Tillbaka i mina hoods.

Ja jag vet att jag tjatar men det här ÄR mina hoods. Ön.

Här mår jag bra, men jag önskar fortfarande att jag fick lite tid här själv. Helt själv. Varför? Jag behöver det. Men jag inser att det inte kommer bli något år här ute, även om jag fortfarande gärna vill.

Barnen vill inte (dom säger att dom vill men det är nog bara av lojalitet) och mannen vill inte. Då blir det lite för komplicerat att försöka få det att funka med jobbet. Om något drog i min riktning hade det varit lättare men just nu är det inget som gör det, och då får man väl foga sig. Antar jag.

Jag är bara så dålig på att foga mig och gilla läget. Det bygger istället upp inom mig och så mår jag jättedåligt, vet inte hur jag ska få ut det och så blir det pannkaka tillslut.

Time will tell. Men nu är jag här.

Tåget till jobbet

Efter en helg i hälsingeskogen var det dags att dra vidare norrut. Tåget från Söderhamn skulle gå 20:57, och det gjorde det med tysk precision.

Ja alltså det är persontåget till vänster jag åker med, inte det till höger… bara så det inte blir något missförstånd. Men alla ser ju att bilden är tagen i södergående riktning på Söderhamns station, så det är klart att det norrgående tåget är mitt, gods eller ej.

Jag har tänkt åka nattåget till Luleå för att jag ska jobba där hela dagen idag. Kul att resa på ett annat sätt, och när jag redan har ena benet halvvägs i Norrland är det smidigast att åka tåg.

Egen kupé, sovvagn. Lite dyrare förstås än sittvagn, men det är ju transport och hotell i ett, så det är ändå ett rimligt pris.

Så här ser mitt hem ut fram till halv sju på morgonen idag.

För att slippa flytta på mina saker där nere sov jag i överslafen, och den var så himla skön. Sköna fräscha lakan, lagom mjuk madrass (i mitt tycke) och lätt att komma upp och ner.

Ändå har jag sovit lite blandat bra och dåligt, och det beror framför allt på två saker, varav det ena hade varit lätt att åtgärda men jag ville inte. Det lätta var ljuset. Det är ju den tiden på året då det aldrig blir mörkt här uppe. Hade kunnat dra för gardinen, men det är lite mysigt med det grå nattljuset som kommer in ändå, speciellt när det är soligt.

Och det andra var krängningarna i sidled som gör att man liksom glider upp och ner i sängen. Inte rullar från sida till sida, utan glider mellan huvudänden och fotänden när det går lite för fort i kurvorna. Vilket det gjorde lite då och då.

Men nu säger jag godmorgon till Boden och väntar på lokbytet och losskopplingen av våra vagnar som ska till Luleå. Det har varit en skön resa ändå. I restaurangvagnen igår hann jag också med att prata lite med en trött Sollefteå-bo som var på väg hem och hade tagit en öl för mycket. Bara en, så han var väldigt trevlig ändå. Fick rett ut lite om Trafikverket och vem som äger järnvägen (=vi, och inte småbönder i Skåne – var hade han fått det ifrån??!!) och varför en del av problemen med järnvägen idag uppstår. Nej det är inte nödvändigtvis så att hela problemet är att det är många kockar i soppan (ägare, förvaltare, driftsorganisation, utförare…), ett grundproblem är att vi inte får tillträde till vår anläggning tillräckligt ofta så vi kan utföra reparationerna som behövs.

Ett förklaringens ljus gick upp, men jag antar att det slocknade rätt snart efter att jag gick. Det är svårt att ändra sina ingrodda uppfattningar.

Sightseeing i Hälsingeskogen

Så lättade regnet till slut och det var möjligt att dels ge sig ut utanför dörren utan skoteroverall och gummistövlar, och dels komma ut i skogen utan att bli sjöblöt om fötterna på nolltid. Vilket man inte hade blivit ändå om man haft gummistövlar, men iallafall…

Vi tog bilen och drog sydväst åt, första stopp var Härnebo Kvarn. En av alla dessa skyltar som man ser och tänker ”Undrar vad det här är för ett ställe, här borde man nog egentligen stanna” och så blåser man förbi. Men den här gången blåste vi inte förbi, utan körde in och parkerade fint och gick ner till den gamla kvarnen.

Å titta så fint det var!

CaddyMum löste loggandet medan jag gick runt och ooooade och aaaahade med glada tillrop samtidigt som jag prisade den här fantastiska hobbyn som får en att stanna till på alla de här småställena som man sen efteråt är så glad att man sett.

Och nästa stopp blev ännu bättre. Eller ja, näst-nästa, för nästa blev urdåligt, bara en massa kor som stod och glodde – roligt det iofs för vår ankomst var helt klart det mest spännande som hänt på riktigt länge.

Holmsvedens station har vi varit på förut, men nu var vi några meter längre norrut vid vattentornet. En intressant historia fick vi med oss, med tåget som 1917 kom söderifrån fullastat med ryska krigsinvalider som skulle fraktas genom Sverige. Tåget blev av misstag inväxlat på fel spår och kraschade rätt in i vattentornet (eller pumphuset, som dom kallar det).

Flera döda och ännu fler skadade. Och medan vi stod och beundrade byggnaden kom en man körande i sin gamla Volvo. Han hade sett att det var folk i farten och ville väl dels se vad vi var för ena, och dels slå ihjäl några minuter med trevligt prat. Det visade sig dessutom att han var farbror (?) till CaddyMums nya grannar i Ljussjön. Det är som vanligt en liten värld vi lever i.

Och så här såg det ut 1917:

Foto: Johnson, Joh. / Järnvägsmuseet

Efter den intressanta stunden drog vi vidare mot den ena platsen mer idyllisk och vacker än den andra. Det är ett otroligt fridfullt och vackert landskap här i Hälsingland, och emellanåt rätt så levande och stolt också. Härligt att se.

Lotviken

 

Den medborgerliga plikten

Det är ju val stup i kvarten nu för tiden när det är både riksdagsval och EU-val. Men numera behöver man inte tänka på det norska valet dessutom, alltid något.

I det inte särskilt vackra, men ändå, Stadshuset i Bollnäs fick jag högtidligen avlagt min röst. Jag var visst inte den enda långväga besökaren idag, dom hade haft en från Kungsbacka också minsann. Internationellt värre!

I hällregnet sprang jag sen till bilen.

Och det hällregnade när vi kom hem, och det har regnat i stort sett hela dagen. Kallt som tjyvens är det också, under 10 grader. Och sen när det väl spricker upp – ja då regnar det ändå.

Svårt att tro, men det regnar rätt bra på den här bilden faktiskt.

Hoppas det bättrar på sig i dagarna, annars blir det väldigt lugnt och stilla här i skogen.

Norrut igen

Stockholm fortsätter att vara en knutpunkt i mitt liv. Som Hallsberg är för tågen ungefär. Och precis som i fallet med tågen och Hallsberg så är det tyvärr inte så ofta jag ska till Stockholm för att vara just där, utan oftast ska jag vidare.

Så även idag. Jag lämnade jobbet efter lunch, tog tåget halv två till Hufvudstaden, kom nyss, och snart går nästa tåg till Söderhamn för vidare transport till Stråtjära. Där väntar några dagar i skogens sus, innan färden går vidare norrut. Jodå, längre upp ska jag. Sen.

Så medan min son står på darrande ben nere i Göteborg och provsjunger till GöteborgsOperans uppsättning av Oliver, står jag här på Centralen och håller tummarna.

I mina gamla hoods

Helt överraskande blev andra dagens studiebesök i ett område jag verkligen känner till – Nacka! Vi besökte Saltsjöbanan och deras upprustningsprojekt och vi fick lite info om ombyggnationen av Slussen som är i full gång.

Solen vräkte ner, vi var utomhus och Nacka och Saltsjöbaden visade sig från sin vackraste sida.

Vi besökte depån i Neglinge, och jag skickades tillbaka till mina rötter på Sagavägen 20, de gamla fattigkvarteren för järnvägsarbetarna. Det var huset min farmors pappa och mamma fick (?) för att han jobbade vid järnvägen. Det ligger dessutom ute på Hemnet just nu. Jag tyckte min pappa skulle köpa huset och sluta cirkeln, men han sa att han inte hade 13 miljoner kronor över. Vafalls?! Så jag får väl köpa det själv då för mina sparpengar.

Perfekt idyll

Men allt var ju inte nostalgi förstås, men det mesta.

Medhavd lunch avnjöts nere vid vattnet i Saltsjöbaden. Där hade vi resten av vårt obligatoriska program; diskussionspunkter och annat, innan vi drog oss in till stan igen och tog tåget tillbaka till Göteborg.

Två väldigt intressanta och givande dagar i Trafikverkets värld. Okej, Saltsjöbanan är inte vår järnväg, men det är fortfarande järnväg.

Och jag gick direkt från tåget till körrepetitionen – det är ju konsert på lördag så bäst att inte missa något…

Inlåst på Långholmen

Så var det Stockholm igen; med hela Enhet 7 den här gången. Det är den enheten jag jobbar i vanligtvis, när jag inte extraknäcker som enhetschef i enhet 4, så här är jag lika ansvarslös som alla andra och behöver inte gå i täten för något. Men det gör man ändå när man är stockholmare (ja jag vet att jag sannolikt inte räknas som det längre, men i själ och hjärta är jag det) och vet precis vart vi ska och smartaste sättet att ta sig dit. För även om det händer mycket i Stockholm så är vissa saker sig lika.

Vi har varit på studiebesök på Trafikverkets projekt Förbifart Stockholm, ute i Sundbyberg.

Ett helt hus som är projektkontor åt bara det projektet, ca 200 man i Trafikverkets regi har sin bas här, och totalt är det nästan 1000 personer som jobbar i projektet på ett eller annat sätt.

Vi började med en liten film om varför projektet kommit till där i slutet av 1960-talet(!) och en otroligt söt animation med labyrint-kulor som visar fordon. Otroligt pedagogiskt och feel-good- aktigt, me like.

Om någon har missat det så är Förbifart Stockholm ett gigantiskt projekt. 34 miljarder kronor gigantiskt närmare bestämt, 21 km trefilig ny väg mestadels i tunnel bland annat under Ekerö och Lovön (där Trafikverket nyligen hävt kontraktet med entreprenören bla pga arbetsmiljö, eller snarare bristande sådan) och som går 70 meter under havsnivån på det djupaste…

Ganska biffigt projekt och väldigt roligt att höra om!

Sen till Långholmens Wärdshus och vandrarhem, där vi hade någon skattjaktstävling där man skulle leta efter hänglås (utomordentligt fånigt tyckte jag naturligtvis eftersom mitt lag kom sist men dom andra var nöjda), sen raskt över till middag och nu några timmar senare är det dags att sova.

Halloumiburgaren jag åt till lunch (fanns ingen veganmat) känns som att den fortfarande åker hiss i halsen, det var nog sista gången jag åt halloumiburgare tror jag.

Men det är fint på Långholmen i den gamla fängelsemiljön. Varsamt renoverat.

I en av cellerna till höger bor jag. Verrry najs.

 

Utsikt över rastgården ar jag också. Där fick fångarna tydligen spendera 20 minuter varje dag. Lyxigt värre.

Den lilla cachen 100 m härifrån fick sig också ett besök på kvällskvisten, men den på andra sidan vid teatern får banne mig vänta tills det blir varmare väder….

Min dag idag

I morse:

Madam och Cascade möts ute på Orröströmmen med Nämdö i bakgrunden

Total tystnad, lite folkliv vid bryggan eftersom det var några som skulle möta vid båten, annars tyst.

I eftermiddags:

Vegansk bulle och latte med havremjölk på ett fik på Söder i väntan på tåget

Efter en vecka med falukorv, mjölk, kyckling och annat som jag inte ätit på rätt länge satt det fint med en vegansk bulle på Sööööder. (jag var tvungen att åka dit för att mitt tåg inte gick från Centralen pga spårarbeten. Heja Trafikverket som vågar stänga av järnvägen ibland!)

Samtidigt får jag Telegram-meddelanden från familjen som sitter ute på Nämdö utanför bageriet och smaskar på bullar.

Splittrande? Ooooh yes. Då gäller det att tänka efter vad som är viktigt.

Fika

Jag älskar att vara i stan och sitta på det där fiket och få precis det jag vill ha (bullen var som en dröm!), men jag älskar också att vara ute i skärgården och inte ha dom möjligheterna för att det helt enkelt inte finns där ute. Ja förutom numera då när det är en ny driftig ägare av affären som har dragit igång bageriet och har ett fik vissa dagar. Okej, så fika-aspekten går bort, det kan jag göra på båda ställena.

Handla mat

Det är väldigt bekvämt att gå från spårvagnen och slinka in på Hemköp och köpa lite mat. DET är en större aktivitet där ute – ta båten över oavsett väder och så finns det kanske inte allt man vill ha. Icke-animaliska produkter som havre-och sojamjölk till exempel. Och så måste man släpa grejerna upp från sjön till huset, jobbigt, i stan kan man ta hissen.

Men å andra sidan handlar man kanske mer mat som man inte äter upp ifall det är för lätt att få hem den? Långsökt kanske, men min tanke var att man kanske äter lite mindre när man är där ute, och det kan väl aldrig skada. Nä, handla mat är ingen game changer.

Socialt

Ja här är väl den största stötestenen. Det finns inte så många i min ålder som bor på Orrö, och definitivt inga i mina barns ålder. Personligen skulle jag nog klara mig utan i några månader, men det samma kan inte sägas om barnen. Man hinner som vuxen mitt i familjelivet ändå inte träffa kompisar så jätteofta, så det är kanske inte ett jätteproblem. Värre för barnen som sagt.

Aktiviteter

Den här är kanske ännu större. Vad ska man GÖRA där ute hela dagarna? Well, jobba för det första. Man måste ju försörja sig var man än är. Det blir väl inte så mycket körsjungande precis, det finns mig veterligen ingen motettkör på Nämdö. Men jag såg i programmet att kyrkokören hade konsert på Påskafton, och även om den kanske inte är så utmanande för mig så kan man kanske vända på steken och känna att man bidrar lite? Kanske finns det möjligheter att lära några av barnen där att spela fiol? Eller tvärflöjt? Jag är inte jättebra på tvärflöjt, men jag kan nog hålla några sjuåringar aktiverade med det iallafall.

En gång i månaden är det pub i Hembygdsgården, det är kul!

Kort sagt, det blir en annan värld, en annan hastighet på livet, och det kanske inte behöver vara något negativt. Men det behöver inte vara något positivt heller.

Mitt problem är att jag slits så fruktansvärt mellan Göteborg och Orrö. Jag känner mig mer ”i mina rötter” när jag är på Orrö, det är mina domäner, jag vill inte bara vara en gäst här, men mitt hem och mitt liv är i Göteborg.

Skitjobbigt.

Space out

Fjärde dagen ute på ön, och andra dagen helt själv med småkillarna.

Det är lite av ett experiment att släppa allt fritt och se hur dagarna utvecklar sig, vad jag gör, vad barnen gör, vad vi gör tillsammans… Dagarna är fantastiskt vackra med sol hela tiden och nästan ingen vind, och mitt på dagen är det 8-12 grader varmt. Vad mer kan man begära? En båt som är sjösatt kanske så man kan ta sig till och från affären, men det är väl mycket begärt antar jag. Jaja, det finns flera paket pasta och mathavre i skåpet, så vi svälter inte.

Så vad gör vi? Tja, killarna har hittat lite järnskrot som dom har som svärd och kastar prick med pinnar mot svärden med målet att splittra pinnen så det ryker.

Och så håller dom på i långa stunder.

Emellanåt går vi turer på ön tillsammans, upptäcker nya ställen eller gamla ställen med nya fynd som tex en vassrugge så hög, tät och stor att båda barnen försvann in och lekte i den en lång stund.

Stackars jag stod utanför i solen och kollade in svanfamiljen som guppade i närheten.

 

Vi fikar uppe i kojan – tre personer på en dryg kvadratmeter, mysigt mysigt och lite lagom dragigt, men inget som tar ner humöret direkt. Chokladkex och clementin, behöver inte vara mer komplicerat än så.

Vi lagar och äter mat (det finns mer än mathavre och pasta, jag lovar…) när vi blir hungriga, går på span runt ön och letar efter lekkamrater (noll än så länge, hoppas det ändrar sig på torsdag), ritar kartor över ön, läser Kalle Anka från 1986 och har det allmänt soft.

Så fantastiskt skönt att vara här ute och bara ta det lugnt. Jag suger på tanken att vara här länge, och för min egen del känns det välkommet. Jag vet inte hur barnen skulle klara det, speciellt Hannes som har ett ganska stort socialt behov, men det kanske finns alternativ. Det kanske inte är nödvändigt att flytta, utan att bara vara en längre period tex över sommaren, vad vet jag.

Något jag vet är iallafall att jag är nästan tom på ord. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva, jag har slut på berättelser, därav mitt lågfrekventa skrivande för tillfället. Men jag mår bra åtminstone, alltid något som går åt rätt håll…