I mina gamla hoods

Helt överraskande blev andra dagens studiebesök i ett område jag verkligen känner till – Nacka! Vi besökte Saltsjöbanan och deras upprustningsprojekt och vi fick lite info om ombyggnationen av Slussen som är i full gång.

Solen vräkte ner, vi var utomhus och Nacka och Saltsjöbaden visade sig från sin vackraste sida.

Vi besökte depån i Neglinge, och jag skickades tillbaka till mina rötter på Sagavägen 20, de gamla fattigkvarteren för järnvägsarbetarna. Det var huset min farmors pappa och mamma fick (?) för att han jobbade vid järnvägen. Det ligger dessutom ute på Hemnet just nu. Jag tyckte min pappa skulle köpa huset och sluta cirkeln, men han sa att han inte hade 13 miljoner kronor över. Vafalls?! Så jag får väl köpa det själv då för mina sparpengar.

Perfekt idyll

Men allt var ju inte nostalgi förstås, men det mesta.

Medhavd lunch avnjöts nere vid vattnet i Saltsjöbaden. Där hade vi resten av vårt obligatoriska program; diskussionspunkter och annat, innan vi drog oss in till stan igen och tog tåget tillbaka till Göteborg.

Två väldigt intressanta och givande dagar i Trafikverkets värld. Okej, Saltsjöbanan är inte vår järnväg, men det är fortfarande järnväg.

Och jag gick direkt från tåget till körrepetitionen – det är ju konsert på lördag så bäst att inte missa något…

Inlåst på Långholmen

Så var det Stockholm igen; med hela Enhet 7 den här gången. Det är den enheten jag jobbar i vanligtvis, när jag inte extraknäcker som enhetschef i enhet 4, så här är jag lika ansvarslös som alla andra och behöver inte gå i täten för något. Men det gör man ändå när man är stockholmare (ja jag vet att jag sannolikt inte räknas som det längre, men i själ och hjärta är jag det) och vet precis vart vi ska och smartaste sättet att ta sig dit. För även om det händer mycket i Stockholm så är vissa saker sig lika.

Vi har varit på studiebesök på Trafikverkets projekt Förbifart Stockholm, ute i Sundbyberg.

Ett helt hus som är projektkontor åt bara det projektet, ca 200 man i Trafikverkets regi har sin bas här, och totalt är det nästan 1000 personer som jobbar i projektet på ett eller annat sätt.

Vi började med en liten film om varför projektet kommit till där i slutet av 1960-talet(!) och en otroligt söt animation med labyrint-kulor som visar fordon. Otroligt pedagogiskt och feel-good- aktigt, me like.

Om någon har missat det så är Förbifart Stockholm ett gigantiskt projekt. 34 miljarder kronor gigantiskt närmare bestämt, 21 km trefilig ny väg mestadels i tunnel bland annat under Ekerö och Lovön (där Trafikverket nyligen hävt kontraktet med entreprenören bla pga arbetsmiljö, eller snarare bristande sådan) och som går 70 meter under havsnivån på det djupaste…

Ganska biffigt projekt och väldigt roligt att höra om!

Sen till Långholmens Wärdshus och vandrarhem, där vi hade någon skattjaktstävling där man skulle leta efter hänglås (utomordentligt fånigt tyckte jag naturligtvis eftersom mitt lag kom sist men dom andra var nöjda), sen raskt över till middag och nu några timmar senare är det dags att sova.

Halloumiburgaren jag åt till lunch (fanns ingen veganmat) känns som att den fortfarande åker hiss i halsen, det var nog sista gången jag åt halloumiburgare tror jag.

Men det är fint på Långholmen i den gamla fängelsemiljön. Varsamt renoverat.

I en av cellerna till höger bor jag. Verrry najs.

 

Utsikt över rastgården ar jag också. Där fick fångarna tydligen spendera 20 minuter varje dag. Lyxigt värre.

Den lilla cachen 100 m härifrån fick sig också ett besök på kvällskvisten, men den på andra sidan vid teatern får banne mig vänta tills det blir varmare väder….

Min dag idag

I morse:

Madam och Cascade möts ute på Orröströmmen med Nämdö i bakgrunden

Total tystnad, lite folkliv vid bryggan eftersom det var några som skulle möta vid båten, annars tyst.

I eftermiddags:

Vegansk bulle och latte med havremjölk på ett fik på Söder i väntan på tåget

Efter en vecka med falukorv, mjölk, kyckling och annat som jag inte ätit på rätt länge satt det fint med en vegansk bulle på Sööööder. (jag var tvungen att åka dit för att mitt tåg inte gick från Centralen pga spårarbeten. Heja Trafikverket som vågar stänga av järnvägen ibland!)

Samtidigt får jag Telegram-meddelanden från familjen som sitter ute på Nämdö utanför bageriet och smaskar på bullar.

Splittrande? Ooooh yes. Då gäller det att tänka efter vad som är viktigt.

Fika

Jag älskar att vara i stan och sitta på det där fiket och få precis det jag vill ha (bullen var som en dröm!), men jag älskar också att vara ute i skärgården och inte ha dom möjligheterna för att det helt enkelt inte finns där ute. Ja förutom numera då när det är en ny driftig ägare av affären som har dragit igång bageriet och har ett fik vissa dagar. Okej, så fika-aspekten går bort, det kan jag göra på båda ställena.

Handla mat

Det är väldigt bekvämt att gå från spårvagnen och slinka in på Hemköp och köpa lite mat. DET är en större aktivitet där ute – ta båten över oavsett väder och så finns det kanske inte allt man vill ha. Icke-animaliska produkter som havre-och sojamjölk till exempel. Och så måste man släpa grejerna upp från sjön till huset, jobbigt, i stan kan man ta hissen.

Men å andra sidan handlar man kanske mer mat som man inte äter upp ifall det är för lätt att få hem den? Långsökt kanske, men min tanke var att man kanske äter lite mindre när man är där ute, och det kan väl aldrig skada. Nä, handla mat är ingen game changer.

Socialt

Ja här är väl den största stötestenen. Det finns inte så många i min ålder som bor på Orrö, och definitivt inga i mina barns ålder. Personligen skulle jag nog klara mig utan i några månader, men det samma kan inte sägas om barnen. Man hinner som vuxen mitt i familjelivet ändå inte träffa kompisar så jätteofta, så det är kanske inte ett jätteproblem. Värre för barnen som sagt.

Aktiviteter

Den här är kanske ännu större. Vad ska man GÖRA där ute hela dagarna? Well, jobba för det första. Man måste ju försörja sig var man än är. Det blir väl inte så mycket körsjungande precis, det finns mig veterligen ingen motettkör på Nämdö. Men jag såg i programmet att kyrkokören hade konsert på Påskafton, och även om den kanske inte är så utmanande för mig så kan man kanske vända på steken och känna att man bidrar lite? Kanske finns det möjligheter att lära några av barnen där att spela fiol? Eller tvärflöjt? Jag är inte jättebra på tvärflöjt, men jag kan nog hålla några sjuåringar aktiverade med det iallafall.

En gång i månaden är det pub i Hembygdsgården, det är kul!

Kort sagt, det blir en annan värld, en annan hastighet på livet, och det kanske inte behöver vara något negativt. Men det behöver inte vara något positivt heller.

Mitt problem är att jag slits så fruktansvärt mellan Göteborg och Orrö. Jag känner mig mer ”i mina rötter” när jag är på Orrö, det är mina domäner, jag vill inte bara vara en gäst här, men mitt hem och mitt liv är i Göteborg.

Skitjobbigt.

Space out

Fjärde dagen ute på ön, och andra dagen helt själv med småkillarna.

Det är lite av ett experiment att släppa allt fritt och se hur dagarna utvecklar sig, vad jag gör, vad barnen gör, vad vi gör tillsammans… Dagarna är fantastiskt vackra med sol hela tiden och nästan ingen vind, och mitt på dagen är det 8-12 grader varmt. Vad mer kan man begära? En båt som är sjösatt kanske så man kan ta sig till och från affären, men det är väl mycket begärt antar jag. Jaja, det finns flera paket pasta och mathavre i skåpet, så vi svälter inte.

Så vad gör vi? Tja, killarna har hittat lite järnskrot som dom har som svärd och kastar prick med pinnar mot svärden med målet att splittra pinnen så det ryker.

Och så håller dom på i långa stunder.

Emellanåt går vi turer på ön tillsammans, upptäcker nya ställen eller gamla ställen med nya fynd som tex en vassrugge så hög, tät och stor att båda barnen försvann in och lekte i den en lång stund.

Stackars jag stod utanför i solen och kollade in svanfamiljen som guppade i närheten.

 

Vi fikar uppe i kojan – tre personer på en dryg kvadratmeter, mysigt mysigt och lite lagom dragigt, men inget som tar ner humöret direkt. Chokladkex och clementin, behöver inte vara mer komplicerat än så.

Vi lagar och äter mat (det finns mer än mathavre och pasta, jag lovar…) när vi blir hungriga, går på span runt ön och letar efter lekkamrater (noll än så länge, hoppas det ändrar sig på torsdag), ritar kartor över ön, läser Kalle Anka från 1986 och har det allmänt soft.

Så fantastiskt skönt att vara här ute och bara ta det lugnt. Jag suger på tanken att vara här länge, och för min egen del känns det välkommet. Jag vet inte hur barnen skulle klara det, speciellt Hannes som har ett ganska stort socialt behov, men det kanske finns alternativ. Det kanske inte är nödvändigt att flytta, utan att bara vara en längre period tex över sommaren, vad vet jag.

Något jag vet är iallafall att jag är nästan tom på ord. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva, jag har slut på berättelser, därav mitt lågfrekventa skrivande för tillfället. Men jag mår bra åtminstone, alltid något som går åt rätt håll…

 

Jobbar från Stockholm

När man vaknar till den här utsikten vet man att det blir en bra dag.

Grace på väg hem igen och glider tyst som en mus förbi mellan Nacka Strand och Biskopsudden

Jag bidar min tid i Stockholm medan jag väntar på att mina barn ska komma upp så vi kan åka ut till Orrö. Bland annat bidades den på Trafikverkets kontor i Solna, där chefen för vårt verksamhetsområde som väl har några hundra under sig såg att jag inte brukade vara där och kom bort och hälsade vid mitt skrivbord. Bra gjort. Så lätt, det tog kanske 15 sekunder av hans dag, men han fick en medarbetare att känna sig sedd. Skickligt.

På lunchen träffade jag hon som håller i det EU-projektet jag hoppas att jag ska få börja jobba i men som helt plötsligt inte var så självklart. Dvs jag, hon och den jag ska jobba för är överens, men min enhetschef verkade helt plötsligt lite tveksam, vilket gör att det känns lite osäkert just nu.

Allt löser sig så småningom.

 

Leverantörsdagar

Jag är fortfarande tillförordnad enhetschef på jobbet, dvs efterträdaren till förra chefen är fortfarande inte tillsatt så jag är vikarie. En väldigt rolig tjänst och ett jobb jag definitivt skulle kunna tänka mig permanent, men som jag inte kan få eftersom jag inte sökt det (det här är Staten, remember?). Men så länge det varar får jag hoppa in lite här och där, till exempel när det är leverantörsdagar i Stockholm.

Mitt bidrag idag var väl inte jättestort, men jag följde uppmaningen och var närvarande, gick runt och pratade med kolleger och leverantörer, drack kaffe och hade väldigt trevligt. En del intressant information fick jag till mig också som rör ett projekt i enheten jag leder, väldigt bra.

Och så fick jag höra vår generaldirektör Lena Erixon tala.

Vi var i Folkets Hus i Stockholm. Eller förlåt, City Conference Center, som Folkets Hus och Norra Latin tydligen heter nu tillsammans. Jag antar att det betyder att det inte går att gå i skolan på Norra Latin längre, och det är ju synd. Undrar om det beror på att det är för få barn i innerstan så det inte finns underlag, eller att kommersiella intressen ville starta konferanscenter.

Kloka ord förstås om vikten av att alla leverantörer förstår att arbetsmiljö och säkerhet är det viktigaste för oss (många utländska leverantörer där, många som vi vet kanske inte har det så högt på agendan som vi), och även deltagande från våra norska kolleger i BaneNor, där jag jobbade tidigare. Hög nostalgifaktor att höra deras representant prata med den tydliga norsk-engelskan och visa bilder från BaneNor-projekt, en tuff stund då jag som vanligt undrar om jag verkligen gjorde rätt som flyttade.

Fantastiska mosaiker i foajén utanför Kongresshallen. Vilken detaljrikedom, vilka illustrationer! Dom visade såklart socialdemokratins framväxt men oavsett om man är intresserad av det eller ej kan man ändå uppskatta konsten!

Demonstranter som samlas på Norra Bantorget

Kolla in detaljrikedomen och hur det böljar i kjolarna på de lantarbetare i Möre som tydligen ska vräkas i bilden här bredvid. Lantarbetarna skulle vräkas för att dom hade strejkat för sin rätt att bilda fackförening, vilket inte sågs på med blida ögon anno 1929.

Även här kan man tycka vad man vill om socialismen, men att den haft en viktig roll i utvecklingen av vårt land känns som utom diskussion.