Den naiva drömmen om Stockholm

Från kurs i Solna (Entreprenadjuridik; mastigt, svårt och snårigt, och jag vet nu om inte förr varför jag aldrig varit intresserad av att bli jurist) hem till fadern som är konvalescent efter en elak bakterieinfektion.

Båt från Nybrokajen väcker liv i mina stockholmsdrömmar, även om de mest är skärgårdsdrömmar numera. I det stilla mörkret vid Nybrokajen (förvånansvärt lite biltrafik så jo det var ganska stilla; stadsstilla dvs suset från stan men utan öronbedövande larm) stod vi och tittade på dom som satt inne i värmen på båten. Ja för dom satt i fönstret där fram och släppte inte på oss förrän tre minuter innan båten skulle gå. Lite fisigt tycker jag men nejdå jag är inte bitter.

Men låt oss inte hänga upp oss i sådana petitesser. Det är ju BÅTEN det handlar om. Att stå på Nybrokajen, höra stadens sus, se ljusen från Grönan i fjärran, Strand Hotell glimmar vackert, Strandvägen på andra sidan, Tornbergs ur (ersatt av gigantiska lysande älgar, är inte säker på att det är en bra grej)….drömmen om Stockholm i sin mest levande form. Även här hög nostalgifaktor trots att den här båttrafiken inte fanns när jag var i krokarna, men det är ändå mina hoods efter flera år i servisen på Berns.

Tänk att åka från jobbet varje dag med båt, så otroligt avkopplande.

Haken i det hela finns naturligtvis där – att båtresan Nybrokajen-Nacka Strand tar 35 minuter och hela resvägen från Solna blir en dryg timme och jag avskyr att pendla, men sånt får man ju inte tänka på när man drömmer. I drömmar är allt möjligt.

Så låt mig drömma loss och tänka att jag inte går av i Nacka Strand utan på Blockhusudden och går upp till mitt lilla (?) hus jag har där ute. Tyst och stilla men ändå mitt i stan, båt och buss för att komma in, lagom glest mellan grannarna, natursköna omgivningar överallt, Skansen och Grönan i närheten men ändå tillräckligt långt bort, Strandvägen en liten cykeltur bort med tillräckligt många restauranger rätt nära, båten nere vid vattnet….

För det är väl så det är att bo i Stockholm numera? Inte en trång trea i en förort till galna priser och pendling 90 minuter enkel väg om det är vackert väder och nerförsbacke? Nä det är dom glimmande bilderna som är verkligheten, iallafall för mig som bara bor på hotell när jag är här numera, så jag håller drömmen levande!

Smicker har sitt pris

Det här är min utsikt just nu. Södra delen av Hallsbergs rangerbangård. Ett toppenställe att sitta på för en Trafikverkare kan tyckas, men nej. Inte för att jag pratar särskilt högt om att jag är Trafikverkare just nu precis, eftersom vårt tåg står still på grund av ett signalfel i norra änden av Hallsberg vilket orsakar lite tågkö.

Signalfel är förmodligen vårt fel eftersom det är infrastrukturen, och kan inte skyllas på tågoperatörerna.

Försening redan i Gbg

Fast vi var försenade redan från Göteborg. 20 minuter närmare bestämt, för att det var något fel på tåget som dom inte kunde identifiera. Man blir sådär lagom lattjo av att ha gått upp halv fem på morgonen för att hinna med ett tåg tio i sex – bara för att sen sitta där och få höra att ”det är något som inte fungerar riktigt, vi vet inte vad men återkommer när vi vet mer”…

Febrilt letande i SJ-appen, när går nästa tåg (06:29) och när är det framme (alldeles för sent). Jag sitter kvar. Såhär på plats i Hallsberg vet jag inte om det var rätt att sitta kvar eller om 06:29-tåget har kört om oss, bäst att inte veta.

Så går det när man för en gångs skull vågar chansa på morgontåget till Stockholm istället för kvällståget dagen innan som jag brukar. Man ska inte falla för smickret att få vara med i en expert/erfarenhet/tyckar-panel på kvällen för då kan det gå så här på morgonen efter.

Dags att börja förverkliga drömmar

Den kommer i brevlådan fyra gånger om året numera, Nämdö Nu, som är Nämdö Hembygdsförenings blad, och den påminner mig om den långsiktiga plan jag har lagt och som sakta kryper allt närmare – att spendera en längre tid ute på Orrö.

Ja för ön heter visst Orrö nu igen, det där med Orröföll visst inte så väl ut, verkar det som.

Planen? Jo, jag har som jag tror jag nämnt tidigare tänkt spendera en längre period där ute, inte bara några veckor på sommaren, utan åka ut när isen går så man kan få i båten och åka hem igen någon gång i oktober-november när isen börjar lägga sig.

Varför? Varför inte?! För att man sannolikt bara lever en gång och jag tror att jag skulle ångra mig bitterligen om jag inte tog chansen att få vara där ute lite mer medan jag (förhoppningsvis) är frisk och stark.

Dessutom vill Hannes följa med. Det sa han när jag började prata om det här för ett år sen ungefär och jag trodde det skulle skava av sig fortare än kvickt, men senast idag ville han fortfarande det.

Så nu sitter jag och spanar in möjligheter till skolgång för en då fjärdeklassare, skolskjuts med taxibåt till Runmarö och annat kul! Ja för det är bara ett år kvar eftersom jag har sagt att jag ska göra det våren 2020 (ett helt år kvar, Hannes hinner ändra sig flera gånger till innan dess.

Och då kan man ju tycka att det blir ensligt och eländigt att vara där ute, men faktum är att det håller på att blåsa liv i bygden där ute rätt ordentligt. Sedan affären på Nämdö (Guns Livs) stängde förra året för att familjen Öman inte orkade ha det kvar har ett företag som jobbar med skärgårdsutveckling köpt upp den. Dom jobbar som illrar för att få fart på Nämdö skärgård, och för första gången som jag vet iallafall är affären öppen fortfarande långt in i november – fyra dagar i veckan!

Utöver att hålla affären öppen arrangerar dom luncher, ö-vandringar, fredagsmys, och så har vi Hembygdsföreningen som har pub en gång i månaden och lite andra aktiviteter emellanåt.

Jag tror alltså att det kan bli en rätt givande säsong att vara där ute. Hade såklart varit kul om hela familjen var med, men blir det bara jag så tror jag att jag lär mig väldigt mycket av det också.

Åsså jobbet. Jag måste se till att jag har ett projekt som är i planskede eller där jag på något annat sätt inte måste vara på plats IRL mer än kanske att komma ner en gång i månaden och stämma av. Vi har fiber där ute så bredbandet är bättre än mitt i stan i Götet (hej ComHem….)

Största hämskon är att jag är så jvla mörkrädd. Men det får jag väl bara lägga av med. En sån sak hade varit lättare om man inte var ensam där ute.

Kursjunkie

Jag älskar att gå på kurs. I Stockholm, Örebro, Ängelholm eller var det nu kan vara som är aktuellt för tillfället. Helst inte på hemmaplan, dvs i Göteborg.

Just den här gången är det Arbete på väg Nivå 3A, märk väl. Det betyder att Nivå 1 är genomförd (webkurs) och Nivå 2 med – det var då jag träffade vårt gäng med nyanlända. Och eftersom jag klarat Nivå 2 får jag…ja det är jag inte helt säker på. Nivå 1 är typ vett och etikett och grundläggande regler för att vistas ute på vägen. Nivå 2 är ett steg vidare; man får inte sätta ut skyltar men man får framföra fordon för arbete på väg och se till att de har rätt skyltning.

Nu med Nivå 3A tror jag att jag blir godkänd för att gå ut och sätta ut skyltar längs vägen (efter en plan som någon annan med Nivå 4 bestämt hur den ska se ut, sk TA-plan).

Kursledaren är soft. Vi undrade om morgondagens tider:

-”När börjar vi imorgon?”

-”Tja jag är här från strax före 8 så då kan ni ju komma så småningom och så börjar vi när alla är här. Vi hinner igenom programmet ändå”

Det är bra att träffa folk från här och där; bland annat är en av kursdeltagarna en person som jag mailat en massa fram och tillbaka med i upphandlingen av våra busshållplatser, och helt plötsligt har han ett ansikte också!

Mitt i alltihop ringer min entreprenör i ett av projekten och meddelar att dom stött på berg när dom grävde på ett ställe där vi måste gräva och absolut inte vill stöta på berg. Vi har över huvud taget inte räknat med att det ska vara något berg där, och har det varken i tidplanen eller budgeten att vi ska spränga – för att inte tala om att vi inte har gjort några vibrationsutredningar för att se hur de näraliggande fastigheterna påverkas…Verkligheten pockar på, men jag är en god projektledare som delegerar ut uppgifter och sen går in på min kurs.

Delegera är grymt; man får folk som jobbar med en att göra arbetsuppgifter som man själv inte vill/kan/hinner – och dom tar tag i uppgifterna och får dom gjorda fortare och förmodligen bättre än vad man själv hade gjort det. Varför har jag inte kommit på det förut? Nä just det, jag har ju inte haft någon projektorganisation runt mig förut nä.

Heja Trafikverket!

 

Åka tåg – vardagsedge på riktigt

Som så många andra vill jag gärna åka tåg när jag ska någonstans, vare sig det är kortdistans till jobbet med tåg eller spårvagn eller om det är långa resor genom Sverige. Det är skönt att åka tåg – man kan gå och ta sig en kopp kaffe, sitta och skriva eller jobba medan någon annan transporterar en.

Tåget går till bra anslutningar också för det mesta; Arlanda, Landvetter (HAHAHA jag bara skojar, nänä dit får man ta buss länge än), Lycksele, Åsa, Halmstad mm, och det är lätt att byta och ta sig vidare med andra medel.

Det som saknas är pålitligheten. Jag vet från jobbet att siffrorna säger att tågen har väldigt väldigt hög punktlighet, men det är tyvärr inte det man upplever när man väljer att åka tåg. Bara på den här lilla turen från Göteborg till södra Norrland har tågproblemen stått i kö (tänk, till och med problemen står i kö…), och jag undvek att boka tåg Gbg-Söderhamn och har istället valt att åka flyg en stor del av vägen. Och ingen har väl missat hur dåligt det är för miljön att flyga?

Att komma från Landvetter till Arlanda gick som en klocka. På Arlanda får vi veta att det blivit tågbyte så det är ett kortare tåg som ska gå och att alla platsbokningar därmed är ogiltiga och att det kommer bli platsbrist. Och jajemen det blev det, men vi fick varsin plats iallafall i samma kupé.

Spårarbete söder om Gävle gav 15 minuters försening in i Gävle (där vi skulle byta), och därmed försvann den lilla rast vi tänkt oss för att få köpt något litet att äta. Inte för att vi var så hungriga nödvändigtvis, men för att man inte vågar sätta sig på nästa tåg utan mat med sig, eftersom att man inte vågar lite på att resan blir så kort som den egentligen ska.

Yayyy, parent of the year!

Men vi hann springa in på Pressbyrån och rafsa åt oss en kexchoklad och en yoghurt (visade sig att det var vaniljyoghurt med chokladbitar i, plötsligt jackade jag upp några hack på parent-of-the-year-skalan), och in i tåget.

Det är bara en halvtimme mellan Gävle och Söderhamn där min lilla mamma skulle plocka upp oss, men om man står still i Hamrånger i en timme tar det längre. Ungefär en timme längre. Och anledningen till att man står still i Hamrånger är att oljan i kompressorn i tåget är överhettad för att något inte funkar trots att tåget var på verkstad i morse för att laga just det felet (meddelades det av den förbittrade tågföraren), och vi väntar på att oljan ska svalna.

Den svalnar tillräckligt för att vi ska glida vidare ur Hamrångeskogen och in mot Söderhamn. Men vi hoppar av i Ljusne och blir hämtade där istället.

Dom stackarna som skulle vidare efter Söderhamn fick byta tåg och hänga med till Hudiksvall. Dom som var envisa nog att vilja åka ännu längre (tåget gick till Sundsvall) fick åka buss från Hudik. Så det löste sig, men blev nog en seg resa för en del.

Och nu när vi är på väg ner igen till Arlanda blir det spänningsfall i kontaktledningen. Inte mycket försening av det som tur är, vi kommer vara i tid i Uppsala.

Men vad är min poäng med att ramsa upp det här? Borde inte jag som trafikverkare bara hålla klaffen – det är ju ändå mitt fel att det tappas spänning i kontaktledning? Fast det är ju inte så enkelt. Det är många aktörer i systemet som alla vill göra sitt bästa för att järnvägen ska gå så friktionsfritt som möjligt, och det är svårt att koordinera allt som händer, det tror jag de flesta förstår. De flesta vet nog också att järnvägen har ett visst behov av upprustning på sina håll, och nu har vi äntligen fått en massa pengar för att göra det, men det TAR TID. Det går inte att bara stänga ner hela Västra Stambanan i ett halvår och sen lämna över den i tiptopp skick. Tågen måste gå, folk måste kunna resa, gods måste kunna transporteras. Därför får man ta det bit för bit. Och att fixa till infarten till Stockholm söderifrån (projekt Getingmidjan) eller bygga Västlänken får enorma konsekvenser, alla förstår det.

Det jag som resenär hade önskat är att tågoperatörerna hade justerat sina tidtabeller i förhållande till de spårarbeten som pågår. Det är känt i över ett år i förväg vilka arbeten som ska göras, hur länge och när, och om jag vet när jag bokar att resan som normalt tar en timme kommer att ta två, då kan jag ta höjd för det och boka anslutningar som funkar, tex ta ett senare flyg och inte vara orolig för att missa det.

Generellt är informationen vid förseningar så otroligt dålig. Dom är snabba med att få ut informatörer i gula västar, men när man frågar dom något har dom ingen information utöver den man själv kan ta fram via SJ, MTR, Trafikverket och andra vanliga hemsidor, så jag tycker mest synd om dom.

Alla vi aktörer i transportsystemet behöver steppa upp lite när det gäller att kommunicera vad man vet och tror sig veta, så kanske inte så många tar flyget tex mellan Stockholm och Göteborg utan tåget.

 

GC-liv i Hälsingeskogen, dag 2

Dagen började med lite städning i området. Städning i den meningen att vi hade några cacher i närheten som vi inte hittat än och som lyser irriterande gröna på kartan. Men även om man tar lite i närområdet på väg till något annat så betyder inte det att det är brist på upplevelser.

Bland annat gjorde vi nedslag på Variant, ett köpcenter norr om Bergvik som definitivt sett sin storhetstid passera. Från att ha varit ett köpcenter med lite butiker är det nu bara en Konsumbutik och tomma lokaler ungefär, och en auktion varje vecka som väl drar en del folk. Och två cacher då, som väl gör att några fler kör in på parkeringen.

Den ena cachen är rätt trist och den har vi hittat för länge sen, men den andra har varit för blöt eller igenväxt för att ta förut. Den här sommaren är som bekant inget för blött, och eftersom inget ont inte har något gott med sig så fick det vara dags.

Och det är en ganska sorlig miljö. Hela Variant-området känns som något som varit aktivt och fullt av liv men där tiden rusat ifrån dom och allt har förfallit. Så mitt i ingenstans i buskarna ligger en unken gammal damm, och bakom den ett trädäck där cachen är. Lagom creepy och väldigt skönt att vara där i dagsljus. Men fortfarande väldigt deprimerande.

En nästan igenväxt damm som knappt syns, och på andra sidan trädäcket som är som en miniatyrdansbana eller nåt. Det är ett utrymme i mitten av ”dansbanan” där det kanske varit en vacker plantering en gång i tiden. Way, way back.

Efter en sån upplevelse måste man gaska upp sig lite. Till exempel genom att se på en vacker stenbro!

Oerhört vacker stenbro, alldeles stilla med porlande vatten och bräkande får på sluttningen mittemot.

Jag ska inte avslöja något om var den lilla juvelen finns, för det är en glädje när man upptäcker det, och väldigt väldigt kul att ta sig fram till den lilla gömman. Och vackert.

Den lilla hejarklacken stod troget och gav sitt stöd hela tiden 🙂

Vi var också och såg det fina kraftverket vid Höljebro och gick över träbron och såg ut över en för tillfället torrlagd del av Ljusnan. En av alla fina platser som man får se när man har en märklig hobby som får en att åka till platser man inte visste fanns.

Det var en fin dag i skogen, en som slutade med en lång och onödig tur ut i en snårig vildmark bara för att titta på en visserligen väldigt gammal knotig lind med en stamdiameter på säkert två meter. Helt otroligt faktiskt och egentligen väldigt vackert och magnifikt, men det var en eländig väg dit och runtomkring var det fullt av sly så det var svårt att förstå när man egentligen var framme. Rätt meningslöst faktiskt. Men men, det blev vår avslutning på dagen.

GC-liv i Hälsingeskogen, dag 1

Så är jag äntligen i Hälsingeskogen igen hos mamma och Totis. Med mig har jag det ena barnet, för det andra är i Oslo och mannen jobbar.

Och det lilla GC-teamet är samlat igen 🙂 ❤

Självklart ligger vi inte på latsidan, utan helt respektlöst med tanke på värmen kastar vi oss ut i skogarna för att lösa kluriga gåtor och besöka platser vi knappt visste fanns och bada i sjöar vi aldrig hört talas om. Livet.

Som Skidtjärns badplats till exempel, norr om Rengsjö. Ljuvligt vackert och hyfsat välskött med en brygga, sittplatser, till och med omklädningsrum (fascinerande hur många badplatser här uppe som har omklädningsrum – är hälsingarna pryda månne?) och en sliten men dock, beachvolleybollplan. Sandstrand of course, det är ju Hälsingland.

Skidtjärns badplats

Eller en fika hos Majas i Rengsjö och en titt in i deras gigantiska heminredningsbutik som jag inte riktigt fattar hur dom får ihop det med rent ekonomiskt – rum efter rum fyllda med porslin i alla färger och former, senaste heminredningsmodet (i den mån jag nu är rätt person att bedöma det…) och en hel del krimskrams förstås också. Men den kapitalbindningen som det där stället har i varje ögonblick måste vara enorm; jag fattar inte vad dom har för avtal med sina leverantörer riktigt, för dom kan väl inte sälja allt det där innan säsongen är slut?

Och nej jag har ingen bild på det; jag var allt för tagen av alla intryck för att komma ihåg att hala upp mobilen och dokumentera. Men det ser väldigt gulligt ut iallafall.

Majas Café och Presenter
Bojäntans ostbod. Och ost, obviously.

Och så råkar man köra fel och hamnar på en annan väg där ute i vildmarken, och vips har man snubblat på Bojäntans lilla ostbod. Utbudet just den här dagen var lite magert, men har man kommit så långväga så måste man ju köpa (JO det måste man!), så en liten hårdost av getmjölk som var lagrad i 8 månader blev det allt.

Mamman (den andra mamman alltså, inte jag) ruskar på huvudet åt köpet, men sånt måste man göra ibland.

Det gick att lägga pengar i mjölkkannan på bordet, men också Swisha såklart (tänk vad Swish har gjort för de små lokala handelsidkarna runtom i landet!!). Om det hade funnits mobiltäckning i området hade det varit en jättebra grej…Men jag kom in i mobilland tillslut och fick göra rätt för mig så småningom innan den lokala stöldroteln kom och haffade mig.

Ett enormt sandtag snubblade vi över också – och allt det här är bara i Rengsjötrakten, mind you!

Svinstort! Men nu när jag ser på bilden ser jag mest toppen som sticker upp bakom sandtaget – vad är det för ett berg?
Busshållplatsen i Vik kommer jag aldrig glömma, och aldrig tänka på utan viss irritation och bitterhet blandat med glädjens triumf i en konstig soppa. Kanske bäst att inte tänka på den alls.

Vägen hem från Rengsjö gick via Bollnäs, och på vägen söderut från Bollnäs finns den j#%@vla cachen Vik, som vållat så mycket irritation och framför allt frustration de fyrtio miljoner gångerna vi varit här förut och letat. Och letat. Och klurat. Och fattat att det är något vi inte fattat. Men idag….idag hade CaddyMum vässat brillorna ordentligt, och så var den plötsligt bara där. Så enkelt som så. Jag tänker inte avslöja något om den fina gömman, bara att åka dit och kolla lite. Eller mycket.

Åsså middag tillsammans med dom här godingarna avslutar första dagen i Hälsingeskogen!