En uppenbarelse på Louvren var insikten att jag inte är så intresserad av att se på konst på museum. Det känns förfärligt. Jag ser mig själv som en blivande kulturtant, en sån som träffar likasinnade i grupp där vi är djupa och kunniga samtidigt som man sippar bubbel i någon museifoajé för en exklusiv visning av något. Något = konst, annat har inte föresvävat mig, att förstå tavlor är liksom det fiiiiinaste.
Så är jag på Louvren, världens största konstmuseum, och rusar förbi tavlorna. Har inte en tanke på att stanna till och verkligen försjunka i en av de 37 000 konstverken där, utan är redan efter en kort stund bara fokuserad på att bocka av att jag sett Mona-Lisa (låt vara på 100 m håll, men ändå, det räknas!) och sen komma mig därifrån.
Och det stör mig.
Jag vill ju vara kulturtant, nicka förstående och djupt när jag tittar på tavlorna, riktigt viiiisa för dom andra hur mycket jag förstår (underförstått: att dom inte gör det), men alltså nej.
Efter någon dags grubbel kom jag på varför.
När jag upplever konst vill jag känna något, jag vill att det berikar mig på ett sätt som överraskar, att det berör. Trettisju tusen tavlor på ett museum kan inte göra det. Dom tavlorna finns där för att någon annan tyckt att dom var värda att visas, att dom har ett kulturhistoriskt värde – inte jag. Det är inte min upplevelse av dom som gjort att dom hamnat där, utan någon annans.
Nu menar jag inte att jag ska hänga tavlor på Louvren, men bara för att dom hänger där så berör dom mig inte. Dom är en kulturhistoriskt viktig och strukturerad samling, men dom intresserar mig inte. Jag kan uppskatta Venus från Milo för att den är ett fantastiskt hantverk av den som knackat loss henne ur stenen. Men ärligt talat, när man sett en rad av 20 andra statyer som alla är lika fantastiskt hantverk – ja då framstår Venus som lite fjuttig och mest bara armlös i jämförelse.
Så nej, ingen konstkulturtant på mig. Inga fler kända konstmuseer bara-för-att. Eller jo kanske. För Munchmuseet var ju fantastiskt och berörde massor. Men hans och de andra konstnärernas tavlor är lite mer realism; livet, döden, familjen, sjukdomar…något som man kan känna igen sig i, och som därmed berör.
Jag får kanske bara acceptera att jag inte är någon kulturtant, iallafall inte när det gäller Louvren.
24 timmar 