Sanddyner

Det här är väl första gången jag åker på en semester utan att över huvud taget kolla upp någonting whatsoever om stället ifråga innan avfärd. Det var bara en slump att jag läste på informationen från TUI innan jag gjorde sista dagen på jobbet, och såg att det var ett papper man skulle ha utskrivet och fick gjort det. Att pappret fortfarande inte har behövts är en annan femma; det kanske kommer när vi ska hem, vem vet.

Men, folk har visst varit på Gran Canaria före mig och inte kunnat låta bli att ge några tips iallafall. ”Miniöknen i Maspalomas” var ett av dom. Eller…ja, det var det enda tipset faktiskt. Verkar inte som att folk är så vetgiriga när dom är här. Anyway, miniöken it was, eller som det heter; Maspalomas Sand Dunes.

Och det är rätt coolt – i allra sydligaste spetsen av ön, sydost för att vara noga, ser man ett ljusare område på kartan. Det är Maspalomas Sand Dunes; sand som enligt legenden (och kanske sanningen, vad vet jag) flugit hit från Sahara och bildat sanddyner. Och med tanke på att jag vet hur långt den där Saharasanden kan flyga så ser jag ingen anledning att betvivla den teorin när vi praktiskt taget är granne med Sahara.

Det är alltså en liten miniöken.

Rätt stor för att vara mini men ändå överblickbar så man slipper känna paniken över att man är fast mitt ute i öknen. Och med havet i betryggande närhet.

Vägen dit går över en oerhört bekväm strandpromenad. Och ja, det finns en massa cacher längs den, vilket helt plötsligt ökar chanserna att jag intresserar mig för sanddynerna med x% (fyll i valfritt belopp) 🙂

Fem stycken för att vara exakt.

Ja jag vet, collaget visar bara fyra och jag vet inte riktigt varför; har väl blivit slarvig med min dokumentation. Eller det har jag varit länge förresten, det var länge sen jag fotade varenda en.

Iallafall så gick vi längs strandpromenaden med barnen avstickandes i diverse buskage efter vägen på given signal av typen ”Här kan väl ni gå och rota lite i buskarna, det kan inte vi vuxna göra för det skulle se konstigt ut, men om ni barn gör det är det helt okej” och så rotar dom, letar och finner.

Och alla är lyckliga.

I övrigt kan jag instämma med de som rekommenderade miniöknen; det är ett otroligt coolt och rätt annorlunda ställe. Och eftersom vi är mitt i ett turistghetto är det bitvis nära till glass och förfriskningar som får livet att kännas allmänt toppen.

Barn med glass och spring i benen är glada barn

 

Vårkänslorna börjar komma

Man vet att det är vår på gång (nåja) när man har beställt resa till Cypern och när man börjar planera vilka GC-multis man ska försöka sig på under året här i Oslo, Göteborg och förstås på Cypern.

Fantastiskt att en sån sak som att browsa på det en stund kan få en att tänka på att gå ut i skog och mark, lukten av fuktiga träd, jord…och känna att snart – snaaaaart är det äntligen dags.

Jag ser på statistiken att jag är ute och cachar mest i mars-maj och tacka tutingen för det – man är så himla glad över att få komma ut utan att halka så man bara SKUTTAR ut varje helg. Ungefär. Plus att min årliga Cypernresa brukar generera ett gott tillskott också 🙂

 

Kort sagt – snart är det vår!

På tur i Østmarka

2016-02-28 Tur i ØstmarkaPå lördagen gick jag och killarna en tur i Østmarka i det vackra vädret. O var på väg från Oslo till Sälen och körde förbi och släppte av oss på Hauketo tågstation där vandringen skulle börja. Klädda i bra kläder och laddade med mackor och blåbärssoppa gav vi oss ut på en liten vandring ner mot Kolbotn station via skogen. Gott om belöningar längs vägen för stora och små, tufft att vara lillebror när storebror börjar bli en bra finnare och rusar i förväg, så ibland fick vi fuska lite så alla fick vara först fram.

Generellt kan man säga att vår dag gick i GRANENs tecken. Stora granar, små granar, granar vid björkar, tufsiga granar…och så militärmatlådor och små PET-rör.

 

Inte så många bytteting tyvärr och jag hade glömt ta med och fylla på till kommande småbarn så det var lite synd och lite klantigt av mig.

image
7,5 km

Sju och en halv kilometer senare och lite möra i benen kom vi till Kolbotn. Alla glada och nöjda efter en fin dag i skogen!

 

Paus vid skjutbanan för lite lek i gräset
Paus vid skjutbanan för lite lek i gräset
Ut på tur, aldrig sur!
Ut på tur, aldrig sur!
Lunch i solskenet
Lunch i solskenet

Cyprus here I come!!!

Ja nu är snart längtan och väntan över, flyget går imorgon ner till solen, värmen, livet på stranden med en svalkande drink i handen….

 

 

…eller ja, om jag ville ha det kanske jag inte skulle åka till Cypern i februari. Så det får bli annat istället – ut och fara kors och tvärs över ön med CaddyMum (jag peka – hon köra!) och förmodligen CaddyTotis också som inte vågar låta oss åka ensamma längre efter en del eskapader. Alla med lyckligt slut vill jag gärna framhålla.

CypernOm någon undar var jag är, så hittar man mig till och från på Caddy-basen utanför Paralimni. Därifrån blir det målriktade turer hitan och ditan i mer eller mindre känd terräng.

Mindre än 24 timmar till take-off!

Mer i Champagne än bara bubblor

Dagen efter dagen då vi provade alla torra bubblor var det gemensamt besök i ännu ett champagneri. Häftig tur i deras gångar under jorden och proffsigt guidande och arrangemang, gillas verkligen. Men bubblorna var inte för mig, det var helt klart.

Nåväl, efter det obligatoriska gjorde vi en runda på den lokala marknaden för inköp av picknickmat inför eftermiddagens planerade cykeltur; ankbröst i smördeg, grillad hel kyckling, en krämig typ av chévre och bröd till den, jordgubbar, färska fikon och en flaska champagne. Nä ba skoja, ingen champagne…

Hur det nu var så fick vi inga cyklar, och vi hade ingen lust att vänta tre timmar på att få det, så vi gick istället. Planen var en ö som låg mitt inne i Marne någon kilometer från hotellet, där det skulle finnas en fin cachingrunda. Och vilken superfin runda det blev! Själva promenaden var okej, inget speciellt egentligen, men cacharna var superfina. De flesta var gjorda av en och samma person, och de var snillrika konstruktioner med en hel del arbete nerlagt. Kolla här:

image
Snyggt gjort med tryckknappar in i barken på trädet. En barkbit utanpå som man inte lägger nåt särskilt märke till - inte ens när man letar efter något. Och välgjort inuti med ett litet fack för behållaren och säkerhetsanordningar så den inte faller ut. En favorit.
image
Snyggt med en gren som ser ut som den ska sitta där men egentligen är fastsatt på en metallpinne. Metallpinnen sitter i barken och skadar inte trädet, ifall nån undrade.
image
Snyggt med ett vanligt avkapat grovt sly - som man inte tittar två gånger på ens när man letar. Tog en stund att få fatt på den här men det var det värt när vi väl fann den. Cred!

Det var flera andra också som var nästan lika fint gjorda, men det här var ett axplock av de finaste. Hela turen blev på ca 8 km och tog en bra stund – inklusive en timmes tupplur på en gräsplätt i solen medan floden gled förbi nedanför oss.

Och maten vi åt var den bästa på hela resan, men det kanske hade med helhetsupplevelsen att göra!

Ring ut det gamla och ring in det nya

Klingeling och poff poff så var det ett nytt år. Inga nyårslöften i år heller, det brukar vara bäst så.

I sex plusgrader och ganska ordentlig vind (den heter Stormen Svea vet vi idag, men det visste vi inte då) gick jag och killarna ut på en liten skogstur för att leta efter lite skojiga saker bland buskar och stenar. Det brukar pigga upp oberoende av väder. Lite hipp som happ körde vi iväg mot målet i de östra delarna av Kungsbacka-området. Bara åkrar och skog överallt.

Och ett slott!!! Helt oväntat stod det där, fantastiskt fint och idyllisk

image

Det heter Gåsevadsholms Slott och har tydligen legat där sedan 1700-talet (Niclas Sahlgren var visst i farten här borta också). Urgården Gåsevadsholm har funnits sedan 1300-talet, fantastiskt! Idylliskt beläget längs Rolfsån och med massa åkermark och skog runtomkring måste det här vara ett underbart vackert ställe på våren, sommaren, hösten…ja typ alla årstider utom regntung vinter. Fast det var fint nu också.

Men vi skulle längre in längs en väg. Vägar är tråkigt att gå på, mycket roligare att klättra upp på ett berg och gå i den mossiga skogen bakom. Så det gjorde vi. Lummig, härlig trollskog, tyst, knallgrön mossa överallt, höga träd…

image

Hannes kom med ett citatvärdigt uttalande:

Naturen asså, den är ba’ sååååå bra!!!

Och det är den ju.
Längre in hittade vi en stubbe från ett träd som blivit nedsågat för inte så länge sedan. Det var visst Moder Naturs stol, enligt killarna.

Så efter en lång lång stund (ofattbart hur lång tid det kan ta att gå 700 meter när man upptäcker så mycket runtomkring hela tiden) hittade vi det som varit målet med gåturen och glädjen var inte att ta miste på

image

Och så en 7-minuterspromenad tillbaka till bilen längs vägen. Blåsigt som tok, men alla var glada ändå.
En bra start på det nya året!

En bra dag kan betyda att man går på tur!

Och det gjorde jag igår. Gick på tur alltså, eftersom det var en bra dag. (Dagen innan var en dålig dag med huvudvärk och tung i kroppen hela dan + sov en timme runt lunch, dvs inte så bra, så vi gillar bra dagar)

Jag körde ut till Kolsås efter lämning i barnehagen och kom väl ut vid tiotiden med målet att gå upp Kolsåstoppen. Fem timmar senare kom jag ner igen efter att ha gått upp Lilla Kolsåstoppen och Södra Kolsåstoppen. Då visste jag inte att det fanns en norra också, men det hade inte spelat någon roll för jag var alldeles nöjd som det var.

Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig; många kända motorvägsturer i Marka går på rätt breda stigar där det är lätt att tex ha med barnvagn, och att gå upp Kolsåstoppen är en sån motorvägstur. Alla går den och det är nog rätt mycket folk i helgerna. Men det var inga breda stigar inte, iallafall inte den turen jag tog. Smala, ibland osynliga stigar längs bitvis ganska oländig terräng. Urskog alltså. Dvs skogen på riktigt. Ganska härligt att dom låter det vara så orört ändå.

Uppe på topparna var det väl lite av ett antiklimax får man väl säga. När man kämpat sig upp – ja jag säger Kämpa, trots att jag vet att de flesta skuttar upp lätt på en kort stund. Jag är inte De Flesta, jag är i ytterligt dåligt skick och kondition och tar god tid på mig. Har försökt mig på tuffare turer och tagit mig seriöst med vatten över huvudet (Skåla opp för två år sen) och så känt på vad som är max vad jag klarar av (Galdhøpiggen) och det dröjer innan jag gör något sådant igen. Toppturer är helt enkelt inte min grej än så länge.

Men iallafall, väl där uppe vill man ju bli belönad för att man gjort nåt bra, eller hur? Lite utsikt, till exempel? Jag har ju sett de vackra bilderna från toppen och visste lite vad jag skulle få se där uppifrån. Och det var kanske tur det, för när jag kom upp var det mest moln över hela. Tillräckligt glest ibland så man såg att man var högt upp, men inte läge för oooohhs and aaaahs. Tyvärr. Halt var det också eftersom det var rätt regningt, och hur bra Meindle än är så är dom rätt hårda och man halkar gärna med dom när det är blött, så det var inte läge att hänga sig utför några klippor. Även om det inte är något jag bangar i vanliga fall när det är torrt och man har mjuka skor.

image

Rätt mycket träd ivägen också (bilden är från Lilla Kolsåstoppen, det var molnigare på Södra), så inte så mycket panorama som jag fått intryck av.
Men man kan som bekant inte få allt; jag fick en skön tur, träningsvärk i låren idag (dvs kvitto på att jag gjort något), fem timmars stillhet i skogen utan att möta en enda människa och en massa frisk luft. Bara en kvarts biltur hemifrån.

image

image

Dessutom fick jag återigen testat Locus Maps och se vad deras kartor och offline-hjälp egentligen går för – och tack och pris för det, för utan det hade jag gått runt där fortfarande och försökt hitta vägen ner. Otroligt vilken detaljrikedom de har.

En mycket bra dag, med andra ord.