Återvinning av textilier

En gång hittade vi en micro fiber-filt på bussen. Någon hade uppenbarligen glömt sin snuttefilt, och var förmodligen i upplösningstillstånd efter förlusten men befann sig på en helt annan plats än vi – och framför allt filten. Dessutom hade vi behov för den just då. Jag minns inte längre vad det var, men vi var väldigt glada över den just där just då. Smutsig blev den också, så vi tog såklart hem den för att tvätta den. Det ena ger det andra och den blev förstås aldrig återbördad till sin ägare (det här var förra sommaren).

242 Leggings av en filtMen den har legat ren och fin hemma och väntat på sitt öde, och blev ett par leggings nu när det börjar bli höst och kallt.

Att tygriktningen är olika lite här och där är en medveten effekt, kan man säga om man vill få det att låta fint. Sanningen är att det fanns begränsat med tyg (en snuttefilt är ju inte så stor), så jag var helt enkelt tvungen att vrida och vända lite på det för att få plats. Därav sömmen mitt på benen också – det är en silverpasspoal i skarven för att göra det lite fint. Men det var korkat att sätta i den eftersom den inte är elastisk, så det klämmer en del just där och det råkar vara precis över knät dessvärre.

Men svaret på frågan om det är obekvämt är: ”Njaa bara lite men det går bra”. Vilket betyder att det inte är så skönt men att han hellre plågas lite än att låter bli att använda dom. Men jag ser ju att det är begränsat hur länge han kan ha dom. Kanske klippa upp dom och ta bort passpoalen och sätta ihop igen med en vanlig söm, vi får se. Det var ju bara en timmes jobb att göra dom så det är ju inte det värsta som kunde hända. Men lite klantigt.

Mönster är nr 17 från Ottobre nr 1-2011

Syprojekt nr 243 är klart.

Jag gör vad jag kan, drömmer mig bort…

…inte för att det är så hemskt att vara på jobb (det är TOPPEN att ha ett jobb!), men utsikten finns det väl lite att önska på. Trots att jag sitter på nionde våningen och till och med har takfönster, jomen.

Men det är inte så dumt att ha ett litet ”fönster” till vid sidan av som påminner en om att det finns en annan verklighet där ute. Livet lixom.

IMAG0359

Bamse funkar, så är det bara

Jag tror ju i min enfald att Bamse är för ”små” barn, och därmed betraktar jag mina barn som ”stora”. Visst märker man att 8-åringen är begränsat intresserad av att krama Bamse, men det är klockrent för en sexåring, det är helt klart.
Så snart Bamsemelodin (Heja Bamse, starkast är vår Bamse, men han tycker inte om att slåss) börjar ljuda i högtalarna vid poolen, och folken i Bamse/Skalman/LilleSkutt/Vargen – dräkterna börjar gå runt flockas barnen och undrar vad kul som NU ska hända??!! Och det händer ungefär samma varje gång; antingen är det Bamsegympa i lilla poolen (=vattengympa för barn) eller så samlas man på gräset och sjunger bamsesången. På alla nordiska språk, med tillhörande rörelser.
Det är helt enkelt magiskt.

image
Vattengympa med Vargen (Bamse hade visst ledigt det passet)

H syns till häger i bild i gröna badbrallor och ljust hår. Mycket entusisastisk och hänger med i alla rörelser.
Och i slutet av varje seans (i brist på bättre ord) är det dags att krama Bamse och de andra efter smak och behag. Då bildar barnen fina köer utan trängsel där de väntar tålmodigt på sin tur att få sig en klem.
image

Hannes vill inte släppa taget om Bamse – så pass att Bamse skrattade och lät honom hålla fast en stund till…

Och är det inte Bamse-relaterade aktiviteter så är det clownerna från TUI 2 Entertain som håller aktivitetsnivån hög bland barnen.
image

Clownmålning och posering med tillhörande dräkter direkt efter vattengympan. Hannes var mycket entusiastisk och bryr sig inte det minsta om sin storebrors uttalade aversion mot alla de här aktiviteterna (”NÄHÄ, DET vill jag i VART fall inte vara med på”) och kastar sig rätt i. Han var rätt rejält besviken att han inte fick behålla kläderna på, kan man säga.

image

Adam kör lite mer mellow-stilen och står i kö för att få en ballonghund, som han sen leker med i timtal, och tar med den på middagen på kvällen.
image

Åsså ansiktsmålning. En fjäril på varje kind.
Dom vet vad dom gör här på resorten, och jag vill gärna säga att jag tycker de gör det väl, barnen älskar det. Och om barnen älskar det så gör vi föräldrar det också, så enkelt är det.
Heja Star Tours / Fritidsresor!! Och reklamsången är awesome – Heja Elton John!!

Nära-grotta-upplevelse

Ca 15 min bilväg från hotellet har vi ett 4 km djupt grottsystem med mängder av stalaktiter och stalagmiter. Och en earth cache också med intressanta frågor. Den här grottan, Grotta di Nettuno, har vi täntk åka till ända sedan vi kom hit, och idag blev det äntligen av. Nästan. Eller, det var inte vårt fel att det inte blev av.

Vi hade hört att de första turistbussarna var där ca halv elva och att då var det mycket fok där. Mycket fok vill man ju gärna undvika om det går, särskilt i fantastiska droppstensgrottor som är så nära en sakral upplevelse jag klarar av att komma, så vi var där strax efter tio i morse. Men det var ingen annan, förutom en handskriven lapp som sa ”Idag öppnar grottorna kl 11”. Fast på engelska och italienska då förstås. Men det går fint, för vi hade ett ärende uppför berget också, upp förbi en militärstation som ligger där.

image

Hela den slingriga vägen upp och så hela vägen runt basen (eller vad det är), sen var vi ute vid spetsen, bara vi och stupet nästan. Men barnen har hajjat det där med att inte springa och skutta längs stup nu, så det går mycket bra och kontrollerat för sig.
Vackert och dramatiskt var det också, de där militärerna kan det där med att roffa åt sig bra utkiksposter och arbetsplatser med fin vy från personalmatsalen.

image

Men det var en grotta som väntade där nere, så hej och hå och ge sig iväg ner till den.

image
Bara H, för de andra tog en genväg (som mycket riktigt blev en senväg) genom buskagen och stenrösena. Och ormarna mamma.

Så, Grotta di Nettuno, 650 trappsteg ner och så lika många upp. Där emellan en fantastisk droppstensgrotta. What could possibly go wrong?

image
De första 200 trappstegen var synliga från toppen

Vi började gå. Gick ganska fort och ganska bra; fin dimensionering av trappstegen (men så hade det ju visst tagit tio år att bygga trappan också). Vackra vyer och otroligt höga och branta klippor som trapporna är byggda längs med och mittemot. Många platser att stanna till och ta kort eller skita i att ta kort och bara njuta av det fantastiska att man kan befinna sig längs bergväggen här utan att behöva klättra i den lösa kalkstenen som lossnar för ingenting.

image

image

Väl nere skulle vi bara betala entréavgift (bloody €40 för oss alla fyra!!) och gå in och lära barnen om droppstensgrottor och kalcitavlagringar. Tur att vi hann ta det längs vägen ner och vid de otaliga droppstenar vi såg längs vägen, för när vi kom ner såg det ut så här:

image

Alla står och väntar. På jultomten? Nä, bättre än så, på ett fungerande betalningssystem. Vi skandinaver häpnar över uppvisningen i ineffektivitet. Vi väntade ca 20 min, och då hann assistenten (hon som står med händerna på höfterna vid det bruna skranket) springa upp och ner två gånger med en låda som väl är kassaapparaten fast elektronisk, det konstaterades att det inte var någon signal, och alla vi stod och väntade. Istället för att ta betalt (inga kort, bara cash), räkna folk och göra en enkel lista för att få lite flyt på folk, så lät de turisterna vänta, till slut tröttna och vända uppåt utan att ha sett grottorna. Vi höll ut ca 20 min, men det var många som gick under tiden.

Men lobbyn till grottorna var inte så illa den heller

image

image

Så det fick duga.  

Dagens torn

Jodå, ingen dag utan torn här på Sardinien, så det blev ett idag också. Söderut den här gången, Torre de Argentina. Har inget med landet Argentina att göra, men väl med argentum som man tydligen bröt här på ön till för inte så länge sedan (30-40 år). Och inget torn utan en fin väg dit, för det är ju det som är hela vitsen – att göra något, ta sig någonstans, se något annat än poolen/stranden och upptäcka omgivningarna.

Och kidsen är med, dom springer och skuttar och är väldigt på hugget. Och svårt att vara något annat med de här utsikterna?

image

image

image

På rymmen från hotellet – igen

image
Vi har åkband

Vi är ju på All Inclusive, och när man kommer första dagen får man åkband av StarTours personal. Det åkbandet sitter sen på handleden resten av resan och visar att man har rätt att gå och glufsa i sig och hämta mat och dryck lite när man vill. Gratis. Eller, betalt i förhand snarare.

Men vi tar våra åkband på turné och känner oss som märkta rymlingar ungefär – banden säger att vi hör till ett hotell och texten avslöjar exakt varifrån vi har rymt. Men det gör inget.

Idag rymde vi norrut, till Stintino, som vi hört skulle vara fint och ha en fin strand. Vi har en fin strand på hotellet också, inget fel på den – solstolar också till och med, men det kryper lite i kroppen av att vara på samma ställe hela tiden.
För somliga med vissa hobbies går vägen från Baia de Conte till Stintino via Torre de Bantine Sale på ett helt naturligt sätt. Och en av de bästa grejerna med hobbyn blev återigen bevisat – att den för en till ställen man aldrig annars hade kommit på att ta sig till (på gott och ont, men mest gott). Det här var ett fantastiskt ställe med underbar stenbadplats, historiskt torn, en vik med en segelbåt i (ja jag vet att den inte alltid ligger där) som påminner mig om min dröm – att ha en segelbåt och segla i Medelhavet tills jag tröttnar.

image

Idag fick vi nöja oss med att plaska lite i vattnet (badkläderna var i bilen för vi var ju på väg någonstans, heeelt fel approach men så blev det), ruska om lite i stenrösena med en pinne för att skrämma ut ormarna innan vi sticker in händerna, och så se på ett torn. Jag inser att jag glömt ta kort på tornet, men det var så alldagligt att det inte var nåt konstigt med det. Det finns ju som sagt 7000 av de tornen här på ön, så….

På vägen till Santino åkte vi förbi stora områden med solpaneler, så jodå dom tar vara på lite av gratisenergin i allfall, gott att se.
Resten av dagen gick mest i sol och bad.

image
Rymlingen är på stranden

Och på vägen hem blev det ett torn till och en gåsmarsch på ca 4 km totalt. Glada barn som skuttade och sprätte hela vägen upp och hela vägen ner. Tornet var från 1500-talet men hade blivit påbyggt med en trappa i modern tid (andra världskriget) och ett litet extra utkikstorn. Klart vi måste gå upp hela vägen för skrangliga cement-och tegeltrappor bara för att det går, och jag fick se min första fladdermus – dvs inte bara höra.

image

Allt i allt en mycket mycket bra dag. Fast vi fick skit från H som missade Fun Break 13:30, så det får vi väl skärpa till imorgon gissar jag, man kan inte räkna med förlåtelse varje gång…

Bad!

Äntligen blev det sol och värme så det blev stranden idag. Iallafall på förmiddagen tills vi frös tasken av oss i blåsten och även kidsen ville gå in för lunch trots det pågående slottsbygget. Jo även en åttaåring tycker om att bygga sandslott, det är bara ett större fokus på de tekniska lösningarna som hur vallgraven är konstruerad och skyttevärnen placerade (dom lärde sig något igår!), för att inte tala om den dolda dörren in i borgen. Det är alltså inte ett sandslott, utan en (sand)borg ur vilken det kommer alla möjliga aliens, skylanders, pirater och andra figurer. Sandslott 2.0 kan man säga.

Men det är alltid tid att slåss mot vågorna och hindra dom från att komma in till stranden. Fascinerande faktiskt hur länge man kan hålla på med det i det iskalla vattnet.

image

Pga vindarna spenderades eftermiddagen runt poolen. Jag vägrade konsekvent att hoppa i, trots den gassande solen och perfekta vindläget (palmerna tog blåsten och det var optimal fläkt där uppe), ända tills badgalningen Adam varit i för fjärde gången sa ”Men det hade varit så kul om du också var i bassängen mamma”, och det dåliga samvetet kom fram. Jag är en tråkig och feg mamma och min son vill att jag ska vara med och leka. Så jag badade. Men fy frrrrrr vad det var kallt. En optimistisk skylt sa 22 grader men jag tror inte det var en grad över 20. Well, jag har badat iallafall, det är härmed bekräftat.

I övrigt låg jag mest och läste min bok – Good Omens av Neil Gaiman. Världens bästa författare, fy vad jag skrattar hela tiden. Smart, fyndig och en god berättare, vad mer kan man begära?