Nytt koncept

image
Baia de Conte, bild lånad i bästa välvilja från http://www.startour.no

De flesta har visst prövat det redan, men nu är det vår tur – Chartersemester med barnen på All Inclusive-hotell. Min lillasyster är tydligen en driven aktör på området och stirrade förvånat på mig när jag sa att vi har hyrbil. Hon brukar visst inte gå utanför hotellområdet över huvud taget när hon är på sådana semestrar – det finns helt enkelt inte anledning. Mat och dryck är där inne, liksom strand, drinkar, underhållning för barn….och vad mer kan man begära? Lex Syrran stipulerar att det inte finns något behov att röra sig utanför.

Först verkar ju allt så bra, arrangören har tänkt på allt, man behöver bara klicka och betala så fixar sig allt. Men så börjar jag kolla lite mer på kartan (jag har en viss förkärlek för kartor och kan inte åka någonstans utan att noga sondera terrängen för att se var i världen det här stället befinner sig), och då ser man att det är ca 4 km från centralorten Alghero till stranden där vårt hotell ligger. Fyra kilometer är lite långt att gå för att äta middag, speciellt med två barn i lägre skolålder. Lex Syrran (vi kan kalla den A-Lex) säger ”Vadå restaurang? Det ingår ju och finns i hotellet?” Och visst har hon rätt. Men vad om man tröttnar på buffén då? Jag antar att den är samma varje dag? A-Lex säger att det inte är något problem.

Men sightseeing? A-Lex stipulerar att arrangören redan tänkt på vad som finns att se inom vettigt avstånd från hotellet, och servar med bussar och evt lunch till en peng. Då får man ju guide också. Rimligt. Visst kan man argumentera med att man ju går i andras fotspår och det är sååååå Svensson, jag är mer speciell än så, men face it – du är en Svensson du med. Lika bra att hiva sig på hela grejen.

Men det blev hyrbil ändå, för friheten. Lex Pernilla stipulerar nämligen att frihet är att ha möjligheten att göra något annat än det som någon annan redan tänkt, och att det kan vara värt några kronor.

Vi får väl se vad det var värt tillslut, för nu är vi här!

Statusuppdatering

Tekniken på klätterområdet har utvecklats vidare sen jag lämnade det. Till det bättre får man anta.
Skor ser numera ut såhär:

image

Inte snörning, utan kardborre. Så mycket enklare och smidigare att få på. Det finns bevisligen skor som inte är i hiskeliga färger, tack och lov för det, det fanns det inte då, och dom är bekväma – bara en sån sak!

Vi var uppe i Grefsen igår,  nordöstra delarna av Oslo helt på gränsen mellan utkanterna av stan och marka. Fem elever och två instruktörer. Jag som trodde det bara skulle vara det coola 20-årsgardet och så jag hade fel. Vi var ytterst vuxna allesamman och jag var inte äldst, långt därifrån. God stämning, alla hjälpte till och stöttade varandra när det var tufft  för en del med tex höjdskräck.

Det första vi gjorde var inte att klättra upp, nä det var det sista vi gjorde igår. Det första var att rapellera sig ner på klätterområdet eftersom vi kom ovanifrån (det är överlag ganska brant och kuperat på Grefsen så man kan parkera uppe och gå ner).

image
De är färdiga, kontrollerade map säkerhet och redo att ge sig utför kanten. Bara ta några steg bakåt så sakteliga och fira sig ned. Själv.

Väggen var ca 15 meter hög och gick ganska fort att fira sig ner för. Jag lär mig om mig själv att jag har absolut noll känsla för risker – jag kan stå överst i en längdskidåkningsbacke i en kvart och gruva mig för att ge mig nerför, och när jag väl gör det är det på skälvande ben och bred plog med benen så folk knappt kommer förbi. Men att sakta gå baklänges utför ett stup inkopplad i ett rep är bara spännande och kul – what could possibly go wrong? Känslan när man hänger där och tittar ner för första gången och ser höjden man ska ner för (och senare klättra uppför) är underbar. Lite pirr men bara positivt. Det känns så underbart fritt.

Jag har själv kopplat in mig och försökt få allt rätt men instruktörerna kollar givetvis allt innan man får göra något – fattas bara annat. Och det är väl det som gör det så tryggt.

Efter en matbit var det dags för del två – rappellering och flytta rep medan man hänger i väggen. Det heter naturligtvis något annat, typ ankarfäste för topprep eller liknande, men poängen är att man först firar sig ner med repet runt ett träd, sen säkrar sig i bultar som finns i väggen (som någon vänlig själ har monterat en gång i tiden), bygger upp ett nytt fäste för repet i de bultarna och sen flyttar repet från trädet (drar ner det helt enkelt) och fäster det i det nya fästet du just har upprättat. Skapat ett topprep, helt enkelt.

image

Det var lite trixigare med fler moment för att först fira ner sig, sen överföra sig själv från repet till berget, sen flytta repet från trädet till berget medan man själv sitter i berget, och slutligen fästa in sig själv i repet igen och fira ned sig. Det gick hur bra som helst. Egentligen är det bara logiskt tänkande, att sätta fast saker i rätt ordning så att du själv aldrig faller ner och repet aldrig faller ner, och det blir lättare när man inte är rädd för att hänga i väggen förstås.

Det sista vi gjorde vara att klättra nerifrån och upp, och då var jag ganska trött. Det var blött i väggen också efter allt regn den senaste veckan, så det var inte idealt men det gick. De andra gick upp två gånger men jag hann inte för jag var sist ut och vi måste runda av.

Hemma vid halv sju ganska trött. Imorgon ska vi till Østmarka, får se hur det går.

Just do it!

2015-09-18 19.46.28För drygt tjugo år sen gjorde jag något som jag tyckte var väldigt kul. Och jag var bra på det. Då gjorde jag det för att jag var tillsammans med en kille som var veteran även fast han själv bara var 24, så när det tog slut med buller och brak (på mitt initiativ av ganska lumpna orsaker) så blev det inget mer för mig.

Vi klättrade i berg. Klippklättring heter det väl egentligen. Vi åkte ut till Häggsta i Vårby och klättrade, och på sommaren var vi i Finale i Ligurien och någonstans i Frankrike och klättrade också. Himla kul.

Men när det tog slut blev det ingen mer klättring för min del tyvärr. Jag tyckte inte jag kunde tillräckligt mycket för att hålla på själv, så det blev inget, men jag har alltid velat.

Efter en massa händelser det senaste ett och ett halvt åren med sjukskrivning hos mig och allvarlig sjukdom hos andra har jag fått lust att göra saker jag har lust med och skita i det mesta av det där jag inte har lust med. Och Oslo Klatreklubb har bland annat helgkurser för nybörjare i klättring, både på vägg och ute men jag vill föstås vara ute, ”the real thing”…

Och imorgon är det dags! Klockan nio infinner jag mig hos Klatreverket i Sandaker med mina läckra klätterskor (som är lite för små – växer fötterna med åren eller har gummit i skorna krympt?!) och så får vi se vart det bär.

Extra krydda av att det regnat ohyggliga mängder i Oslo den senaste veckan, så det lär nog vara rätt blött i markerna, men jaja, det löser sig.

Rester är lyxmat ibland

Jag har som de flesta småbarnsföräldrar tröttnat på att laga vardagsmat och sliter med att hitta på nytt. Man lagar mat som blir lite rester (bra att ha när barnen ska ha lunchlåda med sig i skolan) och som man sen proppar in i ett redan sedan tidigare överfyllt kylskåp trots att man inte har en aning om vad som finns där inne. Och så stuvar man vidare tills det inte går längre och då gräver man längst in och tar ut det som är luddigt, säger ”å nej, det som var så gott, hade vi kvar av det?” och kastar det.

Men häromdagen tröttnade jag och grävde ur det som var där inne och ställde ut på bordet. Som bas tog jag några potatisar och lite lök och stekte upp för att ha något varmt, och det blev en helt fantastisk måltid på bara en halvtimme:

2015-09-15 17.26.01-1
Det blev parmaskinka, vildsvinskorv, grönmögelost, humus, tomater, tapenade, grovt bröd, brie, indisk yoghurstsås, ajvar relish och mango chutney.

Smaskens, rester rocks!