Vårkänslor

Efter vad som känns som veckor med varmt väder är körsbärsblommorna i Seminarieparken nästan utblommade, så jag skyndade mig dit för att få skåda skönheten.

Seminarieparken, Göteborg

Vackert va? Ja först tyckte jag det också, tills jag började titta på andra saker som tex människorna som var där. Och det var tamej tusan inte en enda som var där för att sitta ner, njuta av blommorna och ta en paus. Nä alla var där för att antingen fotografera eller bli fotograferad. Gärna ruska i en gren på ett av träden så man står i ett romantiskt snöfall av körsbärsblommor och ler naturligt och varmt mot fotografen.

De tre tjejerna vid bänken kollar in bilderna dom tagit på sig själv medan dom kammar håret med fingrarna samtidigt, hon i svarta långbyxor poserar för hon i beige, och dom vid den andra bänken vet jag inte vad dom gör just då men dom plåtar iallafall. Och så kameran som sticker in från vänster i bild.

Ja åsså jag själv då…inte bättre jag. Men jag blev lite trött på alla som var där och kråmade sig för den perfekta instabilden så jag gick hem 🙂 Surkärring 😀

På plats i kyrkan igen

Så var det dags för ateisten att sjunga Halleluja, prisa Herren och en massa annat som jag inte kan stå för. Det är väl okej, men det är pratet mellan sjungandet som är det jobbiga.

Händels Messias stod på programmet; körsatserna på gudstjänsten kl 11 och sen hela del 3 och lite ur del 2 på riktig konsert på kvällen.

Det är som vanligt Anders Nyberg i kören som gjort affischen. Det är kul att ha en illustratör i kören, och ännu roligare när det visar sig att vi har flera böcker i bokhyllan hemma som han har illustrerat!

Vad ska man säga, konserten gick jättebra, Göteborg Baroque är fantastiska och våra solister också (dom är ju alla proffs, till skillnad från oss i kören…).

Bäst var ändå vår bas-solist, Karl-Petter.  Alla solisterna sjöng fantastiskt; unga fräscha röster och inte långt ner i svalget där många altar och basar verkar tycka om att göra ljud ifrån, så alla är jätteduktiga.

Men Karl-Petter hade dessutom pyntat sig som han alltid gör med glitter och glamour, och kombinerar det traditionellt kvinnliga med det traditionellt manliga på ett sätt som gör mig lite extra glad.

Det gnistrar alltid om honom på konserterna, både från bling’et och från hans kraftiga basröst. Lööövely.

Idolbild tagen och vidarebefordrad till berörd familjemedlem.

Min dag idag

I morse:

Madam och Cascade möts ute på Orröströmmen med Nämdö i bakgrunden

Total tystnad, lite folkliv vid bryggan eftersom det var några som skulle möta vid båten, annars tyst.

I eftermiddags:

Vegansk bulle och latte med havremjölk på ett fik på Söder i väntan på tåget

Efter en vecka med falukorv, mjölk, kyckling och annat som jag inte ätit på rätt länge satt det fint med en vegansk bulle på Sööööder. (jag var tvungen att åka dit för att mitt tåg inte gick från Centralen pga spårarbeten. Heja Trafikverket som vågar stänga av järnvägen ibland!)

Samtidigt får jag Telegram-meddelanden från familjen som sitter ute på Nämdö utanför bageriet och smaskar på bullar.

Splittrande? Ooooh yes. Då gäller det att tänka efter vad som är viktigt.

Fika

Jag älskar att vara i stan och sitta på det där fiket och få precis det jag vill ha (bullen var som en dröm!), men jag älskar också att vara ute i skärgården och inte ha dom möjligheterna för att det helt enkelt inte finns där ute. Ja förutom numera då när det är en ny driftig ägare av affären som har dragit igång bageriet och har ett fik vissa dagar. Okej, så fika-aspekten går bort, det kan jag göra på båda ställena.

Handla mat

Det är väldigt bekvämt att gå från spårvagnen och slinka in på Hemköp och köpa lite mat. DET är en större aktivitet där ute – ta båten över oavsett väder och så finns det kanske inte allt man vill ha. Icke-animaliska produkter som havre-och sojamjölk till exempel. Och så måste man släpa grejerna upp från sjön till huset, jobbigt, i stan kan man ta hissen.

Men å andra sidan handlar man kanske mer mat som man inte äter upp ifall det är för lätt att få hem den? Långsökt kanske, men min tanke var att man kanske äter lite mindre när man är där ute, och det kan väl aldrig skada. Nä, handla mat är ingen game changer.

Socialt

Ja här är väl den största stötestenen. Det finns inte så många i min ålder som bor på Orrö, och definitivt inga i mina barns ålder. Personligen skulle jag nog klara mig utan i några månader, men det samma kan inte sägas om barnen. Man hinner som vuxen mitt i familjelivet ändå inte träffa kompisar så jätteofta, så det är kanske inte ett jätteproblem. Värre för barnen som sagt.

Aktiviteter

Den här är kanske ännu större. Vad ska man GÖRA där ute hela dagarna? Well, jobba för det första. Man måste ju försörja sig var man än är. Det blir väl inte så mycket körsjungande precis, det finns mig veterligen ingen motettkör på Nämdö. Men jag såg i programmet att kyrkokören hade konsert på Påskafton, och även om den kanske inte är så utmanande för mig så kan man kanske vända på steken och känna att man bidrar lite? Kanske finns det möjligheter att lära några av barnen där att spela fiol? Eller tvärflöjt? Jag är inte jättebra på tvärflöjt, men jag kan nog hålla några sjuåringar aktiverade med det iallafall.

En gång i månaden är det pub i Hembygdsgården, det är kul!

Kort sagt, det blir en annan värld, en annan hastighet på livet, och det kanske inte behöver vara något negativt. Men det behöver inte vara något positivt heller.

Mitt problem är att jag slits så fruktansvärt mellan Göteborg och Orrö. Jag känner mig mer ”i mina rötter” när jag är på Orrö, det är mina domäner, jag vill inte bara vara en gäst här, men mitt hem och mitt liv är i Göteborg.

Skitjobbigt.

Space out

Fjärde dagen ute på ön, och andra dagen helt själv med småkillarna.

Det är lite av ett experiment att släppa allt fritt och se hur dagarna utvecklar sig, vad jag gör, vad barnen gör, vad vi gör tillsammans… Dagarna är fantastiskt vackra med sol hela tiden och nästan ingen vind, och mitt på dagen är det 8-12 grader varmt. Vad mer kan man begära? En båt som är sjösatt kanske så man kan ta sig till och från affären, men det är väl mycket begärt antar jag. Jaja, det finns flera paket pasta och mathavre i skåpet, så vi svälter inte.

Så vad gör vi? Tja, killarna har hittat lite järnskrot som dom har som svärd och kastar prick med pinnar mot svärden med målet att splittra pinnen så det ryker.

Och så håller dom på i långa stunder.

Emellanåt går vi turer på ön tillsammans, upptäcker nya ställen eller gamla ställen med nya fynd som tex en vassrugge så hög, tät och stor att båda barnen försvann in och lekte i den en lång stund.

Stackars jag stod utanför i solen och kollade in svanfamiljen som guppade i närheten.

 

Vi fikar uppe i kojan – tre personer på en dryg kvadratmeter, mysigt mysigt och lite lagom dragigt, men inget som tar ner humöret direkt. Chokladkex och clementin, behöver inte vara mer komplicerat än så.

Vi lagar och äter mat (det finns mer än mathavre och pasta, jag lovar…) när vi blir hungriga, går på span runt ön och letar efter lekkamrater (noll än så länge, hoppas det ändrar sig på torsdag), ritar kartor över ön, läser Kalle Anka från 1986 och har det allmänt soft.

Så fantastiskt skönt att vara här ute och bara ta det lugnt. Jag suger på tanken att vara här länge, och för min egen del känns det välkommet. Jag vet inte hur barnen skulle klara det, speciellt Hannes som har ett ganska stort socialt behov, men det kanske finns alternativ. Det kanske inte är nödvändigt att flytta, utan att bara vara en längre period tex över sommaren, vad vet jag.

Något jag vet är iallafall att jag är nästan tom på ord. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva, jag har slut på berättelser, därav mitt lågfrekventa skrivande för tillfället. Men jag mår bra åtminstone, alltid något som går åt rätt håll…

 

Jobbar från Stockholm

När man vaknar till den här utsikten vet man att det blir en bra dag.

Grace på väg hem igen och glider tyst som en mus förbi mellan Nacka Strand och Biskopsudden

Jag bidar min tid i Stockholm medan jag väntar på att mina barn ska komma upp så vi kan åka ut till Orrö. Bland annat bidades den på Trafikverkets kontor i Solna, där chefen för vårt verksamhetsområde som väl har några hundra under sig såg att jag inte brukade vara där och kom bort och hälsade vid mitt skrivbord. Bra gjort. Så lätt, det tog kanske 15 sekunder av hans dag, men han fick en medarbetare att känna sig sedd. Skickligt.

På lunchen träffade jag hon som håller i det EU-projektet jag hoppas att jag ska få börja jobba i men som helt plötsligt inte var så självklart. Dvs jag, hon och den jag ska jobba för är överens, men min enhetschef verkade helt plötsligt lite tveksam, vilket gör att det känns lite osäkert just nu.

Allt löser sig så småningom.

 

Leverantörsdagar

Jag är fortfarande tillförordnad enhetschef på jobbet, dvs efterträdaren till förra chefen är fortfarande inte tillsatt så jag är vikarie. En väldigt rolig tjänst och ett jobb jag definitivt skulle kunna tänka mig permanent, men som jag inte kan få eftersom jag inte sökt det (det här är Staten, remember?). Men så länge det varar får jag hoppa in lite här och där, till exempel när det är leverantörsdagar i Stockholm.

Mitt bidrag idag var väl inte jättestort, men jag följde uppmaningen och var närvarande, gick runt och pratade med kolleger och leverantörer, drack kaffe och hade väldigt trevligt. En del intressant information fick jag till mig också som rör ett projekt i enheten jag leder, väldigt bra.

Och så fick jag höra vår generaldirektör Lena Erixon tala.

Vi var i Folkets Hus i Stockholm. Eller förlåt, City Conference Center, som Folkets Hus och Norra Latin tydligen heter nu tillsammans. Jag antar att det betyder att det inte går att gå i skolan på Norra Latin längre, och det är ju synd. Undrar om det beror på att det är för få barn i innerstan så det inte finns underlag, eller att kommersiella intressen ville starta konferanscenter.

Kloka ord förstås om vikten av att alla leverantörer förstår att arbetsmiljö och säkerhet är det viktigaste för oss (många utländska leverantörer där, många som vi vet kanske inte har det så högt på agendan som vi), och även deltagande från våra norska kolleger i BaneNor, där jag jobbade tidigare. Hög nostalgifaktor att höra deras representant prata med den tydliga norsk-engelskan och visa bilder från BaneNor-projekt, en tuff stund då jag som vanligt undrar om jag verkligen gjorde rätt som flyttade.

Fantastiska mosaiker i foajén utanför Kongresshallen. Vilken detaljrikedom, vilka illustrationer! Dom visade såklart socialdemokratins framväxt men oavsett om man är intresserad av det eller ej kan man ändå uppskatta konsten!

Demonstranter som samlas på Norra Bantorget

Kolla in detaljrikedomen och hur det böljar i kjolarna på de lantarbetare i Möre som tydligen ska vräkas i bilden här bredvid. Lantarbetarna skulle vräkas för att dom hade strejkat för sin rätt att bilda fackförening, vilket inte sågs på med blida ögon anno 1929.

Även här kan man tycka vad man vill om socialismen, men att den haft en viktig roll i utvecklingen av vårt land känns som utom diskussion.

Norrut igen

Norrut från Götet med tåget. Säger väl ingenting egentligen – det mesta ligger norr om Göteborg, om än inte allt. Målet för dagen och hela nästa vecka är min egentliga hemstad – Stockholm.   Musiken går på repeat i mina hörlurar. Jag är musikmonoteistflexitarian. Det betyder (i min värld) att jag snöar in på en artist/verk/skiva i en period då den går runt runt hela tiden, samma musik, och sen efter ett tag byter jag till något annat som får ta rollen att gå runt och runt.  

Idag är det stråkserenader; Dvoraks och Tjajkovskys. Romantiken när den är som bäst. Och jag kastas tillbaka till min ”karriär” som hobbyviolinist under många år men i ett ändå ganska seriöst sammanhang, och jag får en otrolig lust att spela. Igår träffade jag B, som jag spelat med i många år. Nu sjunger vi i kör tillsammans, men way back var vi 2/3 av en stråktrio; jag på fiol, hon på cello.

Vår altviolinist är inte så långt bort heller egentligen, och jag och B har lust att spela lite igen. Det börjar väl närma sig en 12-13 år sedan vi spelade sist, så det kommer väl låta därefter (förutom violasten som fortfarande spelar, hon vill kanske inte kännas vid oss längre 😀 ) men jag och B har kommit så långt att vi inte bryr oss om att det låter kasst, det är att spela som är kul. Och nu börjar våra barn kanske bli så stora snart att dom kan vara med också – det vore ju SÅ häftigt…. Södertälje nu, då hinner jag några satser till på Dvorak innan jag är framme. Jobb imorgon.      

Ett klassiskt barnkalas

Det var kalas idag. Visserligen ett halvår efter att barnet i fråga hade fyllt år, men ändå. Dom som var där trodde att han fyllde nu, och det är väl det som räknas – dom hade presenter och var finklädda (enhörningstema såklart). Vi vuxna skulle kanske ha dragit igång ”Ja må han leva”, men det känns lite knäppt när födelsedagen var i september.

Och säg den förälder som tycker att det är kul med barnkalas…Jag har då aldrig träffat någon. Det är bara ett långt lidande fullt av oro för att något ska gå galet – att födelsedagsbarnet har för höga förväntningar och tycker att allt blir fel, att gästerna tycker att det är tråkigt, att någon börjar gråta för dom har en dålig dag, att dom tycker maten är äcklig…det finns TUSEN anledningar till att inte ha barnkalas, och bara en att ha den – att barnet ifråga inte ger sig (därav halvårsförseningen)

Som den perfekta förälder jag givetvis är har jag jobbat hårt på att försöka få nioåringen att se realistiskt på dagen, och det gick nog ganska bra. Det är som vanligt han och tjejerna som är aktuella på kalaset (det är alltid ”vi bjuder alla tjejer i klassen och Hannes” och så har det jämt varit), men den här gången var dom bara fem. Födelsedagsbarnets önskan. Fint att dom redan inser att dom små festerna är dom bästa.

Och för att fira våra stolta svenska traditioner har vi bundit kransar med ängsblommor (som vi givetvis plockat själva först, slowmotionfilmen med skrattande barn över en äng rullar NU), hissat flaggan, sett lite Emil-filmer, ätit köttbullar (hemlagade av ekologiskt, närodlat kött förstås från en gård mitt här i Linnéstan, wouldn’t have no less) och sen spelar barnen ett trevligt kortspel med lagom mycket konkurrens och glada pärlande skratt. Hembakade kanelbullar till efterrätt, jajemen.

Typ.

Fast när dagens barn får bestämma blir det lite annorlunda. Spaghetti carbonara kan vi börja med, där jag inte har en aning om varifrån varken grädden, bacon’en, äggen eller osten kom ifrån. Hemköp.

Detta följt av cupcakes-pyntning. Dvs gott kladd på muffins som jag och Hannes bakade igår kväll (hembakat, yes!!). Jag har gjort röd, blå och lila frosting, vi har köpt olika strösseltyper och lite pyntgelé och minismarties att dekorera med. Och jag tänker att det är väl jättekul, här får dom ut sin pysslighet, sitta och fundera på vad man vill ha på för att det ska bli fint och gott, pynta, fixa lite.

Facit: Tre av fem barn tror att spritsen med frosting i är tänkt att det ska vara allt på en muffin typ och vräker på ett tjockt lager av den ena färgen, för att sen ta hälften av strösslet och sen toppa med ett fett lager frosting till och lite godis på toppen. Hur dom ska kunna äta det här ägnar dom inte en tanke åt. Ett av barnen frågar om hon får blanda frostingen som läckt ut med lite saft och suga i sig det med sitt sugrör (=nej), och börjar istället att hugga in på sin muffin. Och märker rätt snart 1) att den är väldigt svår att äta (får en sked), och 2) att det är rätt äckligt med 5 cm frosting, godis och strössel på en gång.

Runda nr 2 med muffins, uppmuntrande kommentarer från mamman (=jag) om att man kanske inte behöver ha allt på varje muffin möts med förståelse (!) och hyfsat efterföljande faktiskt. Kul har dom iallafall.

Sen till den nya trenden, och håll i er nu: Käpphästar. Japp, jag skojar inte, rätt in i 1930-talet bara, smack! För trenden bland nioåringarna i Göteborg just nu är att ha en käpphäst. Eller nio, som K har (Hannes har bara en men han uttrycker ingen uppenbar avund, det är väl rätt jobbigt att rykta och ta hand om alla nio kan jag tro). Det är så pass poppis att den stora lekparken här nära oss hade käpphästridbana uppställd dagen till ära. Eller det kanske var för att det är Göteborg Horse Show också, inte vet jag.

Pinkie Pie har en nära-döden-upplevelse

Ja och sen den trevliga klassiska barnaktiviteten som avslutar varje lyckat barnkalas, där man har ett gulligt djur som man slår i stycken med hjälp av något hårt.

Alla barnen får stå på kö och slå i tur och ordning (ordning i ledet, nåde den som tränger sig) . Egentligen ska man ha bindel för ögonen så själva slakten inte går så fort, men det har dom inte riktigt tid och ro med – det är ju en häst som ska slås ihjäl ju!

Sen när alla fått slå några gånger på det stackars djuret, som i det här fallet var en My Little Pony-kändis, Pinkie Pie, så går det tillslut sönder, och till folkets jubel faller godis ut. I det här fallet godispåsar för att minska slagsmålspotentialen, och för att slippa plocka godis ur golvspringorna i allt för lång tid efteråt.

När godiset fallit ur är Pinkie Pie glömd sedan länge, och kvar hänger ett stackars huvud som vajar sorgligt. Och alla tycker det var ett bra kalas. Kanske inte så många hembundna kransar och Emil-filmer, men istället italiensk Carbonara, amerikanska cupcakes och mexikansk piñata i form av en rosa häst.

Och om barnen tycker det är bra tycker väl föräldern det också och andas lättat ut för att alla överlevde den här gången också. Ja förutom Pinkie Pie då.

Rest in peace, Pinkie Pie

Skjortblus till barn

Okej så han vill låta kragen stå upp. Men den var söt när den låg ner också.

I takt med att humöret går uppåt ökar sylusten också. Eller är det sylusten som ökar och därmed humöret? Oklart, men idag blev iallafall den här skjortblusen klar.

Mental bild…

I och med det är syprojekt nr 325 färdigt.

Mönstret är från Ottobre nr 1-2010 och bjöd väl inte på några större svårigheter. Problemet för min del var att det här tyget visade sig vara lätt stretchigt, så det fick bli lite efterjusteringar. Men det blir det ju alltid ändå, så…