En fin berättelse

Jag sa för ett tag sen att jag skulle skriva om familjen på Tjuvkil, det urfattiga torpet som grävdes ut som en del i arbetena inför bygget av Väg 160 på södra Orust.

Men jag har ändrat mig.

Arkeologerna.se (som gjorde utgrävningen) berättar i en serie blogginlägg så himla fint och bra om torpet och de som bott där, så jag kan inte lägga till något eller förbättra deras arbete. Jag lägger mig flat.

Gå gärna dit och läs den fina historien om de fattiga människorna som fick en marksnutt i rätt oländig terräng och på något sätt lyckades få ihop till något att leva på:

…och till sist en riktigt sorglig historia om ett helt annat torp (även det på Orust): https://arkeologerna.com/bloggar/1800-talstorp-pa-orust/torpet-tegmyren-och-en-sorglig-historia/

God läsning!

 

 

En historia om livet på Orust på 1800-talet

Som ett led i arbetet inför att bygga ny Väg 160 på Orust (och alla andra vägprojekt också för den delen) gjorde man arkeologiska studier av området runt den blivande vägen för att se om det finns något där som måste bevaras eller åtminstone undersökas och dokumenteras. Det visar sig att Orust har en väldigt stor mängd fornminnen av olika slag (från före 1850) så det var en del att undersöka och några platser att gräva ut.

En av platserna som skulle grävas ut heter Stala 330. Där hittade Arkeologerna lämningar efter en bostad från före 1850, och då är det vår skyldighet enligt Kulturminneslagen att undersöka och dokumentera den.

Delar av fastigheten förstördes när väg 160 byggdes någon gång på 1960-talet och man bara drog vägen rätt igenom den (antar att hänsyn till kulturminnen inte togs i lika hög grad då som nu), men huset, en smedja och en jordkällare fanns kvar och grävdes ut i samband med att vi 2018 skulle bygga nya väg 160.

Efter att utgrävningarna var klara skrev Arkeologerna en fin liten rapport om det där dom gick igenom sina fynd och drog slutsatser av det så gott det gick.

Eftersom jag tror att alla har en liten hobbyarkeolog boende i sig tänkte jag att jag skulle berätta historien om de som bott där och hur man kan se för sig att dom hade det, allt utifrån den fina lilla rapporten Arkeologerna skrev (två år efter att dom gjort grävarbetet och vi sen helt demolerat allt som var kvar och dragit en 80-väg rätt igenom det).

Det är ingen särskilt rafflande eller spännande historia, det är mer ett porträtt av ett torps historia under några korta år, och något fint i att vi i Sverige lägger tid och pengar på utredningar för att få fram all historia, hur oansenlig den än verkar.

Snart har jag skrivit klart det, det kommer vilken dag som helst.

Närmare slutet på väg 160

Det går med stormsteg mot slutet på vägbygget i projekt Väg 160 Säckebäck-Varekil. Tyvärr. Att jobba med det vägbygget är det mest givande jag har gjort på länge i yrkesväg. Alla kompetenta projektmedlemmar som gett sin bästa sida in i projektet och bidragit till att det blivit ritat, grävt, sprängt och byggt på ett fantastiskt sätt. Vi har gjort en väg som är långt bättre än vad som var tänkt från början, vi har förbättrat infarter och andra vägar och vi har gjort det på mycket kortare tid än vad som var planerat.

Jag kommer bevara i mitt minne bilden av den mörka asfalten, det soliga vädret och känslan av att gå där helt utan bilar i sommarvärmen.

Men idag var det slutbesiktning av vår bro, och det var fem grader varmt, regnade småspik och gav en lite annan bild av vägbyggesromantiken.

Vår utmärkte besiktningsman Axel från ÅF gick tålmodigt igenom hela bron. klättrade över och under, granskade varenda hålrum, skruv och matta. Helt perfekt var det inte, vi har några restpunkter att åtgärda innan vi är färdiga men det har vi god tid på oss att göra.

Snart är det slut.

Äntligen öppnar Väg 160!

Igår var det besiktning med det uttalade målet att få bekräftat om vägen kan tillåtas att öppnas före midsommar eller ej. Det är inget vi har lovat, vill jag understryka, men visst hade det varit fint att få en rejäl semester efter att ha (del)avslutat ett jobb?

Platschefen och besiktningsmannen inspekterar mittlinjen

Besiktningen gick bra med endast mindre anmärkningar och inget som stod i vägen för att öppna!

Så idag, två månader före utsatt tid, var trafikpåsläpp ungefär vid halv elva på förmiddagen.

Foto: Mikael Berglund, nyhetersto.se

Du tycker det ser ofärdigt ut? Det är möjligt, jobbet är inte avslutat än. Till höger i bilden ovan, där en man står ute på en grusyta, ska det bli pendelparkering, och på andra sidan vägen ska det bli en damm, men själva vägen är klar att ha trafik på sig, och det var det som var viktigt här.

Klara på riktigt blir vi kanske i vinter någon gång när vi gjort om den gamla vägen (det ljusgrå strecket till vänster om den nya, fina, svarta vägen) till gång-och cykelbana.

En fantastisk milstolpe!!!

Samma journalist har också flugit över med drönare (inte hela sträckan men en bit av den):

 

 

 

 

Tillfälligt avbrott

Så….nu har jag tillfälligt lämnat bakom mig mitt liv som projektledare. I veckan som gick hade jag mitt sista byggmöte uppe på etableringen i Varekil. Svårt att förklara kanske, men det är otroligt sorgligt att lämna ett bygge som funkar så fruktansvärt bra och där vi jobbar tillsammans för att göra en bra väg så bra som möjligt.

Varför är det så speciellt? Jo för alltför ofta hör man inom Trafikverket om byggen där det är dålig arbetsmiljö och dåligt samarbetsklimat mellan entreprenör och byggherre. Entreprenören ”hävdar hinder” så fort allt inte går helt perfekt och så är tjafset igång. Att entreprenören ”hävdar hinder” är en viktig term rent kontraktsmässigt, som betyder att dom menar att det finns hinder utanför deras kontroll (=vår kontroll) som gör att dom inte kan arbeta mer och inväntar våra direktiv.

Varje byggmöte (kontraktsmässigt viktigt möte som man oftast har månadsvis) är det en punkt då man (=jag) frågar ”Finns det några hinder för arbetet?”. Då ska helst entreprenören säga ”nej” och så betyder det att allt är frid och fröjd och så går man vidare.

I en del projekt hävdar entreprenören hinder lite för ofta och menar att ditt och datt händer som gör att dom inte kan uppfylla sitt kontrakt och därmed vill ha ersättning för att dom inte kan jobba. Oavsett orsaken till att projektet hamnat i den situationen är det olyckligt och gör inget bra för arbetet att man hävdar hinder. Jag förstår att entreprenören kan göra det ibland för att inte bli behandlad som skit med dåliga handlingar och orimliga krav, men jag önskar verkligen att man istället försökte jobba tillsammans.

Sveriges vackraste byggarbetsplats? Foto: Örjan Magneson

I vårt projekt på Väg 160 har vi våra utmaningar, men vi försöker lösa dom tillsammans. Vi är nog alla väl medvetna om vem som äger problemet (ibland entreprenören, ibland Trafikverket), men vi försöker bortse från vems problemet är och istället lösa det tillsammans – och så ser vi sen hur vi delar kostnaderna. Utopiskt, javisst, men det fungerar.

Och det gör att det här projektet är så otroligt energigivande, och en viktig anledning till att jag inte vill ge upp det.

Men nu går jag alltså in i andra uppgifter. Och lämnar mitt projekt på Orust. Tillfälligt.

Tanken är att jag ska tillbaka om några månader när tillförordnandet är över, men vem vet vad som händer under dom månaderna? Saker tenderar att ändra sig snabbt och oväntat, så vi får väl se hur det blir.

Hus med havsutsikt med nära till kommunikationer?

Vår väg kommer så sakteliga närmare det gula huset som vi har som platskontor. Väldigt nära kan man säga. Så nära att sprängningen igår i bergsknallen bredvid (ca 5 m från huset) reducerade huset med ett rum…Alla människor var utrymda med god säkerhetsmarginal eftersom sprängningen var så nära huset så det var ingen fara för liv eller hälsa för någon, och det var ju lämpligt.

Men ingen hänger läpp för att huset blivit lite decimerat, nej ring efter städhjälp för att torka av allt damm, spika för de inblåsta fönsterrutorna (nu sitter dom i dunklet och äter lunch…), flytta ut kontorsplatserna från det förlorade rummet till konferensbordet i stora rummet och så på’n igen ba’.

Huset är inlöst av Trafikverket för det står mitt i den blivande vägbanan och ska därmed ändå rivas, men kanske inte riktigt än och kanske inte riktigt på det viset…

Jag gick en tur på vårt vägbygge och kollade läget idag, och visst börjar vägen ta form, det syns ju tydligt att det kommer en väg här!

Om ett drygt år, that is…

 

Midsommarlunch på bygget

Ja det är ju midsommartider och dags att ha midsommarlunch för alla de goa gubbarna som jobbar och sliter uppe på vägbygget på Orust.

Alla var där. Eller, iallafall var ”alla” bjudna; konsulten som har projekterat hela vägen, entreprenören som ska bygga den och vi från Trafikverket, byggherren.

Och jag langade burgare. I regnet förstås, det var ju midsommarlunch ändå. Inte vilka burgare som helst, utan dom här var köpta uppe på slakteriet i Varekil och var riktigt fina, 200 g prima Varekilsko i ogrillat tillstånd.

Grillen var placerad i en öppen container som är lite fixarbod på bygget. Innan vi drog igång flyttade dom på dieseltanken som stod där, tack för det.

Grillen är i full gång!

Kön ringlade stundtals lång och alla verkade nöjda.

Vi hade räknat med 36 pers, två burgare till vardera, dvs 72 st. Och det blev 3 över. Bra beräknat tycker jag. Tillbehör som sig bör och vattenmelon till efterrätt.

Kul att stå och steka burgare till alla och stå och småprata med dom lite, det blir oftast inte så mycket tid till det när det är jobb för dom är så upptagna hela tiden. Och det blev inte de långa samtalen här heller – glufs glufs, i med två hamburgare, lite dricka, svälja (nästan), tacka för maten och så upp i dumpern igen för att köra några timmar till.

Livet på en byggarbetsplats.

Det är en övning

Idag kom SAMTALET, samtalet jag väntat på i månader. Samtalet från min platschef som säger att det har hänt en olycka på mitt bygge på Orust, att en buss har krockat med en anläggningsmaskin, att man inte känner till att det är några personskador, men att det är plåtskador. Entreprenören är på väg ut för att skaffa sig en uppfattning om skadeläget och ska återkomma.

Sen säger han det viktiga – att det är en övning och att jag ska ringa ett nummer till övningsledaren. Jag ställer någon motfråga; när har det hänt tex, men jag har redan fått all information jag behöver och ringer övningsledaren.

Efter det gör jag som jag skulle gjort i en verklig situation; jag ringer min överordnade och rapporterar att vi haft en olycka, vad den inneburit och vad som händer just nu. Och hon i sin tur ringer övningsledaren och sin överordnade.

Och så håller vi på tills larmkedjan nått sitt slut. En timme senare har vi uppföljningsmöte där vi går igenom vad det presenterade scenariot var, hur vi agerade, hur vi borde agerat och hur övningsledaren tyckte att det gick (vi fick väl godkänt 🙂 ).

Läskigt men nyttigt att ha såna här övningar, och väldigt bra att träna inför en potentiellt verklig situation – som vi såklart hoppas att den inte inträffar.