Dag 4, En kort tur runt Playa Minas, och TACK för 4WD!

Eftersom det inte gick att ligga på stranden (because 32 grader varmt) och inte heller bada pga de höga vågorna och starka strömmarna gick vi en tur istället. Det skulle ligga en annan strand på andra sidan udden, kanske hade den andra vindförhållanden? Och kanske en bra idé att gå en liten tur i skogen i värmen eftersom det skuggar där och blåser lika mycket som på stranden? Väl?

Det visade sig vara en god idé att gå en sväng. Så fort vi kom in i skuggan kändes det som att livet återvände. Eller iallafall när vinden fläktade; de sekunder det var vindstilla var det smått outhärdligt.

Fint att komma upp på höjden lite och se ”vår strand” Playa Minas uppifrån.

Pelikaner susade över våra huvuden emellanåt, men tyvärr fick vi inte se dom snappa fisk ur vattnet.

Väl över på andra sidan (det var bara några hundra meter att gå) kunde vi konstatera att nog var stranden öde, men vågorna och vinden var lika höga som på Playa Minas, dvs livsfara och sandblästring i en god mix.

Oskar hittade en kokosnöt på stranden som han krossade men tyvärr var den rutten inuti. Och rutten kokos luktar visst inte så gott enligt dom som har luktsinne – alla handikapp är inte dåliga alltid, kan vara bra att inte ha så mycket luktsinne ibland 😀

När vi var tillbaka igen var det i stort sett dags för lunch, men det bästa alternativet för att undvika sand i maten var att sitta i bilen och äta, och då tänkte vi att vi skulle åka till en annan strand istället, bara en 6-7 kilometer bort. Men för att passa på och vara sådär lagom svenskt vardagsedge tänkte vi att vi skulle ta en annan väg den här gången – vi har ju trots allt en bil med fyrhjulsdrift!

Och det var jag väldigt glad för.

Det går inte att med bilder visa hur det såg ut, det blir bara inte bra, men väldigt förenklat kan man säga att om vi hade haft en Saloon Car hade vi varit kvar där fortfarande. Djupa raviner i vägen (alltså DJUPA, mamma), bitvis väldigt smala kanter att köra på och ibland ingen väg alls. Ganska läskigt faktiskt.

MEN det fanns några ljuspunkter; Vi mötte folk lite då och då, så det betydde ju att det gick att komma ut någonstans, och det har varit torrt länge, dvs minimal/obefintlig risk att fastna i lera, och även ravinerna var rätt slipade vilket betydde att många har kört där sedan det senast regnade. En annan ljuspunkt var att vi var i bilen med AC och inte utanför där det var +36 grader. Nytt värmerekord för mig.

Och vi hade en chaufför (Oskar) som gärna vill köra lite off road, så….varsågod.

Vart tog vägen vägen? Det som inte syns så bra på bilden är att efter stenröset (=vägen) är det direkt uppåt, dvs det här är ett djupt dike där vägen en gång var

Så dom där kilometrarna tog en stund. Men vi kom fram. Oh the joy över asfalterad väg!

Tacolunch på Playa Grande hos det lilla Taco Star-ståndet, be snällt om att få cachen som skulle finnas där inne, damma av den (”At your own risk” sa hon när hon gav den till oss) och logga. Och sen ner till stranden som hade perfekt lugna vågor så alla kunde kroppssurfa, bada, vågsurfa och vad man nu hade lust med.

Asfaltsväg hem igen sen…

Göteborg 30 september

Så var det 30 september, en dag vi göteborgare har väntat på. Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, skulle demonstrera genom centrum för att vara störiga under den judiska Yom Kippur. Personligen är jag ju relativt likgiltig inför religioner av alla de slag, så att de skulle markera under en religiös högtid stör mig inte så mycket. Men även jag ser ju den historiska markeringen med att hålla en nazistisk marsch på en judisk högtid, och att det naturligtvis inte är okej.

Han går in med höjda händer för att skydda sig och oss. Ingen skärm för att skydda sig. Min hjälte. Foto: GP

Allt eftersom tiden har gått har NMRs demonstrationsväg blivit ändrad; längre bort från judiska synagogan, kortare väg och ännu lite kortare väg. Polisen har skickat ut vägledning till de för hur de ska bete sig när de demonstrerar för att det inte ska falla under Hets mot folkgrupp:

• Uppträd inte i uniformerad klädsel som vid en samlad bedömning skulle kunna kopplas till former och utseende i nationalsocialistiska demonstrationer under 1930- och 1940-talen.

• Utöva inget uniformt uppträdande , till exempel taktfast marsch med fanor och sköldar eller gemensamma hälsningsrop som vid en samlad bedömning skulle kunna kopplas till demonstrationsformer och uppträdande vid nationalsocialistiska demonstrationer under 1930- och 1940-talen.

• Använd inte enblem, tecken eller andra attribut som kan uppfattas som ersättningssymboler för till exempel hakkors eller andra nationalsocialistiska symboler.

Jag hörde röster som tyckte att det var helt fel taktik att lära nazisterna hur man får fram sitt budskap på bästa sätt när det hade varit bättre att bara förbjuda hela demonstrationen. Själv tyckte jag det var skitsmart. Tala om exakt vilka regler som gäller (dom är inte så bra på att följa samhällets regler) och använd sedan det för att kunna inskränka deras handlingsfrihet allt eftersom de bryter mot regel efter regel och skapa samtidigt större och större handlingsutrymme för polisen att begränsa demonstrationen.

Men tillslut skulle hade dom en väg klar, tidpunkter att hålla som för alla demonstrationer och klara besked om att det kommer vidtas åtgärder om dom går utanför ramarna.

Jag blir tårögd av kärlek till dom här människorna, som till världens uslaste lön med fara för liv och lem går ut och skyddar oss från NMR. Och dessutom skyddar NMR från galna motdemonstranter  för att det är deras plikt att skydda människor oavsett vad de tycker om deras åsikter… ❤ Foto: GP

Och vad gör dom? Ja eftersom dom inte är så smarta börjar dom utanför ramarna med en gång och ger polisen alla möjligheter att stoppa dom, så på så sätt var det bingo direkt. Istället för att samlas på den plats de fått anvisad så samlades dom utanför en ICA-butik (praktiskt att ha nära till parkering när man ska hem sen gissar jag), och börjar gå längs Mölndalsån in mot stan en kilometer eller så från den ursprungliga samlingsplatsen.

Så var regelbrytandet redan igång.

Jag ska inte gå in på vad som hände under dagen, det kan man läsa i varenda tidning, men jag satt inne på en restaurang i Svenska Mässan på spottavstånd från platserna där allt hände. Där inne satt vi och hade återträff med ett gammalt spex (datumet var bestämt sedan länge), åt god mat (well, inte så väldigt god men ändå) och pratade och hängde med ena ögat i GP-appen för att se vad som hände utanför. Helt knäppt att sitta där inne medan man läser att det är kravaller utanför. (Nu var det inte kravaller men det stod så)

Och vad läser man då? Jo, att det är stenkastning mot polisen. Fan också, nassarna har börjat kasta sten. Men nej då det har dom inte, det är MOTDEMONSTRANTER!!! Hur jävla dum får man bli??? Här har vi män och kvinnor som går in med sina liv som insats och ska försöka få en obehaglig marsch att gå så smidigt den bara kan för allas säkerhet, och så måste dom lägga tid och kraft på att bekämpa folk som är emot nazisterna för att dom kastar sten på poliserna??!! Det är så mycket här som jag bara inte fattar.

Som till exempel det andra gänget som går på polisen – med badleksaker?! Polisen har väl för f-n annat att göra en sån här dag än att mota bort folk med uppblåsbara krokodiler?!

WTF??!! Helt sanslöst…som en kompis skrev: ”Det här är nog den märkligaste bilden av alla jag sett från händelserna idag” Foto: GP

Dagen verkar ha gått rätt bra, iallafall om man inte är NMR’are. Polisen hyllas vederbörligen på tidningarnas sidor (förutom en del snyftisar om att vi har förlorat för att det går nazister på våra gator, men det är inte polisens fel iallafall…) och jag vill att dom ska få FETT med cred för sin fantastiska insats idag och planeringen i förväg.

Jag håller tummarna för att natten går lika bra. Många NMR’are verkar tillbringa natten i finkan av olika orsaker, men dom har ju vänner som kan gå ut i deras ställe och förstöra rätt bra. Hoppas farbror Blå orkar hålla ut några timmar till.

Bakom den här muren satt jag i frid och ro i Gothia Towers och åt lunch. Väl skyddad av farbror Blå. Foto: Jonas Lindstedt

Dagens anti-mattips

Så har jag äntligen provat chiafrön. Javisst, rätt länge efter den stora trenden, men sen när har jag varit en trendsättare?

Min mentala bild av chiapuddingar

Det lättaste att prova på tyckte jag var chiapudding. Har läst mycket om hur gott och mättande det är och hur man pimpar det med färska bär och får en jättegod frukost, lunch eller mellis.

Och bilderna är så vackra, det är regnbågens alla färger i lager på lager, det vattnas i munnen av smaken av kakao, skivade bananer, färska hallon och blåbär och annat gott. Och konsistensen…det ser så krämigt ut – frukten vilar där överst utan att sjunka ner, som i filmjölk eller vispad grädde.

What could POSSIBLY go wrong?

Hittade ett recept som var enkelt nog – chiafrön, mandelmjölk och vanillinsocker, låt stå några timmar. Och eftersom jag förstått att folk gärna gör det här på kvällen för att sen avnjuta på morgonen så ville inte jag vara sämre.

Den nya dagen randas, och min chiapudding ska nu förädlas med bär. Tinade hallon för att vara mer exakt, det var så färskt det blev idag, men det är inte så illa.

Verkligheten slår till, hård och kall. Och blaskig.

Jag tog ut min burk ur kylen (hade det i en burk för att kunna skaka om fröna ordentligt – dom bildar ju klumpar), noterade att den var skvimpig som mjölk men bestämde mig för att det var en synvilla, hällde i mina hallon och högg in.

Och MUMS visst SER det gott ut? (hallonen ligger där på botten, dom sjönk direkt)

Nä det var det inte heller; blaskigt och läskigt med slemmiga frön (antar att dom bildar slem på samma sätt som linfrön) och hallon som lidit drunkningsdöden. Brrr va äckligt. Inte ens vanillinsockret mäktade att sätta piff på det här – det kändes inte ens att det var med.

Nä ut i slasken med det och så googla runt för att se vad mer man kan göra av de små fröna så att jag får slut på paketet. Müsli kanske?

 

Så ser det ut som att jag blivit lurad igen

För att hjälpa en vän som sliter med ekonomin och hälsan i en olycklig kombination skulle jag köpa en tablet (surfplatta, nettbrett whatever). Inte för att det skulle hjälpa med vare sig hälsan eller ekonomin, men eftersom hen har två barn, en TV som inte kan kopplas mot internet (=ingen Netflix) och bara en tablet så blir det ständigt bråk om denna tablet. Bråket gör att hen, som redan är väldigt trött, blir ännu tröttare och orkar mindre av det hen borde göra – fixa mat till barnen, hjälpa dom med läxor och annat som även vi friska sliter med att få ork till.

PrisjaktAlltså, en ny tablet. Tänkte inte köpa en NY för 6000 kr, det har jag inte riktigt råd med, men jag ser på den utmärkta sajten Prisjakt att Samsungtablets från 2014 kostar mellan två och tre tusen. Mycket bättre, och eftersom jag själv har just en sån vet jag att det är bra grejer. En Galaxy Tab 4 10.1 blir det alltså.

 

Mobilnallen omdøme1Eftersom jag blivit lurad en gång förut när jag handlade på Blocket (dom har åkt fast även om jag aldrig fick tillbaka mina pengar) var jag noga den här gången och kollade upp säljaren Mobilnallen bland omdömena. Det såg bra ut, har enligt Prisjakt funnits i tio år och recensionerna från de som har handlat där var positiva. Inte überpositiva, utan någonstans runt ”mycket bra”. Trovärdigt. Någon nämnde att det var lite suspekt att dom inte hade telefonsupport, men dom var så raska på mailsupporten så det var egentligen inget problem. In och kollade hemsidan som såg ut som vilken gadgethemsida som helst, ingen anledning till oro.

Ok, Mobilnallen it is. In och köp, korthandel genom det för mig nya Billmate, orderbekräftelse via mail direkt efteråt (även om den hamnade i spam-mailen vilket är lite komiskt så här i efterhand), leverans med DHL till angiven adress.

Det här var 16 november och jag väntar fortfarande. Just nu väntar jag bara på att det ska bli 16 december, för det är först då min bank vidtar åtgärder. Jag kontaktade dom efter 3 dagar när ingen leverans kommit och ingen svarade på min förfrågan som jag skickade in till Mobilnallen (som ju skulle funka så bra) och när jag upptäckte att hemsidan var ny och såg ut så här nu:

Mobilnallen 2

Jag har också pratat med Billmate som är företaget som hanterar betalningslösningen. Dom var mycket förvånade över mina påstådda problem med Mobilnallen; ”De har varit våra kunder i tio år och vi har aldrig haft några problem med dom. Jag ska höra av mig till vår kontakt där så kommer dom säkert tillbaka till dig, det är nog bara något som har gått snett.” Och det lät ju betryggande, men icke. Vidare samtal där visar att hon inte lyckades få kontakt med Mobilnallen hon heller (”Myyycket konstigt”).

När jag kollade Bolagsverket i förra veckan för att se efter konkurser var dom inte listade där iallafall, men det kanske kommer.

Jag menar att jag kollat upp de här och inte varit naiv (som jag var med Blocket-köpet), men det är ju helt klart att det inte kommer någon tablet till min vän…

Så jag väntar på banken och idag ska jag göra polisanmälan. Tjo! Tre tusen spänn åt fanders.

 

Med de bästa intentioner

Mina 5 kmEfter en lång stunds prokrastinering genom att hänga på fejan, kolla Markadatabasen för att hitta den perfekta turen och yr.no för att försöka förutse vädret de närmsta timmarna in i minsta detalj, gick det inte att skjuta upp längre. Med två ynkliga minusgrader i stan och fyra på höjden, solsken som strömmade ner och de flesta på arbetet och inte i spåren fanns det inga argument kvar för att inte ge sig ut.

Och det kändes egentligen ganska bra. Ner i garaget; skidor, stavar och pjäxor, valla (ja minsann, någon gång i livet måste man börja valla skidorna säger dom), termos och mackor in i bilen. Bilen ut och upp mot Øvresetertjærn för att parkeras och efterpå avnjuta dryga fem kilometer i spåret.

Det blev ingen åkning. Eller, bilen åkte och gled på vägen uppe vid Frognerseteren så jag hamnade lite halvt på tvärs över vägen. Kom inte upp. Det var precis så folk kunde köra förbi mellan nosen och andra vägkanten, och det gjorde dom. Körde förbi alltså. Tog sats längre ner i backen och gav järnet upp och försvann. Ingen som stannade och försökte hjälpa till när jag stod på ett sätt som uppenbarligen inte var intentionen.

En tant skrek åt mig till och med. Som om det skulle hjälpa. Skrämma bilen på rätt köl liksom. Bra tänkt.

Oskar på tråden, vad nu han kunde göra från sitt varma kontor nere i centrum, men det känns väl bra att prata med någon antar jag. Och jättemycket trafik på den där lilla struntvägen en helt vanlig tisdag runt lunch.

Det var inte bara jag som halkade och gled, nä det var många andra, men dom fick lixom fart på sina bilar igen, är väl mer vana vid vinterkörning antar jag. Och det krävs ju inte mycket för att vara det. Mer van på vinterkörning än jag alltså.

Tillslut var vi tre bilar som stod mer eller mindre i en liten grupp på olika kryss och tvärs. Men stilla, ingen som gled på någon annan. Och fortfarande ingen som ville hjälpa oss tre.

Heja SverigeFörrän den där bilen kom från Frognerseteren och skulle ner.  En bil med tre svenska män i, där en glatt klev ur och tog min bil och körde den åt rätt håll och lämnade tillbaka den till mig. Dom var på väg till ett möte i stan visade det sig, och hade bara åkt upp för att ta sig en lunch med en fantastisk utsikt. Och så hjälpte dom mig på vägen ner.

Jag gissar att det var 95% norrmän i bilarna som valde att inte stanna, men det var en bil med utlänningar som stannade för att hjälpa till. Jag vet inte vad det säger om något, men lite bitter blir man. Och glad och stolt över att vara samma nationalitet som dom här killarna – för att inte tala om överlycklig över att inte halvt blockera trafiken till Frognerseteren.

Men jag var så skakis (näst efter människogjorda saker under vatten är att köra bil på vinterväglag min största fobi) att jag inte längre ville åka skidor. Jag vågade inte stanna någonstans. Efter en kort lunchpaus med te och lite mackor åkte jag ner och hem med mitt vilt bankande hjärta.

Och så gick jag till SATS och sprang 7 km istället. Bliv vid din läst, försök inte komma dig ut i den där naturen, den är livsfarlig.

Kollensvevet Zipline

2014-08-31 Zipline-preppSå var det dags för jobbarrangemang – Kollensvevet! Man gör det man önskar att man kunde göra; åka ner för backen som backhopparna gör och känna känslan när dom susar ner och ut i luften och flyyyyyger. Innan dom dimper i backen.

Och nu kan man det! Eller nästan iallafall men helt klart tillräckligt nära för min del eftersom närmare betyder skidor på fötterna och det är jag inte intresserad av.

Den behjälpliga personalen där uppe visar till en dator med ett digitalt formulär där du fyller i namn och telefonnummer till din närmaste anhörig och kryssar för att…ja jag vet inte riktigt vad när jag tänker efter, men antar att jag fritar arrangören från misstankar om att ha orsakat min eventuella död. Man kryssar i helt enkelt.

Jag själv tillhör inte dom som är rädda för såna här saker. Det skrämmer mig inte att släppa taget och kasta mig ut i en vajer högt högt över marken. Tvärtom tycker jag det är kul och tar slut alltför fort.

Att jag inte skräms förklaras av min närmast naiva tilltro till tekniken och att den fungerar, att dom som jobbar med det här kollar noga varje dag att utrustningen är god nog (dom har väl rutiner, riiiight? och dom följer dem väl, riiiiight?). Om jag inte trodde det skulle jag aldrig våga kasta mig ut på det här egentligen ganska onaturliga sättet.

Om du har samma tilltro till teknik som jag och tänker göra liknande aktiviteter, har jag ett klart råd till dig:

Om du jobbar med materialtestare som har som yrke att ta in havererad utrustning och ta reda på vad som gick snett när det teoretiskt sett inte kunde gå snett, undvik då att göra såna här aktiviteter tillsammans med dom.

För av oss fem som gjorde Kollensvevet var två stycken materialare. Och när jag säger ”What could possibly go wrong” och förlitar mig på tekniken tittar dom på varandra och säger, ”Tjaaa, en hel del faktiskt….” Och så börjar dom prata om anomalier i metalliska materialt, luftblåsor som inte skulle varit där och som orsakade sprödbrott med mera, med mera.

Och under tiden blev kön kortare och kortare framför oss  – inte bakom konstigt nog, men det kanske inte hördes så bra bakåt vad vi pratade om.

Så var det min tur. Tilltron till tekniken är lyckligtvis utrustad med en tillägsmodul som går på ”ja visst kan det hända, men sannolikheten är så löööjligt liten” och en som går på ”varför skulle det hända mig?”. De tre modulerna tillsammans – Teknik, Osannolikt och Varför, gör att jag med glädje kastar mig ut. What could POSSIBLY go wrong?

Så där satt jag!

2014-08-31 12.49.27

Vi räknade ner; 3 – 2 – 1 – GOOO! och jag tog ett steg rakt ut i luften och flög.

2014-08-31 12.49.39En otroligt underbar känsla, bara susa ned för backen och ut i luften.

Självklart gick det alldeles för fort över, och jag tycker att man till det priset kunde fått tre åk, men jag får vara glad att jag fick göra det en gång iallafall!

Och att mina materialkolleger inte fick något att testa den här dagen.

 

 

 

SMACK ner i vardagen igen

Glamourkyckling
Visst ser dom smaskigare ut med lite glitter och glamour?!

Kommer hem efter flera veckor utomlands (Sverige alltså, men det känns lite mer äventyrligt att säga ”utomlands” – tar mig ur min Svenssonbubbla lite grann och det behöver jag). Resan avslutades med en heldag i bil med kidsen, inte så kul för mig men dom är i himlen eftersom dom får spela spel och se på film hur mycket dom vill…

Vi fikar med lite mackor som middagssubstitut när vi fått in alla väskor, och sen direkt ner i kojen. Jag tror och hoppas att semesterkänslan och -lugnet ska vara en stund, men det blir inte så länge. Dagen efter är den första tanken som dyker upp i huvudet (förutom tanken att lägga in dagens första tvätt i maskinen) ”- Vad ska vi ha till middag?” Och så är vi där igen. Semesterlugnet är borta och mat är något tråkigt som man måste ha varje dag. Så vad gör man? Tja, som man alltid gör; tar fram några frysta kycklinbitar ur frysen och hoppas att inspirationen ska komma under dagen.

Å lyckliga vardag. Kanske ska sprinkla lite glitter på dom innan servering för att få lite glamour?! Mmmmm va gott!