Jag och Petter räddar världen

Det en behöver när en ska bo på hotell är inte mycket; ett eget rum med en skön säng, badrum och gärna elkontakter placerade på smarta ställen så det är lätt att ladda mobilen och datorn. Om hotellet i fråga ligger bra till för det man ska göra på resan är det ett plus i kanten. Eller, förresten, det är ett helt fundamentalt kriterium på om ett hotell är bra eller inte.

Men sen då? Vad är det som gör att man väljer ett hotell framför ett annat? Well, här tror jag att jag och Petter Stordalen har ett litet samförstånd, för han gör precis det som gör att jag väljer hans hotell framför andra. Det finns många hotell med bra läge i Stockholm om man ska på kurs i Solna (hotellet som kursen ges på till exempel…), men Petter gör det lilla extra; små roliga kommentarer överallt.

Som när man tar trapporna upp till rummet tex (ja så fick jag sagt att jag tog trapporna och inte åkte hiss också, lite cred please? behöver inte nämna att jag bara bodde på andra våningen däremot)

Små roliga kommentarer när man segar sig uppåt ett steg i taget. Jag gick faktiskt hela vägen upp en dag för att kolla om det fanns något extra skojigt på sista trappen som tex ”Woaa! You made it all the way, good job!!” eller något annat kul, men SÅ roligt var det inte.

På frukostbuffén står små informativa skyltar som förklarar varför tallrikarna är så små (dom har reducerat matsvinnet med 20% sedan dom började med mindre tallrikar) och andra små peppande kommentarer relaterat till att vi gemensamt försöker göra miljön här i världen lite bättre hela tiden.

Det funkar hur bra som helst på mig.

Jag känner det som att jag och Petter hjälps åt för att rädda världen (även om han nog mest försöker rädda sin stackars fru för tillfället), det liksom växer ut en liten superhjältekappa på ryggen på mig.

Kommentarerna inne i rummet är också guld för en sån som jag. ”Wine Not?”….jag dööööör….

 

Du har väl förresten inte missat det där missförståndet om symbolen på damtoaletterna?

Men nu är mitt samarbete med Petter slut för den här gången. Dvs jag har slutat betala mina pengar till hans hotell, vilket ju är vår primära kontaktyta. Lite distanserat kan jag tycka, men man tar vad man får. Och om det är vitsiga kommentarer för en bättre värld i kombination med ett hotell med stans BÄSTA läge precis vid Rådhusets T-banestation OCH mitt i Jocke-land….ja då tar jag det gärna.

Nästa gång vi jobbar ihop blir i november. Glädjer mig redan.

Ensamvargen i mig

Så satt jag där igen. På en restaurang, med ett glas vin, väntandes på mat som är lite dyrare än vad jag tänkt, och fast jag egentligen hade planerat att jag skulle göra det enkelt och bara köpa något på Coop tvärs över gatan.

Ensam, har ingen att prata med, ingen som föreslår vad vi ska hitta på sen (det finns inget sen, bara gå och lägga sig), jättesynd om mig utan sällskap i en stad där jag inte bor. (Och sannolikt aldrig mer kommer att bo i heller.)

Och jag är SÅ nöjd.

Ingen som tvingar mig att dela min uppmärksamhet, jag kan göra VAD jag vill – dvs sitta och skriva i timtal utan att någon kommenterar att jag sitter mycket vid datorn, jag slipper laga mat, jag får gott vin i en grymt skön och avslappnande miljö där det är sus och brus runt omkring mig men bara inte just hos mig. Folk som pratar om allt möjligt runtomkring (några från den producerande sidan av filmbranschen sitter bakom, ett tjejgäng diskuterar den senaste utvecklingen i deras parrelationer, grannarna bredvid ser fotbollsklipp och dricker rosévin med is i), jag kan tjuvlyssna om jag vill, jag kan strunta i det om jag vill.

Jag mår så fruktansvärt bra av dom här avbrotten, dvs kurserna, där jag dels får träffa kolleger från hela landet och alla verksamhetsområden och inte bara folk som är lika mig, dels lär mig något nytt. Och där jag får en känsla av att jag är del av något större än bara mitt lilla viltstängsel där vi just fått upp berg i dagen när vi bara skulle gräva en grop (=inte bra), busshållplatserna där fastprisupphandlingen precis är slut och blir lite för spännande och utplaceringen av våra nyanlända som jag jobbar massor med men egentligen inte har något ansvar för.

Bort med alla dom tankarna, det här är personalvård när den är som bäst.

Kursjunkie

Jag älskar att gå på kurs. I Stockholm, Örebro, Ängelholm eller var det nu kan vara som är aktuellt för tillfället. Helst inte på hemmaplan, dvs i Göteborg.

Just den här gången är det Arbete på väg Nivå 3A, märk väl. Det betyder att Nivå 1 är genomförd (webkurs) och Nivå 2 med – det var då jag träffade vårt gäng med nyanlända. Och eftersom jag klarat Nivå 2 får jag…ja det är jag inte helt säker på. Nivå 1 är typ vett och etikett och grundläggande regler för att vistas ute på vägen. Nivå 2 är ett steg vidare; man får inte sätta ut skyltar men man får framföra fordon för arbete på väg och se till att de har rätt skyltning.

Nu med Nivå 3A tror jag att jag blir godkänd för att gå ut och sätta ut skyltar längs vägen (efter en plan som någon annan med Nivå 4 bestämt hur den ska se ut, sk TA-plan).

Kursledaren är soft. Vi undrade om morgondagens tider:

-”När börjar vi imorgon?”

-”Tja jag är här från strax före 8 så då kan ni ju komma så småningom och så börjar vi när alla är här. Vi hinner igenom programmet ändå”

Det är bra att träffa folk från här och där; bland annat är en av kursdeltagarna en person som jag mailat en massa fram och tillbaka med i upphandlingen av våra busshållplatser, och helt plötsligt har han ett ansikte också!

Mitt i alltihop ringer min entreprenör i ett av projekten och meddelar att dom stött på berg när dom grävde på ett ställe där vi måste gräva och absolut inte vill stöta på berg. Vi har över huvud taget inte räknat med att det ska vara något berg där, och har det varken i tidplanen eller budgeten att vi ska spränga – för att inte tala om att vi inte har gjort några vibrationsutredningar för att se hur de näraliggande fastigheterna påverkas…Verkligheten pockar på, men jag är en god projektledare som delegerar ut uppgifter och sen går in på min kurs.

Delegera är grymt; man får folk som jobbar med en att göra arbetsuppgifter som man själv inte vill/kan/hinner – och dom tar tag i uppgifterna och får dom gjorda fortare och förmodligen bättre än vad man själv hade gjort det. Varför har jag inte kommit på det förut? Nä just det, jag har ju inte haft någon projektorganisation runt mig förut nä.

Heja Trafikverket!

 

Det är KUL att skriva!

Det är två saker jag tycker väldigt mycket om att göra; att resa och bo på hotell, och att skriva. Jag önskar att jag hade mer tid i mitt liv till att skriva och även mer tid att samla intryck och inspiration till det jag kommer att skriva.

Just nu har jag det bästa av de två världarna; jag sitter i en hotellobby i Stockholm och skriver för fulla muggar.

Förutom den här sidan, som ju är min egen obviously, skriver jag dels för en förening (SWEA). Min aktivitet där är extremt låg; jag har inte riktigt fått upp tågan för att skriva där sen jag flyttade tillbaka till Sverige igen (och delar av dom aktiva personerna i föreningen är av sådan karaktär att dom inte direkt inspirerar mig till det heller, mer till att säga upp mig från tjänsten).

Och så skriver jag för pengar!! Jag skriver på uppdrag av två andra sajter, en som handlar om sjö-och båtliv och en annan som handlar om konst. Ja visst, ni tänker helt rätt om första tanken är

-” Vad kan HON om konst och båtliv??!!” Well, inte mycket. Men det behövs inte heller. Det visar sig att begreppet ”konst” är ganska brett när det gäller att skriva på den sajten, så jag är nog ganska välmeriterad redan när jag sett konst. Även om mitt första inlägg där handlade om att jag inte hade någon konst att sätta upp på min stora vita vardagsrumsvägg 😀

Och sjö-och båtliv då. Ja den är svårare. Vet inte om jag får ur mig särskilt många inlägg på den sajten, men önskemålet är ett i månaden tydligen och det bör jag väl kunna klämma ur mig.

But why? Jo för att det är KUL att skriva, och för att jag triggas av att få ett ämne som jag inte valt själv och se vad jag kan göra med det. Hur länge jag orkar hålla på med det vet jag inte; det är ju inte direkt för pengarna man gör det, men vem vet, kanske det leder vidare till något annat längre fram…

En passande present?

Det första man får syn på när man går in i ett museum är ofta museishopen. Så även på Världskulturmuseet igår.  En bok lyste med ett särskilt skimmer, rätt i ögonen både på mig och H.

Allvarligt talat, han fick syn på den, fixerade den fullständigt med blicken och gick som hypnotiserad fram till den och tog upp den som om han aldrig sett något så intressant i hela sitt liv och började bläddra.

När vi gick därifrån hade vi två exemplar med oss i påsen – ett till oss själva och ett i present till skolan. Och när vi kom hem kastade han sig över den och började läsa.

Jag sa det jag tänkte; att jag hoppas att boken innehåller några berättelser som får honom att känna lite hopp när det är tungt (för det är alltid tungt att vara annorlunda och sticka ut från mängden), att han kan hitta några personer där i som han kan identifiera sig lite med och fortsätta våga vara den han är och att det är något positivt.

För jäkligt att man ens ska behöva köpa en bok med den baktanken, men han var iallafall helt trollbunden hela resten av kvällen och berättade om de olika öden som han läst om.

Det finns visst en för flickor som vågar vara annorlunda också, bra det.

En gripande utställning

Äntligen blev det dags att ta tag i något som vi/jag pratat om sedan vi flyttade tillbaka till Göteborg; Världskulturmuseet. Det var en höstlovsutställning om Dias de las Muertas eller nåt, spanska är inte på min repertoar, men alltså Halloween fast i Mexico.

Ja och så film då, det var väl kanske det som lockade barnen extra mycket.

Medan dom var på film gick jag på föreläsning om mexikansk kultur. Eller, snarare en predikan om mexikansk religion, som det mer eller mindre urartade till. Intressant men lite too much. Man är ju svensk och lagom, och i tillägg dessutom ateist så då blir det fort lite mycket med det religiösa.

Men det som verkligen var en höjdare (eller en nedtur, det beror på hur man ser det hela att sitta och gråta för sig själv i ett museum) var utställningen [aswat] Syrian voices.

Det var ett rum inrett i ljusa färger, mestadels vitt, i vilket dom hade installerat stora skärmar runt om, och på vilka olika personer delade med sig av….av sin mänsklighet, sin utsatthet, sina drömmar, sina besvikelser, sina ambitioner….

Alla som visades är flyktingar från Syrien som nu bor på olika platser i Sverige.

 Någon uttryckte oro, eller var det kanske resignation, över att dom kanske inte skulle få vara kvar i Sverige för att dom inte är välkomna/önskade här. Jävla SD och NMR och alla flata politiker som genom sitt agerande, eller brist på agerande, tillåter att den uppfattningen sprids.

Mannen längst till vänster i bilden har övergivit sin familj i Syrien temporärt för att vara den starke som söker efter något bättre och sen tar dit resten av familjen till tryggheten. Nu är han i Sverige, trygg, men våra lagar för anhöriginvandring är så svåra/hårda att hans fru och dotter fortfarande är kvar i Syrien. Så han känner att han som familjens överhuvud svikit de sina och därför är värdelös, resten av familjen är kvar i otryggheten i Syrien. Han pratar med sin dotter i telefon varje kväll, men dom har inte setts på 1-2 år och hon är inte så väldigt mycket äldre än det. Vi snackar en (1) kvinna och ett (1) barn här, mannen har redan uppehållstillstånd. VARFÖR får dom inte komma hit?

Efter allt dom här flyktingarna varit med om för att komma till tryggheten, och så möts dom av en vägg, en mur, av byråkrati. Flera säger att dom visste innan att immigrationsprocessen var lång i Sverige och dom var förberedda på det, men att dom ändå blev överraskade över att det var SÅ trögt.

En har flytt förtrycket han upplevt på grund av sin homosexualitet, på bilden har han en svensk flagga målad på kinden á la PRIDE.

I stort sett alla understryker vikten av att försöka passa in, att lära sig språket, att dom hoppas att alla flyktingar som kommer till Sverige uppför sig väl så att dom inte ska få dåligt rykte. Flera nämner svårigheten att få jobb och bostad; svårighet att få bostad TROTS att man har ett jobb.

Vi ställer krav på dom här människorna som vi aldrig hade ställt på en svensk med samma kreditvärdighet och det är så jvla ovärdigt.

Jag vågar påstå att 95% av alla flyktingar som kommer hit bara vill några få saker; dom vill få uppehållstillstånd (trygghet), bostad (tillhörighet, trygghet) och jobb eller utbildning (värdighet och att bidra till samhället). Och jag tror också att de flesta är beredda på att det inte är något man bara ”får”, utan man får vara med och jobba lite.

Alla dom som är med på utställningen kommer från vanliga Svenne Banan-situationer fast i Syrien; Villa, Volvo, Vovve, största bekymret var att få ihop vardagen. Och sen tillslut inser dom att det här bombandet inte kommer att försvinna, att elen och vattnet inte kommer att komma tillbaka inom överskådlig framtid, att dom bor 14 släktingar i en halvförstörd lägenhet, för det är det enda som finns kvar i släkten.

Och då väljer dom att lämna sitt land. De flesta har lämnat släktingar bakom sig, allt dom kämpat för och byggt upp, hus, hem och arbete (dom jobb som fanns kvar). Inte hade dom gjort det om dom hade sluppit, nog tusan hade dom hellre varit kvar i sitt land i sina hemvana miljöer och inte suttit i en sketen gummibåt med fara för livet på väg mot något dom inte vet något om…Hur kan vi ens med att stänga gränser och göra det svårare att stanna i Sverige? Det är så fruktansvärt omänskligt.

Det blev ett långt inlägg det här, men jag känner mig så fruktansvärt maktlös i den här situationen där människor flyr i tiotusental från krigszoner för att komma till Sverige, och vi bara stänger dörren och ifrågasätter.

Och ändå försöker jag göra något. Jag försöker få ut dom nyanlända vi har i Trafikverket Väst i vettiga jobb…vi får se hur det går. Om jag bara är en naiv idiot eller om det här faktiskt går att få till något vettigt. Jag kan bara inte tro att alla är slöa och vill leva på bidrag – det är inte så det funkar; människor VILL bidra och göra rätt för sig, jag tror att det är en grundläggande egenskap hos os alla.

Over and out innan jag bränner topplocket på hur vi agerar i det här landet.

 

Throwback på det sämsta sättet

❤ ❤ ❤

Så satt jag där igen med ett gråtande barn i mina armar. Förtvivlad gråt över omänsklig behandling på skoltid med sparkar i magen, provokationer och spydiga kommentarer. Allt på grund av att han klär sig som han vill.

Jag har inte hört ett ljud om det här förrän ikväll när allt brast. Kanske brast det på grund av trötthet och kanske är det lite överdrivet på grund av det, men händelserna är verkliga och killen som förut älskade att gå på fritids vill inte tillbaka dit. Att vi inte hört något om det beror bland annat på att de här händelserna kommer från en ny kille som börjat på skolan. En som enligt H säger sig själv ha blivit mobbad på sin förra skola.

Hannes får flashbacks till tiden på skolan i Oslo, som också innehöll alltför många dåliga situationer med fysiskt våld och mobbing, och det behövs inte mycket för att allt ska bubbla upp och rinna över. Han hade enligt egen utsago gett den här nya killen en smäll när provokationerna blev för mycket vid ett tillfälle. Jag kan inte förebrå honom för det.

Så nu kör vi på igen med mail till lärare och rektor (vet inte om man har begreppet Sociallärare i Sverige som man hade i Norge) och att försöka bygga upp Hannes till att fortsätta vara sig själv. Inte för att han vill ändra sig – När jag frågade om han nu känner att han vill vara mer som alla andra och klä sig mer likt dom var svaret ett blankt nej. DET ville han inte, men det han hellre ville var att slå den andra killen på truten för att han inte låter folk vara i fred.

Rätt snabb respons från skolan iallafall men det är ju höstlov nu så det dröjer lite innan något konkret kan göras tror jag; folk är ju faktiskt inte på jobbet nästa vecka och det får man väl bara acceptera. Hannes är inte heller på skolan för den delen; han är på gymnastikläger. Lika bra det.