Äntligen blev det dags att ta tag i något som vi/jag pratat om sedan vi flyttade tillbaka till Göteborg; Världskulturmuseet. Det var en höstlovsutställning om Dias de las Muertas eller nåt, spanska är inte på min repertoar, men alltså Halloween fast i Mexico.

Ja och så film då, det var väl kanske det som lockade barnen extra mycket.

Medan dom var på film gick jag på föreläsning om mexikansk kultur. Eller, snarare en predikan om mexikansk religion, som det mer eller mindre urartade till. Intressant men lite too much. Man är ju svensk och lagom, och i tillägg dessutom ateist så då blir det fort lite mycket med det religiösa.

Men det som verkligen var en höjdare (eller en nedtur, det beror på hur man ser det hela att sitta och gråta för sig själv i ett museum) var utställningen [aswat] Syrian voices.

Det var ett rum inrett i ljusa färger, mestadels vitt, i vilket dom hade installerat stora skärmar runt om, och på vilka olika personer delade med sig av….av sin mänsklighet, sin utsatthet, sina drömmar, sina besvikelser, sina ambitioner….

Alla som visades är flyktingar från Syrien som nu bor på olika platser i Sverige.

 Någon uttryckte oro, eller var det kanske resignation, över att dom kanske inte skulle få vara kvar i Sverige för att dom inte är välkomna/önskade här. Jävla SD och NMR och alla flata politiker som genom sitt agerande, eller brist på agerande, tillåter att den uppfattningen sprids.

Mannen längst till vänster i bilden har övergivit sin familj i Syrien temporärt för att vara den starke som söker efter något bättre och sen tar dit resten av familjen till tryggheten. Nu är han i Sverige, trygg, men våra lagar för anhöriginvandring är så svåra/hårda att hans fru och dotter fortfarande är kvar i Syrien. Så han känner att han som familjens överhuvud svikit de sina och därför är värdelös, resten av familjen är kvar i otryggheten i Syrien. Han pratar med sin dotter i telefon varje kväll, men dom har inte setts på 1-2 år och hon är inte så väldigt mycket äldre än det. Vi snackar en (1) kvinna och ett (1) barn här, mannen har redan uppehållstillstånd. VARFÖR får dom inte komma hit?

Efter allt dom här flyktingarna varit med om för att komma till tryggheten, och så möts dom av en vägg, en mur, av byråkrati. Flera säger att dom visste innan att immigrationsprocessen var lång i Sverige och dom var förberedda på det, men att dom ändå blev överraskade över att det var SÅ trögt.

En har flytt förtrycket han upplevt på grund av sin homosexualitet, på bilden har han en svensk flagga målad på kinden á la PRIDE.

I stort sett alla understryker vikten av att försöka passa in, att lära sig språket, att dom hoppas att alla flyktingar som kommer till Sverige uppför sig väl så att dom inte ska få dåligt rykte. Flera nämner svårigheten att få jobb och bostad; svårighet att få bostad TROTS att man har ett jobb.

Vi ställer krav på dom här människorna som vi aldrig hade ställt på en svensk med samma kreditvärdighet och det är så jvla ovärdigt.

Jag vågar påstå att 95% av alla flyktingar som kommer hit bara vill några få saker; dom vill få uppehållstillstånd (trygghet), bostad (tillhörighet, trygghet) och jobb eller utbildning (värdighet och att bidra till samhället). Och jag tror också att de flesta är beredda på att det inte är något man bara ”får”, utan man får vara med och jobba lite.

Alla dom som är med på utställningen kommer från vanliga Svenne Banan-situationer fast i Syrien; Villa, Volvo, Vovve, största bekymret var att få ihop vardagen. Och sen tillslut inser dom att det här bombandet inte kommer att försvinna, att elen och vattnet inte kommer att komma tillbaka inom överskådlig framtid, att dom bor 14 släktingar i en halvförstörd lägenhet, för det är det enda som finns kvar i släkten.

Och då väljer dom att lämna sitt land. De flesta har lämnat släktingar bakom sig, allt dom kämpat för och byggt upp, hus, hem och arbete (dom jobb som fanns kvar). Inte hade dom gjort det om dom hade sluppit, nog tusan hade dom hellre varit kvar i sitt land i sina hemvana miljöer och inte suttit i en sketen gummibåt med fara för livet på väg mot något dom inte vet något om…Hur kan vi ens med att stänga gränser och göra det svårare att stanna i Sverige? Det är så fruktansvärt omänskligt.

Det blev ett långt inlägg det här, men jag känner mig så fruktansvärt maktlös i den här situationen där människor flyr i tiotusental från krigszoner för att komma till Sverige, och vi bara stänger dörren och ifrågasätter.

Och ändå försöker jag göra något. Jag försöker få ut dom nyanlända vi har i Trafikverket Väst i vettiga jobb…vi får se hur det går. Om jag bara är en naiv idiot eller om det här faktiskt går att få till något vettigt. Jag kan bara inte tro att alla är slöa och vill leva på bidrag – det är inte så det funkar; människor VILL bidra och göra rätt för sig, jag tror att det är en grundläggande egenskap hos os alla.

Over and out innan jag bränner topplocket på hur vi agerar i det här landet.