Backar ett steg

Jag har tänkt efter vad som är problemet egentligen. Och jag har kommit fram till att det är en direkt throw-back till vintersemestrarna när jag var 10-15 år. Lite långsint att skickas tillbaka till den tiden kan man tycka, men det känns precis likadant som det gjorde då. Det där att man ska ut i backen och ha så JÄVLA roligt hela tiden. Det är liksom inte okej att tycka att snö är blä, man är ingen riktig människa då, snö är KUL, åka skidor är KUL och så är det med det. Alla ÄLSKAR att åka skidor.

Det hade väl varit bra om det inte var så ”etta-nolla”. Dvs 99% av tiden lever man i en värld (Göteborg) där det inte finns snö över huvud taget, plus att jag kommer från en värld (Stockholm) där jag knappt sett snö heller under uppväxten. Dvs ingen naturlig relation till snö, men varje vinter skulle man åka på familjetur en vecka till fjällen för att ha JÄTTEKUL och åka massor av slalom. Mina tydligaste minnen från alla dom där resorna är temperaturer på -17 grader och vuxna som fnyser när man tycker att det är kallt om tårna, en ständig upplevelse av att man är sist fram hela tiden, trött, men när jag kommer fram har alla andra vilat och åker vidare (dvs jag som är sist får inte vila -> ännu tröttare när vi ses nästa gång) och bara en massa j*vla otillräcklighet.

Nu är jag vuxen och kan göra som jag vill, och blotta tanken på att ge mig ut i backen får tillbaka den där prestationsångesten som ingenting. Get over it, kan man ju säga, och man kan ha rätt. Jag är vuxen nu och bestämmer själv.

Så det blev en dag i stugan.

Egengjorda spår. Bitvis iallafall.

Det var bara så skönt att vinka farväl till skidentusiasterna, hälla upp en kopp kaffe till och sjunka ner i korsordet, sen ett sudoku, sen ett korsord till, kanske det blev en kaffekopp till vem vet. Så småningom blev det lunch, svärmor gick och tog en eftermiddagslur, och jag – hör och häpna: GICK UT PÅ EN SKIDTUR! Jajemen, yours truly tog sina längdskidor och gick ner och åkte en bit längs det som brukar vara väg på sommaren.

För det är ju rätt härligt med snö ändå – speciellt när temperaturen och snömängden är så perfekta som dom är nu. Ingen risk att man fryser ihjäl precis, inte heller någon risk att göra illa sig för snön är puderlätt = bra och har ingen skare = is under sig. Perfekt, med andra ord.  Men dagen blev ändå en dag hemma i stugan för mig.

Någon annan hade gått före ett tag, men en bit efter fick jag spåra själv. Det var inte tungt (snön är som pulver) men för mig som är fullständigt kass på att åka längd blev det ändå lite halkigt och glidigt så jag gav upp efter en stund. Astmaspray hade jag också glömt ta i förväg, fruktansvärt klantigt.

MEN, jag var ute en stund iallafall, och det var skönt. Fast det känns så begränsat; antingen tar man sig fram genom att köra längd, eller så går man längs E12’an (inte ett alternativ om du frågar mig), eller så åker man slalom inne i Hemavan. Det är liksom de alternativ som är. Och för en som ser slalom som ett umgängestvång är det inte alltid enkelt att hitta roliga nöjen så här ute i förskingringen i snöns värld.

Vem har sagt att det ska vara enkelt?

Snöångest

H spanar längtansfullt upp i backen

Så. Jag är på den perfekta platsen för folk som älskar snö och vinter, vädret är mycket bra med temperaturer på någon enstaka minusgrad, dvs inte fuktigt och blött men inte heller kallt.

Snödjupet är 150 cm säger dom, och om man mäter längden på A i närmaste driva verkar det stämma rätt bra. Det snöar hela tiden så det kommer nu snö och lägger sig på och det är sådär ljuvligt nytt och fluffigt hela tiden.

Idag var en dag i backen. Eller, de andra var i backen, jag hade längdåkningsskidorna med mig och tänkte ge mig ut i de perfekta (?) spåren som låg en bit bort. Men åkte jag något? Knappt. Några meter. Varför? Jag fick fullständig snöångest. Blev skiträdd för snön, det kalla (som ju inte var så kallt…) och…ja jag vet inte vad. Vågade knappt köra bilen heller pga vinterväglaget som gör mig skiträdd och ovillig att köra fortare än 60 km/h.

Jag blev så blockerad av alla mina rädslor att jag inte klarade av att ta mig för något, så jag åkte och laddade bilen istället. Eller, snarare väntade på att några som satt sin bil på laddning och gått därifrån skulle komma tillbaka, vilket visade sig ta en bra stund. Bra meditation för mig.

Fick köpt ett nytt underställ till A så det var ju bra, men hela dagen i övrigt var väl ett rätt fett misslyckande på alla sätt och vis.

På väg mot Hemavan

Så hände det plötsligt. Jag började tycka det var lite jobbigt med barnens ”Varför är du aldrig med och åker skidor mamma?”, samtidigt som sportlovet närmade sig. Sportlovet, som brukar vara min lilla retreat i vardagen eftersom de andra tre åker till Hemavan för att åka skidor och jag är kvar hemma och jobbar och softar alldeles ensam (jag tycker så himla mycket om att vara ensam).

Men den här gången hörde jag mig själv säga att jag skulle med till Hemavan. Trodde inte mina öron (och inte min mun heller) men insåg att det ju faktiskt kunde vara lite najs med snö ändå under en begränsad tid, plus att jag väl inte varit här sedan 2003-2004 någon gång. Barnen jublade och maken såg ut som att han vunnit på lotto (dvs han trodde det inte heller), och nu är vi alltså på väg.

Hundratrettio mil från start till slut, via svågern och svägerskan i Örnsköldsvik. Det kanske inte ser så mycket ut med dryga 15 timmar, men man ska komma ihåg att vi reser med elbil, så lägg på en två timmar för lite laddstopp här och där. Lika bra att övernatta i Ö-vik då och få något trevligt ut av bilresan också.

Så ca 12 timmars bilresa idag, barmark hela vägen, inte en snöflinga förrän vi började närma oss Ö-vik. Underbart. Jag är alltid skiträdd när jag ska köra i vinterväglag, så barmark är min grej. Så många anledningar till att det är bra att jag bor i Göteborg.

Two happy campers

Imorgon sista rycket, bara några timmar till i bil (på snöväglag, mind you). Möter svärmor i Storuman och sen kör vi upp i två bilar till Hemavan, där 1,5 m snö och en utkyld stuga väntar.

Ny stad och gamla bekanta

Jag är i Lund, i Skåne. Skrämmande nära Malmö, som är en plats som man just nu inte är helt bekväm med att vara i, men man kan ju inte vara rädd för att åka någonstans heller, så…

Senast jag var i Lund var 1996 eller 1997 eller kanske 1998, och det starkaste minnet är att jag gick från vårt hotell (vars namn jag inte minns, jag tror det var Hotell Lundia), ganska dragen, till festen efter spexföreställningen som var någon annanstans. Och jag gick genom en park, det var väldigt blåsigt, det var typ bara jag ute och grenar föll omkring mig i parken hela tiden. Glad i hågen och lite uppiggad av det härliga vädret kom jag fram till festlokalen och sen är allt svart. Ungefär.

Lund är alltid bra spexturnéer, så det här är ett positivt minne det vill jag bara vara tydlig med, men just att jag så naivt gick genom den där parken när grenarna föll ner, stormen ven och polisen faktiskt rekommenderat folk att hålla sig inne (vilket förklarade varför det var så lite folk ute men inte hade nått oss festprissar på besök…) är det bestående minnet av den Lundturnén.

Men det var då runt 20+ år sedan, och nu är jag här igen. I arbete, inte fest och föreställning, utan för att representera Trafikverket på arbetsmarknadsmässa på Lunds Tekniska Högskola. Kavajen på mao.

Minnena från dom där spexåren är dock färska i minnet, och när jag nu har en gammal vän från spexet som numera bor i Lund har jag passat på och hälsa på.

I Hjärup, närmare bestämt, 3 minuter med tåg söder om Lund. Och om inte det var en Skåneidyll så vet inte jag.

Som en perfekt bild av hur Skånelängor i flera våningar sett ut i alla tider (??), otroligt vackert och passande att gå igenom från Hjärup station till deras hus. Fast idyllen spräcktes något när jag fick förklarat för mig att husen är producerade i mitten av 1990-talet fast i gammal stil för att det var några bröder som ville göra det på det viset. Dvs de har tunna väggar och alla andra nackdelar med modern standard, men är urmysigt och ser otroligt fint ut.

Där skulle jag trivas om jag skulle bo i Skåne! Förutom det där med att pendla hela tiden och köra bil vart man än ska, men jajaja. Jag kommer aldrig bo i Skåne ändå (berömda sista ord…).

God mat, trevligt sällskap, gott vin…

Efter några timmar hos Andreas och Mia och deras två söner var det dags att ta Pågatåget norrut.

Vann ett Pokemon Go-gym medan jag väntade på tåget, bra att ha något att göra, och så hemma på hotellet en halvtimme senare.

Från förorten in till city och sen ut till andra sidan av stan på 30 minuter. Lund är tydligen inte större än så.

Imorgon: Studenter – YAY!!!

Start på forskningsprojekt

Ida som jobbar i Borlänge pratar med vad som kanske är potentiella kollegor?!

Alla ställen man åker till i jobbet är inte lika exotiska, men faktum är att jag aldrig tidigare varit i Malmö, så nu var det äntligen dags!

Jag åkte ner av två skäl; det ena var en jobbmässa där Trafikverket hade ett bås, och det andra var uppstarten med några av våra brittiska huvudpartners från Network Rail i forskningsprojektet In2Track3.

Den stora utmaningen med dagsmötet med Network Rail var att alla de andra fem som träffades känner varandra väl och har jobbat ihop i flera år i föregående projekt, medan jag är helt ny in. Vårt projekt bygger vidare på det dom jobbat med innan, så dom är väl insatta i vad som ska göras, status och utmaningar i redan pågående projekt och jag har knappt en susning om något.

Det hade kanske inte känts så utmanande om det inte var så att det är jag som ska leda det hela… Jag är projektledare för In2Track3, som är ett internationellt forskningsprojekt på knappt €30 miljoner inom järnväg, och de andra jag träffade i Malmö är ungefär som delprojektledare med var sitt ansvarsområde inom forskningen.

In2Track och In2Track2 är föregångarna till vårt projekt, och de har forskat en massa i sina projekt, och vi ska bygga vidare och testa teorierna i fält. Det kommer bli jättekul, men just nu är det lite sank mark under fötterna och inte helt glasklart precis vad jag ska göra. Men det ger sig.

Tillbaka i mina hoods.

Ja jag vet att jag tjatar men det här ÄR mina hoods. Ön.

Här mår jag bra, men jag önskar fortfarande att jag fick lite tid här själv. Helt själv. Varför? Jag behöver det. Men jag inser att det inte kommer bli något år här ute, även om jag fortfarande gärna vill.

Barnen vill inte (dom säger att dom vill men det är nog bara av lojalitet) och mannen vill inte. Då blir det lite för komplicerat att försöka få det att funka med jobbet. Om något drog i min riktning hade det varit lättare men just nu är det inget som gör det, och då får man väl foga sig. Antar jag.

Jag är bara så dålig på att foga mig och gilla läget. Det bygger istället upp inom mig och så mår jag jättedåligt, vet inte hur jag ska få ut det och så blir det pannkaka tillslut.

Time will tell. Men nu är jag här.

Tåget till jobbet

Efter en helg i hälsingeskogen var det dags att dra vidare norrut. Tåget från Söderhamn skulle gå 20:57, och det gjorde det med tysk precision.

Ja alltså det är persontåget till vänster jag åker med, inte det till höger… bara så det inte blir något missförstånd. Men alla ser ju att bilden är tagen i södergående riktning på Söderhamns station, så det är klart att det norrgående tåget är mitt, gods eller ej.

Jag har tänkt åka nattåget till Luleå för att jag ska jobba där hela dagen idag. Kul att resa på ett annat sätt, och när jag redan har ena benet halvvägs i Norrland är det smidigast att åka tåg.

Egen kupé, sovvagn. Lite dyrare förstås än sittvagn, men det är ju transport och hotell i ett, så det är ändå ett rimligt pris.

Så här ser mitt hem ut fram till halv sju på morgonen idag.

För att slippa flytta på mina saker där nere sov jag i överslafen, och den var så himla skön. Sköna fräscha lakan, lagom mjuk madrass (i mitt tycke) och lätt att komma upp och ner.

Ändå har jag sovit lite blandat bra och dåligt, och det beror framför allt på två saker, varav det ena hade varit lätt att åtgärda men jag ville inte. Det lätta var ljuset. Det är ju den tiden på året då det aldrig blir mörkt här uppe. Hade kunnat dra för gardinen, men det är lite mysigt med det grå nattljuset som kommer in ändå, speciellt när det är soligt.

Och det andra var krängningarna i sidled som gör att man liksom glider upp och ner i sängen. Inte rullar från sida till sida, utan glider mellan huvudänden och fotänden när det går lite för fort i kurvorna. Vilket det gjorde lite då och då.

Men nu säger jag godmorgon till Boden och väntar på lokbytet och losskopplingen av våra vagnar som ska till Luleå. Det har varit en skön resa ändå. I restaurangvagnen igår hann jag också med att prata lite med en trött Sollefteå-bo som var på väg hem och hade tagit en öl för mycket. Bara en, så han var väldigt trevlig ändå. Fick rett ut lite om Trafikverket och vem som äger järnvägen (=vi, och inte småbönder i Skåne – var hade han fått det ifrån??!!) och varför en del av problemen med järnvägen idag uppstår. Nej det är inte nödvändigtvis så att hela problemet är att det är många kockar i soppan (ägare, förvaltare, driftsorganisation, utförare…), ett grundproblem är att vi inte får tillträde till vår anläggning tillräckligt ofta så vi kan utföra reparationerna som behövs.

Ett förklaringens ljus gick upp, men jag antar att det slocknade rätt snart efter att jag gick. Det är svårt att ändra sina ingrodda uppfattningar.

Sightseeing i Hälsingeskogen

Så lättade regnet till slut och det var möjligt att dels ge sig ut utanför dörren utan skoteroverall och gummistövlar, och dels komma ut i skogen utan att bli sjöblöt om fötterna på nolltid. Vilket man inte hade blivit ändå om man haft gummistövlar, men iallafall…

Vi tog bilen och drog sydväst åt, första stopp var Härnebo Kvarn. En av alla dessa skyltar som man ser och tänker ”Undrar vad det här är för ett ställe, här borde man nog egentligen stanna” och så blåser man förbi. Men den här gången blåste vi inte förbi, utan körde in och parkerade fint och gick ner till den gamla kvarnen.

Å titta så fint det var!

CaddyMum löste loggandet medan jag gick runt och ooooade och aaaahade med glada tillrop samtidigt som jag prisade den här fantastiska hobbyn som får en att stanna till på alla de här småställena som man sen efteråt är så glad att man sett.

Och nästa stopp blev ännu bättre. Eller ja, näst-nästa, för nästa blev urdåligt, bara en massa kor som stod och glodde – roligt det iofs för vår ankomst var helt klart det mest spännande som hänt på riktigt länge.

Holmsvedens station har vi varit på förut, men nu var vi några meter längre norrut vid vattentornet. En intressant historia fick vi med oss, med tåget som 1917 kom söderifrån fullastat med ryska krigsinvalider som skulle fraktas genom Sverige. Tåget blev av misstag inväxlat på fel spår och kraschade rätt in i vattentornet (eller pumphuset, som dom kallar det).

Flera döda och ännu fler skadade. Och medan vi stod och beundrade byggnaden kom en man körande i sin gamla Volvo. Han hade sett att det var folk i farten och ville väl dels se vad vi var för ena, och dels slå ihjäl några minuter med trevligt prat. Det visade sig dessutom att han var farbror (?) till CaddyMums nya grannar i Ljussjön. Det är som vanligt en liten värld vi lever i.

Och så här såg det ut 1917:

Foto: Johnson, Joh. / Järnvägsmuseet

Efter den intressanta stunden drog vi vidare mot den ena platsen mer idyllisk och vacker än den andra. Det är ett otroligt fridfullt och vackert landskap här i Hälsingland, och emellanåt rätt så levande och stolt också. Härligt att se.

Lotviken

 

Den medborgerliga plikten

Det är ju val stup i kvarten nu för tiden när det är både riksdagsval och EU-val. Men numera behöver man inte tänka på det norska valet dessutom, alltid något.

I det inte särskilt vackra, men ändå, Stadshuset i Bollnäs fick jag högtidligen avlagt min röst. Jag var visst inte den enda långväga besökaren idag, dom hade haft en från Kungsbacka också minsann. Internationellt värre!

I hällregnet sprang jag sen till bilen.

Och det hällregnade när vi kom hem, och det har regnat i stort sett hela dagen. Kallt som tjyvens är det också, under 10 grader. Och sen när det väl spricker upp – ja då regnar det ändå.

Svårt att tro, men det regnar rätt bra på den här bilden faktiskt.

Hoppas det bättrar på sig i dagarna, annars blir det väldigt lugnt och stilla här i skogen.

Norrut igen

Stockholm fortsätter att vara en knutpunkt i mitt liv. Som Hallsberg är för tågen ungefär. Och precis som i fallet med tågen och Hallsberg så är det tyvärr inte så ofta jag ska till Stockholm för att vara just där, utan oftast ska jag vidare.

Så även idag. Jag lämnade jobbet efter lunch, tog tåget halv två till Hufvudstaden, kom nyss, och snart går nästa tåg till Söderhamn för vidare transport till Stråtjära. Där väntar några dagar i skogens sus, innan färden går vidare norrut. Jodå, längre upp ska jag. Sen.

Så medan min son står på darrande ben nere i Göteborg och provsjunger till GöteborgsOperans uppsättning av Oliver, står jag här på Centralen och håller tummarna.