Samråd på Väg 41

Väg 41 går mellan Borås och Varberg. Den är drygt 9 mil lång, men projektet berör bara de nordligaste 14 kilometrarna.

I juni tog jag och min projektingenjör över projektledningen av vägprojektet ”Väg 41 Fritsla-Kråkered”. Som nummer fyra i raden av projektledare sedan starten 2018 är det inte helt enkelt att ta över, men vi gör så gott vi kan och projektet tuffar på.

Det som ska göras är i grunden ganska enkelt – sätta upp räcke för att mittseparera en redan befintlig 2+1-målning på en 90-väg, men det får konsekvenser av varierande grad för de som bor nära vägen, och blir därför en ganska omständlig process. Så pass omständlig att man måste göra en så kallad Vägplan, för att säkerställa att alla markägare och myndigheter har möjlighet att påverka det vi ska göra så att det i slutändan blir genomfört med all hänsyn som behöver tas.

Det är som en flerstegsraket, där vi går igenom ett antal steg. Dom ser lite olika ut beroende på vilken entreprenadform som sen väljs (utförandeentreprenad eller totalentreprenad), men här är det utförandeentreprenad som gäller.

  1. Åtgärdsvalsstudie, en ganska grov utredning för att se vad som kan göras för att lösa de problem som finns
  2. Vägplan, där vi tar Åtgärdsvalsstudien ett steg vidare med hjälp av en konsult (i det här fallet Sweco) som går ner lite mer noga på hur det här kan genomföras, hur mycket mark runt vägen som kommer påverkas, om det blir någon miljöpåverkan som vi behöver hantera (anmälan till Länsstyrelsen tex), och en masa annat. På ett översiktligt men genomtänkt plan. Sen kommer vi till
  3. Projektering (”Bygghandlingsskedet”), då en annan konsult kommer in och gör detaljerade ritningar på exakt hur det här ska genomföras inom ramarna för de vägområden och eventuella miljödomar mm som togs fram i Vägplaneskedet.
  4. Entreprenaden är väl det som folk ser mest av, själva byggandet. Det är då vi stänger av vägar, sätter ut stackars flaggvakter som med risk för eget liv (!) försöker hålla arbetare och trafikanter säkra och åtskilda, spränger och håller på.

I det här projektet är vi på Vägplan än så länge, och ska så vara ett tag till. Vägplanen är indelad i flera delar den också

och vi har kommit till Samrådshandling. Det innebär att vi har tagit fram ett väl underbyggt underlag på vad som krävs för att genomföra åtgärden (=att sätta räcke och mittseparera) att vi kan presentera det för allmänheten, diskutera översiktsritningar och hur förslaget eventuellt kommer att påverka deras fastigheter.

Den här diskussionen med allmänheten ska hållas på lämplig plats på orten där åtgärden ska genomföras, dvs de som blir berörda ska inte behöva åka långt för att delta utan det ska vara enkelt för dom att komma dit. Så vi hade bokat Viskaforsskolans matsal för det så kallade Samrådsmötet (=mötet mellan allmänhet och Trafikverket) i Väg 41-projektet.

Men hur har man samråd i Coronatider? Andra projekt, mycket större än vårt, har haft digitala samråd. Då blir det inte på orten, men vad ska man göra när man inte får träffas fler än 50 st per gång? I vårt fall gjorde vi 4 samrådstillfällen istället för bara ett, och man fick anmäla sig i förväg, och max 10 personer på plats. Om det är fler än 40 som vill gå på samrådet så sätter vi upp fler tillfällen så alla som vill har möjlighet att komma.

Demokratiskt nog? Hoppas det, och det var strax under 40 st som valde att komma och dela med sig av sina åsikter.

Det var mitt första samrådsmöte någonsin, och det i ett vägprojekt jag bara varit i några månader, men det gick bra ändå.

Man visar och går igenom hur det är tänkt att den nya vägen ska bli, var den ska gå, hur den ska se ut, vilken bredd, hur breda blir remsorna vid utsidan av vägen, ska det göras bulleråtgärder på fastigheter (tex sätta in speciella fönster, bygga häckar) eller vägnära bullerskyddsåtgärder (tex plank eller bullervall), vad ska göras för viltet i området osv.

Framför allt tittar man på två typer av kartor; Illustrationskartor (överst) och Plankartor (nederst), för dom ger lite olika information. Tex visar det rosa krysset längst till vänster på illustrationskartan att det går en enskild väg där som kommer att stängas, och prickarna vid sidan om krysset visar att det ska byggas en bullervall där

De blå områdena på plankartan är områden där vi föreslår att vi tar mer vägrätt i anspråk än vi har idag, och på den övre kartan kan man se att området vid den stora blå blobben i mitten ska byggas en vändplats. För när det blir vägräcke kan inte folk alltid komma ut på vägen i den riktning dom vill, så då måste det finnas många platser för dom att vända på.

Så får dom som kommit till samrådet vara med och tycka och mena och bidra med sina kunskaper om området – för det är ju trots allt dom som bor där. Och vi fick in väldigt många och bra synpunkter. Det jag tog med mig mest omedelbart var att vi nog måste göra mer för de oskyddade trafikanterna än vad vi hade tänkt från början. Det bor många barn runt den här vägen som är extremt utsatta redan idag när dom ska ta bussen till skolan på en 90-väg utan egentliga bra områden att gå på till och från bussen – för att inte tala om hur dom kommer över vägen….

Natten efter samråden drömde jag om oskyddade barn som gick på farliga vägar, så nog berörde det allt.

Men det var många andra saker det handlade om; enskilda vägar där ägaren inte vill att den ska stängas, buller på fastigheter, förslag till andra lösningar än vad vi har tänkt på – kort sagt, allt möjligt stort och smått. Det vi gör nu är att gå igenom alla kommentarer, ser hur vi vill bemöta dom och vad vi kan göra för att hantera det som vi bör hantera, och sen går vi vidare till nästa steg i processen; Granskningshandlingen.

Det är en lång lång process det här, men är det inte lite fint med demokrati ändå?

En historia om livet på Orust på 1800-talet

Som ett led i arbetet inför att bygga ny Väg 160 på Orust (och alla andra vägprojekt också för den delen) gjorde man arkeologiska studier av området runt den blivande vägen för att se om det finns något där som måste bevaras eller åtminstone undersökas och dokumenteras. Det visar sig att Orust har en väldigt stor mängd fornminnen av olika slag (från före 1850) så det var en del att undersöka och några platser att gräva ut.

En av platserna som skulle grävas ut heter Stala 330. Där hittade Arkeologerna lämningar efter en bostad från före 1850, och då är det vår skyldighet enligt Kulturminneslagen att undersöka och dokumentera den.

Delar av fastigheten förstördes när väg 160 byggdes någon gång på 1960-talet och man bara drog vägen rätt igenom den (antar att hänsyn till kulturminnen inte togs i lika hög grad då som nu), men huset, en smedja och en jordkällare fanns kvar och grävdes ut i samband med att vi 2018 skulle bygga nya väg 160.

Efter att utgrävningarna var klara skrev Arkeologerna en fin liten rapport om det där dom gick igenom sina fynd och drog slutsatser av det så gott det gick.

Eftersom jag tror att alla har en liten hobbyarkeolog boende i sig tänkte jag att jag skulle berätta historien om de som bott där och hur man kan se för sig att dom hade det, allt utifrån den fina lilla rapporten Arkeologerna skrev (två år efter att dom gjort grävarbetet och vi sen helt demolerat allt som var kvar och dragit en 80-väg rätt igenom det).

Det är ingen särskilt rafflande eller spännande historia, det är mer ett porträtt av ett torps historia under några korta år, och något fint i att vi i Sverige lägger tid och pengar på utredningar för att få fram all historia, hur oansenlig den än verkar.

Snart har jag skrivit klart det, det kommer vilken dag som helst.

Närmare slutet på väg 160

Det går med stormsteg mot slutet på vägbygget i projekt Väg 160 Säckebäck-Varekil. Tyvärr. Att jobba med det vägbygget är det mest givande jag har gjort på länge i yrkesväg. Alla kompetenta projektmedlemmar som gett sin bästa sida in i projektet och bidragit till att det blivit ritat, grävt, sprängt och byggt på ett fantastiskt sätt. Vi har gjort en väg som är långt bättre än vad som var tänkt från början, vi har förbättrat infarter och andra vägar och vi har gjort det på mycket kortare tid än vad som var planerat.

Jag kommer bevara i mitt minne bilden av den mörka asfalten, det soliga vädret och känslan av att gå där helt utan bilar i sommarvärmen.

Men idag var det slutbesiktning av vår bro, och det var fem grader varmt, regnade småspik och gav en lite annan bild av vägbyggesromantiken.

Vår utmärkte besiktningsman Axel från ÅF gick tålmodigt igenom hela bron. klättrade över och under, granskade varenda hålrum, skruv och matta. Helt perfekt var det inte, vi har några restpunkter att åtgärda innan vi är färdiga men det har vi god tid på oss att göra.

Snart är det slut.

Äntligen öppnar Väg 160!

Igår var det besiktning med det uttalade målet att få bekräftat om vägen kan tillåtas att öppnas före midsommar eller ej. Det är inget vi har lovat, vill jag understryka, men visst hade det varit fint att få en rejäl semester efter att ha (del)avslutat ett jobb?

Platschefen och besiktningsmannen inspekterar mittlinjen

Besiktningen gick bra med endast mindre anmärkningar och inget som stod i vägen för att öppna!

Så idag, två månader före utsatt tid, var trafikpåsläpp ungefär vid halv elva på förmiddagen.

Foto: Mikael Berglund, nyhetersto.se

Du tycker det ser ofärdigt ut? Det är möjligt, jobbet är inte avslutat än. Till höger i bilden ovan, där en man står ute på en grusyta, ska det bli pendelparkering, och på andra sidan vägen ska det bli en damm, men själva vägen är klar att ha trafik på sig, och det var det som var viktigt här.

Klara på riktigt blir vi kanske i vinter någon gång när vi gjort om den gamla vägen (det ljusgrå strecket till vänster om den nya, fina, svarta vägen) till gång-och cykelbana.

En fantastisk milstolpe!!!

Samma journalist har också flugit över med drönare (inte hela sträckan men en bit av den):

 

 

 

 

Tillfälligt avbrott

Så….nu har jag tillfälligt lämnat bakom mig mitt liv som projektledare. I veckan som gick hade jag mitt sista byggmöte uppe på etableringen i Varekil. Svårt att förklara kanske, men det är otroligt sorgligt att lämna ett bygge som funkar så fruktansvärt bra och där vi jobbar tillsammans för att göra en bra väg så bra som möjligt.

Varför är det så speciellt? Jo för alltför ofta hör man inom Trafikverket om byggen där det är dålig arbetsmiljö och dåligt samarbetsklimat mellan entreprenör och byggherre. Entreprenören ”hävdar hinder” så fort allt inte går helt perfekt och så är tjafset igång. Att entreprenören ”hävdar hinder” är en viktig term rent kontraktsmässigt, som betyder att dom menar att det finns hinder utanför deras kontroll (=vår kontroll) som gör att dom inte kan arbeta mer och inväntar våra direktiv.

Varje byggmöte (kontraktsmässigt viktigt möte som man oftast har månadsvis) är det en punkt då man (=jag) frågar ”Finns det några hinder för arbetet?”. Då ska helst entreprenören säga ”nej” och så betyder det att allt är frid och fröjd och så går man vidare.

I en del projekt hävdar entreprenören hinder lite för ofta och menar att ditt och datt händer som gör att dom inte kan uppfylla sitt kontrakt och därmed vill ha ersättning för att dom inte kan jobba. Oavsett orsaken till att projektet hamnat i den situationen är det olyckligt och gör inget bra för arbetet att man hävdar hinder. Jag förstår att entreprenören kan göra det ibland för att inte bli behandlad som skit med dåliga handlingar och orimliga krav, men jag önskar verkligen att man istället försökte jobba tillsammans.

Sveriges vackraste byggarbetsplats? Foto: Örjan Magneson

I vårt projekt på Väg 160 har vi våra utmaningar, men vi försöker lösa dom tillsammans. Vi är nog alla väl medvetna om vem som äger problemet (ibland entreprenören, ibland Trafikverket), men vi försöker bortse från vems problemet är och istället lösa det tillsammans – och så ser vi sen hur vi delar kostnaderna. Utopiskt, javisst, men det fungerar.

Och det gör att det här projektet är så otroligt energigivande, och en viktig anledning till att jag inte vill ge upp det.

Men nu går jag alltså in i andra uppgifter. Och lämnar mitt projekt på Orust. Tillfälligt.

Tanken är att jag ska tillbaka om några månader när tillförordnandet är över, men vem vet vad som händer under dom månaderna? Saker tenderar att ändra sig snabbt och oväntat, så vi får väl se hur det blir.

Vi spränger bort vägen

Idag var det en glädjens dag. Så här vackert var det när jag kom ner till korsningen mellan väg 27 och 1674:

Och varför är det så vackert då? Jo för att det betyder att vi är ett liiiitet steg närmare färdigställandet av mitt viltstängsel-projekt, eftersom vi spränger. När jag kom dit var det redan en stor grop, och en kille tog ur sten och lera ur gropen medan två andra stod och tittade på. (Det visade sig att dom inte bara tittade, dom väntade på en lastbil också för att ta bort stenblock ur gropen).

Vacker grop va?!

Stallet som ligger där bredvid verkar ha överlevt, hästarna likaså. Bara att langa ner färisten ifråga och tejpa igen med lite asfalt så det ser snyggt och fint ut, så går vi vidare och försöker avsluta det här projektet.

Seså!

Men mina äventyr längs väg 27 är långt ifrån färdiga även om stängelprojektet blir klart. Jag var nere och tittade på mitt nya projekt vid Kroksjöns rastplats också. Inte lika vackert. Än så länge.

Yes, det är vägen till höger, det där som ser ut som om det just varit vårflod i ett lerbemängt land. Till vänster är en fiskecamp och en fin sjö, Kroksjön (obviously). Önskemålet är att lägga fiskecampens infart på ett annat ställe så det inte blandar sig i långtradarchaffisarnas fina uppställningsplats.

Projekteringen ska vara färdigt om ett år.

Viltstängslet, a gift that keeps on giving

Det lilla projektet med att sätta upp viltstängsel i skogen utanför Borås börjar bli något av en evighetshistoria. Det började visst 2013 som ett större projekt som krävde Vägplan och Miljökonsekvensbeskrivning, saker som tar åratal att ta fram, sen fick dom inte tillräckligt med pengar, sen skulle projektet testas som pilotprojekt i nya system, och sen blev projektledaren sjuk och gick in i väggen, och då var det januari 2017.

Sen kom jag i september och tog över, tänkte att det väl skulle vara en rask historia – 5,5 km viltstängsel mitt i ingenstans, tre färister, ett tekniskt system som varnar för älg bara när det är älg i området, en utterspång. Alla planer är klara, det är så gott som färdigprojekterat, what could POSSIBLY go wrong?

Du ser det lilla röda strecket? Det som är så litet och obetydligt att det nästan inte syns? That’s right, det är det som upptar allt för mycket av min tid just nu.

Ja det är väl inte så mycket som har gått fel direkt, men det känns ju inte precis som att jag kommit så långt som jag hade tänkt vid det här laget, dvs byggt färdigt och gått vidare.

  • I våras var äntligen handlingarna klara så vi kunde handla upp entreprenör i somras. Den som vann budet visade det sig att dom inte ville göra jobbet med den tidplan vi hade satt som krav i handlingarna. Då fick jag dom att dra tillbaka sitt bud (det går inte att häva kontraktet på den grunden) men i det här debacklet förlorade vi några veckor, en månad kanske
  • Så kom den fantastiska sommaren, som var så fantastisk så vi inte kunde börja jobbet med att avverka för det var brandfarligt. Där förlorade vi en månad till.
  • Sen kommer inte det tekniska systemet för viltvarning att vara färdigt i tid – eller ens i närheten, så vi bygger utan det och måste hitta nödlösningar för att försöka varna för att vilt kommer ut i vägen vid vissa platser

Och sen ringer min entreprenör en vacker dag och säger att dom stött på berg där dom skulle gräva ner en färist….på en plats där det inte finns något berg i närheten över huvud taget. Slätt, fint berg som verkade sträcka ut i evigheter. Provgrävningar i fredags visade att jajemen det var berg där och det hjälper inte om vi lägger färisten längre in längs vägen för det fortsätter. Antar att det finns en anledning till varför vägen har hamnat där en gång i tiden.

Vad en färist är?

Det är rör som är monterade i marken med en glipa mellan sig, så stora glipor att klövdjur inte kan gå över den men tillräckligt små så bilar kan köra över rören. Man lägger den där bilar måste kunna passera igenom när man satt viltstängsel men där man inte vill ha grindar. Vi har en hel den grindar också, men bara tre färister.

Bland annat en i en asfaltsväg som det då alltså tydligen är berg under.

Så nu är det dags att spränga. Det har vi varken tagit höjd för i tid eller budget så det här blir spännande. Och snart kommer vintern och då måste vi vara klara för det går inte att bygga väg mitt i bistraste vintern. Inte lägga asfalt iallafall.

Mycket frustrerande. Och nej det är inte bara att ta dit en sprängare och göra jobbet. Vi måste först besiktiga huset som ligger vid vägen och sätta upp vibrationsmätare (görs imorgon, snabba bud, tack ÅF!), så måste entreprenören ansöka om att få begränsa trafiken på Väg 27 (där det är FETmycket trafik; tunga fordon och höga hastigheter men begränsat med vägren), de måste göra en plan för vilka trafikanordningar som ska till för att vi ska kunna spärra av och det har vi på Trafikverket 10 dagars handläggningstid för, och så måste dom anlita en sprängare (redan fixat!).

Puh. Det här lilla, snabba, enkla projektet…..sätta upp lite stängsel hallå, hur svårt kan det va?!

Ännu en glamorös tjänsteresa

Yes då var det dags igen för det jag så gärna vill kalla för Tjänsteresa för då låter det så mycket bättre. Jag skulle kunna säga att jag tar tåget till Karlstad för att vara med i ett möte också, men då kommer man väl aldrig ur sängen…

Det tar ca 2,5 timmar att ta sig från Göteborg till Karlstad vilket är rätt okej, fem timmars jobb på tåget är ganska bra ändå för då hinner man läsa protokoll och annat som man kanske inte har ro i kroppen till när man är på kontoret.

Om det hade funnits stabilt internet då förstås…

Efter att ha kämpat med att komma in på intranätet hela vägen Gbg-Trollhättan gav jag upp strax innan men kastade mig på det när vi var på stationen i Trollhättan för där var nätet bra. Nästa gång vi har bra nät är väl på nästa station.

Men jag kan rapportera att det var (ännu en) vacker soluppgång i Västsverige, samat att det är frost på marken på landsbygden, dvs svinkallt om fötterna på tåget.

Jag har varmt gott kaffe med mig, men det hjälper ju knappast på fötterna.

Hjälp till synshämmade?

Idag var det dags för affärsresa. Man kan säga så för att få det att låta lite mer flashigt, men man kan också säga ”Idag tog jag tåget till Halmstad”. Båda är lika rätt men det ena låter mer spännande än det andra.

Om jag säger att jag var på affärsresa låter det internationellt; första klass på flyget, främmande språk, god mat….Om jag säger att jag tog tåget till Halmstad så låter det som, tja… kaffe från Pressbyrån inköpt i all hast innan man slänger sig på tåget i regnet. Inte lika spännande.

Så vi säger att jag var på affärsresa. Viktigt möte med interna och externa parter för att säkra den vidare framdriften i projektet. (= skype-möte med Hallandstrafiken och vår interna planerare och markförhandlare för att se vilka busshållplatser vi ska prioritera att tillgänglighetsanpassa)

För vi ska uppgradera en mängd busshållplatser i Halland som per idag inte är särskilt lätta att använda för de som har någon form av funktionshämning; tex genom att sätta guppiga plattor i marken (sinusplattor, även kallat taktila stråk), breda vita plattor längs plattformens kant (visuella stråk), asfalterad anslutningsväg från området bakom till hållplatsen så det blir lättare att ta sig fram med rullstol mm.

Och det fokuset gör att man (=jag iallafall) ser lite extra uppmärksamt på busshållplatser och andra transportmedels utformning.

Som till exempel stationen i Halmstad. Och många andra stationer, det här hade kunnat vara var som helst.

Den gula lådan i bilden är en talsynteslåda, så om man trycker på knapparna så får man uppläst Avgående, Ankommande eller Information, beroende på vad man väljer. Allt väl så långt.

Det är braille-skrift under den vanliga skriften så att den som kan sånt kan läsa vad det står, mycket bra.

Men hur kommer de synshämmade dit? Hur hittar dom den gula lådan och förstår att det där är till för dom att trycka på knappar på för att få meddelanden upplästa? För det finns inga plattor i marken att följa med sin käpp, inga markeringar över huvud taget, så hur vet dom att det finns något där?

För det kan väl inte vara så att de taktila stråken i marken bara glömts bort? Väl?