En liten korist

20190510_2137395659578034858114037.jpgVi har konsert nästa lördag, en första konsert med vårt tävlingsprogram som vi ska bidra med i European Choir Games i augusti. Det börjar brännas lite nu på vissa partier i vissa stycken kan man säga utan överdrift, så jag repeterar rätt mycket just nu.

Ikväll repade jag Karin Rehnqvists ”Bara du går över markerna” (där jag för övrigt har hela 6 toners solo – det är över på en sekund) och Galina Grigorjevas ”Bless the lord, oh my soul”. Båda ingår i det sakrala programmet, ifall någon undrade.

Hur som helst så fick jag oväntat sällskap på de sista genomkörarna för dagen – Hannes! Han har ju spelat diskantinstrument i flera år nu och läser noter rätt bra, så när han ville vara med så ja varför inte? På med inspelningen på Spotify och så var det sing-a-long! Han tyckte det var roligt och han hängde med i noterna bra också – särskilt när han förstod att det var partitur och inte rad för rad som det gärna är i instrumentnoter 🙂

Intressant också att se hur han i Grigorjeva inte såg komplexiteten som vi vuxna sliter med; att den byter taktart varje takt, för det mesta åttondelar som bas men från 3/8 till 7/8 till 5/8 till 8/8 och så vidare, runt runt. Ganska stressande att hänga med innan man får in schwunget.

Lyssna gärna nedan (nej det är inte vi, vi har inte så skrälliga vibrerande sopraner vad jag vet), det är ett ganska coolt stycke. Ja förutom delarna med skrällsopranerna då, men det är ju knappast styckets fel…

På plats i kyrkan igen

Så var det dags för ateisten att sjunga Halleluja, prisa Herren och en massa annat som jag inte kan stå för. Det är väl okej, men det är pratet mellan sjungandet som är det jobbiga.

Händels Messias stod på programmet; körsatserna på gudstjänsten kl 11 och sen hela del 3 och lite ur del 2 på riktig konsert på kvällen.

Det är som vanligt Anders Nyberg i kören som gjort affischen. Det är kul att ha en illustratör i kören, och ännu roligare när det visar sig att vi har flera böcker i bokhyllan hemma som han har illustrerat!

Vad ska man säga, konserten gick jättebra, Göteborg Baroque är fantastiska och våra solister också (dom är ju alla proffs, till skillnad från oss i kören…).

Bäst var ändå vår bas-solist, Karl-Petter.  Alla solisterna sjöng fantastiskt; unga fräscha röster och inte långt ner i svalget där många altar och basar verkar tycka om att göra ljud ifrån, så alla är jätteduktiga.

Men Karl-Petter hade dessutom pyntat sig som han alltid gör med glitter och glamour, och kombinerar det traditionellt kvinnliga med det traditionellt manliga på ett sätt som gör mig lite extra glad.

Det gnistrar alltid om honom på konserterna, både från bling’et och från hans kraftiga basröst. Lööövely.

Idolbild tagen och vidarebefordrad till berörd familjemedlem.

Sverigepremiär och uruppförande – i samma konsert

Om bara en halvtimme är det konsert. Då ska Haga Motettkör (= moi, bland andra) framföra ett Requiem som jag puffade lite för för ett tag sen. Det är så vackert så jag bara smälter, det är nästan så jag tappar koncentrationen där jag står på bakre raden, inte så bra kanske.

Så här såg det ut på genrepet i förmiddags från min plats

Liten stråkorkester med musiker från Göteborgsoperan och Göteborgs konserthus (fullblodsproffs alltså); två fioler, en viola, två celli, kontrabas och slagverk. Dom ska uruppföra ett stycke av Mikael Carlsson som sjunger i vår kör och som skriver musik på löpande band, vi har en solist som ska sjunga något av Strauss, och så ska vi själva göra Matthew Coleridges Requiem.

Matthew Coleridge och sopransolisten Karin Dahlberg språkar innan gudstjänsten

Efter konserten ska vi gå ut och äta några stycken tillsammans med Hr Coleridge själv, jo för han är i stan för att lyssna. Lite extra nerv blir det allt när komponisten själv är i publiken.

För den som behöver höra något vackert och väldigt vilsamt

Om två veckor är det konsert, och då ska vi göra Requiem, av Matthew Coleridge. Ett extreeeemt skirt och vackert stycke som jag lyssnar på om och om igen på den underbara inspelningen som finns på Youtube.

Lyssna, vila, slappna av och se även på den vackra filmen som är gjord till musiken…Ja det är modern, nyskriven musik men nej det är inte spejsat, urflippat och svårbegripligt, utan ytterst harmoniskt och…ja vackert.

Något vackert

I söndags var det dags för gudstjänst igen. Inte min grej direkt. Om jag hade varit religiös hade jag väl menat att det var Guds sätt att pröva mig när Han tvingar mig att sitta igenom det där, men….om jag varit religiös hade jag ju inte sett på det på det sättet, så resonemanget faller på sin egen orimlighet.

MEN. Jag var där av en anledning; för att sjunga med den fantastiska Haga Motettkör (som jag fortfarande inte riktigt fattar att jag kom med i när jag provsjöng förra våren, för den är så himla bra). Vi gör några gudstjänster varje år, så det är bara att gilla läget.

Jag ska inte gnälla om kyrkan och vad jag tycker om den, istället vill jag dela med mig av ett stycke vi sjöng; Sainte-Chapelle av Eric Whitacre. Så fantastiskt vackert. Dra upp volymen, slappna av i 6:36 minuter, lyssna och njut av Mikael Carlssons inspelning av Haga Motettkörs framförande:

Kyrkan Sainte-Chapelle i Paris. Foto: http://www.sainte-chapelle.fr

Cork, dag 4 – Resultatet

På podiet sitter juryn och prisutdelarna.

Ok låt oss bara få det ur världen. Vi vann pris för bästa låt (Herr, wenn trübsal da ist) – YAYYYYYY, men Adolf Fredrik vann hela tävlingen. Fan. Ja jag är svinbitter. Jag trodde inte vi skulle vinna, nä jag var helt övertygad om att den ungerska kören var en given etta, men dom drog över tiden och fick poängavdrag som blev helt avgörande för deras del. Om dom inte gjort det hade dom kommit trea (så gissa om DOM är bittra…). Men jag trodde INTE att AF skulle vinna. Eller att en irländsk kör som var väldigt nja skulle komma tvåa. Den finska manskören var en värdig trea.

Nä vi kom fyra. Elva hundradelar efter trean….nämnde jag att jag är lite bitter?

Cork, dag 4 – Gudstjänst (puh…)

Så var det back to business igen efter körtävling och fest, och vi skulle sjunga på en gudstjänst i en kyrka i södra Cork. Och sjunga på gudstjänster kan vi ju…

Det var en ganska ovanlig kyrka; rund och såg väldigt liten ut utifrån men var enorm inuti (hur har dom gjort det tricket?). Toppig i taket, ett stort cirkulärt schakt längst fram som släppte ner ljus på altaret så det lyste sådär lagom himmelskt på det. Otroligt coolt och snyggt faktiskt, och om man tror på det som sägs där inne är det nog väldigt effektfullt dessutom.

Vår plats var längs ena sidan där det fanns några bänkar. Mycket underhållande faktiskt; eftersom golvet sluttade ner mot altaret och våra bänkar stod i sidled så gled vi sakta nedåt mot altaret på de mycket blankpolerade bänkarna. Det hade vi kul åt länge, vi ateister som satt längst upp i hörnet (i början) och sakta gled nedåt 😀

Det var rätt mycket folk faktiskt, helt klart att kyrkan är av visst intresse här på ön. (vilket är dagens understatement. Dom är tokreligiösa). Väldisciplinerade också, visste precis när man skulle sitta och stå, böja sig framåt, mumla vissa saker osv osv.

Vi trodde det skulle vara en lång process det här med rabblande och mumlande i timtal, men ack så fel vi hade. 40 minuter tog det – heja! Jämfört med hemma där en timme är snabbt. Men så hade dom effektiviserat en del – tex läste dom inte trosbekännelsen högt alla tillsammans, utan prästen rabblade snabbt typ ”jag tror på fadern den allsmäktige som bla bla” och hela församlingen sa snabbt ”I believe”, och som kom nästa ”jag tror också på bla bla” ”I believe” och så ett varv till och avslutat med ”I believe” och så var trosbekännelsen över på 20 sekunder. Strålande.

Verkade vara en bra präst också. Han nämnde de som avlidit i församlingen i det senaste (senaste veckan?) och hade hängt med tillräckligt så att han vände sig specifikt till oss svenskar och sa att församlingens gäster här idag (vi) just lidit en tragisk förlust med en stor artist som dog i veckan och att det var en förlust för musikvärlden (Avicii). Väldigt omtänksamt tycker jag.

Fantastisk akustik för övrigt, det var en fröjd att sjunga där inne, och en väldigt fin kyrka.

Efteråt hade de dukat upp världens kakbuffé bara för oss i en liten lokal i kyrkan. Massor av hembakt, lite köpt också, men ett överdåd av bakverk. Då är det liksom inte läge att säga nej till de där gulliga tanterna som är så snälla, utan man är duktig och äter kakor. Fast man inte vill. Och alla är nöjda. Och det var goda kakor…