Jag experimenterar vidare med smörgåspålägg

För ett tag sen gjorde jag ett alternativt smörgåspålägg efter ett recept jag hittat på nätet. Det blev lite blandat bra/dåligt; mycket bra konsistens, helt rätt stuns i den (mitt mål var att likna korvpålägg) men ganska ointressant smak. Jag hade tänkt äta upp den eftersom allt går att lösa med lite god sås, men jag glömde bort den helt enkelt.

Så när jag slängde den igår bestämde jag mig för att göra en ny, en som smakade mycket, och det gjorde jag idag. Nöjd med resultatet är jag, har provätit den medan den var ljummen och vi får väl se imorgon om den även funkar som kall.

Här är receptet iallafall

Seitankorv

Vätska:
2,5 dl ljummen buljong, gärna med lite kraftig smak/sälta
1-2 msk tomatpuré utrört i ljummet vatten så det blir 2,5 dl vätska
ca 1 msk liquid smoke

Torrt:
5 dl vetegluten
1 msk senap efter eget tycke
4 marinerade soltorkade tomater
5-6 cm purjolök
3-4 msk näringsjäst
en rejäl näve kalamataoliver
en liten råriven rödbeta

Hacka grönsakerna i en storlek du önskar ha i din ”korv”, blanda torra råvaror först och häll sen i allt det andra (vet egentligen inte varför man ska göra så, men så står det överallt så jag tänker att det kanske finns en mening med det). Jag har en mixer som har en degkrok i sig, den använder jag för att sen veva ihop det till en deg, tar ca en minut, lite längre då om man blandar för hand.

Degen blir fuktig men absolut inte kladdig. Ta den, forma den lite avlång och med en ungefärlig tjocklek du önskar, lägg den på en stor bit bakplåtspapper, tillräckligt stor så du kan vira det två varv runt din ”korv”, och snurra ändarna på pappret så det ser ut som en stor karamell.

Ångkoka i kastrull på spisen i 1-1,5 h (jag har ett sånt där spiralformat stålgaller som man lägger i botten på kastrullen men annat funkar säkert lika bra), sätt sen ugnen på 200 grader, ta upp ”korven” stick några hål i pappret så det kan komma in luft och baka/torka korven i ugnen med pappret på i 20-30 minuter.

Häpp!

Seglarskola

Så har det varit sista dagen i vuxenseglarskolan i Ölmanäs SegelSällskap, ÖSS. Och jag har lärt mig massor av saker. Till exempel att jag kan segla om jag bara vill, att jag är färdig med att segla småbåtar och gärna seglar ”riktiga” segelbåtar nu, att jag är för klen för att manövrera en Feva eller en Omega själv – för att inte tala om att få dom i och ur vattnet, att det man lär sig som liten sitter som berget och att det jag kan från mina år i optimistjollen är enormt värdefull ryggmärgsinstinkt när det kommer till annan segling 35 år senare.

Jag har också fått repetition i seglingssätten dvs bidevind, halvvind, slör och läns (som jag inte visste att de hette ”seglingssätt”, trodde det mer var namnen på vindriktningar i förhållande till båten), lärt mig slå en pålstek (well ”lärt” betyder här att jag förstod, gjorde på egen hand och fick det att funka men inte fem minuter senare när jag redan glömt hur man gjorde…), lärt mig rigga en liten båt och tappat lite av respekten för centerbordets viktighet.

Det har varit väldigt varierande väder de här dagarna; i onsdags var det nästan stiltje och fruuuuktansvärt segt att segla. Det var första dagen jag och O seglade tillsammans. Jag har som tidigare nämnt inte velat segla med honom för att det helt enkelt inte är bra för mig, men jag inser ju att vi förr eller senare måste göra det, och onsdagen blev Dagen då detta skedde.

Men det gick ganska bra, och det tack vare att det var så extremt lugnt – inga pressade situationer som gjorda för missförstånd, inga snabba beslut med drastiska konsekvenser. Nä tvärtom satt vi i solgasset och sjöng dryckesvisor (utan dryck tyvärr, vatten hade varit undergörande för min sedermera dånande huvudvärk) och slog när vi hade tillräckligt med vint för att ha fart nog att komma runt. Då har man tid att ta såna här bilder

Som man skickar till sina barn och lockar dom att komma ner till stranden och bada eftersom det är stekande hett fastän klockan är sju på kvällen. Dom kom ner för övrigt och badade och plaskade medan vi vevade med rodret för att komma in till stranden.

Idag var sista dagen och quite en helt annan historia. Blåsigt, gäss på vågorna och stora böljande höga vågor. Jag och O i samma båt igen, O började som rorsman och jag var gast. Och så fortsatte det, för det var så hård vid och så tung segling att jag inte vågade ta över. Kände mig tryggare som gast och fock-master/sandsäck för att balansera upp båten i de tvära kastvindar som kom med ytterst ojämna mellanrum. O sa att han inte skulle orka köra rorsman i två timmar, så efter en stund fick vi signalerat till följebåten att vi ville byta – Oskar till gast, jag till följebåten och en lärare till rorsman. Och så blev det. Så jag åkte motorbåt resten av tiden, dötråkigt, men bättre än att vara rorsman just idag.

Men nu är kursen slut och vi har våra vackra diplom som pryder…ja var dom nu hamnade någonstans. Men en prydnad är dom i allafall.

Superbra lärare; unga kids mellan 15-18 år som kan mycket om segling och som alla har sin egen personlighet och stil och som är duktiga på att lära ut både till barn och vuxna. All heder till ÖSS, det här har ni gjort himla bra, Fredrik, Alexander, Ossian och så litegrann Simon!! Men sluta tejpa rorkultsförlängaren på Omegan och fixa den ordentligt, ok? Det ser rätt B ut.

 

Äntligen segla!

Den högra av de två har jag seglat ikväll

En och en halv vecka efter operation firas med att först ta bort stripsen över ärret (de tvärgående ränderna som är en så viktig del i ”Frankensteins monster”-looken) och senare på dagen gå på seglarkurs.

Det här har jag inte vågat berätta för min mamma att jag skulle göra för då skulle hon bli relativt bekymrad tror jag, men läkarna sa ju att jag skulle leva livet som vanligt förutom att bära back och träna kickboxning. Och segla innehåller inte något av de två så det bör väl gå bra?

Skämt åsido så är jag inte så bekymmerslös; jag känner efter och jag har koll på hur mycket ont jag får av olika saker. Och sanningen att säga har jag inte ont alls pga lyft och annat, utan det som gör ont är i huden på sidan av det numera före detta bröstet och inte mitt i ärret.

Vi samlades iallafall kl 17 nere vid Gårda Brygga, 5 vuxna hade anmält sig till kursen som skulle hållas av tre ledare. Hög lärartäthet mao. Senioren i lärargänget var 18 år, han var ansvarig bla för att han var den äldsta 😀 Samma lärare som Adam hade på sin seglarkurs för 2 veckor sen btw…

Jag var väldigt bestämd på att inte segla med O. Jag känner mig så mindervärdig dum och betydelselös när jag ska lära mig något nytt och han är med, och då lär jag mig inget -> jag kan inget tillslut -> jag blir dum och betydelselös. Men havet ser lite jag som min hemmabana och där vägrar jag känna mig sån, alltså vill jag köra mitt eget race så jag lär mig något och alltså bör vi vara i olika båtar. Och det var vi.

Det var jag och en annan tjej + en ledare i vår Omega (den vita på bilden som ser i princip ut som den ljusblå). Och det gick skitbra, rent ut sagt. Först körde vi med en ledare som visade och pratade lite, vi slog och jippade (=slog fast i medvind) och turades om att styra focken hon och jag. Efter en stund satt hon som rorsman, ledaren skotade (=kontrollerade storseglet) och jag fortsatte vara gast/general fock manager/sandsäck. Och när hon var rorsman och det gick jättebra så tänkte jag att vafan. Och så seglade jag också med både skot och roder medan hon körde fock och vår ledare satt i mitten och var sandsäck.

Och det var så himla underbart!

Det var länge sen jag körde optimistjolle ute på Orrö anno dazumal kan man säga, men känslan för vind och vissa reflexer för ”hur man gör” sitter där inne någonstans, och det var helt fantastiskt att få utlopp för det. Vi var så bra hon och jag (tyckte vi alltså) och det var så roligt!!!

Imorgon ska vi köra tre båtar så vi är färre i varje båt, och det ser jag fram emot. Ska bli så himla kul.

Och såret/ärret? Jag ska tala om att jag var mer mobil och rörlig i armen än jag varit på hela tiden. Segla var grymt mycket bättre än att göra sjukgymnastikövningarna – jag var nästan lika vig som vanligt. Vilket i och för sig inte säger så mycket, men ändå.

En pyjamas

Fina tyger i den där sopsäcken som jag fick av F. Vissa var det riktigt mycket av dessutom så det räcker till något för stora barn också.

Som det härliga tyget med ljus-och mörkturkosa vågor på. Perfekt när A’s pyjamas är ca 15 cm för kort i benen och lite väl tight över armarna.

För första gången har jag också tagit hjälp av en syassistent, tillika min mamma – hon som fick mitt syintresse att börja gro när hon satt nätterna igenom i mitt rum på Ormingeringen och sydde. Jag älskade att somna till symaskinens surrande, eller iallafall är det så jag minns det, och det är väl det minnet som räknas och inte så som det eventuellt egentligen var.

Skönt att se på när andra jobbar 🙂
Syprojekt 297, en pyjamas

Mönstret är Ottobre Creative workshop 301 för tröjan och det vanliga leggingsmönstret för byxorna. Tyget vet jag inte var det kommer ifrån, men fint är det och jag hoppas det håller länge.

Syprojekt nr 297 är färdigt.

En repetitiv historia

Så var det urtonde kvällen som barnen är deppiga över att flytta, gör underförstådda anklagelser mot mig om att det är MITT fel alltihop (”till och med pappa gråter över att vi ska flytta”) och ser på mig med anklagande hundögon samtidigt som de emellanåt kastar sig under täcket och verkar som de börjar gråta.

Ja det var jag som började tänka på att flytta tillbaka till Sverige, men det är inte mitt beslut. Det är VÅRT beslut, tillsammans, jag och O. H frågar varför dom inte fick vara med och bestämma, en rimlig fråga med ett jobbigt svar; För att ni är barn och ser det så kortsiktigt, vi är vuxna och ser att det här är det bästa för vår familj i det långa loppet. Ingen stående ovation på det svaret, det kan jag lova.

Och det är så J*VLA jobbigt att stå där ensam i skottelden så många gånger. Jag förstår att dom är upprivna över att flytta, jag förstår att dom har svårt att se att Göteborg har något att erbjuda, jag förstår att det är tufft att lämna sina kompisar.

Men det kommer nya kompisar plus att dom gamla är kvar, Göteborg är precis som Oslo en fin och bra stad där mängder av barn har vuxit upp och trivts väldigt bra, och det kommer totalt sett att bli bättre för att vår familj kommer att må bättre i Göteborg. Dom också, i och med att vi föräldrar kommer må bättre.

Och jag känner att jag inte orkar stå där fler gånger och ta all bitterhet, upprepning av frågor som vi redan diskuterat flera flera gånger andra kvällar som den här, bara för att jag är vuxen gör inte det mig osårbar. Jag gråter också, men bara för att jag gör mina barn illa, och jag skäms över att jag är en sån egoist som låter min egen vilja gå ut över dom på det här viset, men vi är två vuxna som är överens om det här.

Jag vet att det kommer fler gånger och jag vet att dom kommer fortsätta låta allt gå ut över mig och jag vet också att det är min uppgift att ta emot det med tålamod. Men det är jobbigt – det är ju inte så att jag inte haft en del egna bekymmer att hantera de senaste månaderna och fortfarande har plus att jag numera har ett operationsärr som känns rätt ordentligt emellanåt (svullet i vänstra armhålan så ett tryck ligger på hela hela tiden och gör ont).

Men det kan jag inte lägga över på dom, så det är bara att fortsätta ta emot. Blir en fin höst det här.

Det årliga besöket i Ullared

Eller som väl de flesta menar när de säger Ullared så är det ju GeKås man har varit på.

Det är min mamma som vill åka en gång om året (första gången var förra året och i år andra så nu är det tradition!) och jag tar gärna chansen till utflykt. Förra gången fick vi cachat en massa också, men i år hade vi chaufför så det blev inte aktuellt. Synd, för det var lagt ut en minitrail runt den lilla sjön utanför affärsområdet och en promenad är väl aldrig fel.

Precis som förra gången var det en hel del folk men aldrig trångt. Det är helt klart ett välorganiserat varuhus; vagnar och folk överallt men ändå är det inte köer eller trångt i närheten av vad det skulle kunna vara.

Jag hade inte så mycket att handla och det blev inte så mycket heller. Två toppar/tunikor i bomull till mig, några kläder till Hannes, han ville ha ett badskum med Elsa på…Och en bok i bokaffären utanför – Veggivore.

Bokhandlaren var noga med att poängtera att det inte var en vegetarisk kokbok (vilket många tydligen trodde) men det hade jag redan sagt. Det var en bok som gav mig ett ord på det jag tror de flesta försöker bli nu för tiden, Veggivore; ”Helst vegetariskt men gärna lite fisk och kyckling och kanske lite kött eller vilt” ungefär.

Kort och gott mer grönsaker och mindre kött, inget man behöver en kokbok för, men som de flesta kokböcker har man den inte för att laga mat ur utan för att få lite inspiration och tycka att det är kul med matlagning. Och som sådan är den här utmärkt.

Det blev en rätt kort dag i Ullared men alldeles lagom. En burgare på BK innan hemresan satt som en smäck. Att det dessutom var Smurfelina som var i barnboxen gjorde inte saken sämre.

 

 

 

 

Femte dagen

Idag är det fem dagar sedan jag blev lagd under kniven för att ta bort en 2-4 cm cancertumör ur mitt vänstra bröst. Jag har varit en duktig patient och ätit mina panodil (1 gram fyra gånger dagligen) för att inte hämma mina rörelser, jag har gjort mina fysioterapiövningar morgon och kväll (och lite däremellan), jag har burit matkassar och lagat mat som vanligt och jag har inte minst tagit bort mina förband. Det enda jag har kvar nu är stripsen över sömmen (säger man söm när man sytt i huden?!) och en klar likhet med Frankensteins monster. Fast över bröstet då förstås…

Och visst blir det bättre. Oklart om det är den allmänna läkningen som kroppen sköter självt eller om det faktiskt gör skillnad med de här övningarna, men det blir lite bättre varje dag. I natt kunde jag till exempel vila vänster överarm rakt på vänster sida när jag låg på höger och sov – det gick inte i förrgår, då gjorde det alldeles för ont med det tryck som då blev på såret. Små steg i rätt riktning, det här ska gå bra så småningom. Och den dagen det blir implantat kör vi ett varv till på den här leken 🙂

Annars har jag mer ont idag än någon dag hittills, kan också bero på att jag inte ätit min dagliga dos paracetamol, utan halverat den på prov. Det känns ju inte helt bra att smaska 4 g paracetamol per dag, men kanske är det vad som ska till för att smärtan inte ska kännas för mycket, vad vet jag. Må man så må man, som det heter…

 

Tygträning

Syprojekt 296

Barnen växer med enorm fart, och konstigt nog gör tyglådornas innehåll det också – det minskar iallafall inte i takt med kombinationen ”ökad produktion” och ”större barn” som man skulle kunna tro. Lite oklart hur just det går till, men det är säkert nåt elektriskt.

Det KAN eventuellt ha att göra med att jag smiter iväg till diverse lador och annat där det finns tyg att köpa. Och att jag då gärna köper lite mer än exakt det jag behöver. Men övning ger färdighet har jag hört, så jag har nu varit på Myrins Tyger utanför Kungsbacka och övat mig i att bara köpa en meter av ett jättefint plyschtyg.

Det gick rätt bra faktiskt – jag köpte bara en meter. Av det tyget alltså. Sen blev det lite grann av ett annat fint tyg, lite kantband och resår, men i övrigt inget nyinköp utöver det jag ABSOLUT behövde, nejdå!

Men det ska väl straffas på nåt vis gissar jag, för det var länge sen jag sydde så mycket fel på ett plagg…Först de insvängda fickorna fel så jag fick sprätta (sprätta i plysch är en mardröm kan jag meddela för den som eventuellt inte haft glädjen), sen satte jag världsrekord i klantighet med tanke på hur många mjukisar och leggings jag sytt genom att sätta ihop de två framstyckena till ett ben och de två bakstyckena till det andra. För att säkra lite extra sicksackade jag ihop dom också efteråt – innan jag upptäckte att det var fel ihopsatt.

Efter sju bedrövelser och åtta eländen var dom iallafall klara.

Grönt i midjan och nedtill från tygerna jag fick av F. Ja för att få tyger är ju också ett sätt att dryga ut i lådorna på 😈

Syprojekt 296 klart; mönster från Ottobre, tyg från Myrins (som trots sin litenhet faktiskt har rätt mycket…och dessutom ligger 300 m hemifrån inne i stan)

Göra som läkarna säger

Dom sa ju att jag skulle leva livet som vanligt, bära matkassar och lyfta småbarn (om det är en del av livet), men bara inte köra kickboxning eller vad det nu var för annat. Och så föll det sig så att den ena systern var på Västkusten för ett kort besök på bland annat Liseberg. Jag utgår från att det räknas som en del i det dagliga livet, och vi ville såklart hänga med. Nyopererad och fin – what could POSSIBLY go wrong?!

Entusiastiska barn (check!) med en viss tveksamhet. Man tänker att den går över, men det gör den inte kan man säga. Efter cirka en timme på Liseberg hade mina barn kommit fram till att dom nog kunde tänka sig att åka Stenabåtarna som ligger bakom FlumeRide

Det är små båtar som man sitter i och gasar sig framåt, svänger lite på en ratt (nej det är inget roder) och det är absolut plant hela tiden.

Här puttrade dom fram i sakta mak och gasade och svängde. Min syster med yngste son (4 år) var lika nöjda i sin grannbåt, men då ska det sägas att systern hade åkt Balder med sin äldre son och O det första vi gjorde när vi kom, så hon hade lite att hämta sig ifrån.

Fint att barnen var nöjda och att A hittade något han ville åka. Och det gav visst mersmak, för när vi kom in i barnområdet (som vi snabbt insåg var en passande nivå för familjerna idag) blev det minsann åka av! Fiskebåtarna blev dagens favorit.

En karusell som ser väldigt stillsam ut men som när den drar igång mer liknar en centrifug än något annat. Men kidsen älskar’t

Här hade vi kunnat stanna hela dan…dom ville åka igen och igen och igen…Fyra åk tror jag det blev, men så ville vi åka lite annat också. Eller ja, åka var ju för de andra; jag hade bara köpt entrébiljett för i ärlighetens namn känns det inte så bra att kastas hit och dit i diverse åkdon och utsätta sig för g-krafterna som blir. Det blev ett åk för mig: Kaninlandsbanan.

Systern och hennes man hade försökt förklara för sin äldste son vad en ordvits var för något (apropå att man har mycket ordvitsar i Göteborg, Styr och Ställ tex) men kände inte riktigt att de hade lyckats. Då är ju Liseberg rätta stället att vara; Å ena sidan – Å andra sidan, Bushållplats (lekplats för barn) och min favorit: Kaninlandsbanan.

Du fattar inte? Meh…Inlandsbanan är en enkelspårig järnväg som går mitt inne i landet från norr till söder genom nästan hela Sverige. Kaninlandet är den del av Liseberg som är för de mindre barnen (nej det visste inte jag heller innan jag kom dit idag).

Kaninlandet + Inlandsbanan = Kaninlandsbanan, som är en liten bana typ farfarsbilar som går upphöjt med utsikt över Kaninlandet….självklart

Utsikt från Kaninlandsbanan

Det blev en lång och mycket trevlig dag på Liseberg iallafall; glada barn som åkte det dom ville och blev lite djärvare efterhand. Djärvheten fick ett abrupt slut för övrigt när alla barn skulle åka Flume Ride och det kommer ut en traumatiserad och gråtande A och en H som säger att det var fruktansvärt. Jag har tydligen inte närt adrenalinjunkes vid min barm iallafall 🙂

Men strax innan det ödesdigra slutet var vi uppe på toppen och åt glass och blickade ut över den fantastiskt fina nöjespark som Liseberg faktiskt är och som jag nog inte insett riktigt. Det är faktiskt jättefint där, och jag ska gärna göra besök igen – och åka lite den gången också. Utan barnen gissar jag; dom vill kanske stå vid sidan och äta sockervadd men det går fint det också…

Ett bröst fattigare

Empowerment á la Sahlgrenska. Det här kaklet satt i flera rum, och det funkar – Man blir glad och lite peppad av att se den

Så jag är lite plattare på ena sidan av bröstkorgen, än sen då? Som Adam sa: Det gör ju inget att du har ett bröst mindre för vi har ju ingen bebis iallafall. För alla som möter mig syns det inte alls, för jag har fått en protes, aka skumgummibit formad som ett bröst. Som dom man har i puffiga BH’ar fast lite tjockare. Formen är inte perfekt, men folk brukar vanligtvis inte titta så noga på mina bröst så jag tror det ska gå bra det här också.

Frukost på sjukhuset igår, sen en snabb titt av en kirurg på ca 3 sek som sa att det såg fint ut, och ute före lunch. Ingen stress, bara en effektivitet och ett lugn som vittnar om att det här är det dom gör hela tiden hela dagarna.

Fortfarande ingen smärta att tala om och det är ju helt fantastiskt. Tydligen ska det komma mer smärtor ungefär fjärde dagen efter operationen; det är visst en del i läkningsprocessen och inget att vara orolig för. Det är i mitt fall tisdag så vi får väl se.

Stränga order från fysiologen att inte göra några undantag, att leva livet som vanligt; bära matkassar, lyfta småbarn, plus att göra stretchövningar efter ett schema (”stretcha ända bort tills det gör lite ont, då backar ni, det ska inte göra ont men var inte oroliga för att såren går upp för det gör dom inte” okej…). Inga ursäkter här alltså. Gränsen gick vid att bära backar och möbler samt träna kickboxning. Och det ska jag väl klara att undvika – det brukar ju gå bra annars 🙂

Runt lunch var jag alltså tillbaka i vår lägenhet i stan med en man och en far som målar tak och fixar färdigt. Eller, nästan färdigt men iallafall. Och det känns så bra; fri från cancer, snart bara två bostäder igen, en lägenhet som börjar bli färdigfixad (en strykning till i taket i vårt sovrum, SEN!) och ett liv i Göteborg som börjar bli det vi hoppats och velat.

Kan vi ta en omstart på det här om några veckor? Att livet i Göteborg börjar då?