Närmare slutet på väg 160

Det går med stormsteg mot slutet på vägbygget i projekt Väg 160 Säckebäck-Varekil. Tyvärr. Att jobba med det vägbygget är det mest givande jag har gjort på länge i yrkesväg. Alla kompetenta projektmedlemmar som gett sin bästa sida in i projektet och bidragit till att det blivit ritat, grävt, sprängt och byggt på ett fantastiskt sätt. Vi har gjort en väg som är långt bättre än vad som var tänkt från början, vi har förbättrat infarter och andra vägar och vi har gjort det på mycket kortare tid än vad som var planerat.

Jag kommer bevara i mitt minne bilden av den mörka asfalten, det soliga vädret och känslan av att gå där helt utan bilar i sommarvärmen.

Men idag var det slutbesiktning av vår bro, och det var fem grader varmt, regnade småspik och gav en lite annan bild av vägbyggesromantiken.

Vår utmärkte besiktningsman Axel från ÅF gick tålmodigt igenom hela bron. klättrade över och under, granskade varenda hålrum, skruv och matta. Helt perfekt var det inte, vi har några restpunkter att åtgärda innan vi är färdiga men det har vi god tid på oss att göra.

Snart är det slut.

Den Perfekta Jackan för vintern i Göteborg

Som vanligt kommer vintern, och som vanligt ser jag framför mig en evighet av kyla av en typ som får det att krypa längs ryggraden. Och nej det handlar inte specifikt om Göteborg och fukt, utan det var likadant i Oslo, så då kan vi så hål på den myten om att torra vintrar är så häääärligt. Dom är kalla dom också, punkt.

Och varje vinter tänker jag att dunkappan jag har nog är bra för den värmer så underbart som bara dun kan (nej jag är ingen bra vegan eftersom jag har dunkläder och älskar det. Jag har skinnskor också, så det så), men den har sina brister;

  1. Den har ingen huva, vilket gör att jag alltid fryser runt halsen och om huvudet
  2. Ja, eftersom det är Göteborg och det regnar en del på vintern är det inte så praktiskt med dun innanför ett tunt syntetlager eftersom det fort blir blött och dun aldrig torkar. Typiskt dåligt.

Och om man inte ska betala tusentals kronor för en Canada Goose-jacka (som fortfarande är de enda jag sett som motsvarar de krav jag har) får man sy sin egen. Så då gjorde jag det.

Finska shelby.fi säljer tekniska tyger i de flesta kvaliteter man kan önska, och det var även där jag köpte tyget till min regnrock som jag gjorde för flera år sedan. Dom har även tjocka, varma, isolerande vaddfoder, så you see….tjocka varma foder i kombination med regntäta tyger, några dragkedjor och lite innertyg – voilá, vi har en regntät och varm vinterkappa.

När man gör själv kan man dessutom välja mönster precis som man vill. Jag valde ett som egentligen är en ofodrad jacka och gjorde den någon storlek större för att ge plats till fodret. Så här i efterhand kunde jag gjort den ännu några storlekar större, men det funkar.

Huva såklart, med stoppers så man kan dra åt den när regnet kommer vågrätt och det är nollgradigt. Reflexer både runt ärmarna och nedtill, men svarta för att vara lite snyggare, och namnlapp förstås. I nacken under huvan är en rejäl hängare dold så man kan hänga ifrån sig jackan.

Sett så här i efterhand borde jag gjort den några storlekar större för att kompensera ännu mer för den tjocka isoleringen, och jag skulle gjort den lite vidare nedtill (eventuellt hade det löst sig med en större storleken).

Men den har testats i både regn och iskall regnblåst, och den är som en dröm – vattnet ligger som pärlor på ytan, den är helt vindtät, huvan värmer gott runt huvudet och det tjocka härliga värmande fodret isolerar helt gudomligt.

Ja några dagar tog det att sy också, ca 2 veckors heltid närmare bestämt, så det var i stort sett vad jag ägnade mig åt när jag var sjukskriven efter bröstoperationen.

Syprojekt nr 326 är färdigt!

 

Man ska ju ha husvagn

Eftersom nu killarna ska med när vi åker Panamericana om fem år behöver vi något större och lite bekvämare än vi hade behövt om bara jag och O skulle åka. En husbil. Själv har jag inte åkt husvagn sedan jag var ute med min morfar och mormor och kuskade runt mellersta Sverige, så det är lite ny mark, det måste medges.

Och det känns spontant som att man vill ha en ganska stor husbil om man ska resa med två tonåringar i ett år, eller hur?! Javisst är det ett självmorduppdrag, men jag kan tänka mig värre sätt att dö på. Och husvagn ÄR ju så roligt, inte sant?

Så nu har jag börjat botanisera bland husbilar för att öka min kunskap lite. Eller mycket. Semestern sommaren 2020 kommer att bli meddelst husbil ner i Europa för att se om vi över huvud taget kan tänka oss det här, eller om det är helt fel för oss. För om det är helt fel, då kan inte killarna följa med på vår långresa. Husbil är enda sättet och jag tänker göra den här resan, själv om så ska vara. Och då räcker det ju med en betydligt mindre bil 😀

Men det verkar vara några hundra tusen kronor som ska hostas upp, och dom är väl inget som ligger och skräpar i min plånbok direkt….Men vi har fem år på oss…Kanske får vi prioritera bort vår renovering i Åsa, det vet vi efter sommaren vad vi är beredda att göra.

Husromantik

Det är väl så att de flesta har en liten husromantiker boende inom sig. En husromantiker som inte alltid är där, men som poppar upp ibland, kanske när det varit extra mycket Ernst på TV. Eller vad vet jag som aldrig ser på TV förresten…

Men jag menar en sån husromantiker som vurmar för det som är lite gammaldags (fast det ska vara nytt, så man inte behöver renovera), lite slitet (fast inte trasigt som måste lagas), ett som ligger långt ute på landet (fast inte helt ödsligt så man får lappsjuka, och det måste vara ganska nära till affär och Systembolag!!) och inte så uppkopplat (fast det måste finnas WiFi).

Gärna i kombination med lite ruggigt väder så man kan kura inomhus (fast inte för ruggigt så man blir blöt när man ska ströva på sin romantiska promenad) och tända en eld som sprakar hemtrevligt i öppna spisen (fast helst utan att man behöver gå ut och hugga ved) och bara ha det sådär….ja…ROMANNNNNTISKT…

Vi råkar faktiskt ha ett hus som är nästan så! Men för att vi inte ska bli alltför romantiska vågar vi inte bo i det permanent. Och inte är det nytt heller, inte på de senaste 300 åren iallafall, men på dom andra punkterna är det ganska mitt i prick. Och nu är vi alltså där och har en PERFEKT (hashtag kanske?) helg. Det är lagom ruggigt ute, regnar lite grann men inte så det stör, brasan sprakar i vedspisen (vi har bommat igen den öppna spisen, så det får duga med vedspis) och O lagar mat på den.

Utan ström. Vi är SÅ Off the Grid. Fast vi har ju WiFi såklart, vågar inte gå helt off.

Med våra egna potatisar som vi odlat själva. Of course.

Fast det är inte hela sanningen.

Faktum är att O åkte ner på förmiddagen medan vi andra var på orkester och började värma upp huset så det skulle vara över 10 grader plus när vi kom ner, annars hade det kanske inte varit riktigt SÅ mysigt. Och uppe i killarnas rum var täcken och sånt lite småfuktigt tydligen, får se vad vi kan göra åt det i längden, kan inte minnas att det brukar vara ett problem. Och dessutom springer O ut med ojämna mellanrum och hämtar mer ved eller söndersågade pallar eller vad det nu är vi eldar för tillfället. Och så åt vi halvfabrikat vegobiffar till våra egenodlade potatisar, för vi är så FETT trötta på att laga mat….

Och efter maten är man så trött efter veckan att var och en sätter sig och ser på sin film/TV-serie på Netflix/HBO/YouTube eller vad det nu är. Och alla är lyckliga efter en grymt skön kväll.

 

Arkad

Så var det dags att representera Trafikverket på mässa igen, och det är så himla kul och givande. Att i två dagar få stå och prata om varför man tycker ens arbetsgivare är bra, berätta vad man gör på jobbet, svara på frågor som -”Jag har läst molekylärbiologi, vad kan jag göra hos er?” (eller ja, just den frågan hade ingen av oss något svar på) är väldigt roligt.

Trafikverkets monter på Arkad i Lund

Många studenter är väldigt pålästa om vad vi gör, särskilt dom som läser Väg och Vatten (numera Samhällsbyggnad, även om dom själva kallar det för Väg och Vatten fortfarande…), och många av dom vill komma till just Trafikverket och undrar vad det finns för möjligheter (oändliga), jobb (hur många som helst) och vad dom kan bidra med (massor).

Det är också minst lika nyttigt och intressant att prata med kollegor man aldrig har träffat förut och höra om vad dom arbetar med. Vi har ju närmare 200 olika yrkesroller i Trafikverket, så det finns en del att lära sig….

Petter bullar upp med väldigt god mat på buffén

På kvällen visade det sig att middagen ingick på hotellet. Najs! Men jag kan förstå att dom tjänar en del på det, för hotellet låg lite avigt till och det fanns inte många restauranger i närheten, så om dom kan få gästerna att vara kvar i lokalerna med hjälp av gratis mat som dom garanterat köper lite vin till så blir det dels ett mer levande hotell, dels får gästerna mat, och så tjänar Petter lite pengar också.

Win-win-win liksom.

Och det var god mat! Pizzan hade en deg som var så där P E R F E K T seg i kanterna, och rotsakerna och grytan var mycket god. Men det var inte veganskt, så jag var en dålig vegan. Igen.

Men det är fan så svårt att be om specialmat hela tiden. Jag lider med alla allergiker som inte har något val än att be om mat fri från det ena eller det andra. Jag har ju iallafall lyxen att välja.

Så det blev pizza med mozzarella och tomat, fläskfilégrytans sås med rotsakerna osv. Alltid något.

OCH, hotellet hade en skön matsal/restaurang/lounge-area, så där blev jag sittande ett bra tag och njöt av att vara ensam. Jag tycker verkligen att det är helt underbart att vara ute och resa själv.

Restaurangen på Planetstaden

Ny stad och gamla bekanta

Jag är i Lund, i Skåne. Skrämmande nära Malmö, som är en plats som man just nu inte är helt bekväm med att vara i, men man kan ju inte vara rädd för att åka någonstans heller, så…

Senast jag var i Lund var 1996 eller 1997 eller kanske 1998, och det starkaste minnet är att jag gick från vårt hotell (vars namn jag inte minns, jag tror det var Hotell Lundia), ganska dragen, till festen efter spexföreställningen som var någon annanstans. Och jag gick genom en park, det var väldigt blåsigt, det var typ bara jag ute och grenar föll omkring mig i parken hela tiden. Glad i hågen och lite uppiggad av det härliga vädret kom jag fram till festlokalen och sen är allt svart. Ungefär.

Lund är alltid bra spexturnéer, så det här är ett positivt minne det vill jag bara vara tydlig med, men just att jag så naivt gick genom den där parken när grenarna föll ner, stormen ven och polisen faktiskt rekommenderat folk att hålla sig inne (vilket förklarade varför det var så lite folk ute men inte hade nått oss festprissar på besök…) är det bestående minnet av den Lundturnén.

Men det var då runt 20+ år sedan, och nu är jag här igen. I arbete, inte fest och föreställning, utan för att representera Trafikverket på arbetsmarknadsmässa på Lunds Tekniska Högskola. Kavajen på mao.

Minnena från dom där spexåren är dock färska i minnet, och när jag nu har en gammal vän från spexet som numera bor i Lund har jag passat på och hälsa på.

I Hjärup, närmare bestämt, 3 minuter med tåg söder om Lund. Och om inte det var en Skåneidyll så vet inte jag.

Som en perfekt bild av hur Skånelängor i flera våningar sett ut i alla tider (??), otroligt vackert och passande att gå igenom från Hjärup station till deras hus. Fast idyllen spräcktes något när jag fick förklarat för mig att husen är producerade i mitten av 1990-talet fast i gammal stil för att det var några bröder som ville göra det på det viset. Dvs de har tunna väggar och alla andra nackdelar med modern standard, men är urmysigt och ser otroligt fint ut.

Där skulle jag trivas om jag skulle bo i Skåne! Förutom det där med att pendla hela tiden och köra bil vart man än ska, men jajaja. Jag kommer aldrig bo i Skåne ändå (berömda sista ord…).

God mat, trevligt sällskap, gott vin…

Efter några timmar hos Andreas och Mia och deras två söner var det dags att ta Pågatåget norrut.

Vann ett Pokemon Go-gym medan jag väntade på tåget, bra att ha något att göra, och så hemma på hotellet en halvtimme senare.

Från förorten in till city och sen ut till andra sidan av stan på 30 minuter. Lund är tydligen inte större än så.

Imorgon: Studenter – YAY!!!

Barnkalas. Please shoot me.

Jag har två barn. Det ena är fullständigt omedvetet om sin omvärld, har inte haft födelsedagskalas på säkert 3 år, och begreppet ”apperarance” är totalt okänt för honom. Men jag har ett till. Ett som måste ha kalas (för det HAR man ju, och då ska jag bjuda alla mina VÄNNER och vi ska ha SÅ kul) och som är oerhört medvetet om appearance och yta. Samtidigt som han är otroligt mjuk och snäll innerst inne, tuff kombo.

Idag hade det barnet kalas. Han fyller år i september men vi vuxna har försökt tiga ihjäl det här kalaset så länge som möjligt tills det inte gick att stå emot längre. Det var Harry Potter-tema, och det är ju himla bra att ha ett tema att bygga upp det runt. Och han har gjort handritade inbjudningar som han delat ut, och tillbringat många timmar med att tänka på vad dom ska göra på kalaset och han har gjort Harry Potter-quiz och verkligen lagt ner sin själ i kalaset.

Och idag var det alltså dags. Min ångestnivå har gradvis trappats upp allteftersom kalaset krupit närmare, för det är verkligen inte kul med barnkalas. Dom grälar, skriker, ska ha fokus på sig själva, ska bara ha och ha (först mat, sen tårta och sen godis) och inte vet dom hur man leker. Jag ska inte påstå att jag visste hur man lekte heller, men jag kan inte minnas att jag hade några barnkalas. Traumatisk barndom mao. Eller kanske inte.

För att göra en lång historia kort: Det blev precis som jag fruktade. Barnen är jättetaggade första 10 minuterna tills alla har kommit, sen blir det ett j*vla skrik om ”Öppna presenterna” ”Vad ska vi göra nu?” ”Får vi godis?” och tusen andra saker. H försöker överrösta dom andra (han tror nämligen att dom kommer lyssna på honom eftersom det är hans kalas), misslyckas och stämmer bara i den kör som redan ylar och det hela urartar med att han säger förolämpningar till sina gäster (!).

Japp, svävande ljus. Det är ju Harry Potter-tema.

Då har det gått 20 minuter. Bara två timmar och fyrtio minuter kvar, det här kommer att gå bra.

Mat. Dom behöver säkert mat. Och eftersom vi tillämpar barnarbete i det här hemmet ska dom göra sina pizzor själva. O har gjort pizzabottnar i vad vi tror är en passande storlek för en tioåring, tillbehören är preppade i lådor och dom ska bara få på den topping dom menar att dom vill ha.

What could possibly go wrong?

Men det går ganska bra faktiskt. Men erfarenheten från förra årets muffinspyntande (vägrar kalla det cupcakes) är färsk i minnet och jag vet att någon eller några kommer att ösa på ett berg av något som dom gillar i tron att det blir jättegott att äta i stort sett bara det med följden att andra inte får något av det tillbehöret och pizzan blir helt oätlig.

Så blev det också, fast inte så illa som jag förväntat. En hade på 90% av all uppskuren ananas på sin pizza, och en massa ost, det var typ det. Och nej hon åt inte upp den; ”Det var inte så gott som jag trodde”. En annan hade typ 3 cm tjockt med ost på, men hon åt faktiskt upp allt och tyckte det var jättegott.

Ny feature: när pizzorna kom ut på bordet åkte mobilerna fram och det hela fotograferades. Dom är 10 år.

Hogwarts-tårta

Efter maten blev humöret hos alla lite bättre, som väntat.

Jag ska inte plåga läsaren med långrandiga redogörelser av kalaset, men i korthet kan man säga att min son inte är den bästa värden än så länge, han behöver träna lite mer på att hålla masken, medla och…ja vara värd.

Vi kommer inte ha något sådant här kalas någonsin mer, det här var det sista. Jag vägrar arrangera tillställningar där folk förolämpar varandra, inte har minsta vilja att komma överens, skriker och gapar, är åpna och inte har nåt j*kla umgängeshyfs! Min son är inget undantag, tvärtom, han visade vägen rätt bra.

Efter quiz’et – som mer eller mindre var ett enda långt gräl mellan quizledaren (H) och de två lagen var det tårta, och mellan tuggorna frågade en av deltagarna ”när får vi godis?”. ”Det blir inget godis” sa jag, bara för att jag ville se reaktionen, och den lät inte vänta på sig. Kan väl sammanfattas som en viss besvikelse.

Men ja det blev godis tillslut och sen var det över, halleluja. Två av deltagarna stannade lite längre, och då blev det en annan ton helt plötsligt. Då pratade dom sansat med varandra, lekte nästan lite grann (nästan) och umgicks! Vilket fick till följd att H var jättenöjd och tyckte det var ett otroligt bra kalas – vilket han inte hade tyckt 20 min tidigare, och han förstod inte alls min glädje över att det hela var slut.

Jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska säga det, men vi får ta diskussionen om ett år när det kommer upp igen.

Klartecken

Vi (jag?) har ju alltid tänkt att den här långresan är något för mig och O, och att barnen är vid det laget tillräckligt gamla för att kunna sköta sig själva och komma och hälsa på oss här och där under resan, men ha sin bas i Sverige.

Men i dag fick jag en påminnelse att barnen faktiskt har en del att säga till om, och har egna, genomtänkta, åsikter. Så kanske skulle man höra vad dom vill mtp resan Alaska-EIdslandet, och om dom skulle vilja vara med?!

Jag tänker rent automatiskt att det väl inte går att ha barnen med – vad med skola tex? Samhället har säkert något att säga om att man helt plötsligt bara gör något helt annat? Går utanför normen?

Men… om man är borta efter att den yngre gått färdigt högstadiet, och den äldre gått ut tvåan på gymnasiet, dvs när de inte har skolplikt längre borde det vara ok?

Båda barnen var extremt positiva, men då vet dom väl inte vad dom sagt ja till, antar jag – ett år i en trång Mercedes-buss, med i stort sett bara varandra som sällskap.

Och klättring, och vandring, och… jag vet inte vad, men jag vet att det kommer att bli mitt livs resa!

Hösten 2025, here we come!

Äntligen lite sömnad igen

Det är lite Harry Potter-feber här hemma. Något överraskande, eftersom man kan börja räkna det i multipler av år vid det här laget sedan vi läste böckerna senast, men hur som helst, feber är det. Och mitt i alltihop kom Halloween dessutom, så klart grabben måste ha en cape!

Jag hade trott typ en svart en med rött foder, men nej. Halloween i år går i duvblått och rosa, tro’t den som vill!

Yttertyget hade jag hemma, köpt som ett bra-att-ha-tyg för det var så fint, på Ohlssons Tyger & Stuvar i Stockholm för hundra år sedan. Fodret fick jag köpa nytt däremot.

Mönster från Stoff och Stil. Deras mönster är inte jättebra, men på såna här enkla saker funkar det utmärkt och dom är billiga.

Tog 3-4 kvällar att sy, rätt snabbt mao.

Syprojekt 327 är färdigt!