Kontorkontor

Som bekant har det varit en rätt märklig sommar. Och vår också för den delen och lär väl bli i höst med. Många far illa av att jobba hemifrån och känner sig isolerade eller har det dåligt hemma. Jag är glad att jag bor i Sverige där vi inte har stängt ner så mycket, där barnen har fått gå i skolan och näringsverksamheter har fått hålla öppet. Jag är förstås ledsen över alla som har dött, men det verkar ju som att många av dom som rapporterats döda i Sverige med Covid-19 som dödsorsak egentligen dött av andra orsaker men dessutom haft Covid-19 och då fått det som dödsorsak.

Inte vet jag, jag är inte ens hobbyepidemiolog – vårens garanterat hetaste sysselsättning världen över…

Men att det är lite annorlunda just nu är jag helt säker på.

Nu i veckan har jag varit på jobbet 4 av 5 dagar, och förra veckan 2-3 dagar eller nåt också. Trots att jag älskar att sitta hemma och jobba och egentligen inte har något behov av ett kontor så är det skönt att träffa lite kollegor. Ja för det går inte att träffa många kollegor ens om man vill, eftersom det bara är 8-10 pers per våningsplan. Men det är trevligt att prata lite över de tomma skrivborden, och det är praktiskt att ha tillgång till två skärmar och skrivare.

Men det är också skönt att vara hemma. Trots att min jobbpendling består av 15-20 min på cykel så känns det tydligt att dagarna blir mycket stressigare när jag måste ta mig till och från jobbet än när jag jobbar hemma. Vad ska då inte dom tycka som har en timme enkel väg?

Kaffet hemma är godare också. Men man jobbar för effektivt när man är hemma, det är inte heller bra. Man skippar alla pauser, kan liksom inte med att gå och lägga sig på soffan en kvart mitt på förmiddagen, medan man utan att tveka kan sitta i en soffa på jobbet och prata strunt med sina kollegor i en kvart då och då utan att känna dåligt samvete. Men hemma gäller andra regler. Jobba jobba jobba, möte, jobba, kort lunch, jobba jobba, och så slut. Och efter en sån dag är man generellt rätt slut, så kvällarna blir det ofta inte så mycket med.

Allt är helt klart annorlunda och det tar tid att anpassa sig.

Göteborgs Stad försöker få oss att gå mer

Det är mycket prat just nu om att coronapandemin inte på långa vägar är över. Att vi väntar på nästa våg, att det definitivt inte är över, men att alla börjar tröttna på restriktionerna. Restriktionerna som i ärlighetens namn inte är så hårda för tillfället, så de bör inte vara något problem att följa dom. Men jag ser ju hur jag själv börjar tulla lite på de gränser jag tidigare satt upp för mig själv – jag har åkt buss en gång, spårvagn fyra gånger (sen i mars alltså, inte per dag), och jag har träffat kompisar både hemma hos oss (utomhus) och hemma hos dom (inomhus). Så det finns anledning att bli påmind.

För att inte vara nära varandra och för att låta cyklarna bre ut sig lite mer i stan har Staden gjort lite insatser. Dom låter cyklarna bre ut sig mitt i gatan med fina, tydliga blå linjer och bilarna får maka på sig, mycket trevligt tycker jag.

De har också ställt upp skyltar som visar hur långt det är att gå i olika riktningar – antal minuter, inte meter, och dessutom har Västtrafik gjort om spårvagnskartan så den visar sträckningarna som vanligt fast med antal steg istället.

Enligt den kartan är det ca 4600 steg hemifrån och till jobbet, vilket stämmer ganska så precis, så man kan väl anta att den stämmer på övriga sträckor också. Bara att ta på sig skorna och ge sig ut och kolla!

Hur fn gör man egentligen i Corona-tider?

Utsikt i väntan på gäster

Det blev prat om att vi skulle få besök. Inte så långväga, men från stan iallafall, folk vi inte brukar träffa så ofta (vilka brukar man träffa ofta nu för tiden??!!) men gawd så kära vänner. Men så var det ju det här med coronan då.

Vädret skulle vara vackert så vi kunde sitta ute och äta, och planen var att grilla och innan dess vara nere på stranden och bada. Barn i åldern 3-12 år plus badsugna vuxna och 29-gradig värme gör gärna att man måste bada.

Så då kunde det väl inte vara så farligt då? Det skulle gå bra att hålla distansen, även om det är svårt, för det här är människor jag mer än gärna kramar. Men det fick bli en annan gång, nu var det umgänget som var det viktiga.

Och nere vid havet och på bryggorna går det ju rätt bra, plus att det inte var riktigt så många på bryggorna som jag trott. Perfekt. Där hände vi en bra stund och såg på när V 3 år kastade ut hink och spade i vattnet utan en tanke på hur dom skulle komma tillbaka igen, samt hade ett vakande öga på att han inte trillade i vattnet. Och jag inser att det är ljuvligt skönt att den tiden är bakom oss, att våra barn är stora nog för att simma själva utan att vi måste ha koll på dom hela tiden.

Uppe vid huset igen kommer den intressanta matlagningen. Även om vi inte var uppe i ansiktet på varandra så stod vi ju faktiskt i samma kök; jag skar grönsaker och N gjorde hamburgare av köttfärs, O och B stod med varsin öl och alla pratade. Inte riktigt Coronasäkert precis, även om det inte är en särskilt lång stund och även om vi stod vid olika bänkar, men det känns jobbigt ändå.

Så jag och B gick ut och spelade lite istället.

Lite ringrostigt kan man väl säga. Och inga 1,5 m mellan oss heller…Foto: Nicola Maniette

Vi har spelat tillsammans förut, många gånger i flera år som stråktrio tillsammans med A på viola, men det börjar bli några år sedan. Typ 15. Sedan några år tillbaka sjunger vi ihop i Haga Motettkör, men instrumenten har legat undangömda länge. Nostalgin och den underbara känslan det är att spela tillsammans var fantastisk…

De enda noterna vi hade var gamla stråkkvartettnoter från den tid då jag och A hade en stråkkvartett, innan trion med B, så det fick duga. Mendelsohns första stråkkvartett på endast två instrument är numera erövrat. Åhörarna var tårögda naturligtvis, men det är svårt att veta varför…

Middag utomhus förstås (man gör vad man kan) medan regnmolnen som skulle komma mullrade i fjärran utan att våga sig ända bort till vår lilla oas. Coronaångest, jajemen, men guuuuud vilken skön eftermiddag och kväll…

Bordet är 80 cm brett och vi sitter familjevis på var sin sida av bordet. Fan vet om det hjälper, men man måste ju leva också…

 

Äntligen sommar

Morgondopp

Så är det äntligen riktigt sommarväder, uppåt 30 grader. I löve it.

Bara det regnar emellanåt så vi inte får den där fruktansvärda brandrisken. Här på Västkusten regnade det en hel del förra helgen, så förutsättningarna för brand är väl lite sämre än på andra håll, men några dagars hetta så är det kört. Hoppas på regn imorgon.

Mitt projekt med att bli en badtant går rätt dåligt. Jag avskyr att bada i för kallt vatten, men jag kände mig väääldigt modig i morse när jag, O och H var nere vid halv åtta och tog oss ett dopp. Det var…hur är det man säger…UPPFRISKANDE….just det, det var det. Dvs rätt kallt, men det gick utan att fötterna domnade och otroligt skönt efteråt. Jag måste bli en badtant.

Det var för övrigt en riktig badtant nere samtidigt som oss, en som såg ut och agerade precis som en badtant ska. En veteran i badrock, badmössa och tofflor, som lugnt vandrar ner på stranden, droppar badrock och tofflor utan att stanna upp nämnvärt. Så går hon rätt ut i vattnet utan att tveka tills vattnet är i höfthöjd ungefär, då hon lugnt lägger sig bakåt och doppar sig. Simmar en stund, lugna metodiska tag (hon tycker uppenbarligen inte att det är så kallt som jag tycker), vänder sen om, går upp, badrock och tofflor på och går hem lika lugnt som hon kom ner. Min idol.

Somliga av oss har ju inte semester än, så några timmar med kontorsarbete var nödvändigt innan det fick bli en mycket tidig fredag, och sen på’t igen – ner till stranden. Gott om plats på stranden närmast oss, lite mer folk på piren och stranden längre bort, och jag törs inte tänka på hur mycket det är på Vita Sand nere i Åsa centrum, men här är det inget problem att hålla avstånd.

Storavik i Åsa

Hade ju varit trevligt att ha gäster, hade ju varit trevligt med besök från Oslo, Stockholm, Hälsingland eller andra ställen, men nej. Efter pratet om att vilken blodgrupp man har påverkar hur man klarar Covid-19 så blev jag (om möjligt) ännu mer försiktig. Tankarna nu är visst att personer med blodgrupp 0 klarar sig bättre än dom med A, för A saknar motstånd mot något som 0 har. Blodgrupp B pratar man inte ens om för det är så få (0+A är 85% av Sveriges befolkning), men det är sannolikt samma för dom fast ett annat motstånd som B saknar. 0 är tydligen grejen. Jag har AB, så då är det väl två saker jag saknar då, och det kanske inte är så käckt.

Upp i huset en stund medan dagen svalnar (25 grader fortfarande kl 20), sen ett kvällsdopp. Fler än vi som tänkte samma sak.

O och H badade, men inte jag. Jag är ju ingen riktig badtant, så jag passade. För svalt i luften, säkert inte mer än 23 grader och svalkande fläkt.

Pusselterapi

Så jag började med ett nytt pussel. Jag har lagt om de pussel jag har så många gånger nu så det fick räcka och jag köpte mig ett nytt. Påhittat San Fransisco-motiv som såg fint ut på nätet men som visade sig ha en bedrövlig kvalitet.

Jag frångick principen att köpa Ravensburger-pussel, egentligen bara för att alla var slutsålda, och det blev ett Clementoni istället. Alltid lär man sig något nytt, tänker jag.

Och det har jag gjort, nämligen: Köp inte Clementoni, håll fast vid Ravensburger. Mycket bättre fotokvalitet och bättre pussel med bitar om inte faller isär hela tiden.

Fotot är av kass kvalitet och blir väldigt suddigt när det är utsmetat på 3000 bitar, så det är rätt tråkigt att lägga det.

Men, skam den som ger sig, så jag håller på. Började på allvar i tisdags, då såg det ut så här; lite spridda skurar, kanten lagd, börjat lite på spårvagnen och bilen samt den väldigt reflekterande marken och lite himmel.

Några dagar senare ser det ut så här:

Det tar sig så sakteliga, men nu måste jag börja antingen med den bruna husfasaden till höger eller till stadsmotiven i mitten. Svårt val, båda känns ganska trista.

Bryter isoleringen

Det är en kille i vårt kvarter som har öppnat ett café. Javisst, ett café till i Linnéstan, hur i all världen ska han kunna konkurrera…Men det är ett väldigt skönt litet fik, och just nu är det väldigt bra (för mig) att han inte har så många gäster, även om jag hoppas att han ska ha det snart för jag vill väldigt gärna att hans fik överlever.

Och idag tröttnade jag på hemmakontoret, tog min lilla läsplatta laddad med en rapport jag skulle läsa och grubbla på och gick ner och satte mig på fiket.

Det är ett pyttelitet ställe, fyra tvåmansbord och det är det hela, plus en liten uteservering som det tyvärr var alldeles för kallt för att sitta vid idag, men ändå.

Jag tog det ena tvåmansbordet i ett hörn, och sen satt andra vid ett annat tvåmansbord så långt ifrån varandra som möjligt. 2 meters avstånd? Nä men en och en halv iallafall, kändes ändå tryggt.

Ruskigt skönt att komma ut lite och låtsas som att allt var som vanligt en timme. Även om jag hela tiden var beredd på att gå om det skulle komma fler gäster än vi som redan var där…

Något att fira? Nä.

Idag firar jag 8 veckor med hemmakontor!! Konfetti till alla!!

Eller kanske inte bara tjoho nä. För hur mycket jag än älskar att ha hemmakontor så börjar vissa tecken att visa sig som tyder på att det kanske inte är jättebra under så här lång tid.

Men jag lär mig mycket. Till exempel att det finns en anledning till att det är speciella kontorsstolar på ett kontor (och inte köksstolar) och att dom där stolarna gör underverk för ryggmuskler och ryggslut. Jag lär mig också hur tråkigt det är att laga mat varje dag (det visste jag redan men det blir så mycket tydligare nu) och jag inser att vi nog går ut och äter lite då och då för att lätta på det där tråkiga.

Fast inte nu då förstås, nu är det närmaste vi kommit ”att gå på restaurang” att hämta pizza på (den överfulla) pizzerian nere i Åsa… Känns inte bra att gå in där, kan inte förstå folk som står där inne och hänger och väntar på sina pizzor. Jag står utanför och kikar in tills jag ser att det står en trave där som ser ut som vår, då kastar jag mig in, betalar och rusar ut. Ser förmodligen lite stressad ut, men det bjuder jag på – jag ÄR ju stressad.

Jag tror också att man är lite smådeprimerad hela tiden; stressen över att råka få viruset, stressen över att mannen inte har något jobb, deppig över att man inte får träffa sina nära och kära – webfika och dito AW i all ära, men att träffas och kramas…

8 veckor and counting. Just nu är det påbjudet med hemmaarbete till 16 augusti, så mer konfetti lär det bli.

Shoppingångest i coronatider

Så. Barnen växer tydligen även fast det är coronastopp för övrigt, och nu har vi kommit till en punkt där dom faktiskt inte har några skor att ha på sig på gymnastiken. Adam växer dessutom som ett ogräs på längden, så snart är det bye-bye till alla byxor men inte än tack och lov. Har vi tur hinner han till sommaren och då är det shorts som gäller om han får bestämma, även om det är 10 grader och regnar småspik – det är ju sommar!

Men, gympaskor. Första tanken är att handla på nätet förstås. Andra tanken är att det blir et j*dra skickande fram och tillbaka innan man har hittat rätt skor så nä tack. Alla köpcentra står väl tomma nu ändå, så det borde väl funka att gå dit? Hörde mig för lite i göteborgsgrupper på facebook hur mycket folk det var ute om dom visste, och alla sa att det var väldigt tomt överallt plus att dom stänger 18 istället för 20 som dom brukar.

Så vi tog en tur till Frölunda Torg igår.

Ångest 1: Spårvagnen. Det går 3 linjer till Frölunda, en av dom går hemifrån oss. Jag sa till barnen att om det är för mycket folk på vagnen så tar vi nästa, men det var okej. Om folk hade spritt ut sig lite bättre hade det gått att hålla 2 m, men det var faktiskt inte möjligt.

Jag tryckte mig mot dörren typ för att hålla mig så långt bort från folk som jag kunde, men vad hjälper det när övriga inte alls bryr sig om att hålla avstånd, utan glatt kommer närmare.

Fruktansvärt ångestframkallande.

Foto: Göteborg Direkt

Ångest 2: Frölunda Torg. Jag tyckte att jag hade gjort research innan, och alla sa att det var väldigt lite folk där. Och det kanske det var jämfört med hur det brukar vara, men det var verkligen inte tomt eller ens i närheten. Och även här har folk inget vett när det gäller säkerhetszon – dom ställer sig tätt bakom i rulltrappan (och vad hjälper det då att jag har tagit 2 m till framförvarande?!), går nära i butiker och så vidare.

Skitläskigt. Jag är jätterädd för den här sjukdomen men ungarna måste ha nya kläder. Att beställa på nätet är väl bra, men med tanke på hur mycket folk det är i kiosken som är vårt utlämningsställe, så är det tveksamt om det är en bättre lösning.

Men. Det var nästan större trängsel (ok, trängsel är ett starkt ord här, det var verkligen ingen trängsel) på dom öppna ytorna/transportsträckorna än inne i butikerna där det var mer luft. Så vi fick köpt gympaskor, sommarskor, shorts, kalsonger och strumpor. Middag på McDonald’s, handsprit högt upp i handväskan och frekvent använt.

Så nu tänker jag sitta i karantän i 2 veckor igen för att se om jag blivit smittad. Och sen aldrig gå i ett shoppingcenter förrän det här är över, för nu klarar sig barnen över sommaren iallafall innan dom behöver nya skor igen för att dom har vuxit ur…

Det ÄR inte över än, ok?

Det är slitsamt att följa med i alla kurvor och grafer. Trots ett antal år på teknisk högskola där man får mer än sin beskärda del av grafer över allt möjligt, så har jag nog aldrig sett så många exponentiella kurvor på så kort tid som de senaste månaderna.

Känns bekant? Liggande stapeldiagram, den där kurvan som ska plattas till, och andra kurvor som skjuter i höjden, alla med olika fördröjning för att hävda olika länders duktighet eller brist på dito. Alla twittrare som ba ”Jag är ingen immunolog, men…” och som ser som sin självklara rätt att mena hur man bör hantera det här.

Och den amerikanske presidenten *tar mig för pannan* som väl slår alla rekord i dumhet, lögner och ignorans nu, värre än någonsin. Men men, det är ett helt hav mellan oss och honom, så what could POSSIBLY go wrong…

Men grejen är att vi inte vet hur vi ska hantera det här. Vi har alla hittat någon slags vardag där vi inte träffar människor (okej, låååångt från alla, det är trångt på uteserveringarna i vårsolen har jag förstått), det känns som att det är det vanliga nu, och då börjar man slappna av.

Jag skriker inte åt mina barn att tvätta händerna varje dag dom kommer hem från skolan längre (vilket jag borde, för dom är i den åldern då dom inte gör något dom inte blir tjatade på), jag har till och med varit i en affär förra lördagen med alldeles för mycket folk i, väldigt ångestfyllt, och idag tänkte jag tanken att ”Man kanske ska åka in till kontoret någon dag”.

Sen hade jag telefonmöte med några kollegor, där E berättade om sina två vänner i 50-årsåldern, båda vid mycket god fysisk hälsa, som just dött i Covid-19 efter några dagar på sjukhus. Och då kändes det inte så viktigt längre att komma in till kontoret.

Norge öppnar småskolan efter att dom sett att det funkat i Sverige (tack för att vi får vara försökskaniner 🙂 ), amerikanska stater öppnar en massa igen för att dom menar att det är deras individualistiska rätt att få röra sig som dom vill och att det är kommunistiska och socialistiska terroristmetoder att beröva dom deras frihet.

Va fan säger man.

Ingenting, antar jag.

Så jag kryper ihop i mitt lilla hus igen, lämnar mitt bidrag till samhällets överlevnad genom att fortsätta att träffa de andra tre i min familj och ingen mer än det, och inser att jag trivs rätt bra med det.

Jag vet inte vad det är för fel på mig; jag tycker det är jätteskönt att sitta hemma och jobba, ha kollegorna på Skype, mail eller telefon, hålla möten nästan som vanligt, planera verksamheten som vanligt…allt är som vanligt, förutom att kontoret är i köket (noll resväg till jobbet och jättevacker utsikt – yayyy!) och jag inte får åka runt i Europa som en del av mitt jobb längre (buuu). Jag gör färre utskrifter på skrivaren (=0 eftersom vi inte har någon skrivare hemma…) vilket väl är bra och räddar några träd, och så läser jag om glada maneter i Venedig. En liten happy-story trots allt elände.

Ja åsså dom där studenterna som menar att dom är berövade det största ögonblicket i sina liv när dom inte får stå fulla på flak och sjunga….och som skickar ut budskap på skolor om att dom ska trotsa förbudet att samlas. Vaf*n har dom för pulver i skallen – tänk liiiite större än dig själv någon gång….tänk på…din farmor tex?

 

Nere i Åsa igen

Ja jag vet att man inte ska resa, men när det är ett ställe vi bor halvtid på under vår/sommar-halvåret så betraktar jag det som en bostad, inte ett resmål. Så jag och Hannes åkte ner i torsdags för att fortsätta hålla oss undan folk.

Och jag tror det går ganska bra för mig att hålla mig undan. Sedan 15 mars har jag träffat en handfull människor förutom min familj, och det är folk som jobbar på Apoteket, Hemköp och Repris (en second-handbutik i vårt kvarter), fler än så har jag inte träffat. De gånger jag varit på dom ställena är ytterst få, och bara på tider då det varit väldigt få människor där i övrigt. Typ 21:30 på Hemköp och liknande.

Så jag känner mig ganska trygg på att jag gör det jag kan för att hålla min del av avtalet med sjukvården – den att dom går till jobbet om jag stannar hemma. Hemma är sedan 2 april Åsa mao, och här tänker jag stanna i överskådlig framtid, iallafall juni ut om min arbetsgivare låter mig ha hemmakontor så länge.

Hemmakontor ja. Så här ser det ut:

Ja det blev ju ett pusselläggande också för att ha något att göra på lediga stunder. För det mesta är pusslet ihoprullat och ligger fint på ena änden av bordet, men det här är min sysselsättning den närmaste tiden på lediga stunder!