Det blir inte så ofta mellan gångerna numera, och inte heller är besöken så kära som dom var för tre år sedan när entreprenaden var i full gång. Men….no work is done until the paper work is done, som min svärfar säger, och det är ju några riktigt irriterande saker kvar att fixa, och en av dom skulle fixas idag.
En tomt, närmare bestämt. En tomt som är vår, Trafikverkets, förmodligen en vi löst in i samband med förra bygget av väg 160 anno dazumal, och som (sannolikt) ska överlåtas på en fastighetsägare i området. Där kan man ju tycka att det bara är att överlåta och så är det klart, men icke.
Så här såg tomten ut kl 8 på morgonen…
Den ska fixas; stockarna, slyet och buskagen som är där ska bort innan. Vi har handlat upp en entreprenör och idag är Dagen det ska ske. Dagen då jag ska bli av med en sak till som hänger kvar i projektet, och bara ha en enda sak kvar att fixa.
Fem timmar senare…
En grävmaskinist som skrapade bort allt, och en annan som körde bort det. Fint blev det, och ja, jag kan bocka av det här. Nu är det bara en enda liten sak kvar som ska fixas. En enda….komigennurå….
Väg 41 går mellan Borås och Varberg. Den är drygt 9 mil lång, men projektet berör bara de nordligaste 14 kilometrarna.
I juni tog jag och min projektingenjör över projektledningen av vägprojektet ”Väg 41 Fritsla-Kråkered”. Som nummer fyra i raden av projektledare sedan starten 2018 är det inte helt enkelt att ta över, men vi gör så gott vi kan och projektet tuffar på.
Det som ska göras är i grunden ganska enkelt – sätta upp räcke för att mittseparera en redan befintlig 2+1-målning på en 90-väg, men det får konsekvenser av varierande grad för de som bor nära vägen, och blir därför en ganska omständlig process. Så pass omständlig att man måste göra en så kallad Vägplan, för att säkerställa att alla markägare och myndigheter har möjlighet att påverka det vi ska göra så att det i slutändan blir genomfört med all hänsyn som behöver tas.
Det är som en flerstegsraket, där vi går igenom ett antal steg. Dom ser lite olika ut beroende på vilken entreprenadform som sen väljs (utförandeentreprenad eller totalentreprenad), men här är det utförandeentreprenad som gäller.
Åtgärdsvalsstudie, en ganska grov utredning för att se vad som kan göras för att lösa de problem som finns
Vägplan, där vi tar Åtgärdsvalsstudien ett steg vidare med hjälp av en konsult (i det här fallet Sweco) som går ner lite mer noga på hur det här kan genomföras, hur mycket mark runt vägen som kommer påverkas, om det blir någon miljöpåverkan som vi behöver hantera (anmälan till Länsstyrelsen tex), och en masa annat. På ett översiktligt men genomtänkt plan. Sen kommer vi till
Projektering (”Bygghandlingsskedet”), då en annan konsult kommer in och gör detaljerade ritningar på exakt hur det här ska genomföras inom ramarna för de vägområden och eventuella miljödomar mm som togs fram i Vägplaneskedet.
Entreprenaden är väl det som folk ser mest av, själva byggandet. Det är då vi stänger av vägar, sätter ut stackars flaggvakter som med risk för eget liv (!) försöker hålla arbetare och trafikanter säkra och åtskilda, spränger och håller på.
I det här projektet är vi på Vägplan än så länge, och ska så vara ett tag till. Vägplanen är indelad i flera delar den också
och vi har kommit till Samrådshandling. Det innebär att vi har tagit fram ett väl underbyggt underlag på vad som krävs för att genomföra åtgärden (=att sätta räcke och mittseparera) att vi kan presentera det för allmänheten, diskutera översiktsritningar och hur förslaget eventuellt kommer att påverka deras fastigheter.
Den här diskussionen med allmänheten ska hållas på lämplig plats på orten där åtgärden ska genomföras, dvs de som blir berörda ska inte behöva åka långt för att delta utan det ska vara enkelt för dom att komma dit. Så vi hade bokat Viskaforsskolans matsal för det så kallade Samrådsmötet (=mötet mellan allmänhet och Trafikverket) i Väg 41-projektet.
Men hur har man samråd i Coronatider? Andra projekt, mycket större än vårt, har haft digitala samråd. Då blir det inte på orten, men vad ska man göra när man inte får träffas fler än 50 st per gång? I vårt fall gjorde vi 4 samrådstillfällen istället för bara ett, och man fick anmäla sig i förväg, och max 10 personer på plats. Om det är fler än 40 som vill gå på samrådet så sätter vi upp fler tillfällen så alla som vill har möjlighet att komma.
Demokratiskt nog? Hoppas det, och det var strax under 40 st som valde att komma och dela med sig av sina åsikter.
Det var mitt första samrådsmöte någonsin, och det i ett vägprojekt jag bara varit i några månader, men det gick bra ändå.
Man visar och går igenom hur det är tänkt att den nya vägen ska bli, var den ska gå, hur den ska se ut, vilken bredd, hur breda blir remsorna vid utsidan av vägen, ska det göras bulleråtgärder på fastigheter (tex sätta in speciella fönster, bygga häckar) eller vägnära bullerskyddsåtgärder (tex plank eller bullervall), vad ska göras för viltet i området osv.
Framför allt tittar man på två typer av kartor; Illustrationskartor (överst) och Plankartor (nederst), för dom ger lite olika information. Tex visar det rosa krysset längst till vänster på illustrationskartan att det går en enskild väg där som kommer att stängas, och prickarna vid sidan om krysset visar att det ska byggas en bullervall där
De blå områdena på plankartan är områden där vi föreslår att vi tar mer vägrätt i anspråk än vi har idag, och på den övre kartan kan man se att området vid den stora blå blobben i mitten ska byggas en vändplats. För när det blir vägräcke kan inte folk alltid komma ut på vägen i den riktning dom vill, så då måste det finnas många platser för dom att vända på.
Så får dom som kommit till samrådet vara med och tycka och mena och bidra med sina kunskaper om området – för det är ju trots allt dom som bor där. Och vi fick in väldigt många och bra synpunkter. Det jag tog med mig mest omedelbart var att vi nog måste göra mer för de oskyddade trafikanterna än vad vi hade tänkt från början. Det bor många barn runt den här vägen som är extremt utsatta redan idag när dom ska ta bussen till skolan på en 90-väg utan egentliga bra områden att gå på till och från bussen – för att inte tala om hur dom kommer över vägen….
Natten efter samråden drömde jag om oskyddade barn som gick på farliga vägar, så nog berörde det allt.
Men det var många andra saker det handlade om; enskilda vägar där ägaren inte vill att den ska stängas, buller på fastigheter, förslag till andra lösningar än vad vi har tänkt på – kort sagt, allt möjligt stort och smått. Det vi gör nu är att gå igenom alla kommentarer, ser hur vi vill bemöta dom och vad vi kan göra för att hantera det som vi bör hantera, och sen går vi vidare till nästa steg i processen; Granskningshandlingen.
Det är en lång lång process det här, men är det inte lite fint med demokrati ändå?
Jag sa för ett tag sen att jag skulle skriva om familjen på Tjuvkil, det urfattiga torpet som grävdes ut som en del i arbetena inför bygget av Väg 160 på södra Orust.
Men jag har ändrat mig.
Arkeologerna.se (som gjorde utgrävningen) berättar i en serie blogginlägg så himla fint och bra om torpet och de som bott där, så jag kan inte lägga till något eller förbättra deras arbete. Jag lägger mig flat.
Gå gärna dit och läs den fina historien om de fattiga människorna som fick en marksnutt i rätt oländig terräng och på något sätt lyckades få ihop till något att leva på:
Som ett led i arbetet inför att bygga ny Väg 160 på Orust (och alla andra vägprojekt också för den delen) gjorde man arkeologiska studier av området runt den blivande vägen för att se om det finns något där som måste bevaras eller åtminstone undersökas och dokumenteras. Det visar sig att Orust har en väldigt stor mängd fornminnen av olika slag (från före 1850) så det var en del att undersöka och några platser att gräva ut.
En av platserna som skulle grävas ut heter Stala 330. Där hittade Arkeologerna lämningar efter en bostad från före 1850, och då är det vår skyldighet enligt Kulturminneslagen att undersöka och dokumentera den.
Delar av fastigheten förstördes när väg 160 byggdes någon gång på 1960-talet och man bara drog vägen rätt igenom den (antar att hänsyn till kulturminnen inte togs i lika hög grad då som nu), men huset, en smedja och en jordkällare fanns kvar och grävdes ut i samband med att vi 2018 skulle bygga nya väg 160.
Efter att utgrävningarna var klara skrev Arkeologerna en fin liten rapport om det där dom gick igenom sina fynd och drog slutsatser av det så gott det gick.
Eftersom jag tror att alla har en liten hobbyarkeolog boende i sig tänkte jag att jag skulle berätta historien om de som bott där och hur man kan se för sig att dom hade det, allt utifrån den fina lilla rapporten Arkeologerna skrev (två år efter att dom gjort grävarbetet och vi sen helt demolerat allt som var kvar och dragit en 80-väg rätt igenom det).
Det är ingen särskilt rafflande eller spännande historia, det är mer ett porträtt av ett torps historia under några korta år, och något fint i att vi i Sverige lägger tid och pengar på utredningar för att få fram all historia, hur oansenlig den än verkar.
Snart har jag skrivit klart det, det kommer vilken dag som helst.
Som bekant har det varit en rätt märklig sommar. Och vår också för den delen och lär väl bli i höst med. Många far illa av att jobba hemifrån och känner sig isolerade eller har det dåligt hemma. Jag är glad att jag bor i Sverige där vi inte har stängt ner så mycket, där barnen har fått gå i skolan och näringsverksamheter har fått hålla öppet. Jag är förstås ledsen över alla som har dött, men det verkar ju som att många av dom som rapporterats döda i Sverige med Covid-19 som dödsorsak egentligen dött av andra orsaker men dessutom haft Covid-19 och då fått det som dödsorsak.
Inte vet jag, jag är inte ens hobbyepidemiolog – vårens garanterat hetaste sysselsättning världen över…
Men att det är lite annorlunda just nu är jag helt säker på.
Nu i veckan har jag varit på jobbet 4 av 5 dagar, och förra veckan 2-3 dagar eller nåt också. Trots att jag älskar att sitta hemma och jobba och egentligen inte har något behov av ett kontor så är det skönt att träffa lite kollegor. Ja för det går inte att träffa många kollegor ens om man vill, eftersom det bara är 8-10 pers per våningsplan. Men det är trevligt att prata lite över de tomma skrivborden, och det är praktiskt att ha tillgång till två skärmar och skrivare.
Men det är också skönt att vara hemma. Trots att min jobbpendling består av 15-20 min på cykel så känns det tydligt att dagarna blir mycket stressigare när jag måste ta mig till och från jobbet än när jag jobbar hemma. Vad ska då inte dom tycka som har en timme enkel väg?
Kaffet hemma är godare också. Men man jobbar för effektivt när man är hemma, det är inte heller bra. Man skippar alla pauser, kan liksom inte med att gå och lägga sig på soffan en kvart mitt på förmiddagen, medan man utan att tveka kan sitta i en soffa på jobbet och prata strunt med sina kollegor i en kvart då och då utan att känna dåligt samvete. Men hemma gäller andra regler. Jobba jobba jobba, möte, jobba, kort lunch, jobba jobba, och så slut. Och efter en sån dag är man generellt rätt slut, så kvällarna blir det ofta inte så mycket med.
Allt är helt klart annorlunda och det tar tid att anpassa sig.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli så glad över att få gå till jobbet, men faktum är att jag varje dag den här veckan skuttat iväg till jobbet. Ja och skuttat de kommande 45 minutrarna dessutom, hela vägen ner till jobbet eftersom man helst inte ska åka buss….
Men det är det värt, så jag skuttar ner. Rätt skönt faktiskt med en ordentlig promenad i början och slutet av varje arbetsdag. Och herreguuuud så trevligt att träffa kollegor!
Inte så många kollegor dock, vilket väl är lika bra. Det är gott om utrymme mellan platserna, och så här ser det ut på hela kontoret. Själv undviker jag att äta lunch tillsammans med dom, mest för att jag inte vet hur jag ska förklara att jag vill sitta en bit bort. Och för att jag inte bryr mig så mycket om att äta lunch själv, jag värdesätter fikasällskapet mer.
Det är en kille i vårt kvarter som har öppnat ett café. Javisst, ett café till i Linnéstan, hur i all världen ska han kunna konkurrera…Men det är ett väldigt skönt litet fik, och just nu är det väldigt bra (för mig) att han inte har så många gäster, även om jag hoppas att han ska ha det snart för jag vill väldigt gärna att hans fik överlever.
Och idag tröttnade jag på hemmakontoret, tog min lilla läsplatta laddad med en rapport jag skulle läsa och grubbla på och gick ner och satte mig på fiket.
Det är ett pyttelitet ställe, fyra tvåmansbord och det är det hela, plus en liten uteservering som det tyvärr var alldeles för kallt för att sitta vid idag, men ändå.
Jag tog det ena tvåmansbordet i ett hörn, och sen satt andra vid ett annat tvåmansbord så långt ifrån varandra som möjligt. 2 meters avstånd? Nä men en och en halv iallafall, kändes ändå tryggt.
Ruskigt skönt att komma ut lite och låtsas som att allt var som vanligt en timme. Även om jag hela tiden var beredd på att gå om det skulle komma fler gäster än vi som redan var där…
Ja jag vet, klimatångest och sånt, och nu när vi hoppat över vintern i Göteborg i år helt och hållet dessutom. Men jag är ändå extremt glad över att vara i Delft, Nederländerna.
Vi kom igår kväll, kryssade runt med diverse tåg för att komma rätt (dom har spårarbeten här också som gör genvägar till senvägar), gick en sväng från stationen i Delft och kom någorlunda helskinnade till hotellet efter att ha blivit vilt plingade på av alla cyklister som inte har väjningsfunktionen aktiverad på sina cyklar. Klarade dessutom av ett restaurangbesök utan att bli ihjälkörda, vilket får ses som en lyckad kväll överlag.
Jag är här med en kollega från Trafikverket, som ska ha redovisningar med alla partners i hans delprojekt (eller Work Package, som det heter i de här sammanhangen), och anledningen till att jag är med är för att jag ska hjälpa honom med att ta anteckningar. Dom som är med i hans WP ska sen fortsätta med sina uppgifter fast ta det ett snäpp vidare i mitt projekt, så det är dessutom mycket bra för mig att vara här och träffa dom. Några av dom har jag träffat förut, andra är det första gången, men förhoppningsvis inte sista.
Redovisningarna görs hos en av partnerna, Delfts tekniska universitet, och det var inlagt ett studiebesök i ett av deras labb där dom gör järnvägsrelaterade experiment. Det ska tilläggas att de flesta som är med här är antingen tillverkare av järnvägsrelaterad utrustning, eller så är dom forskare, och oavsett vilket så finns det ett förhållandevis stort järnvägsintresse och -kunskap. Vilket väl är lämpligt, eftersom det är järnväg vi forskar inom.
Så istället för ”Vart är vi på väg?” säger jag ”Vad är det vi tittar på?” Det är en stor, roterande anordning som lägger på tryck som simulerar järnväg. Sen studerar de sprickor och andra skador som uppstår i materialet som rälen är gjord av.
Riktigt kraftiga saker, jag minns inte hur stor tyngd dom kunde lägga på, men rotationen motsvarar iallafall ett tåg som går med ca 20 km/timmen ungefär. Vilket inte är så mycket jämfört med höghastighetsjärnväg precis, men mätningarna är ändå viktiga i forskningen.
Anordningen består av 4 armar jämnt fördelade över en cirkel. Fjädrar orsakar en kraft från hjulet ner på den lilla, i mitt tycke rätt spinkiga rälen, men det kanske räcker för att se vad som händer och resultaten kanske är skalerbara upp till riktiga bredder och laster.
Eller, jag förutsätter att det är det, för om jag inte trodde det innebär det ju att jag tror dom gör fel i sin forskning, och det är kanske inte jag rätt person att bedöma… (japp, även jag har en viss grad av självinsikt).
Förutom studiebesöket i labbet bestod dagen enbart av avrapportering. En sorts löpande band där han som ledde min session ropade upp en person i taget och så fick dom redogöra hur långt dom kommit på sina respektive uppgifter (som i slutänden alla är delar i forskningen) och om dom tror att dom kommer att bli klara i tid, dvs i höst/vinter.
Mycket relevant för min del, eftersom det är deras uppskattade färdigresultat som jag bygger nästa projekt på….lurigt.
Och nu är vi på väg hem. En del folk med munskydd på flygplatsen, men inte särskilt många. Idiotiskt att åka iväg så här egentligen – visst, det är inte mycket Covid-19 i Nederländerna vad jag har förstått, men att vara på en flygplats som Schiphol i flera timmar kanske inte är så smart.
Fast man kan ju inte gå runt och vara rädd hela tiden heller.
Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en grupp eller en person förstärker sin position i en hierarki genom att på olika sätt underminera andra grupper eller enskilda individer.
Wikipedia
Det har tagit ett tag att förstå vad det är jag blir utsatt för av en kollega i ett av mina projekt, men visst är det ren och skär härskarteknik. Maken har sagt det, kära A har sagt det, och idag var den en tredje person som sa det till mig, och då sjönk det äntligen in.
Man kan tycka att jag borde fattat det tidigare; Jag har tex haft sömnproblem en del kvällar (och det händer ALDRIG annars) inför ett möte dagen efter där hen ska vara med, och där jag bävar för på vilket sätt hen ska sätta mig på hal is just den här gången. För i det här projektet finns det gott om hal is att vara ute på för mig, och hen är expert på det vi ska göra medan jag inte är det, fast det är jag som ska leda arbetet. Många härliga hål och fallgropar att peka menande på, med andra ord.
Enligt Wikipedia talar man om 5 härskartekniker:
Osynliggörande; Att tysta eller marginalisera oppositionella genom att ignorera dem.
Förlöjligande; Att genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Även att inför gruppen anmärka på någons yttre är ett sätt.
Undanhållande av information;Att utestänga någon eller marginalisera vederbörandes roll genom att undanhålla väsentlig information.
Dubbelbestraffning; Att ställa någon inför ett val, och utsätta vederbörande för nedvärdering och bestraffning, oavsett vilket val vederbörande gör.
Påförande av skuld och skam; Att få någon att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något som någon utsätts för är dennes eget fel.
Och jag har faktiskt lite svårt att klassificera vad det jag går igenom är av dessa fem. Strategin hos hen är mer att få mig ur balans i sammanhang där jag förväntas vara ledaren. Tex i ett Skype-möte med programledningen förra veckan när jag fick en fråga men tog en millisekund extra på mig att svara. Då kom hen och körde över mig med ett
-”Ja eftersom Pernilla inte svarar här går jag in och svarar istället, och ….” bla bla
Eller som idag, Skype-möte med ca 30 deltagare som jag leder, och hen ställer vad man med lite god vilja kan kalla ”kontrollfrågor” men som egentligen är väl valda och bara till för att visa andra att jag inte har koll.
Eller som då jag väljer leverantör och väljer firma X:
-”Amen herreguuuud dom kan du inte välja, det kommer ALDRIG att gå, varför har du valt dom, det kommer bli SÅÅÅ mycket merarbete för dig [himlar med ögonen]. Men jaja, kör på du bara, LYCKA till”
Svinjobbigt. Jag önskar att det fanns en sjätte punkt; Underminera auktoritet, för det är nog mer vad det handlar om. Det är mitt projekt, jag försöker styra det efter mitt gottfinnande och utifrån mina erfarenheter som projektledare, och alla vet det. Men det blir svajigt i leden när det kommer in såna där grejer hela tiden. Och jag mår inte bra av det.
Men nu har jag iallafall genomskådat det (sist på bollen som vanligt) och jag har bra stöd i ryggen som tror på det jag gör och sättet jag gör det på, så det ska nog gå bra det här också!
De flesta europeiska länder är representerade i projektet, men alla var inte där idag. Men ganska många.
Det finns en anledning till min visit i Hufvudstaden; en anledning som gjort att jag jobbat tolvtimmarsdagar nu den senaste tiden. (=Inte bra, för övrigt, tur att det händer så sällan).
Idag var första gången representanter från alla (okej inte alla, men de flesta) av de framtida medlemmarna i projektet In2Track3 samlades för att planera och förtydliga vår projektansökan.
Utan att ha några exakta siffror skulle jag gissa att ungefär hälften av de som var där idag har en PhD i något tekniskt ämne som rör järnväg, broar eller tunnlar på ett eller annat sätt. Förslitning av järnväg, oväsen från kontaktytan mellan hjul och räls, varmgång i hjul, olika typer av detektorer och sensorer och annat i den vägen.
Ja och så är det jag då, som är den som är tänkt för att leda hela rasket, och som bara är en helt vanlig low-life civilingenjör… Tur att dom behöver projektledare så jag får vara med på det här också!
Bara män överallt, i varierande åldrar, men fortfarande bara herrar. Den andra kvinnan gick vid lunch, hon är vår ekonomiperson i projektet och alltså ingen forskare tyvärr. Hade varit coolt om hon varit järnvägsprofessor eller nåt. Åsså är det jag.
Jag har jobbat som ett AS för den här dagen, för att få en bra genomgång på förmiddagen och för att få en bra speed-dating på eftermiddagen. För anledningen till att vi träffades idag var att dom som ska vara med i de olika delprojekten skulle få sitta ner med sina respektive delprojektledare och diskutera vad dom vill bidra med och hur mycket budget det bör vara värt. Ett rejält arbetsmöte, med andra ord.
Och det var en grymt bra dag. Så bra att det väger upp för det enorma onda ögat jag fick igår kväll av en av deltagarna för att jag fattat FEL beslut. Det får väl tiden utvisa om det var rätt eller fel, och om det var fel så är det jag som drabbas och ingen annan.
Efter dagen träffade mina kära gamla stockholmsvänner för en bit mat och ett glas vin på Centralen innan färden hemåt påbörjades.
Kommer hem sent ikväll, men då börjar julledigheten. Jag har tagit ledigt imorgon, halleluja.
Vi kom igår kväll, kryssade runt med diverse tåg för att komma rätt (dom har spårarbeten här också som gör genvägar till senvägar), gick en sväng från stationen i Delft och kom någorlunda helskinnade till hotellet efter att ha blivit vilt plingade på av alla cyklister som inte har väjningsfunktionen aktiverad på sina cyklar. Klarade dessutom av ett restaurangbesök utan att bli ihjälkörda, vilket får ses som en lyckad kväll överlag.
Och nu är vi på väg hem. En del folk med munskydd på flygplatsen, men inte särskilt många. Idiotiskt att åka iväg så här egentligen – visst, det är inte mycket Covid-19 i Nederländerna vad jag har förstått, men att vara på en flygplats som Schiphol i flera timmar kanske inte är så smart.
