En fin berättelse

Jag sa för ett tag sen att jag skulle skriva om familjen på Tjuvkil, det urfattiga torpet som grävdes ut som en del i arbetena inför bygget av Väg 160 på södra Orust.

Men jag har ändrat mig.

Arkeologerna.se (som gjorde utgrävningen) berättar i en serie blogginlägg så himla fint och bra om torpet och de som bott där, så jag kan inte lägga till något eller förbättra deras arbete. Jag lägger mig flat.

Gå gärna dit och läs den fina historien om de fattiga människorna som fick en marksnutt i rätt oländig terräng och på något sätt lyckades få ihop till något att leva på:

…och till sist en riktigt sorglig historia om ett helt annat torp (även det på Orust): https://arkeologerna.com/bloggar/1800-talstorp-pa-orust/torpet-tegmyren-och-en-sorglig-historia/

God läsning!

 

 

Äntligen lust att skriva

Den där rapporten från Arkeologerna har väckt min skrivlust, och jag håller på att skriva för att berätta det lilla vi vet om de som bodde på gården Tjuvkil – och det är så HIMLA kul!! Men det tar tid att leta reda på fakta, läsa rapporten och söka information om det man vill skriva om, och tid är en bristvara även när man har hemmakontor, men det viktiga här är att LUSTEN finns där! Tjoho, det är kul att skriva igen!

Det var födelsedagskalas

Det ena barnet vill verkligen inte ha några kalas alls, medan det andra barnet helst skulle vilja ha hela klassen på ett enhörningsparty fullt av glitter på Laserdome typ.

Kontraster.

Och nu var det det andra barnet som skulle ha kalas, men på grund av stigande ålder (hos honom alltså, inte hos oss andra) var det här med storkalas inte aktuellt. Kanske har han äntligen förstått att det inte är så kul som det verkar i teorin, eller inte, men två kompisar skulle komma över och äta pizza, se på film, äta chips och sova över.

Det är som att orken och kreativiteten kommer fram när kraven försvinner – när det inte är hundra ungar, fiskdamm och lekar som ska arras längre (guuuuuud vad jag genuint och hjärtligt hatar de där lekarna), då får jag lust att fixa helt plötsligt. Någon kaktant blir jag aldrig, men lite kul är det.

Så fram med Enhörningens kokbok, som vi lagat ur förut med mindre lyckat resultat, men nu har vi rätt ingredienser (specialbeställda på Intörnet minsann) hemma så förutsättningarna är på plats. No pressure.

Och med rätt råvaror blev det roligare och enklare, och slutresultatet bättre.

I give you Regnbågsbröd, Rice Krispies-kakor och Cupcakes:

Hashtag PerfectMom, eller hur?

En historia om livet på Orust på 1800-talet

Som ett led i arbetet inför att bygga ny Väg 160 på Orust (och alla andra vägprojekt också för den delen) gjorde man arkeologiska studier av området runt den blivande vägen för att se om det finns något där som måste bevaras eller åtminstone undersökas och dokumenteras. Det visar sig att Orust har en väldigt stor mängd fornminnen av olika slag (från före 1850) så det var en del att undersöka och några platser att gräva ut.

En av platserna som skulle grävas ut heter Stala 330. Där hittade Arkeologerna lämningar efter en bostad från före 1850, och då är det vår skyldighet enligt Kulturminneslagen att undersöka och dokumentera den.

Delar av fastigheten förstördes när väg 160 byggdes någon gång på 1960-talet och man bara drog vägen rätt igenom den (antar att hänsyn till kulturminnen inte togs i lika hög grad då som nu), men huset, en smedja och en jordkällare fanns kvar och grävdes ut i samband med att vi 2018 skulle bygga nya väg 160.

Efter att utgrävningarna var klara skrev Arkeologerna en fin liten rapport om det där dom gick igenom sina fynd och drog slutsatser av det så gott det gick.

Eftersom jag tror att alla har en liten hobbyarkeolog boende i sig tänkte jag att jag skulle berätta historien om de som bott där och hur man kan se för sig att dom hade det, allt utifrån den fina lilla rapporten Arkeologerna skrev (två år efter att dom gjort grävarbetet och vi sen helt demolerat allt som var kvar och dragit en 80-väg rätt igenom det).

Det är ingen särskilt rafflande eller spännande historia, det är mer ett porträtt av ett torps historia under några korta år, och något fint i att vi i Sverige lägger tid och pengar på utredningar för att få fram all historia, hur oansenlig den än verkar.

Snart har jag skrivit klart det, det kommer vilken dag som helst.

Kontorkontor

Som bekant har det varit en rätt märklig sommar. Och vår också för den delen och lär väl bli i höst med. Många far illa av att jobba hemifrån och känner sig isolerade eller har det dåligt hemma. Jag är glad att jag bor i Sverige där vi inte har stängt ner så mycket, där barnen har fått gå i skolan och näringsverksamheter har fått hålla öppet. Jag är förstås ledsen över alla som har dött, men det verkar ju som att många av dom som rapporterats döda i Sverige med Covid-19 som dödsorsak egentligen dött av andra orsaker men dessutom haft Covid-19 och då fått det som dödsorsak.

Inte vet jag, jag är inte ens hobbyepidemiolog – vårens garanterat hetaste sysselsättning världen över…

Men att det är lite annorlunda just nu är jag helt säker på.

Nu i veckan har jag varit på jobbet 4 av 5 dagar, och förra veckan 2-3 dagar eller nåt också. Trots att jag älskar att sitta hemma och jobba och egentligen inte har något behov av ett kontor så är det skönt att träffa lite kollegor. Ja för det går inte att träffa många kollegor ens om man vill, eftersom det bara är 8-10 pers per våningsplan. Men det är trevligt att prata lite över de tomma skrivborden, och det är praktiskt att ha tillgång till två skärmar och skrivare.

Men det är också skönt att vara hemma. Trots att min jobbpendling består av 15-20 min på cykel så känns det tydligt att dagarna blir mycket stressigare när jag måste ta mig till och från jobbet än när jag jobbar hemma. Vad ska då inte dom tycka som har en timme enkel väg?

Kaffet hemma är godare också. Men man jobbar för effektivt när man är hemma, det är inte heller bra. Man skippar alla pauser, kan liksom inte med att gå och lägga sig på soffan en kvart mitt på förmiddagen, medan man utan att tveka kan sitta i en soffa på jobbet och prata strunt med sina kollegor i en kvart då och då utan att känna dåligt samvete. Men hemma gäller andra regler. Jobba jobba jobba, möte, jobba, kort lunch, jobba jobba, och så slut. Och efter en sån dag är man generellt rätt slut, så kvällarna blir det ofta inte så mycket med.

Allt är helt klart annorlunda och det tar tid att anpassa sig.

Börjar springa (igen)

Sent omsider den här sommaren har jag kommit igång med att springa. Igen.

Precis som SOMLIGA är experter på att sluta röka (”Jag kan sluta när jag vill, jag har slutat MASSOR av gånger” är ett av mina favoritcitat <3) är jag expert på att börja motionera. Helst springa, men gym kan jag också börja gå på lite då och då. Problemet med gym är att det fort blir väldigt dyrt när man bara börjar och aldrig fortsätter, så där är springa bättre.

Garmin 405. En traktor.

Den här sommaren har jag dessutom dammat av min gamla Garmin pulsklocka som jag köpte anno dazumal cirkus 2010 eller så. Den är som en gammal traktor bland räserbilar, men jag har gett mig tusan på att den ska funka och det ska gå bra, gammal är äldst och allt sånt där. Men faktum är att den har en del avigsidor med sig.

Som att den till exempel med högst varierande liv och lust mäter hur långt man har sprungit eller i vilken fart. Två parametrar som det är rätt käckt att ha lite koll på när man springer. Ja för jag kör Runkeeper på mobilen samtidigt som jag kör pulsklockan bara för att ha lite att jämföra med.

Från början hade jag Garminklockan som säkerhet och Runkeeper som experiment för Runkeeper var så himla instabilt medan klockan var stadig och trovärdig. Men nu har det helt märkligt svängt över på nåt konstigt vis och det är Runkeeper som står för stabiliteten och pålitligheten, medan Garmin 405’an ger osäkra resultat.

Ett exempel: Idag sprang jag 3 km (i ösregnet klockan åtta på kvällen, ja ni kan applådera nu tack), en liten runda i Slottsskogen. Visserligen hade både klockan och appen ganska lik uppfattning om min genomsnittshastighet, vilket de inte brukar, men klockan hittade inte GPS förrän jag var en bra bit in i Slottis, och när jag kommit halvvägs och vände tillbaka tappade den kontakten helt. Fullständigt värdelöst.

Om man försöker hålla lite koll på hur fort (=sakta) man springer och vill se till att hålla jämn takt – eller för den delen ojämn och springa fort vissa sträckor, är det grymt bra att ha en klocka eller app. Men när appen vägrar koppla ihop sig med pulsbandet får man inte med pulsen, men bandet funkar ihop med klockan…

Lösningen kan vara att uppgradera sig på pulsklockefronten. Det kostar pengar. Eller så kan man använda en annan app som gillar pulsbandet bättre, dvs Polar. Men i Polar-appen finns inte programmet jag följer, det finns i Runkeeper, och Runkeeper gillar inte när man kör andra appar samtidigt, då vill Runkeeper stänga ner sig och det är inte heller bra.

Då kan man byta program till ett som finns i Polarappen. Eller köpa en ny pulsklocka som har träningsprogram inbyggda i sig och mäter pulsen direkt på handleden från baksidan av klockan, och från den kan man spela musik också, dvs man slipper helt ha mobilen med sig. Vilket är käckt nu i en värld där mobiltelefonerna börjar likna tablets i storleken och är lite byngliga att ha på armen, måste medges.

Eller så skiter man i allt sånt och går bara ut och springer. Men jag känner mig själv; utan teknik är det inget roligt, och jag kommer bara slöjogga.

Och jag har ju faktiskt hållit på i 6 veckor nu, så snart kommer den tiden då jag brukar börja tröttna på det där med att springa, och känna ”jag kan det där nu, jag behöver inte gå ut”. Då kanske pulsklocka känns som en onödig investering…

Då är det nära till nyår och dags att skaffa gymkort och börja gå på gym igen!

Omlottkjol i bomullstyg

Syfabriken är verkligen igång här på Västkusten! Det är ytterst oklart när alla kläder som just nu produceras kommer att användas, men har man en massa tyger som ligger och väntar, en massa fina mönster att prova och dessutom gott om energi (corona-avhållsamheten har sina fördelar…), så måste man ju köra på.

Som alltid är det en viss….eeehhh…diskrepans…mellan det man ser i tidningen och det så småningom färdiga resultat, ungefär som när man följer recept på fancy kakor eller maträtter och sen ser sin verkliga bedrift (TB till när jag och H skulle göra enhörnings-popcorn; rosigt och vackert ur receptboken till vänster, våra mödosamt tillverkade klibbiga mörkröda popcorn till höger…).

Så jag såg framför mig att jag helt plötsligt var 15 kilo smalare, såg lite så där lagom somrigt upptagen ut med coola solbrillor och den här kjolen då lite läckert nonchalant slängandes runt mina solbrända ben. Högklackade sandaletter of course.

Men som alltid så blir det inte riktigt som det var tänkt. Mycket pyssel för att få till det där slits-vecket i sidan (som är själva DET’et med det här mönstret, annars är det ju en helt vanlig omlottkjol), men tillslut var det på plats och såg ut som det skulle.

Bara det att det ser ut som en helt vanlig omlottkjol – trots vecken.

 

 

Men en omlottkjol är inte det sämsta, dessutom med ett schysst sjögräs-och snäckmönster.

Tyget är från H&M Home (det är en duk egentligen) och mönstret från Burdatidningen.

Syprojekt 337 är färdigt.

Norsemen

Jag fick reklam i Netflixappen idag, om typ ”du borde även gilla”… Något som jag alltid bläddrar bort, och så även den här gången.

Men så sitter jag nu i soffan med A och vi ska välja vad vi vill se, han skummar förbi just det programmet som jag blivit tipsat om av Netflix bara för några timmar sen. Amazing, eller hur?! (Ska väl inte nämna här att det var mitt konto på Netflix som han var inne på, och det kanske inte heeeelt var en slump att just DET programmet kom upp på båda ställena?)

Men iallafall, Norsemen blev det. Jag trodde det var någon vikingahistoria med magiska krafter och bla bla som det finns miljoner av på Netflix, men okej då.

Det visar sig att det är en norsk parodi på allt vad vikingaserier heter. Norska skådespelare som pratar riktigt dålig engelska med stark norsk brytning (och det är meningen), en historia som blandar nutida jobbsnack, parrelationer med traditionell vikingastory på bästa sätt, flera av Norges bästa skådespelare och bara jääääätteroligt. Kanske ännu roligare för oss som bott i landet ifråga i många år och ser fler dimensioner i det än vad den genomsnittlige svensken gör. Men roligt för alla.

Se den!

Rädda fikonet!

I Åsa har vi en fikonbuske som är ett arv från min mammas hus i Orminge. Fikonet bodde i en stor vit kruka på hennes och T’s inglasade veranda, och gav massor med frukt varje år. Så när huset såldes och pendlarlivet Hälsingland-Cypern började så fick jag det här fikonet. Yum, tänkte jag och satte ut det mot solig södervägg nere i Åsa.

Men fikonet gillar inte att bo ute i den svenska sommaren. Eller vintern heller för den delen. Det överlever och ser ut att må bra, och det kommer en del frukt varje år, men i det här hemska klimatet vi har är det aldrig tillräckligt varmt för att fikonen ska hinna mogna innan hösten kommer.

Ja förutom sommaren 2018 då när halva Sverige brann upp, men då blev det inget heller för att vi inte vattnade tillräckligt. Tänkte väl att det knappt skulle behövas med tanke på att dom växer nere på Cypern utan att få en droppe vatten mellan april och november, men det funkar kanske inte likadant med nordiska fikon…

Anyway, för att hjälpa den här stackars busken lite på traven investerades det i ett växthus. Eller snarare en liten plastkuvös i pocketformat, precis lagom stor för att rymma fikonet och två andra plantor som behöver skyddas lite extra. Det var en stor investering, 229:- på Biltema, och det här mina damer och herrar är kvalitet som känns ut i fingerspetsarna, det här är ett växthus som kommer hålla i åratal. Om det inte blåser bort, vilket grannens tydligen gjorde och hittades långt ute på åkrarna.

Men det blir en annan historia. Nu håller vi tummarna för fikonbuskens vällevnad.

Hallandsleden etapp 2

Efter några dagars vila med bara hårt trädgårdsarbete dagtid och sömnad kvällstid som enda syssla är det fint att koppla av med lite vandring igen. Eller, koppla av…det var en bitvis rätt jobbig vandring, så så här 16 km senare är man rätt mör.

Tolvåringen följde med ytterst motvilligt och bara för att vi tjatar om hur bra det är att bygga upp muskler i kroppen när man växer typ en decimeter i kvartalet, så man inte faller ihop som en burksparris. Men han tog täten och med den äran – han går ifrån mig hur lätt som helst, det är helt klart.

Etapp två börjar där – tadaaaa! etapp ett slutar, dvs vi fick gå förbi vår fina badplats vid Stensjön igen. Sen en kort sträcka uppe på en bilväg innan det gick brant uppför och in i skogen. Ganska mycket skog faktiskt, många slingriga branta stigar med gott om stenar och rötter att snubbla på, inget för den som är ostadig på foten.

Pliktskyldigt stannade vi vid skylten som talade om att det var Brattabjärs gravrösen, sa våra oooohhs och aaaaahs och gick vidare. För ärligt talat har jag det inte i mig att stå och hänfört beundra högar av sten och låtsas att jag känner historiens vingslag och att jag tycker det är fantastiskt att man gjorde en så stor hög för bara en person. Men det är faktiskt fantastiskt – allt detta jobb för att gömma en enda död en. Men det finns så mycket som är fantastiskt, så… Moving on!

Gravrösena kan skymtas mellan träden längst bort i fjärran. Det var så nära vi kom.

Uppför och nerför, genom skogar och kalhyggen, skönt med frisk luft och inga barn som klagar utan bara knatar på. Vi gick och gick så vi glömde att stanna, och tillslut var vi så trötta att när vi väl såg en bänk att sitta vid så var det bara att dråsa ner på den, trots att vi egentligen bara var 2 km från lunchstället i Naturum på Fjärås Bräcka.

Visst ser det idylliskt ut på vår lunchplats? Sanningen är att vindarna är svinkalla och väldigt hårda, jag hade på mig T-shirt, någorlunda vindtät jacka och ändå frös jag som en tok. Och visst saknas någon på familjefotot? Det stämmer, för O var tvungen att backa bandet och gå tillbaka samma väg vi kommit för att försöka hitta sina solglasögon som han upptäckte att han tappat.

På Naturum åt vi en väldigt god ärtsoppa med gott bröd och tapenade på kalamataoliver (!) till. Inte riktigt den långsamma, njutningsfulla lunch jag sett för mig – O rusade iväg och vi andra glufsade i oss maten så fort vi kunde så vi kunde börja gå igen innan vi frös till och stelnade helt.

Så upp och hoppa igen! Och när solen kommer fram och man rör på sig blir det ganska fort och ganska skönt, så då kan man gå och gå igen och njuta av omgivningarna, för det är fint där uppe.

Kungsbackafjorden i fjärran, åkrar emellan, och åsen som är Fjärås Bräcka som man går på

Och bara en bild till på lummig, fantastisk skog, ok?

Sista pausen för dagen vid badplatsen vid Skärsjön. H sa att han skulle bada men isande vindar kan få även den mest entusiastiska att backa några steg. Lite fika med kaffe och bulle blev det iallafall innan vi gav oss i kast med de sista två kilometrarna av upp-och nerförsbackar.

16 km väldigt fin och varierad vandring; stigar, grusvägar och asfalt, uppför och nerför (och uppför igen…), granskog, bokskog och björkskog. Lunch på halva vägen där det kunde varit varmt och skönt och en stund i solen och säkert är det andra dagar. I slutet av etappen ligger Äskhults By där man kan gå och ta sig en fika om cafét är öppet, övernatta i vindskyddet, fylla på färskvattnet eller bara använda toaletterna.

Vad väntar ni på, ut och gå etapp 2!!