Heja livet i stan!

Trots att det är fantastiskt skönt att vara nere i Åsa ute på landet, med får som bräker i hagen bakom huset och havet 5 min gångväg bort, så är det varje gång lika underbart att komma in till stan igen och vara här. Jag är som ett barn, eller en guldfisk kanske;

Innan: ”Nej jag vill inte in till stan, det är så skönt att vara här nere i grönskan”

När jag kommit in till stan: ”Ååå det är så skönt att vara här inne i stan och inte få lappsjuka” och har helt glömt bort att jag nyss inte ville in över huvud taget.

Så nu är utsikten över uteplats, rabatt, grönt gräs (well, inte så grönt längre efter all torka, men rent principiellt är det grönt) och bräkande i fjärran utbytt mot det ljuvligt vackra röda Karlsson-på-taket-hustaken, utsikt över husen uppe på Raketgatan och den gigantiska kastanjen på Linnégatans innergård. Och jag är såååå lycklig.

Det där med caféliv får sig ju en törn i dessa dagar, men när en kollega undrade om vi inte skulle ses på en snabb kaffekopp på Bar Italia här i närheten så kunde jag inte säga nej. Så nu har jag brutit mot mina coronabegränsningar och suttit vid samma bord som två andra som jag inte träffat på ett tag. Och ja, jag är lite skraj efter det, men guuuud va trevligt det var, och vad normalt det kändes. Det ska sägas att det över huvud taget inte var trångt där inne tack och lov, men ändå…

Och sen uppför backen och hem igen. Och fasen va fint Linnéstan är ändå!!

Skansen Kronan tornar upp sig bakom Linnégatan och det lilla märkligt ensamstående gröna huset. Undrar hur länge det får stå där utan att någon vill bygga runtomkring. Eller, vem är det som bor där och äger marken som lyckas hålla det så ensamstående?
Uppe på backens topp och blickar ner över Övre Majorsgatan. Så himla fina hus här uppe, och fina balkonger med sol hela dagen. Raketgatans grönska i fjärran

Älskar Göteborg!

Hur fn gör man egentligen i Corona-tider?

Utsikt i väntan på gäster

Det blev prat om att vi skulle få besök. Inte så långväga, men från stan iallafall, folk vi inte brukar träffa så ofta (vilka brukar man träffa ofta nu för tiden??!!) men gawd så kära vänner. Men så var det ju det här med coronan då.

Vädret skulle vara vackert så vi kunde sitta ute och äta, och planen var att grilla och innan dess vara nere på stranden och bada. Barn i åldern 3-12 år plus badsugna vuxna och 29-gradig värme gör gärna att man måste bada.

Så då kunde det väl inte vara så farligt då? Det skulle gå bra att hålla distansen, även om det är svårt, för det här är människor jag mer än gärna kramar. Men det fick bli en annan gång, nu var det umgänget som var det viktiga.

Och nere vid havet och på bryggorna går det ju rätt bra, plus att det inte var riktigt så många på bryggorna som jag trott. Perfekt. Där hände vi en bra stund och såg på när V 3 år kastade ut hink och spade i vattnet utan en tanke på hur dom skulle komma tillbaka igen, samt hade ett vakande öga på att han inte trillade i vattnet. Och jag inser att det är ljuvligt skönt att den tiden är bakom oss, att våra barn är stora nog för att simma själva utan att vi måste ha koll på dom hela tiden.

Uppe vid huset igen kommer den intressanta matlagningen. Även om vi inte var uppe i ansiktet på varandra så stod vi ju faktiskt i samma kök; jag skar grönsaker och N gjorde hamburgare av köttfärs, O och B stod med varsin öl och alla pratade. Inte riktigt Coronasäkert precis, även om det inte är en särskilt lång stund och även om vi stod vid olika bänkar, men det känns jobbigt ändå.

Så jag och B gick ut och spelade lite istället.

Lite ringrostigt kan man väl säga. Och inga 1,5 m mellan oss heller…Foto: Nicola Maniette

Vi har spelat tillsammans förut, många gånger i flera år som stråktrio tillsammans med A på viola, men det börjar bli några år sedan. Typ 15. Sedan några år tillbaka sjunger vi ihop i Haga Motettkör, men instrumenten har legat undangömda länge. Nostalgin och den underbara känslan det är att spela tillsammans var fantastisk…

De enda noterna vi hade var gamla stråkkvartettnoter från den tid då jag och A hade en stråkkvartett, innan trion med B, så det fick duga. Mendelsohns första stråkkvartett på endast två instrument är numera erövrat. Åhörarna var tårögda naturligtvis, men det är svårt att veta varför…

Middag utomhus förstås (man gör vad man kan) medan regnmolnen som skulle komma mullrade i fjärran utan att våga sig ända bort till vår lilla oas. Coronaångest, jajemen, men guuuuud vilken skön eftermiddag och kväll…

Bordet är 80 cm brett och vi sitter familjevis på var sin sida av bordet. Fan vet om det hjälper, men man måste ju leva också…

 

Äntligen sommar

Morgondopp

Så är det äntligen riktigt sommarväder, uppåt 30 grader. I löve it.

Bara det regnar emellanåt så vi inte får den där fruktansvärda brandrisken. Här på Västkusten regnade det en hel del förra helgen, så förutsättningarna för brand är väl lite sämre än på andra håll, men några dagars hetta så är det kört. Hoppas på regn imorgon.

Mitt projekt med att bli en badtant går rätt dåligt. Jag avskyr att bada i för kallt vatten, men jag kände mig väääldigt modig i morse när jag, O och H var nere vid halv åtta och tog oss ett dopp. Det var…hur är det man säger…UPPFRISKANDE….just det, det var det. Dvs rätt kallt, men det gick utan att fötterna domnade och otroligt skönt efteråt. Jag måste bli en badtant.

Det var för övrigt en riktig badtant nere samtidigt som oss, en som såg ut och agerade precis som en badtant ska. En veteran i badrock, badmössa och tofflor, som lugnt vandrar ner på stranden, droppar badrock och tofflor utan att stanna upp nämnvärt. Så går hon rätt ut i vattnet utan att tveka tills vattnet är i höfthöjd ungefär, då hon lugnt lägger sig bakåt och doppar sig. Simmar en stund, lugna metodiska tag (hon tycker uppenbarligen inte att det är så kallt som jag tycker), vänder sen om, går upp, badrock och tofflor på och går hem lika lugnt som hon kom ner. Min idol.

Somliga av oss har ju inte semester än, så några timmar med kontorsarbete var nödvändigt innan det fick bli en mycket tidig fredag, och sen på’t igen – ner till stranden. Gott om plats på stranden närmast oss, lite mer folk på piren och stranden längre bort, och jag törs inte tänka på hur mycket det är på Vita Sand nere i Åsa centrum, men här är det inget problem att hålla avstånd.

Storavik i Åsa

Hade ju varit trevligt att ha gäster, hade ju varit trevligt med besök från Oslo, Stockholm, Hälsingland eller andra ställen, men nej. Efter pratet om att vilken blodgrupp man har påverkar hur man klarar Covid-19 så blev jag (om möjligt) ännu mer försiktig. Tankarna nu är visst att personer med blodgrupp 0 klarar sig bättre än dom med A, för A saknar motstånd mot något som 0 har. Blodgrupp B pratar man inte ens om för det är så få (0+A är 85% av Sveriges befolkning), men det är sannolikt samma för dom fast ett annat motstånd som B saknar. 0 är tydligen grejen. Jag har AB, så då är det väl två saker jag saknar då, och det kanske inte är så käckt.

Upp i huset en stund medan dagen svalnar (25 grader fortfarande kl 20), sen ett kvällsdopp. Fler än vi som tänkte samma sak.

O och H badade, men inte jag. Jag är ju ingen riktig badtant, så jag passade. För svalt i luften, säkert inte mer än 23 grader och svalkande fläkt.

Grimeton radiostation

Då eftermiddagen såg ut att innebära regn var det inte aktuellt med en vandring till, utan vi drog till med ett världsarv i området istället – Grimeton radiostation. Den avfarten har man åkt förbi massor av gånger när man kört E6 söderut och alltid tänkt att man ska göra ett besök, men det blir aldrig av. Förrän idag.

Ser det deppigt ut? Det är inget fel på bilden, det var regnigt och grått, faktiskt illustrerar den mycket bra min känsla för stället. Inte blev det bättre när inträde för oss fyra (två vuxna + en tolvåring och en tioåring) blev 560 kronor….men har man sagt att man ska gå in så har man. Och jag tror det här är ett ställe som gör sig bättre i fint väder. Till exempel kan man göra små morse-jaktrundor (gå runt med en låda och scanna in morsesignaler som blir ett ord tillslut) och mer avancerade rundor (som kostar extra, den med morse ingick i entréavgiften) och så går man mellan olika hus som visar delar av radiohistorien.

Väldigt fina interaktiva utställningar, där man kunde lära om morsekod, och även skicka meddelanden mellan sig. Vilket barnen snabbt upptäckte…

Dom förklarade också rätt bra hur radiovågor fungerar, med exempel som ibland var lite konstiga – man skulle lyssna på en radiovåg och sen kunde man trycka på en knapp så fick man höra en fågel som lät nästan likadant. Eh ja, så det finns fåglar som låter som radiobrus, vad har det med det här att göra? Mer relevant (? intressant iallafall…) var det att höra ljudet från Saturnus.

Och så fanns det ett café och en museishop såklart. På cafét fanns det förstås (trumvirvel, tack!) RADIOKAKA, vilket faller lite platt när ingen numera vet vad radiokaka är för något, men det finns många far-och morföräldrar där ute som kanske blir lite nostalgiska.

Interaktiva utställningar

Caféer är bra, för där kan man sitta inne och bli ordentligt varm. Haken var bara att just när det regnade som mest tröttnade H på att sitta inne och ville gå ut på den där morserundan…och inte kan man vara den tråkiga föräldern som vill sitta med sin kaffekopp (även om det är vad man helst av allt vill), utan nejdå lillepluppsegubbsen, klart man springer med ut.

Och så var man blöt igen, trots att man torkat efter den förra rundan då man sprang mellan husen.

Blöt är ju normalt inget problem, men när man bor i tält blir det helt plötsligt så väldigt viktigt att hålla sig torr, så då är den här typen av uteaktiviteter inte jättejippi.

Men men, all good things must come to an end, så även vårt besök på Grimeton och värmen i fiket. Och jag tror inte jag kommer tillbaka hit, och jag tror inte heller jag kan rekommendera ett besök såvida man inte är extremt radiointresserad – och det beror faktiskt bara på den höga inträdesavgiften. Det var helt enkelt inte värt så mycket pengar.

Bexellstigen

Efter ännu en regnig natt hade vi förmånen att vakna torra även den här dagen. Men det är allt blötare under liggunderlagen. Lite demotiverande när det regnar så mycket, men är samtidigt helt ok med tanke på att vi själva är torra och har gott om mat, så det löser sig.

Dagens mål var Bexellstigen, en 6 km lång stig i bitvis backig terräng, men som har något helt fantastiskt att visa mitt här ute i den Halländska vildmarken – Stenar med inristade visdomsord och ordspråk på! Tydligen över 700 stycken!

Även den här stigen ingår i Åkulla Bokskogar, och då går den såklart genom jättefin skog…

Man får gå en bra bit innan man kommer upp till stenarna, det är bitvis lite brant och man får klättra mellan stenar, men för den som inte vill det går det att köra bil och gå en betydligt enklare väg in till själva stenarna.

Dom kallas ”Bexells talande stenar”, och är riksdagsman Alfred Bexells verk. Varför han lät göra ristningarna (som sysselsatte två stenhuggare i sju år!) råder det delade meningar om; någon menar att han var orolig för det svenska språkets förfall, andra att det var något välgörenhetsarbete för att hålla stenhuggare sysselsatta.

Vilken anledningen till att han lät göra det än är, så är det en väldigt märklig och fantastisk installation mitt i skogen. Det är inte bara ordspråk, utan namn på historiska personer, samtida politiker, författare och andra. Väldigt märkligt men fint.

Lunch blev på ett oväntat ställe – ett skjul på andra sidan vägen från parkeringen hade en baksida med tak över där det var perfekt att sätta upp trangiaköket och steka korv. Fina sittplatser på lecablock dessutom, en lyx i tältsammanhang 🙂

Även här finns det en vänlig människa som ställer ut lite dryck och erbjuder en viloplats – den här gången dessutom med ett tic-tac-toe-spel med stenar.

En jättefin halvdagstur i en väldigt speciell miljö.

Bockstensslingan

Efter lunch vid Åkulla friluftsgård gick vandringen söderut och till Bockstensslingan. That’s right, platsen där dom hittade Bockstensmannen i Bockstens mosse, som då hamnade på den historiska världskartan.

Slingan är ca 5 km, och ett bra ställe att utgå från är just vid Åkulla friluftsgård. Där finns parkering för den som kommer med bil eller husbil, och det går även buss hit från Varberg på sommarhalvåret, så det är en bra knutpunkt. Är man bara intresserad av själva Bockstensslingan så finns det parkering vid Bockstens mosse, där stigen in till själva mossen och fyndplatsen börjar.

Vi gick från Åkulla friluftsgård, det är några hundra meter därifrån in till själva Bockstensslingan, överkomligt för både stora och små.

Början av Bockstensslingan om man kommer från Åkulla-hållet

Vandringen går genom bok-och granskog, det är som trollskog överallt med mycket mossa, helt tyst, stengärsgårdar överallt (med mossa på såklart) och gömda skatter såklart. De flesta ganska oansenliga och rätt tråkiga, men en förtjänar en liten salut för väl genomfört arbete.

Stigen är lätt att gå, för den som har svårt att gå kan det vara en liten brant som är knepig, annars väldigt lätt och fint. Väl skyltat som vanligt.

På ett ställe när vi gick under höga bokar (böcker?) kom en jaktfågel och seglade förbi under takkronorna i det tysta, men annars var det magert med djurliv. Kan bero på att vi (iallafall en av oss) pratar mer eller mindre oavbrutet. Men det är trevligt det också.

Ja och själva Bockstens mosse då? Tja den är väl som man kan tänka sig; en mosse med en spång ut där det står ”Fyndplats”, och så finns det en skylt som berättar lite om hur det kunde gå så här för den stackars mannen.

Det korta svaret på det är: Man vet inte. En teori var att han var ute och fiskade efter folk som kunde vara med och kriga, vilket de närboende inte gillade, dom slog ihjäl honom och grävde ner honom i mossen. Sen spökade han så förfärligt så då var dom tvungna att gräva upp honom och slå en påle genom honom så han skulle stanna nere i mossen, vilket tydligen funkade.

Tja, en mosse.

Sen hem till tältet för det började regna. Matlagning inomhus på Trangiaköket (fördelen med att ha ett stort tält med ståhöjd), snaskande på nachos och spela kort i några timmar innan läggdags. Även den här natten med regnet smattrande mot tältduken. Bra, då minskar brandfaran i markerna.

Yasjön runt

Bild: Stig Lundin

Temat för helgen var lite grann att lättvandra och bekvämlighetstälta. Dels för att få en mjukstart på planerna om Hallandsleden, Bohusleden och så småningom hela Pilgrimsleden, och dels för att få det lätt och mysigt för barnen så dom blir vana vid att vi ibland går ut och vandrar, långt eller kort.

Första vandringen för helgen var Yasjön runt, ca 4 km. En lättgången led som i början går på den gamla banvallen till Varberg-Ätrans Järnväg , och här går faktatuggaren i mig igång. För den som bara vill se om Yasjö-vandringen, scrolla vidare…

Varberg-Ätrans järnväg var alltså en järnväg som gick från …trumvirvel, tack!… Varberg vid kusten till samhället och knutpunkten Ätran som praktiskt nog ligger vid ån Ätran. Den var ca 50 km lång och hade 12 stationer, drevs med diesel och ånga omväxlande och fanns i 50 år, från invigningen 1911 till nedläggningen 1961.

Början av vandringen runt Yasjön går alltså på den gamla banvallen, det är mao jämnt, rakt och fint och med lite gamla rester av järnväg (fundament) i sidan av ”spåret”.

Slingan vi gick är markerad i svart

Sen svänger den av på en fortfarande mycket fin och jämn väg, väldigt lättgånget. För den som blir törstig längs vägen har ett hushåll satt upp ett skåp med lite läsk, vatten och annat som man kan ta av och swisha till den som satt upp det. Gulligt och fiffigt, och något vi såg på fler ställen den här helgen.

Trots att man går runt en sjö finns det inga badmöjligheter egentligen – om man inte vill vada ut i vass eller gå på andras privata bryggor. Jag är inget fan av något av det (och i ärlighetens namn inte nåt särskilt av att bada heller), men om man är det så finns allt man vill ha vid Åkulla Friluftsgård. Eller, Åkulla Outdoor Resort, som det heter egentligen…

Där kan man övernatta lyxigt, hänga på altanen, sitta i hängstolar, bada från sandstrand eller brygga, eller ta en bastu.

För den som har eget tält, husvagn eller annat boende med sig finns det parkering och uppställningsplats (mot avgift naturligtvis) och jättefina matlagningsmöjligheter eller fylla på vatten för den som vandrar.

Eller montera upp Trangia-köket – är det tälttur så är det, och dessutom var restaurangen som också finns här stängd eftersom det var midsommarafton.

Efteråt var det dopp för en del, men jag tyckte det var lite väl mulet och svala vindar, så det övertygade inte mig…

Och för den som vill leta plastburkar finns det 17 st på slingan runt. Just sayin’…

Midsommar i Åkulla Bokskogar

Med huset uthyrt på AirBnB över midsommarhelgen (alla intäkter behövs just nu) var planen att tälta över helgen. Målet var Åkulla Bokskogar, öster om Varberg en bit in i landet (svart sicksack i bilden). Varför just dit? Jo, jag vill egentligen vandra Hallandsleden, men den är svår då den sträcker sig från norr till söder och man måste ta sig till och från med lokaltrafik (om man inte vill gå tillbaka samma sträcka förstås), och så måste man släpa på tält och allt.

Tanken med den här helgen var att ha det lite lyxigt och skönt med vårt stora tvårumstält, ta med oss grillen och göra lite god mat och light-campa lite grann. Smyga på det på barnen liksom, inte ta den värsta varianten först med att släpa och bära, leva på granskott och dricka smutsigt bäckvatten. Nä det får komma sen.

Så vi hade kittat med en Midsommarbox från Thörnströms kök, våra tjocka fina uppblåsbara liggunderlag, dunsovsäckarna, stora tältet och den bärbara grillen som sagt, och bil förstås.

Efter lite spaning hittade vi vår tältplats i bokskogen. Inte vid en sjö tyvärr, vilket jag helst hade velat, men det är inte lätt att hitta plats nere vid sjöarna som inte inkräktar på markägarnas fastigheter, inte är inom betesmarkshägn för djur (vill inte vakna av att en ko står och råmar utanför tältet tack så mycket) eller är en brant sluttning ner i sagda sjö. Men en bokskog är inte fy skam.

Grill med Håkan Thörnströms midsommarlåda, marshmallows med choklad och kex (s’mores) och sen mys i tältet. En bra start på midsommarhelgen.

 

Vandringsleder Åkulla Bokskogar

I området som kallas Åkulla Bokskogar finns det många fina vandringsleder; korta eller långa, mer eller mindre krävande, men de flesta verkar vara ganska lätta och stora delar på en något bredare och välgjord stig.

I kartan här till vänster syns alla märkta i rött (den som använder Locus maps kan slå på ett filter för att få fram dom), samt en mycket längre slinga i gult.

De röda rundorna är typiskt 4-6 km långa och går igenom bokskogar (nähä?) och riktigt trolliga granskogar där man känner sig raskt förflyttad in i John Bauers värld med mossbelupna stenar.

Alla slingor har ett namn; Yasjön runt, Bockstensslingan (japp, där Bockstensmannen hittades), Näsetstigen mm, och dom är väl skyltade vid varje vägval. Och även om dom ser ut att vara separata ”öar” så är flera av dom ihopkopplade med det dom kallar ”länkar”, dvs korta bitar mellan två slingor så att den som vill gå lite längre lätt hittar till nästa runda. Även länkarna är väl utmärkta med de för området typiska röda skyltarna som talar om precis vilken länk det är och vilken slinga som finns framåt eller bakåt.

Väldigt välhållet och fint. Det finns minst två övernattningsställen som båda erbjuder förutom rum även mat och dryck; ett i norra delen av området: Åkulla Friluftsgård, och ett i södra; Ästad gård. Mellan de båda går Hallandsleden, så vill man inte gå runt runt så kan man gå framåt och inte se över axeln, utan fokusera på att komma någonvart.

Och den som inte har ett bra kartverktyg där alla slingorna finns, kan hämta det på Åkulla Bokskogars hemsida, här.

Konstigaste färdiglagda pusslet jag sett

Så, 3000-bitarspusslet med en bild som ska vara från San Fransisco (det tror jag inte det är) är färdiglagt för några veckor sedan. Beklagar blänket men det är inte lätt att ta kort i mörkret med kökslampor som ljus och pusslet har en lite glansig yta.

Ok så det är färdigt. MEN. det stämmer inte. Ungefär mitt i pusslet är det två bitar som saknas.

Det är sånt som händer, bitar försvinner, pusselmattan håller inte tätt. Om vi dessutom använde dammsugaren i det här hemmet hade man kunnat skylla på den och att man råkat dammsuga upp bitarna. Nu är inte det ett tema riktigt, så det får falla tillbaka på tidigare alternativ.

Problemet är bara att jag har två bitar över ändå…som jag inte har någon plats för…

…och dom ser över huvud taget inte ut som det som det är hål för…

Tittar man noga på biten som ligger mellan de två hålen, så ser man att den inte riktigt stämmer i formen. Det är mao ett fel här någonstans, men ett helt pussel på 3000 bitar suddig bild (det här är det fulaste pussel jag någonsin lagt) där man ska identifiera några bitar som ligger fel någonstans är inte det lättaste.

Förmodligen är det ett större systemfel, och det hade nog synts bättre om jag kunnat vända pusslet uppochner och se ojämnheterna på baksidan. Men det kommer aldrig att hända. Jag har konstaterat mig besegrad och tänker aldrig lägga det här kassa KASSA Clementonipusslet igen.