Ganska bra prioritering va? Byta 10 grader och dimma mot 23 grader och sol?
Jag är ju egentligen på väg till Cork och körfestivalen där, men kunde inte motstå frestelsen att göra en stopover i London. Främst av två skäl; 1) det var väldigt länge sedan jag var här (2006 eller 2007), och 2) jag har inte cachat i Storbritannien.
Eller hade, för nu har jag det.
Jag kom idag vid ettiden och åker imorgon halv tio, så vad har jag hunnit med? Jag har inte varit på Oxford Street (vad ska jag dit och göra?), jag har inte gått på musikal (tänker jag INTE betala pengar för), det blev inget afternoon tea (lite synd för det är ganska trevligt) och ingen öl har jag druckit. MEN jag har gått runt i stadsdelen Westminster, och konstaterat att London egentligen bara är en förvuxen småstad. Låga fina townhouses, många små parker men med en fruktansvärd trafik. Jag skulle nog aldrig trivas här riktigt tror jag; för mycket trafik. Och så vågar jag inte tänka på vad ett townhouse i Westminster kostar…
Och så har jag ätit och fikat.
Först vid det fashionabla Riverside där det blev en mango daiquiri och lite sötpotatispommesfrites i eftermiddagsgasset, och när det blev för varmt där (!) drog jag mig till ett café vid hotellet och en islatte, och nu sent på kvällen är det dags för middag; pad thai-sallad med en mangojuice.
Vy från Riverside
Och snart dags för hemgång till mitt riktigt schyssta hotell på lilla lugna gatan för lite sömn innan resan mot Cork går vidare imorgon.
Det var dagen för att dra västerut på ön. Vi gjorde våra mackor, tog med mammas hembakade bullar, kokade vatten till kaffe, tog vattenflaskor…you name it. Mat är viktiga saker, en mätt spexare är en glad spexare, som det heter. Gäller även folk på GC-tur.
Målet var Paphos, men inte förrän till sena kvällen. Nä, idag var vägen det egentliga målet. Att få stanna i varje krok där det finns en lite plastlåda gömd, som väntar på att bli hittad.
I korthet såg dagen ut så här:
Dvs miljoner små plastburkar, gömda på mer eller mindre finurliga sätt. Men det är inte det man kommer ihåg av dagen – att man hittade många, nä det jag kommer minnas av den här dagen är alla vackra platser jag sett och finurliga installationer jag klurat på.
Första stoppet var Tochni, som ligger ungefär halvvägs mellan Larnaca och Limassol. Där finns en slinga som heter Tochni trail, och som tar en runt i det böljande, gröna och blommande landskapet. Olivträd, citrusträd, lite vildvuxet, gamla hus, några ruiner, gamla kyrkor…ni fattar?
Den röda linjen är de två dagarna Paphosturen tog. Grönt är upp till Karpasias.
Så vackert att jag tänkte ”här vill jag bo om jag ska bo på Cypern”. Det har jag tänkt om andra platser också, men jag menar det varje gång, och så även här (man är väl flexibel) 🙂
Här är några bilder från dagens tur.
Tochni trail – Ruinerna av en gammal tempelriddarborgMedieval MonasteryTochni trailStranden nedanför KourionUtsikten från One lump or two, Madam?Kvällssolen vid The Aphrodite Trail – Avdimou Jetty
Det här är ett Cypern som jag tror de flesta inte ser, och det är synd. Så åk dit och upptäck, folkens!
Bara för att man är hemma (=inte på längre planerad resa) betyder det inte nödvändigtvis att man stannar i lägenheten bara för det.
Nä Totis skulle jobba, och då tog vi andra bilen och stack iväg lite i ”närområdet” – en cirkel som tenderar att vara relativt elastisk vartefter man ”bara ska dit också, och sen dit”. Det blev visst 17 mil tillslut, om man får tro Google Maps.
Den här turen var en ren GC-tur, inte tänkt något särskilt på att vara speciellt mysig, fin, eller full av upplevelser. Det var tänkt att rasa av sig lite cache-rastlöshet. Så vi började uppe vid Achna Reservoir, där vi varit förut men där det kommit fler nu.
Helt meningslöst; tre urtråkiga platser och två av dom dessutom ormfarliga – antingen låg den i en liten grotta/urgröpning i berget eller under en hög med stenar. Och här i landet kan ormar vara farliga, till skillnad från i Skandinavien. Det övergår mitt förstånd hur många som lägger cacher på helt idiotiska ställen här nere (=stenhögar av olika slag), istället för att placera dom i träd eller annat. Men jaja, man får bara se till att ha med sig en ordentlig pinne att peta med innan man sticker in handen.
En låg spridd över hela marken, den sopade vi ihop och la på rätt ställe, men sen var det in med handen i ormgrottor på meningslösa ställen. Visst, det ser fint ut, men vattnet är bara en damm så lite oklart varför man vill att folk ska komma hit. Vad vill man visa?Där uppe på toppen bor dom glada Stavrovuonierna
Vidare till klostret Stavrovouni som ligger högt upp på ett berg (Vouni = berg om jag inte minns fel), för DÄR bor det trevliga gossar. Bara gossar. Och dom är säkert trevliga, men dom har en kvinnosyn som jag inte helt sympatiserar med och som kvinna får man naturligtvis inte beträda den heliga mark som klostret står på.
Dvs män kan komma dit som turister men inte kvinnor.
Nu orkar jag inte hetsa upp mig något särskilt över det, för jag har inget större behov av att hälsa på i ett kloster om man så säger, och jag ville dit i helt andra ärenden. Ärenden som i stort tyvärr förblev ogjorda för att stigar var avstängda och somliga inte ville bli hittade.
Klart grabbarna ska ha en helikopterplatta? Fattiga munkar behöver åka helikopter ibland för att få ha det lite kul, inte sant?! Underbar utsikt iallafall; om det hade varit klart väder hade vi sett Larnaca i den riktningen ungefär.
Och vi såg några som jobbade också! Var tvungen att ta ett kort. Lantmätare.
Cypriotiska lantmätare in action. Ser ut som svenska lantmätare ungefär…Finaste och mest välgjorda gömman hittills. Säger väl lite om kvaliteten så här långt, men det tar sig säkert.
Allra sist bjuder jag på en kotte, som var en väldigt fin och välgjord gömma. Inte särskilt svår att få syn på, men någon har lagt ner tid och energi på att få den riktigt snygg. Dessutom kämpade sig min mamma upp för en jäkligt jobbig och rullgrusig backe för att komma dit (och det var det värt) så BRA JOBBAT!
Så var det äntligen dags att ge sig ut på tur på den här underbara ön! Planerna för dagen var en heldagstur på Karpasias, den långa remsan längst österut på Cypern, i den ockuperade delen.
Här har jag varit förut, men det börjar bli dryga 10 år sedan minst så det var på tiden igen.
Tidig morgon dubbel dag-resonemanget gjorde att vi faktiskt var längst ut på spetsen (iallafall så långt man kommer utan båt) redan vid halv elva. Eller om det var halv tolv, det var lite oklart sedan samtliga mobiler visade en tid och digitalklockan i bilen en annan när dom borde visa samma. Resonemanget blev att det måste varit halv elva för det kan inte ta fyra timmar att köra hemifrån och ut till spetsen, och därmed var det slut på diskussionen (som resulterade i beslutet att klockan i bilen gäller).
Väl framme vid det lilla pittoreska huset (=vita klossen där den turkiska utkiken satt och kollade efter mystisk aktivitet – men han hade takterrass!) gick vi vidare ner för backen, vilket givetvis tilldrog sig nämnda vakts intresse.
Yttersta östliga spetsen på Cypern med tillhörande öar längst ut
Elegant avledningsmanöver från den Cypriotiska delen av vår delegation möjliggjorde den yngsta delen av delegationen att rufsa runt i bergsskravlet bakom en kant för att se om det fanns några kul plastlådor att hitta. Det gjorde det. Extra triumf till mig eftersom de andra försökt hitta den här förut men inte lyckats 😀
Man kan (=får) inte åka så långt ut och inte stanna till vid klostret Apostolos Andreas på vägen tillbaka, så det gjorde vi. Blandade känslor för min del; sist jag var där hoovrade stora röda getingar med långa hängande ben över oss och var allmänt jätteäckliga, men som tur var hade dom dragit vidare (pun intentionally avoided).
Kommersen i full gång utanför Apostolos Andreas. Mamma spanar in torkade aprikoser.
In i kyrkan, ut ur kyrkan, in i kommersen utanför, ut relativt helskinnade (tre tvålar och en massa aprikoser rikare), förbi de keliga åsnorna som vet att turister betyder morötter och där min mor försökte tala förnuft med några åsnor som tyckte att de torkade aprikoserna såg extra aptitliga ut, och puh, iväg vidare….
”Nej ni får inte äta av aprikoserna, dom är mina!”
Och då var det lunch. Stannade vid en jättefin plats som besökarna använder som kombinerad soptipp och picknickplats, gud så praktiskt och så trevligt dessutom! Önskar att någon kunde röja där emellanåt så hade det varit en fantastiskt fin plats.
Picnicplats. Man ser inte skräpet, så visst ser det idylliskt ut?!
Planen för dagen var att köra sträck upp till spetsen, besöka Apostolos Andreas och sen cacha på vägen tillbaka. Och så blev det. Ett antal stopp längs vägen blev det, några lite ”jaha, varför då” och andra med mer ”wow”-känsla. Till wow-platserna räknar jag en gammal ruin, förmodligen en utkiksplats från ett krig någon gång (1974?) som bombats och nu hade armeringsjärnen spretande åt alla håll från en plats med en vidunderlig utsikt, och den längst ut för dess utsikt och det definitiva i att jag inte kunde gå längre ut för då skulle jag trillat i vattnet.
Utsikt från GC794PQ The ruins. Mamma och Totis som små myror där nere.
Men härligt att vara på norra sidan igen, det är så sprakande grönt, kuperat och allmänt fantastiskt vackert. Mer eller mindre vilda åsnor och getter som går omkring, fåglar av olika slag (mer intressanta än kråka, duva och skata), och det helt orörda Big Sands. En enorm sandstrand som pga ockupationen aldrig blivit exploaterad, och därmed är en enda lång sträcka orörda sanddyner som sträcker ut i vad som ser ut som en evighet…
Big Sands
Ett stenbrott dök vi på också längs vår väg, lite oväntat men kul. Och det är ju det som är det fantastiska med den här hobbyn; alla ställen som man oväntat stöter på när man antingen är på väg just till det stället, eller som man stannar till vid längs vägen. I love it!
Vi kom hem när det blivit mörkt, en lång och väldigt fin dag!
Det är äntligen den tiden på året då jag får börja smida planer för min sydliga resa som jag gör varje år, dvs februari börjar lida mot sitt slut och mars närmar sig och med den min Cypernresa!
För trots att jag varit på Cypern ganska många gånger vid det här laget är det så mycket av ön jag inte sett. Det är ju inte så att det är motorvägar överallt (som tur är), så det kan ta en stund att ta sig från A till B även om ön i sig självt inte är så väldigt stor.
De senaste åren har väl stegen i viss mån styrts i cachernas riktning, vilket ju inte är så tokigt eftersom dom ofta ligger där sevärdheter av olika slag finns. Och det har blivit några ändå, 239 st närmare bestämt, men det är många kvar och många sevärdheter som jag dels vill se och dels som jag vill se igen.
Jag har varit alltför lite på västsidan, så en tur till Paphos vore trevligt. Har inte varit där sedan 2010 faktiskt så det är på tiden. Köra runt lite i sluttningarna i väst och se blommande mandelträd och vackra dalar. Upp i Troodos från västsidan…
Det finns en trail norr om Paphos och ett gäng vid kusten där det förmodligen är väldigt fint att spendera en dag om vädret är okej.
Eller inte åka riktigt så långt, Episkopi kanske. Inte så långt därifrån var det en riktigt minnesvärd cache i en grotta högt upp, det var lagom lerigt ute så vi var rädda att inte få loss bilen om vi var tvungna att stanna på den lilla vägen ut förbi kyrkan. Imorgon var det faktiskt exakt 7 år sedan!
Eller upp i Troodos söderifrån – Persephone trail? Eller norrut – Mersinlik trail?
Så mycket att välja på, the game is on, och snart åker jag – tjooohooo!!
Vi åkte från hotellet direkt efter frukost. Ingen idé att blöta ner badkläder för en timme eller två vid poolen. In med väskorna i bilen, och för att fördriva tiden åkte vi upp till norra änden av ön, till huvudstaden Las Palmas. Målet var väl lite oklart, men vi styrde kursen mot den lilla halvön som sticker ut längst upp bara för att ha något att sikta på. Ja det fanns en cache där också men det var knappast avgörande för det fanns det fler av på lättare ställen.
Vi parkerade på en liten grusplan – as in Spain; det stod ju inte att man inte fick parkera där, så alltså betyder det att man får parkera där.
Över vägen och upp för en stenig sluttning. Rullgrus åt folket för det mesta, men här och där tillräckligt med fast berg för att få fäste nog för att ta sig uppåt.
Hannes, som är världsmästare i att glömma bort att rullgrus gör att man… ja, rullar, och faller med jämna mellanrum uppvisade ny mognad genom att inte ha händerna i fickorna när han gick på det. Han halkade på det ändå, men var iallafall nöjd över den förbättrade balansen som de fria händerna gav – alltid något!
Fin utsikt där uppifrån över Las Palmas, cachen funnen välbehållen och torr, coola grottor som beboddes för inte så hemskt länge sedan (mindre än 500 år) och så var det dags att gå ner igen och bege oss till flygplatsen.
Hej och tack för den här gången, Gran Canaria! Det dröjer nog innan vi ses igen, men man ska ju som bekant aldrig säga aldrig.
Snötoppen. Visst låter det som ett lovande ställe för skidentusiaster? Men icke, idag var inte en flinga att skåda.
Det var en kort körtur upp dit från Roque Nublo och bilväg hela vägen, så det var perfekt efter vandringen. Pico de las Nieves är öns högsta punkt, och är man ändå i närheten kan väl lika gärna ta turen?!
Vid klart väder (som idag) ser man Teide på Teneriffa höja sig längst bort i horisonten, väldigt fint!
Det som nästan ser ut som en spegling ovanför molnen är Teide. Den lilla knoppen som sticker upp är Roque Nublo som vi just besökte…och så här såg det ut åt andra hållet…havet i fjärran givetvis, som vi sett hela vägen upp.
Visst blev det en liten Earth och en låda också när vi ändå var där 🙂
