia om livet på Orust på 1800-talet

Som ett led i arbetet inför att bygga ny Väg 160 på Orust (och alla andra vägprojekt också för den delen) gjorde man arkeologiska studier av området runt den blivande vägen för att se om det finns något där som måste bevaras eller åtminstone undersökas och dokumenteras. Det visar sig att Orust har en väldigt stor mängd fornminnen av olika slag (från före 1850) så det var en del att undersöka och några platser att gräva ut.

En av platserna som skulle grävas ut heter Stala 330. Där hittade Arkeologerna lämningar efter en bostad från före 1850, och då är det vår skyldighet enligt Kulturminneslagen att undersöka och dokumentera den.

Delar av fastigheten förstördes när väg 160 byggdes någon gång på 1960-talet och man bara drog vägen rätt igenom den (antar att hänsyn till kulturminnen inte togs i lika hög grad då som nu), men huset, en smedja och en jordkällare fanns kvar och grävdes ut i samband med att vi 2018 skulle bygga nya väg 160.

Efter att utgrävningarna var klara skrev Arkeologerna en fin liten rapport om det där dom gick igenom sina fynd och drog slutsatser av det så gott det gick.

Eftersom jag tror att alla har en liten hobbyarkeolog boende i sig tänkte jag att jag skulle berätta historien om de som bott där och hur man kan se för sig att dom hade det, allt utifrån den fina lilla rapporten Arkeologerna skrev (två år efter att dom gjort grävarbetet och vi sen helt demolerat allt som var kvar och dragit en 80-väg rätt igenom det).

Det är ingen särskilt rafflande eller spännande historia, det är mer ett porträtt av ett torps historia under några korta år, och något fint i att vi i Sverige lägger tid och pengar på utredningar för att få fram all historia, hur oansenlig den än verkar.

Snart har jag skrivit klart det, det kommer vilken dag som helst.

Kontorkontor

Som bekant har det varit en rätt märklig sommar. Och vår också för den delen och lär väl bli i höst med. Många far illa av att jobba hemifrån och känner sig isolerade eller har det dåligt hemma. Jag är glad att jag bor i Sverige där vi inte har stängt ner så mycket, där barnen har fått gå i skolan och näringsverksamheter har fått hålla öppet. Jag är förstås ledsen över alla som har dött, men det verkar ju som att många av dom som rapporterats döda i Sverige med Covid-19 som dödsorsak egentligen dött av andra orsaker men dessutom haft Covid-19 och då fått det som dödsorsak.

Inte vet jag, jag är inte ens hobbyepidemiolog – vårens garanterat hetaste sysselsättning världen över…

Men att det är lite annorlunda just nu är jag helt säker på.

Nu i veckan har jag varit på jobbet 4 av 5 dagar, och förra veckan 2-3 dagar eller nåt också. Trots att jag älskar att sitta hemma och jobba och egentligen inte har något behov av ett kontor så är det skönt att träffa lite kollegor. Ja för det går inte att träffa många kollegor ens om man vill, eftersom det bara är 8-10 pers per våningsplan. Men det är trevligt att prata lite över de tomma skrivborden, och det är praktiskt att ha tillgång till två skärmar och skrivare.

Men det är också skönt att vara hemma. Trots att min jobbpendling består av 15-20 min på cykel så känns det tydligt att dagarna blir mycket stressigare när jag måste ta mig till och från jobbet än när jag jobbar hemma. Vad ska då inte dom tycka som har en timme enkel väg?

Kaffet hemma är godare också. Men man jobbar för effektivt när man är hemma, det är inte heller bra. Man skippar alla pauser, kan liksom inte med att gå och lägga sig på soffan en kvart mitt på förmiddagen, medan man utan att tveka kan sitta i en soffa på jobbet och prata strunt med sina kollegor i en kvart då och då utan att känna dåligt samvete. Men hemma gäller andra regler. Jobba jobba jobba, möte, jobba, kort lunch, jobba jobba, och så slut. Och efter en sån dag är man generellt rätt slut, så kvällarna blir det ofta inte så mycket med.

Allt är helt klart annorlunda och det tar tid att anpassa sig.

Kontor på kontoret!

Jag trodde aldrig att jag skulle bli så glad över att få gå till jobbet, men faktum är att jag varje dag den här veckan skuttat iväg till jobbet. Ja och skuttat de kommande 45 minutrarna dessutom, hela vägen ner till jobbet eftersom man helst inte ska åka buss….

Men det är det värt, så jag skuttar ner. Rätt skönt faktiskt med en ordentlig promenad i början och slutet av varje arbetsdag. Och herreguuuud så trevligt att träffa kollegor!

Inte så många kollegor dock, vilket väl är lika bra. Det är gott om utrymme mellan platserna, och så här ser det ut på hela kontoret. Själv undviker jag att äta lunch tillsammans med dom, mest för att jag inte vet hur jag ska förklara att jag vill sitta en bit bort. Och för att jag inte bryr mig så mycket om att äta lunch själv, jag värdesätter fikasällskapet mer.

Bryter isoleringen

Det är en kille i vårt kvarter som har öppnat ett café. Javisst, ett café till i Linnéstan, hur i all världen ska han kunna konkurrera…Men det är ett väldigt skönt litet fik, och just nu är det väldigt bra (för mig) att han inte har så många gäster, även om jag hoppas att han ska ha det snart för jag vill väldigt gärna att hans fik överlever.

Och idag tröttnade jag på hemmakontoret, tog min lilla läsplatta laddad med en rapport jag skulle läsa och grubbla på och gick ner och satte mig på fiket.

Det är ett pyttelitet ställe, fyra tvåmansbord och det är det hela, plus en liten uteservering som det tyvärr var alldeles för kallt för att sitta vid idag, men ändå.

Jag tog det ena tvåmansbordet i ett hörn, och sen satt andra vid ett annat tvåmansbord så långt ifrån varandra som möjligt. 2 meters avstånd? Nä men en och en halv iallafall, kändes ändå tryggt.

Ruskigt skönt att komma ut lite och låtsas som att allt var som vanligt en timme. Även om jag hela tiden var beredd på att gå om det skulle komma fler gäster än vi som redan var där…