Pusselterapi

Så jag började med ett nytt pussel. Jag har lagt om de pussel jag har så många gånger nu så det fick räcka och jag köpte mig ett nytt. Påhittat San Fransisco-motiv som såg fint ut på nätet men som visade sig ha en bedrövlig kvalitet.

Jag frångick principen att köpa Ravensburger-pussel, egentligen bara för att alla var slutsålda, och det blev ett Clementoni istället. Alltid lär man sig något nytt, tänker jag.

Och det har jag gjort, nämligen: Köp inte Clementoni, håll fast vid Ravensburger. Mycket bättre fotokvalitet och bättre pussel med bitar om inte faller isär hela tiden.

Fotot är av kass kvalitet och blir väldigt suddigt när det är utsmetat på 3000 bitar, så det är rätt tråkigt att lägga det.

Men, skam den som ger sig, så jag håller på. Började på allvar i tisdags, då såg det ut så här; lite spridda skurar, kanten lagd, börjat lite på spårvagnen och bilen samt den väldigt reflekterande marken och lite himmel.

Några dagar senare ser det ut så här:

Det tar sig så sakteliga, men nu måste jag börja antingen med den bruna husfasaden till höger eller till stadsmotiven i mitten. Svårt val, båda känns ganska trista.

Koja 2.0

Efter att ha rivit den gamla kassa kojan vi hade i oxeln började det smidas planer på att bygga en ny. Ett förestående övernattningsbesök nästa helg av två klasskompisar blev katalysatorn som fick planerna att sättas i verket – knappt 4 m upp i vårt enorma körsbärsträd.

Det är ett gigantiskt körsbärsträd, och det ser ut som en snöstorm när blombladen faller av. Friggebod för storleksjämförelse.

Ska man bygga så högt upp och dessutom till så stora barn så är det förstås viktigt att kojan är ordentligt byggd av bra virke – inga halvruttna restbitar från något annat som varit ute i väder och vind. Så under ledning av byggnadsingenjör O Edlund, vars permittering kommer väl till pass här, har kojbygge 2.0 satt igång.

Riktiga reglar undertill, golv som snattas från insidan av stallet (dvs torrt fint virke som bott inomhus hela sitt liv) eftersom det ändå ska bort, och så kör vi!

Villkoret för bygget har varit att barnen ska vara med och bygga, annars bygger inte O något heller. Vid en tidpunkt när plattformen var klar var motivationen hos A o H av det lägre slaget. Det avhjälptes med ett enkelt konstaterande att om det inte finns väggar på kojan när kompisarna kommer ner så kan dom fetglömma att dom får vara och leka i kojan.

Tre tioåringar trängas 4 m upp i luften utan skydd? Nej tack.

Och det fick fart på dom minsann, speciellt H, vars kompisar det är som kommer ner… Idag har dom tex hållit på hela dagen ute i regnet och snickrat och grejat, och nu börjar det verkligen likna en koja.

Dom går alltså till stallet och monterar ner  innerväggarna (som ändå ska rivas), bär ut dom till körsbärsträdet, sågar till och monterar. Himla praktiskt.

Gamla innerväggarna i stallet blir nya ytterväggar i kojan. Dom ska målas och det kommer bli tak på, så det håller nog tillräckligt länge. Tidshorisonten för kojan är 2 år, sen tror vi inte att dom är intresserade längre.

Så nu börjar det verkligen se ut som en koja; hål för fönster (dom har hittat en bit plexiglas) är inlagt mha reglar, väggar är på gång och snart har dom (vi) ett drömhus uppe i ett träd till glädje för både stora och små (takhöjden blir runt 190 cm).

 

Mjukisbyxor

Syprojekt 332 Mjukisbyxor i sweatshirttyg, samma som i 331

Inte så mycket att säga egentligen; fortsättningen på gympaoverallen/mysdressen som påbörjades i förra veckan med en koboltblå hoodie fick idag sitt avslut med ett par byxor. Klippte och sydde allt utom muddar i måndags, men sen har den hängt på en stol i väntan på avslut. Som skedde idag.

Mönster från Ottobre, men jag har modifierat det väldigt och egentligen bara använt skärningen i grenen, så det kan nog knappast räknas som ett mönster jag följt.

Och man kan ju undra om det är värt besväret att sy mjukisar när det finns att köpa? Svaret är ja, för en snabb titt på midjemåttet i förhållande till längden på benen ger att den kombinationen är svår att hitta – vuxenlängd men barnmidja… Så då är det enklare att sy. Den tiden som lagts på klipp och sömnad är lätt kortare än antalet timmar i butik. Och med färre människor omkring en dessutom, ett absolut plus så här i coronatider…

Så var man riksskurk i hela världen

Läser på tidningarnas sidor att länder öppnar upp för turism igen – men inte för svenskar. Våra grannländer ska öppna upp sina gränser för varandra – men inte för svenskar. Vi är allmänt på tapeten i diverse talkshows (bla i de två senaste avsnitten av Bill Maher show), i utländska nyhetsmedia och lite otippat är vi poppis hos amerikanska kokosnötshögern. Föga smickrande.

Alla menar sig veta att strategin i Sverige är att vi strävar efter flockimmunitet, att vi lever loppan precis som vanligt  och att alla umgås, friserar sig, går på gymmet och kramas precis som vanligt, och då är det väl självklart att så många har dött i Covid-19 och att vi kanske får skylla oss själva?!

Men guess what – det är inte riktigt så det är. Jag vet bara två saker vi gjort annorlunda än våra grannländer, och det ena är att skolorna för barn upp till och med nionde klass varit öppna hela tiden. Det sågs först som konstigt (jag tyckte också det var jobbigt att skicka barnen till skolan, men tvingade mig själv att lita på våra läkare och vetenskapsmän), men nu börjar andra länder också mena att skolbarn inte verkar sprida smitta och att det kanske var förhastade politiska beslut att stänga dom från början. Det var ju skönt.

Det andra är att vi inte stängt ner alla företag fullständigt. Dvs restauranger, frisersalonger mm har fått hålla öppet. Det har knappt varit några kunder hos dom, men dom har iallafall haft en chans att överleva. Och det verkar dom göra också, iallafall fler än vad som hade överlevt en total nedstängning.

Och ändå har vi så många döda per capita, trots att vi håller oss hemma och tvättar händer till förbannelse. Vad f-n är det som händer?!

Om jag förstått det hela något så när så har det varit stora brister i säkerheten på våra äldreboenden, och det är där de allra flesta av alla dödsfall inträffat (källa på det? Vet inte, men jag läser bara DN och SVT.se, så någon av dom). Dom har varit dåligt förberedda, och en längre tids nedskärning i Sverige inom krisberedskap har visst fungerat som en japansk sjö här (fast på ett dåligt sätt, för när bristerna visat sig har vi inte haft någon möjlighet att åtgärda dom snabbt nog).

Det är alltså inte nödvändigtvis Sveriges val att hålla skolor och affärsverksamheter öppna som är problemet och orsaken till att vi har så många döda, utan politiska beslut bakåt i tiden som gjort oss dåligt förberedda för en sån här situation. Och jag tror att vi orkar hålla på med det här levnadssättet ett bra tag till, vilket man inte kan säga om andra länder som stängt ner totalt och där befolkningen håller på att gå bananas över att vara hemma hela familjen jämt jämt och som nu börjar öppna allt istället.

Det ska bli väldigt spännande att se om ett eller två år hur olika ekonomier återhämtat sig, hur smittspridningen i alla länder utvecklat sig, och när vi vet hur alla mäter kunna jämföra siffror och verkligen lära oss något av det här.

För jag har väldigt svårt att tro att tex Kina gick ner till noll döda bara sådär.

Det blir en spännande höst, och jag kommer inte ändra mina levnadsvanor i första taget. Nä, hemmakontor, matinköp sent på kvällen och i övrigt en mycket stillsam tillvaro hemma.

Syfabriken har visst öppnat

Eftersom jag har en son som växer som tok (han är 12 år och 3 cm kortare än jag…) går det åt en hel del kläder. Och eftersom han växer så fort sträcks han ut på längden nåt alldeles väldigt och det är inte helt självklart att det finns kläder som är så smala i midjan och har så långa ben att de passar.

Dessutom är munkjacka/hoodie/hettegenser favoritplagget för dagen men han saknar en att ha på träningen, så….Några klick senare och en beställning var lagd på ett kornblått sweatshirttyg, som kom igår. Mönster hittat (Ottobre som vanligt), lite klipp och sy och idag var tröjan färdig. Det känns som att det är en syfabrik här hemma för tillfället (yaaayyyy!!)

Syprojekt nr 331 är färdigt!

Syprojekt 331 Blå munkjacka i sweatshirttyg. Modifierad en del, bla inget foder som mönstret egentligen anger (då det är tänkt att vara för en poplinjacka), samt mudd i ärmarna. Den åkte på direkt och blev en omedelbar favorit. Tyg från Stoff och Stil, mönster från Ottobre nr 3-2020

Klassisk kontorskjol

Syprojekt 330, Klassisk ullkjol i grått och svart, med fickor stora nog att få plats med mobilen i

Jag har hittat favoritmönstret på jobbkjolar; från Ottobre nr 5-2013 och är som en dröm. Enkelt att sy, stora fickor så man kan ha mobilen på sig och lätt att ändra lite för olika infall med tyg. Det här är andra kjolen jag gör med det här mönstret, och även om jag fick backa lite (för att jag hoppade över en grej som man inte ska hoppa över…) så tog det bara två arbetsdagar ungefär att göra den.

Bilden är väl inte den bästa, men det syns väl förhoppningsvis hur den ser ut iallafall. Och nej den är inte så där rynkig och skrynklig, det är bara för att den ligger platt på ett bord.

Syprojekt nr 330 är klart.

Bryter isoleringen

Det är en kille i vårt kvarter som har öppnat ett café. Javisst, ett café till i Linnéstan, hur i all världen ska han kunna konkurrera…Men det är ett väldigt skönt litet fik, och just nu är det väldigt bra (för mig) att han inte har så många gäster, även om jag hoppas att han ska ha det snart för jag vill väldigt gärna att hans fik överlever.

Och idag tröttnade jag på hemmakontoret, tog min lilla läsplatta laddad med en rapport jag skulle läsa och grubbla på och gick ner och satte mig på fiket.

Det är ett pyttelitet ställe, fyra tvåmansbord och det är det hela, plus en liten uteservering som det tyvärr var alldeles för kallt för att sitta vid idag, men ändå.

Jag tog det ena tvåmansbordet i ett hörn, och sen satt andra vid ett annat tvåmansbord så långt ifrån varandra som möjligt. 2 meters avstånd? Nä men en och en halv iallafall, kändes ändå tryggt.

Ruskigt skönt att komma ut lite och låtsas som att allt var som vanligt en timme. Även om jag hela tiden var beredd på att gå om det skulle komma fler gäster än vi som redan var där…

Ny yllekjol lagom till sommaren

Varför inte rida på vågen av sylust och sätta igång med något mer? I lådorna ligger några fina ulltyger som jag fått av min mamma när hon för gott tröttnat på att sy, och jag har ett rackarns bra kjolmönster.

Den skarpögde ser ett fel i bilden. Ett fel som nu är fixat men orsakade lite funderingar en stund…

Viss uppbromsning i sömnaden pga att jag inte hade fodertyg som var svart, annars hade jag nog kommit rätt långt med den ikväll. Funderar på om jag ska ta det mörkt vinröda fodret jag har – det är ju ändå ingen som ska se det.

Eftersom man lever hela livet online numera har jag beställt foder på nätet – man kan ju inte gå ner till sybutiken, då kan man ju träffa folk och få corona (eller smitta någon med corona i den händelse man själv ovetandes har det), så bäst att hålla sig hemma.

När jag ändå var på nätet så råkade jag beställa några meter sweatshirt-tyg också, det ska bli mjukisar och hoodie till en tolvåring som växer som en sparris och har svårt att hitta byxor som är tillräckligt långa i benen med fortfarande supersmala i midjan.

Bra att ha något att göra.

Något att fira? Nä.

Idag firar jag 8 veckor med hemmakontor!! Konfetti till alla!!

Eller kanske inte bara tjoho nä. För hur mycket jag än älskar att ha hemmakontor så börjar vissa tecken att visa sig som tyder på att det kanske inte är jättebra under så här lång tid.

Men jag lär mig mycket. Till exempel att det finns en anledning till att det är speciella kontorsstolar på ett kontor (och inte köksstolar) och att dom där stolarna gör underverk för ryggmuskler och ryggslut. Jag lär mig också hur tråkigt det är att laga mat varje dag (det visste jag redan men det blir så mycket tydligare nu) och jag inser att vi nog går ut och äter lite då och då för att lätta på det där tråkiga.

Fast inte nu då förstås, nu är det närmaste vi kommit ”att gå på restaurang” att hämta pizza på (den överfulla) pizzerian nere i Åsa… Känns inte bra att gå in där, kan inte förstå folk som står där inne och hänger och väntar på sina pizzor. Jag står utanför och kikar in tills jag ser att det står en trave där som ser ut som vår, då kastar jag mig in, betalar och rusar ut. Ser förmodligen lite stressad ut, men det bjuder jag på – jag ÄR ju stressad.

Jag tror också att man är lite smådeprimerad hela tiden; stressen över att råka få viruset, stressen över att mannen inte har något jobb, deppig över att man inte får träffa sina nära och kära – webfika och dito AW i all ära, men att träffas och kramas…

8 veckor and counting. Just nu är det påbjudet med hemmaarbete till 16 augusti, så mer konfetti lär det bli.

Lite syglädje på väg tillbaka

Så bestämde jag mig bara för att jag skulle sy något. Normalt har jag full koll på alla mina tyger, jag vet exakt vad jag har och var, men sen vi flyttade tillbaka till Sverige och bor i den här lilla lägenheten där jag inte har plats för mina tyger och därför delar dom mellan stan och Åsa, plus att dom ligger packade i en j*vla röra så jag har ingen koll över huvud taget.

Det var bättre i Oslo.

Men så gick jag inte på feeling, utan försökte tvinga mig själv att göra något för att inte vara så himla apatisk (ref Jag försvinner ) i andan ”DET-HÄR-TYCKER-DU-ÄR-ROLIGT-SÅ-DET-SÅ”. Och jag brukar tycka det är roligt att sy, det har bara inte varit det på ett tag.

Och ta mej tusan om det inte funkar! Jag satte mig med mina högar med Ottobre-tidningar och började bläddra – lite motvilligt och håglöst (oh yes) först, men sen börjar man tänka ”jamen kanske den, eller kanske den – eller DEN i DET tyget” för att jag plötsligt kom ihåg vad jag hade för tyg som skulle passa till mönstret jag just hittat.

Vitsigt namn va?

En liten synaps i hjärnan som sprakade till och fick mig att minnas vad som var roligt och hur det brukade kännas!

Så var det dags att klippa mönster, lite terapiarbete som är nyttigt, man måste fokusera på något (något annat än mobiltelefonen, halleluja), tänka till hur man ska rita och klippa i pappret först, sen på tyget. Det finns ingen andra chans, klipper man fel med det tyget så blir det ingen tröja/jacka.

Men det gjorde jag inte.

Och äntligen kom lite härligt gammalt vanligt flow. Timmarna gick, mörkret föll, barnen gick och la sig och så var det bara jag och flitens lampa uppe (Oskar är i Hemavan). Och timmarna gick ännu mer, och så var klockan kvart i tre på natten och jag tvingade mig själv att gå och lägga mig. Kanske lika bra det, det är på småtimmarna som felsömnaden brukar hända…

Några timmar till dagen efter, och så har jag numera en ärmlös munkjacka i rosa tjock jersey. Tyget som är på kantremsorna på fickorna, ärmhålen och halsringningen finns också på insidan av huvan.

Det var kul att sy igen, och kul att göra något till mig själv. En liten del av mig som levde upp lite!

Jag fick faktiskt lite lust att sy lite mer, så när vi åker ner till Åsa om några dagar får nog symaskin och tyger följa med ner.

Syprojekt nr 329 är klart!