Eller ja, det var väl inte påsklov för mig riktigt så tidigt som jag avslutade min arbetsdag idag, men det är helt klart den bästa kombinationen av att ha förtroendearbetstid och arbeta hemma – att kunna sluta tidigare och vara hemma på direkten!
En sån här skärtorsdag dessutom när solen bara öser ner, det är elva grader varmt och ja…alldeles underbart, då lassar jag in ungarna i bilen (inte så mycket att lassa längre, man får fråga fint om dom har lust), packar lite kaffe, saft och bullar och åker till någon plats vi inte varit på förut.
Målet för dagen var att besöka Hunehals borg, och gå en liten utstakad Whereigo-runda och lära oss mer om borgen som stod där för 800 år sen. Ja för det var inte mycket kvar kan man säga. Den lärande texten hade formuleringar som ”om du tittar ner härifrån ser du tydliga spår av…” och så någonting. Den alltmer tynande arkeologen inom mig hade inte en chans att se tydliga spår av bopelare i svackan som nu var beväxt med vass. Inte ens ett litet otydligt spår såg jag.
Vallgrav någon? Nej inte det stora vattnet där borta, det är Kungsbackafjorden…nej nere till vänster i bild ungefär…anyone?
Det var en jättefin rundtur på den uppstickande kullen som Hunehals borg en gång låg på (det finns alltså inte ens en endaste liten sten kvar av borgen. Men det beror nog mest på att den var gjord av trä); lagom lång och lagom ansträngande. Vi gjorde en liten avstickare för att se på naturen lite där borta också eftersom vädret var så fantastiskt. Kanske var det något annat som fick oss att gå just dit, vad vet jag…
Det ser ju rätt kallt och mulet ut, men det var det inte. Märkligt ljus – det var klarblå himmel hela tiden vi var där. Och A har huvan på sig, men det är nog mest för att den växt fast där, och inte för att det är kallt.
Slutgömma så småningom, kaffe och bulle i lä nere vid havet i strålande sol…en fantastisk dag!
Så var det äntligen helg, vilket betyder att jag får träffa familjen. Det får jag väl ändå om jag vill, men dom är 5 mil bort (eller det är snarare jag som är 5 mil bort…) i veckorna och kommer hit på helgen. Varför? Jo för att det inte går att sitta tre pers med hemmakontor i vår lilla lilla lägenhet. Precis som många andra som bor i stan bygger stadsboendet på att man kan gå ut och äta, fika, träna, röra sig bland folk och inte minst gå till jobbet. Men det gör man ju inte längre, och jag förstår varför priserna på stora bostadsrätter inne i stan går upp just nu…
Men nu var det då helg, vackert väder.
I veckan som kom skulle A ha friluftsdag i Änggårdsbergen och få betyg utifrån hur väl han kunde använda ett Trangiakök (och andra saker med bör kanske nämnas), så dagen var perfekt för att ta tillfället i akt att gå årets första tur längs Hallandsleden.
Eftersom det är den första turen för året och man inte vill skapa dåliga minnen hos kidsen så tidigt (det får vänta lite till regniga nätter i tält i sommar) så blir det en kort tur, 8 km. Det är så underbart att barnen är så stora att man kan säga ”en kort tur på 8 km” och faktiskt mena det.
Många stopp på vägen, lite burkletning i lätt terräng (men en DNF iallafall), och tillslut skogskokt blåbärssoppa på Trangiakök. Visserligen fanns det en jättefin eldstad utanför vindskyddet där vi åt lunch (jag hade alldeles för få mackor), men temat var ju Trangia, så… Den trevliga familjen som var där samtidigt med oss fick mysa vid brasan istället.
Efter några dagars vila med bara hårt trädgårdsarbete dagtid och sömnad kvällstid som enda syssla är det fint att koppla av med lite vandring igen. Eller, koppla av…det var en bitvis rätt jobbig vandring, så så här 16 km senare är man rätt mör.
Tolvåringen följde med ytterst motvilligt och bara för att vi tjatar om hur bra det är att bygga upp muskler i kroppen när man växer typ en decimeter i kvartalet, så man inte faller ihop som en burksparris. Men han tog täten och med den äran – han går ifrån mig hur lätt som helst, det är helt klart.
Etapp två börjar där – tadaaaa! etapp ett slutar, dvs vi fick gå förbi vår fina badplats vid Stensjön igen. Sen en kort sträcka uppe på en bilväg innan det gick brant uppför och in i skogen. Ganska mycket skog faktiskt, många slingriga branta stigar med gott om stenar och rötter att snubbla på, inget för den som är ostadig på foten.
Pliktskyldigt stannade vi vid skylten som talade om att det var Brattabjärs gravrösen, sa våra oooohhs och aaaaahs och gick vidare. För ärligt talat har jag det inte i mig att stå och hänfört beundra högar av sten och låtsas att jag känner historiens vingslag och att jag tycker det är fantastiskt att man gjorde en så stor hög för bara en person. Men det är faktiskt fantastiskt – allt detta jobb för att gömma en enda död en. Men det finns så mycket som är fantastiskt, så… Moving on!
Gravrösena kan skymtas mellan träden längst bort i fjärran. Det var så nära vi kom.
Uppför och nerför, genom skogar och kalhyggen, skönt med frisk luft och inga barn som klagar utan bara knatar på. Vi gick och gick så vi glömde att stanna, och tillslut var vi så trötta att när vi väl såg en bänk att sitta vid så var det bara att dråsa ner på den, trots att vi egentligen bara var 2 km från lunchstället i Naturum på Fjärås Bräcka.
Visst ser det idylliskt ut på vår lunchplats? Sanningen är att vindarna är svinkalla och väldigt hårda, jag hade på mig T-shirt, någorlunda vindtät jacka och ändå frös jag som en tok. Och visst saknas någon på familjefotot? Det stämmer, för O var tvungen att backa bandet och gå tillbaka samma väg vi kommit för att försöka hitta sina solglasögon som han upptäckte att han tappat.
På Naturum åt vi en väldigt god ärtsoppa med gott bröd och tapenade på kalamataoliver (!) till. Inte riktigt den långsamma, njutningsfulla lunch jag sett för mig – O rusade iväg och vi andra glufsade i oss maten så fort vi kunde så vi kunde börja gå igen innan vi frös till och stelnade helt.
Så upp och hoppa igen! Och när solen kommer fram och man rör på sig blir det ganska fort och ganska skönt, så då kan man gå och gå igen och njuta av omgivningarna, för det är fint där uppe.
Kungsbackafjorden i fjärran, åkrar emellan, och åsen som är Fjärås Bräcka som man går på
Och bara en bild till på lummig, fantastisk skog, ok?
Sista pausen för dagen vid badplatsen vid Skärsjön. H sa att han skulle bada men isande vindar kan få även den mest entusiastiska att backa några steg. Lite fika med kaffe och bulle blev det iallafall innan vi gav oss i kast med de sista två kilometrarna av upp-och nerförsbackar.
16 km väldigt fin och varierad vandring; stigar, grusvägar och asfalt, uppför och nerför (och uppför igen…), granskog, bokskog och björkskog. Lunch på halva vägen där det kunde varit varmt och skönt och en stund i solen och säkert är det andra dagar. I slutet av etappen ligger Äskhults By där man kan gå och ta sig en fika om cafét är öppet, övernatta i vindskyddet, fylla på färskvattnet eller bara använda toaletterna.
Man skulle kunna tro att det enda jag gör just nu är att gå. Och det är väl inte riktigt sant, men det är en aktivitet som ger mig riktigt nöje faktiskt. Motion har aldrig varit min grej, men att cykla för att komma någonstans är roligt och att gå för att komma någonstans är också roligt. Från A till B till exempel, behöver inte vara krångligare än så.
Idag blev det familjeaktivitet av det hela, och ambitionen var att gå första etappen av Hallandsleden, från Blåvätterna till Stensjön, 12 km. Och så blev det, eller nästan iallafall, för det gick inte att komma närmare med bil än vad parkeringen uppe i vänstra hörnet av bilden visar. Kan vara bra att veta att det blir en liten anmarsch till själva vandringsleden (grönturkos linje i bilden).
Man kan egentligen inte komma riktigt så långt heller, för det är inte allmän väg, men det går bra att köra dit och det finns bra med plats att stå på. Hur vi skulle få fatt i bilen igen var redan löst; en cykel hade parkerats vid Stensjön för O att cykla upp till bilen med efter att vi gått färdigt. Tanken var att det skulle göras medan vi andra badade, ganska orättvist egentligen.
Hallandsleden etapp 1 var fin att gå; omväxlande grusväg/skogsbilväg, stig och asfalt, genom bostadsområden (små med ganska gamla fina hus för det mesta), längs hagar och mitt inne i mörkaste granskogen. Några svampplockare stötte vi på, vi åt massor av hallon längs vägen, blåbären var rätt sura fortfarande men gick ner dom också, vi hittade gigantiska björnbärssnår och jag såg mitt livs första hasselnötter på kvist. Förortsbarn, jag vet, men jag erkänner iallafall min okunskap.
I början av vandringen fanns det bänkar lite här och där mitt ute i spenaten att sitta och vila sig på. Något som överraskade mig var mängden hus som ändå fanns här i vad som för mig är mitt ute i ingenstans. Nybyggen dessutom, flera av de, kunde varit i vilket nytt villaområdet som helst, och de bara poppade upp så där helt plötsligt när man trodde att man var ensam mitt inne i skogen.
Vackra vägar och stigar längs etapp 1
Välskyltat och fint som vanligt, men trots det (och trots att boken där vandringarna står listade varnar för att det är lätt att gå fel) så gick vi galet en gång. Rätt som det var efter en lång och skön nerförsbacke fanns det plötsligt inga orangea markeringar längre… Världens bästa kartprogram (Locus maps) kom till undsättning genom att visa rätt väg så vi kom tillbaka till stigen igen. Men först fick vi gå igenom ett rätt skumt område där vägen gick inne mellan husen och där dom hade som en stor hage med en massa gamla rostiga bilvrak staplade. En bebodd husvagn där dörren stod öppen och en skällande hund (en liten bjäfsig en, inte en schäfer som jag hade väntat mig) kom ut och skulle skrämmas (lycka till…). Ganska så creepy tomt faktiskt. Knäpptyst förutom hunden men det kändes ändå som att det var folk där. Ingen som stoppade oss iallafall, så vi kom tillbaka till spåret utan någon längre omväg.
Ut på tur aldrig sur, så var det väl?
För oss som gillar att leta plastburkar av olika storlekar på mer eller mindre uppenbara ställen här och där fick också vårt lystmäte. Bra när det inte är så tokmånga cacher längs en väg, för det tar sån fruktansvärd tid. Här var det fyra (6 egentligen, men en var inaktiv och en råkade vi gå förbi), rätt lagom.
Och efteråt när vi var härligt svettiga och mysiga kom så det efterlängtade badet (för oss som inte skulle cykla tillbaka och hämta bilen). Ett tips för den som kommer till Stensjöns allmänna badplats på kvällen är att inte stanna vi bryggorna man kommer till först, utan gå förbi alla gamla skräpiga båtar så kommer man fram till en öppen glänta där det är gräs ända ner till vattnet och kvällssolen når hela vägen ut. Ett extra plus är att det ligger en uppdragen brygga på gräset, så det finns en solvarm plats att sitta på när man torkar efteråt också.
Till sist vill jag gärna dela med mig av några bilder på de vackra stigarna och vägarna. Rundan är inget för den som har svårt att gå knöliga stigar, men för alla andra är det väl värt en tur!
(Klicka på bilderna så får du upp dom i storformat)
Rent allmänt är placeringen just nu i Heestrand med goda vänner, men som alltid när man är många personer på samma ställe är det bra att röra på sig lite och inte vara i knät på varandra. Första tanken för mig är då förstås Bohusleden, som går någon mil längre inåt landet. H 10 år ville av olika orsaker följa med (bland annat för att han inte tål två av barnen som också är här), och etapp 17 såg lovande ut; 12 km breda fina vägar, kanske inte så makalöst vackert/häpnadsväckande/wowfaktor, men praktiskt och trevligt.
Och det räcker för mig, en av poängerna är att få över barnen på att tycka att det är skönt att gå.
Första kilometern var inte bred och fin väg alls; det var brant ner, smala stigar genom kompakt lövskog först (skog är ett generöst begrepp här, det var mer slyskog där man önskade att man haft med sig sekatör) och sen mörk hemlighetsfull granskog.
Men så kom vi ner till vindskyddet vid Kärnsjön, och där kan man lätt stanna en natt och bada, grilla och allmänt softa ifall man är på långvandring, a keeper!! Vi provade inte om man kunde kasta sig ut i vattnet från gungan, men nog verkade det så.
Ganska snart efter vindskyddet kom man upp igen på vägen där allt började, och sen var det lätt gång hela tiden på breda, fina vägar.
Och så fortsatte det hela vägen, utan att det någonsin blev tråkigt. Genom åkrar, förbi fina välskötta (och mindre välskötta) gårdar, upp och ner (jag var överraskad över hur kuperat det faktiskt var) och mot slutet gick vägen förbi ännu en sjö, Örevattnet. Där var det perfekt att gå ner och bada, eller iallafall äta lunch, och en dag med lite mer värme i luften hade bad varit en given aktivitet.
Efter badplatsen vid Örevattnet var det bara 2,5 km kvar, för det visade sig att rutten inte alls var 12 km som det stod i boken, utan snarare 9,5 km.
Trots den lilla besvikelsen över att det inte var längre sträcka så var det en jättefin vandring i lätt miljö, dvs enkel vandring även för den ovane.
Efter ännu en regnig natt hade vi förmånen att vakna torra även den här dagen. Men det är allt blötare under liggunderlagen. Lite demotiverande när det regnar så mycket, men är samtidigt helt ok med tanke på att vi själva är torra och har gott om mat, så det löser sig.
Dagens mål var Bexellstigen, en 6 km lång stig i bitvis backig terräng, men som har något helt fantastiskt att visa mitt här ute i den Halländska vildmarken – Stenar med inristade visdomsord och ordspråk på! Tydligen över 700 stycken!
Även den här stigen ingår i Åkulla Bokskogar, och då går den såklart genom jättefin skog…
Man får gå en bra bit innan man kommer upp till stenarna, det är bitvis lite brant och man får klättra mellan stenar, men för den som inte vill det går det att köra bil och gå en betydligt enklare väg in till själva stenarna.
Dom kallas ”Bexells talande stenar”, och är riksdagsman Alfred Bexells verk. Varför han lät göra ristningarna (som sysselsatte två stenhuggare i sju år!) råder det delade meningar om; någon menar att han var orolig för det svenska språkets förfall, andra att det var något välgörenhetsarbete för att hålla stenhuggare sysselsatta.
Vilken anledningen till att han lät göra det än är, så är det en väldigt märklig och fantastisk installation mitt i skogen. Det är inte bara ordspråk, utan namn på historiska personer, samtida politiker, författare och andra. Väldigt märkligt men fint.
Lunch blev på ett oväntat ställe – ett skjul på andra sidan vägen från parkeringen hade en baksida med tak över där det var perfekt att sätta upp trangiaköket och steka korv. Fina sittplatser på lecablock dessutom, en lyx i tältsammanhang 🙂
Även här finns det en vänlig människa som ställer ut lite dryck och erbjuder en viloplats – den här gången dessutom med ett tic-tac-toe-spel med stenar.
En jättefin halvdagstur i en väldigt speciell miljö.
Efter lunch vid Åkulla friluftsgård gick vandringen söderut och till Bockstensslingan. That’s right, platsen där dom hittade Bockstensmannen i Bockstens mosse, som då hamnade på den historiska världskartan.
Slingan är ca 5 km, och ett bra ställe att utgå från är just vid Åkulla friluftsgård. Där finns parkering för den som kommer med bil eller husbil, och det går även buss hit från Varberg på sommarhalvåret, så det är en bra knutpunkt. Är man bara intresserad av själva Bockstensslingan så finns det parkering vid Bockstens mosse, där stigen in till själva mossen och fyndplatsen börjar.
Vi gick från Åkulla friluftsgård, det är några hundra meter därifrån in till själva Bockstensslingan, överkomligt för både stora och små.
Början av Bockstensslingan om man kommer från Åkulla-hållet
Vandringen går genom bok-och granskog, det är som trollskog överallt med mycket mossa, helt tyst, stengärsgårdar överallt (med mossa på såklart) och gömda skatter såklart. De flesta ganska oansenliga och rätt tråkiga, men en förtjänar en liten salut för väl genomfört arbete.
Stigen är lätt att gå, för den som har svårt att gå kan det vara en liten brant som är knepig, annars väldigt lätt och fint. Väl skyltat som vanligt.
På ett ställe när vi gick under höga bokar (böcker?) kom en jaktfågel och seglade förbi under takkronorna i det tysta, men annars var det magert med djurliv. Kan bero på att vi (iallafall en av oss) pratar mer eller mindre oavbrutet. Men det är trevligt det också.
Ja och själva Bockstens mosse då? Tja den är väl som man kan tänka sig; en mosse med en spång ut där det står ”Fyndplats”, och så finns det en skylt som berättar lite om hur det kunde gå så här för den stackars mannen.
Det korta svaret på det är: Man vet inte. En teori var att han var ute och fiskade efter folk som kunde vara med och kriga, vilket de närboende inte gillade, dom slog ihjäl honom och grävde ner honom i mossen. Sen spökade han så förfärligt så då var dom tvungna att gräva upp honom och slå en påle genom honom så han skulle stanna nere i mossen, vilket tydligen funkade.
Tja, en mosse.
Sen hem till tältet för det började regna. Matlagning inomhus på Trangiaköket (fördelen med att ha ett stort tält med ståhöjd), snaskande på nachos och spela kort i några timmar innan läggdags. Även den här natten med regnet smattrande mot tältduken. Bra, då minskar brandfaran i markerna.
Det är underbara dagar just nu, närmare 30 grader varmt, skön sval vind och strålande sol. Och jag mår så himla bra av det. Nu i helgen har jag till och med trott att jag hade semester, men ack så fel jag har. Det är ju de andra tre som är lediga, inte jag…
Men vi passar på och cashar in på sommartecknen ett efter ett innan midsommar med tio grader och regn kommer som det brukar.
Första middagen ute då man väljer att sitta på innergården där det är skugga för att det är för varmt att sitta ute på baksidan där det är sol blev igår.
Idag var en perfekt dag för en 6-km vandring vid Äskhults by. Vi måste börja träna på lite vandringar för att komma igång och gå Hallandsleden, Bohusleden och så småningom Trondheim-Oslo och hela vägen genom Europa till Santiago de Compostela. Japp, pilgrimsvandring. Men en sak i taget, och vi börjar med en kortare runda i värmen med många stopp för att gräva fram små plastburkar, så det inte blir för jobbigt.
Det var en fin runda över stock och sten, ibland lätt som en riktig skogsbilväg, ibland ganska stenig där man måste se upp var man sätter fötterna. Två sjöar passerades och dom låg där glittrande och lockande.
Kaffe och glass i Äskhults by, sen iväg till en sjö för att bada. Vid det här laget var det eftermiddag och solen var inte så gassande, så mitt behov av att hoppa ner i en kall sjö hade gått över (badpremiär var i går, så jag HAR badat och har därmed inget att bevisa). Men de andra badade iallafall.
Inte vår grill, den nederst i bild. Den tillhörde det unga paret som låg där när vi kom (deras fötter syns bakom stenen till vänster), och vars ensamhet vid sjön vi störde. Klart vi fattar det, men va fn , det fanns ingen annanstans att ligga och vi ville vara vid en sjö. Sen kom två pappor med barn yngre än våra, och då tog paret sin lilla viffviff till hund och gick på promenad och hämtade sen sina grejer och drog. Andras barn, bästa preventivmedlet….
Sen skulle vi ha den PERFEKTA avslutningen på kvällen; grilla hamburgare i kvällssolen, posta bilder av våra vattenmelondrinkar på Instagram och riktigt viiiisa hur otroligt LYCKLIGA vi är i vår PERFEKTA villaidyll. Våra barn skulle se sådär somriga ut med lockarna fladdrande (även det på Instagram så att det verkligen räknas) och så skulle vi äta middag i gräset.
Det blev nästan så. Gasolen tog slut medan grillen höll på att värma upp, så vi fick backa bandet lite och sätta på spisen istället. Vattenmelondrinkarna blev riktigt goda men vi glömde fota dom dessvärre – vi var fullt upptagna med att läska oss med dom. Och barnet med dom fladdrande lockarna fick en sån allergisk reaktion av att gräs i luften att han nu har fått ett eget rapparnamn – MC Pollen, och han tog sin tallrik och satte sig inomhus för att han inte stod ut utomhus. Inte riktigt Insta-vänligt, men väldigt trevligt ändå.
Det är något särskilt när man kan sitta ute till nio på kvällen utan att frysa. Vi har inte många sådana kvällar i Sverige, men ikväll var en av dom. Magiskt!
Om det var gammalt och känt igår var det nytt och vackert idag. Vi åkte på GC-tur till trakterna nordväst om Larnaca, som tar ca 1,5 timme att köra härifrån. Bilen packad med mammas hembakade bullar (yes hon är ett fullblodsproffs när det gäller att baka bullar), kaffe och kakor. Ingen mat, för vi skulle ju äta på haket vid Chirokoitia som tydligen ser ut som ett hak men har rykte om sig att vara The Best.
Som vanligt när vi är ute och härjar på Ön åker vi småvägar i mer eller mindre tillgängliga trakter, stannar lite här och där och hittar små skatter och upptäcker samtidigt nya platser som vi aldrig varit på och som är så fantastiska att jag vill bo på dom allihop.
Mamma inspekterar en skylt i en lummig eukalyptusskog i halvbergen norr om Lefkara. Telefonstolpar också, exotiskt värre!
Förra gången jag var här var det trakterna runt Tochni som fullständigt bergtog mig, och dagens runda slog väl inte det, men visst var det fint. Och jag såg en livs levande kameleont för första gången i mitt liv också!
Cypern förtjänar så otroligt mycket bättre än att vara känt för Ayia Napa, fylla, skumbadsfester och annat.
Det är tex inte alla som vet att gatorna i en del byar är så trånga att det knappt går att köra igenom dom med en vanlig liten bil, bara med 2 dm marginal på varje sida om bilen. Det visste inte jag heller, och inte mitt kartprogram heller som glatt föreslog att ta oss in på de här gatorna. Efter att ha sniglat oss fram 50 cm i taget för att försäkra oss om att inte bilen skulle skrapa i på någon sida, kom vi tillslut fram till en högersväng där vi insåg att vi inte skulle klara att få runt bilen utan att fastna i kurvan. Och då är vår bil ganska liten. Så det blev till att backa in på en garageuppfart (hur dom fått in sina två bilar dit skulle jag gärna vilja se), vända bilen och köra tillbaka. Mot enkelriktat då alltså. Som tur var fick vi inget möte.
Så här i efterhand hade jag gärna haft ett foto på hur det såg ut (bland annat för att avhjälpa blackouten som inträdde när hjärnan gick i krismodus) och hur nära det var, men just då var jag lite för …. låt säga….stressad… för att ens tänka på att ta bilder. Och nej, vi åker inte dit igen för att ta en bild. Aldrig mer dom gatorna.
Och ja, gatorna var skyltade som bilväg.
Byn Lefkara ligger i ett veck i bergen. Otroligt vackert, känt för sina spetsar (som gamla yoghurttanter kränger i gathörnen, inte särskilt varken pittoreskt eller mysigt, men hey folk måste överleva även här). Byn gör sig bäst på avstånd. Eller iallafall gör den sig bäst när man håller sig på stora gator.
Vindkraftverk blev det också en del av uppe på en höjd utanför Larnaca. Mäktiga pjäser får man väl säga.
Larnaca from above. Temat för dagen var att hitta små plastburkar här och där, så även på den här punkten.
