Ingen kan göra allt men alla kan göra nåt

Vägtrumma, Foto: Esri

I december kommer det en ny person, Z, till vår grupp på jobbet. Han är väg-och vatteningenjör från Syrien och har just nu en praktikplats på Trafikverket i Halmstad där han ingår i ett nationellt projekt för att inventera vägtrummor. Trumprojektet har tagit in många nyanlända för att ge dom en fot in i svensk arbetsmarknad och förhoppningsvis (om dom har rätt bakgrund) även en plats på Trafikverket.

I botten ligger ett regeringsuppdrag som heter ”Praktik i staten”, och som är ett påbud som gäller i perioden 2016-2018 för statliga myndigheter, och innebär att vi ska erbjuda praktikplatser till nyanlända och till personer med funktionsnedsättningar. Det var några av dom som jag träffade på en kurs i slutet av mars i år, och som nu leder till att vi får in en av dom i vår grupp i Göteborg!

Enligt den vanliga devisen ”Det var ju ett bra förslag, kan inte du genomföra det?” så var det jag som fick i uppdrag att ordna det här med Z, och jag har nu genomfört den lätta delen av det – dvs ordna så han har arbetsuppgifter, kollegor, något som liknar en plan för introduktion osv. Det administrativa (=tråkiga i min värld) är det andra som sköter.

Jag är så taggad, jag tycker det här ska bli så kul! Jag fattar ju att det kommer vara jobbigt också, man är ju inte van vid att ha någon som är med en hela tiden och som man ska lära en massa, men det blir nog bra.

Det känns helt rätt att lägga en del av min arbetstid på att försöka få in en person på arbetsmarknaden, en person som tillhör en grupp som är ganska stigmatiserad, som har lämnat mycket (allt?) i sina hemländer för att komma till Sverige (eller för att det var här dom råkade hamna) och som förmodligen har det rätt tufft här. Svensk byråkrati till exempel är väl inte det lättaste att ge sig in i – ens för en som redan kan språket…

Och jag tycker också att det är helt rätt att vi som jobbar i staten tar ett ansvar och den extra kostnaden det innebär att få in nyanlända på arbetsmarknaden. Vi jobbar ju för skattebetalarnas pengar, och det är i mitt tycke ett vettigt sätt att spendera de pengarna. Det tycker tydligen vår HR-direktör också:

Jag är så himla stolt över att jobba i Trafikverket!

Kedjebrev

Det här dök upp i en bekants flöde på Fejan idag, och jag har sett det cirkulera flera gånger förut i lite olika formulering men med samma innebörd:

Efter behandling med kemoterapi är det sant att det kan ta flera år tills du känner dig levande igen… med biverkningar av cellgifter och strålning kommer du aldrig att vara 100 % eftersom ditt immunsystem är svagt.
I de svåraste ögonblicken vet du vilka dina riktiga vänner är eller människor som uppskattar dig. Tyvärr, som de flesta vänskap, kommer fb-vänner att lämna dig mitt i en berättelse. De vill lägga ut ett ”gilla” för historien, men de läser inte riktigt ditt meddelande när de ser att det är långt.

Mer än hälften har slutat läsa. Någon kanske redan har gått till nästa inlägg i nyhetsflödet. Jag har bestämt mig för att publicera det här inlägget till stöd för nära familj, vänner och släktingar som har kämpat mot denna hemska sjukdom. Nu fokuserar jag på de som tar sig tid att läsa detta inlägg till slutet… ett litet test, om man vill, bara för att se vem som läser och som delar utan att läsa.

Cancer är en mycket aggressiv och destruktiv fiende till våra kroppar. Även efter avslutad behandling bryts kroppen, även i ett försök att återställa de skador som orsakas av behandlingen för att bekämpa den jäveln. Det är en mycket lång process.

Snälla, för att hedra en ❤ familjemedlem eller en vän som dog i cancer, eller som fortsätter att kämpa mot cancer: kopiera och klistra in detta inlägg på din fb! Hur många gånger har vi hört de andra säga, ”om du behöver något så tveka inte att ringa mig, jag kommer finnas där för att hjälpa dig”. så jag slår vad om att de flesta som har sett och läst hela detta inlägg till slut Det, för att visa sitt stöd för familj och vänner som kämpar.

Kopiera och klistra in – dela inte det här inlägget. Jag skulle vilja veta vem jag kan räkna med och vem som tar tid och läser detta. När du är klar med detta, skriv ”gjort” i kommentarerna.
❤️

Och jag tycker så fruktansvärt illa om den här typen av inlägg. Jag har naturligtvis ingen aning om vad den som skrev det ursprungligen har gått igenom – kanske är det en person som gått igenom mängder med behandlingar mot cancer och som varit nära slutet men som tack vara alla hjärtan hen fick på Facebook orkade kämpa vidare. Någon som fått massa energi av sina vänner när dom argt skrev Fuck cancer på sin vägg för att ”hedra” offer dom känner, eller har hört talas om, eller iallafall sett på en löpsedel.

Jag stör mig som fn på tonfallet i det där inlägget – det har en så självgod underton av att ”Jag bryr mig så himla mycket men många andra orkar inte läsa till slutet, men JAG bryr mig verkligen. Ja verkligen.”

Vänta nu; Du bryr dig så mycket att du orkar dela något som någon annan skrivit i sitt flöde? Woooow, heeeelt amazing, ååååå goals asså!!! 

Låt mig bara säga att jag tror att de personer som delar sånt här gör det med stort varmt hjärta och att dom egentligen  menar väl, men när man själv varit med om cancer på riktigt så slår det lite fel. Förtvivlan när man lever under dödshot från sin egen kropp och den dödsångesten det innebär (ja på riktigt) går inte att föreställa sig, den måste upplevas inifrån för att förstås, tror jag. Och när någon då kommer med ett typ ”Kämpa, kämpa, du KAN besegra cancern” då blir jag lite pissed. JAG kan inte besegra en cancertumör – LÄKARNA kan möjligen besegra den, eller ta bort den om man har tur. Men att mitt i dödshotet få i fejan (bokstavligt talat) att någon annan lite käckt lägger ut en självgod text om hur otrooooligt mycket man bryyyyr sig…ja nä då kortsluter det sig för mig.

Jag får säkert en massa skit för att jag säger det här, men okej då, bring it on.

Pysselsöndag

Solen vräkte ner och det var en varm och fantastisk höstdag. The best.

Men det hindrade inte att vi satt inne och lekte med lera, jag, H och A. Dom hade varit ute och vittjat pyssellådan i friggeboden och hittat en massa oöppnade Play-Do-burkar. Vi satt i flera timmar.

Jag gjorde pärlor att göra halsband av, Adam gjorde regnbågar och Hannes gjorde en kärleksförklaring till Linnéa Claeson – regnbågsfärger såklart. Det blev några varmkorvar, en prinsesstårta och en tallrik med mat också…

Inte riktigt så avancerat som SOMLIGAs (yes, jag menar dig M) men himla roligt iallafall. Inte lika roligt när det torkar och allt faller isär men äsch, det är skapandet och kreativiteten som är det viktiga.

17 år, silkesbröllop

Malins klänning på väg att färdigställas. En tveksam Andrea tittar på

Silkesbröllop. Idag. 17 år sedan vi stod där i parken vid Näckrosdammen och såg sopbilen köra förbi medan vår vigselförrättare körde den långa vigselakten (1 minut och 30 sekunder).

Mina tärnor Andrea och Malin var fina i likadana klänningar som jag sytt veckan innan för dom inte hittade några klänningar att ha som dom båda gillade, och Oskars marskalk David var lite nervös men lika stilig som alltid.

Vi höll tummarna för att det inte skulle börja regna innan vi hunnit ner till Fond på Götaplatsen där vi hade vår bröllopslunch, Anna och Faxe jobbade som illrar för att få alla foton på plats och allt var allmänt soft och skönt.

Nygifta och redo för en bättre lunch

Efter lunchen ilade vi ner till Göteborgs Konserthus och hade konsert med Göteborgs Symfoniker för vi sjöng i Göteborgs Symfoniska Kör, och vi gjorde Verdis Requiem kl 15.

Senare på kvällen hade vi fest för en större skara nere på Chalmers. Massa härliga människor, mycket sång, mat och dans. Och det eländiga bandet som såklart valde Fly me to the moon som brudvals/dans, eftersom jag alla år i spexet uttryckt hur otroligt tråkig jag tycker den låten är. Man får vad man förtjänar 😀

Vi virvlar iväg ut på dansgolvet till Fly me to the moon…

 

Något kom emellan

Det är bra med planer, men dom är ju som bekant till för att ändras.

Således blev inte kappan mitt nästa syprojekt, utan det kom en liten tröja och stack emellan.

Hemma sjuk hela dagen igår och idag men betydligt piggare idag gjorde att jag kunde hörsamma äldste sonens önskemål om en ny tröja. Vet inte om den blev vad han tänkt sig men glad blev han iallafall.

Det var det vanliga Creative Workshop 301 jag använde, den smala modellen, och tyget är köpt på Myrins en gång när jag var där och tyckte att det kändes som att jag inte kunde gå därifrån utan att köpa något 😀 En anledning så god som någon…eller kanske inte…

Notera moroten i högsta hugg! Sunda barn vettu!

Udda sidospår

Man ska väl ta alla chanser man får, är det inte så? Hellre säga ja än nej, våga-vinn och allt det där?! Well, det har jag iallafall gjort, vilket gör att jag numera är på Spotify!

Det var en kompis som skulle göra påläggsmusik och arra/producera åt ett synthband, Page, och behövde en fiol att spela en slinga. Så vi träffades en lördagförmiddag för snart ett år sen i hans studio/friggebod och spelade in. Jättekul.

Och nu ligger det på Spotify!! Ja och Youtube såklart.

I samma anda har jag börjat blogga på norska! Det är maken till en gammal spexkompis som la ut en öppen fråga om det fanns någon i nätverket som kunde skriva på norska. Jag tänkte ”hellre säga ja än säga nej” och sa således Ja.

Det var ingen jätteinsats – 350 ord om ett givet ämne som jag inte kan något om, men bloggar kan ju vara vad skit som helst (vsv) så våga-vinn och jag har skrivit mitt första! Och nej jag tänker inte dela ut länken. Men ett extra tack till I som hjälpte till med språket när min glömska hjärna sviktade lite 🙂

Nästa syprojekt

Jag ska sy något till mig själv härnäst, och jag tänker mig att det ska bli en kappa. I mina Ottobretidningar har jag lite olika mönster på kappor, men ingen som är riktigt lång (det går ju rätt enkelt att modda) och heller ingen som har huva (betydligt mer jobb att modda).

Vad har man för nytta av en kappa för höst/vinterbruk som går till halva låret och inte har huva, jag bara undrar?! Då fryser man ju ihjäl sakta både nedifrån och uppifrån så vad är vitsen?

Nu måste det ju inte vara ett Ottobremönster, det finns ju andra producenter också kan man tycka. Men en snabb sökning på Les Internet ger att det inte är så många. Inte som väljer att lägga ut sina mönster till försäljning på nätet iallafall.

När jag gjorde min regnrock var det ett mönster som jag modifierade en del och det blev bra, så kanske det mönstret i kombination med det här från Ottobre kan bli det jag söker?

Medan jag grubblar kollar jag igenom mina broderifiler efter något kul att sätta på kragen, ärmen eller nåt annat. Här är kandidaterna just nu:

  1. Blomma med Applique, vilket betyder att man lägger ett tyg under i det som nu är vitt och så syr man fast det med mönstret i bilden. Då kan man välja att tex ha en orange blomma med ett rutigt tyg under, vilket kan bli rätt snygga varianter.

Den är ca 7×7 cm stor.

 

2. Nästa förslag är en liten minirabatt eller rad med 4 blommor eller vad man nu vill kalla det. Enfärgad, går såklart att få i fler färger men då är det rätt mycket jobb i broderiprogrammet (vilket jag iofs verkar få gott om tid med nu ikväll eftersom jag ändå sitter fast på tåget i skogarna norr om Falköping för att någon är ute och ränner i spåret men nej jag är inte bitter…).

Det här arrangemanget är något mindre än det förra; ca 6×6 cm

3. Ännu en blomma, men i en annan stil. Den här är mer som om man hade sytt det för hand, mer som en ”streckad linje”

Det gör att man inte ser den lika bra i ett ulligt fluffigt kapp-tyg och det är såklart till dess nackdel. Den är inte så stor heller, bara 2×4 cm

Och så kommer den sista figuren för tillfället; sköldpaddan.

4. Petroglyph-sköldpaddan

Den här har jag haft förut på en handväska. Ett välgjort, tätt broderi som man faktiskt kan göra som Applique om man vill, bara att lägga ett tyg under när man broderar.

Den är 5×4 cm stor.

Jag vet inte vad det ska bli än; tyget i kappan blir nog ljus petrolblå ull som jag hittat på tyg.se, men den ska vara varm så den måste nog fodras med ett annat ulltyg också…

Time will tell.