Man ska ju ha husvagn

Eftersom nu killarna ska med när vi åker Panamericana om fem år behöver vi något större och lite bekvämare än vi hade behövt om bara jag och O skulle åka. En husbil. Själv har jag inte åkt husvagn sedan jag var ute med min morfar och mormor och kuskade runt mellersta Sverige, så det är lite ny mark, det måste medges.

Och det känns spontant som att man vill ha en ganska stor husbil om man ska resa med två tonåringar i ett år, eller hur?! Javisst är det ett självmorduppdrag, men jag kan tänka mig värre sätt att dö på. Och husvagn ÄR ju så roligt, inte sant?

Så nu har jag börjat botanisera bland husbilar för att öka min kunskap lite. Eller mycket. Semestern sommaren 2020 kommer att bli meddelst husbil ner i Europa för att se om vi över huvud taget kan tänka oss det här, eller om det är helt fel för oss. För om det är helt fel, då kan inte killarna följa med på vår långresa. Husbil är enda sättet och jag tänker göra den här resan, själv om så ska vara. Och då räcker det ju med en betydligt mindre bil 😀

Men det verkar vara några hundra tusen kronor som ska hostas upp, och dom är väl inget som ligger och skräpar i min plånbok direkt….Men vi har fem år på oss…Kanske får vi prioritera bort vår renovering i Åsa, det vet vi efter sommaren vad vi är beredda att göra.

Klartecken

Vi (jag?) har ju alltid tänkt att den här långresan är något för mig och O, och att barnen är vid det laget tillräckligt gamla för att kunna sköta sig själva och komma och hälsa på oss här och där under resan, men ha sin bas i Sverige.

Men i dag fick jag en påminnelse att barnen faktiskt har en del att säga till om, och har egna, genomtänkta, åsikter. Så kanske skulle man höra vad dom vill mtp resan Alaska-EIdslandet, och om dom skulle vilja vara med?!

Jag tänker rent automatiskt att det väl inte går att ha barnen med – vad med skola tex? Samhället har säkert något att säga om att man helt plötsligt bara gör något helt annat? Går utanför normen?

Men… om man är borta efter att den yngre gått färdigt högstadiet, och den äldre gått ut tvåan på gymnasiet, dvs när de inte har skolplikt längre borde det vara ok?

Båda barnen var extremt positiva, men då vet dom väl inte vad dom sagt ja till, antar jag – ett år i en trång Mercedes-buss, med i stort sett bara varandra som sällskap.

Och klättring, och vandring, och… jag vet inte vad, men jag vet att det kommer att bli mitt livs resa!

Hösten 2025, here we come!

Jag är inte den som deppar för länge

Visst är det tråkigt att åka hem från Costa Rica, men ärligt talat börjar jag tröttna på att allt kostar så sjukt mycket hela tiden – minst lika mycket som hemma.

Men jag hinner liksom inte komma hem ens innan jag börjar planera för nästa resa. Fast den här gången var det inte jag som tände gnistan, det var Oskar. Han släppte idén om att köra bil från Alaska till Eldslandet i sydligaste Argentina (well, han föreslog Chile, men åker man så långt söderut så nog bör man ta sig så långt man kan menar jag) och jag nappade som en utsvulten fisk.

Det blir en resa utan barn och över ett antal månader. Planen är att barnen ska vara hemma själva och ta hand om sig själva när det här blir av – kanske åka och möta oss någonstans längs vägen till och med. Så med tanke på deras ålder nu dröjer det väl en ca 8 år innan det kan bli av. Men det gör inget, då hinner vi lära oss spanska också, och det är nog käckt om man ska igenom länder och platser där det inte nödvändigtvis är så turistigt. El Salvador, Guatemala och Panama till exempel. Portugisiska är ju poppis i större delen av Sydamerika, men det kanske är för ambitiöst att tro att man ska kunna lära sig det?

Det får tiden utvisa.

Just nu glädjer jag mig åt att ha en ny dröm att planera inför. Det är drömmar och deras förverkliganden som driver världen framåt folkens, glöm inte det!!