Kategori: Geocaching
Cypern 2020, dag 2 – Ute och far
Om det var gammalt och känt igår var det nytt och vackert idag. Vi åkte på GC-tur till trakterna nordväst om Larnaca, som tar ca 1,5 timme att köra härifrån. Bilen packad med mammas hembakade bullar (yes hon är ett fullblodsproffs när det gäller att baka bullar), kaffe och kakor. Ingen mat, för vi skulle ju äta på haket vid Chirokoitia som tydligen ser ut som ett hak men har rykte om sig att vara The Best.
Som vanligt när vi är ute och härjar på Ön åker vi småvägar i mer eller mindre tillgängliga trakter, stannar lite här och där och hittar små skatter och upptäcker samtidigt nya platser som vi aldrig varit på och som är så fantastiska att jag vill bo på dom allihop.
Förra gången jag var här var det trakterna runt Tochni som fullständigt bergtog mig, och dagens runda slog väl inte det, men visst var det fint. Och jag såg en livs levande kameleont för första gången i mitt liv också!
Cypern förtjänar så otroligt mycket bättre än att vara känt för Ayia Napa, fylla, skumbadsfester och annat.
Det är tex inte alla som vet att gatorna i en del byar är så trånga att det knappt går att köra igenom dom med en vanlig liten bil, bara med 2 dm marginal på varje sida om bilen. Det visste inte jag heller, och inte mitt kartprogram heller som glatt föreslog att ta oss in på de här gatorna. Efter att ha sniglat oss fram 50 cm i taget för att försäkra oss om att inte bilen skulle skrapa i på någon sida, kom vi tillslut fram till en högersväng där vi insåg att vi inte skulle klara att få runt bilen utan att fastna i kurvan. Och då är vår bil ganska liten. Så det blev till att backa in på en garageuppfart (hur dom fått in sina två bilar dit skulle jag gärna vilja se), vända bilen och köra tillbaka. Mot enkelriktat då alltså. Som tur var fick vi inget möte.
Så här i efterhand hade jag gärna haft ett foto på hur det såg ut (bland annat för att avhjälpa blackouten som inträdde när hjärnan gick i krismodus) och hur nära det var, men just då var jag lite för …. låt säga….stressad… för att ens tänka på att ta bilder. Och nej, vi åker inte dit igen för att ta en bild. Aldrig mer dom gatorna.
Och ja, gatorna var skyltade som bilväg.
Vindkraftverk blev det också en del av uppe på en höjd utanför Larnaca. Mäktiga pjäser får man väl säga.
Cypern 2020, dag 1
Så var jag äntligen här igen, på Den Fantastiska Ön. Man ska ju inte ta ut sig fullständigt redan första dagen på semestern, så dagen spenderades i närområdet. Inte så många överraskningar här numera, jag har väl sett de flesta platser här nere i öns sydöstra hörn tror jag, men det är fint att besöka kända platser igen.
Tex skulptur-och kaktusparken i Ayia Napa där det kommit massor av nya konstverk sedan jag var här senast för två år sen. Metallskulpturer till exempel, riktigt snygga dessutom.
Spana in spindeln i sitt nät…rätt biffig och glänser gyllene. Mässing gissar jag.
Annars är det mest stenskulpturer, hundratals vågar jag påstå, och det blir fler och fler varje år. Vissa stora och intressanta, andra mest lite konstiga och känns som en bra deal för en konstnär som fått mycket pengar (?) för att göra en gigantisk näsa och mun. Men så har jag heller aldrig utgett mig för att vara någon konstkännare – och det lär väl aldrig hända heller.
Roque del Conde
Ja det var ju det där med solsemester och att ligga och slappa vid poolen och njuta av att ha All Inclusive. Vi är ju inte så bra på det, kan man säga. Barnen är bra på det, och därför åkte vi iväg själva (ja, vi lämnade våra barn obevakade vid poolen. Dom är stora nu, dom har tagit simborgarmärket och rör sig helt obehindrat i vattnet. Olyckor kan alltid hända men det kan dom även om vi ligger på en solsäng 10 m bort och sover. Navelsträngen, folkens, dags att klippa lite i den, bra träning för stora och små).
Målet var Roque del Conde, en topp som höjer sig som en platå strax norr om Las Americas. Några km att gå från parkeringen, viss lutning men en lagom utmaning för mig var tanken. Vi borde vara nere före lunch.
Turen börjar lite bedrägligt med en lång väg ned i en ravin. Man väntar sig ju att det ska vara uppför hela vägen, och framför allt tänker man (= jag) på att det blir tufft med den uppförsbacken på slutet när man är som tröttast.
O menar att lutningen inte spelar roll, att det är hur många höjdmeter totalt som räknas, inte om dom ska gås på 1 eller 10 km. I beg to differ. Det kan möjligen vara sant om man är vältränad, men om man är otränad som jag är det stor skillnad att gå i branta trappor eller ett sluttande plan, det är a och o för om jag ska orka något.
Toppbestigningar är mao inget för mig egentligen, men den här tänkte jag klara av.
Grönt, svalt (!) och fint nere i ravinen, leden välskyltad som tidigare och markerar tydligt var man ska gå – och överkryssade ledsymboler ifall det är någonstans man inte bör gå.
Allra längst ner i botten var det också gjort en fin stenlagd gångväg så det var egentligen bara att knata på.
Blandad kvalitet på vägen, omväxlande fint och brett, sen högre upp smalare, krokigare och stenigare. Bitvis sandigt och grusigt, inte mitt favoritunderlag direkt, och javisst såklart halkar jag i gruset på vägen ner och gör illa mig. Inte så farligt, kunde varit värre med tanke på alla vassa stenar och gosiga kaktusfikonsnår, men blodvite iallafall – alltid något.
Det tog ca 2 timmar upp och för mig var det ganska svettigt bitvis, men tillslut var vi där!
Det blev loggat en virtual på toppen såklart, och så….ja då är det bara att knalla ner igen…Det tog ytterligare två timmar, men då ingick 5 cacher på vägen ner också inklusive letande, så där drog det säkert 30 min också. Men vi hade inte bråttom.
Kom ner till hotellet lagom till lunch. Sen var jag tydligen trött av vandringen, för jag sov 2 timmar på eftermiddagen (!). Inte så tuff som somliga tror, uppenbarligen.
Men det var en fin vandring som även ovana kan gå utan större besvär, bara lite ihållighet och gott om tid. Däremot hoppar jag nog över den planerade turen upp på Teide. Jag behöver mer vila innan det kan bli aktuellt – och mer träning för den saks skull…
..och för de speciellt intresserade:
Cueva del Viento
Ärendet i den sömniga byn var ju bara för att vi egentligen var på väg upp i bergen, till grottsystemet Cueva del Viento, vilket är väl värt ett besök om man är på Teneriffa och vill göra något annat. Turen är inte ansträngande, man behöver inte krypa i gångar under berget och det är en genomarbetad tur som först startar med introduktion i besökscentret, sen åka till grottorna, gå en bit, ner i gångarna och så upp igen och gå en liten bit. Totalt 2,5 timmar väl investerad tid.
Hela systemet bildades vid ett utbrott för ca 27 000 år sedan, och på grund av med vilken hastighet utbrottet skedde så har det bildats gångar när lavan forsat ner i strömmar som sen har stelnat på ytan pga av kontakt med den mycket svalare luften på ytan, blivit hård på ovansidan men fortsatt att strömma under ytan tills det helt enkelt runnit färdigt och runnit iväg. Kvar är då de här gångarna som vi nu kan gå i. Eller åla i, om man är lagd åt det hållet.
Vi gick i en slags huvudgång, och från den gick det ut mindre gångar överallt, dit vi inte gick – dels för att det var för trångt och dels för att dom försöker hålla turisterna på en liten begränsad del av systemet, närmare bestämt 250 m av dessa 17 km.
Det är en alldeles egen fauna där nere (tror inte det är så mycket flora att räkna med), med ca 45 arter som bara lever där nere hela sina liv men med betydligt fler (några hundra) som pendlar lite mellan livet där uppe och livet där nere.
Ja, spindlar, men även annat. Inte för att vi såg något annat än spindlar, men dom är väl där någonstans.
För mig var det här verklighetens Gringotts; banken i Harry Potter, där man åker ner på skraltiga vagnar ner i gångar i berget i svindlade fart och beckmörker. Visserligen upplyst av facklor längs vägen, vilket vi inte hade här, men ändå. Jag försöker nämligen låta bli att se filmerna och istället behålla den HP-värld jag har byggt upp i mitt huvud genom böckerna, så jag vet inte hur det har blivit illustrerat, och in min värld var det här lavagångssystemet mitt i prick.
Vi vet numera att det finns 321 vulkaner på Teneriffa, och att det som kallas för berg här egentligen är vulkaner hela rasket.
Byn vi var i före grottbesöket blev tex dränkt i lava 1706, och jag tror hon sa att senaste utbrottet på ön var 1907 eller därikring. Snart dags alltså, kanske inte så dumt att vi åker hem på söndag…
Lite bilder för den intresserade:
Slukas sakta av berget, en efter en…
Även nere i lavagången fanns det på sina ställen samma instruerande infografik som på besökscentret. Vår guide Augustine berättar om hur lavagångar bildas, samtidigt som vi sitter och vilar på kanten av en.
Vafalls – har jag närt en speleolog vid min barm??!!
Två volontärer går in, får se hur många som kommer ut igen.
Ganska rymliga gångar på sina ställen. För det mesta kunde man gå rak i ryggen, men ibland behövde man böja ner huvudet något.
Två små och en stor speleolog i vardande?
Hallandsleden i höstsolen
Det är ju vandring i Patagonien på gång. Ja inte nu men om ett antal år, men när det nu blir vill jag vid det laget vara en trygg vandrare som vet vad jag klarar och inte. Just nu vet jag att jag inte klarar så mycket, men det ska det bli ändring på. Mina barn som ju tyvärr inte fick växa upp i Norge (mitt fel, jag vet) är ju inte heller i den fysiska tålighetsform* som dom behöver om det ska vara kul att vandra, så det är inte bara jag som behöver öva.
Och idag var det dags att börja. Vi har gått två korta sträckor av Hallandsleden tidigare, och nu skulle vi gå stumpen mellan dom, en sträcka på 6 km ena hållet och sen tillbaka igen. Perfekt väder, perfekta temperaturer, bra kläder (förutom Adams skor) och iväg med oss!
Efter 3 km (av 12) undslapp sig Hannes stadsungens kommentar nr 1:
-”Varför måste vi gå så långt, det är mycket skönare att ligga på soffan”. Jaha, 9 km kvar, jag tänkte att det här kommer bli en tuff tur. Många pauser med mackor, varm choklad, bullar och vila.
OCH VI HITTADE SVAMP!! Jag som inte hittar svamp annat än i disken på Hemköp hittade MÄNGDER med trattkantareller. Ja jag vet att dom finns överallt och man kan plocka hur mycket som helst, men jag har tröttnat på att leta för att jag aldrig hittar och inser att jag inte har svampögon.
Men här stod vi och beundrade några extremt vackra röda flugsvampar som stod så där fotomässigt perfekt ur den knallgröna fluffiga mossan, och DÅ får vi syn på trattisar bredvid. Och bredvid dom, och bredvid dom, precis då där som folk säger att det är när man jagar trattkantareller. Synd att vi inte hade stort mycket att plocka i, men en del blev det iallafall.
Hade jag varit Donald Trump ute i svampskogen hade jag sagt att det var ”A perfekt mushroom forest” eller vad nu svampskog kan tänkas heta på engelska. Gröna tuvor i barrskog på vilka det stod oätna perfekta (de flesta oätliga men ändå) svampar på, som taget ur en Elsa Beskow-målning.
Ja lite barr också, där vi hittade Kamfingersvampen, enligt Svampguiden en mycket god matsvamp. Vit flugsvamp hittade vi också flera granna exemplar av, den plockade vi inte.
Hemvägen innebar också lite boxletning, ett välkommet avbrott och vila för fötterna för somliga. Inga särskilt minnesvärda installationer tyvärr, men bra med mål att gå mot när man är trött.
Och så mer svampplockning. Gul fingersvamp såg vi också men dom var så förtvivlat små att det inte var någon idé. Jag tycker de andra ska åka tillbaka när jag är i London nästa helg, men det insäljet får vi se hur det går med.
Det var en jättefin tur i skogen, och det där som anades efter 3 km såg vi inte så mycket av sen. Visst var alla trötta och möra när vi kom tillbaka till bilen, men det ser jag mer som ett tecken på att det är helt rätt tänkt att vi behöver öva upp våra vandringsmuskler.
*) En av mina observationer under mina år i Norge var just att alla norrmän verkar ha en naturlig fallenhet för fysisk ansträngning, som tex att vandra och såklart åka längdskidor. Det bara är så att dom har en bättre grundkondition än vad vi har på nåt fantastiskt vis. Om du ställde upp en norrman i dålig fysisk form på startlinjen bredvid en svensk i dålig form och ber dom gå 100 m uppförsbacke så kommer norrmannen vinna alla dagar i veckan, så är det bara. Dom har något som inte vi har som dom får med sig i skolan och som aldrig går ur. Kan ju börja med att det är skidskola på dagis…En av många bra saker med Norge! Om jag är avundsjuk? YOU BET!
Sightseeing i Hälsingeskogen
Så lättade regnet till slut och det var möjligt att dels ge sig ut utanför dörren utan skoteroverall och gummistövlar, och dels komma ut i skogen utan att bli sjöblöt om fötterna på nolltid. Vilket man inte hade blivit ändå om man haft gummistövlar, men iallafall…
Vi tog bilen och drog sydväst åt, första stopp var Härnebo Kvarn. En av alla dessa skyltar som man ser och tänker ”Undrar vad det här är för ett ställe, här borde man nog egentligen stanna” och så blåser man förbi. Men den här gången blåste vi inte förbi, utan körde in och parkerade fint och gick ner till den gamla kvarnen.
Å titta så fint det var!
CaddyMum löste loggandet medan jag gick runt och ooooade och aaaahade med glada tillrop samtidigt som jag prisade den här fantastiska hobbyn som får en att stanna till på alla de här småställena som man sen efteråt är så glad att man sett.
Och nästa stopp blev ännu bättre. Eller ja, näst-nästa, för nästa blev urdåligt, bara en massa kor som stod och glodde – roligt det iofs för vår ankomst var helt klart det mest spännande som hänt på riktigt länge.
Holmsvedens station har vi varit på förut, men nu var vi några meter längre norrut vid vattentornet. En intressant historia fick vi med oss, med tåget som 1917 kom söderifrån fullastat med ryska krigsinvalider som skulle fraktas genom Sverige. Tåget blev av misstag inväxlat på fel spår och kraschade rätt in i vattentornet (eller pumphuset, som dom kallar det).
Flera döda och ännu fler skadade. Och medan vi stod och beundrade byggnaden kom en man körande i sin gamla Volvo. Han hade sett att det var folk i farten och ville väl dels se vad vi var för ena, och dels slå ihjäl några minuter med trevligt prat. Det visade sig dessutom att han var farbror (?) till CaddyMums nya grannar i Ljussjön. Det är som vanligt en liten värld vi lever i.
Och så här såg det ut 1917:
Efter den intressanta stunden drog vi vidare mot den ena platsen mer idyllisk och vacker än den andra. Det är ett otroligt fridfullt och vackert landskap här i Hälsingland, och emellanåt rätt så levande och stolt också. Härligt att se.
Dag 20, Uppåt igen
Igår var det lite hängigt med såriga fötter och knän och en oändlig värme men svårt att bada. Men IDAG var det fräsch luft, 23 grader när man vaknade och ett lätt duggregn!
Nä jag bara skojar. Det var typ 27 och sol när vi vaknade och toppade väl runt 33-34 grader skulle jag tro. Jag och Hannes hade badförbud, så när vi åkte till Cabuya en bit bort (i hopp om fin snorkling för A och O utanför en ö full av gravplatser) så fick vi helt sonika hitta på något annat. I 34 graders värme, i ett samhälle som typ bestod av en dammig väg, ett stängt café, en stängd restaurang (men både caféet och restaurangen spelade musik??!!) och en butik.
Vi satt först i det stängda caféet en stund och spelade Yatzy. Hannes dängde mig fullständigt med typ 224 mot 140 eller nåt liknande (försöker glömma och det går tydligen ganska bra). Men eftersom det var rätt varmt kan man säga och de andra hade tagit vår enda vattenflaska siktade vi in oss på butiken för att fylla på med förfriskningar.
Så där satt vi och hängde en stund tills vi började gå tillbaka till stranden där vi parkerat bilen. Ungefär samtidigt var snorklarna klara och kom tillbaka (det hade varit dålig snorkling).
Då började det bli dags för lunch, och planen var att dra vidare till Montezuma. Kanske inte så frestande med tanke på Montezumas hämnd, men det skulle vara badmöjligheter där och vad gör man inte?! Det skulle vara badmöjligheter på flera andra ställen vi varit på här i krokarna (igår bland annat) men det var inte så väldigt bra, men hoppet är som bekant det sista som överger människan.
Och så låg det ju en cache på vägen till Montezuma också (jaaaa det finns alltid flera anledningar till att man väljer den väg man väljer), och den var en riktigt häftig en. Även den här var en fikus som tagit över ett annat träd, men det här var lixom i en större dimension…
Hinten var ”look in every nook and cranny”, och jajemen det fick vi göra innan Oskar fick glädjen att ropa till att han hittat den.
Riktigt häftig ställe, som tydligen myndigheter/parkvakter och andra uppmärksammat med en skylt som berättade en massa om trädet. På spanska. Som så mycket annat. Dom har nog inte fullt ut accepterat att dom är så beroende av västerländsk och framför allt amerikansk turism, för det är inte många skyltar som är på både engelska och spanska (skyltar med information som riktar sig till turister menar jag nu), vilket gör att man missar en del information.
Men men, vägen gick vidare mot Montezuma.
Och HALLELUJA, här fanns en strand som uppfyllde alla mina önskemål:
- Sandstrand (lite grovkorning, men ändå)
- Vågor som man kan ligga och guppa i, till skillnad från vågor som slår ner en och drar en i bottengruset
- Skugga på stranden, stora träd att gömma sig under
- Restauranger i närheten, ställen där man kan köpa en himmelsk smoothie
Där blev det lunch, i dyraste laget som alltid, men hey det här är Costa Rica, Pura Vida för böfvelen, så vi smaskade på. Jag åt bläckfisk. Inte särskilt veganskt, jag vet, men det har rent allmänt gått rätt dåligt med det veganska på den här resan (formbröd med smör och ost till lunch lite föööör många dagar…). Och det var gott….stekt i vitlök, persilja och vitt vin…yum…och en mangojuice till (sliskigt söt så den nästan inte gick att dricka, men det är kanske inte sånt man skriver när man bloggar från paradiset?!).
Och så var det dags för stranden. Nu kunde inte jag och Hannes låta bli att bada, det var bara för bra.
Jo jag har med mig mobilen ut i vattnet. Har sån där vattentät plastmapp, och den funkar faktiskt! Ser lite töntigt ut, men man kan ta bilder med mobilen i den och man har sina värdesaker runt halsen, kort och sånt med.
Så jag lyckades övertala kidsen om att det var värt att åka hit imorgon också.
Dom är så trötta på att åka bil så dom kan tuppa av, men det gäller bara att fråga vid rätt tillfälle…tex när dom är ute i vattnet och allt bara är såååå underbart. Det är alltså efter att man betalt restaurangnotorna och glömt vad hostel’et kostade, och hur dåliga vägarna var för att komma dit.
Men dom sa ja iallafall, så mitt hopp står till att vi åker hit imorgon också, för där vi bor är det helt värdelöst att bada enligt mina mått mätt, och inte finns det något vidare med skugga heller = jag får spunk.
En dag kvar här i Costa Rica, sen åker vi hem på torsdag kväll. Känns helt okej.
Dag 15, Vi chillar med en GC-tur
Efter gårdagens långkörning och morgonens debackel med maskar och hur man kommer ifrån ett rum man bokat i tre nätter men tillslut bara behöver betala för en samt installation i nytt rum (som inte heller är något slott precis) så var vi lite sega.
Planen var att inte göra någonting, bara sega och slappa hela dagen.
Det funkade fram till lunch då H hade myror i brallorna och inte alls kom ihåg att han lovat att jag skulle få sitta och puppa och skriva hela dagen och dom andra skulle ligga i sängen och se på TV. Det är väl bara så att vissa har mer energi än andra.
Så på eftermiddagen var det bara att ge sig ut igen. Och det är inte så mycket att vandra och gå här i området tyvärr, det är bil som gäller för att komma någonstans. Och vi körde på GC-tur med några cacher i sikte som såg ut att vara fina.
Det var bara det att dom låg bakom bommar som man måste betala för att komma förbi. Och inte lite heller; $40 skulle det bli för vår familj. Den Vandrande Plånboken sa NEJ! och så åkte vi till några andra cacher istället. Som visade sig ligga inne på privat mark som hörde till ett hotell fast det var typ nationalpark men det var betalmur där också. Den Vandrande Plånboken sa NEJ igen och vi körde vidare.
Lite naturupplevelser fick vi med oss också, i form av några halvap-liknande varelser med lång nos som bökade efter mat i marken. Typ myror eller annat. Stor succé bland oss turister som flockades i massor i vägkanten.
Men det var inte bara besvikelser på GC-fronten, nej som alltid är det de oväntade ögonblicken när man går någonstans man inte hade gått annars och får se något man inte fått sett annars, det som (i mitt tycke) är själva poängen och glädjen i den här konstiga hobbyn.
Den här gången bar det upp på en kulle med jättefin utsikt över Lago Arenal. En liten regnskur fick vi också med efterföljande solsken och regnbågar – både norrut och söderut. Fantastiskt vackert! Världens bästa hobby!
Vi fant! Vi fant!
Regnbåge över bergen i söder, branta djungelstup, otroligt dramatisk natur
Regn och regnbåge över Arenal-sjön
GC-liv i Hälsingeskogen, dag 2
Dagen började med lite städning i området. Städning i den meningen att vi hade några cacher i närheten som vi inte hittat än och som lyser irriterande gröna på kartan. Men även om man tar lite i närområdet på väg till något annat så betyder inte det att det är brist på upplevelser.
Bland annat gjorde vi nedslag på Variant, ett köpcenter norr om Bergvik som definitivt sett sin storhetstid passera. Från att ha varit ett köpcenter med lite butiker är det nu bara en Konsumbutik och tomma lokaler ungefär, och en auktion varje vecka som väl drar en del folk. Och två cacher då, som väl gör att några fler kör in på parkeringen.
Den ena cachen är rätt trist och den har vi hittat för länge sen, men den andra har varit för blöt eller igenväxt för att ta förut. Den här sommaren är som bekant inget för blött, och eftersom inget ont inte har något gott med sig så fick det vara dags.
Och det är en ganska sorlig miljö. Hela Variant-området känns som något som varit aktivt och fullt av liv men där tiden rusat ifrån dom och allt har förfallit. Så mitt i ingenstans i buskarna ligger en unken gammal damm, och bakom den ett trädäck där cachen är. Lagom creepy och väldigt skönt att vara där i dagsljus. Men fortfarande väldigt deprimerande.
Efter en sån upplevelse måste man gaska upp sig lite. Till exempel genom att se på en vacker stenbro!
Jag ska inte avslöja något om var den lilla juvelen finns, för det är en glädje när man upptäcker det, och väldigt väldigt kul att ta sig fram till den lilla gömman. Och vackert.
Den lilla hejarklacken stod troget och gav sitt stöd hela tiden 🙂
Vi var också och såg det fina kraftverket vid Höljebro och gick över träbron och såg ut över en för tillfället torrlagd del av Ljusnan. En av alla fina platser som man får se när man har en märklig hobby som får en att åka till platser man inte visste fanns.
Det var en fin dag i skogen, en som slutade med en lång och onödig tur ut i en snårig vildmark bara för att titta på en visserligen väldigt gammal knotig lind med en stamdiameter på säkert två meter. Helt otroligt faktiskt och egentligen väldigt vackert och magnifikt, men det var en eländig väg dit och runtomkring var det fullt av sly så det var svårt att förstå när man egentligen var framme. Rätt meningslöst faktiskt. Men men, det blev vår avslutning på dagen.
