Jag är tillbaka i Staden. Stockholm förstås. MIN stad. Ränderna går aldrig ur, det blir bara mer plågsamt för varje besök.
Stockholm är något speciellt, det är en viss lukt, känsla och en fantastiskt underbar stad. Båtarna, vattnet, stadsmiljöerna…och de gigantiska spindlarna som kan ta luften ur vilken GC-tur som helst, brrr.
Efter kursdagen i Solna åkte jag till mitt hotell på Kungsholmen (i Joakim-land, bittersweet) och gick därifrån ner på stan. Skulle ha en bok på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, som i mitt tycker är landets bästa bokhandel, men dom hade den inte. Dags att omvärdera det där med landets bästa? Förmodligen. Gick vidare neråt Hamngatan, områden jag varit i så många gånger att jag bara hittar helt automatiskt, jag går bara inte fel och jag vet vart jag är på väg och var jag är hela tiden.
Det blev middag på Riche.
Nostalgifaktorn gick fullständigt i taket – trots att jag aldrig varit på Riche förut (jo det är sant!), men jag har varit mycket i områdena runt Stureplan ner till Nybroplan och gått förbi en miljon gånger, och idag var det dags att gå in. God mat men inte värd kostnaden, ska inte bitcha igen om en restaurang, men man går inte till Riche för den fantastiska maten, utan för stämningen och miljön. Och vinet. Gaawd vilket gott vin det var.
Sen gick jag hem till Kungsholmen, via Grand Hotell, Helgeandsholmen, Strömsborg och så över vattnet. GC-tur förstås.
Och så fruktansvärt melankoliskt hela tiden, och jag undrar om jag gjort rätt som befinner mig på den andra kusten eller om jag borde varit kvar här hela tiden och stärkt mina band till staden och vårt hus i skärgården. Och det finns inga rätta svar. Hade jag stannat hade jag väl hamnat ute i förorten precis som alla jag känner, jag hade inte haft råd att ha livet inne i stan som jag värdesätter så högt. Det hade väl bara blivit ett liv i pendlarmisär, något jag verkligen inte vill ha, och då är det väl bättre att jag är i Göteborg ändå.
Men det känns blä just nu. Sitter på hotellrummet och lyssnar på Kent och känner mig obeslutsam och miserabel. Tur att det är borta imorgon när jag vaknar, för det är en jobbig känsla och stockholmslivet som jag vill ha hade aldrig funnits för mig.
Idag var det dags för affärsresa. Man kan säga så för att få det att låta lite mer flashigt, men man kan också säga ”Idag tog jag tåget till Halmstad”. Båda är lika rätt men det ena låter mer spännande än det andra.
Om jag säger att jag var på affärsresa låter det internationellt; första klass på flyget, främmande språk, god mat….Om jag säger att jag tog tåget till Halmstad så låter det som, tja… kaffe från Pressbyrån inköpt i all hast innan man slänger sig på tåget i regnet. Inte lika spännande.
Så vi säger att jag var på affärsresa. Viktigt möte med interna och externa parter för att säkra den vidare framdriften i projektet. (= skype-möte med Hallandstrafiken och vår interna planerare och markförhandlare för att se vilka busshållplatser vi ska prioritera att tillgänglighetsanpassa)
För vi ska uppgradera en mängd busshållplatser i Halland som per idag inte är särskilt lätta att använda för de som har någon form av funktionshämning; tex genom att sätta guppiga plattor i marken (sinusplattor, även kallat taktila stråk), breda vita plattor längs plattformens kant (visuella stråk), asfalterad anslutningsväg från området bakom till hållplatsen så det blir lättare att ta sig fram med rullstol mm.
Och det fokuset gör att man (=jag iallafall) ser lite extra uppmärksamt på busshållplatser och andra transportmedels utformning.
Som till exempel stationen i Halmstad. Och många andra stationer, det här hade kunnat vara var som helst.
Den gula lådan i bilden är en talsynteslåda, så om man trycker på knapparna så får man uppläst Avgående, Ankommande eller Information, beroende på vad man väljer. Allt väl så långt.
Det är braille-skrift under den vanliga skriften så att den som kan sånt kan läsa vad det står, mycket bra.
Men hur kommer de synshämmade dit? Hur hittar dom den gula lådan och förstår att det där är till för dom att trycka på knappar på för att få meddelanden upplästa? För det finns inga plattor i marken att följa med sin käpp, inga markeringar över huvud taget, så hur vet dom att det finns något där?
För det kan väl inte vara så att de taktila stråken i marken bara glömts bort? Väl?
Så vi har flyttat in i nytt kontor för att samla hela Trafikverket Göteborg under ett tak. Fast ändå inte. Västlänken, Göteborg-Borås och lite annat sitter kvar i gamla lokalerna. Men de flesta har ändå flyttat.
På sjätte våningen finns det två ”svävande” ägg i vilka jag satt och dinglade och läste rapport igår
Vi kör numera Aktivitetsbaserat; borta är egna kontor eller egen plats i landskapet, borta är möjligheten att lagra oändliga mängder papper i och utanför pärmar runt den egna arbetsplatsen. Den som har bönat och bett en massa har fått några hylldecimetrar i ett arkivrum, men de flesta av oss har ingen yta att lagra saker på förutom det personliga skåp som alla har. Där får man plats med det allra mest nödvändiga; man kan slänga in laptop och jobbgrejer när man går hem och förvara sin väska där under dagen tex, det är ungefär så stort det är, kanske 30×60 cm.
Kontorslandskapet är väldigt varierande, och det passar mig perfekt. Jag blir tokig om jag sitter i samma miljö på samma plats hela tiden; jag har olika behov beroende på vad jag jobbar med för tillfället, och i den nya miljön kan jag växla om efter humör.
Varje våningsplan är indelat i zoner; Aktiv, Mellanaktiv, Lugn och Tyst zon. Varje zon är tydligt utmärkt så man vet var man är någonstans, och på varje plats sitter ett litet infoblad som talar om vilken zon du är i och vad som gäller där – tex att man i Aktiv zon får ha skypemöte vid skrivbordet och tala i telefon och att ljudnivån här kan vara hög, medan man i Tyst zon bara får prata mycket lågt och givetvis inte ta telefon.
Min arbetsplats fram till lunch igår.
Här och där är det insprängt alternativa miljöer som bryter av raderna av skrivbord. Eller, det är inga rader av skrivbord; det är små kluster med 8-10 platser i varje innan det bryts av med mötesrum, annan möblering, fikaplats (i aktiv zon då…).
Och det är nedlusat med väggkontakter för att ladda datorn och USB-uttag för att ladda mobilen, och varje skrivbordsplats har förutom två skärmar, tangentbord och mus, en universaldocka som du kan koppla in vilken dator som helst till skärmarna med via USB. Grymt smidigt.
Ett vanligt landskapskluster. Eller ja, inte helt vanligt. Det närmast kameran har ett löparband under sig så man kan gå samtidigt som man jobbar. Det finns ett sånt på varje plan och ett likadant fast med en motionscykel istället.
Och vill man ha lite lugn och ro kan man förpuppa sig i en fåtölj med tillhörande bord (höj-och sänkbart) en stund.
I den här satt jag hela eftermiddagen igår. Jag läste text på datorn och gjorde anteckningar i en bok samtidigt om det jag läste. Det här är i lugn zon så det var tyst och stilla.
I de lugna och tysta zonerna tycker jag mig ha märkt att färgerna är mer dämpade; går mot grönt, grönbeige, gulbruna färgskalor, medan mellanzonen och den aktiva zonen oftast (alltid?) går i rostfärgat och marinblått.
Det är himla smakfullt gjort och det är jättesnyggt. Det runda klotet i bilden till höger är en sittpuff.
Tänkt för kortare grupparbeten, ligger i aktiv zon förstås, och har en TV-skärm och whiteboard vid sig. Barstolarna var faktiskt sköna att sitta i, det tycker jag inte såna brukar varaAndra varianter på möblemang i aktiv zon; amfi och arbetsbord att tex rulla ut ritningar påDiverse typer av sittgrupperEn annan variant. Här ska det slingra sig växter så småningom tydligen. Får se vad det blir av det.
Kort sagt tycker jag det är så himla fint och fräscht, och jag trivs med att gå till den arbetsplatsen varje dag. Jag vet att en del sliter med att inte ha sin egen arbetsplats och sina egna pärmar, men för den roll jag har passar det perfekt, även om jag förstår att dom tekniska specialisterna till exempel har det jobbigt när dom inte kan ha sin referenslitteratur nära till hands.
Snart är det dags för årets utgåva av Pride-festivalen. Varje år utses ett värdland och en ”värdhuvudstad”, och i år är det Sverige som är värdland och man har lyckats få det till att det ska vara inte bara en (=Stockholm), utan TVÅ städer (=Stockholm och Göteborg). Då kallar man det för EuroPride i det landet och det är lite större och bättre och landet får en massa fokus på sitt arbete med HBTQ-frågor.
I Stockholm har festivalen redan varit, men här i Göteborg är den nästa vecka med kulmen (enligt min uppfattning, det kan ju vara olika med det) i själva paraden nästa lördag, 18 augusti. Då ska såklart alla politiker som önskar fortsätta som sådana visa upp sig, alla företag och organisationer värda namnet ska gå i tåget, och självklart också vi på Trafikverket – Yayy!!
Jag, Adam och Hannes gick tillsammans med några till för Trafikverket förra året, och i år får vi med oss Oskar också under Trafikverkets fana (flagga?), men överlag är det ganska mager representation för ett företag med i runda slängar 800 pers på orten.
Och vad gör man då, när det är knappa två veckor kvar? Jo man skickar ut mail till dom som redan ska gå och ber dom prata med kollegorna. Det är ett sätt. Jag tror det är en bra början men man måste ju göra MER.
Ett annat sätt är att försöka få tag i de som har hand om artkelskrivandet på intranätet och få dom att göra en artikel i dagarna.
– ”Men det går inte, vi får inte tag i någon, HR är så slöa” Och det kan väl säkert stämma, men då mailar man in till den centrala kommunikationsfunktionen vi har och säger ”Hej, jag behöver få lagt ut en artikel på intranätet, kan ni hjälpa mig”. Sagt och gjort, den artikeln kommer ut imorgon bitti och jag är så sjuuukt nöjd med min insats. Fast jag fick skriva artikeln själv.
Åsså har jag mailat verksamhetsområdeschefen på Investering Väst och sagt att jag tycker hon borde synas i det här sammanhanget och verka för mänskliga rättigheter, åsså har jag mailat de i min grupp och sagt att jag tycker dom ska gå.
Och igår gjorde jag en liten A4-poster som jag ska tejpa upp på dörrarna på kontoret också. En väldigt kortfattad en med typ Vad, Var, När och lite kort om Varför.
Ja för Svenne Banan undrar varför han ska gå i Prideparaden.
-”Den är ju bara för homosexuella och jag är ju straight?!”
Ja well, bara för att du är straight och i och med det har stora privilegier så kan du fortfarande göra en insats för dom som inte har samma privilegier, och som är en utsatt grupp. Och vi behöver inte fler som står tigande och ser på, nej vi behöver fler som tar ställning för något som är väldigt viktigt (frihet) och som hotar att bli mer inskränkt för vissa grupper. Vem vill inte jobba på ett företag som vågar ta ställning för något så viktigt?!
Vi får väl se om det ger något resultat….om det gör att 3 till går i tåget så är det värt det!
Som så många andra vill jag gärna åka tåg när jag ska någonstans, vare sig det är kortdistans till jobbet med tåg eller spårvagn eller om det är långa resor genom Sverige. Det är skönt att åka tåg – man kan gå och ta sig en kopp kaffe, sitta och skriva eller jobba medan någon annan transporterar en.
Tåget går till bra anslutningar också för det mesta; Arlanda, Landvetter (HAHAHA jag bara skojar, nänä dit får man ta buss länge än), Lycksele, Åsa, Halmstad mm, och det är lätt att byta och ta sig vidare med andra medel.
Det som saknas är pålitligheten. Jag vet från jobbet att siffrorna säger att tågen har väldigt väldigt hög punktlighet, men det är tyvärr inte det man upplever när man väljer att åka tåg. Bara på den här lilla turen från Göteborg till södra Norrland har tågproblemen stått i kö (tänk, till och med problemen står i kö…), och jag undvek att boka tåg Gbg-Söderhamn och har istället valt att åka flyg en stor del av vägen. Och ingen har väl missat hur dåligt det är för miljön att flyga?
Att komma från Landvetter till Arlanda gick som en klocka. På Arlanda får vi veta att det blivit tågbyte så det är ett kortare tåg som ska gå och att alla platsbokningar därmed är ogiltiga och att det kommer bli platsbrist. Och jajemen det blev det, men vi fick varsin plats iallafall i samma kupé.
Spårarbete söder om Gävle gav 15 minuters försening in i Gävle (där vi skulle byta), och därmed försvann den lilla rast vi tänkt oss för att få köpt något litet att äta. Inte för att vi var så hungriga nödvändigtvis, men för att man inte vågar sätta sig på nästa tåg utan mat med sig, eftersom att man inte vågar lite på att resan blir så kort som den egentligen ska.
Yayyy, parent of the year!
Men vi hann springa in på Pressbyrån och rafsa åt oss en kexchoklad och en yoghurt (visade sig att det var vaniljyoghurt med chokladbitar i, plötsligt jackade jag upp några hack på parent-of-the-year-skalan), och in i tåget.
Det är bara en halvtimme mellan Gävle och Söderhamn där min lilla mamma skulle plocka upp oss, men om man står still i Hamrånger i en timme tar det längre. Ungefär en timme längre. Och anledningen till att man står still i Hamrånger är att oljan i kompressorn i tåget är överhettad för att något inte funkar trots att tåget var på verkstad i morse för att laga just det felet (meddelades det av den förbittrade tågföraren), och vi väntar på att oljan ska svalna.
Den svalnar tillräckligt för att vi ska glida vidare ur Hamrångeskogen och in mot Söderhamn. Men vi hoppar av i Ljusne och blir hämtade där istället.
Dom stackarna som skulle vidare efter Söderhamn fick byta tåg och hänga med till Hudiksvall. Dom som var envisa nog att vilja åka ännu längre (tåget gick till Sundsvall) fick åka buss från Hudik. Så det löste sig, men blev nog en seg resa för en del.
Och nu när vi är på väg ner igen till Arlanda blir det spänningsfall i kontaktledningen. Inte mycket försening av det som tur är, vi kommer vara i tid i Uppsala.
Men vad är min poäng med att ramsa upp det här? Borde inte jag som trafikverkare bara hålla klaffen – det är ju ändå mitt fel att det tappas spänning i kontaktledning? Fast det är ju inte så enkelt. Det är många aktörer i systemet som alla vill göra sitt bästa för att järnvägen ska gå så friktionsfritt som möjligt, och det är svårt att koordinera allt som händer, det tror jag de flesta förstår. De flesta vet nog också att järnvägen har ett visst behov av upprustning på sina håll, och nu har vi äntligen fått en massa pengar för att göra det, men det TAR TID. Det går inte att bara stänga ner hela Västra Stambanan i ett halvår och sen lämna över den i tiptopp skick. Tågen måste gå, folk måste kunna resa, gods måste kunna transporteras. Därför får man ta det bit för bit. Och att fixa till infarten till Stockholm söderifrån (projekt Getingmidjan) eller bygga Västlänken får enorma konsekvenser, alla förstår det.
Det jag som resenär hade önskat är att tågoperatörerna hade justerat sina tidtabeller i förhållande till de spårarbeten som pågår. Det är känt i över ett år i förväg vilka arbeten som ska göras, hur länge och när, och om jag vet när jag bokar att resan som normalt tar en timme kommer att ta två, då kan jag ta höjd för det och boka anslutningar som funkar, tex ta ett senare flyg och inte vara orolig för att missa det.
Generellt är informationen vid förseningar så otroligt dålig. Dom är snabba med att få ut informatörer i gula västar, men när man frågar dom något har dom ingen information utöver den man själv kan ta fram via SJ, MTR, Trafikverket och andra vanliga hemsidor, så jag tycker mest synd om dom.
Alla vi aktörer i transportsystemet behöver steppa upp lite när det gäller att kommunicera vad man vet och tror sig veta, så kanske inte så många tar flyget tex mellan Stockholm och Göteborg utan tåget.
Så har vi då åkt från södra Sverige till norra och tillbaka igen inom loppet av 7 dagar. Det finns mycket att se på längs vägen – iallafall om man gillar skog, och för mig som numera är i vägbyggarbranschen finns det annat att se på också.
Som det här till exempel:
Inte bra, eller hur? Det här då:
Illa det också, och så här ser det ut, mil efter mil…
Jag pratar förstås om viltstängslet. Det har stolpar av TRÄ och inte metall, dvs dom är inte eftergivliga och livsfarliga i en situation där en bil far ut utanför vägen. Trästolpar ger inte efter för bilen utan splittras och blir träflis på ett mycket opraktiskt sätt för de som sitter i bilen, och sånt bygger vi inte längre (hoppas jag).
Men det finns en del mil att byta ut stängsel på i norr kan man säga, så håll er på vägen folkens!
Allt är så perfekt den här sommaren, värmen, solen som nästan aldrig slutar skina, de fantastiska kvällarna då man nästan undviker att sitta ute för man har nästan fått nog av solen.
Baksidan är alla skogsbränder naturligtvis och alla kokosnötter som inte fattar att eldningsförbudet gäller även dom. En veckas jämnt och fint regn hade inte suttit illa i landet överlag.
Inget vägarbete…
Jag är än så länge personligen opåverkad av bränderna, men värmen orsakar problem för mig ändå. Mitt projekt med att bygga viltstängsel längs väg 27 kan inte sätta igång som planerat för vi får inte avverka skogen pga risk för gnistbildning.
Eller, vi får avverka, men det är på entreprenörens risk om det händer något och självklart vill dom inte chansa. Det hade inte jag heller gjort.
Så det är bara att luta sig tillbaka och slappna av och inte hetsa upp sig över att projektet blir försenat.
Och då sitter jag här nere vid sjön och njuter av den norrländska sommaren. Ja och för att här nere vid sjön finns den bästa nätuppkopplingen 😁
