Moleskine-mani

Dom är ju så himla fina, Moleskine-böckerna. Och de finns för de flesta ändamål; dagböcker, almanackor, anteckningsböcker i alla möjliga format, färger och fasoner, oskrivna resedagböcker och en MASSA andra.

image

Jag är en sann sucker på dom. Vet inte hur många jag köpt genom åren – många har jag använt, några få har jag använt slut och några andra har jag köpt och önskat att jag skulle använda. Den röda dagboken ligger på nattduksbordet och väntar på att det ska bli 2015. Sen jag blev sjuk har jag börjar skriva dagbok igen efter några års uppehåll – och då måste man ju ha en Moleskine, eller hur? Jag har tänkt på att ha det digitalt, men jag vill inte. Jag vill hålla i en penna och formulera något på papper. Moleskinepappret är så mjukt och så vackert svagt gult….

image

Men den är ju lite tjock förstås. Och sidorna kanske är lite för små? Men hoppsan så satt jag och slösurfade på deras hemsida och ser att det finns en som är tolv böcker, en för varje månad och tunna så dom är smidigare att ha med sig (för den ska ju vara med överallt). Och vilka fina färger…och en sån fin låda att ha dom i. Man kanske skulle….men jag har ju redan…

image

Och så har vi anteckningsböcker av alla de slag;  Den med gummiband nertill – Reporter Notebook, vem vill inte ha en sån och inbilla sig att man tar viktiga anteckningar och är en reporter? Utrikeskorre helst förstås, i hemliga farliga uppdrag och länder…. Ja, verkligheten är att jag har den att lösa och lagra multis i. Den bruna stora, Plain Journal är inte så fantasieggande, men himla bra att ta mötesanteckningar i, och de två lila små har jag nu när jag är sjuk och skriver upp vad jag ska göra varje dag för att dels komma ihåg det och dels för att känna att jag faktiskt gör något och inte bara sitter på stan och fikar. Vilket jag ju i och för sig gör rätt mycket. Kanske ska skaffa den där Restaurang-Moleskineboken och skriva recensioner av alla fik och lunchställen jag är på? Ja varför inte; då har jag ju en anledning att köpa en ny bok?

Jag kan förstås skriva upp det i den ännu oanvända boken med hårda pärmar och gummiband som jag hittade i en låda häromdagen, men det är väl inte lika kul som att köpa en ny?!

image

Igår var det dags för ett inköp iallafall – eftersom dom har börjat med mobilfodral till några få Androidenheter. Dom är väldigt Apple-bundna tyvärr, men en och annan grej slinker igenom för Android, bland annat ett fodral. Klart man måste ha?! Den har ju dessutom plats inuti för min lilla lila minneslista!!

Jag har Moleskine-mani, det är bara att inse. Men det är underbart att skriva med penna på papper. Vissa saker kan inte digitaliseras i min värld, jag behöver pennans långsamhet för att kunna tänka. Och Moleskines papperskvalitet är så skön och böckerna så fina. Jag önskar att jag hade författarambitioner eller att jag kunde rita, då skulle jag aldrig använda något annat än deras grejer…. Tillsvidare får jag hålla tillgodo med dagböcker och anteckningsblock för möten. Och mobilcase förstås.

Lämna inte väskan på stolen när du handlar kaffe, ok?

Nu sitter jag och unnar mig (ännu en) kaffe på ett fik nere på stan. Börjar bli kostbart det här men ack så avslappnande och njutningsfullt. Jag är på Espresso House (ja det har kommit hit till Norge nu) vid Majorstuen och ångrar så smått att jag tog både den söta kaffedrycken OCH en mudcake, men det är så dags nu det.

Som så många andra hittar jag oftast en plats först, lägger väska och jacka där, tar plånboken och går och handlar. Vem skulle ta min väska, right, och värdesaken har jag ju i handen för att kunna betala?

Så gjorde även de två som skulle sätta sig bredvid mig här på fiket. La väskor och jackor på platserna och gick för att handla. Jag satt djupt nedsjunken och läste på min tablet, såg att dom kom och hörde dom prata lite men tänkte inte på det och sjönk ner i läsningen (ok surfningen, jag erkänner) igen. Så kommer dom tillbaka med sina kaffekoppar och pratar lite sinsemellan, lite upprört. Det visar sig att kvinnan hade en ryggsäck som hon ställt ifrån sig på en stol. I den hade hon dator, papper, och en massa annat som man har när man är på resa. Och den har någon tagit. MEDAN JAG SATT 1 M LÄNGRE BORT!!! Den stod på platsen snett framför mig tydligen, men jag har varit så nedsjunken att jag inte sett någonting. Det är inte jättemycket folk här, ingen trängsel att tala om, men jag varken såg eller hörde någonting.

Jag skäms som en hund. Hur kan man vara så fruktansvärt ouppmärksam?! Men hur kan man å andra sidan lämna värdesaker på en plats i centrala stan? Personligen tycker jag att man borde kunna det, men verkligheten är tyvärr en annan.

Så aldrig aldrig mer lämna saker på platsen medan du går och handlar kaffe, ok??

Hälsotecken

Den bästa tiden när man är sjuk är när man inte är sjuk egentligen och bara har betalt ledigt och kan glassa runt och göra allt det där roliga man inte hinner med när man jobbar. Tyvärr är det ju så att om man är så frisk är man ju inte sjuk utan bara en simpel försäkringsbedragare.

Min situation just nu är i limboland. Inte så sjuk att det är behov för att ligga i sängen, ta medicin eller besöka läkare för behandling, så på så sett är jag frisk. Men med noll kraft eller motivation,  så trots att jag tekniskt sett har all tid i världen att vältra mig i mina symaskiner, kokböcker och annat som jag älskar, har jag ingen lust. Noll. Zip. Nada. Jag är inte intresserad. Det känns oöverstigligt att ta fram tyger och mönster och börja ett syprojekt, oavsett hur litet.

Men igår kom ett litet hälsotecken. Jag sydde två namnlappar till kidsen – skattkarta på framsidan och reflextyg på baksidan. Och det var himla kul! Två timmar per styck tog det och det var inte ens jobbigt.

image

Och som om inte det var nog avslutade jag mitt första band jag gjort på väldigt länge. Efter att jag byggde min hemmagjorda Maru Dai av lite kartong, en hink och några blompinnar gick farten upp betydligt i flätandet, så numera finns det ca 50 cm lila och vitt handflätat bomulssnöre att tillgå för den som har behov.

image

Lite snöre, en namnlapp javisst….men för mig numera oerhörda framstegstecken, så TJO för det!!

En bra dag kan betyda att man går på tur!

Och det gjorde jag igår. Gick på tur alltså, eftersom det var en bra dag. (Dagen innan var en dålig dag med huvudvärk och tung i kroppen hela dan + sov en timme runt lunch, dvs inte så bra, så vi gillar bra dagar)

Jag körde ut till Kolsås efter lämning i barnehagen och kom väl ut vid tiotiden med målet att gå upp Kolsåstoppen. Fem timmar senare kom jag ner igen efter att ha gått upp Lilla Kolsåstoppen och Södra Kolsåstoppen. Då visste jag inte att det fanns en norra också, men det hade inte spelat någon roll för jag var alldeles nöjd som det var.

Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig; många kända motorvägsturer i Marka går på rätt breda stigar där det är lätt att tex ha med barnvagn, och att gå upp Kolsåstoppen är en sån motorvägstur. Alla går den och det är nog rätt mycket folk i helgerna. Men det var inga breda stigar inte, iallafall inte den turen jag tog. Smala, ibland osynliga stigar längs bitvis ganska oländig terräng. Urskog alltså. Dvs skogen på riktigt. Ganska härligt att dom låter det vara så orört ändå.

Uppe på topparna var det väl lite av ett antiklimax får man väl säga. När man kämpat sig upp – ja jag säger Kämpa, trots att jag vet att de flesta skuttar upp lätt på en kort stund. Jag är inte De Flesta, jag är i ytterligt dåligt skick och kondition och tar god tid på mig. Har försökt mig på tuffare turer och tagit mig seriöst med vatten över huvudet (Skåla opp för två år sen) och så känt på vad som är max vad jag klarar av (Galdhøpiggen) och det dröjer innan jag gör något sådant igen. Toppturer är helt enkelt inte min grej än så länge.

Men iallafall, väl där uppe vill man ju bli belönad för att man gjort nåt bra, eller hur? Lite utsikt, till exempel? Jag har ju sett de vackra bilderna från toppen och visste lite vad jag skulle få se där uppifrån. Och det var kanske tur det, för när jag kom upp var det mest moln över hela. Tillräckligt glest ibland så man såg att man var högt upp, men inte läge för oooohhs and aaaahs. Tyvärr. Halt var det också eftersom det var rätt regningt, och hur bra Meindle än är så är dom rätt hårda och man halkar gärna med dom när det är blött, så det var inte läge att hänga sig utför några klippor. Även om det inte är något jag bangar i vanliga fall när det är torrt och man har mjuka skor.

image

Rätt mycket träd ivägen också (bilden är från Lilla Kolsåstoppen, det var molnigare på Södra), så inte så mycket panorama som jag fått intryck av.
Men man kan som bekant inte få allt; jag fick en skön tur, träningsvärk i låren idag (dvs kvitto på att jag gjort något), fem timmars stillhet i skogen utan att möta en enda människa och en massa frisk luft. Bara en kvarts biltur hemifrån.

image

image

Dessutom fick jag återigen testat Locus Maps och se vad deras kartor och offline-hjälp egentligen går för – och tack och pris för det, för utan det hade jag gått runt där fortfarande och försökt hitta vägen ner. Otroligt vilken detaljrikedom de har.

En mycket bra dag, med andra ord.

Min kropp är mitt tempel. Och ungefär lika rörligt.

Kampen med pilates går vidare. Pilates är rörlighet – dvs att kunna dra ut kroppen i alla möjliga konstiga och normala vinklar och ha kontroll på det. För att ha kontroll behöver man muskler, och för att kunna böja behöver man…vara böjlig.

Jag är inget av det; stel som en pinne i de flesta delar av kroppen gör att jag inte klarar de mest fundamentala övningar, och den totala avsaknaden av central muskulatur (mage, rygg, sidor) gör att jag inte heller kan kompensera. Fattar faktiskt inte ens hur jag lyckas hålla min kropp upprätt om dagen. På passet idag fick jag lärarens uppmärksamhet när hon skulle hjälpa mig och visa hur man kom upp ordentligt med skulderbladen, men då det blev ett – Jaha du är så stel så du kan inte? Varpå jag givetvis svarade att Nä det är därför jag är här, till allas förtjusning. Jag bjuder på det, det var i en lättsam och positiv ton, och vad ska jag göra – jag ÄR så stel, lika bra att ta det för vad det är.

Men styrketräning tror jag måste bli ett komplement alltså. Kommer inte undan den…Den här sjukskrivningen kanske kan bli det bästa som hänt på länge för min fysik, vem vet?!

Dagens drink

Dagens test hette Handgranaten. Enkelt nog; 1 granatäpple, 1 morot och 100 g vindruvor smack nere i juicemaskinen och skulle ge 2 dl. I fruktaffären på Storgata handlade vi granatäpple häromdagen och A hjälpte mig rensa det, så det var färdigt, bara att köra. Men jag tyckte det var lite obalans mellan ingredienserna (det var ett STORT äpple) så dubbelt av det andra.

Jag är generellt skeptisk till att göra juice av morötter – jag menar hur saftig är en morot egentligen, så för att testa körde jag morötterna först. Två morötter ger ca 0,1 millidutt juice. På ett ungefär. Waste of time alltså, iallafall om man vill ha volym. Undrar förresten hur många morötter som går åt för att göra en liter. Ett mindre trädgårdsland förmodligen, snacka om slöseri med grönsaker.

Jaja, juicen. Det blev 2,5 dl av dubbla satsen och illrosaröd av granatäpplet som för övrigt tog över smaken totalt. Det vill säga det blev en juice som var mer som en smaksättning till en drink; en halv deciliter av den, sockerdricka (om det finns fortfarande, namnet är ju inte särskilt PK) och vodka. Smask!!! Det låter himla gott faktiskt, synd (eller tur) att jag inte kom på det när jag satt och drack det här till lunch.

Så ett stort NEJ till Handgranaten som ett glas juice. Alltför mycket råvaror till för lite juice, en juice som inte är så god att dricka ens.