Cafébesök anno 2020

Ni minns trevliga, fullproppade caféer där man får leta en stund innan man hittar en plats, och sen sjunker ner i en stol/soffa/fåtölj med sin kaffekopp och något gott till? Sitter där länge medan man lyssnar på sorlet runtomkring, känner värmen från alla människor och ångande koppar?

Well, glöm det, det här är 2020 och då sysslar vi inte med sånt. Men vi har det luftigt och fint och sitter en bit ifrån varandra när vi pratar. Ångande koppar finns kvar, men dom är inte riktigt lika många samtidigt bara. Fler plexiglasskivor mellan gäster och personal också, och det är väl något som kommer leva kvar länge misstänker jag. För evigt kanske?

Ingen prestationsångest

I fredags var min sista dag på jobbet för det här året. Jag hade för många semesterdagar att ta ut, så jag passade på att göra en lång ledighet av det. En sanning med modifikation; på grund av rådande situation i ett projekt kommer jag jobba en del den här veckan också, men inga fler tiotimmarsdagar, det har det varit nog av de senaste två månaderna.

Ja, lussebullar utan djur i, smakar precis som dom med djur i

Men det gör att flyttlasset gått ner till Åsa, som är basen den närmaste tiden. Och med ankomsten här får jag som vanligt lite energi till annat som inte prioriterats innan. Så det blev faktiskt bakat! Både lussekatter, pepparkakor och matbröd.

Pepparkakorna kan jag inte ta åt mig äran av, de gjordes av Hannes och hans kompis som var här nere med oss i helgen. Hon hade gjort pepparkakor förut och var van att hjälpa till i köket, det märktes med all önskvärd (och icke önskvärd från somliga) tydlighet, vilket orsakade en del friktion kan man säga utan att avslöja för mycket.

Den här julen har alla möjligheter att bli precis så lugn och stilla som man behöver. Inga resor någonstans because Corona och inga besök på själva julen heller, och för några som brukar tillbringa större delen av sommarsemestern och julledigheten med att fara land och rike runt för att pussla ihop allt, så är det inte så tokigt ändå.

Det är däremot enormt tokigt och fruktansvärt tragiskt och smärtsamt att jag inte träffat min pappa och E på snart ett år (senast var julfirandet på Teneriffa 2019) och min mamma och T sen i mars nere på Cypern där vi var precis när Coronan bröt ut, och mina svärföräldrar har jag inte sett sen sportlovet. Träffa vänner är det sparsmakat med, någon enstaka här och där – mest en som redan haft Corona och kan förväntas vara immun, men i övrigt….

2020 är helt klart ett speciellt år som snart tack och lov går i graven snart, men det har också sina uppsidor som jag tror alla yrkesverksamma ändå sett som positivt – att vi har mer tid. Därmed kan jag helt utan prestationsångest fortsätta min semester med att baka knäck och kola och kanske till och med hinna misslyckas med en omgång eller två utan att det är någon kris. Ups and downs hela tiden.

Andra-adventsfika

Covid bla bla social distancing bla bla inte träffa någon bla bla

Så vi fick ha vårt glöggfika i Slottsskogen, vilket visade sig vara väldigt mysigt faktiskt. Inget vintermys precis eftersom vi lever i en del av landet där det inte finns snö, men ändå.

Skinnfällar på stockarna, alla hade med termosar med egen glögg så vi inte skulle vara nära eller röra vid varandra, samma sak med pepparkakor och lussebullar. Ungarna försvann iväg till Plikta snabbt som ögat, så kunde vi andra fika länge och prata. Sånt man inte slösat med det här året precis.

Kreativitet

Man måste ändå säga att vi det här året sett många fina kärleksyttringar och ”ta-hand-om-dig”-skyltar och annat som piggat upp i den trista vardagen. De stora ljusskyltarna på vägen in till Göteborg till exempel som brukar göra reklam för event har istället ett stort fint hjärta (och en uppmaning att hålla avstånd förstås), som ser så fint och värmande ut när man susar förbi.

Jag går till jobbet nu igen, för det är en rätt dålig arbetsmiljö att sitta hemma när man behöver två skärmar att jobba vid. Märk väl, jag GÅR till jobbet. Och när jag är där är vi 4-5 pers i ett utrymme gjort för ca 100 så det måste vara ok.

Utanför jobbet är det byggen på gång (som i hela Göteborg…), den nya Hisingsbron växer fram vid sidan av Göta Älv-bron, och rakt framför kontoret ett hotellbygge. Tråkigt kan man tycka, men så plötsligt…

I fönstren i hotellbygget har någon ställt ca 30 vita roll-ups och belyst dom med röda lampor så det blir ett hjärta. Det är så himla fint gjort, tänk att någon kommit på idén, fått lov att köpa in grejer och så räknat efter var dom behöver stå för att det ska bli ett hjärta, och så gjort det.

Det behövs så mycket i mörkret som är ute nu och det tunga i hela situationen vi är i, och jag är rätt säker på att det inte hade hänt ett vanligt år, utan att det är en fin bieffekt av det här hemska året. Lite mer medmänsklighet.

Så otroligt deprimerande

Nu är vi nio månader in i Coronaeländet. Det har gått rätt bra för mig så här långt (Generation X, remember?) men nu börjar det bli ganska tärande. Under några veckor tidigare i höstas var jag på jobbet nästan varje dag och det var fantastiskt. Att sitta i riktiga kontorsstolar, att ha skrivbord i rätt höjd, att säga hej till de 2-3 kollegor som också var inne (på en yta dimensionerad för 100)…var något som man tidigare ryckte på axlarna åt men som nu ses som något exotiskt och halvt ouppnåeligt…

Jag har lagt en del tid på att fundera över varför det känns så miserabelt just nu – det här har ju funkat bra hela våren och sommaren, så vad har hänt?

Ingenting.

Och DET är hela problemet.

Ingenting har hänt.

Inga nya intryck, inga möten med nya kollegor, inga nya samarbetspartners att lära känna, inga byggen eller entreprenader att besöka, fan inte ens några externa möten så man får se nya lokaler. Och när det börjar betraktas som spännande att se andra kontor, ja då är man svältfödd. I september hade vi föräldramöte i klassen (man fick träffas då), och efter det var det några av oss som fick sån feeling av att träffas (på ett FÖRÄLDRAMÖTE!) så vi gick ut och åt en bit i närområdet och hade en jättetrevlig kväll.

Ja nä det är väl de intrycken jag haft sen i mars. Två. Och det räcker inte. Bristen på intryck skapar tristess, tristess gör att man scrollar sin mobil mer än nödvändigt, scrollande på mobilen ger bekräftelse på saker man redan vet (att Trump är dum och Biden snäll, att man ska hålla sig hemma för att undvika Corona och att det blir regn imorgon), dvs inget nytt. Till slut sitter man fast och fördummas sakta men säkert, hjärnan ruttnar och depressionen sätter in.

Filterpodden | Lyssna här | Poddtoppen.seOch där är vi nu. På nåt sätt stängs hjärnan av och förmågan att se möjligheter försvinner. Man glömmer sina hobbies – Sy? Nä, tråkigt. Skriva? Om vad, har ingen inspiration. Sjunga? Kören är nedlagd igen.  

En sak kom jag på. EN. Att lyssna på podcasts. Några har lyckats fånga min uppmärksamhet och haft den goda smaken att inte vara sådär babbliga och flamsiga, och just nu sträcklyssnar jag på Filterpodden. Och DÄR någonstans väcks den lilla gnistan igen. Viljan att berätta en historia, att förmedla något. Lusten att bli journalist eller i alla fall skribent som poppar upp igen, gamla drömmar som aldrig kommer förverkligas men ändå, bra att drömma.

Men mest av allt, lite liv. Ett fönster öppet om att det finns något annat där ute, utanför hemmakontorets fängelse, andra frågor som är viktiga och intressanta  (apatiska flyktingbarn, nya droger, José Gonzales, anti-5G-rörelsen), och något rör sig där inuti tack och lov.

Jag är inte helt död iallafall, det finns hopp.

Kontorkontor

Som bekant har det varit en rätt märklig sommar. Och vår också för den delen och lär väl bli i höst med. Många far illa av att jobba hemifrån och känner sig isolerade eller har det dåligt hemma. Jag är glad att jag bor i Sverige där vi inte har stängt ner så mycket, där barnen har fått gå i skolan och näringsverksamheter har fått hålla öppet. Jag är förstås ledsen över alla som har dött, men det verkar ju som att många av dom som rapporterats döda i Sverige med Covid-19 som dödsorsak egentligen dött av andra orsaker men dessutom haft Covid-19 och då fått det som dödsorsak.

Inte vet jag, jag är inte ens hobbyepidemiolog – vårens garanterat hetaste sysselsättning världen över…

Men att det är lite annorlunda just nu är jag helt säker på.

Nu i veckan har jag varit på jobbet 4 av 5 dagar, och förra veckan 2-3 dagar eller nåt också. Trots att jag älskar att sitta hemma och jobba och egentligen inte har något behov av ett kontor så är det skönt att träffa lite kollegor. Ja för det går inte att träffa många kollegor ens om man vill, eftersom det bara är 8-10 pers per våningsplan. Men det är trevligt att prata lite över de tomma skrivborden, och det är praktiskt att ha tillgång till två skärmar och skrivare.

Men det är också skönt att vara hemma. Trots att min jobbpendling består av 15-20 min på cykel så känns det tydligt att dagarna blir mycket stressigare när jag måste ta mig till och från jobbet än när jag jobbar hemma. Vad ska då inte dom tycka som har en timme enkel väg?

Kaffet hemma är godare också. Men man jobbar för effektivt när man är hemma, det är inte heller bra. Man skippar alla pauser, kan liksom inte med att gå och lägga sig på soffan en kvart mitt på förmiddagen, medan man utan att tveka kan sitta i en soffa på jobbet och prata strunt med sina kollegor i en kvart då och då utan att känna dåligt samvete. Men hemma gäller andra regler. Jobba jobba jobba, möte, jobba, kort lunch, jobba jobba, och så slut. Och efter en sån dag är man generellt rätt slut, så kvällarna blir det ofta inte så mycket med.

Allt är helt klart annorlunda och det tar tid att anpassa sig.

Göteborgs Stad försöker få oss att gå mer

Det är mycket prat just nu om att coronapandemin inte på långa vägar är över. Att vi väntar på nästa våg, att det definitivt inte är över, men att alla börjar tröttna på restriktionerna. Restriktionerna som i ärlighetens namn inte är så hårda för tillfället, så de bör inte vara något problem att följa dom. Men jag ser ju hur jag själv börjar tulla lite på de gränser jag tidigare satt upp för mig själv – jag har åkt buss en gång, spårvagn fyra gånger (sen i mars alltså, inte per dag), och jag har träffat kompisar både hemma hos oss (utomhus) och hemma hos dom (inomhus). Så det finns anledning att bli påmind.

För att inte vara nära varandra och för att låta cyklarna bre ut sig lite mer i stan har Staden gjort lite insatser. Dom låter cyklarna bre ut sig mitt i gatan med fina, tydliga blå linjer och bilarna får maka på sig, mycket trevligt tycker jag.

De har också ställt upp skyltar som visar hur långt det är att gå i olika riktningar – antal minuter, inte meter, och dessutom har Västtrafik gjort om spårvagnskartan så den visar sträckningarna som vanligt fast med antal steg istället.

Enligt den kartan är det ca 4600 steg hemifrån och till jobbet, vilket stämmer ganska så precis, så man kan väl anta att den stämmer på övriga sträckor också. Bara att ta på sig skorna och ge sig ut och kolla!

Hur fn gör man egentligen i Corona-tider?

Utsikt i väntan på gäster

Det blev prat om att vi skulle få besök. Inte så långväga, men från stan iallafall, folk vi inte brukar träffa så ofta (vilka brukar man träffa ofta nu för tiden??!!) men gawd så kära vänner. Men så var det ju det här med coronan då.

Vädret skulle vara vackert så vi kunde sitta ute och äta, och planen var att grilla och innan dess vara nere på stranden och bada. Barn i åldern 3-12 år plus badsugna vuxna och 29-gradig värme gör gärna att man måste bada.

Så då kunde det väl inte vara så farligt då? Det skulle gå bra att hålla distansen, även om det är svårt, för det här är människor jag mer än gärna kramar. Men det fick bli en annan gång, nu var det umgänget som var det viktiga.

Och nere vid havet och på bryggorna går det ju rätt bra, plus att det inte var riktigt så många på bryggorna som jag trott. Perfekt. Där hände vi en bra stund och såg på när V 3 år kastade ut hink och spade i vattnet utan en tanke på hur dom skulle komma tillbaka igen, samt hade ett vakande öga på att han inte trillade i vattnet. Och jag inser att det är ljuvligt skönt att den tiden är bakom oss, att våra barn är stora nog för att simma själva utan att vi måste ha koll på dom hela tiden.

Uppe vid huset igen kommer den intressanta matlagningen. Även om vi inte var uppe i ansiktet på varandra så stod vi ju faktiskt i samma kök; jag skar grönsaker och N gjorde hamburgare av köttfärs, O och B stod med varsin öl och alla pratade. Inte riktigt Coronasäkert precis, även om det inte är en särskilt lång stund och även om vi stod vid olika bänkar, men det känns jobbigt ändå.

Så jag och B gick ut och spelade lite istället.

Lite ringrostigt kan man väl säga. Och inga 1,5 m mellan oss heller…Foto: Nicola Maniette

Vi har spelat tillsammans förut, många gånger i flera år som stråktrio tillsammans med A på viola, men det börjar bli några år sedan. Typ 15. Sedan några år tillbaka sjunger vi ihop i Haga Motettkör, men instrumenten har legat undangömda länge. Nostalgin och den underbara känslan det är att spela tillsammans var fantastisk…

De enda noterna vi hade var gamla stråkkvartettnoter från den tid då jag och A hade en stråkkvartett, innan trion med B, så det fick duga. Mendelsohns första stråkkvartett på endast två instrument är numera erövrat. Åhörarna var tårögda naturligtvis, men det är svårt att veta varför…

Middag utomhus förstås (man gör vad man kan) medan regnmolnen som skulle komma mullrade i fjärran utan att våga sig ända bort till vår lilla oas. Coronaångest, jajemen, men guuuuud vilken skön eftermiddag och kväll…

Bordet är 80 cm brett och vi sitter familjevis på var sin sida av bordet. Fan vet om det hjälper, men man måste ju leva också…

 

Äntligen sommar

Morgondopp

Så är det äntligen riktigt sommarväder, uppåt 30 grader. I löve it.

Bara det regnar emellanåt så vi inte får den där fruktansvärda brandrisken. Här på Västkusten regnade det en hel del förra helgen, så förutsättningarna för brand är väl lite sämre än på andra håll, men några dagars hetta så är det kört. Hoppas på regn imorgon.

Mitt projekt med att bli en badtant går rätt dåligt. Jag avskyr att bada i för kallt vatten, men jag kände mig väääldigt modig i morse när jag, O och H var nere vid halv åtta och tog oss ett dopp. Det var…hur är det man säger…UPPFRISKANDE….just det, det var det. Dvs rätt kallt, men det gick utan att fötterna domnade och otroligt skönt efteråt. Jag måste bli en badtant.

Det var för övrigt en riktig badtant nere samtidigt som oss, en som såg ut och agerade precis som en badtant ska. En veteran i badrock, badmössa och tofflor, som lugnt vandrar ner på stranden, droppar badrock och tofflor utan att stanna upp nämnvärt. Så går hon rätt ut i vattnet utan att tveka tills vattnet är i höfthöjd ungefär, då hon lugnt lägger sig bakåt och doppar sig. Simmar en stund, lugna metodiska tag (hon tycker uppenbarligen inte att det är så kallt som jag tycker), vänder sen om, går upp, badrock och tofflor på och går hem lika lugnt som hon kom ner. Min idol.

Somliga av oss har ju inte semester än, så några timmar med kontorsarbete var nödvändigt innan det fick bli en mycket tidig fredag, och sen på’t igen – ner till stranden. Gott om plats på stranden närmast oss, lite mer folk på piren och stranden längre bort, och jag törs inte tänka på hur mycket det är på Vita Sand nere i Åsa centrum, men här är det inget problem att hålla avstånd.

Storavik i Åsa

Hade ju varit trevligt att ha gäster, hade ju varit trevligt med besök från Oslo, Stockholm, Hälsingland eller andra ställen, men nej. Efter pratet om att vilken blodgrupp man har påverkar hur man klarar Covid-19 så blev jag (om möjligt) ännu mer försiktig. Tankarna nu är visst att personer med blodgrupp 0 klarar sig bättre än dom med A, för A saknar motstånd mot något som 0 har. Blodgrupp B pratar man inte ens om för det är så få (0+A är 85% av Sveriges befolkning), men det är sannolikt samma för dom fast ett annat motstånd som B saknar. 0 är tydligen grejen. Jag har AB, så då är det väl två saker jag saknar då, och det kanske inte är så käckt.

Upp i huset en stund medan dagen svalnar (25 grader fortfarande kl 20), sen ett kvällsdopp. Fler än vi som tänkte samma sak.

O och H badade, men inte jag. Jag är ju ingen riktig badtant, så jag passade. För svalt i luften, säkert inte mer än 23 grader och svalkande fläkt.

Pusselterapi

Så jag började med ett nytt pussel. Jag har lagt om de pussel jag har så många gånger nu så det fick räcka och jag köpte mig ett nytt. Påhittat San Fransisco-motiv som såg fint ut på nätet men som visade sig ha en bedrövlig kvalitet.

Jag frångick principen att köpa Ravensburger-pussel, egentligen bara för att alla var slutsålda, och det blev ett Clementoni istället. Alltid lär man sig något nytt, tänker jag.

Och det har jag gjort, nämligen: Köp inte Clementoni, håll fast vid Ravensburger. Mycket bättre fotokvalitet och bättre pussel med bitar om inte faller isär hela tiden.

Fotot är av kass kvalitet och blir väldigt suddigt när det är utsmetat på 3000 bitar, så det är rätt tråkigt att lägga det.

Men, skam den som ger sig, så jag håller på. Började på allvar i tisdags, då såg det ut så här; lite spridda skurar, kanten lagd, börjat lite på spårvagnen och bilen samt den väldigt reflekterande marken och lite himmel.

Några dagar senare ser det ut så här:

Det tar sig så sakteliga, men nu måste jag börja antingen med den bruna husfasaden till höger eller till stadsmotiven i mitten. Svårt val, båda känns ganska trista.