Då har vi haft vinter i Göteborg!

Årets vinter kom tidigt – redan 19 november med ett rejält blött snöfall som kom hela förmiddagen och sen frös till hård, knottrig is hela eftermiddagen. Härligt. Då känner man att man lever.

2017-11-22 07.51.57.jpg

Men så smälte det bort de kommande 2-3 dagarna (trots att det var rätt kallt, mycket märkligt) och så igår morse var det dags igen för den andra vintern. Det var lite bättre…

Jag är väl kanske inte vargavinterns största fan precis, men det är kul att gå till jobbet när man möts av en pappa som frustande drar sina lyckligt skrattande barn uppför vår backe på en snowracer (ungar generellt gillar ju vinter).

Och så är det sådär fint och lulligt, snön faller som lapphandskar, ingen is att halka på och allt är mycket ljusare.

Och allt tar längre tid – helt plötsligt tar min väg till jobbet som vanligtvis tar 15 minuter med cykel över 30 minuter med spårvagn och gå.

Men vad gör väl det – för på eftermiddagen blev det nio grader och regn och all snön försvann. Så nu har vi haft vinter här nere.

 

I StorStan

Så har min man vänt ut och in på sig själv och lever större delen av den här veckan på en buss till eller från Oslo. Och varför då? Jo, så jag ska få åka till Stockholm på kurs i två dagar.

Han åkte Gbg-Oslo i söndags, Oslo-Gbg idag, Gbg-Oslo på fredag morgon (fakir så han ska hinna vara några timmar på jobbet IRL), Oslo-Gbg på fredag kväll och sen Gbg-Oslo upp igen söndag kväll. Det är så himla snällt att jag inte har ord för det ❤

Så nu på kvällen tog jag tåget upp; allt flöt perfekt, inga störningar, lugnt i vagnen, tomt säte bredvid, sushi till middag, några avsnitt på Netflix….vad mer behöver man ibland?

Jag bor på Royal Viking, underbart skönt att ha en minut att gå från tåget, och mitt rum ligger på samma våningsplan som skybaren – det måste väl vara ett omen? Och jag är inte den som går emot ödet, så en väldigt god dry martini  i skybaren innan jag nu är på väg i säng.

Vissa dagar är livet så himla bra!

Men jag märker att jag saknar så otroligt att ha ett jobb som innebär lite resor då och då…

 

Tunikor FTW

Allt är inte bara jämmer och elände tack och lov – faktum är att det mesta är lika bra som vanligt, och att jag är rätt produktiv på syfronten.

Jag köpte ett gammalt nummer av Ottobre från 2015 för ett tag sen (man kan köpa de flesta utgåvor som varit på deras hemsida http://www.ottobredesign.com, bara ett tips!), och däri är det många mönster som faller mig i smaken (anledningen till att jag köpte det såklart…).

Ett gjorde jag för några veckor sedan, och i slutet av oktober gav jag mig på det här tunikemönstret. Ett lätt mönster som synes, lite pill med fickorna men inget svårt. Jag hade tyg hemma som jag egentligen tänkt göra något till Hannes av, men man står ju som bekant sig själv närmast 😁

Det syns inte så bra på bilderna tyvärr (har inte så bra fotomöjligheter i en sparsamt upplyst lägenhet), men modellen ser ut som på den svartvita skissen ur tidningen.

Tunikorna är perfekta att ha på jobbet till svarta byxor eller jeans, jerseytyg så inget behöver strykas = en dröm.

Går snabbt att sy också när väl det första lilla pillet med fickorna är över, men man kan ju strunta i fickorna helt också.

Syprojekt nr 309 och 310 är klara.

 

Söndagstur i Änggårdsbergen

Dammen tömd på vatten inför vintern, men hey – då kan man roa sig med att kasta småsten och försöka knäcka den tunna isskorpan som ändå bildas!

En fantastisk dag; hög och klar och vigd åt några timmar i skogarna nära oss.

Ryggsäcken full av mackor, varm choklad, blåbärssoppa och skorpor (av vilket det mesta blev kvar tills vi kom hem?!) och en rask gåtur genom Slottsskogen och in i Botaniska.

Eftersom vi är så himla sega med att komma iväg så hann vi bli hungriga redan innan vi ens kommit in i Botaniska, så det blev ett snabbt stopp strax innanför entrén för lite choklad och mackor.

Det blev en GC-tur trots att det inte var planen, men vad gör man när det kryllar av härliga skogscacher? Och dessutom har vi hoppat på något som heter hittaut.nu och som är Svenska Orienteringsförbundets försök att få folk att komma ut i naturen. Poängen är egentligen densamma som när man cachar – att ha ett bestämt mål man går mot i skogen och som belöning om man hittar rätt får man signera en log någonstans. Eller som i HittaUt’s fall där det är en pinne med en kod på som man lägger in i deras app.

Same same but different.

Men några cacher blev det också och en vacker utsikt över delar av Göteborg som började färgas så smått av eftermiddagssolen.

Från kranarna i Skandiahamnen långt till vänster, sen Älvsborgsbron och så kommer stan så småningom, Guldheden och Sahlgrenska längst till höger

 

Jag läste bipacksedeln

Trots min läkares förslag om att inte göra det så gjorde jag det nu när det var dags att hämta ut min andra omgång medicin. Vilket betyder att jag gått på cancermedicin i hundra dagar snart.

Den jag fick igår var ett annat märken än den jag haft och det var kartor istället för burk, och för att få ut kartorna måste man ta ut bipacksedeln och då är det ju lätt hänt att man bara råkar läsa lite. Ni fattar.

Det visar sig att en vanlig biverkning (drabbar fler än en av tio) är livmoderhalscancer. Så jag äter alltså en medicin för att inte få tillbaka en sorts cancer och istället ökar jag min risk för en annan sorts cancer…känns ju jättebra.

Syr till mig själv!

Plötsligt händer det – man syr inte åt någon annan för tillfället utan sitter och bläddrar i Ottobres damnummer för egen vinning! Ett nytt nummer i samlingen; nr 5 från 2015, innehåller massor av mönster som det kliar i fingrarna att få ta tag i.

En sen kväll häromveckan åkte mönsterpapper och dagen efter var det dags för en tur ut till Stoff och Stil för att köpa tunt ulltyg.

Syns inte så bra på bilderna (svårt att hänga upp något som har huva) men den följer formen på mönsterbilden.

Syprojekt 308 är klart

 

Skrivkramp

Det är alltså inte så att jag inte finns längre. Eller inte tänker på vad jag vill berätta. Eller har några planer på vad jag vill skriva.

Men det är så att själva drivet att skriva har försvunnit. Min skriv-mojo är borta, temporärt hoppas jag. Efter sommaren har på nåt sätt mitt självförtroende gått i botten, självdistansen är borta, jag är så fruktansvärt dödlig hela tiden och i ljuset av det känns allt så himla fjuttigt att skriva om. Ja om man inte är Magda Gad eller någon annan där ute förstås, då har man faktiskt viktiga saker att skriva om, saker som är lite större än en själv.

Det är inte så att humorn i mig är död, men den kvävs liksom av en allmän dödlighet som är med mig hela tiden.

Tänk dig att du just blivit fri från en cancer. Låt oss för resonemangets skull säga bröstcancer. Du (=läkarna) vet helt helt säkert att allt är borta, för dom har tagit bort tumören och allt runtomkring med god marginal, portvaktslymfan (ett ord du inte visste fanns för en kort tid sedan men som nu är ett kvitto på om saker betyder liv eller död) är frisk men borttagen iallafall. För säkerhets skull. För det är rutinen numera, och bra är väl det.

Men du är fri. Frisk. Inga worries, eller hur? Jo. För du visste inte om att du hade bröstcancer – det upptäcktes bara av en slump, du var aldrig sjuk och gick vägen ner, och har inte haft en process av återhämtning och gått vägen upp; bara en dag med operation, ett bröst fattigare och ett ärr. Allt är som vanligt, right?

Nej det är inte all right. För den där dödliga sjukdomen som grodde i kroppen låg där och smög. Den smärtade inte, den kändes inte, du mådde inte dåligt…den bara var där. Så vad mer finns där? Nu när den är borta – och kanske långt före den?!

Jag har varit sjuk förut – allvarligt sjuk, flera gånger, men det har alltid varit något främmande som kommit in i min kropp. Ett blodvirus, en hjärnhinneinflammationsbakterie, en bil som kört på mig…åverkan utifrån…Men det här är första gången (som jag vet, och det är väl en del av problemet just nu) som min egen kropp attackerar mig. Den har själv bestämt sig för att dela celler på ett dåligt sätt och mutera och hålla på. För att förstöra sig själv. Och jag märkte inget.

Vad mer finns i min kropp som brygger i detta nu? Saker jag inte lider av men som när dom blommar ut kanske tar livet av mig. På riktigt, den här gången? Det finns inga tester där man kollar igenom kroppen på jakt efter abnormala saker – man upptäcker dom efterhand när dom blir för tydliga för att ignorera. Kanske är det försent nästa gång.

För ett halvår sedan var jag odödlig, nu är döden med mig var jag går. Och det är ganska påfrestande.

Jag ska inte gräva mer i det nu, och ja jag har sökt hjälp och kommer att få. Läkarna och det stödet man får när man är allvarligt sjuk är fantastiskt och jag har nu bett om en samtalspartner, kurator heter det just där, och ska få det i nästa vecka.

Och nej, det är inte så här hela tiden, bara korta stunder här och där, men det här med dödligheten har en tendens att dominera sinnesstämningen kan man väl säga. Och det får allt annat att kännas så….fjuttigt.