Äntligen ute igen

Ja jag vet, klimatångest och sånt, och nu när vi hoppat över vintern i Göteborg i år helt och hållet dessutom. Men jag är ändå extremt glad över att vara i Delft, Nederländerna.

Vi kom igår kväll, kryssade runt med diverse tåg för att komma rätt (dom har spårarbeten här också som gör genvägar till senvägar), gick en sväng från stationen i Delft och kom någorlunda helskinnade till hotellet efter att ha blivit vilt plingade på av alla cyklister som inte har väjningsfunktionen aktiverad på sina cyklar. Klarade dessutom av ett restaurangbesök utan att bli ihjälkörda, vilket får ses som en lyckad kväll överlag.

Jag är här med en kollega från Trafikverket, som ska ha redovisningar med alla partners i hans delprojekt (eller Work Package, som det heter i de här sammanhangen), och anledningen till att jag är med är för att jag ska hjälpa honom med att ta anteckningar. Dom som är med i hans WP ska sen fortsätta med sina uppgifter fast ta det ett snäpp vidare i mitt projekt, så det är dessutom mycket bra för mig att vara här och träffa dom. Några av dom har jag träffat förut, andra är det första gången, men förhoppningsvis inte sista.

Redovisningarna görs hos en av partnerna, Delfts tekniska universitet, och det var inlagt ett studiebesök i ett av deras labb där dom gör järnvägsrelaterade experiment. Det ska tilläggas att de flesta som är med här är antingen tillverkare av järnvägsrelaterad utrustning, eller så är dom forskare, och oavsett vilket så finns det ett förhållandevis stort järnvägsintresse och -kunskap. Vilket väl är lämpligt, eftersom det är järnväg vi forskar inom.

Så istället för ”Vart är vi på väg?” säger jag ”Vad är det vi tittar på?” Det är en stor, roterande anordning som lägger på tryck som simulerar järnväg. Sen studerar de sprickor och andra skador som uppstår i materialet som rälen är gjord av.

Riktigt kraftiga saker, jag minns inte hur stor tyngd dom kunde lägga på, men rotationen motsvarar iallafall ett tåg som går med ca 20 km/timmen ungefär. Vilket inte är så mycket jämfört med höghastighetsjärnväg precis, men mätningarna är ändå viktiga i forskningen.

Anordningen består av 4 armar jämnt fördelade över en cirkel. Fjädrar orsakar en kraft från hjulet ner på den lilla, i mitt tycke rätt spinkiga rälen, men det kanske räcker för att se vad som händer och resultaten kanske är skalerbara upp till riktiga bredder och laster.

Eller, jag förutsätter att det är det, för om jag inte trodde det innebär det ju att jag tror dom gör fel i sin forskning, och det är kanske inte jag rätt person att bedöma… (japp, även jag har en viss grad av självinsikt).

Förutom studiebesöket i labbet bestod dagen enbart av avrapportering. En sorts löpande band där han som ledde min session ropade upp en person i taget och så fick dom redogöra hur långt dom kommit på sina respektive uppgifter (som i slutänden alla är delar i forskningen) och om dom tror att dom kommer att bli klara i tid, dvs i höst/vinter.

Mycket relevant för min del, eftersom det är deras uppskattade färdigresultat som jag bygger nästa projekt på….lurigt.

Och nu är vi på väg hem. En del folk med munskydd på flygplatsen, men inte särskilt många. Idiotiskt att åka iväg så här egentligen – visst, det är inte mycket Covid-19 i Nederländerna vad jag har förstått, men att vara på en flygplats som Schiphol i flera timmar kanske inte är så smart.

Fast man kan ju inte gå runt och vara rädd hela tiden heller.

Härskartekniker på bästa arbetstid

Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en grupp eller en person förstärker sin position i en hierarki genom att på olika sätt underminera andra grupper eller enskilda individer.

Wikipedia

Det har tagit ett tag att förstå vad det är jag blir utsatt för av en kollega i ett av mina projekt, men visst är det ren och skär härskarteknik. Maken har sagt det, kära A har sagt det, och idag var den en tredje person som sa det till mig, och då sjönk det äntligen in.

Man kan tycka att jag borde fattat det tidigare; Jag har tex haft sömnproblem en del kvällar (och det händer ALDRIG annars) inför ett möte dagen efter där hen ska vara med, och där jag bävar för på vilket sätt hen ska sätta mig på hal is just den här gången. För i det här projektet finns det gott om hal is att vara ute på för mig, och hen är expert på det vi ska göra medan jag inte är det, fast det är jag som ska leda arbetet. Många härliga hål och fallgropar att peka menande på, med andra ord.

Enligt Wikipedia talar man om 5 härskartekniker:

  • Osynliggörande; Att tysta eller marginalisera oppositionella genom att ignorera dem.
  • FörlöjligandeAtt genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Även att inför gruppen anmärka på någons yttre är ett sätt.
  • Undanhållande av information; Att utestänga någon eller marginalisera vederbörandes roll genom att undanhålla väsentlig information.
  • Dubbelbestraffning; Att ställa någon inför ett val, och utsätta vederbörande för nedvärdering och bestraffning, oavsett vilket val vederbörande gör.
  • Påförande av skuld och skamAtt få någon att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något som någon utsätts för är dennes eget fel.

Och jag har faktiskt lite svårt att klassificera vad det jag går igenom är av dessa fem. Strategin hos hen är mer att få mig ur balans i sammanhang där jag förväntas vara ledaren. Tex i ett Skype-möte med programledningen förra veckan när jag fick en fråga men tog en millisekund extra på mig att svara. Då kom hen och körde över mig med ett

-”Ja eftersom Pernilla inte svarar här går jag in och svarar istället, och ….” bla bla

Eller som idag, Skype-möte med ca 30 deltagare som jag leder, och hen ställer vad man med lite god vilja kan kalla ”kontrollfrågor” men som egentligen är väl valda och bara till för att visa andra att jag inte har koll.

Eller som då jag väljer leverantör och väljer firma X:

-”Amen herreguuuud dom kan du inte välja, det kommer ALDRIG att gå, varför har du valt dom, det kommer bli SÅÅÅ mycket merarbete för dig [himlar med ögonen]. Men jaja, kör på du bara, LYCKA till”

Svinjobbigt. Jag önskar att det fanns en sjätte punkt; Underminera auktoritet, för det är nog mer vad det handlar om. Det är mitt projekt, jag försöker styra det efter mitt gottfinnande och utifrån mina erfarenheter som projektledare, och alla vet det. Men det blir svajigt i leden när det kommer in såna där grejer hela tiden. Och jag mår inte bra av det.

Men nu har jag iallafall genomskådat det (sist på bollen som vanligt) och jag har bra stöd i ryggen som tror på det jag gör och sättet jag gör det på, så det ska nog gå bra det här också!

Samling från Europas alla hörn

De flesta europeiska länder är representerade i projektet, men alla var inte där idag. Men ganska många.

Det finns en anledning till min visit i Hufvudstaden; en anledning som gjort att jag jobbat tolvtimmarsdagar nu den senaste tiden. (=Inte bra, för övrigt, tur att det händer så sällan).

Idag var första gången representanter från alla (okej inte alla, men de flesta) av de framtida medlemmarna i projektet In2Track3 samlades för att planera och förtydliga vår projektansökan.

Utan att ha några exakta siffror skulle jag gissa att ungefär hälften av de som var där idag har en PhD i något tekniskt ämne som rör järnväg, broar eller tunnlar på ett eller annat sätt. Förslitning av järnväg, oväsen från kontaktytan mellan hjul och räls, varmgång i hjul, olika typer av detektorer och sensorer och annat i den vägen.

Ja och så är det jag då, som är den som är tänkt för att leda hela rasket, och som bara är en helt vanlig low-life civilingenjör… Tur att dom behöver projektledare så jag får vara med på det här också!

Bara män överallt, i varierande åldrar, men fortfarande bara herrar. Den andra kvinnan gick vid lunch, hon är vår ekonomiperson i projektet och alltså ingen forskare tyvärr. Hade varit coolt om hon varit järnvägsprofessor eller nåt. Åsså är det jag.

Jag har jobbat som ett AS för den här dagen, för att få en bra genomgång på förmiddagen och för att få en bra speed-dating på eftermiddagen.  För anledningen till att vi träffades idag var att dom som ska vara med i de olika delprojekten skulle få sitta ner med sina respektive delprojektledare och diskutera vad dom vill bidra med och hur mycket budget det bör vara värt. Ett rejält arbetsmöte, med andra ord.

Och det var en grymt bra dag. Så bra att det väger upp för det enorma onda ögat jag fick igår kväll av en av deltagarna för att jag fattat FEL beslut. Det får väl tiden utvisa om det var rätt eller fel, och om det var fel så är det jag som drabbas och ingen annan.

Efter dagen träffade mina kära gamla stockholmsvänner för en bit mat och ett glas vin på Centralen innan färden hemåt påbörjades.

Kommer hem sent ikväll, men då börjar julledigheten. Jag har tagit ledigt imorgon, halleluja.

 

Vad har jag gett mig in på?

Heldag i London med mina kära kollegor i forskningsprojektet In2Track3. Det är ganska jobbigt att leda ett möte med högt kvalificerade och erfarna personer som har gjort det här i flera år, när jag själv precis har börjat, inte har någon vidare koll på vad det egentligen är dom och deras partners forskar på, och de facto inte har en aning om vad vi pratar om.

Men jag vet att vi har en process för att komma i mål med vår ansökan i slutet av mars, jag vet att vi alla måste skriva våra delar i ansökan, jag vet att jag definitivt inte vill hålla på med ekonomihanteringen i projektet då det är extremt krånglig EU-ekonomiredovisning som jag inte har behov av att förstå och att jag därmed måste hitta någon som gör det (finns firmor som gör det här heltid), och jag vet att det finns ett behov för att hålla ihop det här.

Jag får helt enkelt bara bita ihop och försöka lära mig så mycket som möjligt så fort som möjligt och be om hjälp när jag behöver. Tricket är bara att veta när jag behöver hjälp, vilket inte är så lätt som det kan verka. Det är inte alltid man förstår förrän i efterhand att man hade ett problem som man borde bett om hjälp med…

Som tur är har jag hjälpsamma kollegor som bidrar bra när vi jobbar, en bra början…

På plats idag var Yusuf och Melanie från England, José från Österrike, jag, Anders och Matthias från Sverige.

Imorgon drar jag vidare för att sitta med på teknisk genomgång i Graz i Österrike med delvis andra människor. Jag hade bokat en bekväm flight 8:40, byte i Amsterdam, framme i Graz tidig eftermiddag, helt perfekt.

Ända tills KLM hörde av sig och sa att min flight var inställd och att dom bokat in mig på en annan flight 06:30. Dvs flyget går HALV SJU imorgon bitti, vilket betyder att jag måste gå upp klockan FYRA. Inte så glamoröst direkt.

Så för att kompensera lite har jag strövat runt i London (älskar’t!) och spanat in lite av juldekorationerna. Nej det behövs inte snö för att det ska vara julstämning, det går alldeles utmärkt med massor av julpynt och +6 grader och vacker solnedgång.

Jag är inte kräsen.

 

 

 

London

Då är jag i London. Igen. Var ju bara några helger sedan, men ändå. Lite andra former den här gången; ingen shopping, inget Afternoon Tea i timmar, utan istället tuff genomgång av starten på forskningsprojektet In2Track3.

Jag är koordinator för projektet, dvs projektledare, och planen är att jag ska försöka koordinera våra 5 WP-ledare (typ delprojektledare) med lagom fast hand, så dom skriver en ansökan värd att dö för – eller åtminstone värd för EU att ge oss pengar för så vi kan genomföra det.

Lätt som en plätt? Nä, inte nödvändigtvis.

Dom andra har jobbat med det här i åratal (två projekt har varit föregångare och vi är nr 3 i raden, därav In2Track3) och vet precis vad vi gör och vilka utmaningar vi har – jag har inte en aning.

Dom vet också vilka partners som är dugliga och vilka som inte är det, vad som är realistiskt som målnivå på forskningen utifrån de förväntade resultaten i föregående projekt (som inte avslutas förrän om ett år men vars slutresultat vi ska gissa på nu), och dom vet vad saker kostar.

Som koordinator är det väl jag som ska peka med hela handen och visa vägen, men just nu känner jag mig inte särskilt bestämd mtp något över huvud taget och undrar lite grann hur tusan jag hamnade i det här.

Men…som vanligt är jag ute på djupt vatten, och jag vet att jag paddlar på och så småningom får jag någon sorts flytkraft tillräcklig för att häva mig upp. Jag är bara inte där än, varför jag sitter i hotellbaren klockan nio på kvällen och knåpar budget in i det sista…

Imorgon kväll är jag ledig – yayy!

Närmare slutet på väg 160

Det går med stormsteg mot slutet på vägbygget i projekt Väg 160 Säckebäck-Varekil. Tyvärr. Att jobba med det vägbygget är det mest givande jag har gjort på länge i yrkesväg. Alla kompetenta projektmedlemmar som gett sin bästa sida in i projektet och bidragit till att det blivit ritat, grävt, sprängt och byggt på ett fantastiskt sätt. Vi har gjort en väg som är långt bättre än vad som var tänkt från början, vi har förbättrat infarter och andra vägar och vi har gjort det på mycket kortare tid än vad som var planerat.

Jag kommer bevara i mitt minne bilden av den mörka asfalten, det soliga vädret och känslan av att gå där helt utan bilar i sommarvärmen.

Men idag var det slutbesiktning av vår bro, och det var fem grader varmt, regnade småspik och gav en lite annan bild av vägbyggesromantiken.

Vår utmärkte besiktningsman Axel från ÅF gick tålmodigt igenom hela bron. klättrade över och under, granskade varenda hålrum, skruv och matta. Helt perfekt var det inte, vi har några restpunkter att åtgärda innan vi är färdiga men det har vi god tid på oss att göra.

Snart är det slut.

Arkad

Så var det dags att representera Trafikverket på mässa igen, och det är så himla kul och givande. Att i två dagar få stå och prata om varför man tycker ens arbetsgivare är bra, berätta vad man gör på jobbet, svara på frågor som -”Jag har läst molekylärbiologi, vad kan jag göra hos er?” (eller ja, just den frågan hade ingen av oss något svar på) är väldigt roligt.

Trafikverkets monter på Arkad i Lund

Många studenter är väldigt pålästa om vad vi gör, särskilt dom som läser Väg och Vatten (numera Samhällsbyggnad, även om dom själva kallar det för Väg och Vatten fortfarande…), och många av dom vill komma till just Trafikverket och undrar vad det finns för möjligheter (oändliga), jobb (hur många som helst) och vad dom kan bidra med (massor).

Det är också minst lika nyttigt och intressant att prata med kollegor man aldrig har träffat förut och höra om vad dom arbetar med. Vi har ju närmare 200 olika yrkesroller i Trafikverket, så det finns en del att lära sig….

Petter bullar upp med väldigt god mat på buffén

På kvällen visade det sig att middagen ingick på hotellet. Najs! Men jag kan förstå att dom tjänar en del på det, för hotellet låg lite avigt till och det fanns inte många restauranger i närheten, så om dom kan få gästerna att vara kvar i lokalerna med hjälp av gratis mat som dom garanterat köper lite vin till så blir det dels ett mer levande hotell, dels får gästerna mat, och så tjänar Petter lite pengar också.

Win-win-win liksom.

Och det var god mat! Pizzan hade en deg som var så där P E R F E K T seg i kanterna, och rotsakerna och grytan var mycket god. Men det var inte veganskt, så jag var en dålig vegan. Igen.

Men det är fan så svårt att be om specialmat hela tiden. Jag lider med alla allergiker som inte har något val än att be om mat fri från det ena eller det andra. Jag har ju iallafall lyxen att välja.

Så det blev pizza med mozzarella och tomat, fläskfilégrytans sås med rotsakerna osv. Alltid något.

OCH, hotellet hade en skön matsal/restaurang/lounge-area, så där blev jag sittande ett bra tag och njöt av att vara ensam. Jag tycker verkligen att det är helt underbart att vara ute och resa själv.

Restaurangen på Planetstaden

Ny stad och gamla bekanta

Jag är i Lund, i Skåne. Skrämmande nära Malmö, som är en plats som man just nu inte är helt bekväm med att vara i, men man kan ju inte vara rädd för att åka någonstans heller, så…

Senast jag var i Lund var 1996 eller 1997 eller kanske 1998, och det starkaste minnet är att jag gick från vårt hotell (vars namn jag inte minns, jag tror det var Hotell Lundia), ganska dragen, till festen efter spexföreställningen som var någon annanstans. Och jag gick genom en park, det var väldigt blåsigt, det var typ bara jag ute och grenar föll omkring mig i parken hela tiden. Glad i hågen och lite uppiggad av det härliga vädret kom jag fram till festlokalen och sen är allt svart. Ungefär.

Lund är alltid bra spexturnéer, så det här är ett positivt minne det vill jag bara vara tydlig med, men just att jag så naivt gick genom den där parken när grenarna föll ner, stormen ven och polisen faktiskt rekommenderat folk att hålla sig inne (vilket förklarade varför det var så lite folk ute men inte hade nått oss festprissar på besök…) är det bestående minnet av den Lundturnén.

Men det var då runt 20+ år sedan, och nu är jag här igen. I arbete, inte fest och föreställning, utan för att representera Trafikverket på arbetsmarknadsmässa på Lunds Tekniska Högskola. Kavajen på mao.

Minnena från dom där spexåren är dock färska i minnet, och när jag nu har en gammal vän från spexet som numera bor i Lund har jag passat på och hälsa på.

I Hjärup, närmare bestämt, 3 minuter med tåg söder om Lund. Och om inte det var en Skåneidyll så vet inte jag.

Som en perfekt bild av hur Skånelängor i flera våningar sett ut i alla tider (??), otroligt vackert och passande att gå igenom från Hjärup station till deras hus. Fast idyllen spräcktes något när jag fick förklarat för mig att husen är producerade i mitten av 1990-talet fast i gammal stil för att det var några bröder som ville göra det på det viset. Dvs de har tunna väggar och alla andra nackdelar med modern standard, men är urmysigt och ser otroligt fint ut.

Där skulle jag trivas om jag skulle bo i Skåne! Förutom det där med att pendla hela tiden och köra bil vart man än ska, men jajaja. Jag kommer aldrig bo i Skåne ändå (berömda sista ord…).

God mat, trevligt sällskap, gott vin…

Efter några timmar hos Andreas och Mia och deras två söner var det dags att ta Pågatåget norrut.

Vann ett Pokemon Go-gym medan jag väntade på tåget, bra att ha något att göra, och så hemma på hotellet en halvtimme senare.

Från förorten in till city och sen ut till andra sidan av stan på 30 minuter. Lund är tydligen inte större än så.

Imorgon: Studenter – YAY!!!

Start på forskningsprojekt

Ida som jobbar i Borlänge pratar med vad som kanske är potentiella kollegor?!

Alla ställen man åker till i jobbet är inte lika exotiska, men faktum är att jag aldrig tidigare varit i Malmö, så nu var det äntligen dags!

Jag åkte ner av två skäl; det ena var en jobbmässa där Trafikverket hade ett bås, och det andra var uppstarten med några av våra brittiska huvudpartners från Network Rail i forskningsprojektet In2Track3.

Den stora utmaningen med dagsmötet med Network Rail var att alla de andra fem som träffades känner varandra väl och har jobbat ihop i flera år i föregående projekt, medan jag är helt ny in. Vårt projekt bygger vidare på det dom jobbat med innan, så dom är väl insatta i vad som ska göras, status och utmaningar i redan pågående projekt och jag har knappt en susning om något.

Det hade kanske inte känts så utmanande om det inte var så att det är jag som ska leda det hela… Jag är projektledare för In2Track3, som är ett internationellt forskningsprojekt på knappt €30 miljoner inom järnväg, och de andra jag träffade i Malmö är ungefär som delprojektledare med var sitt ansvarsområde inom forskningen.

In2Track och In2Track2 är föregångarna till vårt projekt, och de har forskat en massa i sina projekt, och vi ska bygga vidare och testa teorierna i fält. Det kommer bli jättekul, men just nu är det lite sank mark under fötterna och inte helt glasklart precis vad jag ska göra. Men det ger sig.

Jag smygjobbar lite

Visst, jag är sjukskriven, men jag mår bra egentligen och har bara lite ont och det kommer jag nog att ha ett tag. Och jag hade lovat för länge sen att jag skulle stå i monter på en Ingenjörsmässa i Göteborg några timmar, så det tänkte jag hålla.

Det visade sig att själva mässan var 800 m hemifrån, så då kan man väl stå ut med att pallra sig ner (nerförsbacke dessutom, värre att komma hem…) och göra det man lovat.

Men jag vet inte om det riktigt var värt besväret. Det var en väldigt liten lokal, vi var fem utställare (vi, TFIP, nåt oljebolag, Infotiv och ett företag till) och även om det var en del folk var det nästan ingen i vår bransch. Och det kunde man se på håll, för dom hade nyckelband om halsen i en viss färg beroende på om dom var studenter i biologi/kemi/miljö (grönt), IT (blått), samhällsbyggnad (orange) och några andra färger.

Grönt var helt klart i majoritet, och för oss som spanade på blått och orange var det inte lika mycket att intressera sig för tyvärr. Det mest spännande var att en kvinna från Göteborgs Stad Trafikkontoret försökte ragga mig över till dom istället för Trafikverket (jag är inte intresserad), men i övrigt var det rätt avmätt stämning – trots att det bjöds på både mat, öl och vin i de mängder man önskade.

Men alltid kul att representera Trafikverket och berätta vad vi håller på med!