Söndagstur i Änggårdsbergen

Dammen tömd på vatten inför vintern, men hey – då kan man roa sig med att kasta småsten och försöka knäcka den tunna isskorpan som ändå bildas!

En fantastisk dag; hög och klar och vigd åt några timmar i skogarna nära oss.

Ryggsäcken full av mackor, varm choklad, blåbärssoppa och skorpor (av vilket det mesta blev kvar tills vi kom hem?!) och en rask gåtur genom Slottsskogen och in i Botaniska.

Eftersom vi är så himla sega med att komma iväg så hann vi bli hungriga redan innan vi ens kommit in i Botaniska, så det blev ett snabbt stopp strax innanför entrén för lite choklad och mackor.

Det blev en GC-tur trots att det inte var planen, men vad gör man när det kryllar av härliga skogscacher? Och dessutom har vi hoppat på något som heter hittaut.nu och som är Svenska Orienteringsförbundets försök att få folk att komma ut i naturen. Poängen är egentligen densamma som när man cachar – att ha ett bestämt mål man går mot i skogen och som belöning om man hittar rätt får man signera en log någonstans. Eller som i HittaUt’s fall där det är en pinne med en kod på som man lägger in i deras app.

Same same but different.

Men några cacher blev det också och en vacker utsikt över delar av Göteborg som började färgas så smått av eftermiddagssolen.

Från kranarna i Skandiahamnen långt till vänster, sen Älvsborgsbron och så kommer stan så småningom, Guldheden och Sahlgrenska längst till höger

 

Semesterdag

Skolan stängd och fritids stängt. Mamman tar ut en semesterdag och tar ut barnen för att gå på tur i Änggårdsbergen. Vi tog vägen genom Botaniska, där barnens nyfikenhet ledde till det bästa – att man stannar till på ställen man inte brukar stanna på och gör avvikelser man inte heller brukar. Och tack ock lov för det.

Jag trodde aldrig vi skulle komma ur Botaniska, för det var så mycket att titta på och vi hade ju ingen brådska. På två timmar kom vi en dryg kilometer – men då fick vi ätit lunch också och lekt en massa.

Adam kämpar med att få upp locket. På just den här (dagens sista) fick vi faktiskt inte upp det för det satt för hårt. Synd.

Och det blev perfekt. Varm choklad, mackor på hembakt bröd (yup!), lite frukt, några kokta ägg och något sött tills när orken tryter lite senare. Killarna var på gott humör hela dagen och det från början rätt svala vädret blev bara varmare och varmare.

Lite GC blev det också, och vi hittade de största skatter jag någonsin sett. Någon har tagit sig för att lägga ut rejält stora hinkar, men som tyvärr inte innehöll särskilt mycket. Och vi som normalt brukar ha med oss en massa extra att lägga i för att fylla på till kommande barn hade förstås inte med oss något just idag.

Vi hade ingen plan, vi följde humöret och cachernas väg i en någorlunda närhet; poängen var inte att gå långt utan att ha en skön dag i skogen med lite fysisk aktivitet. Och det blev det – upp och ner, klättra i stenrösen och gå upp för branter och nerför slänter.

Killarna var som tända ljus hela dagen, eller ännu bättre – som entusiastiska springande barn fulla av energi som ska klättra högt och springa långt. Den där oron man känner ibland över att dom (speciellt den ena) sitter och ser på YouTube-klipp på när andra människor spelar Minecraft och ser det som sitt högsta nöje, den oron försvann direkt idag.

Jag frågade vid ett tillfälle om det var dags att börja styra kosan hemåt, och fick ett enstämmigt och rungande NEJ till svar. Adam ville att vi skulle vara ute i flera timmar till, men då började det bli eftermiddag och vi fick ge oss för verkligheten.

Men det är fantastiskt att bo där vi bor och ha en enorm skog bara tio minuters gångväg hemifrån, och dessutom en botanisk trädgård och en Slottsskog. Heja Göteborg!!

 

 

Ledig eftermiddag

Ja vad gör man när man fått en ledig eftermiddag helt plötsligt, vädret är hyfsat och det finns en skog med hemlisar bakom knuten? Jo, man passar på och tar sig en liten GC-tur innan man åker tillbaka till Helsingborg. Klockan var bara två så det var ju all tid i världen och gott om burkar var det visst i området också.

Började med en multi som var på Trafikskolans området och som jag gick igår för att samla in info. Nu skulle jag bara samla in burken, men det var lättare sagt än gjort för det DÄR hålet sticker inte jag ner handen i, det är ett som är säkert. Och det var fler före mig som tvekat tydligen, och det var nog inte meningen att den skulle ha ramlat ner. Jaja, nu är det COs problem att fiska upp den, stackarn…

Turen vidare gick genom en vacker blandskog på en väg som var en cykel-och gångväg/stig. Jättefin kvalitet, solen gassade (!) och lite då och då mötte man folk med hund eller på cykeltur. Verkar vara ett aktivt folk i Ängelholm. Och jag hittade det jag sökte, iallafall för det mesta, men det var inget särskilt upphetsande längs färden värt turen i sig. Inga särskilt fiffiga installationer eller genialiska lösningar, men en fin gåtur iallafall.

En skön promenad med visst målsökande. Stegräknaren på mobilen visade 19 000 steg, så det var nog okej att vara lite trött i fötterna på kvällen.

 

Sandsjöbacka

Idag var dagen med T, T för Tur. Vi packade in oss i ROX’en alla fem (den sjätte hade åkt till Vansbro för att simma i åska och regn) och drog till Sandsjöbacka. 

Vi parkerade på den norrgående macken och gick över en avstängd och halvt igenväxt parkering med manshöga björnlokor, över bron till den nedlagda vägkrogen (av vilken det bara var rester av fundamentet och några släckta lyktstolpar kvar)  stannade till på Sandsjöbacka Vägkrog Memorial en kortis innan vi gick in i skogen på andra sidan  av en rätt så creepy karusellgrind. 

Väl inne i skogen var det först lite mörkt, halt och fuktigt, men efter ett tag kom vi in i ljusa lövsalar.

Det var en slinga som var 2-3 kilometer totalt, och gick rätt kuperat och naturmässigt varierat – lövsal, tät granskog, ned till en sjö, ut på hedliknande mark…Jättefint, med en bra rastplats nere vid sjön som var perfekt för en lång härlig lunchpaus i solen. Om det nu hade varit soligt alltså, och inte svalt med hård kall vind och mycket växlande molnighet. Inte för att det hindrade de två entusiasterna som iförda T-shirt skulle ut på fisketur i nämnda sjö…

Och inte heller hindrade det Hannes som satte sig på en sten och mediterade.

Lugna och harmoniska (och rätt så nedkylda) gick vi från sjön och in i skogen igen, skyddade från vinden.

En del hittade vi, annat hittade vi inte, men det vi fann var fina installationer som CO lagt ner mycket jobb på – till glädje för stora och små. Små lådor tyvärr, inte mycket att byta med, men grabbarna börjar tyvärr bli härdade på den punkten. Kan inte förstå varför man lägger en nano i skogen när det skulle kunna vara stora saker med mycket kul i, men vad vet jag som inte är CO själv.

En fin dag!

Hallandsleden

Vi trotsade vädret och gav oss iväg inåt landet. Det är ju där det händer, cacherna och den vackra skogen. Jag, två smågrabbar, en ryggsäck full med mackor och blåbärssoppa och lite jordnötter – what could possibly go wrong?

Bilen parkerades i Idala och därifrån gick vi Hallandsleden norrut en bit. Fin led, härlig skog och en toppendag att vara ute på (ordentligt påklädda eftersom det fortfarande är under tio plusgrader). Killarna hade toppenhumör hela tiden, så när som på en liten blodsockerdipp precis innan vi åt lunch. Efteråt var det full fart igen.

Några fina gömmor såg vi också, kul när folk har lagt ner lite själ i sina installationer. Bland annat en gubbe gjord av grenar (mer raffinerad än Knerten, if I dare say so…) och fina troll och häxor, målade, limmade och pyntade. Favoritpoäng delades generöst ut.

2016-05-15 11.23.19 2016-05-15 11.36.02

Skogen vi gick igenom var varierad. Varför är man inte ute och går i skogen oftare? Här var det tät granskog, sen neongrön bokskog, så gick stigen i en passage med granskog på ena sidan och björkskog på den andra, skiljelinjen vass som en knivsegg, och så ut på ett kalhygge innan den slingrade sig in igen. Fantastiskt.

På tur i Østmarka

2016-02-28 Tur i ØstmarkaPå lördagen gick jag och killarna en tur i Østmarka i det vackra vädret. O var på väg från Oslo till Sälen och körde förbi och släppte av oss på Hauketo tågstation där vandringen skulle börja. Klädda i bra kläder och laddade med mackor och blåbärssoppa gav vi oss ut på en liten vandring ner mot Kolbotn station via skogen. Gott om belöningar längs vägen för stora och små, tufft att vara lillebror när storebror börjar bli en bra finnare och rusar i förväg, så ibland fick vi fuska lite så alla fick vara först fram.

Generellt kan man säga att vår dag gick i GRANENs tecken. Stora granar, små granar, granar vid björkar, tufsiga granar…och så militärmatlådor och små PET-rör.

 

Inte så många bytteting tyvärr och jag hade glömt ta med och fylla på till kommande småbarn så det var lite synd och lite klantigt av mig.

image
7,5 km

Sju och en halv kilometer senare och lite möra i benen kom vi till Kolbotn. Alla glada och nöjda efter en fin dag i skogen!

 

Paus vid skjutbanan för lite lek i gräset
Paus vid skjutbanan för lite lek i gräset
Ut på tur, aldrig sur!
Ut på tur, aldrig sur!
Lunch i solskenet
Lunch i solskenet

Med de bästa intentioner

Mina 5 kmEfter en lång stunds prokrastinering genom att hänga på fejan, kolla Markadatabasen för att hitta den perfekta turen och yr.no för att försöka förutse vädret de närmsta timmarna in i minsta detalj, gick det inte att skjuta upp längre. Med två ynkliga minusgrader i stan och fyra på höjden, solsken som strömmade ner och de flesta på arbetet och inte i spåren fanns det inga argument kvar för att inte ge sig ut.

Och det kändes egentligen ganska bra. Ner i garaget; skidor, stavar och pjäxor, valla (ja minsann, någon gång i livet måste man börja valla skidorna säger dom), termos och mackor in i bilen. Bilen ut och upp mot Øvresetertjærn för att parkeras och efterpå avnjuta dryga fem kilometer i spåret.

Det blev ingen åkning. Eller, bilen åkte och gled på vägen uppe vid Frognerseteren så jag hamnade lite halvt på tvärs över vägen. Kom inte upp. Det var precis så folk kunde köra förbi mellan nosen och andra vägkanten, och det gjorde dom. Körde förbi alltså. Tog sats längre ner i backen och gav järnet upp och försvann. Ingen som stannade och försökte hjälpa till när jag stod på ett sätt som uppenbarligen inte var intentionen.

En tant skrek åt mig till och med. Som om det skulle hjälpa. Skrämma bilen på rätt köl liksom. Bra tänkt.

Oskar på tråden, vad nu han kunde göra från sitt varma kontor nere i centrum, men det känns väl bra att prata med någon antar jag. Och jättemycket trafik på den där lilla struntvägen en helt vanlig tisdag runt lunch.

Det var inte bara jag som halkade och gled, nä det var många andra, men dom fick lixom fart på sina bilar igen, är väl mer vana vid vinterkörning antar jag. Och det krävs ju inte mycket för att vara det. Mer van på vinterkörning än jag alltså.

Tillslut var vi tre bilar som stod mer eller mindre i en liten grupp på olika kryss och tvärs. Men stilla, ingen som gled på någon annan. Och fortfarande ingen som ville hjälpa oss tre.

Heja SverigeFörrän den där bilen kom från Frognerseteren och skulle ner.  En bil med tre svenska män i, där en glatt klev ur och tog min bil och körde den åt rätt håll och lämnade tillbaka den till mig. Dom var på väg till ett möte i stan visade det sig, och hade bara åkt upp för att ta sig en lunch med en fantastisk utsikt. Och så hjälpte dom mig på vägen ner.

Jag gissar att det var 95% norrmän i bilarna som valde att inte stanna, men det var en bil med utlänningar som stannade för att hjälpa till. Jag vet inte vad det säger om något, men lite bitter blir man. Och glad och stolt över att vara samma nationalitet som dom här killarna – för att inte tala om överlycklig över att inte halvt blockera trafiken till Frognerseteren.

Men jag var så skakis (näst efter människogjorda saker under vatten är att köra bil på vinterväglag min största fobi) att jag inte längre ville åka skidor. Jag vågade inte stanna någonstans. Efter en kort lunchpaus med te och lite mackor åkte jag ner och hem med mitt vilt bankande hjärta.

Och så gick jag till SATS och sprang 7 km istället. Bliv vid din läst, försök inte komma dig ut i den där naturen, den är livsfarlig.

Pernillan och Svensson

Circuit board panicSom den Svensson jag är lever jag mitt liv inrutat som få. Eller snarare som de flesta. Hemmet – Skolan – Dagis – Jobbet – Hemmet. Ibland en avstickare ner på stan eller kanske lyckas få till en fika eller ett glas vin med nån trevlig person. Men det händer ju inte så ofta i det här livet. Svenssonlivet. Pernillan i mig gillar inte Svensson. Svensson trycker ner, kväver, tvingar Pernillan till rutiner och vanor som hon helt enkelt inte är ihopkopplad för att trivas i. Pernillans kretskort har lite lösa trådar här och där, en del lödningar verkar ha gjort sig själva. Pernillan vrider sig ibland i vånda över att Svensson är den som får sista ordet och är den som bestämmer till syvende och sist.

Men Pernillan har nåt som Svensson jag inte är har; ett jobb som låter Pernillan komma ut och bort för lite perspektiv. Då pekar Pernillan finger åt Svensson några dagar medan hon äter god italiensk, polsk, spansk mat i Italien, Polen eller Spanien. Eller i något annat land. Hon sitter på flygplatser och väntar på flighter. Njuter av att vara på väg, njuter av att se de andra resenärerna som också är på väg. Som också är en del av något större. Eller så är dom bara uttråkade affärsresenärer för allt vad Pernillan vet, men det spelar ingen roll. Fantasin drömmer om ödena som virvlar förbi.

Ibland ett trevligt samtal med någon, som han som var oljegeolog och skulle till ett möte med sin kund i Köpenhamn. Dom skulle göra beslutsunderlag för investeringar i mångmiljardklassen, och han var fackexpert från geologernas sida och hade lagt fram en riskbild som sa att det här kan fort gå helt åt fanders och massor med pengar samma väg, men om det lyckas blir det löööövely. Dom skulle borra i okänd botten, ingen vet i detalj hur den ser ut just där och det går inte att ta reda på med annat än trial and error. Otroligt spännande. Undrar hur det gick.

Aldrig hemlängtan, alltid skönt att komma hem.

Nu planeras nästa resa.

Det går till Tartu, Estland. Där har jag varit en gång tidigare, och den här gången tänkte jag ta mig runt i Baltikum. Eftersom Tartu är i södra Estland är det bara 2-3 timmar i bil till Riga, och Lettland är så smalt att man fort kommer till Litauen. Och söder om Litauen ligger en liten stump av Ryssland….

Drömmer om resa

Rutten som är utlagd här är 83 mil. Kanske i längsta laget. Om man kapar sista benet tillbaka till Riga blir det bara 44 mil. Men då har man en hyrbil att göra sig av med…Inte helt A4, men det där fixar Pernillan…

Ski(t)tur i Marka

Majorstuen en solig lördag

Efter den senaste tidens ohejdade skidsuccé följt av en hälsosam dos av gott självförtroende i spåret, var det dags igen igår. Jag lämnade vårstämningen i centrala stan med solsken, barmark och droppande istappar och gjorde det som man ska göra när man bor i Oslo – en av anledningarna till att det här är en så cool stad; Jag tog tunnelbanan upp i Nordmarka. Och som väntat var jag inte helt ensam om att göra det. För att illustrera exakt HUR mycket folk vi pratar om så…
Notera mängden skidor som sticker upp, även om jag medger att det inte är särskilt tydligt i bilden.
Det tar ungefär en halvtimme att komma uppför berget med t-banan. Då har man passerat Midtstuen, där det kommer på en miljon människor med kälkar som har åkt Korketrekkeren och som ska upp för en andra runda, och förbi Holmenkollen där det tack och pris går av ganska många, innan man tillslut är uppe på Voksenkollen.

image
Voksenkollen station
image
Så här ser det ut i alla tidningar. Och ibland även i verkligheten!

Det är det första stoppet som det är vettigt att gå av på om man 1) Ska till alpinsystemet i Tryvann eller 2) ut i spåret. För tydlighetens skull ska jag kanske säga att jag tillhör det som oftast (för att-ute säga alltid) kategori 2.
Där uppe var det PERFEKT vinterväder – några få minusgrader, en massa nysnö och strålande sol. Inget att vänta på, ut i spåret bara! Mina förväntningar var höga – jag börjar ju bli grym på det här med längd ju! Och med ett sånt väder – what could possibly go wrong?!
Tja, först och främst lärde jag mig att min stadig het på skidor framför allt beror av hur bra underlaget är. Dvs jag är inte så himla bra på att åka eftersom jag så lätt tappar kontrollen när det är opreppade spår. Och det var det. Jag var förvånad över att hela backen ner till Tryvannstua (ca 3,5km) var helt orörd. Ja förutom av de som varit där före mig då. Alltså var jag Bambi igen – fullständigt ute på hal is fast i drivor av nysnö istället. Panik, svett och ångest.

Men det var vackert! Ett tag. För sen när man kom ner några höjdmeter var dimman tät och permanent, och den blev tjockare och tjockare, och snön blev klibbigare och klibbigare.
Nere vid Tryvannstua hade jag tänkt mig vidare till Nordmarkskapellet för lite oavslutade affärer från min förra tur för två veckor sedan. Det gick sådär när jag plötsligt befann mig mitt i ett skid lopp med 6000 deltagare – Holmenkollmarsjen…. motströms… Efter att en galen skidåkare prejat ut mig ur spåret tröttnade jag på att kämpa mot strömmen och jag vände tillbaka till Tryvannstua för att påbörja den mödosamma stigningen upp till Øvresetertjern. Efter att jag vadat över den lilla sjön i rejäl slush och vatten tillsammans med alla tävlande.

image
Tappra tävlande är inne på sina sista kilometer i sörjan över sjön

Stigningen verkade bli lättare än jag trodde, men trade-off visade sig vara 1dm fuktig, klibbig snö som man fick stanna var 50’e meter och skrapa av. Jag skojar inte, det var lite av ett samtalsämne som liksom förenade oss som kämpade där nere i dimman. Ja efter att vi kom oss ut ur skidtävlingen då förstås och den svängde av upp någonstans upp mot Frognerseteren och vidare till Holmenkollen.
Efter ett tag tröttnade jag och tog av mig skidorna mitt i spåret. Och det var inte bara jag, jag mötte flera som gick med skidorna i handen, i dimman, i spåret, på väg uppåt mot ett eller annat transportmedel tillbaka till civilisationen.
Tillslut kom jag upp till parkeringen och de andra, tack och lov…

Jag åkte längd i helgen

Just sayin’….. och det gick bra; nio kilometer i maklig takt, men kontinuerlig framdrift och inga fall. Och jag är inte så rädd för nedförsbackar längre heller, så här händer det grejer! Nu åker jag inte bara om skadade treåringar, utan även en och annan jämnårig till mig själv minsann. Heja!

Utsikt över baksidan av Tryvann från min lunchplats i Tryvansstua
Utsikt över baksidan av Tryvann från min lunchplats i Tryvansstua

Maken o kidsen var i slalombacken så jag hade hela Nordmarka för mig själv. Ja tillsammans med tiotusen barn, hundar och andra som också var ute i spåret denna fina vinterdag med massor av mjuk snö och ingen is i spåret, men ändå.

Väldigt dålig bild, men den är tagen med min gamla trotjänare HTC Desire HD och är mest för att visa hur fantastiskt mycket folk det faktiskt är i spåret en helt vanlig mulen söndag...
Väldigt dålig bild, men den är tagen med min gamla trotjänare HTC Desire HD och är mest för att visa hur fantastiskt mycket folk det faktiskt är i spåret en helt vanlig mulen söndag…

Rutt? Øvresetertjærn – Tryvannstua – Nordmarkskapellet och tillbaka. Fuskade på hemvägen genom att ta liften från Tryvanstua upp till parkeringen, men va f-n…nån måtta får det väl va?!

Nordmarkskapellet
Nordmarkskapellet