Det är fantastiskt vad gott det kan göra att träffa en kär vän en kväll. Ingen mindre än min vän som mot sin vilja måste lägga oproportionerligt mycket av sin tid och sitt fokus på sin exman och deras problematiska relation, fick helt plötsligt loss lite tid och valde att spendera den med mig (tjohooo!!).
Sånt ger energi och livsglöd, och dagen efter fick jag fart i min skjortblus som legat och mognat lite i väntan på inspiration. Det som jag dragit på ett tag (kragen…) fick jag bara gjort helt plötsligt och i ett vingslag visste jag precis hur jag skulle göra.
Det är nämligen inte alltid lika enkelt att förstå sig på sybeskrivningarna, så det är bra om man kan tänka lite själv och pussla med sina erfarenheter.
Och efter några timmars pyssel var syprojekt nr 324 klart. Mönstret är nr 12 från Ottobre 5-2013 och blev riktigt bra. Skönt material, någon bomull-viskosblandning skulle jag tro (jag har ärvt tyget så jag vet inte riktigt).
Mmhmmm det kan se ut som det, men det är intet mindre än en påse innehållandes fyra liter jord inköpt till det facila priset av sjuttio kronor. That’s right, 70 bagis för en liten fjuttig påse med fyra liter i. Det ger ett literpris på 18 kronor litern.
Och vem i hela världen köper jord till det priset? Jo, jag. Men bara en gång, och det var idag, aldrig mer. Tanken var att handla hos min lokala blomsteraffär tvärs över gatan för att stödja henne istället för att gå till dom stora kedjorna, och det är klart att det kostar lite mer, men inte så här galet mycket mer.
För den som inte vet vad jord kostar, så får man 200 l för ca 125 kr på ställen som Plantagen och Blomsterlandet. Det är ett literpris på ca 63 öre, viss skillnad mot jättarna.
Visst har hon tvärs över gatan högre omkostnader per blomma för sin lilla butik än vad en Plantagen-butik har, men ett 30 ggr högre pris?! Njä, det är det inte värt.
Så det här gick på välgörenhetskontot i min ekonomiräkning. Hoppas verkligen att fröna vi ska sätta gror bra så det var någon nytta med det…
Visst är det förtvivlat med dagens ungdom? Det har det väl alltid varit, men nu är det väl värre än någonsin (vilket det också alltid är), du vet, med sociala media och sånt där? Facebook, Instagram, WhatsApp, YouTube och gud vet allt vad det heter?
Och det enda de gör där är att skriva konstiga förkortningar, lägga ut pinsamma bilder på varandra och mobbas!
Eller?
A är elva år. I hans klass använder dom WhatsApp, där dom har en grupp för hela klassen. Eller ja, dom har flera grupper och jag fattar nog inte riktigt skillnaden på grupperna men alla som vill vara med får det (om dom går i klassen). Det är många bilder på gulliga katter i olika sammanhang och andra (i mitt tycke) poänglösa posts, men emellanåt händer det något annat.
Som häromdagen, när en person, L, i klassen la ut i gruppen att hen inte mådde bra, inte tyckte sig vara värd något och funderade på om det var värt att fortsätta leva. Den efterföljande kommentarstråden var full av positiva kommentarer, och inte av typen ”å äsch nej du är finast vännen” och annat småytligt, utan värmande på riktigt. Som att dom tyckte L var en klok och bra människa, en vän att lita på och alla möjliga på riktigt fina kommentarer om hur dom värdesatte sin klasskamrat. Inte en enda tog ”chansen” att racka ner på en som mår dåligt eller göra putslustiga kommentarer på temat, utan alla var inne och kommenterade och gjorde sitt bästa för att rycka upp L.
Några uttryckte en självinsikt som överraskade mig när dom sa att dom själva inte hade så lätt att läsa av känslor så det var lite krångligt och att dom var glada över att L hade sagt till nu för då kunde dom ju försöka hjälpa till.
L återkom längre ner i tråden och tackade för stödet och sa att det är jobbigt och inte alltid så logiskt när man har återkommande depressioner.
Några saker slår mig:
För att den här personen ens ska våga uttrycka sin deppighet inför (nästan) hela klassen måste det finnas en väldigt tolerant miljö, annars hade L aldrig gjort det
Ingen gjorde narr av L, alla tog det på allvar, ett allvar som jag inte riktigt sett hos våra elvaåringar än så länge
Det här är sociala medier när dom är som bäst; någon slänger ut ett rop på hjälp och tjugo livbojar och händer sträcks ut inom loppet av några timmar
Jag har en vän som är mig så kär så kär. Men hon har fått annat på hjärnan och har inte tid för mig längre.
En smått instabil, maktgalen och oförutsägbar exman är det närmare bestämt som tar upp hennes tid, så hon inte har möjlighet att träffa mig längre. Eller så många andra heller för den delen – det blir lätt så när man måste dela sin tid mellan jobbet på dagtid och exmannens nycker (framför allt sms och chattmeddelanden) kvällstid och samtidigt hålla en trygg och entusiastisk fasad inför barnen.
Inte svårt att tänka sig att det inte blir så mycket energi över till annat då.
I helgen hade jag chansen att träffa henne, för hon var barnfri för första gången på länge. Men jag ville inte, och jag kan inte förklara varför.
Nu har helgen varit, chansen att träffa henne på ett tag är förbi. Och det känns mest tomt och sorgligt att det inte blev av, även om jag inte ångrar att jag inte hängde med henne och en kompis till henne in till stan för att gå i affärer (guuuuud så tråkigt). Inte lätt det där med vänskap.
Men jag är inte på topp just nu heller, och orkar inte hur mycket som helst så då orkar man väl inte dra i saker gissar jag.
När man har skapat får man förstöra, annars rubbas den kosmiska balansen. Jomen.
Demoleringen av väggen började redan på söndagen. Mycket tillfredsställande att ta bort den bit för bit, även om det var lite meckigt emellanåt. Tur man har en man som är stark som en häst och envis som en åsna så ökar chanserna att få resultat.
Utan att göra historien alltför långrandig så kan man säga att när barnen tröttnat på att banka gips blev det ett mer systematiskt destruerande, och några timmar senare hade vi konturerna av ett nytt kök – eller iallafall en ny matplats.
Looky looky – no wall!
Mycket jobb kvar innan det är färdigt, men vi kunde iallafall äta middag på den nya matplatsen innan vi åkte tillbaka hem till stan.
Alla har väl drömt om att få måla på väggarna inomhus? Ja inte med tråkig målarfärg och samma färg på hela väggen, men måla vad man vill, stort och grällt och hur som helst?
Ibland blir drömmar verklighet. Som tex när vi äntligen börjar göra slag i saken och röjer bort alla möbler framför den väggen vi på lite sikt vill slå ut så vi får ett stort fint kök.
Garderoben och de två hyllorna som stod där förut är nu inknölade i ett annat hörn i huset, och även frysen har fått ett nytt hem.
Och sen är det bara att rota fram alla gamla hobbyfärger (som var helt intorkade visade det sig), ritpennor och framför allt: Tuberna med akrylfärg som inte sett dagens ljus sedan H’s 7-årskalas… Och engagemanget var på hög nivå redan från början.
Om någon undrar varför barnen har mössa och jacka inomhus, så är det vid den här tidpunkten kanske 12 grader varmt inne. Kalla nätter och inte så mycket värme på i kåken, då blir det så.
Två timmar senare hade vi en fullklottrad vägg med både palmer, skattkistor, träd och en kärleksförklaring. Och nej, M står inte för Mamma längre *snyft*
Några timmar senare var vi färdigmålade och lyckliga och kunde betrakta vårt verk.
Något jag inte berättat om här är att jag numera är svärmor. Till en nioåring. Jaja barnäktenskap och allt sånt där, men det här var två nioåringar som gifte sig i samförstånd – på skoltid. En av dom var givetvis H, vem annars? Han fixade bröllopslunchen själv (fruktsallad), ordnade med vigselförrättare (en klasskompis klädd i lucialinne), en kör som sjöng temat ur Mendelsohns bröllopsmarsch, lånade kostym av en klasskompis och så vidare och så vidare.
Dom sa ja båda två, pussades, och nu är dom alltså gifta.
Den där driftigheten och ”gjennomføringsevnen” är underbar att se, och idag fick vi prov på den igen.
För några dagar sedan låg det ett brev med tre biljetter och en inbjudan i, på köksbordet:
Notera åldersangivelsen på biljetterna; det är skillnad på entrépris för barn och vuxna serru.
Och idag var det dags. Han (=vi) hade köpt kakor och blandat saft, Juni och Ingrids föräldrar hade fixat mackor och kaffe/te. Det skulle visst varit popcorn där någonstans också men det försvann.
Den syns lite dåligt där bakom, men kiosken är där – en omkullvält utemöbel med en bräda tvärsöver. Kreativt!
Allt det här sålde dom i den lilla kiosken dom hade satt upp före själva konserten. Dom VET att man säljer snacks och dricka före och att det är en viktig del i det att tjäna pengar… Så i praktiken betalade vi alltså för kakor vi redan köpt….jaja.
Ingrids pappa förstörde ändå allt när han köpte rubb och stubb för 200 kr och ställde ut kiosken till alla 😀
Välkomna in i kapitalismen, barn! Eller kanske socialismen – en som hade pengar betalade och delade ut till alla?! Eller bidragssvängen kanske?
Efter en stund var det dags för uppträdandet. Scenen var på en trapp som gick rätt in i en vägg (!) och där dom lagt ut en svart matta som dom hittade i en container på gården (hyresvärden håller tydligen på och renoverar en lägenhet). Stolarna vi satt på (eller skulle suttit på, dom var lite väl unkiga) var också fynd från samma container. Återvinning minsann.
Repertoaren var blandad; Laleh, Markus och Martinus (en svensk som sjunger på norskt nordlandsmål, inte illa!) och ett egenhändigt skrivet stycke av ett av barnen (kan inte skryta med att det var mitt barn tyvärr…).
Som avslutning uppförde dom ett litet teaterstycke också; skräddaren som skulle göra en rock men det bidde bara en tumme. Fast hos den här skräddaren bidde det ingenting. Det är tuffare nu för tiden, helt klart.
Fest efteråt med hämtpizza och läsk efter en väl genomförd föreställning, Bravo till mitt lilla projektledarbarn!
Sånt ger energi och livsglöd, och dagen efter fick jag fart i min skjortblus som legat och mognat lite i väntan på inspiration. Det som jag dragit på ett tag (kragen…) fick jag bara gjort helt plötsligt och i ett vingslag visste jag precis hur jag skulle göra.
