Bexellstigen

Efter ännu en regnig natt hade vi förmånen att vakna torra även den här dagen. Men det är allt blötare under liggunderlagen. Lite demotiverande när det regnar så mycket, men är samtidigt helt ok med tanke på att vi själva är torra och har gott om mat, så det löser sig.

Dagens mål var Bexellstigen, en 6 km lång stig i bitvis backig terräng, men som har något helt fantastiskt att visa mitt här ute i den Halländska vildmarken – Stenar med inristade visdomsord och ordspråk på! Tydligen över 700 stycken!

Även den här stigen ingår i Åkulla Bokskogar, och då går den såklart genom jättefin skog…

Man får gå en bra bit innan man kommer upp till stenarna, det är bitvis lite brant och man får klättra mellan stenar, men för den som inte vill det går det att köra bil och gå en betydligt enklare väg in till själva stenarna.

Dom kallas ”Bexells talande stenar”, och är riksdagsman Alfred Bexells verk. Varför han lät göra ristningarna (som sysselsatte två stenhuggare i sju år!) råder det delade meningar om; någon menar att han var orolig för det svenska språkets förfall, andra att det var något välgörenhetsarbete för att hålla stenhuggare sysselsatta.

Vilken anledningen till att han lät göra det än är, så är det en väldigt märklig och fantastisk installation mitt i skogen. Det är inte bara ordspråk, utan namn på historiska personer, samtida politiker, författare och andra. Väldigt märkligt men fint.

Lunch blev på ett oväntat ställe – ett skjul på andra sidan vägen från parkeringen hade en baksida med tak över där det var perfekt att sätta upp trangiaköket och steka korv. Fina sittplatser på lecablock dessutom, en lyx i tältsammanhang 🙂

Även här finns det en vänlig människa som ställer ut lite dryck och erbjuder en viloplats – den här gången dessutom med ett tic-tac-toe-spel med stenar.

En jättefin halvdagstur i en väldigt speciell miljö.

Bockstensslingan

Efter lunch vid Åkulla friluftsgård gick vandringen söderut och till Bockstensslingan. That’s right, platsen där dom hittade Bockstensmannen i Bockstens mosse, som då hamnade på den historiska världskartan.

Slingan är ca 5 km, och ett bra ställe att utgå från är just vid Åkulla friluftsgård. Där finns parkering för den som kommer med bil eller husbil, och det går även buss hit från Varberg på sommarhalvåret, så det är en bra knutpunkt. Är man bara intresserad av själva Bockstensslingan så finns det parkering vid Bockstens mosse, där stigen in till själva mossen och fyndplatsen börjar.

Vi gick från Åkulla friluftsgård, det är några hundra meter därifrån in till själva Bockstensslingan, överkomligt för både stora och små.

Början av Bockstensslingan om man kommer från Åkulla-hållet

Vandringen går genom bok-och granskog, det är som trollskog överallt med mycket mossa, helt tyst, stengärsgårdar överallt (med mossa på såklart) och gömda skatter såklart. De flesta ganska oansenliga och rätt tråkiga, men en förtjänar en liten salut för väl genomfört arbete.

Stigen är lätt att gå, för den som har svårt att gå kan det vara en liten brant som är knepig, annars väldigt lätt och fint. Väl skyltat som vanligt.

På ett ställe när vi gick under höga bokar (böcker?) kom en jaktfågel och seglade förbi under takkronorna i det tysta, men annars var det magert med djurliv. Kan bero på att vi (iallafall en av oss) pratar mer eller mindre oavbrutet. Men det är trevligt det också.

Ja och själva Bockstens mosse då? Tja den är väl som man kan tänka sig; en mosse med en spång ut där det står ”Fyndplats”, och så finns det en skylt som berättar lite om hur det kunde gå så här för den stackars mannen.

Det korta svaret på det är: Man vet inte. En teori var att han var ute och fiskade efter folk som kunde vara med och kriga, vilket de närboende inte gillade, dom slog ihjäl honom och grävde ner honom i mossen. Sen spökade han så förfärligt så då var dom tvungna att gräva upp honom och slå en påle genom honom så han skulle stanna nere i mossen, vilket tydligen funkade.

Tja, en mosse.

Sen hem till tältet för det började regna. Matlagning inomhus på Trangiaköket (fördelen med att ha ett stort tält med ståhöjd), snaskande på nachos och spela kort i några timmar innan läggdags. Även den här natten med regnet smattrande mot tältduken. Bra, då minskar brandfaran i markerna.

Högsommar i juni!

Det är underbara dagar just nu, närmare 30 grader varmt, skön sval vind och strålande sol. Och jag mår så himla bra av det. Nu i helgen har jag till och med trott att jag hade semester, men ack så fel jag har. Det är ju de andra tre som är lediga, inte jag…

Men vi passar på och cashar in på sommartecknen ett efter ett innan midsommar med tio grader och regn kommer som det brukar.

Första middagen ute då man väljer att sitta på innergården där det är skugga för att det är för varmt att sitta ute på baksidan där det är sol blev igår.

Idag var en perfekt dag för en 6-km vandring vid Äskhults by. Vi måste börja träna på lite vandringar för att komma igång och gå Hallandsleden, Bohusleden och så småningom Trondheim-Oslo och hela vägen genom Europa till Santiago de Compostela. Japp, pilgrimsvandring. Men en sak i taget, och vi börjar med en kortare runda i värmen med många stopp för att gräva fram små plastburkar, så det inte blir för jobbigt.

Det var en fin runda över stock och sten, ibland lätt som en riktig skogsbilväg, ibland ganska stenig där man måste se upp var man sätter fötterna. Två sjöar passerades och dom låg där glittrande och lockande.

Kaffe och glass i Äskhults by, sen iväg till en sjö för att bada. Vid det här laget var det eftermiddag och solen var inte så gassande, så mitt behov av att hoppa ner i en kall sjö hade gått över (badpremiär var i går, så jag HAR badat och har därmed inget att bevisa). Men de andra badade iallafall.

Inte vår grill, den nederst i bild. Den tillhörde det unga paret som låg där när vi kom (deras fötter syns bakom stenen till vänster), och vars ensamhet vid sjön vi störde. Klart vi fattar det, men va fn , det fanns ingen annanstans att ligga och vi ville vara vid en sjö. Sen kom två pappor med barn yngre än våra, och då tog paret sin lilla viffviff till hund och gick på promenad och hämtade sen sina grejer och drog. Andras barn, bästa preventivmedlet….

Sen skulle vi ha den PERFEKTA avslutningen på kvällen; grilla hamburgare i kvällssolen, posta bilder av våra vattenmelondrinkar på Instagram och riktigt viiiisa hur otroligt LYCKLIGA vi är i vår PERFEKTA villaidyll. Våra barn skulle se sådär somriga ut med lockarna fladdrande (även det på Instagram så att det verkligen räknas) och så skulle vi äta middag i gräset.

Det blev nästan så. Gasolen tog slut medan grillen höll på att värma upp, så vi fick backa bandet lite och sätta på spisen istället. Vattenmelondrinkarna blev riktigt goda men vi glömde fota dom dessvärre – vi var fullt upptagna med att läska oss med dom. Och barnet med dom fladdrande lockarna fick en sån allergisk reaktion av att gräs i luften att han nu har fått ett eget rapparnamn – MC Pollen, och han tog sin tallrik och satte sig inomhus för att han inte stod ut utomhus. Inte riktigt Insta-vänligt, men väldigt trevligt ändå.

Det är något särskilt när man kan sitta ute till nio på kvällen utan att frysa. Vi har inte många sådana kvällar i Sverige, men ikväll var en av dom. Magiskt!

Cypern 2020, dag 2 – Ute och far

Om det var gammalt och känt igår var det nytt och vackert idag. Vi åkte på GC-tur till trakterna nordväst om Larnaca, som tar ca 1,5 timme att köra härifrån. Bilen packad med mammas hembakade bullar (yes hon är ett fullblodsproffs när det gäller att baka bullar), kaffe och kakor. Ingen mat, för vi skulle ju äta på haket vid Chirokoitia som tydligen ser ut som ett hak men har rykte om sig att vara The Best.

Som vanligt när vi är ute och härjar på Ön åker vi småvägar i mer eller mindre tillgängliga trakter, stannar lite här och där och hittar små skatter och upptäcker samtidigt nya platser som vi aldrig varit på och som är så fantastiska att jag vill bo på dom allihop.

Mamma inspekterar en skylt i en lummig eukalyptusskog i halvbergen norr om Lefkara. Telefonstolpar också, exotiskt värre!

Förra gången jag var här var det trakterna runt Tochni som fullständigt bergtog mig, och dagens runda slog väl inte det, men visst var det fint. Och jag såg en livs levande kameleont för första gången i mitt liv också!

Cypern förtjänar så otroligt mycket bättre än att vara känt för Ayia Napa, fylla, skumbadsfester och annat.

Det är tex inte alla som vet att gatorna i en del byar är så trånga att det knappt går att köra igenom dom med en vanlig liten bil, bara med 2 dm marginal på varje sida om bilen. Det visste inte jag heller, och inte mitt kartprogram heller som glatt föreslog att ta oss in på de här gatorna. Efter att ha sniglat oss fram 50 cm i taget för att försäkra oss om att inte bilen skulle skrapa i på någon sida, kom vi tillslut fram till en högersväng där vi insåg att vi inte skulle klara att få runt bilen utan att fastna i kurvan. Och då är vår bil ganska liten. Så det blev till att backa in på en garageuppfart (hur dom fått in sina två bilar dit skulle jag gärna vilja se), vända bilen och köra tillbaka. Mot enkelriktat då alltså. Som tur var fick vi inget möte.

Så här i efterhand hade jag gärna haft ett foto på hur det såg ut (bland annat för att avhjälpa blackouten som inträdde när hjärnan gick i krismodus) och hur nära det var, men just då var jag lite för …. låt säga….stressad… för att ens tänka på att ta bilder. Och nej, vi åker inte dit igen för att ta en bild. Aldrig mer dom gatorna.

Och ja, gatorna var skyltade som bilväg.

Byn Lefkara ligger i ett veck i bergen. Otroligt vackert, känt för sina spetsar (som gamla yoghurttanter kränger i gathörnen, inte särskilt varken pittoreskt eller mysigt, men hey folk måste överleva även här). Byn gör sig bäst på avstånd. Eller iallafall gör den sig bäst när man håller sig på stora gator. 

Vindkraftverk blev det också en del av uppe på en höjd utanför Larnaca. Mäktiga pjäser får man väl säga.

Larnaca from above. Temat för dagen var att hitta små plastburkar här och där, så även på den här punkten.

Cypern 2020, dag 1

Så var jag äntligen här igen, på Den Fantastiska Ön. Man ska ju inte ta ut sig fullständigt redan första dagen på semestern, så dagen spenderades i närområdet. Inte så många överraskningar här numera, jag har väl sett de flesta platser här nere i öns sydöstra hörn tror jag, men det är fint att besöka kända platser igen.

Tex skulptur-och kaktusparken i Ayia Napa där det kommit massor av nya konstverk sedan jag var här senast för två år sen. Metallskulpturer till exempel, riktigt snygga dessutom.

Spana in spindeln i sitt nät…rätt biffig och glänser gyllene. Mässing gissar jag.

Annars är det mest stenskulpturer, hundratals vågar jag påstå, och det blir fler och fler varje år. Vissa stora och intressanta, andra mest lite konstiga och känns som en bra deal för en konstnär som fått mycket pengar (?) för att göra en gigantisk näsa och mun. Men så har jag heller aldrig utgett mig för att vara någon konstkännare – och det lär väl aldrig hända heller.

Jättefina blommor i metall, som vajar i vinden. Ayia Napas hotellcirkus i bakgrunden.

Roque del Conde

Ja det var ju det där med solsemester och att ligga och slappa vid poolen och njuta av att ha All Inclusive. Vi är ju inte så bra på det, kan man säga. Barnen är bra på det, och därför åkte vi iväg själva (ja, vi lämnade våra barn obevakade vid poolen. Dom är stora nu, dom har tagit simborgarmärket och rör sig helt obehindrat i vattnet. Olyckor kan alltid hända men det kan dom även om vi ligger på en solsäng 10 m bort och sover. Navelsträngen, folkens, dags att klippa lite i den, bra träning för stora och små).

Målet var Roque del Conde, en topp som höjer sig som en platå strax norr om Las Americas. Några km att gå från parkeringen, viss lutning men en lagom utmaning för mig var tanken. Vi borde vara nere före lunch.

Turen börjar lite bedrägligt med en lång väg ned i en ravin. Man väntar sig ju att det ska vara uppför hela vägen, och framför allt tänker man (= jag) på att det blir tufft med den uppförsbacken på slutet när man är som tröttast.

O menar att lutningen inte spelar roll, att det är hur många höjdmeter totalt som räknas, inte om dom ska gås på 1 eller 10 km. I beg to differ. Det kan möjligen vara sant om man är vältränad, men om man är otränad som jag är det stor skillnad att gå i branta trappor eller ett sluttande plan, det är a och o för om jag ska orka något.

Toppbestigningar är mao inget för mig egentligen, men den här tänkte jag klara av.

Grönt, svalt (!) och fint nere i ravinen, leden välskyltad som tidigare och markerar tydligt var man ska gå – och överkryssade ledsymboler ifall det är någonstans man inte bör gå.

Allra längst ner i botten var det också gjort en fin stenlagd gångväg så det var egentligen bara att knata på.

Blandad kvalitet på vägen, omväxlande fint och brett, sen högre upp smalare, krokigare och stenigare. Bitvis sandigt och grusigt, inte mitt favoritunderlag direkt, och javisst såklart halkar jag i gruset på vägen ner och gör illa mig. Inte så farligt, kunde varit värre med tanke på alla vassa stenar och gosiga kaktusfikonsnår, men blodvite iallafall – alltid något.

En paus mitt i branterna innan det sista rycket mot platån på toppen. Man ser faktiskt vårt hotell där nere om man vet vad man ska titta efter, lite kul!

Det tog ca 2 timmar upp och för mig var det ganska svettigt bitvis, men tillslut var vi där!

Det blev loggat en virtual på toppen såklart, och så….ja då är det bara att knalla ner igen…Det tog ytterligare två timmar, men då ingick 5 cacher på vägen ner också inklusive letande, så där drog det säkert 30 min också. Men vi hade inte bråttom.

Höjdkurvan överst och vägen vi gick nederst. Heja Locus Maps!!

Kom ner till hotellet lagom till lunch. Sen var jag tydligen trött av vandringen, för jag sov 2 timmar på eftermiddagen (!). Inte så tuff som somliga tror, uppenbarligen.

Men det var en fin vandring som även ovana kan gå utan större besvär, bara lite ihållighet och gott om tid. Däremot hoppar jag nog över den planerade turen upp på Teide. Jag behöver mer vila innan det kan bli aktuellt – och mer träning för den saks skull…

 

 

..och för de speciellt intresserade:

Cueva del Viento

Ärendet i den sömniga byn var ju bara för att vi egentligen var på väg upp i bergen, till grottsystemet Cueva del Viento, vilket är väl värt ett besök om man är på Teneriffa och vill göra något annat. Turen är inte ansträngande, man behöver inte krypa i gångar under berget och det är en genomarbetad tur som först startar med introduktion i besökscentret, sen åka till grottorna, gå en bit, ner i gångarna och så upp igen och gå en liten bit. Totalt 2,5 timmar väl investerad tid.

Det blixtliknande i övre halvan av planschen är gångarna som man upptäckt till dags dato. 17 km totalt, som man delar in i 3 nivåer som hänger samman med deras höjd. Nivå 1 = såna man möööjligen kryper igenom insmord i kycklingfett och full av lugnande medel, Nivå 2 = 2-3 meter i höjd, och Nivå 3 = där det är riktigt högt i tak, flera meter.
A och H skickas upp i en gång dit inte andra behövde gå, bara för att dom var små och dom skulle berätta vad dom såg där uppe. Rötter genom taket var en sak, lite fler grottor en annan.

Hela systemet bildades vid ett utbrott för ca 27 000 år sedan, och på grund av med vilken hastighet utbrottet skedde så har det bildats gångar när lavan forsat ner i strömmar som sen har stelnat på ytan pga av kontakt med den mycket svalare luften på ytan, blivit hård på ovansidan men fortsatt att strömma under ytan tills det helt enkelt runnit färdigt och runnit iväg. Kvar är då de här gångarna som vi nu kan gå i. Eller åla i, om man är lagd åt det hållet.

Vi gick i en slags huvudgång, och från den gick det ut mindre gångar överallt, dit vi inte gick – dels för att det var för trångt och dels för att dom försöker hålla turisterna på en liten begränsad del av systemet, närmare bestämt 250 m av dessa 17 km.

Det är en alldeles egen fauna där nere (tror inte det är så mycket flora att räkna med), med ca 45 arter som bara lever där nere hela sina liv men med betydligt fler (några hundra) som pendlar lite mellan livet där uppe och livet där nere.

Ja, spindlar, men även annat. Inte för att vi såg något annat än spindlar, men dom är väl där någonstans.

För mig var det här verklighetens Gringotts; banken i Harry Potter, där man åker ner på skraltiga vagnar ner i gångar i berget i svindlade fart och beckmörker. Visserligen upplyst av facklor längs vägen, vilket vi inte hade här, men ändå. Jag försöker nämligen låta bli att se filmerna och istället behålla den HP-värld jag har byggt upp i mitt huvud genom böckerna, så jag vet inte hur det har blivit illustrerat, och in min värld var det här lavagångssystemet mitt i prick.

Vi vet numera att det finns 321 vulkaner på Teneriffa, och att det som kallas för berg här egentligen är vulkaner hela rasket.

Byn vi var i före grottbesöket blev tex dränkt i lava 1706, och jag tror hon sa att senaste utbrottet på ön var 1907 eller därikring. Snart dags alltså, kanske inte så dumt att vi åker hem på söndag…

Lite bilder för den intresserade:

Hallandsleden i höstsolen

Det är ju vandring i Patagonien på gång. Ja inte nu men om ett antal år, men när det nu blir vill jag vid det laget vara en trygg vandrare som vet vad jag klarar och inte. Just nu vet jag att jag inte klarar så mycket, men det ska det bli ändring på. Mina barn som ju tyvärr inte fick växa upp i Norge (mitt fel, jag vet) är ju inte heller i den fysiska tålighetsform* som dom behöver om det ska vara kul att vandra, så det är inte bara jag som behöver öva.

Och idag var det dags att börja. Vi har gått två korta sträckor av Hallandsleden tidigare, och nu skulle vi gå stumpen mellan dom, en sträcka på 6 km ena hållet och sen tillbaka igen. Perfekt väder, perfekta temperaturer, bra kläder (förutom Adams skor) och iväg med oss!

Efter 3 km (av 12) undslapp sig Hannes stadsungens kommentar nr 1:

-”Varför måste vi gå så långt, det är mycket skönare att ligga på soffan”. Jaha, 9 km kvar, jag tänkte att det här kommer bli en tuff tur. Många pauser med mackor, varm choklad, bullar och vila.

Fikapaus!

OCH VI HITTADE SVAMP!! Jag som inte hittar svamp annat än i disken på Hemköp hittade MÄNGDER med trattkantareller. Ja jag vet att dom finns överallt och man kan plocka hur mycket som helst, men jag har tröttnat på att leta för att jag aldrig hittar och inser att jag inte har svampögon.

Men här stod vi och beundrade några extremt vackra röda flugsvampar som stod så där fotomässigt perfekt ur den knallgröna fluffiga mossan, och DÅ får vi syn på trattisar bredvid. Och bredvid dom, och bredvid dom, precis då där som folk säger att det är när man jagar trattkantareller. Synd att vi inte hade stort mycket att plocka i, men en del blev det iallafall.

Nytt ord: Kamfingersvamp. Och jag hatar kameran på min nya mobil, den är så otroligt mycket sämre än den gamla.

Hade jag varit Donald Trump ute i svampskogen hade jag sagt att det var ”A perfekt mushroom forest” eller vad nu svampskog kan tänkas heta på engelska. Gröna tuvor i barrskog på vilka det stod oätna perfekta (de flesta oätliga men ändå) svampar på, som taget ur en Elsa Beskow-målning.

Ja lite barr också, där vi hittade Kamfingersvampen, enligt Svampguiden en mycket god matsvamp. Vit flugsvamp hittade vi också flera granna exemplar av, den plockade vi inte.

Hemvägen innebar också lite boxletning, ett välkommet avbrott och vila för fötterna för somliga. Inga särskilt minnesvärda installationer tyvärr, men bra med mål att gå mot när man är trött.

Och så mer svampplockning. Gul fingersvamp såg vi också men dom var så förtvivlat små att det inte var någon idé. Jag tycker de andra ska åka tillbaka när jag är i London nästa helg, men det insäljet får vi se hur det går med.

Svampjakt!!! För somliga. Andra är rädda för att det ska vara något äckligt djur (=insekt) när man sticker ner handen. Stadsbarn.
Skattjakt!!

Det var en jättefin tur i skogen, och det där som anades efter 3 km såg vi inte så mycket av sen. Visst var alla trötta och möra när vi kom tillbaka till bilen, men det ser jag mer som ett tecken på att det är helt rätt tänkt att vi behöver öva upp våra vandringsmuskler.

*) En av mina observationer under mina år i Norge var just att alla norrmän verkar ha en naturlig fallenhet för fysisk ansträngning, som tex att vandra och såklart åka längdskidor. Det bara är så att dom har en bättre grundkondition än vad vi har på nåt fantastiskt vis. Om du ställde upp en norrman i dålig fysisk form på startlinjen bredvid en svensk i dålig form och ber dom gå 100 m uppförsbacke så kommer norrmannen vinna alla dagar i veckan, så är det bara. Dom har något som inte vi har som dom får med sig i skolan och som aldrig går ur. Kan ju börja med att det är skidskola på dagis…En av många bra saker med Norge! Om jag är avundsjuk? YOU BET!

Sightseeing i Hälsingeskogen

Så lättade regnet till slut och det var möjligt att dels ge sig ut utanför dörren utan skoteroverall och gummistövlar, och dels komma ut i skogen utan att bli sjöblöt om fötterna på nolltid. Vilket man inte hade blivit ändå om man haft gummistövlar, men iallafall…

Vi tog bilen och drog sydväst åt, första stopp var Härnebo Kvarn. En av alla dessa skyltar som man ser och tänker ”Undrar vad det här är för ett ställe, här borde man nog egentligen stanna” och så blåser man förbi. Men den här gången blåste vi inte förbi, utan körde in och parkerade fint och gick ner till den gamla kvarnen.

Å titta så fint det var!

CaddyMum löste loggandet medan jag gick runt och ooooade och aaaahade med glada tillrop samtidigt som jag prisade den här fantastiska hobbyn som får en att stanna till på alla de här småställena som man sen efteråt är så glad att man sett.

Och nästa stopp blev ännu bättre. Eller ja, näst-nästa, för nästa blev urdåligt, bara en massa kor som stod och glodde – roligt det iofs för vår ankomst var helt klart det mest spännande som hänt på riktigt länge.

Holmsvedens station har vi varit på förut, men nu var vi några meter längre norrut vid vattentornet. En intressant historia fick vi med oss, med tåget som 1917 kom söderifrån fullastat med ryska krigsinvalider som skulle fraktas genom Sverige. Tåget blev av misstag inväxlat på fel spår och kraschade rätt in i vattentornet (eller pumphuset, som dom kallar det).

Flera döda och ännu fler skadade. Och medan vi stod och beundrade byggnaden kom en man körande i sin gamla Volvo. Han hade sett att det var folk i farten och ville väl dels se vad vi var för ena, och dels slå ihjäl några minuter med trevligt prat. Det visade sig dessutom att han var farbror (?) till CaddyMums nya grannar i Ljussjön. Det är som vanligt en liten värld vi lever i.

Och så här såg det ut 1917:

Foto: Johnson, Joh. / Järnvägsmuseet

Efter den intressanta stunden drog vi vidare mot den ena platsen mer idyllisk och vacker än den andra. Det är ett otroligt fridfullt och vackert landskap här i Hälsingland, och emellanåt rätt så levande och stolt också. Härligt att se.

Lotviken