Lyckan att bo i stan

Bortsett från att den här dagen har varit rätt crappy med tanke på jobb och motivation, så har den ur alla andra aspekter varit underbar. Bästa brittsommarvädret med varm sol och vindstilla gjorde att jag, när nu jobbet inte gick så bra, gick ut och gick en promenad uppe i djurparkerna i Slottsskogen. Tittade på renar, älgar (som definitivt inte tittade tillbaka) gotlandsruss och ungar med föräldrar. Otroligt fridfullt och välgörande

Totalt ignorerad av älgarna.

Efter turen i Slottsskogen vandrade jag hemåt, helt obekymrad över det faktum att jag borde jobba egentligen eftersom jag har så fantastiskt mycket att göra. Men det är inte alltid som det är möjligt att bara jobba på och jobba på, ibland tar det bara stopp och jag klarar inte mer. Så var det idag.

Galette med Chévre och rödbetor på Linnéstugan

Så jag gick inte hem och jobbade vidare utan gick istället och lunchade på vårt fik uppe på Nordenskiöldsgatan, softa Linnéstugan. Där blev det en galette och en kopp kaffe, samt en lång stunds prat om behandlingshem för tonåringar som hamnat snett (där ägaren jobbat men gett upp efter alla nedskärningar och felprioriteringar från ledningen), över till politik, SD och invandringsfrågor tills jag kollade på klockan och insåg att jag hade ett möte om en kvart och rusade hem.

Kanske lika bra det.

Sen kom kaoset med att jag glömt att det var föräldrasamtal på skolan med A (fick lite snabbt boka om två möten jag skulle haft på eftermiddagen) och att det sen var föräldramöte i H’s klass bara en liten stund senare. Middag fick vänta, men det var lyckosamt att det var just idag, eftersom det är A’s matlagningsdag och han skulle göra omelett med skinka (massor av djur i), så jag behövde inte laga middag iallafall.

Man vet att man är svältfödd på sociala kontakter när man blir lycklig av att gå på föräldramöten…

Och det var nog fler än jag som blev glada av att ses igen, för efter mötet gick vi ut några stycken och åt lite middag och drack ett glas vin bara så där. Ännu en anledning att bo i stan – jag bara älskar dom där spontana ”men hörrni ska vi inte gå och ta en bit mat nu när vi ändå är här?”-mötena. Det hade inte hänt om vi bott i Åsa.

Otippad glädje

Det var dags att sjunga på gudstjänst. Inget jag i vanliga fall slår volter av glädje inför, men det är som bekant inget som är som vanligt just nu, och när man inte sjungit med superproffsiga Haga Motettkör sen i början av mars, ja då är man tacksam för lite.

Ja, Haga Motettkör har efter ett halvårs tystnad tagit upp verksamheten igen, under Ulrike Heiders taktpinne, men inte som vanligt det heller. Den vanligtvis inte så stora kören (vi är väl ett trettiotal kanske) är nu uppdelad i två halvor; tisdagskören och torsdagskören och repetitionerna är nu bara en timme, mot vanligtvis 2 och ibland lite mer. Vi sjunger inte heller upp längre, för att minska den tid vi är i samma lokal (Hagakyrkan), utan det får var och en göra själv. Vilket man (= jag) naturligtvis inte gör, men som tur är sjunger jag alt och inte sopran.

Som bekant blir det inte alltid som man tänkt, tex att man sjunger altstämman i vanliga fall men helt plötsligt pga personalbrist i sopranstämman får byta stämma med 1 minuts varsel. Visserligen bara på en låt av fyra (stackars G fick byta på alla), men i ett tonläge som jag inte sjungit i sen typ 2008. Inte min backyard längre, mao…

Och visst, jag är en hejare på att läsa noter men sen var det det där med att sjunga pianissimo på höga f. Det gick ok på repet (vi körde igenom den EN gång), men inte så ok på framförandet. Min karriär som andrasopran får nog betraktas som över, och det är okej. Jag kan nog göra inhopp framöver också, men jag måste nog 1) få sjunga upp ordentligt, och 2) inte vara ringrostig mtp sångteknik så som man blir efter ett halvår utan repetitioner…

Men det var kul ändå, det är så otroligt roligt att sjunga i Haga Motettkör, vi låter så fantastiskt bra för det mesta, så en gudstjänst hit eller dit, vem bryr sig?

Jag lyckades till och med få ner A och H för att lyssna. Dom vet att jag tycker det är ok att sitta i bänken och köra PokémonGO eller läsa en bok, eller kanske lägga sig ner och bara slappa. Det viktiga är att man är där och hör musiken och försöker ta den till sig. Och nej, man behöver inte vara finklädd. Musik är för alla.

Samråd på Väg 41

Väg 41 går mellan Borås och Varberg. Den är drygt 9 mil lång, men projektet berör bara de nordligaste 14 kilometrarna.

I juni tog jag och min projektingenjör över projektledningen av vägprojektet ”Väg 41 Fritsla-Kråkered”. Som nummer fyra i raden av projektledare sedan starten 2018 är det inte helt enkelt att ta över, men vi gör så gott vi kan och projektet tuffar på.

Det som ska göras är i grunden ganska enkelt – sätta upp räcke för att mittseparera en redan befintlig 2+1-målning på en 90-väg, men det får konsekvenser av varierande grad för de som bor nära vägen, och blir därför en ganska omständlig process. Så pass omständlig att man måste göra en så kallad Vägplan, för att säkerställa att alla markägare och myndigheter har möjlighet att påverka det vi ska göra så att det i slutändan blir genomfört med all hänsyn som behöver tas.

Det är som en flerstegsraket, där vi går igenom ett antal steg. Dom ser lite olika ut beroende på vilken entreprenadform som sen väljs (utförandeentreprenad eller totalentreprenad), men här är det utförandeentreprenad som gäller.

  1. Åtgärdsvalsstudie, en ganska grov utredning för att se vad som kan göras för att lösa de problem som finns
  2. Vägplan, där vi tar Åtgärdsvalsstudien ett steg vidare med hjälp av en konsult (i det här fallet Sweco) som går ner lite mer noga på hur det här kan genomföras, hur mycket mark runt vägen som kommer påverkas, om det blir någon miljöpåverkan som vi behöver hantera (anmälan till Länsstyrelsen tex), och en masa annat. På ett översiktligt men genomtänkt plan. Sen kommer vi till
  3. Projektering (”Bygghandlingsskedet”), då en annan konsult kommer in och gör detaljerade ritningar på exakt hur det här ska genomföras inom ramarna för de vägområden och eventuella miljödomar mm som togs fram i Vägplaneskedet.
  4. Entreprenaden är väl det som folk ser mest av, själva byggandet. Det är då vi stänger av vägar, sätter ut stackars flaggvakter som med risk för eget liv (!) försöker hålla arbetare och trafikanter säkra och åtskilda, spränger och håller på.

I det här projektet är vi på Vägplan än så länge, och ska så vara ett tag till. Vägplanen är indelad i flera delar den också

och vi har kommit till Samrådshandling. Det innebär att vi har tagit fram ett väl underbyggt underlag på vad som krävs för att genomföra åtgärden (=att sätta räcke och mittseparera) att vi kan presentera det för allmänheten, diskutera översiktsritningar och hur förslaget eventuellt kommer att påverka deras fastigheter.

Den här diskussionen med allmänheten ska hållas på lämplig plats på orten där åtgärden ska genomföras, dvs de som blir berörda ska inte behöva åka långt för att delta utan det ska vara enkelt för dom att komma dit. Så vi hade bokat Viskaforsskolans matsal för det så kallade Samrådsmötet (=mötet mellan allmänhet och Trafikverket) i Väg 41-projektet.

Men hur har man samråd i Coronatider? Andra projekt, mycket större än vårt, har haft digitala samråd. Då blir det inte på orten, men vad ska man göra när man inte får träffas fler än 50 st per gång? I vårt fall gjorde vi 4 samrådstillfällen istället för bara ett, och man fick anmäla sig i förväg, och max 10 personer på plats. Om det är fler än 40 som vill gå på samrådet så sätter vi upp fler tillfällen så alla som vill har möjlighet att komma.

Demokratiskt nog? Hoppas det, och det var strax under 40 st som valde att komma och dela med sig av sina åsikter.

Det var mitt första samrådsmöte någonsin, och det i ett vägprojekt jag bara varit i några månader, men det gick bra ändå.

Man visar och går igenom hur det är tänkt att den nya vägen ska bli, var den ska gå, hur den ska se ut, vilken bredd, hur breda blir remsorna vid utsidan av vägen, ska det göras bulleråtgärder på fastigheter (tex sätta in speciella fönster, bygga häckar) eller vägnära bullerskyddsåtgärder (tex plank eller bullervall), vad ska göras för viltet i området osv.

Framför allt tittar man på två typer av kartor; Illustrationskartor (överst) och Plankartor (nederst), för dom ger lite olika information. Tex visar det rosa krysset längst till vänster på illustrationskartan att det går en enskild väg där som kommer att stängas, och prickarna vid sidan om krysset visar att det ska byggas en bullervall där

De blå områdena på plankartan är områden där vi föreslår att vi tar mer vägrätt i anspråk än vi har idag, och på den övre kartan kan man se att området vid den stora blå blobben i mitten ska byggas en vändplats. För när det blir vägräcke kan inte folk alltid komma ut på vägen i den riktning dom vill, så då måste det finnas många platser för dom att vända på.

Så får dom som kommit till samrådet vara med och tycka och mena och bidra med sina kunskaper om området – för det är ju trots allt dom som bor där. Och vi fick in väldigt många och bra synpunkter. Det jag tog med mig mest omedelbart var att vi nog måste göra mer för de oskyddade trafikanterna än vad vi hade tänkt från början. Det bor många barn runt den här vägen som är extremt utsatta redan idag när dom ska ta bussen till skolan på en 90-väg utan egentliga bra områden att gå på till och från bussen – för att inte tala om hur dom kommer över vägen….

Natten efter samråden drömde jag om oskyddade barn som gick på farliga vägar, så nog berörde det allt.

Men det var många andra saker det handlade om; enskilda vägar där ägaren inte vill att den ska stängas, buller på fastigheter, förslag till andra lösningar än vad vi har tänkt på – kort sagt, allt möjligt stort och smått. Det vi gör nu är att gå igenom alla kommentarer, ser hur vi vill bemöta dom och vad vi kan göra för att hantera det som vi bör hantera, och sen går vi vidare till nästa steg i processen; Granskningshandlingen.

Det är en lång lång process det här, men är det inte lite fint med demokrati ändå?

En fin berättelse

Jag sa för ett tag sen att jag skulle skriva om familjen på Tjuvkil, det urfattiga torpet som grävdes ut som en del i arbetena inför bygget av Väg 160 på södra Orust.

Men jag har ändrat mig.

Arkeologerna.se (som gjorde utgrävningen) berättar i en serie blogginlägg så himla fint och bra om torpet och de som bott där, så jag kan inte lägga till något eller förbättra deras arbete. Jag lägger mig flat.

Gå gärna dit och läs den fina historien om de fattiga människorna som fick en marksnutt i rätt oländig terräng och på något sätt lyckades få ihop till något att leva på:

…och till sist en riktigt sorglig historia om ett helt annat torp (även det på Orust): https://arkeologerna.com/bloggar/1800-talstorp-pa-orust/torpet-tegmyren-och-en-sorglig-historia/

God läsning!

 

 

Äntligen lust att skriva

Den där rapporten från Arkeologerna har väckt min skrivlust, och jag håller på att skriva för att berätta det lilla vi vet om de som bodde på gården Tjuvkil – och det är så HIMLA kul!! Men det tar tid att leta reda på fakta, läsa rapporten och söka information om det man vill skriva om, och tid är en bristvara även när man har hemmakontor, men det viktiga här är att LUSTEN finns där! Tjoho, det är kul att skriva igen!

Det var födelsedagskalas

Det ena barnet vill verkligen inte ha några kalas alls, medan det andra barnet helst skulle vilja ha hela klassen på ett enhörningsparty fullt av glitter på Laserdome typ.

Kontraster.

Och nu var det det andra barnet som skulle ha kalas, men på grund av stigande ålder (hos honom alltså, inte hos oss andra) var det här med storkalas inte aktuellt. Kanske har han äntligen förstått att det inte är så kul som det verkar i teorin, eller inte, men två kompisar skulle komma över och äta pizza, se på film, äta chips och sova över.

Det är som att orken och kreativiteten kommer fram när kraven försvinner – när det inte är hundra ungar, fiskdamm och lekar som ska arras längre (guuuuuud vad jag genuint och hjärtligt hatar de där lekarna), då får jag lust att fixa helt plötsligt. Någon kaktant blir jag aldrig, men lite kul är det.

Så fram med Enhörningens kokbok, som vi lagat ur förut med mindre lyckat resultat, men nu har vi rätt ingredienser (specialbeställda på Intörnet minsann) hemma så förutsättningarna är på plats. No pressure.

Och med rätt råvaror blev det roligare och enklare, och slutresultatet bättre.

I give you Regnbågsbröd, Rice Krispies-kakor och Cupcakes:

Hashtag PerfectMom, eller hur?

En historia om livet på Orust på 1800-talet

Som ett led i arbetet inför att bygga ny Väg 160 på Orust (och alla andra vägprojekt också för den delen) gjorde man arkeologiska studier av området runt den blivande vägen för att se om det finns något där som måste bevaras eller åtminstone undersökas och dokumenteras. Det visar sig att Orust har en väldigt stor mängd fornminnen av olika slag (från före 1850) så det var en del att undersöka och några platser att gräva ut.

En av platserna som skulle grävas ut heter Stala 330. Där hittade Arkeologerna lämningar efter en bostad från före 1850, och då är det vår skyldighet enligt Kulturminneslagen att undersöka och dokumentera den.

Delar av fastigheten förstördes när väg 160 byggdes någon gång på 1960-talet och man bara drog vägen rätt igenom den (antar att hänsyn till kulturminnen inte togs i lika hög grad då som nu), men huset, en smedja och en jordkällare fanns kvar och grävdes ut i samband med att vi 2018 skulle bygga nya väg 160.

Efter att utgrävningarna var klara skrev Arkeologerna en fin liten rapport om det där dom gick igenom sina fynd och drog slutsatser av det så gott det gick.

Eftersom jag tror att alla har en liten hobbyarkeolog boende i sig tänkte jag att jag skulle berätta historien om de som bott där och hur man kan se för sig att dom hade det, allt utifrån den fina lilla rapporten Arkeologerna skrev (två år efter att dom gjort grävarbetet och vi sen helt demolerat allt som var kvar och dragit en 80-väg rätt igenom det).

Det är ingen särskilt rafflande eller spännande historia, det är mer ett porträtt av ett torps historia under några korta år, och något fint i att vi i Sverige lägger tid och pengar på utredningar för att få fram all historia, hur oansenlig den än verkar.

Snart har jag skrivit klart det, det kommer vilken dag som helst.

Kontorkontor

Som bekant har det varit en rätt märklig sommar. Och vår också för den delen och lär väl bli i höst med. Många far illa av att jobba hemifrån och känner sig isolerade eller har det dåligt hemma. Jag är glad att jag bor i Sverige där vi inte har stängt ner så mycket, där barnen har fått gå i skolan och näringsverksamheter har fått hålla öppet. Jag är förstås ledsen över alla som har dött, men det verkar ju som att många av dom som rapporterats döda i Sverige med Covid-19 som dödsorsak egentligen dött av andra orsaker men dessutom haft Covid-19 och då fått det som dödsorsak.

Inte vet jag, jag är inte ens hobbyepidemiolog – vårens garanterat hetaste sysselsättning världen över…

Men att det är lite annorlunda just nu är jag helt säker på.

Nu i veckan har jag varit på jobbet 4 av 5 dagar, och förra veckan 2-3 dagar eller nåt också. Trots att jag älskar att sitta hemma och jobba och egentligen inte har något behov av ett kontor så är det skönt att träffa lite kollegor. Ja för det går inte att träffa många kollegor ens om man vill, eftersom det bara är 8-10 pers per våningsplan. Men det är trevligt att prata lite över de tomma skrivborden, och det är praktiskt att ha tillgång till två skärmar och skrivare.

Men det är också skönt att vara hemma. Trots att min jobbpendling består av 15-20 min på cykel så känns det tydligt att dagarna blir mycket stressigare när jag måste ta mig till och från jobbet än när jag jobbar hemma. Vad ska då inte dom tycka som har en timme enkel väg?

Kaffet hemma är godare också. Men man jobbar för effektivt när man är hemma, det är inte heller bra. Man skippar alla pauser, kan liksom inte med att gå och lägga sig på soffan en kvart mitt på förmiddagen, medan man utan att tveka kan sitta i en soffa på jobbet och prata strunt med sina kollegor i en kvart då och då utan att känna dåligt samvete. Men hemma gäller andra regler. Jobba jobba jobba, möte, jobba, kort lunch, jobba jobba, och så slut. Och efter en sån dag är man generellt rätt slut, så kvällarna blir det ofta inte så mycket med.

Allt är helt klart annorlunda och det tar tid att anpassa sig.

Börjar springa (igen)

Sent omsider den här sommaren har jag kommit igång med att springa. Igen.

Precis som SOMLIGA är experter på att sluta röka (”Jag kan sluta när jag vill, jag har slutat MASSOR av gånger” är ett av mina favoritcitat <3) är jag expert på att börja motionera. Helst springa, men gym kan jag också börja gå på lite då och då. Problemet med gym är att det fort blir väldigt dyrt när man bara börjar och aldrig fortsätter, så där är springa bättre.

Garmin 405. En traktor.

Den här sommaren har jag dessutom dammat av min gamla Garmin pulsklocka som jag köpte anno dazumal cirkus 2010 eller så. Den är som en gammal traktor bland räserbilar, men jag har gett mig tusan på att den ska funka och det ska gå bra, gammal är äldst och allt sånt där. Men faktum är att den har en del avigsidor med sig.

Som att den till exempel med högst varierande liv och lust mäter hur långt man har sprungit eller i vilken fart. Två parametrar som det är rätt käckt att ha lite koll på när man springer. Ja för jag kör Runkeeper på mobilen samtidigt som jag kör pulsklockan bara för att ha lite att jämföra med.

Från början hade jag Garminklockan som säkerhet och Runkeeper som experiment för Runkeeper var så himla instabilt medan klockan var stadig och trovärdig. Men nu har det helt märkligt svängt över på nåt konstigt vis och det är Runkeeper som står för stabiliteten och pålitligheten, medan Garmin 405’an ger osäkra resultat.

Ett exempel: Idag sprang jag 3 km (i ösregnet klockan åtta på kvällen, ja ni kan applådera nu tack), en liten runda i Slottsskogen. Visserligen hade både klockan och appen ganska lik uppfattning om min genomsnittshastighet, vilket de inte brukar, men klockan hittade inte GPS förrän jag var en bra bit in i Slottis, och när jag kommit halvvägs och vände tillbaka tappade den kontakten helt. Fullständigt värdelöst.

Om man försöker hålla lite koll på hur fort (=sakta) man springer och vill se till att hålla jämn takt – eller för den delen ojämn och springa fort vissa sträckor, är det grymt bra att ha en klocka eller app. Men när appen vägrar koppla ihop sig med pulsbandet får man inte med pulsen, men bandet funkar ihop med klockan…

Lösningen kan vara att uppgradera sig på pulsklockefronten. Det kostar pengar. Eller så kan man använda en annan app som gillar pulsbandet bättre, dvs Polar. Men i Polar-appen finns inte programmet jag följer, det finns i Runkeeper, och Runkeeper gillar inte när man kör andra appar samtidigt, då vill Runkeeper stänga ner sig och det är inte heller bra.

Då kan man byta program till ett som finns i Polarappen. Eller köpa en ny pulsklocka som har träningsprogram inbyggda i sig och mäter pulsen direkt på handleden från baksidan av klockan, och från den kan man spela musik också, dvs man slipper helt ha mobilen med sig. Vilket är käckt nu i en värld där mobiltelefonerna börjar likna tablets i storleken och är lite byngliga att ha på armen, måste medges.

Eller så skiter man i allt sånt och går bara ut och springer. Men jag känner mig själv; utan teknik är det inget roligt, och jag kommer bara slöjogga.

Och jag har ju faktiskt hållit på i 6 veckor nu, så snart kommer den tiden då jag brukar börja tröttna på det där med att springa, och känna ”jag kan det där nu, jag behöver inte gå ut”. Då kanske pulsklocka känns som en onödig investering…

Då är det nära till nyår och dags att skaffa gymkort och börja gå på gym igen!