Nytt hopp för drömmen om Orrö

Planen på att vara ett år på Orrö 2020 blev det som bekant inte så mycket med. Inget alls, närmare bestämt – inte ens ett besök. Orsaken till uteblivna besök torde vara allom bekant det här året och jag orkar inte prata om det mer, men att det inte blev något år där ute beror i stor utsträckning på internt motstånd i familjen. Lite bekymmer för min del också med hur jag skulle lösa det med jobb (det här var innan alla kontorsråttor lärde sig att man kunde jobba hemifrån lika bra som från jobbet, och framför allt innan kontorsråttornas chefer hade förstått att det faktiskt går att lita på folk att dom jobbar – även när det inte är från kontoret), men det får vi se som avklarat nu. Nåt bra med 2020.

Men då och då har den yngste förmågan i familjen tagit upp det här -”När ska vi vara ett år på Orrö?”, och jag har sagt Nej lilla vän det blir inget med det, nu är A för gammal för att få gå i skola på Runmarö och så har det varit bra med det. Men jag har nog fått något om bakfoten eller ändrat mina antaganden, för skolan på Runmarö är F-9 (men inte länge till om politikerna i Värmdö kommun får som dom vill) och det är alltså inte A’s skolgång som blockar.

Så nu har drömmen blossat upp igen, i alla fall hos mig och H. A tycker att det väl skulle vara kul, och O blir jättestressad så fort vi nämner något om det. Alla smaker är representerade.

Visst, mycket är oklart och behöver fixas – vi har en lägenhet och ett hus som på något sätt måste tas om hand (hyras ut känns väl mest logiskt), jobb måste flyttas till Stockholm för O’s del (marknaden för honom är bättre i Sthlm än i Gbg), jag måste få ok på att jobba hemifrån (kanske gå över och jobba mer nationellt då det inte spelar så stor roll var man sitter?), och….ja det är väl det egentligen.

Allt annat löser sig.

Jo just det, den lilla detaljen att huset där ute inte är mitt utan min pappa och hans frus, och att dom spenderar mer och mer tid där ute kanske ska med i det hela. Plus det faktum att han inte tycker att det är människovärdigt att bo där ute och ”det kan man väl inte?!”, underförstått att ”det ska ni verkligen inte”…

Farfar bodde i stort sett där ute när han var pensionär, och nu gör pappa det också (pga Corona nu iofs, annars hade dom väl varit i Spanien eller nåt liknande), men måste man vänta tills man är pensionär med att göra såna saker? Min sjukdomshistoria så här långt antyder att jag kanske inte blir pensionär över huvud taget, och då går det här loppet förbi mig helt??!!

Cafébesök anno 2020

Ni minns trevliga, fullproppade caféer där man får leta en stund innan man hittar en plats, och sen sjunker ner i en stol/soffa/fåtölj med sin kaffekopp och något gott till? Sitter där länge medan man lyssnar på sorlet runtomkring, känner värmen från alla människor och ångande koppar?

Well, glöm det, det här är 2020 och då sysslar vi inte med sånt. Men vi har det luftigt och fint och sitter en bit ifrån varandra när vi pratar. Ångande koppar finns kvar, men dom är inte riktigt lika många samtidigt bara. Fler plexiglasskivor mellan gäster och personal också, och det är väl något som kommer leva kvar länge misstänker jag. För evigt kanske?

Lapa sol medan den är framme

Det har regnat en del i det senaste, så när temperaturen plötsligt sjunker och himlen blir klarblå så skuttar man av glädje över att kunna gå ut och gå en långpromenad utan regnställ och dunmamelucker (samtidigt). Många tänkte som vi (det var kö för att komma ner med bil och parkera vid naturreservatet!), men det är ett stort område och mycket svängrum.

Hållfastheten på pölarna testades och konstaterades vara för det mesta i gott skick. Det är alltid blåsigt på Näsbokrok (för att det är en ganska flat udde ut mot väldigt öppet hav), men även den här dagen med isande vindar lyckades vi hitta en hörna med lä där varm choklad, kvarvarande lussebullar och några pepparkakor kunde inmundigas.

Knappt 8 km blev det gått, ca 1,5 timme plus fikapaus. Alla glada och nöjda.

Julgodiset är färdigt

När man tar julledigt redan 14 december och dessutom är ensam hemma hela dagarna hinner man vila ut sig efter en galet intensiv höst och både varva ner och varva upp. Och när jag är utvilad och utan press så brukar goda saker hända. Den här julen blev det förutom den tidigare nämnda sjukt goda kolan

  • Knäck (som iofs två barn gjorde men under den största överinsyn pga värmen) 
  • Tryffelkulor, där själva tryffeln består av vit och mörk choklad, stjärnanis och smör (what could POSSIBLY go wrong?!)
  • Mintkyssar, föredömligt enkla som bara var en blandning av lätt vispad äggvita, florsocker och pepparmintolja som sen fick stå och torka över natten (dvs inget mekande med sockerlag och annat slabb)
  • Saffransbullar (där jag glömde ha i russin i degen, fattar inte vad jag tänkte på) som jag doppade i smör och socker, gaaawd va gott

Jag har gjort pepparkakor också som jag dekorerat med kristyr, skrivit namn och god jul och annat (yes, pysselmamma galore). 

Så nu kan vi bli feta och sockerstinna i jul, vi har redan börjat idag och det verkar lovande!

Skjutande snögubbe

Det är skjutspel som gäller; tiden för gulliga gubbar som gör lustiga saker i TV-spelen är för länge sedan förbi. Det går inte att stoppa. Ungar har väl i alla tider lekt krig, sättet dom gör det på bara utvecklas genom nya medier. Träbössa till plastpistol till TV-spel.

Och nej jag är inte orolig för att min son kommer utveckla våldstendenser och börja skjuta folk bara för att han spelar såna spel – nä, när jag ser att han väljer sin gubbe (som kan vara hur muskulös eller sexig som helst och ha världens coolaste vapen) och han väljer att vara en liten snögubbe eller ibland en trädgårdstomte, då tänker jag att det finns lite humor hos honom ändå 🙂

Trigger-happy snögubbe

Otidsenlig julklapp?

I mitt flöde på LinkedIn kom det konstigaste julklappstipset – en pinne med en liten kudde överst, som man kan lägga sin klocka på så den inte blir repig:

Garanterat copyright till The Watch Stand

Något vi alla behöver givetvis, det är bara jag som inte törs erkänna det.

För det är ju faktiskt så att man riskerar att repa sin klocka när man har den på sig och vilar armen på skrivbordet på jobbet, eller när man skriver på sin laptop, så pass mycket att det är lite av ett problem? Visst är det också så att det hade varit väldigt mycket mer praktiskt om man haft en liten kudde på en pinne att lägga den på för att ge den det skydd den behöver? (Reklamfilmen som jag inte kan länka till tyvärr säger inget om att det är när man är hemma på kvällen och att ha den på nattduksbordet, utan den marknadsförs som något att ha på sin arbetsplats)

Först trodde jag att det var ett skämt, men det visade sig att det inte var det. För $249 får man en ”Classic”-modell, men vem vill ha så enkla varianter? Nä ge mig en i alligatorskinn för $1495 eller åtminstone den i strutsskinn. Den finns också i Duo, dvs med pinnen i mitten så man kan ha en klocka på varje sida. Ifall man har två klockor på sig om dagarna och båda är lika stötkänsliga.

Men hur gör man när man går till skrivaren och hämtar utskrifter, eller kaffeautomaten, lämnar man klockan på sin kudde då eller tar man på den? Lunch är enkelt, då sätter man sin klocka på armen och går iväg – men man får akta sig så den inte blir repig när man sitter vid lunchbordet; det kanske finns ihopfällbara varianter som man kan ta med?

Det här är ju helt klart en produkt som ligger aningen över den vanliga Svensson-budgeten för julklappar, så de flesta får nog klara sig utan en specialkudde för klockan (funkar dessutom dåligt i kontorslandskap känns det som, för att inte tala om aktivitetsbaserat….). Men dom som har råd, är den här produkten något för dom? Jag menar att det inte är det. Är man så rik att man har en klocka som ska ha en kudde för femtontusen spänn, då har man köpt en klocka som har världens bästa, repfria glas och har inget behov av den där kudden.

Jag vill så gärna veta hur många dom har sålt, och hur mycket dom som köpt/fått en sån verkligen använder den – och om dom verkligen tycker att den har ett värde.

Apropå slöseri med jordens resurser, tagga ner på julklappsköpandet osv så känns det som att det finns ett segment som inte är så känsligt för det. Det är dom som har sin egen rymdraket och ändå tänker lämna det här stället när det blir för varmt.

Godaste kolan (vegansk dessutom)

Här är julens (eller hela årets) godaste och enklaste kola! Det är ett gammalt Allt Om Mat-recept från 2001 som jag gjort veganskt because onödigt att äta djur om man kan undvika det – och i det här fallet är det ingen smakskillnad över huvud taget, så KÖR!!

3 dl Oatly Vispbar (de vita paketen)
3 dl strösocker
2 dl mörk sirap
3 msk kakao
1 tsk ättikssprit 12%-ig
3 msk mjölkfritt smör

Blanda ihop allt utom ättikssprit i en kastrull och koka ihop tills det börjar bli lite segare och inte så lättflytande, ca 20 min. Häll i ättiksspriten mot slutet (står det i receptet, jag var otålig och hällde i den alldeles för tidigt och kan rapportera att det gick bra ändå). Gör kulprovet när konsistensen börjar bli lite trögare; häll några droppar av smeten i kallt vatten och se om det går att göra en kula av det. Går det inte behöver det koka längre, för mig var det ca 20 min totalt. Första kulprovet såg ut som att jag hällde ut soja i vatten, men sen blev det peeeerfekt.

Häll ut smeten i en form av bakplåtspapper, ca 20×30 cm (varför är alla recept gjorda för 20×30 cm-formar?!) och låt svalna, det går rätt fort. Klipp bakplåtspapper i lagom stora bitar för att slå in dom med.

Sen är det bara att moffa på.

Ingen prestationsångest

I fredags var min sista dag på jobbet för det här året. Jag hade för många semesterdagar att ta ut, så jag passade på att göra en lång ledighet av det. En sanning med modifikation; på grund av rådande situation i ett projekt kommer jag jobba en del den här veckan också, men inga fler tiotimmarsdagar, det har det varit nog av de senaste två månaderna.

Ja, lussebullar utan djur i, smakar precis som dom med djur i

Men det gör att flyttlasset gått ner till Åsa, som är basen den närmaste tiden. Och med ankomsten här får jag som vanligt lite energi till annat som inte prioriterats innan. Så det blev faktiskt bakat! Både lussekatter, pepparkakor och matbröd.

Pepparkakorna kan jag inte ta åt mig äran av, de gjordes av Hannes och hans kompis som var här nere med oss i helgen. Hon hade gjort pepparkakor förut och var van att hjälpa till i köket, det märktes med all önskvärd (och icke önskvärd från somliga) tydlighet, vilket orsakade en del friktion kan man säga utan att avslöja för mycket.

Den här julen har alla möjligheter att bli precis så lugn och stilla som man behöver. Inga resor någonstans because Corona och inga besök på själva julen heller, och för några som brukar tillbringa större delen av sommarsemestern och julledigheten med att fara land och rike runt för att pussla ihop allt, så är det inte så tokigt ändå.

Det är däremot enormt tokigt och fruktansvärt tragiskt och smärtsamt att jag inte träffat min pappa och E på snart ett år (senast var julfirandet på Teneriffa 2019) och min mamma och T sen i mars nere på Cypern där vi var precis när Coronan bröt ut, och mina svärföräldrar har jag inte sett sen sportlovet. Träffa vänner är det sparsmakat med, någon enstaka här och där – mest en som redan haft Corona och kan förväntas vara immun, men i övrigt….

2020 är helt klart ett speciellt år som snart tack och lov går i graven snart, men det har också sina uppsidor som jag tror alla yrkesverksamma ändå sett som positivt – att vi har mer tid. Därmed kan jag helt utan prestationsångest fortsätta min semester med att baka knäck och kola och kanske till och med hinna misslyckas med en omgång eller två utan att det är någon kris. Ups and downs hela tiden.

Andra-adventsfika

Covid bla bla social distancing bla bla inte träffa någon bla bla

Så vi fick ha vårt glöggfika i Slottsskogen, vilket visade sig vara väldigt mysigt faktiskt. Inget vintermys precis eftersom vi lever i en del av landet där det inte finns snö, men ändå.

Skinnfällar på stockarna, alla hade med termosar med egen glögg så vi inte skulle vara nära eller röra vid varandra, samma sak med pepparkakor och lussebullar. Ungarna försvann iväg till Plikta snabbt som ögat, så kunde vi andra fika länge och prata. Sånt man inte slösat med det här året precis.

Kreativitet

Man måste ändå säga att vi det här året sett många fina kärleksyttringar och ”ta-hand-om-dig”-skyltar och annat som piggat upp i den trista vardagen. De stora ljusskyltarna på vägen in till Göteborg till exempel som brukar göra reklam för event har istället ett stort fint hjärta (och en uppmaning att hålla avstånd förstås), som ser så fint och värmande ut när man susar förbi.

Jag går till jobbet nu igen, för det är en rätt dålig arbetsmiljö att sitta hemma när man behöver två skärmar att jobba vid. Märk väl, jag GÅR till jobbet. Och när jag är där är vi 4-5 pers i ett utrymme gjort för ca 100 så det måste vara ok.

Utanför jobbet är det byggen på gång (som i hela Göteborg…), den nya Hisingsbron växer fram vid sidan av Göta Älv-bron, och rakt framför kontoret ett hotellbygge. Tråkigt kan man tycka, men så plötsligt…

I fönstren i hotellbygget har någon ställt ca 30 vita roll-ups och belyst dom med röda lampor så det blir ett hjärta. Det är så himla fint gjort, tänk att någon kommit på idén, fått lov att köpa in grejer och så räknat efter var dom behöver stå för att det ska bli ett hjärta, och så gjort det.

Det behövs så mycket i mörkret som är ute nu och det tunga i hela situationen vi är i, och jag är rätt säker på att det inte hade hänt ett vanligt år, utan att det är en fin bieffekt av det här hemska året. Lite mer medmänsklighet.