Tandfén har börjat med kreditkort

Det har egentligen bara varit en fråga om tidpunkt. Tidpunkten för NÄR man inte längre har mynt hemma för tandfén att låna och lägga i glaset på natten.

Det har varit nära många gånger, men på nåt sätt har det alltid löst sig i sista sekunden (tandfén är en påhittig typ), men nu har hon (?) gått på pumpen. Det börjar väl närma sig en vecka snart sedan Adam tappade den där tanden, och fortfarande har hon inte lyckats skaka fram en guldpeng!

Jag tror tandfén har börjat med kreditkort. Varför skulle hon ha mynt med sig hela tiden när vi andra inte har? Jag har inte sett ett mynt här hemma på evigheter, och man får väl tro att tandfén hänger med i utvecklingen?

Men det är lite problematiskt, för hur förklarar man för barnet som ivrigt väntar på myntet i glaset att tandfén inte har cash längre? Barnet är iofs elva år nu och undrar väl inte så där jätteoroligt direkt, men en guldpeng vill man väl ha ändå, tandfé eller ej.

Dags att koppla upp barnen mot Swish kanske!

Dags att börja förverkliga drömmar

Den kommer i brevlådan fyra gånger om året numera, Nämdö Nu, som är Nämdö Hembygdsförenings blad, och den påminner mig om den långsiktiga plan jag har lagt och som sakta kryper allt närmare – att spendera en längre tid ute på Orrö.

Ja för ön heter visst Orrö nu igen, det där med Orröföll visst inte så väl ut, verkar det som.

Planen? Jo, jag har som jag tror jag nämnt tidigare tänkt spendera en längre period där ute, inte bara några veckor på sommaren, utan åka ut när isen går så man kan få i båten och åka hem igen någon gång i oktober-november när isen börjar lägga sig.

Varför? Varför inte?! För att man sannolikt bara lever en gång och jag tror att jag skulle ångra mig bitterligen om jag inte tog chansen att få vara där ute lite mer medan jag (förhoppningsvis) är frisk och stark.

Dessutom vill Hannes följa med. Det sa han när jag började prata om det här för ett år sen ungefär och jag trodde det skulle skava av sig fortare än kvickt, men senast idag ville han fortfarande det.

Så nu sitter jag och spanar in möjligheter till skolgång för en då fjärdeklassare, skolskjuts med taxibåt till Runmarö och annat kul! Ja för det är bara ett år kvar eftersom jag har sagt att jag ska göra det våren 2020 (ett helt år kvar, Hannes hinner ändra sig flera gånger till innan dess.

Och då kan man ju tycka att det blir ensligt och eländigt att vara där ute, men faktum är att det håller på att blåsa liv i bygden där ute rätt ordentligt. Sedan affären på Nämdö (Guns Livs) stängde förra året för att familjen Öman inte orkade ha det kvar har ett företag som jobbar med skärgårdsutveckling köpt upp den. Dom jobbar som illrar för att få fart på Nämdö skärgård, och för första gången som jag vet iallafall är affären öppen fortfarande långt in i november – fyra dagar i veckan!

Utöver att hålla affären öppen arrangerar dom luncher, ö-vandringar, fredagsmys, och så har vi Hembygdsföreningen som har pub en gång i månaden och lite andra aktiviteter emellanåt.

Jag tror alltså att det kan bli en rätt givande säsong att vara där ute. Hade såklart varit kul om hela familjen var med, men blir det bara jag så tror jag att jag lär mig väldigt mycket av det också.

Åsså jobbet. Jag måste se till att jag har ett projekt som är i planskede eller där jag på något annat sätt inte måste vara på plats IRL mer än kanske att komma ner en gång i månaden och stämma av. Vi har fiber där ute så bredbandet är bättre än mitt i stan i Götet (hej ComHem….)

Största hämskon är att jag är så jvla mörkrädd. Men det får jag väl bara lägga av med. En sån sak hade varit lättare om man inte var ensam där ute.

Lördagsmorgon

Efter en underbar kväll igår slår verkligheten ner som en bomb morgonen efter. Och nej jag talar inte om baksmälla, för sånt sysslar vi inte med här. Jag talar om något mycket värre.

Mammografi.

Inte för att mammografi är så hemskt i sig (bortsett från att man får sitt bröst ihopknölat och inklämt mellan två plexiglasskivor på ett ganska smärtsamt sätt), men för alla minnen det väcker.

Sist jag var där var ett och ett halvt år sedan. Det var då dom studerade den mörka vävnaden i mitt vänstra bröst och kom fram till att det var lite för intressant.

Så känslorna när man är där igen, den omedvetna underliggande dödsskräcken som alltid bubblar där under ytan, väller fram där man ligger på bänken för ultraljud (special treatment för oss som redan är i branschen).

Efter undersökning av både höger och vänster sida (jo för man kan visst få återfall även om man inte har något bröst kvar) får jag lugnande besked. Det ser jättefint ut.

Men skräcken är där ändå. Nära-döden-känslan. Den går väl aldrig bort antar jag.

På mitt Happy Place

Jag har ett Happy Place inne i stan som jag alltid återvänder till. Det är inte gratis, så det blir inte speciellt ofta, men varje gång jag går dit tänker jag att det var för länge sen ändå.

Helt otippat är det en restaurang på Avenyn, Tvåkanten. För mig är den som ett stort vardagsrum; personalen är proffsig och vänlig på ett väldigt avslappnat sätt (ungefär som på Riche när jag var där för ett tag sedan), det är sorligt och lite rörigt men på ett väldigt skönt sätt.

Och maten är jättegod!

Men lite svår att hitta….

Här under någonstans är en råbiff (ja jag frångick mina veganska principer i några timmar men ångrade mig redan senare på kvällen). Inte helt uppenbart, eller hur?

Min mor föreslog via Instagram att jag skulle leta under lövhögen, och där var den ju! Väldigt god förstås. Lövhögen är för övrigt syltade trattisar, mjukstekt rödlök och rotfruktschips, smaskens.

Men det var inte för att gå på Tvåkanten som vi hade fixat barnvakt (just det är ju så galet mycket enklare nu när makens brorson har börjat på Chalmers – för han vill väl inget hellre på helgerna än att passa våra barn?! Studieteknolog FTW!), nä vi skulle ju egentligen gå på Göteborgs Symfoniska Körs 100-årsjubileum!

Det finns några verk som alla som sjungit i kör i Sverige jobbar med. I Seraillets Have är en av dom, och den sjöng vi tillsammans allihop, gammal som ung. Så himla fint.

Kören som vi var med i åtta år och som alltid sjunger i Konserthuset har alltså blivit hundra år, och för att fira det bjöd man in alla gamla korister till ett hejdundrande kalas.

Många kära återseenden och fantastisk dans till storband. Skulle kunna hållit på hela natten kändes det som, en nostalgitripp utan dess like. Förflyttad 15 år tillbaka i tiden i ett nafs, som om inget hade hänt däremellan.

Ja förutom att jag halkat ner från sopran till alt, vilket kändes när vi sjöng Beethovens An der Freude…brrr. Rätt skönt att inte ligga där på toppen faktiskt.

Första cellokonserten

Efter ett års spelande var det dags för en första cellokonsert. Och då menar jag verkligen CELLO-konsert. Inga andra instrument, bara ett gäng ungar som spelade cello.

Väldigt avslappnat och low-key; lärarna hojtar i emellanåt EN-TVÅ-TRE-FYRA-NUUUUU när det spretar lite i tempo mellan barnen, ungarna kämpar tappert och tycker det är rätt kul att göra musik tillsammans.

Det visade sig att det var första gången Adam var i en modern kyrka – han visste inte att kyrkor kunde vara så hemtrevliga och mysiga OpenMoji-black 1F602.svg – antar att vi inte varit i tillräckligt många kyrkor med honom, eller bara i omysiga.

Viltstängslet, a gift that keeps on giving

Det lilla projektet med att sätta upp viltstängsel i skogen utanför Borås börjar bli något av en evighetshistoria. Det började visst 2013 som ett större projekt som krävde Vägplan och Miljökonsekvensbeskrivning, saker som tar åratal att ta fram, sen fick dom inte tillräckligt med pengar, sen skulle projektet testas som pilotprojekt i nya system, och sen blev projektledaren sjuk och gick in i väggen, och då var det januari 2017.

Sen kom jag i september och tog över, tänkte att det väl skulle vara en rask historia – 5,5 km viltstängsel mitt i ingenstans, tre färister, ett tekniskt system som varnar för älg bara när det är älg i området, en utterspång. Alla planer är klara, det är så gott som färdigprojekterat, what could POSSIBLY go wrong?

Du ser det lilla röda strecket? Det som är så litet och obetydligt att det nästan inte syns? That’s right, det är det som upptar allt för mycket av min tid just nu.

Ja det är väl inte så mycket som har gått fel direkt, men det känns ju inte precis som att jag kommit så långt som jag hade tänkt vid det här laget, dvs byggt färdigt och gått vidare.

  • I våras var äntligen handlingarna klara så vi kunde handla upp entreprenör i somras. Den som vann budet visade det sig att dom inte ville göra jobbet med den tidplan vi hade satt som krav i handlingarna. Då fick jag dom att dra tillbaka sitt bud (det går inte att häva kontraktet på den grunden) men i det här debacklet förlorade vi några veckor, en månad kanske
  • Så kom den fantastiska sommaren, som var så fantastisk så vi inte kunde börja jobbet med att avverka för det var brandfarligt. Där förlorade vi en månad till.
  • Sen kommer inte det tekniska systemet för viltvarning att vara färdigt i tid – eller ens i närheten, så vi bygger utan det och måste hitta nödlösningar för att försöka varna för att vilt kommer ut i vägen vid vissa platser

Och sen ringer min entreprenör en vacker dag och säger att dom stött på berg där dom skulle gräva ner en färist….på en plats där det inte finns något berg i närheten över huvud taget. Slätt, fint berg som verkade sträcka ut i evigheter. Provgrävningar i fredags visade att jajemen det var berg där och det hjälper inte om vi lägger färisten längre in längs vägen för det fortsätter. Antar att det finns en anledning till varför vägen har hamnat där en gång i tiden.

Vad en färist är?

Det är rör som är monterade i marken med en glipa mellan sig, så stora glipor att klövdjur inte kan gå över den men tillräckligt små så bilar kan köra över rören. Man lägger den där bilar måste kunna passera igenom när man satt viltstängsel men där man inte vill ha grindar. Vi har en hel den grindar också, men bara tre färister.

Bland annat en i en asfaltsväg som det då alltså tydligen är berg under.

Så nu är det dags att spränga. Det har vi varken tagit höjd för i tid eller budget så det här blir spännande. Och snart kommer vintern och då måste vi vara klara för det går inte att bygga väg mitt i bistraste vintern. Inte lägga asfalt iallafall.

Mycket frustrerande. Och nej det är inte bara att ta dit en sprängare och göra jobbet. Vi måste först besiktiga huset som ligger vid vägen och sätta upp vibrationsmätare (görs imorgon, snabba bud, tack ÅF!), så måste entreprenören ansöka om att få begränsa trafiken på Väg 27 (där det är FETmycket trafik; tunga fordon och höga hastigheter men begränsat med vägren), de måste göra en plan för vilka trafikanordningar som ska till för att vi ska kunna spärra av och det har vi på Trafikverket 10 dagars handläggningstid för, och så måste dom anlita en sprängare (redan fixat!).

Puh. Det här lilla, snabba, enkla projektet…..sätta upp lite stängsel hallå, hur svårt kan det va?!