Världens bästa hotellservice finns i Örebro

Så är jag i Pennybridge för första gången. Efter alla år i Oslo har man ju svischat förbi på E18 på väg till Stockholm rätt många gånger, men det här är nog första gången jag är inne i stan. Och det ser ut att vara en riktigt fin stad dessutom – ska ut och kolla in den lite närmare imorgon.

Väl framme på hotellet visade det sig att min bokning är gjord en månad framåt i tiden, 24 maj och inte idag 24 april, och till råga på allt är det en jättestor konferens i stan så ALLA hotellrum är tvärslut. Det vet jag för att underbara Pontus i receptionen ringde runt överallt åt mig för att kolla ❤

Som lösning för kvällen erbjöd han att dom kunde ställa en extrasäng i ett konferensrum om jag ville (ja TACK!!), och han och hans kollega bar in en bordslampa och gjorde så mysigt det nu går med badrock och allt.

Längst bak står min säng och sänglampa. Imorgon eftermiddag är det konferens här inne…

Bastu finns på tredje våningen, så där kan jag duscha imorgon bitti. VÄRLDENS bästa service i ett sammanhang där det definitivt inte var deras fel, fantastiskt, heja Elite!! Vad det är som har gått fel är lite oklart, men det är mellan mig och Egencia.

Imorgon hade dom en avbokning, så då får jag ett riktigt rum 😀

Cork, dag 4 – Resultatet

På podiet sitter juryn och prisutdelarna.

Ok låt oss bara få det ur världen. Vi vann pris för bästa låt (Herr, wenn trübsal da ist) – YAYYYYYY, men Adolf Fredrik vann hela tävlingen. Fan. Ja jag är svinbitter. Jag trodde inte vi skulle vinna, nä jag var helt övertygad om att den ungerska kören var en given etta, men dom drog över tiden och fick poängavdrag som blev helt avgörande för deras del. Om dom inte gjort det hade dom kommit trea (så gissa om DOM är bittra…). Men jag trodde INTE att AF skulle vinna. Eller att en irländsk kör som var väldigt nja skulle komma tvåa. Den finska manskören var en värdig trea.

Nä vi kom fyra. Elva hundradelar efter trean….nämnde jag att jag är lite bitter?

Cork, dag 4 – Gudstjänst (puh…)

Så var det back to business igen efter körtävling och fest, och vi skulle sjunga på en gudstjänst i en kyrka i södra Cork. Och sjunga på gudstjänster kan vi ju…

Det var en ganska ovanlig kyrka; rund och såg väldigt liten ut utifrån men var enorm inuti (hur har dom gjort det tricket?). Toppig i taket, ett stort cirkulärt schakt längst fram som släppte ner ljus på altaret så det lyste sådär lagom himmelskt på det. Otroligt coolt och snyggt faktiskt, och om man tror på det som sägs där inne är det nog väldigt effektfullt dessutom.

Vår plats var längs ena sidan där det fanns några bänkar. Mycket underhållande faktiskt; eftersom golvet sluttade ner mot altaret och våra bänkar stod i sidled så gled vi sakta nedåt mot altaret på de mycket blankpolerade bänkarna. Det hade vi kul åt länge, vi ateister som satt längst upp i hörnet (i början) och sakta gled nedåt 😀

Det var rätt mycket folk faktiskt, helt klart att kyrkan är av visst intresse här på ön. (vilket är dagens understatement. Dom är tokreligiösa). Väldisciplinerade också, visste precis när man skulle sitta och stå, böja sig framåt, mumla vissa saker osv osv.

Vi trodde det skulle vara en lång process det här med rabblande och mumlande i timtal, men ack så fel vi hade. 40 minuter tog det – heja! Jämfört med hemma där en timme är snabbt. Men så hade dom effektiviserat en del – tex läste dom inte trosbekännelsen högt alla tillsammans, utan prästen rabblade snabbt typ ”jag tror på fadern den allsmäktige som bla bla” och hela församlingen sa snabbt ”I believe”, och som kom nästa ”jag tror också på bla bla” ”I believe” och så ett varv till och avslutat med ”I believe” och så var trosbekännelsen över på 20 sekunder. Strålande.

Verkade vara en bra präst också. Han nämnde de som avlidit i församlingen i det senaste (senaste veckan?) och hade hängt med tillräckligt så att han vände sig specifikt till oss svenskar och sa att församlingens gäster här idag (vi) just lidit en tragisk förlust med en stor artist som dog i veckan och att det var en förlust för musikvärlden (Avicii). Väldigt omtänksamt tycker jag.

Fantastisk akustik för övrigt, det var en fröjd att sjunga där inne, och en väldigt fin kyrka.

Efteråt hade de dukat upp världens kakbuffé bara för oss i en liten lokal i kyrkan. Massor av hembakt, lite köpt också, men ett överdåd av bakverk. Då är det liksom inte läge att säga nej till de där gulliga tanterna som är så snälla, utan man är duktig och äter kakor. Fast man inte vill. Och alla är nöjda. Och det var goda kakor…

Cork, dag 3 – Tävlingsdag

Så var det tävlingsdagen, dags för FITC – Fleischmann International Trophy Competition.

Vår slot var kl 20:32 som nummer 2 av totalt åtta körer som kämpar om den åtråvärda(?) pokalen(?) som kanske är resultatet av en förstaplats. Iallafall kämpar man om förstaplatsen, det är ett som är säkert.

Mycket nerver i spel, kul att se hur en hel kör slutar spralla och bli mer samlad, inåtvänd och koncentrerad allteftersom starten tickar närmare. Och så var det tillslut vi som skulle hämtas in.

Och vi var bra, riktigt bra. Vi ska inte skämmas över vårt framträdande eller tänka att det var något vi kunde gjort bättre, och alla var glada och lättade efteråt. När vi kom tillbaka till ”väntsalen” fick vi lite applåder av Adolf Fredriks Kammarkör till och med. Inte för att dom hört vad vi gjort (det var ljudisolerade skott mellan väntsal och konsertsal), men lite cred för att vi hade genomfört det.

Efter paus fick vi sitta inne i lokalen och höra de då fyra återstående bidragen; Adolf Fredrik, finska Valkia, en irländsk och en ungersk kör. Och jag måste tyvärr meddela att jag känner mig ganska säker på att den ungerska kören har vunnit. Men det får vi veta imorgon.

Har inga bilder tyvärr, för vi kunde inte ha med oss något in i lokalerna (gick utan jacka från hotellet brrr)

Cork, dag 2 – Sen kväll i onödan

Idag har vi provsjungit lokalen vi tävlar i imorgon. Inte den bästa akustiken och vi står på armlängds avstånd från varandra, så det gäller att tro på sig själv…

På eftermiddagen träffade vi de andra körerna vi ska tävla emot imorgon, och vi gick upp på scenen en och en och sjöng ett stycke var för att presentera oss för varandra. Personligen gick det urkasst på vårt stycke, men det är ju som tur är inte ett av dom vi ska tävla med.

Lite slappande i solen och en lunch bestående av fish’n’chips (börjar bli lite trött på pommes frites nu faktiskt) och en öl hann vi också med emellan allt.

Varmt och skönt, det dröjde inte länge innan de flesta låg i gräset

På kvällen var det en konsert vi skulle gå på, med en brittisk ensemble, Tenebrae. Jag hade ärligt talat inte en aning om vad de är för ena, men alla pratade så varmt om dom och sa att dom var helt fantastiska, att mycket av den repertoar vi har i kören finns med dom på Spotify, så jag blev ju nyfiken. Dessutom vill man ju inte verka obildad, så bäst att hänga med – alltid lär man sig något 😀

För det första så består tydligen Tenebrae av 16 personer, 8 herrar och 8 damer. Med på konserten var 6 herrar och inget mer. Dom började sjunga på läktaren bakom oss, underbart vackert, sakral typ kyrkosång (märks att jag uttalar mig som ett proffs va?) så det verkade lovande. Det höll ca 10 minuter, sen kom dom ner i själva kyrkan och där tänkte man att det skulle fortsätta. Och visst fortsatte det, men med 30 minuters munkmässande i en melodi på ca 6 toner som upprepade sig kanske 20 gånger. RÄTT enformigt. Dom stod upp och satte sig ner och bugade som en del i sången, men om man inte kan sin gregorianik och sina kyrkorecitativ (vilket jag inte kan) tröttnar man (=jag) tillslut. Och jag märkte att jag inte var ensam om det.

Ja alltså roligare än så här blev det inte. Ja förutom att dom reste sig upp emellanåt och bugade sig mot varandra. Visst, vackert genomfört och jag har väl aldrig hört några sjunga så rent, men så FRUKTANSVÄRT tråkigt.

Efter den där mördande halvtimmen blev det bättre, men det var så dags då när man redan var helt slut.

Rätt snorkigt tycker jag att inte ha ett program som publiken kan följa med i och förstå vad dom gör, att bara tro att det räcker att det är ett känt namn som framträder så behöver man inte göra mer. Applåderna efteråt var väl så entusiastiska som situationen krävde, men inte mer. Man ville ju inte ha ett extranummer….

Visst lärde jag mig något av den här konserten – att inte gå på en konsert bara för att andra säger att den är bra, utan göra min egen research först.

Cork, dag 2 – Killavullen

Det har varit en mycket innehållsrik dag, och för att inte stapla för mycket på varandra (attention span och så vidare, ni vet…) tar jag det i bitar. Börjar med det trevliga – att vi körde en timme i morse upp till byn Killavullen, där vi hade konsert i en liten kyrka.

Vi har ett fantastiskt väder än så länge, bara nämner det, och att alla vi träffar tackar oss för att vi tagit det fina vädret med oss. Jag hörde en idag som sa till en annan att han har väntat på solen i 6 månader…värre än i Sverige…

Anyway, Killavullen…

Uppsjungning och rep fem minuter innan publiken skulle komma

Vår publik? Skolbarn. Nej, inte tonåringar som vet hur man sitter still, utan från fem år och uppåt. Jag höll på att smälla av när jag såg hur små dom var – hur var det ens troligt att dom skulle kunna sitta still i de 40 minuter konserten skulle vara?

Foto: Mikael Carlsson

Men dom satt som små tända ljus. Sa inte ett pip, prasslade inte med grannen, visst att dom vred sig lite när dom blev alltför otåliga, men dom vispade mest runt lite på sin plats och gav inte ett ljud ifrån sig. Väldrillade barn. Mina fördomar säger att den katolska skolan är hård mot dom. Mamman i mig tycker att dom är jätteduktiga som klarar att sitta så still – men tycker samtidigt att det är väldigt konstigt…

Dom klappade helt galet entusiastiskt och på exakt rätt ställe, så det var helt klart att dom kunde lite om musik och vad som är vanligt vid konserter.

Förklaringen kom i skolan efter konserten, där eleverna framförde dans och sång för oss (!) medan vi satt och fick te och scones.

Lite speciellt; tjejen på dragspel (heter naturligtvis inte dragspel men ni fattar vad jag menar) rörde inte en min medan hon spelade, och hon hade en totalt död blick som stirrade ut i tomma intet hela tiden

I med mer te och kakor, och så in i bussen och iväg ner till Cork igen, och City Hall där vi skulle sjunga två stycken för en grupp äldre elever som lärde sig komponera musik. Det är ett stort musikintresse här i stan, det får man säga…

Cork, dag 1

Upp i gryningen och ut till Heathrow för vidare transport till Cork.

Jag sov sjukt dåligt i natt och tillslut gick jag upp bara för att det inte var någon idé att ligga kvar för jag kunde ändå inte sova.

Frukost på Heathrow, flyg, framme i Cork halv elva. Fem kilometer in till stan, bra med små ställen.

Rummet var inte tillgängligt förstås, men inte hängde jag läpp för det – nej jag hade ju ändå tänkt ge mig ut på stan och kolla runt lite. Söderut hade jag tänkt bege mig först.

Deprimerande tur på flera sätt; många DNF’er trots bra hintar, och väldigt tydligt att Irland inte är ett ekonomiskt välmående land.

Husen är dåligt underhållna, färgen och putsen flagar och det ser rent allmänt väldigt väldigt slitet ut.

Men fint på håll

Fint att gå runt på stan och cacha lite innan de andra kom vid 15-tiden, som vanligt ett fantastiskt bra sätt att bekanta sig med nya miljöer.

Till exempel stötte jag på ett torn mitt inne i stan, som jag aldrig hade sett annars.

Det var en gammal kyrka som hette Red Abbey och är från 1200-talet, och det som är kvar är klocktornet.

Hur häftigt som helst ju! Där stod det mitt på ett litet obetydligt torg mitt inne bland husen. Enligt texten har det varit sockerraffinaderi i kyrkan under årens gång också och så lite brand, och så var det bara en tumme.

Men vilken tumme!