Ny stad och gamla bekanta

Jag är i Lund, i Skåne. Skrämmande nära Malmö, som är en plats som man just nu inte är helt bekväm med att vara i, men man kan ju inte vara rädd för att åka någonstans heller, så…

Senast jag var i Lund var 1996 eller 1997 eller kanske 1998, och det starkaste minnet är att jag gick från vårt hotell (vars namn jag inte minns, jag tror det var Hotell Lundia), ganska dragen, till festen efter spexföreställningen som var någon annanstans. Och jag gick genom en park, det var väldigt blåsigt, det var typ bara jag ute och grenar föll omkring mig i parken hela tiden. Glad i hågen och lite uppiggad av det härliga vädret kom jag fram till festlokalen och sen är allt svart. Ungefär.

Lund är alltid bra spexturnéer, så det här är ett positivt minne det vill jag bara vara tydlig med, men just att jag så naivt gick genom den där parken när grenarna föll ner, stormen ven och polisen faktiskt rekommenderat folk att hålla sig inne (vilket förklarade varför det var så lite folk ute men inte hade nått oss festprissar på besök…) är det bestående minnet av den Lundturnén.

Men det var då runt 20+ år sedan, och nu är jag här igen. I arbete, inte fest och föreställning, utan för att representera Trafikverket på arbetsmarknadsmässa på Lunds Tekniska Högskola. Kavajen på mao.

Minnena från dom där spexåren är dock färska i minnet, och när jag nu har en gammal vän från spexet som numera bor i Lund har jag passat på och hälsa på.

I Hjärup, närmare bestämt, 3 minuter med tåg söder om Lund. Och om inte det var en Skåneidyll så vet inte jag.

Som en perfekt bild av hur Skånelängor i flera våningar sett ut i alla tider (??), otroligt vackert och passande att gå igenom från Hjärup station till deras hus. Fast idyllen spräcktes något när jag fick förklarat för mig att husen är producerade i mitten av 1990-talet fast i gammal stil för att det var några bröder som ville göra det på det viset. Dvs de har tunna väggar och alla andra nackdelar med modern standard, men är urmysigt och ser otroligt fint ut.

Där skulle jag trivas om jag skulle bo i Skåne! Förutom det där med att pendla hela tiden och köra bil vart man än ska, men jajaja. Jag kommer aldrig bo i Skåne ändå (berömda sista ord…).

God mat, trevligt sällskap, gott vin…

Efter några timmar hos Andreas och Mia och deras två söner var det dags att ta Pågatåget norrut.

Vann ett Pokemon Go-gym medan jag väntade på tåget, bra att ha något att göra, och så hemma på hotellet en halvtimme senare.

Från förorten in till city och sen ut till andra sidan av stan på 30 minuter. Lund är tydligen inte större än så.

Imorgon: Studenter – YAY!!!

Start på forskningsprojekt

Ida som jobbar i Borlänge pratar med vad som kanske är potentiella kollegor?!

Alla ställen man åker till i jobbet är inte lika exotiska, men faktum är att jag aldrig tidigare varit i Malmö, så nu var det äntligen dags!

Jag åkte ner av två skäl; det ena var en jobbmässa där Trafikverket hade ett bås, och det andra var uppstarten med några av våra brittiska huvudpartners från Network Rail i forskningsprojektet In2Track3.

Den stora utmaningen med dagsmötet med Network Rail var att alla de andra fem som träffades känner varandra väl och har jobbat ihop i flera år i föregående projekt, medan jag är helt ny in. Vårt projekt bygger vidare på det dom jobbat med innan, så dom är väl insatta i vad som ska göras, status och utmaningar i redan pågående projekt och jag har knappt en susning om något.

Det hade kanske inte känts så utmanande om det inte var så att det är jag som ska leda det hela… Jag är projektledare för In2Track3, som är ett internationellt forskningsprojekt på knappt €30 miljoner inom järnväg, och de andra jag träffade i Malmö är ungefär som delprojektledare med var sitt ansvarsområde inom forskningen.

In2Track och In2Track2 är föregångarna till vårt projekt, och de har forskat en massa i sina projekt, och vi ska bygga vidare och testa teorierna i fält. Det kommer bli jättekul, men just nu är det lite sank mark under fötterna och inte helt glasklart precis vad jag ska göra. Men det ger sig.

Jag smygjobbar lite

Visst, jag är sjukskriven, men jag mår bra egentligen och har bara lite ont och det kommer jag nog att ha ett tag. Och jag hade lovat för länge sen att jag skulle stå i monter på en Ingenjörsmässa i Göteborg några timmar, så det tänkte jag hålla.

Det visade sig att själva mässan var 800 m hemifrån, så då kan man väl stå ut med att pallra sig ner (nerförsbacke dessutom, värre att komma hem…) och göra det man lovat.

Men jag vet inte om det riktigt var värt besväret. Det var en väldigt liten lokal, vi var fem utställare (vi, TFIP, nåt oljebolag, Infotiv och ett företag till) och även om det var en del folk var det nästan ingen i vår bransch. Och det kunde man se på håll, för dom hade nyckelband om halsen i en viss färg beroende på om dom var studenter i biologi/kemi/miljö (grönt), IT (blått), samhällsbyggnad (orange) och några andra färger.

Grönt var helt klart i majoritet, och för oss som spanade på blått och orange var det inte lika mycket att intressera sig för tyvärr. Det mest spännande var att en kvinna från Göteborgs Stad Trafikkontoret försökte ragga mig över till dom istället för Trafikverket (jag är inte intresserad), men i övrigt var det rätt avmätt stämning – trots att det bjöds på både mat, öl och vin i de mängder man önskade.

Men alltid kul att representera Trafikverket och berätta vad vi håller på med!

Det går mot sitt slut

Jag är på väg till Halmstad för sista gången som enhetschef. På måndag börjar den nya,”riktiga” chefen och jag går tillbaka till mitt vanliga kneg som projektledare. Det känns väl okej. Jag ska ju ändå göra något annat än jag gjorde innan och jag har ganska stora möjligheter att utforma min roll i enheter där jag egentligen hör hemma.

Men ändå… Nu har jag provat något nytt ett tag, något som det visat sig att jag varit ganska bra på, och då känns det svårare att gå tillbaka. l och för sig till något jag också är ganska bra på, men något jag gjort ganska länge.

Jag avslutar på topp iallafall – med ett inställt tåg till Halmstad och ersättningsbuss. Sen att vår buss under resan blev omkörd av tåg medan vi var på väg, dvs dom hade fått igång trafiken medan vi åkte buss sätter tålamodet på prov – igen. Kul för dom som väntade lite och slapp sitta på buss, osis för oss andra.

Livet.

Besiktning av väg i Veddige

En av de roliga sakerna med det här jobbet som enhetschef är att man får vara med och kika in i många olika projekt och vara med lite här och där när det händer saker. Som en slutbesiktning av infarten till Deromes fabrik utanför Veddige. Ett vänstersvängfält, en ny infart med bättre kurvradie för lastbilarna som går in och ut från Derome, lite brunnar, avvattning, ett räcke och lite annat.

Besiktningsmannen var på det hela taget mycket nöjd och menade att det var ett fint arbete som NCC utfört mycket bra. Några mindre anmärkningar på saker som ska rättas till, men totalt sett ett väl utfört projekt där entreprenaden bara tagit några månader. Smidigt och med stort värde för orten.

Kul!!

Trötthet

I slutet av januari blev det med ganska kort varsel överenskommet att jag skulle ta över som tillförordnad enhetschef för en enhet på Trafikverket i Väst, i glappet mellan två enhetschefer. Mer eller mindre över natten gick jag från att vara en helt vanlig projektledare med viltstängsel, sprängningar och busshållplatsbyggen, till att bli chef, om än tillförordnad, över ca 20 anställda och ungefär lika många konsulter.

En ganska stor förändring, som jag tog dels för att jag till vardags är ställföreträdande för min egentliga enhetschef, dvs en roll där man bör förvänta sig att tvingas hoppa in i enhetschefsrollen vid behov, och dels för att det var lite av en nödsituation (chefen som skulle sluta hade inte så många dagar kvar och någon behöver ta över). Men givetvis också för att det för rastlösa lilla mig var en möjlighet att pröva något annat. Något som jag definitivt visste att jag inte ville göra på permanent basis, så ett tillfälligt inhopp var perfekt.

Fast efter bara en vecka i jobbet förstod jag att jag hade haft fel. Det här var ju bästa jobbet ever, och jag hade just missat sista ansökningsdag på grund av min förvissning om att jag trodde jag vetat vad jobbet innebar.

Men jag har jobbat på som om det inte fanns något slut i sikte; jag har haft medarbetarsamtal, jag har gått på djupet i vilka projekt vi har, jag har storstädat och försökt stänga ner så många inaktiva projekt som möjligt, jag har coachat medarbetarna i kurser och vägen framåt, jag har rekryterat, anställt och tackat av personal, planerat, suttit i ledningsgruppen i Göteborg och flaxat mellan Halmstad, Varberg och Göteborg. Ja för den här enheten finns på tre ställen nämligen.

Och nu har jag fått besked att allt är klart med den kommande chefen. Han börjar den 19 augusti och kommer vara placerad i Halmstad.

Det känns helt tomt.

Det är ju inte så att jag inte visste att den här dagen skulle komma, men jag har haft sånt fullt fokus på enheten och det jobb vi gör och att få folk att trivas på arbetsplatsen och ha vettiga arbetsuppgifter, att jag skyggat lite för tanken. Jag har ju lagt planer för hela det här året för enheten och har dom med på lasset, vi är ett VI nu, inte en hög med splittrade singulära individer som det var lite mer som tidigare.

Så luften har gått ur mig lite grann. Ganska dålig tajming mtp lönesamtal och annat som jag också ska ha, men det är bara att bita ihop. All positiv feedback från enheten gör inte separationen lättare – det var länge sedan jag fick så mycket spontant ros från så många håll som jag fått sen jag tillträdde i februari. Både anställda och konsulter har sagt hur otroligt glada dom är att jag tagit över, och hur ledsna dom är att jag inte sökt tjänsten. Men bra, då är vi fler som tycker så… 😦

Men det är bara att gilla läget och härda ut i två månader till. För nu blev det helt plötsligt svårt att hålla motivationen uppe, så det är skönt att det är semester snart.

Sorgebearbetning och separationsångest.

 

Äntligen öppnar Väg 160!

Igår var det besiktning med det uttalade målet att få bekräftat om vägen kan tillåtas att öppnas före midsommar eller ej. Det är inget vi har lovat, vill jag understryka, men visst hade det varit fint att få en rejäl semester efter att ha (del)avslutat ett jobb?

Platschefen och besiktningsmannen inspekterar mittlinjen

Besiktningen gick bra med endast mindre anmärkningar och inget som stod i vägen för att öppna!

Så idag, två månader före utsatt tid, var trafikpåsläpp ungefär vid halv elva på förmiddagen.

Foto: Mikael Berglund, nyhetersto.se

Du tycker det ser ofärdigt ut? Det är möjligt, jobbet är inte avslutat än. Till höger i bilden ovan, där en man står ute på en grusyta, ska det bli pendelparkering, och på andra sidan vägen ska det bli en damm, men själva vägen är klar att ha trafik på sig, och det var det som var viktigt här.

Klara på riktigt blir vi kanske i vinter någon gång när vi gjort om den gamla vägen (det ljusgrå strecket till vänster om den nya, fina, svarta vägen) till gång-och cykelbana.

En fantastisk milstolpe!!!

Samma journalist har också flugit över med drönare (inte hela sträckan men en bit av den):

 

 

 

 

WestPride i Göteborg 2019

Så var det dags igen för den där paraden som inte borde finnas. Ja det borde inte finnas, för den borde inte behövas – det borde inte vara något att marschera om att man ska få vara den man är och älska den man vill. Men här är vi nu, och den är i allra högsta grad välbehövlig.

Trafikverket är med i år igen, och familjen deltog till 75% (A var på musikläger, så han hade giltigt förfall).

Och vi marscherar för tredje året i rad. Bakom Friskis&Svettis den här gången, vilket gjorde att hela marschen blev som ett enda långt träningspass på ett helt annat sätt än vad man är van vid…

H skaffade sig en ny kompis på nolltid som vanligt. Dom var superbundis hela vandringen, men precis på slutet skar det sig tydligen. Jaja, det var väl i rätt tid i allafall.

Men jag funderar på om det är sista gången jag går. Kommersen är så löjligt stor att andra högtider som brukar skällas på för sin kommersialism (Halloween tex) bleknar i jämförelse. Årstiden bidrar väl förmodligen – det är inte så kul att stå på gatorna och sälja krimskrams i oktober, men ganska så najs att göra det i 25-gradig värme i juni. Vi föll såklart i fällan och det blev både hårband, paraply, fluga och strumpor innan vi var klara. Paraplyet kan jag försvara; 1) Mitt nuvarande ihopfällbara paraply har gått sönder, och 2) Jag har velat ha ett sånt där regnbågsmönstrat paraply sen förra årets Pride. Ett års väntan får väl ses som okej?

TGR var inte heller sena att haka på och hade AAAAAALLT man behöver för att fira Pride ordentligt…

En annan anledning till att jag inte är så säker på att jag vill gå en gång till är Trafikverket självt. Jag antar att vi har en skrift om likabehandling och mångfald (vi har en skrift om allt, tro mig) där vi understryker hur viktigt det är för oss. Men om det var så himla viktigt borde det vara lite större intresse högre upp i leden för att delta i Pride. Dom behöver inte gå själva, men dom kan åtminstone släppa igenom en blänkare på intranätet om att det är på gång så att vi mobiliserar alla vi kan. Men vi har någon sorts policy/guideline/regelverk som säger att vi inte får publicera den typen av nyheter innan det har hänt. Efteråt kan vi göra en ”Trafikverket deltog i ” bla bla, men det är ju så dags då…

Så det känns kanske inte riktigt som att vi har arbetsgivaren i ryggen i det här arrangemanget. Vi har dom inte emot oss, men får ingen hjälp heller.

Synd.

 

 

 

 

Tåget till jobbet

Efter en helg i hälsingeskogen var det dags att dra vidare norrut. Tåget från Söderhamn skulle gå 20:57, och det gjorde det med tysk precision.

Ja alltså det är persontåget till vänster jag åker med, inte det till höger… bara så det inte blir något missförstånd. Men alla ser ju att bilden är tagen i södergående riktning på Söderhamns station, så det är klart att det norrgående tåget är mitt, gods eller ej.

Jag har tänkt åka nattåget till Luleå för att jag ska jobba där hela dagen idag. Kul att resa på ett annat sätt, och när jag redan har ena benet halvvägs i Norrland är det smidigast att åka tåg.

Egen kupé, sovvagn. Lite dyrare förstås än sittvagn, men det är ju transport och hotell i ett, så det är ändå ett rimligt pris.

Så här ser mitt hem ut fram till halv sju på morgonen idag.

För att slippa flytta på mina saker där nere sov jag i överslafen, och den var så himla skön. Sköna fräscha lakan, lagom mjuk madrass (i mitt tycke) och lätt att komma upp och ner.

Ändå har jag sovit lite blandat bra och dåligt, och det beror framför allt på två saker, varav det ena hade varit lätt att åtgärda men jag ville inte. Det lätta var ljuset. Det är ju den tiden på året då det aldrig blir mörkt här uppe. Hade kunnat dra för gardinen, men det är lite mysigt med det grå nattljuset som kommer in ändå, speciellt när det är soligt.

Och det andra var krängningarna i sidled som gör att man liksom glider upp och ner i sängen. Inte rullar från sida till sida, utan glider mellan huvudänden och fotänden när det går lite för fort i kurvorna. Vilket det gjorde lite då och då.

Men nu säger jag godmorgon till Boden och väntar på lokbytet och losskopplingen av våra vagnar som ska till Luleå. Det har varit en skön resa ändå. I restaurangvagnen igår hann jag också med att prata lite med en trött Sollefteå-bo som var på väg hem och hade tagit en öl för mycket. Bara en, så han var väldigt trevlig ändå. Fick rett ut lite om Trafikverket och vem som äger järnvägen (=vi, och inte småbönder i Skåne – var hade han fått det ifrån??!!) och varför en del av problemen med järnvägen idag uppstår. Nej det är inte nödvändigtvis så att hela problemet är att det är många kockar i soppan (ägare, förvaltare, driftsorganisation, utförare…), ett grundproblem är att vi inte får tillträde till vår anläggning tillräckligt ofta så vi kan utföra reparationerna som behövs.

Ett förklaringens ljus gick upp, men jag antar att det slocknade rätt snart efter att jag gick. Det är svårt att ändra sina ingrodda uppfattningar.