Det kan ju lika gärna gå bra!

Rosa bandet

Under den tunga tid som varit de senaste dagarna med en cancer-döende kollega (som jag aldrig träffat men ändå…) har jag haft en hel del kontakt med F. Hon är läkare i ”vanlig klinisk medicin” men håller på och svänger över mot beteendesidan, plus att hon själv har en hel del erfarenheter i cancersvängen.

Bland allt det vardagliga pratet över en öl igår kväll fick jag svar på mina frågor som jag går och gror på, svar som jag som ingenjör klarar av att förstå i min fyrkantiga värld där frågor har svar (för det mesta). (Att F dessutom läst på Chalmers i några år innan hon bytte bana gör ju inget heller för då förstår hon hur ett sånt fyrkantigt mindset funkar)

Så svaren på mina frågor häromdagen är de här:

Om det är lika stor chans att få cancer i andra bröstet för mig som för vem som helst, varför ska jag då äta Tamoxifen? Då borde väl alla kvinnor äta det i förebyggande syfte?

Det finns läkare som menar att alla kvinnor borde äta Tamoxifen i förebyggande syfte. Den tar ner östrogennivåerna (=hormon) och östrogengenererade (inte särskilt läkarmässigt ord, men det här är min översättning…) cancertumörer är de vanligaste. Dessutom skyddar Tamoxifen mot äggstockscancer, som är riktigt nasty stuff.

I en värld av prioriteringar är det väl bättre att inte äta Tamoxifen och få bröstcancer igen än att få spindelvävsliknande cancer i livmodern och livmoderslemhinnan?

Nej. De två cancerformerna i livmodern är lätta att upptäcka med hjälp av vissa symptom (stora mellanblödningar tex) och ett snabbt prov hos gynekologen. Det är ”enkelt” att ta bort livmodern och cancern håller sig där och sprider sig inte ut i kroppen. Om man inte äter Tamoxifen ökar risken för äggstockscancer, som vi nu vet är riktigt nasty stuff.

Jag fick en massa andra bra förklaringar också på relaterade frågor, så TACK F för att du finns ❤ ❤ och orkar förklara. Jag fattar att det inte är så kul att vara läkare och alltid få frågor om folk som har ont i en tå eller rygg och vill få lite expertråd vid sidan av ”Du som är läkare vet kanske….”, men jag lovar att jag inte ska komma dragandes med sådant.

Det är ovärderligt att ha en vän som vet vad som händer i kroppen och hur saker hänger ihop, och jag tror inte min läkare på Sahlgrenska hade förklarat det bättre för hon känner inte mig och vet inte vilken information jag vill ha och kan hantera. Det vet F.

Tack för att du finns, nu ska jag gladeligen ta min medicin varje morgon.

 

Mjukisbyxor för barn (igen)

När A tvingades ärva ner sina älskade mjukisar till H för att dom var riktiga högvattenbyxor krävde han att jag gjorde ett par nya exakt likadana. Lite hårt att sätta krav sådär när man bara försöker skydda honom från frostskador på vaderna kan jag tycka, men ibland får man ge med sig.

Så i veckan blev det av. När det är mycket negativt runtomkring en är det fint att gräva ner sig och fokusera på något positivt. Mjukisar till exempel.

311 Mjukisar till Adam, feb -18

Om du tycker att modellen till vänster inte stämmer med resultatet till höger så finns ingen anledning till besök hos optikern. För att förenkla det hela skippade jag gylfen, linningen och hällorna eftersom det inte är något man behöver i ett par mjukisar.

Resår nere vid fötterna är ju också skönt, och fickorna behöll jag eftersom man ju måste ha någonstans att lägga kastanjer, legobitar, små pinnar och annat man sparar på för att man ska bygga något.

Mönstret är från Ottobre nr 1 2010, mönster nr 35, och tyget är från Stoff och Stil.

Syprojekt 311 är klart.

Blir man aldrig frisk?

Idag var en tung dag på jobbet. Det kom ut ett mail (efter att man delgett de närmaste arbetskamraterna) som berättade att en kollega har obotlig cancer som spridit sig i hela kroppen och inte går att behandla. Hen har ett år kvar att leva ungefär, och vardagen just nu går ut på att dämpa illamåendet och ge lindring in till slutet.

Och det slår som en boxhandske i magen. Dagligen konfronteras jag, gärna flera gånger, med tankarna som ”är det verkligen borta?” ”har jag fått en annan typ nu i stället?” och funderingar om vad det är som brygger i min kropp som jag inte har någon aning om. Och när det kommer sådana här saker (och det gör det ju lite då och då tyvärr) blir det som ett kvitto på att jag inte kan vara lugn, det kan alltid komma tillbaka. Det är alltid någon som känner någon som trott att de var friska och säkra men så BAM slog det till igen och nu är det obotligt.

Jag kan ju inte få det igen i det ena bröstet, för det är ju borta obviously. Men i det andra? Och då har jag kommit så långt att jag tänker att ”ja men då kan jag ta bort det med”, så den processen är redan förbi. Men jag äter ju medicin för att hämma bröstcancern? Ja medicinen hjälper mot bröstcancer ja, men det hjälper inte mot alla andra sorters cancer som finns, och som är mer bedrägliga än den gamla vanliga ”en knöl i bröstet”.

Tvärtom så är det ju faktiskt så att min medicin mot bröstcancer ger cancer i livmoderslemhinnan hos upp till 1 av 100 användare, och livmodercancer hos upp till 1000. Och det är många människor det. Visst är det okej att känna det som att man skriver under sin dödsdom varje morgon man tar sin medicin?

Jag tar medicin mot en sorts cancer (som jag knappt kan få längre eftersom 50% av dess målgrupp är borta) men riskerar att få två nya?! Såna som säkerligen är betydligt mer diffusa och mer svårbehandlade (vågar inte googla, ignorance is bliss) än en klump i bröstet som går att skära bort? Och så undrar dom varför kvinnor slutar ta sin medicin….Jo jag vet att dom undrar det, för det var bakgrunden till att dom initierade den undersökningen som jag var med om de tre första månaderna av min behandling.

Jag är varje morgon sugen på att sluta ta min medicin på eget initiativ men törs inte riktigt. Det är den laglydiga i mig som säger att ”läkarna har sagt så, då är det säkert så” och så väljer jag att göra som dom säger. Jag tänker inte att ”en stressad läkare som försöker generalisera för att det stämmer i 80% av fallen och gör arbetsbördan lättare har sagt så” och att det därmed inte behöver vara rätt sak att göra. Eller, jo, jag tänker ju så bevisligen men det går bara inte riktigt vidare till handling.

Kanske behöver jag bara gaska upp mig lite och ringa till min kontaktsköterska igen och lägga fram mitt tankeproblem som består av tre faktapunkter och några tankevurpor:

Fakta:

  1. När jag blev utskriven sa min läkare att det är lika liten chans att jag får cancer igen som för någon annan
  2. Jag äter medicin för att göra miljön i bröstet (det som är kvar) ogästvänlig för celler som gillar att dela sig okontrollerat och bilda tumörer
  3. Jag äter en medicin som har ganska hög risk att ge mig nya cancerformer som känns mer skrämmande än bröstcancer

Tanke:

  • Punkt 1: Om det är lika liten chans att jag får cancer i det andra bröstet som att någon får det över huvud taget – varför äter jag då medicin mot det? Risken är ju ganska liten, och i om det förebygger bröstcancer borde väl alla kvinnor äta Tamoxifen bara för att vara på den säkra sidan?
  • Punkt 2 och 3 tillsammans: Vad är värst? Att bli av med ett bröst till eller ha en spindelvävscancer i livmodern som lömskt smyger sig ut okontrollerat i kroppen? Jag tror vi alla vet svaret på den frågan…

Ja nämen godnatt då allihop och välkommen till min vardag och mina tankar. Så här är det jämt i min hjärna, och även om jag träffat en bra kurator som jag haft bra prat med så hjälper inte det. Mot dom här tankarna hjälper bara fakta, för jag är en faktabaserad människa som behöver få ihop logiken i min hjärna och just nu funkar det rätt dåligt.

 

Eco Fashion

I onsdags lärde jag mig ett nytt begrepp. Ett bra begrepp som man inte kan argumentera mot viktigheten av, men som också lägger en ytterligare sten på bördan att göra rätt saker.

Eco Fashion. Vad är det? Som det låter; ekologiskt mode.

Amenvafan räcker det inte med ekologiska ägg så hönsen mår bra och ekologiska odlingar så vi och naturen mår bra?!

Nope, ingen tid att vila, dags att ta till sig ytterligare förändring för att göra världen till en bättre plats.

Vi fick bland annat lära oss att bomullsplantan är en av de mest skadedjursdrabbade växterna och att det därför är oerhörda mängder bekämpningsmedel involverat i bomullsframställningen. Vi lärde oss också att det går åt 29 000 liter vatten för att framställa ett kilo bomull, och att bomullsodlingen i vissa regioner sker på bekostnad av friskt vatten till de som bor där. För att inte tala om färgmedlen som används och som ger människor lungsjukdomar och hudsjukdomar, plus att dom jobbar 20 timmar om dygnet. Svarta kläder är typ det värsta för att svart infärgningsmedel är så svårt att få bra och dåligt för de som jobbar med det.

Så naturmaterialet bomull är alltså inte så bra.

Men polyester då? Nope, oljebaserat.

Okej *suck* men vad är det moraliskt riktigt att köpa då? Ska vi gå nakna eller? Och om jag slutar köpa kläderna dom tillverkar så har dom ju ingen inkomst alls – är det bättre?!

Well…här finns inga enkla svar (såklart), men det finns några saker att göra som konsument. Bara köpa ekologisk bomull tex, börja köpa i specialbutiker som fokuserar på ekologiska material (ekologisk bomull, hampa, lin, siden mm) och när man handlar i de vanliga butikerna kolla efter ekologisk bomull och fråga fråga fråga varifrån kläderna kommer.

Och visst vill man göra rätt? Inte fn vill jag att arbetare i fjärran länder ska må dåligt och bli sjuka bara för att jag ska få fina kläder?! Jag vill ändå tro att

Här är några tips från Eco Fashions hemsida:

Vi som konsumenter kan påverka!

  • Välj kvalitet och tidlös design som håller länge.
  • Bra textilmaterial finns av naturfiber eller återvunnen syntet, t.ex. lin, hampa, eko-bomull, lyocell (Tencel), ull, siden, återvunnen polyester.
  • Välj kläder och textil som har en tillförlitlig tredjepartsmärkning som t.ex. GOTS, Svanen eller Bra Miljöval.
  • Välj second hand eller gå på klädbytardagar.
  • Ta hand om dina kläder och var stolt över dina skönslitna plagg!

textilmarkningar

 

Äntligen pysseldags

Jag hade massor av jobb att göra och hade tänkt sitta hela förmiddagen, men så var det någon som ville pyssla. Närmare bestämt bygga trollhus, sådär härligt old-school med skokartonger, tygbitar, lim och papp och inte via en app! (jodå om ni tänker efter kommer ni ihåg hur man gjorde)

Och efter ett av våra Traderainköp har vi en splitter ny låda (ja well, 2016 års modell av pjäxa var det i först men ändå) som vårt delvis krossade porslin kom fram i, som passade perfekt. Fram med allt ovannämnda, samt lite spritpennor och saxar och off we go! Och tänk, IRL är bättre än online, för efter bara några minuter kom det andra barnet svassande och ville inte alls sitta med sin (min) tablet och spela spel längre utan hellre vara med och slabba och skapa.

Det blev tillslut ett tvårumshus i två etager för de två vuxna trollen och deras tre barn, med sovrum i övre etagen och vardagsrum där nere. Krokar att hänga upp kläderna på, kuddar i sängarna (målade fastlimmade kartongbitar), en klädd soffa som kanske är lite hård men trollen har ju ändå gummibak så det gör kanske inget.

Ett mycket bra litet hus som sedermera fick gröna moln-gardiner och namnskylt på dörren och tavlor inomhus också.

Jag blir helt hög av såna här pysselstunder, jag tycker det är så otroligt roligt att skapa något tillsammans. Att det sen kommer att stå och damma tills vi slänger det om ett år ungefär spelar ingen roll, det är den skapande stunden som är så himla härlig och som jag kommer sakna när dom här grabbarna växer upp…

Julklappsutdelning i februari

Jodå det går det också.

Vi hade gett E & M i julklapp att få gå med oss till Glasateljén på Fjärde Långgatan och göra mosaik. Det var förstås Hannes’ idé, för vi går förbi där varje vecka till och från flöjtlektionen nere på Tredje Långgatan, och på utsidan har Glasateljén en liten porlande fontän i mosaik som han inte kunde motstå så vi bara måste gå in.

Typ varje vecka.

Så vi blev lite hej och tjenis med hon som har ateljén och verkstaden bakom, Angelika, och Hannes blev väldigt sugen på att lära sig göra glaskonst (tiffanyteknik vet jag nu att det heter) men det var inte aktuellt för så små barn. Men mosaik kunde han få göra, och då kom idén att få med sig några fler barn och göra det tillsammans. Så var årets julklapp till barnen Rittfeldt klar, och idag var det dags att dela ut den på riktigt. Det passade extra bra idag eftersom det var E’s 10-årsdag!

Dom kunde välja mellan att göra en skalbagge eller en spegel, eller för den delen båda delar om dom hann. Angelika hade preppat plywoodskivor i fyrkanter eller i skalbaggeform med små metallben, och så var frågan vilka färger dom ville ha. Lite tveksamt och försiktigt i starten, men när dom såg vilka resurser som stod till buds i form av mer och mer glittrande och fluorescerande små plattor och pärlor försvann den initiala blygsamheten rätt snabbt…

Och när man är klar med sin egen kan man hjälpa andra och det är minst lika kul.

Dom höll på en dryg timme innan de flesta hade producerat två alster som nu ligger på tork och så småningom fogning för att sen hämtas senare i veckan.

Efteråt gick vi hem till oss och firade E på riktigt med middag, tårta och presenter.

Julafton och födelsedag på samma dag – i februari!