I slutet av januari blev det med ganska kort varsel överenskommet att jag skulle ta över som tillförordnad enhetschef för en enhet på Trafikverket i Väst, i glappet mellan två enhetschefer. Mer eller mindre över natten gick jag från att vara en helt vanlig projektledare med viltstängsel, sprängningar och busshållplatsbyggen, till att bli chef, om än tillförordnad, över ca 20 anställda och ungefär lika många konsulter.
En ganska stor förändring, som jag tog dels för att jag till vardags är ställföreträdande för min egentliga enhetschef, dvs en roll där man bör förvänta sig att tvingas hoppa in i enhetschefsrollen vid behov, och dels för att det var lite av en nödsituation (chefen som skulle sluta hade inte så många dagar kvar och någon behöver ta över). Men givetvis också för att det för rastlösa lilla mig var en möjlighet att pröva något annat. Något som jag definitivt visste att jag inte ville göra på permanent basis, så ett tillfälligt inhopp var perfekt.
Fast efter bara en vecka i jobbet förstod jag att jag hade haft fel. Det här var ju bästa jobbet ever, och jag hade just missat sista ansökningsdag på grund av min förvissning om att jag trodde jag vetat vad jobbet innebar.
Men jag har jobbat på som om det inte fanns något slut i sikte; jag har haft medarbetarsamtal, jag har gått på djupet i vilka projekt vi har, jag har storstädat och försökt stänga ner så många inaktiva projekt som möjligt, jag har coachat medarbetarna i kurser och vägen framåt, jag har rekryterat, anställt och tackat av personal, planerat, suttit i ledningsgruppen i Göteborg och flaxat mellan Halmstad, Varberg och Göteborg. Ja för den här enheten finns på tre ställen nämligen.
Och nu har jag fått besked att allt är klart med den kommande chefen. Han börjar den 19 augusti och kommer vara placerad i Halmstad.
Det känns helt tomt.
Det är ju inte så att jag inte visste att den här dagen skulle komma, men jag har haft sånt fullt fokus på enheten och det jobb vi gör och att få folk att trivas på arbetsplatsen och ha vettiga arbetsuppgifter, att jag skyggat lite för tanken. Jag har ju lagt planer för hela det här året för enheten och har dom med på lasset, vi är ett VI nu, inte en hög med splittrade singulära individer som det var lite mer som tidigare.
Så luften har gått ur mig lite grann. Ganska dålig tajming mtp lönesamtal och annat som jag också ska ha, men det är bara att bita ihop. All positiv feedback från enheten gör inte separationen lättare – det var länge sedan jag fick så mycket spontant ros från så många håll som jag fått sen jag tillträdde i februari. Både anställda och konsulter har sagt hur otroligt glada dom är att jag tagit över, och hur ledsna dom är att jag inte sökt tjänsten. Men bra, då är vi fler som tycker så… 😦
Men det är bara att gilla läget och härda ut i två månader till. För nu blev det helt plötsligt svårt att hålla motivationen uppe, så det är skönt att det är semester snart.
Sorgebearbetning och separationsångest.
