Cork, dag 2 – Killavullen

Det har varit en mycket innehållsrik dag, och för att inte stapla för mycket på varandra (attention span och så vidare, ni vet…) tar jag det i bitar. Börjar med det trevliga – att vi körde en timme i morse upp till byn Killavullen, där vi hade konsert i en liten kyrka.

Vi har ett fantastiskt väder än så länge, bara nämner det, och att alla vi träffar tackar oss för att vi tagit det fina vädret med oss. Jag hörde en idag som sa till en annan att han har väntat på solen i 6 månader…värre än i Sverige…

Anyway, Killavullen…

Uppsjungning och rep fem minuter innan publiken skulle komma

Vår publik? Skolbarn. Nej, inte tonåringar som vet hur man sitter still, utan från fem år och uppåt. Jag höll på att smälla av när jag såg hur små dom var – hur var det ens troligt att dom skulle kunna sitta still i de 40 minuter konserten skulle vara?

 

Foto: Mikael Carlsson

Men dom satt som små tända ljus. Sa inte ett pip, prasslade inte med grannen, visst att dom vred sig lite när dom blev alltför otåliga, men dom vispade mest runt lite på sin plats och gav inte ett ljud ifrån sig. Väldrillade barn. Mina fördomar säger att den katolska skolan är hård mot dom. Mamman i mig tycker att dom är jätteduktiga som klarar att sitta så still – men tycker samtidigt att det är väldigt konstigt…

Dom klappade helt galet entusiastiskt och på exakt rätt ställe, så det var helt klart att dom kunde lite om musik och vad som är vanligt vid konserter.

Förklaringen kom i skolan efter konserten, där eleverna framförde dans och sång för oss (!) medan vi satt och fick te och scones.

Lite speciellt; tjejen på dragspel (heter naturligtvis inte dragspel men ni fattar vad jag menar) rörde inte en min medan hon spelade, och hon hade en totalt död blick som stirrade ut i tomma intet hela tiden

I med mer te och kakor, och så in i bussen och iväg ner till Cork igen, och City Hall där vi skulle sjunga två stycken för en grupp äldre elever som lärde sig komponera musik. Det är ett stort musikintresse här i stan, det får man säga…

 

 

 

 

 

Cork, dag 1

Upp i gryningen och ut till Heathrow för vidare transport till Cork.

Jag sov sjukt dåligt i natt och tillslut gick jag upp bara för att det inte var någon idé att ligga kvar för jag kunde ändå inte sova.

Frukost på Heathrow, flyg, framme i Cork halv elva. Fem kilometer in till stan, bra med små ställen.

Rummet var inte tillgängligt förstås, men inte hängde jag läpp för det – nej jag hade ju ändå tänkt ge mig ut på stan och kolla runt lite. Söderut hade jag tänkt bege mig först.

Deprimerande tur på flera sätt; många DNF’er trots bra hintar, och väldigt tydligt att Irland inte är ett ekonomiskt välmående land.

Husen är dåligt underhållna, färgen och putsen flagar och det ser rent allmänt väldigt väldigt slitet ut.

Men fint på håll

Fint att gå runt på stan och cacha lite innan de andra kom vid 15-tiden, som vanligt ett fantastiskt bra sätt att bekanta sig med nya miljöer.

Till exempel stötte jag på ett torn mitt inne i stan, som jag aldrig hade sett annars.

Det var en gammal kyrka som hette Red Abbey och är från 1200-talet, och det som är kvar är klocktornet.

Hur häftigt som helst ju! Där stod det mitt på ett litet obetydligt torg mitt inne bland husen. Enligt texten har det varit sockerraffinaderi i kyrkan under årens gång också och så lite brand, och så var det bara en tumme.

Men vilken tumme!

 

Så jag är i London

Jag lämnade det här

för det här

Ganska bra prioritering va? Byta 10 grader och dimma mot 23 grader och sol?

Jag är ju egentligen på väg till Cork och körfestivalen där, men kunde inte motstå frestelsen att göra en stopover i London. Främst av två skäl; 1) det var väldigt länge sedan jag var här (2006 eller 2007), och 2) jag har inte cachat i Storbritannien.

Eller hade, för nu har jag det.

Jag kom idag vid ettiden och åker imorgon halv tio, så vad har jag hunnit med? Jag har inte varit på Oxford Street (vad ska jag dit och göra?), jag har inte gått på musikal (tänker jag INTE betala pengar för), det blev inget afternoon tea (lite synd för det är ganska trevligt) och ingen öl har jag druckit. MEN jag har gått runt i stadsdelen Westminster, och konstaterat att London egentligen bara är en förvuxen småstad. Låga fina townhouses, många små parker men med en fruktansvärd trafik. Jag skulle nog aldrig trivas här riktigt tror jag; för mycket trafik. Och så vågar jag inte tänka på vad ett townhouse i Westminster kostar…

Och så har jag ätit och fikat.

Först vid det fashionabla Riverside där det blev en mango daiquiri och lite sötpotatispommesfrites i eftermiddagsgasset, och när det blev för varmt där (!) drog jag mig till ett café vid hotellet och en islatte, och nu sent på kvällen är det dags för middag; pad thai-sallad med en mangojuice.

Vy från Riverside

Och snart dags för hemgång till mitt riktigt schyssta hotell på lilla lugna gatan för lite sömn innan resan mot Cork går vidare imorgon.

Åver änd aut.

 

Järnbrist

Att inte äta så mycket kött har sina baksidor – att det är lite mer krävande att få i sig järn till exempel; ett ämne jag redan har lite lite av i kroppen. Så i söndags small det till och jag fick stappla hem efter gudstjänsten (som jag var tvingad att delta i som medlem i kören) med min oroliga åttaåring. Det är ju en ganska stor sak när mamman säger ”gå inte så fort” och pustar och flämtar hela vägen till spårvagnen (30 meter), och han var så gullig och klappade mig på handen och sa snälla saker.

Väl hemma däckade jag i sängen och lämnade honom åt sitt öde (dvs sina ljudböcker och en skål vindruvor, så det var inte illa) och somnade.

När jag vaknade två timmar senare av att det morrade i magen (klockan var två på eftermiddagen vid det laget) låg det en tallrik bredvid mig i sängen med en smörgås med ost på, några vindruvor och något som jag först trodde var tomatbitar men som visade sig vara några PimPim från något hemligt lager han har någonstans. Och världens sötaste lapp skriven på ett litet whiteboardark han har fått i skolan.

Det där ”här och här” syftar till att han lagt whiteboardpennorna och sudden i sängen också ifall jag skulle få lust att rita lite ❤

Vid tretiden gick vi till en klasskompis så Hannes fick leka lite, och jag gick hem och däckade i tre timmar igen.

Idag är det tisdag, tre dagar senare, och jag börjar kvickna till. Några järntabletter senare, många timmars sömn och en huvudvärk från helvetet plus allmän matthet börjar jag komma mig så smått.

Imorgon åker jag till London, och det vore väldigt skönt att inte sitta på ett flyg och må dåligt…

PS Hannes hade en teori om att jag kanske blivit dålig av att vara så många timmar i Hagakyrkan. Jag tror han är något på spåren där 😀

 

Vi spelar blomsterspel

För ett tag sen köpte vi ett spel som heter ”Svenska blommor” eller något liknande. Ett kortspel ungefär som Löjliga Familjen fast med blommor och deras familjer. Och nu när jag och Hannes var själva hemma fick vi lust att provspela det.

Blomsterspelet

Det gör sig sådär halvbra på två personer, men vi lät oss inte nedslås.

-”Har du några ur familjen Korgblommiga växter?”

-”Nej, har du några ur familjen Orkidéväxter?”

Och så håller man på. Vissa familjer är bara en, några är två, medan andra är 7-8 stycken.

Så samlar man på familjer och lägger ner i hög hos sig själv när man antingen fått alla i en familj, eller om familjen är fler än 5 stycken så får man lägga ner när man har 5 i den familjen.

Bilderna är ur den klassiska blomboken som ”alltid” har funnits (tror det stod i kartongen att den kom ut på 1950-talet) och är så himla fina.

Och självklart lär man sig något. Framför allt är varje kort en aha-upplevelse ”jasså är det DEN som är kabbeleka”, eller ”DET ogräset, heter det gulmåra”, och alla som är i familj med varandra där man ser att dom ju dessutom liknar varandra.

Nu har vi spelat det massor av gånger, och det är faktiskt ett riktigt kul spel (även om det inte är ett kulspel), som varmt rekommenderas av stor och liten.

Jag har för mycket tyg

Ja då har jag sagt det högt. Jag har för mycket tyg. Självklart har jag inte just det tyg jag behöver för stunden, så det finns alltid anledning att köpa mer tyger istället för att förbruka de man har, men faktum är att det börjar bli rätt fullt i alla skrymslen och vrår. Jag har Claes Ohlson-backar högt och lågt med olika tyger sorterade (någorlunda) ordentligt, men i och med flytten till en mycket mindre lägenhet så får jag nog inse att det är lite i mesta laget. Inte för att det gör något att halva min garderobsvolym går till tyglager, men ändå.

Så jag har börjat rensa. Jag har så många fina tyger som bara ligger och väntar, många av dom är öronmärkta vissa mönster till och med. Först ut är ett svart tunt ulltyg med vita sydda blommor på. Det hade jag inte så mycket av, så det blev ett linne.

För att bara vara något som skulle bli gjort för att bli av med lite tyg så är det ganska genomarbetat; svart foder på insidan för att det ska följa lite smidigare, och så blev det ganska mycket handsömnad för att få till fodret snyggt vid dragkedjan. Dold dragkedja såklart.

Mönstret från Ottobre, tyget minns jag inte var jag köpt det – vilket är ganska ovanligt, jag kommer ihåg var i stort sett alla mina tyger kommer ifrån. Jag tror att det här är från den enorma Osgood Textiles i Massachusetts när vi var där 2009, men jag är inte helt säker.

Syprojekt 313 är klart. Och 314 är påbörjat, bara så det är sagt.

Konsert igen

Ja det var dags att avbryta mysandet ute i solskenet i Åsa, ta mina veganska keftedes och min bulgur och dra in till stan och ha konsert. Inte heller den här gången bara Haga Motettkör, utan konsert tillsammans med en gästande kör, Caritas, från Canterbury. Det är en vänkör till Haga och vi har visst varit och besökt dom i Canterbury för en ca 2 år sedan. Dvs långt innan jag började i kören.

Vi sjöng vårt tävlingsprogram och dom hade ett konsertprogram.

Caritas Chamber choir

Efter konserten är det middag, mycket vin, drinkar och trevligheter mellan de två körerna (det är ju det jag stått och lagat mat till halva dagen idag), men jag lämnar min mat och går.

Varför? För att jag inte känner dom är människorna (motargumentet är såklart att jag kan komma att lära känna dom, främlingar är människor du inte känner och så vidare), jag har suttit i tillräckligt många middagar genom åren och kämpat mig igenom den där första biten av vad man jobbar med osv, jag är färdig med det, jag är inte intresserad av vad folk jobbar med, hur många barn dom har, att dom är gifta eller ogifta….Jag vill träffa människor i det lilla sammanhanget, några få i taget, prata om intressanta saker.

Vilket vi såklart skulle kunnat göra ikväll, jag och de goa medlemmarna i min egen och den gästande kören. Men det blev inte så, för jag pallar inte med att sitta där och smila upp mig men ändå känna mig så ensam och utsatt och tillslut gå hem för att man inte hade någon att prata med som tyckte att man var tillräckligt intressant att lägga tid på. Det är en BITCH att vara ny i ett sammanhang och ta sig in i det, och ett år är ingen tid alls när det gäller att komma in i ett nytt sammanhang som vuxen. Men jag ska ta mig igenom det här också.

Fostrande? Nja, lite sent för det

Karaktärsdanande? Nja inte det heller

Uthållighetstränande? Jajemen!