Adjö till mormor

Så var det dags att ta farväl av O’s mormor, barnens gammelmormor. Begravningsceremonin var i Röds Kapell på Skaftö, passande nog inbäddad i en del av Skaftö golfbana (ja jag fattar väl att kapellet förmodligen var där först och att golfbanan säkert byggdes runt det, men ändå). Passande för att hon var en glad golfare så länge hon kunde.

Men nu golfar hon inte längre. Inte här på jorden i allafall, men om man får tro prästen så kör hon vidare i himlen, ja för Gud tar visst hand om dom som tror på honom, jomen. Eller Amen kanske.

Det var ett fint och ganska litet kapell, och med tanke på att vi inte var så särskilt många så passade det väldigt bra. Vi som var där var mormors tre barn; Kalle med sin respektive Berit, Kerstin som kommit upp från Frankrike och Gunnel med Åke. Och så vi fyra då förstås.

Standardpsalmer Blott en dag, nån mer och Härlig är jorden, finito. Prästen sa några fina, välmenande men för en ateist svårsmälta ord, vi bad lite och blev välsignade. En sån tur.

Sen skulle vi ut och sätta ner kistan i jorden – jättespännande, det har jag aldrig varit med om! Där ute skulle vi lägga våra blommor som vi hade med oss. Fyra herrar i mörka kostymer kom och ställde sig vid kistan, bugade lätt och lyfte ut kistan på en liten rullvagn som stod utanför. Så skulle vi går efter. Men just då öppnade himlen sig och världens skyfall började vräka ner och åska dundra. Någon pratade om att det kunde vara farligt att gå ut på kyrkogården när det åskar (hallå…) men jag tänkte mest att vi skulle bli dränkta.

Och så tänkte jag på att sist jag såg ett sånt skyfall hade jag inte ynnesten av att vara inne när kranen vreds om, nä då var jag på väg uppför backarna till Fredriksberg i Dalarna. Oh those were the days….

Anyway så föreslog prästen att vi står i dörröppningen och säger farväl och lägger blommor och så går dom själva ut senare där skyfallet är över och lägger kistan i jorden? Ja jo det låter ju bra, så gör vi. Ingen sentimentalitet här inte – vi lämnar mormor i sticket i det sista på grund av regn. Håhåjaja, så blir det tydligen tillslut.

Men så slutade det lika plötsligt som det börjat och självklart ville vi följa med ut och titta – Hannes var jättenyfiken och jag också. Och det var ungefär som man tänkte sig; man går ut med kistan till graven och sänker ner den.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagens barn som är itrummade ”återvinning” i allt undrade försynt om alla fick VAR SIN kista eller om man tog kistan och…du vet…ger den till någon annan liksom? Nä, alla får varsin, säger mamman. Men egentligen är det ett himla slöseri med kistan alltså. Varför liksom?

När jag dör vill jag hellre bli satt i hukad ställning i en sån där pod, förmultna och bli näring till ett träd i en park. Kolla in det, det är väldigt intressant!

http://www.capsulamundi.it/en/project/
http://www.capsulamundi.it/en/project/

 

Guidad tur i Oslo

Så var det dags för CING-arrangemang med en kort guidad tur i Oslo centrum, med chalmerister som tema (förstås). Ja för skakar man länge i burken så nog poppar det upp en chalmerist här och där. Här var det bland annat Jernbaneverkets första chef Carl Abraham Pihl (som för övrigt har sin gata precis vid vår barnehage) och en tidigare statsminister Gunnar Knudsen (en imponerande men inte helt övertygande man enligt min mening).

Vi var elva stycken som mötte vår guide Thorstein Harbitz på Universitetsplassen på Karl Johan.

Stadstur

Vädret var väl inte det bästa med överhängande tunga moln och rätt blåsigt och svala vindar, men jaja, inte mycket att göra åt.

Efter en stund på Universitetsplassen gick vi nedför Karl Johan och bort till Stortinget som firar 150 år i år. Där var det blågula flaggor och folk i kläder med dalaliknande motiv som såg ut att demonstrera. Så passande, tänkte jag, när det kommer ett gäng svenskar (och några få norrmän) för att bli guidade.

2016-08-24 17.42.49

Men säg den glädje som varar för evigt, det var ju Ukrainas 25-årsdag som självständig stat som högtidlighölls med sorgliga sånger (nationalsången?) och tal av ambassadören med en önskan om att Ryssland ska hålla sig till sin egen business och inte Ukrainas.

Applåder och tack.

Allt medan vi stod där och Thorstein försökte göra sig hörd och berätta om de olika varianter av stortingsbyggnad som varit på förslag innan den här tillslut blev vald.

Turen avslutades nere på Engebret Café nere i Kvadraturen. Oslos äldsta restaurang, känd för god mat och naturligtvis anrika traditioner. Alla har varit här; Grieg, Ibsen, hela gänget, och druckit absinth tills dom blev utkastade.

2016-08-23 18.05.03
Engebret ligger nere vid Bankplassen där också Museet for Samtidskunst ligger. Dvs det är en vacker och smakfull blandning av gammalt och nytt på ena och andra sidan. I like it! Fin uteservering i kvällsolen också när vädret är sånt (den här bilden tog jag dagen innan…)
2016-08-24 19.18.45
Chambre Separée minsann…*sniff*

Kvadraturen är det område i stan som ligger längst nederst mot fästningen. Där är det fantastiskt vackra och gamla hus, en del från 1600-talet och säkert äldre än så, som fortfarande används idag. Nya hus finns också, men dom är snyggt gjorda så det är en väldigt fin miljö där nere. Synd bara att de enda som är där efter kl 20 är de prostituerade, men de ska ju vara någonstans de också.

2016-08-24 18.01.06
Christiania Torv heter platsen. Här ligger det i allafall 4 restauranger som jag har på min ”att-gå-på-lista”. 1666 står det på byggnaden längst bort till vänster, och det rödaktiga huset är Oslos första rådhus från 1641.

 

Det är alltså inte en särskilt levande stadsdel, och det var väl därför någon tyckte att det var ett bra ställe att sno min cykelväska på. Det där med mitt och ditt var tydligen för svårt. Det hjälpte inte att det var en stor öppen plats och att det fortfarande var ljust ute, nä den var ju där och då skulle den tas. Men dom måste ha fått jobba lite, för den satt ganska bra fast, vilket är en av anledningarna till att jag inte orkar ta loss den varje gång jag använder den, men det är som f-n att man måste låsa fast ALLT.

Stadsvandring
Vår tur idag. Inte så långt, men det tog sin tid ändå med allt berättande.

Trött på krukväxter

Vurmen för krukväxter har dött. Den dog för en 7-8 år sen redan, men krukväxterna själva har inte gjort det. Än. Dom är ju trots allt levande varelser och det känns hårt att svälta ihjäl dom (dvs inte vattna), dom har ju inte gjort något ont – bara varit gröna och vackra och blommat lite då och då (typ i chock när dom fått vatten tex). Men nu är jag trött på dom.

Före detta krukväxt

Jag vet ju att man måste ha krukväxter för att…ja varför då egentligen? För att hålla fotosyntesen i lägenheten? I don’t think so… 

Tidigare var ett urvalskriterie att de blommor som inte klarade semstern (dvs 3-4 veckor utan vatten) fick dö ut av sig själva, enligt samma teori att de enda kläder som överlever i vårt hem är de som klarar 60 grader i tvättmaskinen – alla andra försvinner med tiden. Men nu är endast de tuffa blommorna kvar.

Flera clivior i olika krukor och rum (dom är otroligt tåliga och blommar av bara chocken när dom väl får vatten, mycket praktiskt), några agaver (sticks som f-n), en stor fikus, en blomma från Cypern, några orkidéer och en kaktus är vad som är kvar.

Tynande Hibiscus i motljus

Den en gång så stora och granna hibiskusen hade nu bara några fjuttiga blad kvar i alla nyanser från grönt till mörkbrunt, så den fick sagt sitt sista adjö igår (och jag känner mig hemsk – den LEVDE JU!!).

Och nu då? Skaffa nya och börja om igen med dåligt samvete för att man inte vattnar? Eller göra som många andra, byta blommor en gång i halvåret när dom börjar se lite småsoggiga ut?

Egentligen vill jag ju ha lummiga vackra fönsterkarmar och blommande växter överallt, men jag ORKAR bara inte. Kraven på regelbundenhet i vattning är tydligen för stora för lilla mig att hantera (O har frånsagt sitt allt ansvar för blommor från första början). Så det blir väl kalare och kalare. Jaja, det kunde varit värre.

Det är tillåtet!

Söderhamns frivilliga eller iallafall självutnämnda polis

Den här bilen körde före oss in i Söderhamns centrum häromveckan. ”Wow vilka fräsiga bilar Söderhamnspolisen har” tyckte vi. Men den såg lite annorlunda ut ändå; typsnittet såg inte helt likt ut, och så hade den en liten röd text på bakluckan. Och enhetsnumret 69-666 kändes lite väl mycket som ett skämt. Men den hade ju Tre Kronors vapen på bakluckan och sidan och likadana reflexer på samma sätt som en polisbil har.

Visst, Route of Sweden står det inte på polisbilar, och den röda texten var något sponsringsnamn, men det ser man ju inte i all hast om den kör upp bakom en och tex gör tecken att man ska stanna.

Den parkerade precis vid oss i centrum, och ut klev en man och en femårig pojke. Dom skulle till Systembolaget.

Vi undrade ju förstås om man verkligen fick ha en bil som såg ut som en polisbil i alla beteckningar och som det till och med stod POLIS på, men hade inget svar. Så kom jag till Norrland på kusinträff och visade bilden för två som jag tänkte kanske kunde veta. Hon är jurist på Tullverket och han stridsflygare, så jag tänkte att dom har väl lite koll på vad man får utge sig för och inte.

Och det är tillåtet att ha sådana här bilar. Det är INTE tillåtet att gå i polisuniform, men det är tillåtet att ha en bil som ser ut som en polisbil. Han visste till och med om var i Sverige några av dom polisliknande bilarna fanns, men inte den här.

Tydligen är det uppe till diskussion om det här verkligen ska vara tillåtet, men än så länge är det det iallafall.

Helt galet tycker jag.

 

Pinchas Zukerman i Aulaen

Det var dags för Oslo Kammermusikkfestival igen, med bland andra mig som frivillig. Konserterna valda med omsorg, och min första kväll var det en levande legend som stod på programmet; Pinchas Zukerman, världsberömd violinist och platsen var aulan i universitetsbyggnaden på Karl Johan.

2016-08-24 16.53.09

Det är alltid spännande att träffa världsartister och jag undrar alltid hur dom är. Det här är ju deras jobb, att framträda inför massor av åskådare, framföra verk som många i publiken kan både utan och innan och kanske därför nagelfar framförandet lite extra, ganska begränsat med glamour och många resor runt om i världen. Är dom stressade? Nervösa? Ovänliga? Sociala?

Och så blir jag lite star struck såklart.

Zukerman skulle spela med sin hustru Amanda Forsyth (cello), pianist Angela Cheng och två unga norska musiker; Christopher Tun Andersen (fiol) och Eivind Holtsmark Ringstad (viola).

25-08-2016 11-45-34
Foto tillhör Oslo Kammermusikkfestival 

Brahms pianokvintett bland annat, i den fantastiskt vackra aulan som runt hela är fylld med målningar av Edvard Munch. Bara det är den värd ett besök för…

25-08-2016 11-46-35

Men mitt jobb den här dagen var att hålla mig i bakutrymmena (ingen bladvändning för mig i år), så det här var vad jag såg av konserten 🙂

2016-08-19 19.39.14
De två juniorerna står i bakutrymmena och ser på när seniorerna (Chen, Zukerman och Forsyth) visar var skåpet ska stå. Jodå, inredningsarkitekter är dom också.

Men det var inte det sämsta, för ljudet är såklart fantastiskt och musikerna likaså och det är en sann glädje att stå där bak och höra på.

Efter konserterna är vårt jobb i konsertgruppen att se till att logerna ser rena och snygga ut och att den dryck och snacks vi ställt dit innan kommer upp för transport tillbaka till festivalkontoret. Det brukar gå rätt snabbt och man är oftast hemma gott och väl en halvtimme efter konsertslut.

Ett ganska lätt jobb att vara konsertgrupp.

 

Nu längtar jag efter dom

Tre veckor har jag varit ifrån mina små den här sommaren. När jag lämnade dom i söndags var det tungt, då ångrade jag att vi avtalat med farmor och farfar att de skulle få rå om dom en vecka alldeles själva. Men farmor och farfar är glada och barnen är glada, så hey…vem är jag att klaga.

Men jag saknar dom nu faktiskt.

De små

Och ja jag säger ”faktiskt”, för hur mycket jag än älskar dom så är det bara nödvändigt att vara ifrån varandra ibland, annars blir man (=jag iallafall) helt tokig. Jag har aldrig förstått folk som åker på en weekendresa och redan på fredagen börjar prata om hur dom saknar barnen. Efter två dagar??!! När man vet att man kommer hem till dom igen om ytterligare två dagar??!!

Men nu är det nog, nu vill jag få hem dom. Och det får jag ju – om två dagar, och sen är det full vardag igen.

Så jag ser på sommarbilder och myser. Adam jättenöjd efter att ha målat trädkojan på Orrö, fullt av röd målarfärg i ansikte och hårbotten (det sitter fortfarande kvar lite i håret om man tittar noga) och Hannes i helskön pose på stranden i Stråtjära…

Mina små

aaaah…sommar…

Jag läser om spänningshuvudvärk

Innan semestern hade jag en del ont i huvudet, och så fort jag kom hem igen efter semestern började huvudvärken igen. När den pågår kontinuerligt så slutar man tänka på det efter ett tag, men när det kommer så plötsligt och så rutinmässigt bara så där en dag så blir det nästan outhärdligt.

Jag hade nästan vant mig vid att vakna med huvudvärk, men nu känns det som att jag inte klarar av det. Jag är ovan.

Och det är bra, det var bra att ha semester och känna på ett liv utan huvudvärk, för annars gör man inget åt det. Nu har jag redan varit hos optikern och för 595 glada kronor fått veta att min syn har blivit något försämrad (ytterligare 0,25 i den riktning jag redan är på väg vilken det nu är, plus eller minus) men att det inte är tillräckligt mycket att det ska vara värt att varken kosta på sig nya glasögon eller att jag ska få huvudvärk på grund av synen.

Så när jag vaknade med huvudvärk idag igen tog jag en huvudvärkstablett och åkte till jobbet där jag började googla huvudvärk.

Först kronisk, och där får jag veta det här (Huvudvärksförbundet):

Kronisk huvudvärk av spänningstyp (Transformerad HST)
Huvudvärken varar i minst 15 dagar per månad i minst 6 månader. Smärtan är pressande/tryckande (icke pulserande) eller åtstramande i med en mild till medelsvår intensitet.

Huvudvärken är bilateral hos en majoritet av patienterna och värken blir inte sämre av vanlig fysisk aktivitet. Illamående samt ljus- och ljudkänslighet kan förekomma.

Huvudvärken uppträder i samband med stress eller andra känslomässiga faktorer, till exempel arbetskonflikt, problem i familjen, sorg eller depression men även vid dålig hållning, dålig belysning eller spända muskler som också kan orsaka huvudvärken.

Stress…känslomässiga faktorer…ja och så dålig hållning förstås, det har jag ju alltid haft. Eftersom det dom beskriver är av spänningstyp (vilket är ljuv musik i mina öron, jag är mentalt redan inne på hjärntumör nämligen) kollar jag vidare på det, fortfarande hos Huvudvärksförbundet.

  • Nio av tio kvinnor har någon gång haft spänningshuvudvärk
  • Vanlig bland barn och ungdomar (Adam har ibland haft huvudvärk, hmmm…)
  • Spänningshuvudvärk är en molande eller tryckande huvudvärk som kommer smygande, blir starkare och försvinner långsamt – check!

Den vanligaste orsaken till spänningarna är stress av olika slag. Huvudvärken kan ses som kroppens signal på att man behöver lite lugn och ro. […] I dag tror forskarna att värken kan bero på en obalans mellan olika kemiska ämnen i hjärnan, bland annat serotonin. Det kan förklara varför kronisk värk av spänningstyp ibland åtföljs av koncentrations- och minnessvårigheter samt trötthet.

[…] Vid episodisk spänningshuvudvärk sitter värken i minst en halvtimme och högst en vecka för varje period med värk.

Koncentrations-och minnessvårigheter samt trötthet….jag nästan gråter av glädje…

Och värktabletter är fy fy, det kan det bli värre av och gå in i en annan och mer allvarlig typ av huvudvärk, och DET vill vi inte.

Så nu har jag en teori, får se vad jag gör med den…