På tur igen

Jag är ute på resa igen, första gången sen i maj och det är länge det. Glädjen över att vara ute kan bara mäta sig med skuldkänslan över att jag är så glad. Komplext? Nä inte särskilt; jag älskar att vara ute på resande fot och uträtta något men känner lite skuld över att jag njuter så mycket av att vara ute. Man borde ju vilja vara hemma liksom. Barn och sånt, du vet. Familjeliv.

Men jag hade nog aldrig njutit lika mycket av att vara på farten om jag inte haft de där hemma att komma tillbaka till. Och det är ju inte så att jag är ute veckovis direkt – två övernattningar max, men ändå. O reser inte i jobbet, och det hade han nog gärna velat, men det har inte blivit så. Jag gjorde ju inte heller det för bara två år sedan, men så var ju det en bidragande orsak till att jag slutade på det jobbet också. Men han får inte samma ventilationsmöjlighet och (betald) egentid genom att vara borta två dagar här och två dagar där ca en gång i månaden som jag gör.

Så nu sitter jag här i hotellrestaurangen (allt annat är stängt på tisdagar där jag är) efter en fantastisk middag med underbart vin och trevligt sällskap. Och har inte särskilt dåligt samvete för att jag är borta – tror jag, men ändå sitter jag och skriver det här?

Var jag är?

En hint från inflygningen:

En känd kampanil ungefär i mitten av bilden. Bron och flygbolaget ger andra tips. Liksom det helt uppenbara i bilden...
En känd kampanil till vänster i bilden. Bron och flygbolaget ger andra tips. Liksom det helt uppenbara…

Varför måste det vara killavdelning och tjejavdelning för barnkläder?!

I vår familj finns en femåring som inte är riktigt som andra femåringar. I stort sett är han som vilken unge som helst – ljust halvlångt hår, blå ögon, ca 1 m lång, kan inte sitta still, pratar oavbrutet, älskar att bada, spela på mobilen, se på TV…  i de flesta avseenden är han med andra ord precis lik andra skandinaviska barn, men i några fall avviker han. Ganska mycket.

Sen han var knappt två år och började kunna uttrycka preferenser på vad han ville ha på sig har han velat ha det man traditionellt kallar tjejkläder. Det vill säga att han föredrar färger i den lila – rosa – röda – vita färgskalan, gärna med spetsar, paljetter, volanger och ”diamanter”.

Så här ser det ut på hemsidorna till de stora klädaffärerna där jag tror de flesta föräldrar köper en stor del av kläderna till sina barn, bland annat vi:

Barnkläder

Och i butiken är det likadant.  Vi var i en H&M-affär inför sommarsemestern det året H blev två år och han och A fick välja varsin T-shirt. På killavdelningen fanns det inget som ens var i närheten av färgglatt, glitter eller volanger, och sen dess har han bara handlat på tjejavdelningen. Han vill inte ha LEGO, Angry Birds (jo den rosa och den vita Angry Bird’en då, men dom har vi inte sett på tröjor än) eller Ben 10 på sina kläder, han vill ha pärlor, glitter och vackra färger och fjärilar. Och det finns bara på tjejavdelningen. Varför?!

Och om man vänder på det – varför är det så säkert att en tjej vill ha rosa och Hello Kitty? Varför inte en Spiderman i sin vanliga tuffa sparkdräkt (ja för det är ju faktiskt en sparkdräkt) omgiven av lite andra färger (hallå, världen är inte bara mörkblå, röd och svart) och med strass i spindelväven till exempel?

Varför finns det ens en tjejavdelning och en killavdelning för barn i storlekarna upp till 8-10 år?! Det finns ju inget sätt att se om ett barn är kille eller tjej – kropparnas konturer är helt lika och ansiktena är BARNs – inte pojkansikten eller flickansikten. Det är bara kläderna som definierar och visar om man är tjej eller kille – förutsatt att man följer koden då och har rosa bara om man är tjej, annars blir det förvirrat.

För både killar och tjejer gillar Angry Birds, Star Wars, Frost och Shrek och tycker att Spiderman är cool, My Little Pony gulliga osv. Och varför måste då det som säljs på tjejavdelningen vara så….töntigt och gulligt medan det som är på killavdelningen är tufft och offensivt?

Kolla här; en snabb titt på websidan för pojkkläder 92-140 cm (ca 4-8 år) hos en godtycklig klädfirma;

HM gutt

Tuffa kläder i skarpa färger – tigrar, sportmotiv, sagda Angry Birds, Bilar, mumier, seriefigurer eller karaktärer ur populära filmer eller spel.

Dom ska ha cred för att det är flera killar i långt hår (eller är det tjejer?).

Och så den här:

HM2

Mjuka färger, prinsessor, Frost, Hello Kitty, Rapunzel, nästan alltid två och två på bilden (vågar inte tjejer stå själva?), kärlek, massa prickar och skojiga mönster…

Jag tror att killar också vill ha kärlek och skojiga mönster, men det är jag det.

Så vi syr själva för att variera lite och inte göra det så könstillhörigt. Dessutom är det kul att skapa tillsammans med barn – även om dom är lite otåliga och tror att har man bara valt tyg så är resten klart inom en timme.

Snart ska han in i skolan. Det är en spännande tid som väntar. Är skolan och samhället moget för en kille i kjol? Eller en kille med strass på jeansen?

Någonstans inom mig tror jag att om en vågar stå för det finns det andra som också vågar ta fram en annan, friare sida och inte vara så himla bunden vid att färg = kön.

Tack!

Så var det det här med födelsedag igen. Det var en stund sen det var glädjande att fylla år – sen efter 39 är det mest ångest, men javisst ”bättre att få bli ett år äldre än att inte få det”. Så tjohooo idag ett år äldre än igår.

Men trots att 2014 är ett riktigt skitår (japp där sa jag det), så har det här varit en kanonfin födelsedag. Rosor och sång på sängen i morse, en påse Twist och kramar från kollegor på kontoret, sushi till lunch med Jon David och så älgkött och rött gott vin till middag. Blida barn som hela tiden kallar mig ”Födelsedagsvuxen”, för jag är ju inget födelsedagsbarn….

Och folk får tycka vad dom vill om sociala medier, men det fungerar på födelsedagar (och de flesta andra dagar också för den delen). Alla gratulationer och små kommentarer som kommit under dagen betyder faktiskt något. Jag ska själv ta till mig det när jag ibland inte oooorkar lägga en hälsning till någon på fejan när det står att den personen har födelsedag. Jag tänker att den personen ändå inte bryr sig om det, men det GÖR man. Det BETYDER något att någon tar sig fem sekunder av sin tid att skriva en hälsning, det gör det.

Och nu på kvällskvisten sitter jat med mina (barnens) färgpennor och ett glas rödvin och fyller i ett processchema för jobbet. Hade tänkt skriva upp lite data om det också och sammanställa, men ärligt talat, jag orkar inte. Syftet med att ta hem det var att komma till våra färgpennor, mission accomplised.
Man ska ju ha något att göra på jobbet imorgon också.

image

OBS att det sista var ironi. Om det är något jag har på jobbet så är det fullt upp. Och lika bra det.
Nästa vecka Veneto (Italien) och sen Tartu (Estland), Tjo!!

Ping

Jo jag är här. Jag är bara lite tom inombords.  2014 har varit ett intensivt och negativt år i alltför många avseenden och jag glädjer mig till 2015.
Jag vet att ett nytt år inte ändrar något, bara nya tankar och nya försök, men det känns som en chans till en nystart.

Första nystarten blir imorgon.  43 here I come.

Liv och blod

Häromdagen fick jag syn på en medicinsk studie som blivit genomförd och evaluerad, och där man kom fram till något som rörde mig. Och som dessutom verkligen berörde mig.

Det var en delstudie i en större studie, ”the REasons for Geographic And Racial Differeices in Stroke”, REGARDS, som såg lite mer på sambandet mellan blodgrupper och utvecklandet av sämre minne- och tankeförmåga när man blir äldre. Det som i sin värsta form urartar i demens. Och studien verifierade tidigare resultat som indikerat att vissa blodgrupper är klart mer förekommande än andra när det gäller minnesproblem.

image

Eller, det var rättare sagt EN blodgrupp som var överrepresenterad. Inte för att det bekymrar särskilt många personer eftersom det bara är några få personer som har AB. Men jag råkar ha det. Man vill ju alltid vara unik, men när man väl får vara det i något sammanhang är det oftast inte så kul att vara unik visar det sig. Det är ofta något tråkigt man är unik på. Som att ha en blodgrupp som är klart mer representerad bland dementa patienter än andra blodgrupper.

Det visar sig också att vi lyckliga vinnare i AB-gruppen har högre chans/risk/möjlighet för att vårt blod klumpar sig, vilket också ökar sannolikheten för demens. Detta för att vi har högre halt av ”faktor VIII”, ett protein som hjälper blodet att koagulera. Man kan ju få panik för mindre.

Men som alltid hjälper det lite (?) om man försöker bryta ner siffrorna och förstå vad dom innebär. Så låt mig göra det, för min egen sinnesfrid. Personerna i studien som hade högre nivåer av VIII (AB-gänget) hade 24% större sannolikhet att de utvecklade tanke-och minnessvårigheter än de andra. Låter mycket, men det är ändå en liten risk. Det är inte SÅ många som blir dementa ändå (riiiight???), så det är väl inte så farligt att ha liiiite högre risk än andra va? Eller hur?

Och av de som var med i studien (som alla hade minnes- och tankesvårigheter) var blodgrupp AB representerad bland 6% av personerna, när bara 4% har AB. Så det är ingen jättedramatisk ökning.

Och hur det nu är så kan jag inte göra något åt det. Eller kan jag det? Nä, min blodgrupp är svår att göra något åt, men det står också att demens och minnesproblem beror på andra faktorer, såsom högt blodtryck, högt kolesterol och diabetes. Och man kan ju iallafall försöka hålla sig borta från de tre så häller man inte ytterligare bensin på den lilla elden.

Men fy fan vilken ångest det är ändå. Det går inte att helt bortse ifrån.

Pernillan och Svensson

Circuit board panicSom den Svensson jag är lever jag mitt liv inrutat som få. Eller snarare som de flesta. Hemmet – Skolan – Dagis – Jobbet – Hemmet. Ibland en avstickare ner på stan eller kanske lyckas få till en fika eller ett glas vin med nån trevlig person. Men det händer ju inte så ofta i det här livet. Svenssonlivet. Pernillan i mig gillar inte Svensson. Svensson trycker ner, kväver, tvingar Pernillan till rutiner och vanor som hon helt enkelt inte är ihopkopplad för att trivas i. Pernillans kretskort har lite lösa trådar här och där, en del lödningar verkar ha gjort sig själva. Pernillan vrider sig ibland i vånda över att Svensson är den som får sista ordet och är den som bestämmer till syvende och sist.

Men Pernillan har nåt som Svensson jag inte är har; ett jobb som låter Pernillan komma ut och bort för lite perspektiv. Då pekar Pernillan finger åt Svensson några dagar medan hon äter god italiensk, polsk, spansk mat i Italien, Polen eller Spanien. Eller i något annat land. Hon sitter på flygplatser och väntar på flighter. Njuter av att vara på väg, njuter av att se de andra resenärerna som också är på väg. Som också är en del av något större. Eller så är dom bara uttråkade affärsresenärer för allt vad Pernillan vet, men det spelar ingen roll. Fantasin drömmer om ödena som virvlar förbi.

Ibland ett trevligt samtal med någon, som han som var oljegeolog och skulle till ett möte med sin kund i Köpenhamn. Dom skulle göra beslutsunderlag för investeringar i mångmiljardklassen, och han var fackexpert från geologernas sida och hade lagt fram en riskbild som sa att det här kan fort gå helt åt fanders och massor med pengar samma väg, men om det lyckas blir det löööövely. Dom skulle borra i okänd botten, ingen vet i detalj hur den ser ut just där och det går inte att ta reda på med annat än trial and error. Otroligt spännande. Undrar hur det gick.

Aldrig hemlängtan, alltid skönt att komma hem.

Nu planeras nästa resa.

Det går till Tartu, Estland. Där har jag varit en gång tidigare, och den här gången tänkte jag ta mig runt i Baltikum. Eftersom Tartu är i södra Estland är det bara 2-3 timmar i bil till Riga, och Lettland är så smalt att man fort kommer till Litauen. Och söder om Litauen ligger en liten stump av Ryssland….

Drömmer om resa

Rutten som är utlagd här är 83 mil. Kanske i längsta laget. Om man kapar sista benet tillbaka till Riga blir det bara 44 mil. Men då har man en hyrbil att göra sig av med…Inte helt A4, men det där fixar Pernillan…