Bohusleden etapp 2 och 3

Jag orkade och ville inte jobba mer. Torsdag efter lunch ungefär la jag ner pennan (metaforiskt) efter en arbetslunch inför mitt EU-projekt. Mätt och nöjd och trygg med fortsättningen var ett bra ställe att avsluta på och checka ut och ta semester.

Starten vid Stensjön

Dagen idag skulle bjuda på 18 grader och växlande molnighet, så jag och Frida hade bestämt att vi skulle gå två stadsnära etapper av Bohusleden, nämligen nr 2 och 3. Lite oordnat att inte börja med nr 1, men det hade praktiska orsaker såsom att komma dit med lokaltrafik på relativt kort tid tex. Vi får helt enkelt ta etapp 1 en annan gång.

För att komma till starten vid Stensjön tar man buss från Heden i Göteborg, hoppar av vid Gunnebo Park och går några hundra meter söderut. Leden går norrut men man får börja med att gå motströms för att komma till starten. Jo för så pass nogräknade är vi att vi ville åtminstone ta hela etappen från början.

Först går den på väg ett tag innan den viker av in i trollskogen. Eller kanske inte så mycket trollskog egentligen, för det var fina stigar för mountainbike vid sidan av den väg vi gick, men tyst, tät och härlig typisk skandinavisk blandskog. Inte så mycket oooo och aaaah här inte.

Och det var det inte på hela turen faktiskt; det är inte för de vackra scenerierna man går de här två etapperna, utan mer för att det är relativt lätt att gå den (blandat grusvägar, motionsstigar och vanliga skogsstigar) utan extrema branter eller stup.

Förutom på ett ställe, upp för Getryggen, vindskyddet där vi hade en fantastisk utsikt över Göteborg, från Gamlestan i ena änden till Liseberg i andra, och allt möjligt däremellan.

Såna här vyer gör sig aldrig på bild, det är mest för minnet hos den som var där…

Det blev ett dopp också, iallafall för somliga (dvs inte mig). Gissningen från den som hoppade i var att det var 17 grader. Jag ska känna mig bra svettig och smutsig om jag ska komma i vattnet när det är så kallt, och så var inte fallet idag.

Idylliskt va? Jag säger bara SJUTTON grader. Nä jag satt nöjd på bryggan med min kaffekopp.

Etapp 2 är ca 8 km och etapp 3 också, så efter dagens vandring var fötterna lite möra. Inga skavsår eller nåt, bara lite trötta fötter.

Det är tydligt skyltat hela vägen med orangea band på träd så man hela tiden vet var man ska gå härnäst. Delar av vägen går det ihop med andra vandringsleder, men det är aldrig någon tvekan om vilket spår man följer.

En jättefin dag ute i skogen, nära stan men ändå bitvis mitt ute i vildmarken. Och så tajmade vi bussen hem med bara 10 minuters väntan!

Enkel kortärmad tunika

När jag är gräsänka går symaskinen varm. Då jag numera har plöjt igenom mycket av de Ottobre-tidningar jag har stod hågen istället till att ögna igenom gamla Burda-tidningar.

Och vilken skatt!! Nostalgin när man läser igenom tidningar med mönster man velat göra i åratal men bara inte gjort – och konstaterar att jag nog inte kommer göra dom just nu heller, är oerhört inspirerande.

I en gammal tidning från 2003 hittade jag ett tunikamönster som skulle passa perfekt till det där tyget jag köpte för…eh…11 år sen. Det skulle bli något åt en kompis i Asker men vi kom aldrig så långt och sen dess har tyget blivit liggande, helt utan anledning. Men det har väl mognat.

Enkelt mönster som inte tog särskilt lång tid att göra, förutom en helt onödig dragkedja i ryggen som inte gör någon skillnad alls, eftersom tunikans A-liknande form gör att man inte behöver öppna den alls för att komma i eller ur. Jag ska göra den här tunikan snart igen i ett annat tyg, och då skippar jag dragkedjan.

Syprojekt nr 335 är klart.

 

Somrig omlottröja

Det är gott om regnväder i Göteborg just nu, och då blir sömnaden därefter. Och sömnen med, för den delen. Sena nätter med symaskinen på köksbordet, en film eller annat på datorn vid sidan av och så går timmarna. Den här omlottröjan gjordes till Mia Skäringers No more fucks to give som finns på Netflix just nu. Jag som aldrig någonsin gillat Mia Skäringer (men så har jag inte heller sett Solsidan – katastrof och kulturskymning I KNOWWW!!!) blev mer eller mindre frälst. Vilken kvinna/komiker/författare/performer…

Men iallafall. Omlottröja.

Himla dålig bild, men det blir så halv ett på natten. Principen är iallafall tydlig; omlott, rynkor/veck uppe vid axlarna, tyget är någon sorts viskosjersey, inte klart vad riktigt för jag hittade tyget i Myrins textils stuvlådor.

Mönster från Ottobre nr 5-2011.

Syprojekt 334 är färdigt.

Ärmlös fleecetröja med huva

Regnväder är lika med syväder, så när den långa värmeperioden i juni drog igång blev det paus i det pågående arbetet med ännu en hemmatröja. Men förr eller senare blir det tillfälle att sy igen, och så även den här gången.

Tyget är en stuvbit från Myrins textil i Göteborg, de blå muddarna är överblivet från träningsoverallen i början av sommaren, och mönstret är från Ottobre, samma som den andra ärmlösa tröjan jag gjorde för ett tag sen. Man kan aldrig ha för många sköna tröjor att kasa runt i hemma.

Och den här kommer inte komma utanför dörren, för den är sned och vind och riktigt ful i V-ringningen, men ACK så skön.

Fleecen är tunn men varm, den är PERFEKT att ha under en regnjacka en kylig dag, så alla fula detaljer är förlåtna, om än inte glömda.

Syprojekt nr 333 är färdigt.

Vadar vidare i trenderna

Häromveckan köpte jag en bok, en bok heeeelt i tiden (förstås) om växter man kan hitta ute i naturen eller hemma i trädgården och äta. Inte så att målet är att bli självförsörjande på kirskål och rötter direkt, men det är lite intressant med allt som faktiskt finns ute i naturen att äta som man bara går förbi för att man inte har en aning.

Faktum är ju att man inte skulle överleva en vecka om matförsörjningen ströps, och det kan ju aldrig skada att vara kompis med ogräset i dikena.

En snabb skumläsning av boken ger att alla blomknoppar är goda att fritera och ha som snacks. Ganska lätta poäng från författaren kan man tycka – allt är väl gott om man friterar det?! men näringsvärdet och själva vitsen med att äta det har ju försvunnit kan man väl lugnt säga…

Men den fick iallafall mig och H att gå ner på stranden häromdagen och plocka strandkål, det är alltid en början!

Strandkål är alltså de där stora buskarna med stora grågröna blad som finns i mängder på sandstränderna här nere på Västkusten, och dom kan man alltså äta enligt den här boken.

Och jag hoppas att det stämmer att den går att äta, för det har jag gjort idag.

Men inte så mycket, för det var nämligen en ganska besk historia. Jag skar den fint, fräste i lite smör (allt brukar ju bli gott om man fräser det i smör, right?), lite salt och peppar och en skvätt citronsaft. Hade det sen som en del i en måltid som bestod av vegansk schnitzel (halvfabrikat, I know, inte bra men ack så bekvämt), svampstuvning och sallad. Och så en liten hög med strandkål till det.

För att jacka upp hipster/trend-wannabe- faktorn något tog jag en Gbg Soda alkoholfri IPA till.

Det kan hända att man förlora sina hiphetspoäng ifall man outar högt att det inte var så gott och att man nog tänker slänga det som är kvar i påsen. Men då får det vara så, för jag kommer nog inte äta upp det som är kvar. Men inte ger jag upp så lätt inte, nä det blir ett nytt försök i vår när dom är färska, får se om smaken är bättre då.

Göteborgs Stad försöker få oss att gå mer

Det är mycket prat just nu om att coronapandemin inte på långa vägar är över. Att vi väntar på nästa våg, att det definitivt inte är över, men att alla börjar tröttna på restriktionerna. Restriktionerna som i ärlighetens namn inte är så hårda för tillfället, så de bör inte vara något problem att följa dom. Men jag ser ju hur jag själv börjar tulla lite på de gränser jag tidigare satt upp för mig själv – jag har åkt buss en gång, spårvagn fyra gånger (sen i mars alltså, inte per dag), och jag har träffat kompisar både hemma hos oss (utomhus) och hemma hos dom (inomhus). Så det finns anledning att bli påmind.

För att inte vara nära varandra och för att låta cyklarna bre ut sig lite mer i stan har Staden gjort lite insatser. Dom låter cyklarna bre ut sig mitt i gatan med fina, tydliga blå linjer och bilarna får maka på sig, mycket trevligt tycker jag.

De har också ställt upp skyltar som visar hur långt det är att gå i olika riktningar – antal minuter, inte meter, och dessutom har Västtrafik gjort om spårvagnskartan så den visar sträckningarna som vanligt fast med antal steg istället.

Enligt den kartan är det ca 4600 steg hemifrån och till jobbet, vilket stämmer ganska så precis, så man kan väl anta att den stämmer på övriga sträckor också. Bara att ta på sig skorna och ge sig ut och kolla!

Försöker vara trendig och hipp (försöka duger, eller?)

Sen några år tillbaka finns det finns REKO-ringar runt om i väst, eller kanske i hela landet. Det är småodlare, djuruppfödare, biodlare och liknande som säljer sina produkter från bakluckan på bilen på en samlingsplats någonstans, bland annat på parkeringen på Chalmers. Dit gick jag idag, för det är ju så trendigt att köpa närproducerat från lokala småproducenter och vem vill inte vara lite trendig (enda chansen för mig att vara trendig, någonsin)?

Kön ringlar lång till Gbg Sodas skåpbil. Ser den inte så lång ut? Well, det är för att alla står så glest emellan nu för tiden så en kö är 5 ggr så lång mot vad det brukar vara.

Men jag skippade kött och ägg av uppenbara orsaker, honung har vi hemma så det räcker, och för tillfället ett överflöd av grönsaker. Men jag föll för Gbg Soda och deras frestande läsksmaker. Eller förlåt, det heter säkert inte läsk om man ska vara lite trendig, så vi håller oss till ”Soda”.

Anyway, vad sägs om de här smakerna: Ginger, Limoncello Soda, Limoncello Passion, Black Currant, Apfelshorle, IPA (0,5%), BBQ Cola, Kombucha Sour och Habanero cola. Jag är en sucker för limoncello, så de två smakerna var självklara. Alkoholfri öl är alltid intressant, så den blev det också.

Starka smaker är inte min grej, så BBQ och Habanero var inte aktuella. Jag är inte SÅ trendig att jag dricker Kombucha riktigt än (det har ju bara varit trendigt i 5-6 år…), men istället gick jag för de andra.

Sex olika smaker blev det, och en provade jag nu ikväll; svarta vinbär. Eller, Black Currant, som vi trendiga säger.

Jättegod smak, läskande men inte lika söt som vanlig läsk, och en härlig hallonröd (!) färg. Tur att jag köpte tre till, för det här kan bli en vana.

Kolla in Gbg Soda, verkar mycket lovande!

Kontor på kontoret!

Jag trodde aldrig att jag skulle bli så glad över att få gå till jobbet, men faktum är att jag varje dag den här veckan skuttat iväg till jobbet. Ja och skuttat de kommande 45 minutrarna dessutom, hela vägen ner till jobbet eftersom man helst inte ska åka buss….

Men det är det värt, så jag skuttar ner. Rätt skönt faktiskt med en ordentlig promenad i början och slutet av varje arbetsdag. Och herreguuuud så trevligt att träffa kollegor!

Inte så många kollegor dock, vilket väl är lika bra. Det är gott om utrymme mellan platserna, och så här ser det ut på hela kontoret. Själv undviker jag att äta lunch tillsammans med dom, mest för att jag inte vet hur jag ska förklara att jag vill sitta en bit bort. Och för att jag inte bryr mig så mycket om att äta lunch själv, jag värdesätter fikasällskapet mer.

Heja livet i stan!

Trots att det är fantastiskt skönt att vara nere i Åsa ute på landet, med får som bräker i hagen bakom huset och havet 5 min gångväg bort, så är det varje gång lika underbart att komma in till stan igen och vara här. Jag är som ett barn, eller en guldfisk kanske;

Innan: ”Nej jag vill inte in till stan, det är så skönt att vara här nere i grönskan”

När jag kommit in till stan: ”Ååå det är så skönt att vara här inne i stan och inte få lappsjuka” och har helt glömt bort att jag nyss inte ville in över huvud taget.

Så nu är utsikten över uteplats, rabatt, grönt gräs (well, inte så grönt längre efter all torka, men rent principiellt är det grönt) och bräkande i fjärran utbytt mot det ljuvligt vackra röda Karlsson-på-taket-hustaken, utsikt över husen uppe på Raketgatan och den gigantiska kastanjen på Linnégatans innergård. Och jag är såååå lycklig.

Det där med caféliv får sig ju en törn i dessa dagar, men när en kollega undrade om vi inte skulle ses på en snabb kaffekopp på Bar Italia här i närheten så kunde jag inte säga nej. Så nu har jag brutit mot mina coronabegränsningar och suttit vid samma bord som två andra som jag inte träffat på ett tag. Och ja, jag är lite skraj efter det, men guuuud va trevligt det var, och vad normalt det kändes. Det ska sägas att det över huvud taget inte var trångt där inne tack och lov, men ändå…

Och sen uppför backen och hem igen. Och fasen va fint Linnéstan är ändå!!

Skansen Kronan tornar upp sig bakom Linnégatan och det lilla märkligt ensamstående gröna huset. Undrar hur länge det får stå där utan att någon vill bygga runtomkring. Eller, vem är det som bor där och äger marken som lyckas hålla det så ensamstående?
Uppe på backens topp och blickar ner över Övre Majorsgatan. Så himla fina hus här uppe, och fina balkonger med sol hela dagen. Raketgatans grönska i fjärran

Älskar Göteborg!