Så lättade regnet till slut och det var möjligt att dels ge sig ut utanför dörren utan skoteroverall och gummistövlar, och dels komma ut i skogen utan att bli sjöblöt om fötterna på nolltid. Vilket man inte hade blivit ändå om man haft gummistövlar, men iallafall…
Vi tog bilen och drog sydväst åt, första stopp var Härnebo Kvarn. En av alla dessa skyltar som man ser och tänker ”Undrar vad det här är för ett ställe, här borde man nog egentligen stanna” och så blåser man förbi. Men den här gången blåste vi inte förbi, utan körde in och parkerade fint och gick ner till den gamla kvarnen.
Å titta så fint det var!
CaddyMum löste loggandet medan jag gick runt och ooooade och aaaahade med glada tillrop samtidigt som jag prisade den här fantastiska hobbyn som får en att stanna till på alla de här småställena som man sen efteråt är så glad att man sett.
Och nästa stopp blev ännu bättre. Eller ja, näst-nästa, för nästa blev urdåligt, bara en massa kor som stod och glodde – roligt det iofs för vår ankomst var helt klart det mest spännande som hänt på riktigt länge.
Holmsvedens station har vi varit på förut, men nu var vi några meter längre norrut vid vattentornet. En intressant historia fick vi med oss, med tåget som 1917 kom söderifrån fullastat med ryska krigsinvalider som skulle fraktas genom Sverige. Tåget blev av misstag inväxlat på fel spår och kraschade rätt in i vattentornet (eller pumphuset, som dom kallar det).
Flera döda och ännu fler skadade. Och medan vi stod och beundrade byggnaden kom en man körande i sin gamla Volvo. Han hade sett att det var folk i farten och ville väl dels se vad vi var för ena, och dels slå ihjäl några minuter med trevligt prat. Det visade sig dessutom att han var farbror (?) till CaddyMums nya grannar i Ljussjön. Det är som vanligt en liten värld vi lever i.
Och så här såg det ut 1917:
Foto: Johnson, Joh. / Järnvägsmuseet
Efter den intressanta stunden drog vi vidare mot den ena platsen mer idyllisk och vacker än den andra. Det är ett otroligt fridfullt och vackert landskap här i Hälsingland, och emellanåt rätt så levande och stolt också. Härligt att se.
Igår var det lite hängigt med såriga fötter och knän och en oändlig värme men svårt att bada. Men IDAG var det fräsch luft, 23 grader när man vaknade och ett lätt duggregn!
Nä jag bara skojar. Det var typ 27 och sol när vi vaknade och toppade väl runt 33-34 grader skulle jag tro. Jag och Hannes hade badförbud, så när vi åkte till Cabuya en bit bort (i hopp om fin snorkling för A och O utanför en ö full av gravplatser) så fick vi helt sonika hitta på något annat. I 34 graders värme, i ett samhälle som typ bestod av en dammig väg, ett stängt café, en stängd restaurang (men både caféet och restaurangen spelade musik??!!) och en butik.
Vi satt först i det stängda caféet en stund och spelade Yatzy. Hannes dängde mig fullständigt med typ 224 mot 140 eller nåt liknande (försöker glömma och det går tydligen ganska bra). Men eftersom det var rätt varmt kan man säga och de andra hade tagit vår enda vattenflaska siktade vi in oss på butiken för att fylla på med förfriskningar.
Ja där satt vi vid den dammiga vägen i ett litet skjul dom hade utanför affären. Men det var skugga iallafall!!
Så där satt vi och hängde en stund tills vi började gå tillbaka till stranden där vi parkerat bilen. Ungefär samtidigt var snorklarna klara och kom tillbaka (det hade varit dålig snorkling).
Man kan alltså gå ända ut till den här ön när det är lågvatten. Båtarna som ligger ”på land” är relativt tidsbestämda på när dom kan gå in och ut, vill jag påståAlltså spana in trädet….det ser ut som en liten skog, men dom är faktiskt ihopväxta och det är ett träd, en organism. Ja och så ett stackars ursprungsträd där inne i mitten som fikusen fullständigt tagit över…Naturen är tuff…
Då började det bli dags för lunch, och planen var att dra vidare till Montezuma. Kanske inte så frestande med tanke på Montezumas hämnd, men det skulle vara badmöjligheter där och vad gör man inte?! Det skulle vara badmöjligheter på flera andra ställen vi varit på här i krokarna (igår bland annat) men det var inte så väldigt bra, men hoppet är som bekant det sista som överger människan.
Och så låg det ju en cache på vägen till Montezuma också (jaaaa det finns alltid flera anledningar till att man väljer den väg man väljer), och den var en riktigt häftig en. Även den här var en fikus som tagit över ett annat träd, men det här var lixom i en större dimension…
Hinten var ”look in every nook and cranny”, och jajemen det fick vi göra innan Oskar fick glädjen att ropa till att han hittat den.
Riktigt häftig ställe, som tydligen myndigheter/parkvakter och andra uppmärksammat med en skylt som berättade en massa om trädet. På spanska. Som så mycket annat. Dom har nog inte fullt ut accepterat att dom är så beroende av västerländsk och framför allt amerikansk turism, för det är inte många skyltar som är på både engelska och spanska (skyltar med information som riktar sig till turister menar jag nu), vilket gör att man missar en del information.
Men men, vägen gick vidare mot Montezuma.
Och HALLELUJA, här fanns en strand som uppfyllde alla mina önskemål:
Sandstrand (lite grovkorning, men ändå)
Vågor som man kan ligga och guppa i, till skillnad från vågor som slår ner en och drar en i bottengruset
Skugga på stranden, stora träd att gömma sig under
Restauranger i närheten, ställen där man kan köpa en himmelsk smoothie
Där blev det lunch, i dyraste laget som alltid, men hey det här är Costa Rica, Pura Vida för böfvelen, så vi smaskade på. Jag åt bläckfisk. Inte särskilt veganskt, jag vet, men det har rent allmänt gått rätt dåligt med det veganska på den här resan (formbröd med smör och ost till lunch lite föööör många dagar…). Och det var gott….stekt i vitlök, persilja och vitt vin…yum…och en mangojuice till (sliskigt söt så den nästan inte gick att dricka, men det är kanske inte sånt man skriver när man bloggar från paradiset?!).
Och så var det dags för stranden. Nu kunde inte jag och Hannes låta bli att bada, det var bara för bra.
Jo jag har med mig mobilen ut i vattnet. Har sån där vattentät plastmapp, och den funkar faktiskt! Ser lite töntigt ut, men man kan ta bilder med mobilen i den och man har sina värdesaker runt halsen, kort och sånt med.
Så jag lyckades övertala kidsen om att det var värt att åka hit imorgon också.
Dom är så trötta på att åka bil så dom kan tuppa av, men det gäller bara att fråga vid rätt tillfälle…tex när dom är ute i vattnet och allt bara är såååå underbart. Det är alltså efter att man betalt restaurangnotorna och glömt vad hostel’et kostade, och hur dåliga vägarna var för att komma dit.
Men dom sa ja iallafall, så mitt hopp står till att vi åker hit imorgon också, för där vi bor är det helt värdelöst att bada enligt mina mått mätt, och inte finns det något vidare med skugga heller = jag får spunk.
En dag kvar här i Costa Rica, sen åker vi hem på torsdag kväll. Känns helt okej.
Man kan göra vampyrtänder av tandpetare om man är sysslolös. Himla praktiskt, för dom är lätta att ta bort när man behöver hålla låg profil en stund.
Efter gårdagens långkörning och morgonens debackel med maskar och hur man kommer ifrån ett rum man bokat i tre nätter men tillslut bara behöver betala för en samt installation i nytt rum (som inte heller är något slott precis) så var vi lite sega.
Planen var att inte göra någonting, bara sega och slappa hela dagen.
Det funkade fram till lunch då H hade myror i brallorna och inte alls kom ihåg att han lovat att jag skulle få sitta och puppa och skriva hela dagen och dom andra skulle ligga i sängen och se på TV. Det är väl bara så att vissa har mer energi än andra.
Så på eftermiddagen var det bara att ge sig ut igen. Och det är inte så mycket att vandra och gå här i området tyvärr, det är bil som gäller för att komma någonstans. Och vi körde på GC-tur med några cacher i sikte som såg ut att vara fina.
Det var bara det att dom låg bakom bommar som man måste betala för att komma förbi. Och inte lite heller; $40 skulle det bli för vår familj. Den Vandrande Plånboken sa NEJ! och så åkte vi till några andra cacher istället. Som visade sig ligga inne på privat mark som hörde till ett hotell fast det var typ nationalpark men det var betalmur där också. Den Vandrande Plånboken sa NEJ igen och vi körde vidare.
Lite naturupplevelser fick vi med oss också, i form av några halvap-liknande varelser med lång nos som bökade efter mat i marken. Typ myror eller annat. Stor succé bland oss turister som flockades i massor i vägkanten.
Men det var inte bara besvikelser på GC-fronten, nej som alltid är det de oväntade ögonblicken när man går någonstans man inte hade gått annars och får se något man inte fått sett annars, det som (i mitt tycke) är själva poängen och glädjen i den här konstiga hobbyn.
Den här gången bar det upp på en kulle med jättefin utsikt över Lago Arenal. En liten regnskur fick vi också med efterföljande solsken och regnbågar – både norrut och söderut. Fantastiskt vackert! Världens bästa hobby!
Vi fant! Vi fant!
Regnbåge över bergen i söder, branta djungelstup, otroligt dramatisk natur
Dagen började med lite städning i området. Städning i den meningen att vi hade några cacher i närheten som vi inte hittat än och som lyser irriterande gröna på kartan. Men även om man tar lite i närområdet på väg till något annat så betyder inte det att det är brist på upplevelser.
Bland annat gjorde vi nedslag på Variant, ett köpcenter norr om Bergvik som definitivt sett sin storhetstid passera. Från att ha varit ett köpcenter med lite butiker är det nu bara en Konsumbutik och tomma lokaler ungefär, och en auktion varje vecka som väl drar en del folk. Och två cacher då, som väl gör att några fler kör in på parkeringen.
Den ena cachen är rätt trist och den har vi hittat för länge sen, men den andra har varit för blöt eller igenväxt för att ta förut. Den här sommaren är som bekant inget för blött, och eftersom inget ont inte har något gott med sig så fick det vara dags.
Och det är en ganska sorlig miljö. Hela Variant-området känns som något som varit aktivt och fullt av liv men där tiden rusat ifrån dom och allt har förfallit. Så mitt i ingenstans i buskarna ligger en unken gammal damm, och bakom den ett trädäck där cachen är. Lagom creepy och väldigt skönt att vara där i dagsljus. Men fortfarande väldigt deprimerande.
En nästan igenväxt damm som knappt syns, och på andra sidan trädäcket som är som en miniatyrdansbana eller nåt. Det är ett utrymme i mitten av ”dansbanan” där det kanske varit en vacker plantering en gång i tiden. Way, way back.
Efter en sån upplevelse måste man gaska upp sig lite. Till exempel genom att se på en vacker stenbro!
Oerhört vacker stenbro, alldeles stilla med porlande vatten och bräkande får på sluttningen mittemot.
Jag ska inte avslöja något om var den lilla juvelen finns, för det är en glädje när man upptäcker det, och väldigt väldigt kul att ta sig fram till den lilla gömman. Och vackert.
Den lilla hejarklacken stod troget och gav sitt stöd hela tiden 🙂
Vi var också och såg det fina kraftverket vid Höljebro och gick över träbron och såg ut över en för tillfället torrlagd del av Ljusnan. En av alla fina platser som man får se när man har en märklig hobby som får en att åka till platser man inte visste fanns.
Det var en fin dag i skogen, en som slutade med en lång och onödig tur ut i en snårig vildmark bara för att titta på en visserligen väldigt gammal knotig lind med en stamdiameter på säkert två meter. Helt otroligt faktiskt och egentligen väldigt vackert och magnifikt, men det var en eländig väg dit och runtomkring var det fullt av sly så det var svårt att förstå när man egentligen var framme. Rätt meningslöst faktiskt. Men men, det blev vår avslutning på dagen.
Så är jag äntligen i Hälsingeskogen igen hos mamma och Totis. Med mig har jag det ena barnet, för det andra är i Oslo och mannen jobbar.
Och det lilla GC-teamet är samlat igen 🙂 ❤
Självklart ligger vi inte på latsidan, utan helt respektlöst med tanke på värmen kastar vi oss ut i skogarna för att lösa kluriga gåtor och besöka platser vi knappt visste fanns och bada i sjöar vi aldrig hört talas om. Livet.
Som Skidtjärns badplats till exempel, norr om Rengsjö. Ljuvligt vackert och hyfsat välskött med en brygga, sittplatser, till och med omklädningsrum (fascinerande hur många badplatser här uppe som har omklädningsrum – är hälsingarna pryda månne?) och en sliten men dock, beachvolleybollplan. Sandstrand of course, det är ju Hälsingland.
Skidtjärns badplats
Eller en fika hos Majas i Rengsjö och en titt in i deras gigantiska heminredningsbutik som jag inte riktigt fattar hur dom får ihop det med rent ekonomiskt – rum efter rum fyllda med porslin i alla färger och former, senaste heminredningsmodet (i den mån jag nu är rätt person att bedöma det…) och en hel del krimskrams förstås också. Men den kapitalbindningen som det där stället har i varje ögonblick måste vara enorm; jag fattar inte vad dom har för avtal med sina leverantörer riktigt, för dom kan väl inte sälja allt det där innan säsongen är slut?
Och nej jag har ingen bild på det; jag var allt för tagen av alla intryck för att komma ihåg att hala upp mobilen och dokumentera. Men det ser väldigt gulligt ut iallafall.
Majas Café och PresenterBojäntans ostbod. Och ost, obviously.
Och så råkar man köra fel och hamnar på en annan väg där ute i vildmarken, och vips har man snubblat på Bojäntans lilla ostbod. Utbudet just den här dagen var lite magert, men har man kommit så långväga så måste man ju köpa (JO det måste man!), så en liten hårdost av getmjölk som var lagrad i 8 månader blev det allt.
Mamman (den andra mamman alltså, inte jag) ruskar på huvudet åt köpet, men sånt måste man göra ibland.
Det gick att lägga pengar i mjölkkannan på bordet, men också Swisha såklart (tänk vad Swish har gjort för de små lokala handelsidkarna runtom i landet!!). Om det hade funnits mobiltäckning i området hade det varit en jättebra grej…Men jag kom in i mobilland tillslut och fick göra rätt för mig så småningom innan den lokala stöldroteln kom och haffade mig.
Ett enormt sandtag snubblade vi över också – och allt det här är bara i Rengsjötrakten, mind you!
Svinstort! Men nu när jag ser på bilden ser jag mest toppen som sticker upp bakom sandtaget – vad är det för ett berg?Busshållplatsen i Vik kommer jag aldrig glömma, och aldrig tänka på utan viss irritation och bitterhet blandat med glädjens triumf i en konstig soppa. Kanske bäst att inte tänka på den alls.
Vägen hem från Rengsjö gick via Bollnäs, och på vägen söderut från Bollnäs finns den j#%@vla cachen Vik, som vållat så mycket irritation och framför allt frustration de fyrtio miljoner gångerna vi varit här förut och letat. Och letat. Och klurat. Och fattat att det är något vi inte fattat. Men idag….idag hade CaddyMum vässat brillorna ordentligt, och så var den plötsligt bara där. Så enkelt som så. Jag tänker inte avslöja något om den fina gömman, bara att åka dit och kolla lite. Eller mycket.
Åsså middag tillsammans med dom här godingarna avslutar första dagen i Hälsingeskogen!
Ganska bra prioritering va? Byta 10 grader och dimma mot 23 grader och sol?
Jag är ju egentligen på väg till Cork och körfestivalen där, men kunde inte motstå frestelsen att göra en stopover i London. Främst av två skäl; 1) det var väldigt länge sedan jag var här (2006 eller 2007), och 2) jag har inte cachat i Storbritannien.
Eller hade, för nu har jag det.
Jag kom idag vid ettiden och åker imorgon halv tio, så vad har jag hunnit med? Jag har inte varit på Oxford Street (vad ska jag dit och göra?), jag har inte gått på musikal (tänker jag INTE betala pengar för), det blev inget afternoon tea (lite synd för det är ganska trevligt) och ingen öl har jag druckit. MEN jag har gått runt i stadsdelen Westminster, och konstaterat att London egentligen bara är en förvuxen småstad. Låga fina townhouses, många små parker men med en fruktansvärd trafik. Jag skulle nog aldrig trivas här riktigt tror jag; för mycket trafik. Och så vågar jag inte tänka på vad ett townhouse i Westminster kostar…
Och så har jag ätit och fikat.
Först vid det fashionabla Riverside där det blev en mango daiquiri och lite sötpotatispommesfrites i eftermiddagsgasset, och när det blev för varmt där (!) drog jag mig till ett café vid hotellet och en islatte, och nu sent på kvällen är det dags för middag; pad thai-sallad med en mangojuice.
Vy från Riverside
Och snart dags för hemgång till mitt riktigt schyssta hotell på lilla lugna gatan för lite sömn innan resan mot Cork går vidare imorgon.
Det var dagen för att dra västerut på ön. Vi gjorde våra mackor, tog med mammas hembakade bullar, kokade vatten till kaffe, tog vattenflaskor…you name it. Mat är viktiga saker, en mätt spexare är en glad spexare, som det heter. Gäller även folk på GC-tur.
Målet var Paphos, men inte förrän till sena kvällen. Nä, idag var vägen det egentliga målet. Att få stanna i varje krok där det finns en lite plastlåda gömd, som väntar på att bli hittad.
I korthet såg dagen ut så här:
Dvs miljoner små plastburkar, gömda på mer eller mindre finurliga sätt. Men det är inte det man kommer ihåg av dagen – att man hittade många, nä det jag kommer minnas av den här dagen är alla vackra platser jag sett och finurliga installationer jag klurat på.
Första stoppet var Tochni, som ligger ungefär halvvägs mellan Larnaca och Limassol. Där finns en slinga som heter Tochni trail, och som tar en runt i det böljande, gröna och blommande landskapet. Olivträd, citrusträd, lite vildvuxet, gamla hus, några ruiner, gamla kyrkor…ni fattar?
Den röda linjen är de två dagarna Paphosturen tog. Grönt är upp till Karpasias.
Så vackert att jag tänkte ”här vill jag bo om jag ska bo på Cypern”. Det har jag tänkt om andra platser också, men jag menar det varje gång, och så även här (man är väl flexibel) 🙂
Här är några bilder från dagens tur.
Tochni trail – Ruinerna av en gammal tempelriddarborgMedieval MonasteryTochni trailStranden nedanför KourionUtsikten från One lump or two, Madam?Kvällssolen vid The Aphrodite Trail – Avdimou Jetty
Det här är ett Cypern som jag tror de flesta inte ser, och det är synd. Så åk dit och upptäck, folkens!
Bara för att man är hemma (=inte på längre planerad resa) betyder det inte nödvändigtvis att man stannar i lägenheten bara för det.
Nä Totis skulle jobba, och då tog vi andra bilen och stack iväg lite i ”närområdet” – en cirkel som tenderar att vara relativt elastisk vartefter man ”bara ska dit också, och sen dit”. Det blev visst 17 mil tillslut, om man får tro Google Maps.
Den här turen var en ren GC-tur, inte tänkt något särskilt på att vara speciellt mysig, fin, eller full av upplevelser. Det var tänkt att rasa av sig lite cache-rastlöshet. Så vi började uppe vid Achna Reservoir, där vi varit förut men där det kommit fler nu.
Helt meningslöst; tre urtråkiga platser och två av dom dessutom ormfarliga – antingen låg den i en liten grotta/urgröpning i berget eller under en hög med stenar. Och här i landet kan ormar vara farliga, till skillnad från i Skandinavien. Det övergår mitt förstånd hur många som lägger cacher på helt idiotiska ställen här nere (=stenhögar av olika slag), istället för att placera dom i träd eller annat. Men jaja, man får bara se till att ha med sig en ordentlig pinne att peta med innan man sticker in handen.
En låg spridd över hela marken, den sopade vi ihop och la på rätt ställe, men sen var det in med handen i ormgrottor på meningslösa ställen. Visst, det ser fint ut, men vattnet är bara en damm så lite oklart varför man vill att folk ska komma hit. Vad vill man visa?Där uppe på toppen bor dom glada Stavrovuonierna
Vidare till klostret Stavrovouni som ligger högt upp på ett berg (Vouni = berg om jag inte minns fel), för DÄR bor det trevliga gossar. Bara gossar. Och dom är säkert trevliga, men dom har en kvinnosyn som jag inte helt sympatiserar med och som kvinna får man naturligtvis inte beträda den heliga mark som klostret står på.
Dvs män kan komma dit som turister men inte kvinnor.
Nu orkar jag inte hetsa upp mig något särskilt över det, för jag har inget större behov av att hälsa på i ett kloster om man så säger, och jag ville dit i helt andra ärenden. Ärenden som i stort tyvärr förblev ogjorda för att stigar var avstängda och somliga inte ville bli hittade.
Klart grabbarna ska ha en helikopterplatta? Fattiga munkar behöver åka helikopter ibland för att få ha det lite kul, inte sant?! Underbar utsikt iallafall; om det hade varit klart väder hade vi sett Larnaca i den riktningen ungefär.
Och vi såg några som jobbade också! Var tvungen att ta ett kort. Lantmätare.
Cypriotiska lantmätare in action. Ser ut som svenska lantmätare ungefär…Finaste och mest välgjorda gömman hittills. Säger väl lite om kvaliteten så här långt, men det tar sig säkert.
Allra sist bjuder jag på en kotte, som var en väldigt fin och välgjord gömma. Inte särskilt svår att få syn på, men någon har lagt ner tid och energi på att få den riktigt snygg. Dessutom kämpade sig min mamma upp för en jäkligt jobbig och rullgrusig backe för att komma dit (och det var det värt) så BRA JOBBAT!
Så var det äntligen dags att ge sig ut på tur på den här underbara ön! Planerna för dagen var en heldagstur på Karpasias, den långa remsan längst österut på Cypern, i den ockuperade delen.
Här har jag varit förut, men det börjar bli dryga 10 år sedan minst så det var på tiden igen.
Tidig morgon dubbel dag-resonemanget gjorde att vi faktiskt var längst ut på spetsen (iallafall så långt man kommer utan båt) redan vid halv elva. Eller om det var halv tolv, det var lite oklart sedan samtliga mobiler visade en tid och digitalklockan i bilen en annan när dom borde visa samma. Resonemanget blev att det måste varit halv elva för det kan inte ta fyra timmar att köra hemifrån och ut till spetsen, och därmed var det slut på diskussionen (som resulterade i beslutet att klockan i bilen gäller).
Väl framme vid det lilla pittoreska huset (=vita klossen där den turkiska utkiken satt och kollade efter mystisk aktivitet – men han hade takterrass!) gick vi vidare ner för backen, vilket givetvis tilldrog sig nämnda vakts intresse.
Yttersta östliga spetsen på Cypern med tillhörande öar längst ut
Elegant avledningsmanöver från den Cypriotiska delen av vår delegation möjliggjorde den yngsta delen av delegationen att rufsa runt i bergsskravlet bakom en kant för att se om det fanns några kul plastlådor att hitta. Det gjorde det. Extra triumf till mig eftersom de andra försökt hitta den här förut men inte lyckats 😀
Man kan (=får) inte åka så långt ut och inte stanna till vid klostret Apostolos Andreas på vägen tillbaka, så det gjorde vi. Blandade känslor för min del; sist jag var där hoovrade stora röda getingar med långa hängande ben över oss och var allmänt jätteäckliga, men som tur var hade dom dragit vidare (pun intentionally avoided).
Kommersen i full gång utanför Apostolos Andreas. Mamma spanar in torkade aprikoser.
In i kyrkan, ut ur kyrkan, in i kommersen utanför, ut relativt helskinnade (tre tvålar och en massa aprikoser rikare), förbi de keliga åsnorna som vet att turister betyder morötter och där min mor försökte tala förnuft med några åsnor som tyckte att de torkade aprikoserna såg extra aptitliga ut, och puh, iväg vidare….
”Nej ni får inte äta av aprikoserna, dom är mina!”
Och då var det lunch. Stannade vid en jättefin plats som besökarna använder som kombinerad soptipp och picknickplats, gud så praktiskt och så trevligt dessutom! Önskar att någon kunde röja där emellanåt så hade det varit en fantastiskt fin plats.
Picnicplats. Man ser inte skräpet, så visst ser det idylliskt ut?!
Planen för dagen var att köra sträck upp till spetsen, besöka Apostolos Andreas och sen cacha på vägen tillbaka. Och så blev det. Ett antal stopp längs vägen blev det, några lite ”jaha, varför då” och andra med mer ”wow”-känsla. Till wow-platserna räknar jag en gammal ruin, förmodligen en utkiksplats från ett krig någon gång (1974?) som bombats och nu hade armeringsjärnen spretande åt alla håll från en plats med en vidunderlig utsikt, och den längst ut för dess utsikt och det definitiva i att jag inte kunde gå längre ut för då skulle jag trillat i vattnet.
Utsikt från GC794PQ The ruins. Mamma och Totis som små myror där nere.
Men härligt att vara på norra sidan igen, det är så sprakande grönt, kuperat och allmänt fantastiskt vackert. Mer eller mindre vilda åsnor och getter som går omkring, fåglar av olika slag (mer intressanta än kråka, duva och skata), och det helt orörda Big Sands. En enorm sandstrand som pga ockupationen aldrig blivit exploaterad, och därmed är en enda lång sträcka orörda sanddyner som sträcker ut i vad som ser ut som en evighet…
Big Sands
Ett stenbrott dök vi på också längs vår väg, lite oväntat men kul. Och det är ju det som är det fantastiska med den här hobbyn; alla ställen som man oväntat stöter på när man antingen är på väg just till det stället, eller som man stannar till vid längs vägen. I love it!
Vi kom hem när det blivit mörkt, en lång och väldigt fin dag!
Det är äntligen den tiden på året då jag får börja smida planer för min sydliga resa som jag gör varje år, dvs februari börjar lida mot sitt slut och mars närmar sig och med den min Cypernresa!
För trots att jag varit på Cypern ganska många gånger vid det här laget är det så mycket av ön jag inte sett. Det är ju inte så att det är motorvägar överallt (som tur är), så det kan ta en stund att ta sig från A till B även om ön i sig självt inte är så väldigt stor.
De senaste åren har väl stegen i viss mån styrts i cachernas riktning, vilket ju inte är så tokigt eftersom dom ofta ligger där sevärdheter av olika slag finns. Och det har blivit några ändå, 239 st närmare bestämt, men det är många kvar och många sevärdheter som jag dels vill se och dels som jag vill se igen.
Jag har varit alltför lite på västsidan, så en tur till Paphos vore trevligt. Har inte varit där sedan 2010 faktiskt så det är på tiden. Köra runt lite i sluttningarna i väst och se blommande mandelträd och vackra dalar. Upp i Troodos från västsidan…
Det finns en trail norr om Paphos och ett gäng vid kusten där det förmodligen är väldigt fint att spendera en dag om vädret är okej.
Eller inte åka riktigt så långt, Episkopi kanske. Inte så långt därifrån var det en riktigt minnesvärd cache i en grotta högt upp, det var lagom lerigt ute så vi var rädda att inte få loss bilen om vi var tvungna att stanna på den lilla vägen ut förbi kyrkan. Imorgon var det faktiskt exakt 7 år sedan!
Eller upp i Troodos söderifrån – Persephone trail? Eller norrut – Mersinlik trail?
Så mycket att välja på, the game is on, och snart åker jag – tjooohooo!!
Och nästa stopp blev ännu bättre. Eller ja, näst-nästa, för nästa blev urdåligt, bara en massa kor som stod och glodde – roligt det iofs för vår ankomst var helt klart det mest spännande som hänt på riktigt länge.
