Backar ett steg

Jag har tänkt efter vad som är problemet egentligen. Och jag har kommit fram till att det är en direkt throw-back till vintersemestrarna när jag var 10-15 år. Lite långsint att skickas tillbaka till den tiden kan man tycka, men det känns precis likadant som det gjorde då. Det där att man ska ut i backen och ha så JÄVLA roligt hela tiden. Det är liksom inte okej att tycka att snö är blä, man är ingen riktig människa då, snö är KUL, åka skidor är KUL och så är det med det. Alla ÄLSKAR att åka skidor.

Det hade väl varit bra om det inte var så ”etta-nolla”. Dvs 99% av tiden lever man i en värld (Göteborg) där det inte finns snö över huvud taget, plus att jag kommer från en värld (Stockholm) där jag knappt sett snö heller under uppväxten. Dvs ingen naturlig relation till snö, men varje vinter skulle man åka på familjetur en vecka till fjällen för att ha JÄTTEKUL och åka massor av slalom. Mina tydligaste minnen från alla dom där resorna är temperaturer på -17 grader och vuxna som fnyser när man tycker att det är kallt om tårna, en ständig upplevelse av att man är sist fram hela tiden, trött, men när jag kommer fram har alla andra vilat och åker vidare (dvs jag som är sist får inte vila -> ännu tröttare när vi ses nästa gång) och bara en massa j*vla otillräcklighet.

Nu är jag vuxen och kan göra som jag vill, och blotta tanken på att ge mig ut i backen får tillbaka den där prestationsångesten som ingenting. Get over it, kan man ju säga, och man kan ha rätt. Jag är vuxen nu och bestämmer själv.

Så det blev en dag i stugan.

Egengjorda spår. Bitvis iallafall.

Det var bara så skönt att vinka farväl till skidentusiasterna, hälla upp en kopp kaffe till och sjunka ner i korsordet, sen ett sudoku, sen ett korsord till, kanske det blev en kaffekopp till vem vet. Så småningom blev det lunch, svärmor gick och tog en eftermiddagslur, och jag – hör och häpna: GICK UT PÅ EN SKIDTUR! Jajemen, yours truly tog sina längdskidor och gick ner och åkte en bit längs det som brukar vara väg på sommaren.

För det är ju rätt härligt med snö ändå – speciellt när temperaturen och snömängden är så perfekta som dom är nu. Ingen risk att man fryser ihjäl precis, inte heller någon risk att göra illa sig för snön är puderlätt = bra och har ingen skare = is under sig. Perfekt, med andra ord.  Men dagen blev ändå en dag hemma i stugan för mig.

Någon annan hade gått före ett tag, men en bit efter fick jag spåra själv. Det var inte tungt (snön är som pulver) men för mig som är fullständigt kass på att åka längd blev det ändå lite halkigt och glidigt så jag gav upp efter en stund. Astmaspray hade jag också glömt ta i förväg, fruktansvärt klantigt.

MEN, jag var ute en stund iallafall, och det var skönt. Fast det känns så begränsat; antingen tar man sig fram genom att köra längd, eller så går man längs E12’an (inte ett alternativ om du frågar mig), eller så åker man slalom inne i Hemavan. Det är liksom de alternativ som är. Och för en som ser slalom som ett umgängestvång är det inte alltid enkelt att hitta roliga nöjen så här ute i förskingringen i snöns värld.

Vem har sagt att det ska vara enkelt?

Snöångest

H spanar längtansfullt upp i backen

Så. Jag är på den perfekta platsen för folk som älskar snö och vinter, vädret är mycket bra med temperaturer på någon enstaka minusgrad, dvs inte fuktigt och blött men inte heller kallt.

Snödjupet är 150 cm säger dom, och om man mäter längden på A i närmaste driva verkar det stämma rätt bra. Det snöar hela tiden så det kommer nu snö och lägger sig på och det är sådär ljuvligt nytt och fluffigt hela tiden.

Idag var en dag i backen. Eller, de andra var i backen, jag hade längdåkningsskidorna med mig och tänkte ge mig ut i de perfekta (?) spåren som låg en bit bort. Men åkte jag något? Knappt. Några meter. Varför? Jag fick fullständig snöångest. Blev skiträdd för snön, det kalla (som ju inte var så kallt…) och…ja jag vet inte vad. Vågade knappt köra bilen heller pga vinterväglaget som gör mig skiträdd och ovillig att köra fortare än 60 km/h.

Jag blev så blockerad av alla mina rädslor att jag inte klarade av att ta mig för något, så jag åkte och laddade bilen istället. Eller, snarare väntade på att några som satt sin bil på laddning och gått därifrån skulle komma tillbaka, vilket visade sig ta en bra stund. Bra meditation för mig.

Fick köpt ett nytt underställ till A så det var ju bra, men hela dagen i övrigt var väl ett rätt fett misslyckande på alla sätt och vis.

Soft sportlovsstart

Efter några timmar till i bil på söndagen kom vi upp till den utkylda stugan vid 16-tiden. Tre timmar senare var det +29 grader inomhus och jag öppnade fönstret i vårt sovrum för att stå ut över huvud taget. Det var efter att vi bastat i den vedeldade bastun men strax före vi åt en god middag (spagge och fuskfärssås, lätt och snabbt, helt perfekt), tack vare fantastiska elelement och en tillika fantastisk öppen spis.

Och idag var det alltså Första Dagen På Sportlovet. Stora krav – vad SKA man ta sig till av vinteraktiviteter nu när det är MÄNGDER av snö överallt och PERFEKTA förhållanden, för SOM vi har längtat.

Eller nåt.

Jag är generellt rätt dålig på att uppfylla den där typen av krav på hur det kan bli så PERFEKT, så det blev lite som det blev. En perfekt start på sportlovet mao.

En lugn förmiddag med lite korsord (enda gången jag köper Allers är när jag ska på semester som det här så jag har korsord att grunna på), kaffe, snö utanför fönstret och allmänt chill.

De övriga i familjen hastade iväg till backen i Hemavan som öppnade kl 10.

Själv satt jag lugnt och så såg på kaoset som bredde ut sig, det potentiella grälet som hängde i luften (och som alltid hänger i luften när fler än en person ska iväg på något som kräver lite action från de inblandade)  och sjönk djupare ner i soffan tills dom åkt hemifrån.

Dagen spenderades överlag i lugn, tills jag och G (svärmor) efter lunch någon gång tänkte att vi skulle gå ut på en liten promenad.

”Våra” stugor här i Hemavan; boningshuset till vänster och bastun till höger.

Tajmingen på dagen var perfekt; det var efter att förmiddagens snöfall hade lagt sig, solen kikade nääästan fram, och det var i stort sett vindstilla innan det kom lite blåst senare. Vi gick inte jättelångt, dryga 3 km totalt, men en helt ok ansträngning när man tänker på dagens allmänt softa anslag och mängden nysnö.

Vedbastu på kvällen, god mat (gädda från den lokala sjön, mandelpotatis från svärföräldrarnas odling och svamp från svärmors turer) och gott vin, prat mellan stora och små, och nu – rätt i bingen.

En riktigt skön dag. Väntar lite mer hysteri imorgon…

På väg mot Hemavan

Så hände det plötsligt. Jag började tycka det var lite jobbigt med barnens ”Varför är du aldrig med och åker skidor mamma?”, samtidigt som sportlovet närmade sig. Sportlovet, som brukar vara min lilla retreat i vardagen eftersom de andra tre åker till Hemavan för att åka skidor och jag är kvar hemma och jobbar och softar alldeles ensam (jag tycker så himla mycket om att vara ensam).

Men den här gången hörde jag mig själv säga att jag skulle med till Hemavan. Trodde inte mina öron (och inte min mun heller) men insåg att det ju faktiskt kunde vara lite najs med snö ändå under en begränsad tid, plus att jag väl inte varit här sedan 2003-2004 någon gång. Barnen jublade och maken såg ut som att han vunnit på lotto (dvs han trodde det inte heller), och nu är vi alltså på väg.

Hundratrettio mil från start till slut, via svågern och svägerskan i Örnsköldsvik. Det kanske inte ser så mycket ut med dryga 15 timmar, men man ska komma ihåg att vi reser med elbil, så lägg på en två timmar för lite laddstopp här och där. Lika bra att övernatta i Ö-vik då och få något trevligt ut av bilresan också.

Så ca 12 timmars bilresa idag, barmark hela vägen, inte en snöflinga förrän vi började närma oss Ö-vik. Underbart. Jag är alltid skiträdd när jag ska köra i vinterväglag, så barmark är min grej. Så många anledningar till att det är bra att jag bor i Göteborg.

Two happy campers

Imorgon sista rycket, bara några timmar till i bil (på snöväglag, mind you). Möter svärmor i Storuman och sen kör vi upp i två bilar till Hemavan, där 1,5 m snö och en utkyld stuga väntar.

125’e oktober

I januari någon gång kläckte en kollega ur sig att det var den 110’e oktober. Huh?

Jo, eftersom vi fortfarande inte haft snö eller meteorologisk vinter här på Västkusten och knappt någon dag med temperaturer under nollan så är det i praktiken oktoberväder. Vi väntar fortfarande på övergången in i november och så småningom stundande december med snö. Men det kommer inte.

Så nu har vi ändrat vår tideräkning till oktober-dagar, så idag är det den 125’e oktober. Även om det var mer som mars-väder idag med strålande sol, så nu börjar det bli lite rörigt. Klart är iallafall att vintern (under noll grader fem dygn i sträck) ännu inte kommit till Västkusten.

Men vad gör väl det när jag i ett svagt ögonblick häromveckan lovade att följa med upp till Hemavan på sportlovet. O’s familj har en stuga där, och jag har inte varit där sen 2003 eller nåt, så det börjar väl kanske bli dags… Där är det iallafall vinter vill jag lova – 150 cm snö tex, och mer ska det komma i veckan.

Vet inte vad jag sagt ja till riktigt här, men….

Härskartekniker på bästa arbetstid

Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en grupp eller en person förstärker sin position i en hierarki genom att på olika sätt underminera andra grupper eller enskilda individer.

Wikipedia

Det har tagit ett tag att förstå vad det är jag blir utsatt för av en kollega i ett av mina projekt, men visst är det ren och skär härskarteknik. Maken har sagt det, kära A har sagt det, och idag var den en tredje person som sa det till mig, och då sjönk det äntligen in.

Man kan tycka att jag borde fattat det tidigare; Jag har tex haft sömnproblem en del kvällar (och det händer ALDRIG annars) inför ett möte dagen efter där hen ska vara med, och där jag bävar för på vilket sätt hen ska sätta mig på hal is just den här gången. För i det här projektet finns det gott om hal is att vara ute på för mig, och hen är expert på det vi ska göra medan jag inte är det, fast det är jag som ska leda arbetet. Många härliga hål och fallgropar att peka menande på, med andra ord.

Enligt Wikipedia talar man om 5 härskartekniker:

  • Osynliggörande; Att tysta eller marginalisera oppositionella genom att ignorera dem.
  • FörlöjligandeAtt genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Även att inför gruppen anmärka på någons yttre är ett sätt.
  • Undanhållande av information; Att utestänga någon eller marginalisera vederbörandes roll genom att undanhålla väsentlig information.
  • Dubbelbestraffning; Att ställa någon inför ett val, och utsätta vederbörande för nedvärdering och bestraffning, oavsett vilket val vederbörande gör.
  • Påförande av skuld och skamAtt få någon att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något som någon utsätts för är dennes eget fel.

Och jag har faktiskt lite svårt att klassificera vad det jag går igenom är av dessa fem. Strategin hos hen är mer att få mig ur balans i sammanhang där jag förväntas vara ledaren. Tex i ett Skype-möte med programledningen förra veckan när jag fick en fråga men tog en millisekund extra på mig att svara. Då kom hen och körde över mig med ett

-”Ja eftersom Pernilla inte svarar här går jag in och svarar istället, och ….” bla bla

Eller som idag, Skype-möte med ca 30 deltagare som jag leder, och hen ställer vad man med lite god vilja kan kalla ”kontrollfrågor” men som egentligen är väl valda och bara till för att visa andra att jag inte har koll.

Eller som då jag väljer leverantör och väljer firma X:

-”Amen herreguuuud dom kan du inte välja, det kommer ALDRIG att gå, varför har du valt dom, det kommer bli SÅÅÅ mycket merarbete för dig [himlar med ögonen]. Men jaja, kör på du bara, LYCKA till”

Svinjobbigt. Jag önskar att det fanns en sjätte punkt; Underminera auktoritet, för det är nog mer vad det handlar om. Det är mitt projekt, jag försöker styra det efter mitt gottfinnande och utifrån mina erfarenheter som projektledare, och alla vet det. Men det blir svajigt i leden när det kommer in såna där grejer hela tiden. Och jag mår inte bra av det.

Men nu har jag iallafall genomskådat det (sist på bollen som vanligt) och jag har bra stöd i ryggen som tror på det jag gör och sättet jag gör det på, så det ska nog gå bra det här också!

Mode i cirklar

Så har vi gått varvet runt. Jag sitter och syr sjuttiotalsbyxor på beställning från min son och kastas tillbaka till min egen barndom och mina röda byxor i smalspårig manchester.

Egentligen ska det vara någon typ av cowboybyxa med fransar på sidan till en föreställning på lördag, men fransarna sys på i efterhand och löst så de kan tas bort efteråt och byxorna bli vanliga byxor.

Några timmar tog det från att jag började klippa mönstret till att det var färdigt. Inte särskilt besvärligt med andra ord, och stor utväxling på insats och utdelning.

Mönster: Ottobre nr 6-2009, byxa nr 17, storlek 140.

Syprojekt nr 328 är färdigt.

 

Nyopererad

 

Väldigt hungrig
Så var dagen kommen för min sista (?) operation. Ut med expanderprotesen och in med den permanenta. 
Kom dit vid halv elva, sådär härligt hungrig som man är efter att ha fastat sen kvällen innan. Dessutom tokförkyld, vilket kan vara en showstopper om man har otur.
Jag hade tur, dvs ingen feber och inget slem i halsen så då blev det klartecken. Skönt, jag vill verkligen få gjort det här.

 

Även den här gången var jag nere på den privata Art Clinic där Sahlgrenskas kirurger hyr in sig för att det är ont om operationssalar uppe på Sahlgrenska. Det är alltså inte ont om kirurger, utan dom som finns har svårt att få plats att operera. Intressant nog i sig.

Lite lyxigt ändå att få komma hit. Art Clinic ligger i ett vanligt kontorshus i Mölndal, och skylten i hissen säger Plan 6 Art Clinic Operation (till skillnad från Art Clinic plan 5 som är reception). Det ser ut som att man är på vilket jobbmöte som helst med kaffemaskin i väntrummet, helt okej soffor…inte som att man ska dit och få kniven i sig precis. Men det ska man. Eller jag iallafall.

Kirurgerna är från Sahlgrenska men övrig personal är från Art Clinic. Och som alltid får man ett fantastiskt bemötande, en känsla av att man är den enda och viktigaste patienten i hela världen, vilket är något man behöver tro i just den stunden. Narkossköterskan J kom först och pratade om vad som skulle hända, han var där när jag var där förra gången också, så det var inte så mycket nytt vi hade att gå igenom.

Det roliga (?) kom när kirurgerna kom efter J och dom såg allmänt förbryllade ut. Det visade sig att min kirurg PA hade ryggskott så dom hoppade in istället, och nu hade dom tittat på 3D-bilderna som jag fick gjort för ett tag sen och dom tyckte det såg himla konstigt ut. Ooookej? Jo, dom tyckte att expanderprotesen inte var tillräckligt fylld och att det hela satt väldigt ojämnt, så dom ville se IRL om det verkligen var så konstigt.

Lite pyssel med ett skjutmått (jomen, precis ett sånt man kan köpa på vilket Clas Ohlsson som helst), fram med spritpennan, rita några linjer, skriva några mått (9,5-10, jag har det fortfarande på magen), skissa lite… ”Det blir bra det här!” Hantverk.

Sen in på operationsbordet, på med den varma uppblåsbara filten och sen blev allt svart. Nästa gång man kikar upp är man i uppvaket en timme senare. Lövely.

Dagens första mål mat kl 14:30, konstatera att man inte har någon smärta över huvud taget (grymt!) och så bara kvickna till så sakteliga.

När det var dags att checka ut en timme senare passade jag på att ställa en fråga jag funderat över ett tag. Om man som jag har 85 i Hb (blodvärde), kan man då själv göra så att man får upp blodvärdet, eller behöver man få medicinsk hjälp med det, så som en läkare sagt till en kollega till mig?

Kirurgerna stelnade till. Åttiofem???!! Hade dom vetat det hade dom inte opererat. (tur att ni inte visste det då, tänkte jag)

Omedelbar remiss till vårdcentralen för utredning, storögda frågor

– Har du haft så länge??

– Så länge jag kan minnas…

– Men hur orkar du gå i trappor? Motionera?

– Tja det orkar jag knappt, men jag är van. Har alltid trott att det varit min dåliga kondition

– Men du kan ju inte få upp någon kondition med dom värdena???

och så vidare.

Ny mätning, det visar sig att mitt ätande av järntabletter dagligen samt kycklinglever en gång i veckan sedan mätningen i slutet av augusti har tutat upp Hb’t till 105. All is safe, operationen hade blivit genomförd. Men fortfarande lågt, så utredning väntar.

Ingen sträng medicin-regim den här gången som det var sist. Riktlinjen var typ ”du får en massa morfin och annat, ta det du behöver när du har ont, sluta när du tycker det räcker”.

Och det fina med det hela är att jag inte har något ont över huvud taget. Inget. Nix. Nada. Så då hoppar vi väl det där med smärtstillande då? 

Najs.


Sjuk efter lång ledighet – patetiskt

Efter att ha varit ledig nu i dryga två veckor har en förkylning börjat krypa sig på. Idag är illa, men eventuellt är det inte den värsta dagen idag utan den är imorgon. När det är tänkt att man ska vara på jobbet. Så möjligen är jag hemma sjuk imorgon, går till jobbet onsdag och sen borta torsdag igen pga operation.

Men det finns värre konsekvens av den här förkylningen än att jag verkar lite slö. Det är att om jag är förkyld på torsdag så ställs operationen in, och DET vill jag inte.

Så jag som aldrig bryr mig särskilt om hur man blir frisk från en förkylning (för det blir man ju alltid, det är bara en fråga om tid) undrar nu lite smått desperat vad man kan ta till för knep för att bli frisk fort? Finns det några?

Nyttigt att vara ledig

Jag öste på rätt bra in i mål innan jul (känns som en evighet sen, inte en dryg vecka) med två stora avslut och två konserter den allra sista veckan innan jag släpade mig upp på flyget till Teneriffa. Inte utbränd, men jag kände oset.

Det är nog inte förrän nu som jag känner hur bra den där ledigheten har varit, och att jag gärna skulle vara ledig lite till, för vissa saker med jobbet gör att det knyter sig lite väl hårt i magen när jag tänker på att jag ska konfronteras med dom. Men jag vet vilka dom är och jag vet var jag ska börja nysta för att få upp den där knuten. Det handlar ”bara” om att jag måste ta något som varit någon annans under en lång tid och göra det till mitt, begå några misstag, lära mig av dom och ta ägarskapet till det.

Bara det. Resten fixar sig.

Men jag hade gärna varit ledig ett tag till. Och det har jag egentligen möjlighet att vara, för jag ska jobba i 2 dagar, sen är det min sista (?) bröstoperation med 3 veckors sjukskrivning igen. En sjukskrivning jag inte tänkt utnyttja till fullo, nä det ekonomiska bakslaget i höstas var lite väl stort för det, men en vecka iallafall.

Njuter vårsolen (ja optimisten i mig försöker tänka att vintern är över, att det inte kommer ett snöoväder i slutet av januari som tinar efter en dag med halka och elände till följd som försurar ända in i mars) i Slottsskogen medan andra är på jobbet.

Livet.