Pusselterapi

Så jag började med ett nytt pussel. Jag har lagt om de pussel jag har så många gånger nu så det fick räcka och jag köpte mig ett nytt. Påhittat San Fransisco-motiv som såg fint ut på nätet men som visade sig ha en bedrövlig kvalitet.

Jag frångick principen att köpa Ravensburger-pussel, egentligen bara för att alla var slutsålda, och det blev ett Clementoni istället. Alltid lär man sig något nytt, tänker jag.

Och det har jag gjort, nämligen: Köp inte Clementoni, håll fast vid Ravensburger. Mycket bättre fotokvalitet och bättre pussel med bitar om inte faller isär hela tiden.

Fotot är av kass kvalitet och blir väldigt suddigt när det är utsmetat på 3000 bitar, så det är rätt tråkigt att lägga det.

Men, skam den som ger sig, så jag håller på. Började på allvar i tisdags, då såg det ut så här; lite spridda skurar, kanten lagd, börjat lite på spårvagnen och bilen samt den väldigt reflekterande marken och lite himmel.

Några dagar senare ser det ut så här:

Det tar sig så sakteliga, men nu måste jag börja antingen med den bruna husfasaden till höger eller till stadsmotiven i mitten. Svårt val, båda känns ganska trista.

Bryter isoleringen

Det är en kille i vårt kvarter som har öppnat ett café. Javisst, ett café till i Linnéstan, hur i all världen ska han kunna konkurrera…Men det är ett väldigt skönt litet fik, och just nu är det väldigt bra (för mig) att han inte har så många gäster, även om jag hoppas att han ska ha det snart för jag vill väldigt gärna att hans fik överlever.

Och idag tröttnade jag på hemmakontoret, tog min lilla läsplatta laddad med en rapport jag skulle läsa och grubbla på och gick ner och satte mig på fiket.

Det är ett pyttelitet ställe, fyra tvåmansbord och det är det hela, plus en liten uteservering som det tyvärr var alldeles för kallt för att sitta vid idag, men ändå.

Jag tog det ena tvåmansbordet i ett hörn, och sen satt andra vid ett annat tvåmansbord så långt ifrån varandra som möjligt. 2 meters avstånd? Nä men en och en halv iallafall, kändes ändå tryggt.

Ruskigt skönt att komma ut lite och låtsas som att allt var som vanligt en timme. Även om jag hela tiden var beredd på att gå om det skulle komma fler gäster än vi som redan var där…

Något att fira? Nä.

Idag firar jag 8 veckor med hemmakontor!! Konfetti till alla!!

Eller kanske inte bara tjoho nä. För hur mycket jag än älskar att ha hemmakontor så börjar vissa tecken att visa sig som tyder på att det kanske inte är jättebra under så här lång tid.

Men jag lär mig mycket. Till exempel att det finns en anledning till att det är speciella kontorsstolar på ett kontor (och inte köksstolar) och att dom där stolarna gör underverk för ryggmuskler och ryggslut. Jag lär mig också hur tråkigt det är att laga mat varje dag (det visste jag redan men det blir så mycket tydligare nu) och jag inser att vi nog går ut och äter lite då och då för att lätta på det där tråkiga.

Fast inte nu då förstås, nu är det närmaste vi kommit ”att gå på restaurang” att hämta pizza på (den överfulla) pizzerian nere i Åsa… Känns inte bra att gå in där, kan inte förstå folk som står där inne och hänger och väntar på sina pizzor. Jag står utanför och kikar in tills jag ser att det står en trave där som ser ut som vår, då kastar jag mig in, betalar och rusar ut. Ser förmodligen lite stressad ut, men det bjuder jag på – jag ÄR ju stressad.

Jag tror också att man är lite smådeprimerad hela tiden; stressen över att råka få viruset, stressen över att mannen inte har något jobb, deppig över att man inte får träffa sina nära och kära – webfika och dito AW i all ära, men att träffas och kramas…

8 veckor and counting. Just nu är det påbjudet med hemmaarbete till 16 augusti, så mer konfetti lär det bli.

Shoppingångest i coronatider

Så. Barnen växer tydligen även fast det är coronastopp för övrigt, och nu har vi kommit till en punkt där dom faktiskt inte har några skor att ha på sig på gymnastiken. Adam växer dessutom som ett ogräs på längden, så snart är det bye-bye till alla byxor men inte än tack och lov. Har vi tur hinner han till sommaren och då är det shorts som gäller om han får bestämma, även om det är 10 grader och regnar småspik – det är ju sommar!

Men, gympaskor. Första tanken är att handla på nätet förstås. Andra tanken är att det blir et j*dra skickande fram och tillbaka innan man har hittat rätt skor så nä tack. Alla köpcentra står väl tomma nu ändå, så det borde väl funka att gå dit? Hörde mig för lite i göteborgsgrupper på facebook hur mycket folk det var ute om dom visste, och alla sa att det var väldigt tomt överallt plus att dom stänger 18 istället för 20 som dom brukar.

Så vi tog en tur till Frölunda Torg igår.

Ångest 1: Spårvagnen. Det går 3 linjer till Frölunda, en av dom går hemifrån oss. Jag sa till barnen att om det är för mycket folk på vagnen så tar vi nästa, men det var okej. Om folk hade spritt ut sig lite bättre hade det gått att hålla 2 m, men det var faktiskt inte möjligt.

Jag tryckte mig mot dörren typ för att hålla mig så långt bort från folk som jag kunde, men vad hjälper det när övriga inte alls bryr sig om att hålla avstånd, utan glatt kommer närmare.

Fruktansvärt ångestframkallande.

Foto: Göteborg Direkt

Ångest 2: Frölunda Torg. Jag tyckte att jag hade gjort research innan, och alla sa att det var väldigt lite folk där. Och det kanske det var jämfört med hur det brukar vara, men det var verkligen inte tomt eller ens i närheten. Och även här har folk inget vett när det gäller säkerhetszon – dom ställer sig tätt bakom i rulltrappan (och vad hjälper det då att jag har tagit 2 m till framförvarande?!), går nära i butiker och så vidare.

Skitläskigt. Jag är jätterädd för den här sjukdomen men ungarna måste ha nya kläder. Att beställa på nätet är väl bra, men med tanke på hur mycket folk det är i kiosken som är vårt utlämningsställe, så är det tveksamt om det är en bättre lösning.

Men. Det var nästan större trängsel (ok, trängsel är ett starkt ord här, det var verkligen ingen trängsel) på dom öppna ytorna/transportsträckorna än inne i butikerna där det var mer luft. Så vi fick köpt gympaskor, sommarskor, shorts, kalsonger och strumpor. Middag på McDonald’s, handsprit högt upp i handväskan och frekvent använt.

Så nu tänker jag sitta i karantän i 2 veckor igen för att se om jag blivit smittad. Och sen aldrig gå i ett shoppingcenter förrän det här är över, för nu klarar sig barnen över sommaren iallafall innan dom behöver nya skor igen för att dom har vuxit ur…

Det ÄR inte över än, ok?

Det är slitsamt att följa med i alla kurvor och grafer. Trots ett antal år på teknisk högskola där man får mer än sin beskärda del av grafer över allt möjligt, så har jag nog aldrig sett så många exponentiella kurvor på så kort tid som de senaste månaderna.

Känns bekant? Liggande stapeldiagram, den där kurvan som ska plattas till, och andra kurvor som skjuter i höjden, alla med olika fördröjning för att hävda olika länders duktighet eller brist på dito. Alla twittrare som ba ”Jag är ingen immunolog, men…” och som ser som sin självklara rätt att mena hur man bör hantera det här.

Och den amerikanske presidenten *tar mig för pannan* som väl slår alla rekord i dumhet, lögner och ignorans nu, värre än någonsin. Men men, det är ett helt hav mellan oss och honom, så what could POSSIBLY go wrong…

Men grejen är att vi inte vet hur vi ska hantera det här. Vi har alla hittat någon slags vardag där vi inte träffar människor (okej, låååångt från alla, det är trångt på uteserveringarna i vårsolen har jag förstått), det känns som att det är det vanliga nu, och då börjar man slappna av.

Jag skriker inte åt mina barn att tvätta händerna varje dag dom kommer hem från skolan längre (vilket jag borde, för dom är i den åldern då dom inte gör något dom inte blir tjatade på), jag har till och med varit i en affär förra lördagen med alldeles för mycket folk i, väldigt ångestfyllt, och idag tänkte jag tanken att ”Man kanske ska åka in till kontoret någon dag”.

Sen hade jag telefonmöte med några kollegor, där E berättade om sina två vänner i 50-årsåldern, båda vid mycket god fysisk hälsa, som just dött i Covid-19 efter några dagar på sjukhus. Och då kändes det inte så viktigt längre att komma in till kontoret.

Norge öppnar småskolan efter att dom sett att det funkat i Sverige (tack för att vi får vara försökskaniner 🙂 ), amerikanska stater öppnar en massa igen för att dom menar att det är deras individualistiska rätt att få röra sig som dom vill och att det är kommunistiska och socialistiska terroristmetoder att beröva dom deras frihet.

Va fan säger man.

Ingenting, antar jag.

Så jag kryper ihop i mitt lilla hus igen, lämnar mitt bidrag till samhällets överlevnad genom att fortsätta att träffa de andra tre i min familj och ingen mer än det, och inser att jag trivs rätt bra med det.

Jag vet inte vad det är för fel på mig; jag tycker det är jätteskönt att sitta hemma och jobba, ha kollegorna på Skype, mail eller telefon, hålla möten nästan som vanligt, planera verksamheten som vanligt…allt är som vanligt, förutom att kontoret är i köket (noll resväg till jobbet och jättevacker utsikt – yayyy!) och jag inte får åka runt i Europa som en del av mitt jobb längre (buuu). Jag gör färre utskrifter på skrivaren (=0 eftersom vi inte har någon skrivare hemma…) vilket väl är bra och räddar några träd, och så läser jag om glada maneter i Venedig. En liten happy-story trots allt elände.

Ja åsså dom där studenterna som menar att dom är berövade det största ögonblicket i sina liv när dom inte får stå fulla på flak och sjunga….och som skickar ut budskap på skolor om att dom ska trotsa förbudet att samlas. Vaf*n har dom för pulver i skallen – tänk liiiite större än dig själv någon gång….tänk på…din farmor tex?

 

Nere i Åsa igen

Ja jag vet att man inte ska resa, men när det är ett ställe vi bor halvtid på under vår/sommar-halvåret så betraktar jag det som en bostad, inte ett resmål. Så jag och Hannes åkte ner i torsdags för att fortsätta hålla oss undan folk.

Och jag tror det går ganska bra för mig att hålla mig undan. Sedan 15 mars har jag träffat en handfull människor förutom min familj, och det är folk som jobbar på Apoteket, Hemköp och Repris (en second-handbutik i vårt kvarter), fler än så har jag inte träffat. De gånger jag varit på dom ställena är ytterst få, och bara på tider då det varit väldigt få människor där i övrigt. Typ 21:30 på Hemköp och liknande.

Så jag känner mig ganska trygg på att jag gör det jag kan för att hålla min del av avtalet med sjukvården – den att dom går till jobbet om jag stannar hemma. Hemma är sedan 2 april Åsa mao, och här tänker jag stanna i överskådlig framtid, iallafall juni ut om min arbetsgivare låter mig ha hemmakontor så länge.

Hemmakontor ja. Så här ser det ut:

Ja det blev ju ett pusselläggande också för att ha något att göra på lediga stunder. För det mesta är pusslet ihoprullat och ligger fint på ena änden av bordet, men det här är min sysselsättning den närmaste tiden på lediga stunder!

Permitteringstider igen

Det är märkliga tider. Från att ena dagen ha jobb och inkomst i något som verkade vara ohotat av det mesta (utveckla programvara till elbilar) så var maken uppsagd. Konsult, så det är klart att det är dom som ryker först.

Men det betyder att han är uppsagd och utan kontrakt efter april, och på 50% fram till dess. Det var väl inte helt oväntat – när företag började få coronapanik kändes det som att det bara var en tidsfråga, så vi hade redan gjort matematiken och visste att vi skulle klara oss.

Jag har varit permitterad förut och vet att det inte är roligt. 2008 när allt kraschade den gången jobbade jag på IndustriPlan i Asker och fick gå utan lön. Det var ett undantag till den vanliga arbetstryggheten som mindre företag fick göra för att reducera utgifterna i en period. Jag minns inte hur länge det var, men det var tufft för ekonomin, det minns jag.

Och nu är det dags igen, men ekonomin är bättre nu än den var då, så vi klarar oss ett tag. När bankerna kommer med amorteringsfrihet i april, maj och juni ser det ljusare ut (hoppas amorteringsfriheten varar längre), och eftersom O är anställd i vårt aktiebolag så permitterar vi honom pga att han blivit av med jobbet som följd av corona och staten stöttar upp.

Det är konstiga tider, men på nåt sätt verkar det som att det kommer bli ungefär som vanligt ett tag, förutom att han inte har något jobb att gå till. Men det kommer väl det med.

Jag blir så provocerad

Här gör man vad man kan för att bidra när Folkhälsomyndigheten säger att man ska hålla sig hemma och inte träffa folk. När jag kom hem från Cypern satt jag helt ensam nere i Åsa utan min familj i en vecka och träffade inte en människa. Jo jag hämtade pizza en gång, inte för att jag behövde maten men för att det skreks så mycket om att man skulle stödja sina lokala restauranger (och här i Åsa har vi bara tre…) så då köpte jag pizza och hämtade. Helt poänglöst, dom hade jättemycket folk där så jag hade gott kunnat skippa det, men det var i all välmening och jag visste ju inte förrän jag kom dit att det var fullt med folk.

Jag jobbar hemifrån, går inte ut annat än till Apoteket och Hemköp. Nåväl, Apoteket har jag varit på 3-4 gånger för att hämta ut recept men där glömde jag först att ta med leg, nästa gång hade dom datorhaveri och kunde inte expediera recept, tredje gången var min medicin slut och tillslut fjärde gången (igår) fick jag ut det jag behövde. Så det var bara menat att bli ett besök.

Så läser man om folk som åker till Åre. Friluftsliv i all ära, jag är själv ute och motionerar mycket mer nu än annars, men trängas i liftköer och på After Ski?! Gör hellre saker som man gör väldigt få personer; åk längdskidor, gå uppför och åk ner (Randonnee) men undvik att vara med och bilda folkmassor. För övrigt kan jag inte fatta att After Ski och annat var öppet SÅ länge som det var, när kommunen själv bad att dom skulle stänga en hel vecka innan dom faktiskt gjorde det, men det var väl pengar som styrde gissar jag.

YB Södermalm på Twitter igår 27 mars

Okej, Åre har stängt, gästerna har åkt hem. Men övriga landet är väl ändå ödsligt på krogfronten om kvällarna? Oh no, så verkar det inte vara. Jag ser många inlägg i sociala medier där folk frågar efter trevliga restauranger med mycket folk, och när dom får motfrågor om ”är det verkligen smart att gå ut” så svarar dom att ”men man kan ju inte sluta leva!”.

Nä det kan man inte, men man kan tänka ett steg längre och tex gå till restauranger där det är glest med folk eller ta take-away – inte medvetet söka upp folksamlingar. Bara för att man är 35 år och odödlig betyder det inte att alla andra är det, och jag blir så jävla provocerad av hur folk inte tänker längre än så. Att så många bara tänker att dom själva ska fortsätta sitt liv som vanligt.

Sen har vi ju dom virala tanterna i Östermalmshallen, sannolikt 80+ som bara MÅSTE ha sin rökta ål. (Var inte ål utrotningshotat förresten? Det finns säkert en sort som inte är det) Skönt för dom att dom är friska, men det kanske inte alla andra som är där inne är.  Det är helt otroligt hur världsfrånvända dom är som dels är i en saluhall fast dom är gott och väl över 70 och ska hålla sig hemma (dom också), dels säger att dom inte tror att smittan har kommit hit än (Stockholm är väl fortfarande epicentrum i Sverige om inte jag sett fel, men hon menar kanske Östermalm?) och sen en som menar att ”jag är generellt väldigt frisk av mig” och att det är anledning nog till att inte hålla sig hemma.

DET HÄR ÄR INTE SOM VANLIGT, hur har dom undgått att märka det?? Jag har skrattat så jag gråter åt det där klippet, men jag ska låta bli att lägga ut det, dom har sannolikt lidit tillräckligt redan för sina uttalanden.

Vi har ett kollektivt ansvar att hålla oss undan i mesta möjliga mån. Bara för att man själv är frisk betyder inte det att man kommer fortsätta vara det. De flesta av oss kommer få Covid-19, och de flesta av oss kommer överleva det, men alla dom som inte kommer göra det? Hade det inte varit bättre att dom sluppit få det från början?! Det är våra mammor och pappor, farmödrar och morfäder vi snackar om här. Jag vill iallafall ha mina kvar så länge som möjligt, det är säkert.

Sen tänker jag att om vi i Sverige nu fortfarande får lov att gå ut, vi får gå på caféer och restauranger, vi får motionera utomhus och gå promenader – kan vi då inte använda det förtroendet med förnuft? Om vi inte gör det och smittan galopperar även i Sverige står vi kanske där helt plötsligt med poliser som patrullerar gatorna för att se till att vi håller oss inomhus. Och det vill iallafall inte jag.

Snälla alla, följ rekommendationerna från FoHM…

Heja Generation X, äntligen är det vår tid

För ett tag sen kom en rolig artikel ut på UpWorthy, som refererade till att vi nu skulle stanna hemma (social distancing ni vet) och inte träffa folk, och hur generationerna hanterar det här. I all korthet var deras slutsats att Boomers och Millennials över huvud taget inte kan hantera det men att Generation X är byggd för det här och nu är det vår tid att glänsa 🙂

GenX är den lite bortglömda, inklämda generationen mellan (Baby)Boomers (ungefär 1944-1964) och Millennials (ungefär 1980-1994).

GenX är nyckelbarnen, den första generationen där båda föräldrarna arbetade utanför hemmet, skilsmässogenerationen (inte många av mina jämnåriga som har gifta föräldrar) som när föräldrarna bildade nya familjer fick bonussyskon till höger och vänster och anpassa sig och gilla läget. Vi hade ingen daytime TV att underhålla oss med när vi var hemma från skolan,  utan var rätt bra på att underhålla oss själva. Vi hade inte heller internet förstås, utan det kom när vi var vuxna men fortfarande så unga att vi kunde hänga med i den nya tekniken.

Det är det någon i alla tweets’en under artikeln som påpekar också – vi är generationen som både förstår den nya tekniken och kan leva utan den. Fast fn vet om jag hade klarat mig utan mobilen… ingen regel utan undantag antar jag. Vilket jag för att undvika att få kränkta millennials att skrika Boomer åt mig, verkligen vill understryka: Ingen regel utan undantag.

Så nu är det vår tid! Vi har inget behov av att träffa folk, vi önskar redan att vi kunde jobba hemifrån jämt och vi anpassar oss när hela familjen blir instängd i samma lilla bostad. Social distancing är vår grej.

Själv njuter jag ohämmat av att äntligen få lov att jobba hemifrån jämt. Jag har inget som helst behov av att vara i samma lokal som mina kollegor – vi jobbar ju ändå inte tillsammans mer än 2, högst 3 personer, i övrigt har man hos oss sitt jobbnätverk på distans i vilket fall.

Sök på #GenX på Twitter ifall du är jämngammal med mig. Hög igenkänningsfaktor utlovas 😀

 

Isolationen är över (för den här gången?)

Så kom då dagen då maken tyckte att ”Behöver du verkligen vara i karantän längre?” Vad ska man säga? Vad är sanningen? Ingen vet, är väl närmast sanningen. Jag förstår att han vill att jag kommer så han slipper laga mat varje dag (ingen av oss är förtjusta i vardagsmatlagningen – men vilken förälder är det?), men hur var det nu med det där ”två veckor i karantän”?

Jag är så himla laglydig. Om någon överhet av något slag säger att alla ska göra på ett visst sätt, så gör jag det. Är det röd gubbe så går jag inte över gatan – för det får man inte. Eller, okej, det gör jag numera, men jag tänker varje gång jag gör det att ”jaha nu får du skylla dig själv om du blir överkörd”, och om det kör förbi en polisbil där poliserna ser att jag går mot rött så skäms jag. Jag vet att dom struntar fullständigt i vad jag håller på med, men auktoriteten som kommer med polisbilen räcker för mig.

Så när vi nu har en rätt speciell situation där man ska vara i två veckors karantän om man varit utomlands (eller är det fortfarande bara Italien osv som gäller?) och mitt agerande handlar om liv och död för somliga – ska man verkligen bryta det då?

Jag ringde Previa som är vår sjukvårdspartner på jobbet. Förutom att hantera sjukskrivningar man man få sjukvårdsrådgivning där, och möjligheterna att komma fram där är väl bättre än på 1177 antar jag. Den snälla sjuksköterskan som svarade hade inte mycket mer information än vad de flesta har – inte så konstigt kanske när det ändrar sig så snabbt, men det hon sa var intressant.

Hennes kontrollfråga var om jag varit sjuk. Ja, väldigt förkyld måndag-onsdag efter att jag kom hem, sovit ganska mycket, mycket huvudvärk. Ingen hosta, inga lungproblem utöver den vanliga astman, frisk torsdag-fredag helt utan de tidigare bekymren.

Då var hennes resonemang att ”eftersom du varit sjuk redan sedan du kom hem och blivit frisk, så bör det nog vara ok att du åker till din familj när du varit frisk i två dagar”. Att hon slänger in lite ”bör”, ”nog” och säkert några fler mjukisar som jag glömt är okej, det finns ingen som har klara besked i dessa dagar. Men hon byggde sin slutsats på just det att jag redan varit sjuk, även om det kunde varit vilken förkylning som helst som man gärna får när man flugit.

Så imorgon ska jag träffa dom andra för första gången på två veckor och därmed bryta min (självvalda) isolering. Det ska såklart bli underbart att träffa dom igen, men det är otroligt vad bra jag trivs i mitt eget sällskap också…