Ja jisses!

Så har det värsta hänt; vi har suttit gisslan på en restaurang där en man spelat Ballongdansen på marimba (halvbra kvalitet på musikern kan man väl säga) om och om igen. Han började efter att vi beställt, så det gick ju inte bara att gå därifrån heller -plus att maten var otroligt god. En riktig bamsig köttbit på 300 g som servitrisen ansåg vara liten; ”nej nej, den som är 500 gram är mycket större”. Vi är nämligen i köttlandet nu; norra CR som förutom vattenkraft och vindkraft i huvudsak producerar mjölk och kött.

Tattarinternet är här igen, vilket är härligt, eftersom det betyder att vi är fria från vår resortvistelse och tillbaka i det riktiga Costa Rica. Dessvärre innebär det också att det blir svårt att lägga upp bilder, men det kanske man kan ta när priset är en tiondel av det på resorten…..

Costa Ricas enda lavasprutande vulkan finns här i Arenal / La Fortuna, och den var vi och kollade på igår mellan molnen och regnstänken. Vulkanen ger ifrån sig en massa värme såklart, så i anslutning till den finns en mängd varma källor som vi var och badade i efteråt. Just där vi var hade dom byggt upp otroligt snyggt med olika nivåer och temperaturer på de olika bassängerna, och här och där fanns barer i vattnet, så man satt med sin drink i det varma vattnet och sippade. Rätt nice!

Idag har vi cyklat upp till ett jättevackert vattenfall. Det var inte mer än 5-7 km dit men tog en evighet att komma dit. Svinjobbigt var det för att vara ärlig, men väl värt besväret 🙂

Snart är vår resa slut. I morgon går vi till krokodilfarmen och kollar., och sen åker vi tillbaka till Hector i San José. Där blir det ingalunda stadsliv; en Canopy-tur (vandra/svinga sig mellan trädkronorna) blir det på tisdag, och på måndag ska vi bestiga en vulkan (hoppas det inte är så molnigt den här gången). Med lite tur hinner vi (jag; Oskar är inte så intresserad av kaffe…) med ett besök på en kaffeplantage innan flyget går på onsdag, men det är bara om vi har ”tur” och flyget är försenat (inte så ofta man hoppas på sånt 😉 )

Det blir nog inget mer härifrån, men vi ses snart!! På torsdag eftermiddag/kväll är vi hemma i Götet igen!!

Tjing!

Saker vi glömt

Vi kollade ju på när de gröna sköldpaddorna la ägg i Tortuguero på CR´s nordöstkust. Tyvärr för oss men bra för turtlarna fick man inte ta kort då för då stördes äggläggningen. Det var iallafall otroligt coolt att stå bredvid en ca 120 cm lång sköldis som utan att egentligen veta om det gräver en grop som rymmer precis så många ägg som hon kommer att lägga (diffar mellan 80-120 st och varje ägg är ca 7cm i diameter), sedan täcker över gropen och flappar sig ner i havet igen. Där försvinner hon mot nya mål (dock ingen äggläggning, för den gör hon bara på den strand där hon själv är född) och kommer tillbaka om 2-4 år. Så gör hon från det att hon är 25 till hon är 50 år, och sen lever hon livets glada dagar världen över tills hon dör vid ca 150 års ålder. Otrooooligt fascinerande….Dom har börjat typ ringmärka sköldisar i Tortuguero för att se vart dom egentligen tar vägen när dom värpt (?!), och en som dom ringmärkt dök upp i Senegal en månad senare…då har hon krossat Atlanten dessutom. Ger perspektiv kan man säga.

Nu är vi ju i den uramerikanska, superconvenienta resorten Nosara, egentligen i Guiones, men det är samma sak ungefär. Jättefina, kilometerlånga stränder i långa rader och inte en kotte på förutom några surfare. Varför ingen är på stranden? Ingen aning, annat än att det är en hel del vågor och rätt strömt, men ingen anledning att inte bada iallafall. Vattnet är varmt och det är superhärligt.

Igår gick vi ca 1,5 timme till en annan också den helt övergiven strandremsa en bit ut på en udde. Där var det annorlunda, vågorna bröt längre ut, så det var himmelriket att bada där. Dock var det mer rev längre in, så den långgrunda stranden var det inte så mycket med, men vad gör väl det? Skönt att inte behöva gå i evigheter för att doppa sig, eller hur?!

Nakenbad är självskrivet på en så öde strand, och det var otroligt härligt att inte behöva ha bikini eller badbyxor på sig.

Från det ena till det andra

Från ganska enkel tillvaro (miiiinst sagt) i karibien (Tortuguero) till lyxtillvaro på västkusten; AC, flott rum, en riktig resort helt enkelt. Urk på ett sätt, aaahhhh på ett annat.

Det är så varmt här -men dock inte fuktigt, tjohooo!!! att det inte hade gått att sova utan AC, så det sitter fint helt enkelt.

Här på resorten har dom bredband också, så nu har vi lagt upp en massa bilder från tidigare inlägg som inte gick att lägga upp då. That’s all for now! Nu ska vi gå och vila upp oss inför en hektisk dag på stranden (eller kanske vid poolen, vi får se).

Skala banan!!

Mr Fixare som holl i forsranningen at oss hade (lampligt nog) en kompis som hade ett hotell (mer ett vaghak iofs…) precis nara dar vi gick iland, och kompisen hade i sin tur en kompis som visst kunde hjalpa oss att komma till det avlagsna Tortuguero. Sicken tur ibland!

Billigt boende pa vagkrogen/motellet over natten -dar vi som bonus fick en unik insikt i exakt HUR mycket bananer som faktiskt transporteras pa just den vagen for vidare export till hungriga bananfantaster pa andra sidan Atlanten. Otroliga mangder for forbi vara ogon (och oron…) den natten…vrooooom……vrooooooooom….tuuuut tuuut (han sag en kompis)…vroooooooooooom….heela natten.

Som tur var vacktes vi av tuppen regelbundet en gang i minuten fran kl 04 och framat, sa vi behovde verkligen inte vara radda att missa transporten till Tortuguero 🙂

Det vi trodde skulle vara en ratt skum transport, dar vi dessutom blivit lite mer reserverade efter stolden i Quepos, visade sig vara en busslast med turister som bokat en tvadagars guidad tur fran San Jose till Tortuguero. Misstanksamheten forsvann, guiden pratade mycket bra engelska, vi fick skona platser pa bussen -och dessutom ett studiebesok pa Del Montes bananplantage mitt ute i skogen. Forst akte vi igenom plantagen och sen stannade vi for att se sjalva processen (neeej inte hur dom vaxer….) for nar dom valjer ut vilka bananer som ar fina nog att ga pa export, vilka som stannar inom landet och vilka som gar till grisarna.

Till pa kopet hade dom tva GIGANTISKA skalbaggar dar for uppvisning. Har aldrig sett en sa stor skalbagge forut och vill aldrig se igen…det visade sig att dom var utrotningshotade pga sitt langa horn men helt harmlosa. Hornet kapar man av och anvander som vada…? Na inte det du tror, utan de klar det med guld och har som en sorts trofé…hyfsat poanglost…

Sista turen var med bat i tva timmar, for det ar enda sattet att komma hit till Tortuguero. Eller nastan enda, for i morgon tar vi flyget harifran. Hall tummarna; ett propellerplan med plats for ca 20 pers…brrrr

Vatten från alla håll

Jaha, annu ett obskyrt Internetstalle med gammal version pa operativsystemet (las Win98) sa det inte finns prickar eller pluppar, men a andra sidan fick de telefon i november forra aret sa man ska inte klaga…

I forrgar forsrande vi. Forsta gangen for Pernilla men med omsint guidning fran den erfarne langa, morka mannen (!) gick det finfint. Holl bara pa att trilla ur en gang, vilket inte hade gjort sa mycket eftersom en mycket yngre, men lika stilig, man hela tiden cirklade runt gummigbaten for att fiska upp eventuella ifallande langa, blonda, blaogda turister.

Som i all forsranning blev vi ordentligt genomblota inom en minut. Det forsta som hander ar namligen att man for ga i vattnet till en halvmeters djup for att klattra i baten, = genomvat direkt. A andra sidan var vattnet inte sa kallt utan ganska skont plus att det var varmt i luften. Osregnet som kom efter en timmes akning gjorde varken fran eller till. Det ar en lustig kansla att sitta i hallande regn och sakta glida utfor en flod langst ner i en ravin dit det inte gar att komma pa nagot annat satt an med bat.

Langs hela floden (Rio Pacuare) bor en massa indianstammar, urbefolkning som likt vara samer far bidrag fran regeringen for att skyddas och fortsatta det liv som de haft i evigheter. Det som daremot skiljer sig jattemycket fran samerna (bortsett fran bagateller som typ renar, sno, ylleklader och annat oviktigt) ar att de mer far praktiska bidrag, tex hjalp att bygga en bro eller linbana over Pacuare, skyddade omraden dar dom inte blir antastade av turister mm.

Det dar var i forrgar och vara skor har fortfarande inte torkat. Dar vi ar nu ar det namligen mer an fuktig luft. Forutom att det just nu regnar sa ar det tropisk fukt och varme.

Varfor ar vi da har? Jo, har finns det grona skoldpaddor att titta pa. Nar vi sager skoldpaddor sa menar vi inte de som ens kompis under mellanstadiet hade. Nej da menar vi de meterlanga djur som paddlar over Atlanten pa en manad endast for att komma tillbaka till den har stranden dar de foddes, for att lagga agg har. Nu regnar det som tusan, sa vi far val se om vi lyckas hitta en guide (man far namnligen inte se pa agglaggningen utan guide) innan kvallen….vi aker namligen harifran i morgon.

Vandra på moln (eller i moln kanske det var, hmmm)

Ciao everyhopa, nu har jag sett att en kamera motsvarande min finns att köpa hemma för en helt okej peng så nu är jag glad igen -eller iallafall gladare 🙂

Vi bor hos Oskars kompis Lotta och hennes man Ricardo och tre barn i deras hus i bergen ovanför Turrialba, som ligger öster om San José. Här lever dom ett riktigt lyxliv; hon jobbar på en äventyrsresebyrå som gör skräddarsydda lyxresor för amerikanska familjer med för mycket pengar, och han är väg o vatteningenjör.

Med Costa Rica-mått mätt har dom det rätt bra tror jag; dom har en kvinna som inte gör annat än är hemma hos dom och städar huset om dagarna (kom ihåg att jag sa 3 barn….), förutom sköter inköp, tvätt och matlagning (!) och sånt. Så när Lotta och Ricardo kommer hem från jobbet kan dom bara ta fram mat ur kylen, värma och äta och sen ha quality time med sina (i mina ögon rätt så krävande) barn. Kvinnan har naturligtvis en make också, och han sköter trädgården, kossorna och hästen varje dag, och alla är lika glada. Arbetskraft är urbilligt här, $1,10 i timmen tar dom för det….skulle man kunna stå ut med för att slippa städa…

Anyway, idag skulle vi iallafall bestiga Volcán Turrialba. Upp halv sex för att bli skjutsade rätt nära (9 km ifrån…) och sen gå. Det var svinkallt och riktigt molnigt, men det molniga kom vi på att det nog berodde på att vi var uppe på 3000 möh kanske…och kylan på att vi var mitt inne i ett moln -vilket ledde oss in på tanken att vi var i en Cloud Forrest. En cloud forrest är en skog där molnen helt enkelt driver in hela tiden, vilket gör att det är väldigt fuktigt överallt och det växer långa lavatåtar (yes, botanikern har talat; lavatåtar heter det!) på nästan alla träd. Det var kanske ca 15 grader och blåsigt, så det var nästan som hemma.

Hursomhelst fick vi som vanligt lift. Man får nämligen väldigt enkelt lift här; bara gå längs en väg och så kommer någon av de första bilarna som åker i din riktning att stanna och fråga (på spanska förstås, inte en jäkel här kan ett ord engelska) om du vill åka med. Inte vart du ska, utan om du vill åka med (tror jag iallafall, av kroppsspråket att döma). Så hoppar man upp på flaket (en potatisbil var det idag) och åker med tills det inte passar längre, och så är alla glada! Just den här gången var vi väl lite extra glada, eftersom vi skulle uppför i 9 km, så att få fem av dem på köpet satt fint.

Fantastisk utsikt över vulkankratern, eller hur?!

Tillslut kom vi i allafall upp på den där vulkanen, och då var det fortfarande mulet, vilket gjorde att den där gigantiska och rätt fräcka kratern som man kan gå ner i inte syntes över huvudtaget då det var typ 10 m sikt. Så vi gick runt lite där uppe och väntade på att det skulle klarna upp, men det gjorde det inte så vi gick ner igen.

Ner går som bekant fortare än upp, och mycket riktigt, när vi gått ca 10 min ner klarnade det upp en hel del och vi hade en jättefin vy över vulkanen där nere där vi stod. Däremot var det typ 30 min uppförsbacke att gå tillbaka och vi pallade helt enkelt inte…så var det. Lite fisigt att gå ända dit och så bla bla osv osv, men så blev det. Efter en och en halv mils promenad kom den första bilen (japp I know, det brukar inte ta så lång tid, men vi var lite avigt till kan man säga), och sen blev det buss.

Rätt mör i benen kan man säga…Nu ska vi försöka att få upp lite bilder som vi lovat!!! Tjing!

Imorgon forsränning!

Tråkiga nyheter

Strax efter att vi skrivit det senaste inlägget tog vi bussen tillbaka till San Jose. För att göra en lång histora kort blev Pernilla bestulen på sin kameraryggsäck i samband med att vi klev på bussen. Däri låg, förutom kameran med det nya fina objektivet (som Britta hämtade i Växjö), även plånbok och Palm. Gråt och tandagnisslan, men tur i oturen var i alla fall att vi knappt blev av med några pengar och att passet är kvar.

Innan vi åkte med bussen hit till Turrialba igår var vi förbi justitiedepartementet (!) och gjorde en anmälan. Det gick förvånansvärt bra men så hade vi ju Nela med oss som tolk. Tur det, eftersom ingen i det här landet pratar någon engelska, i alla fall inte bättre än vår spanska…

Nu är vi i Turrialba hos Oskars kompis från gymnasiet, Lotta. Vi har ännu inte hunnit göra så mycket, mer än att köpa en ny ryggsäck till Pernilla. Turrialba är en trevlig liten stad mitt inne i bergen. Hit åker man till exempel om man vill forsränna eller cykla mountain bike. Landskapet är mycket lummigt och grönt, och dramatiskt med höga berg, djupa dalar och enorma branter emellan.