Det är egentligen ganska tråkigt

Så har den sista avslutningen varit. Efter ju-jutsugradering, lucia i skolan, julmys med klassen för barn 1, julmys med klassen för barn 2, avslutningskonsert med flöjten för ena barnet, avslutningskonsert med cellon för andra barnet och julfest med gymnastiken – allt inom loppet av 8 dagar, så är man rätt trött på jul.

För det är ju inte nödvändigtvis jättekul att vara med på alla dom här grejerna.

I vår klass i Oslo var det kul, för där var vi föräldrar ett ganska gott, sammansvetsag gäng, men här i Göteborg har vi ju kommit in en bit in i skoltiden för båda barnen, så här är det tuffare att lära känna andra föräldrar. Och ärligt talat är väl inte drivet lika stort heller.

Så då försvinner en del av entusiasmen för de här evenemangen.

Jobbet är kul på sitt sätt just nu, men egentligen lite segt. Jag klarar inte att få iväg mitt lilla viltstängsel trots att det är färdigt, för vi försökte göra en bra grej som nu bara orsakar en massa problem. Big mistake. My mistake. Så nu är det förbannat segt att få avslutat det projektet.

Och så mina busshållplatser. Där känns det kul iallafall att jag imorgon ska ut och hälsa på entreprenören i Hyltebruk som ska ha kommit igång med hållplatsen. Men de som ska projekteras har jag svårt att komma igång med.

Jag är färdig, jag vill ha semester. Nu. Inte om 6 dagar, nu.

Kulturjuntan Vera har haft sitt första möte

Vi hade en liten sånggrupp, Vera, på fem pers. Den la vi i graven tidigt i höstas, med stor sorg i hjärtat men av praktiska orsaker när ingen orkar driva det riktigt.

Behovet av kultur är dock där, så vi bestämde oss för att gå över från Vera the Sånggrupp till att bli Kulturjuntan Vera, och igår var det dags att kultura för första gången. Dans på Operan stod på programmet, först verket Stoic och sen Solo Echo efter paus.

Operans hemsida beskriver handlingen i Stoic så här:

I ett enormt bibliotek där tiden verkar ha stannat pågår livet för fullt, i vanföreställningen att ingenting någonsin kommer att förändras. Hit kommer människor för att få lugn och ro eller för att leva ut sina dekadenta liv. De är självupptagna och bekräftelsesökande och fyller sina liv med saker och beroende i jakten på inre frid. Men mest av allt längtar de efter att bli förstådda. Ingen lyssnar på någon annan när alla är upptagna av att framställa sig själva på bästa sätt.

Och så här såg det ut i biblioteket:

De dekadenta människorna i biblioteket

Som det kan vara ibland, och i synnerhet i dansföreställningar (tycker jag), är det svårt att skriva vad det handlade om. Texten från Operan själva är egentligen väldigt beskrivande.

Dansarna både dansade, agerade, talade och sjöng, och visade att dom klarar allt det alldeles utmärkt. Musiken var väldigt varierande, afrikanska toner och musik från Mellanöstern från musiker och sångare på scen till förinspelade stenhårda basgångar. Väldigt illustrativt och suggestivt. Det hela slutade med att dom var mer eller mindre avklädda och målade varandra med gråfärg. Kan tyckas märkligt, men symboliken i att dom blir statyer (du ser några grå statyer på scen, så började dom se ut) var väldigt effektfull. Om än något utdragen.

I pausen hade vi beställt räkmackor och vin. Eller, dom andra tog räkmackor och jag bad för första gången i mitt liv om vegansk mat på en restaurang. Mer om min veganska resa en annan gång.

Efter paus var det andra toner. Då hade några av dom duschat av sig gråfärgen och tagit på sig andra kläder och gav sig in i matchen igen. Den här gången var det klassisk musik; piano och cello, i en stillsam dans i ett väldigt snyggt snöfall. Inte lika intressant som det i första akt, men vackert. Och ganska kort.

Jag fortsätter min bana mot att bli en kulturtant!

Hur länge måste man sitta kvar?

Jag talar förstås om alla avslutningar som hålls för alla aktiviteter i dessa tider.

Eftermiddagen tillbringas på gymnastikföreningens höstavslutning. Det är luciatåg, lotterier (vinst varje gång) och fika. Det vanliga, mao. Fast större och ganska välorganiserat.

Luciatåget är långt, det har både tomtar, pepparkaksgubbar, möss och bagare förutom Lucia och hennes tärnor.

Och dom har repat in måååånga sånger. Alla dom klassiska plus Tänd ett ljus, Last Christmas och några andra jag aldrig hört. Waila och glissa är inget som är främmande för dom (oberoende av stycke), men för en luciaklassicist som jag själv låter det hemskt.

Mannen med dragspel är självklar och föräldrar med barn i rätt (fel?) ålder tvingas gå runt en enebärabusk och hänga sina kläder tidigt en måndagsmorgon.

Lotteriet siktar högt och lågt, 5 kr lotten, vinst varje gång. Fast det beror på vilken färg man köpt, visar det sig när A får nit på båda sina lotter.

Tjugo kronor senare har även han vunnit – 24 tuschpennor och ett ark med tatueringar. Alla är glada.

Sen kommer det man egentligen vill se. Gymnasterna när dom gymnasticerar och gör otroliga trick.

Dom är grymt imponerande.

Sen är det julklappsbyte för dom som är med på det.

Barnen frågar äntligen om vi inte kan gå hem nu. Då är det väl ändå okej?

Resrutt

Det här är planen än så länge. Den uppdateras kontinuerligt vartefter fler ställen kommer till.

Posten är en Sticky, dvs den kommer ligga överst ända till jag tar ner den, vilket blir i januari någon gång, så om du vill läsa annat så scrolla vidare för uppdateringar.

 

Då är det igång

Så har resan börjat för att få in Z som självständig tjänsteman i Trafikverket. Måndagen gick mest åt till att sitta i ett mötesrum och gå igenom….ja vad går man igenom med en som på ett sätt börjar från scratch och på ett annat sätt kan massor, och som i vilket fall har levt igenom saker jag förmodligen (förhoppningsvis) aldrig kommer behöva gå igenom?

Som tur är ställer han massor av frågor (tur på flera sätt, för passiva människor har jag väldigt svårt för och om han varit passiv hade det här blivit vääääldigt jobbigt), så vi har haft en del roliga diskussioner redan. Som den om rep tex.

Frågan var:

Vad är en ”vajer”?

Svaret är givet; en lina av många metalltrådar som är tvinnade om varandra. Motfrågan var lika given:

Vad är en lina?

Eftersom ”min” projektingenjör som jobbar med mig i alla mina projekt och som ska vara med och lära upp Z heter just Lina så är det logiskt att en vaken person hajar till när jag kallar en sorts vajer för samma sak som hon heter.

Alltså följer en förklaring till lina-rep-snöre-tråd-vajer och andra ord för något som är väldigt likt varandra fast ändå inte. Och inte alls likt Lina.

Svenska är ett mycket svårt språk, hur ska man veta när det är så många ord för samma sak….*suck*

Fast det är ju inte samma sak; en vajer är en sorts lina, och det är ett rep också. Fast en TAMP är något helt annat. Eller ja alltså det är också ett rep det också fast på en båt. Ja för på båtar heter allt andra saker – tamp, kabyss, durk, däck….Let’s not go there. Och det gjorde vi inte heller. Istället pratade vi släktskap.

Ja för han undrade lite över det här med släkt och familj i Sverige.

Okej????

Ja alltså att mamman och pappan till ett barn ibland inte bor ihop. Ganska ofta faktiskt. Varför är det så?

Eeehh för att det är väl smart att gå isär om man inte längre vill vara ihop? Ja jo, det förstår han ju men det är bara så konstigt att man gör så.

– Men vad skulle man göra annars – bita ihop och gilla läget?

– Ja nej inte det, men….det är bara så konstigt.

Så då tänkte jag att det var illustrativt att visa mitt familjeträd. Mig själv i mitten (of course, det är ju MITT familjeträd 😀 ):

Z menade att det alldeles utmärkt visade hur krångligt det kan vara. Hans familjeträd var lite enklare rent layoutmässigt men svårare på andra sätt; mamma+pappa=12 barn (!!!), varav 11 lever och en har dött i kriget. Z’s lillebror har dött i en bombattack. Svårt att ta till sig när man sitter på ett kontor i ett välbärgat land och den största motgången om dagen är att det inte finns nog med häftklamrar i printerrummet.

Ungefär hälften av syskonen bor i Sverige; Halmstad och Laholm, så dom är iallafall nära varandra, resten är i Syrien och hoppas på bättre tider.

Vi fick gått igenom Syriens karta också. Och för den som glömt (eller aldrig har vetat) hur den ser ut så ser den ut så här:

Det är ungefär hälften så stort som Sverige. Z förklarade massor för mig om olika regioner, ISIS övertagande av städer, Bashar al-Assads styre, Ryssland och Turkiets inblandning i landet och en massa saker som flimrat förbi i nyhetsrapporteringen men som plötsligt fick liv. Och jag kände mig otroligt ignorant och okunnig som trots allt jag hört, trots all rapportering och all tillgänglig information egentligen inte lagt något på minnet.

Ja well det var min måndag. Mer berikande än de flesta måndagar. Eller månader.

Stockholmsonsdag

Sista dagen i Stockholm för i år vad jag vet. Avslutning på kursen i Entreprenadjuridik börjar med flott inflygning till Bromma medan solen gick upp i öster. Stadsgårn med finlandsfärjorna i nederkant, Nybroviken till vänster i mitten, Skeppsholmen och Blasieholmen, Gamla Stan. Den skarpögde kan i det suddiga fotot urskilja Grand Hotel.

Vackert. Men kanske inte värt att gå upp 4 på morgonen för.

Balettisdag!

Min flaxiga dag idag började med en tidig morgon ut till Orust, jobba i underbart vackra, vintriga miljöer (jo vinter på Orust, -6 grader och rimfrost minsann), ner till Göteborg på eftermiddagen, in till kontoret kl 17 för julbord och quizkväll, lämna 18:30 (precis när quizzet började 😦 ) för att hasta iväg till Lorensbergsteatern, sjunka ner i en stol och bli serverad det här.

Den Ryska Nationalbaletten framförde Svansjön. Och jag inser att jag faktiskt aldrig sett den, bara lyssnat på sviten (en reducerad version av musiken), så det var väl på tiden. Jag insåg också att jag faktiskt inte visste vad storyn var egentligen, mer än den vita svanen och den svarta svanen och att en scen/dans heter Den Döende Svanen och att det förmodligen är av en anledning.

Men det var intressant att se den förutsättningslöst och se om jag kunde förstå vad storyn var utifrån vad dom visade upp. Det kunde jag delvis. Det här är min Svansjön:

Jag förstod att mannen i vitt som uppträdde med sån självsäkerhet var en central person (yay, jag har verkligen slutledningsförmåga…), och att han var på jakt efter en fru bland stadens flickor men ingen passade honom. Jag fick också med mig att det fanns en mor med i bilden som inte riktigt var nöjd, att mannen blev kär i en vit svan (!) som han på något sätt inte kunde få. Istället var det en svart svan som kom in i balsalen på kvällen och var förförisk. Ja, så förförisk man nu kan vara i en svart tyllkjol och strikta gracila rörelser att följa, men med de ramar hon hade att tillgå var hon riktigt dirty.

Det är kväll, så prinsen har tagit på sig en svart jacka. Drottningen till höger, men i dunklet i teatern går det tyvärr inte att återge hur vacker hennes utstyrsel var. Den flaxande mannen bakom den svarta svanen som är lite svår att se. Sorry.

Och på nåt sätt fanns den vita svanen kvar ute i sjön och var olycklig och kunde inte komma in i balsalen och vara dirty hon också pga en man i flaxande kappa. Mamman/Drottningen (i en FANTASTISK klänning och krona!!) blev lite irriterad över att han velade så, men helt plötsligt var dom ute vid sjön igen och den vita svanen dog fast ändå inte, och mannen i den flaxande kappan var på något sätt inblandad. Mannen i vitt (prinsen?) jagade bort honom, den vita svanen levde igen och alla var lyckliga. Iallafall alla i vitt och prinsen.

Den döende svanen. Fast hon dog inte.

Nu låter det kanske som att jag raljerar här, men det gör jag inte, jag var helt trollbunden av hur vackert det var! Dräkterna, danserna och dansarna var underbara, och jag blev överraskad över att jag faktiskt skrattade flera gånger – helt på grund av narren som liksom var en sidekick till historien och lättade upp allt lite.

Men jag var ju tvungen att kolla hur storyn var egentligen. Så här står det på Lorensbergsteaterns hemsida:

Historien om den förhäxade svanprinsessan som bara kan befrias från den ondskefulle Trollkarlens trolldom genom äkta kärlek. Siegfried förväntas gifta sig med en passande flicka för att föra sin dynasti vidare. Han förälskar sig inte i någon av de flickor som skulle vara ett bra parti, utan i en främmande flicka, Odette, som förtrollar honom med sin skönhet. Siegfried svär Odette evig kärlek.

Den förbannelse som vilar över Odette, gör att hon bara kan ta mänsklig form under några timmar varje natt. Den ondskefulle trollkarlen ser sin chans, han låter sin egen dotter gå på fest på slottet i Odettes skepnad för att lura prinsen.

Planen lyckas och den förblindade prinsen bryter, utan att veta det, sitt trohetslöfte. När det går upp för Siegfried att han blivit lurad, bönfaller han Odette att förlåta honom, och det gör hon.

Så den flaxande mannen i svart var en ondskefull trollkarl, mannen i vitt är Prins Siegfried, den vita svanen är den förhäxade prinsessan Odette. Men ändå, i stora drag inte helt tokigt. Så då antar jag att hon inte längre är förhäxad på slutet eftersom hon fick äkta kärlek till slut.

En fantastisk föreställning, se den om du har chansen!