I Nacka igen

Alltid lika jobbigt att vara här. Jobbigt för att det går så bra att jag har flyttat från Stockholm ända tills jag kommer hit igen. Tröttnar aldrig på utsikten från vardagsrummet.

Var inne i stan en sväng igår, dyrt blev det men så är det när man handlar på Ströms. Som tur var regnade det småspik och var ishalka så nostalgin var inte så stor som den är idag när det är soligt och vackert och jag ska hem igen.

Sen kan man ju göra det mer eller mindre jobbigt för sig också. Man kan ta bussen från Nacka Strand in till stan, och då är det inte så kul med ombyggnaden av Slussen, vänta på buss osv, men så kan man ta båten, och då blir det mer nostalgi och känns som skärgårdsliv i några minuter. Men man kan ju faktiskt åka båt som transportmedel i Göteborg också – vi har ju en hel älv som går igenom staden, så kanske dags att åka hem och sätta sig på Älvsnabben några varv och sluta lipa.

Snabbvisit i Stockholm

Det är inte bara sista dagen i januari idag, utan även min ena lillasysters födelsedag. Hon bor utanför Stockholm, och jag råkar händelsevis vara i Stockholm just idag. Men inlåst i en konferenslokal vid Centralen tyvärr, så inget firande där inte.

Bäst med resan var kvällen igår när jag träffade en gammal vän. En sån där man inte träffar så ofta men på något sätt alltid har kontakt med ändå. En som finns i ens tankar ofta trots att man sällan hörs  av. De vänskaperna är livet.

När annat är rörigt och man inte riktigt vet vad som händer eller vad man vill, så finns dom där. Dom är inte så många, men dom känner ens person innan och utan, och vad man än vill tro om att förändra människor så går inte det, dvs man är precis densamma som man var way back när man träffades ofta.

Vi åt middag ihop och satt i 2 timmar kanske och pratade om allt möjligt, och jag känner mig mer lugn och tillfreds med mig själv än jag gjort på länge. Vänskaper är det viktigaste som finns, viktigare än allt annat.

Den naiva drömmen om Stockholm

Från kurs i Solna (Entreprenadjuridik; mastigt, svårt och snårigt, och jag vet nu om inte förr varför jag aldrig varit intresserad av att bli jurist) hem till fadern som är konvalescent efter en elak bakterieinfektion.

Båt från Nybrokajen väcker liv i mina stockholmsdrömmar, även om de mest är skärgårdsdrömmar numera. I det stilla mörkret vid Nybrokajen (förvånansvärt lite biltrafik så jo det var ganska stilla; stadsstilla dvs suset från stan men utan öronbedövande larm) stod vi och tittade på dom som satt inne i värmen på båten. Ja för dom satt i fönstret där fram och släppte inte på oss förrän tre minuter innan båten skulle gå. Lite fisigt tycker jag men nejdå jag är inte bitter.

Men låt oss inte hänga upp oss i sådana petitesser. Det är ju BÅTEN det handlar om. Att stå på Nybrokajen, höra stadens sus, se ljusen från Grönan i fjärran, Strand Hotell glimmar vackert, Strandvägen på andra sidan, Tornbergs ur (ersatt av gigantiska lysande älgar, är inte säker på att det är en bra grej)….drömmen om Stockholm i sin mest levande form. Även här hög nostalgifaktor trots att den här båttrafiken inte fanns när jag var i krokarna, men det är ändå mina hoods efter flera år i servisen på Berns.

Tänk att åka från jobbet varje dag med båt, så otroligt avkopplande.

Haken i det hela finns naturligtvis där – att båtresan Nybrokajen-Nacka Strand tar 35 minuter och hela resvägen från Solna blir en dryg timme och jag avskyr att pendla, men sånt får man ju inte tänka på när man drömmer. I drömmar är allt möjligt.

Så låt mig drömma loss och tänka att jag inte går av i Nacka Strand utan på Blockhusudden och går upp till mitt lilla (?) hus jag har där ute. Tyst och stilla men ändå mitt i stan, båt och buss för att komma in, lagom glest mellan grannarna, natursköna omgivningar överallt, Skansen och Grönan i närheten men ändå tillräckligt långt bort, Strandvägen en liten cykeltur bort med tillräckligt många restauranger rätt nära, båten nere vid vattnet….

För det är väl så det är att bo i Stockholm numera? Inte en trång trea i en förort till galna priser och pendling 90 minuter enkel väg om det är vackert väder och nerförsbacke? Nä det är dom glimmande bilderna som är verkligheten, iallafall för mig som bara bor på hotell när jag är här numera, så jag håller drömmen levande!

Smicker har sitt pris

Det här är min utsikt just nu. Södra delen av Hallsbergs rangerbangård. Ett toppenställe att sitta på för en Trafikverkare kan tyckas, men nej. Inte för att jag pratar särskilt högt om att jag är Trafikverkare just nu precis, eftersom vårt tåg står still på grund av ett signalfel i norra änden av Hallsberg vilket orsakar lite tågkö.

Signalfel är förmodligen vårt fel eftersom det är infrastrukturen, och kan inte skyllas på tågoperatörerna.

Försening redan i Gbg

Fast vi var försenade redan från Göteborg. 20 minuter närmare bestämt, för att det var något fel på tåget som dom inte kunde identifiera. Man blir sådär lagom lattjo av att ha gått upp halv fem på morgonen för att hinna med ett tåg tio i sex – bara för att sen sitta där och få höra att ”det är något som inte fungerar riktigt, vi vet inte vad men återkommer när vi vet mer”…

Febrilt letande i SJ-appen, när går nästa tåg (06:29) och när är det framme (alldeles för sent). Jag sitter kvar. Såhär på plats i Hallsberg vet jag inte om det var rätt att sitta kvar eller om 06:29-tåget har kört om oss, bäst att inte veta.

Så går det när man för en gångs skull vågar chansa på morgontåget till Stockholm istället för kvällståget dagen innan som jag brukar. Man ska inte falla för smickret att få vara med i en expert/erfarenhet/tyckar-panel på kvällen för då kan det gå så här på morgonen efter.

Fokusproblem

Min påbörjade konkretisering av mina Orröplaner tar en del fokus från mitt arbete emellanåt, kan jag väl medge utan att skämmas. När båda barnen säger att dom vill vara med där ute är det svårt att inte göra lite efterforskningar och börja kolla möjligheterna lite. Så jag har varit i kontakt med Värmdö Skärgårdsskola, där jag fick veta att barnen på Orrö hör till skolan på Runmarö, som ligger norrut nära Stavsnäs.

För att komma till skolan på morgonen åker dom taxibåt, ca 8 sjömil, så himla coolt.

Adam reflekterade över det hela med att ”Så om jag ska hem till en kompis efter skolan måste du komma och hämta mig med båt?” Jajemen, det måste jag. ”Woooow…”

Tyvärr finns det ju inga barn på Orrö, men några på Nämdö av okänd ålder och antal, men man kan ju hålla tummarna.

Bredvarpet, vår vik, sett från landsidan

 

Dags att börja förverkliga drömmar

Den kommer i brevlådan fyra gånger om året numera, Nämdö Nu, som är Nämdö Hembygdsförenings blad, och den påminner mig om den långsiktiga plan jag har lagt och som sakta kryper allt närmare – att spendera en längre tid ute på Orrö.

Ja för ön heter visst Orrö nu igen, det där med Orröföll visst inte så väl ut, verkar det som.

Planen? Jo, jag har som jag tror jag nämnt tidigare tänkt spendera en längre period där ute, inte bara några veckor på sommaren, utan åka ut när isen går så man kan få i båten och åka hem igen någon gång i oktober-november när isen börjar lägga sig.

Varför? Varför inte?! För att man sannolikt bara lever en gång och jag tror att jag skulle ångra mig bitterligen om jag inte tog chansen att få vara där ute lite mer medan jag (förhoppningsvis) är frisk och stark.

Dessutom vill Hannes följa med. Det sa han när jag började prata om det här för ett år sen ungefär och jag trodde det skulle skava av sig fortare än kvickt, men senast idag ville han fortfarande det.

Så nu sitter jag och spanar in möjligheter till skolgång för en då fjärdeklassare, skolskjuts med taxibåt till Runmarö och annat kul! Ja för det är bara ett år kvar eftersom jag har sagt att jag ska göra det våren 2020 (ett helt år kvar, Hannes hinner ändra sig flera gånger till innan dess.

Och då kan man ju tycka att det blir ensligt och eländigt att vara där ute, men faktum är att det håller på att blåsa liv i bygden där ute rätt ordentligt. Sedan affären på Nämdö (Guns Livs) stängde förra året för att familjen Öman inte orkade ha det kvar har ett företag som jobbar med skärgårdsutveckling köpt upp den. Dom jobbar som illrar för att få fart på Nämdö skärgård, och för första gången som jag vet iallafall är affären öppen fortfarande långt in i november – fyra dagar i veckan!

Utöver att hålla affären öppen arrangerar dom luncher, ö-vandringar, fredagsmys, och så har vi Hembygdsföreningen som har pub en gång i månaden och lite andra aktiviteter emellanåt.

Jag tror alltså att det kan bli en rätt givande säsong att vara där ute. Hade såklart varit kul om hela familjen var med, men blir det bara jag så tror jag att jag lär mig väldigt mycket av det också.

Åsså jobbet. Jag måste se till att jag har ett projekt som är i planskede eller där jag på något annat sätt inte måste vara på plats IRL mer än kanske att komma ner en gång i månaden och stämma av. Vi har fiber där ute så bredbandet är bättre än mitt i stan i Götet (hej ComHem….)

Största hämskon är att jag är så jvla mörkrädd. Men det får jag väl bara lägga av med. En sån sak hade varit lättare om man inte var ensam där ute.

Kursjunkie

Jag älskar att gå på kurs. I Stockholm, Örebro, Ängelholm eller var det nu kan vara som är aktuellt för tillfället. Helst inte på hemmaplan, dvs i Göteborg.

Just den här gången är det Arbete på väg Nivå 3A, märk väl. Det betyder att Nivå 1 är genomförd (webkurs) och Nivå 2 med – det var då jag träffade vårt gäng med nyanlända. Och eftersom jag klarat Nivå 2 får jag…ja det är jag inte helt säker på. Nivå 1 är typ vett och etikett och grundläggande regler för att vistas ute på vägen. Nivå 2 är ett steg vidare; man får inte sätta ut skyltar men man får framföra fordon för arbete på väg och se till att de har rätt skyltning.

Nu med Nivå 3A tror jag att jag blir godkänd för att gå ut och sätta ut skyltar längs vägen (efter en plan som någon annan med Nivå 4 bestämt hur den ska se ut, sk TA-plan).

Kursledaren är soft. Vi undrade om morgondagens tider:

-”När börjar vi imorgon?”

-”Tja jag är här från strax före 8 så då kan ni ju komma så småningom och så börjar vi när alla är här. Vi hinner igenom programmet ändå”

Det är bra att träffa folk från här och där; bland annat är en av kursdeltagarna en person som jag mailat en massa fram och tillbaka med i upphandlingen av våra busshållplatser, och helt plötsligt har han ett ansikte också!

Mitt i alltihop ringer min entreprenör i ett av projekten och meddelar att dom stött på berg när dom grävde på ett ställe där vi måste gräva och absolut inte vill stöta på berg. Vi har över huvud taget inte räknat med att det ska vara något berg där, och har det varken i tidplanen eller budgeten att vi ska spränga – för att inte tala om att vi inte har gjort några vibrationsutredningar för att se hur de näraliggande fastigheterna påverkas…Verkligheten pockar på, men jag är en god projektledare som delegerar ut uppgifter och sen går in på min kurs.

Delegera är grymt; man får folk som jobbar med en att göra arbetsuppgifter som man själv inte vill/kan/hinner – och dom tar tag i uppgifterna och får dom gjorda fortare och förmodligen bättre än vad man själv hade gjort det. Varför har jag inte kommit på det förut? Nä just det, jag har ju inte haft någon projektorganisation runt mig förut nä.

Heja Trafikverket!