Ont gör det

Jag är tillbaka i Staden. Stockholm förstås. MIN stad. Ränderna går aldrig ur, det blir bara mer plågsamt för varje besök.

Stockholm är något speciellt, det är en viss lukt, känsla och en fantastiskt underbar stad. Båtarna, vattnet, stadsmiljöerna…och de gigantiska spindlarna som kan ta luften ur vilken GC-tur som helst, brrr.

Efter kursdagen i Solna åkte jag till mitt hotell på Kungsholmen (i Joakim-land, bittersweet) och gick därifrån ner på stan. Skulle ha en bok på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, som i mitt tycker är landets bästa bokhandel, men dom hade den inte. Dags att omvärdera det där med landets bästa? Förmodligen. Gick vidare neråt Hamngatan, områden jag varit i så många gånger att jag bara hittar helt automatiskt, jag går bara inte fel och jag vet vart jag är på väg och var jag är hela tiden.

Det blev middag på Riche.

Nostalgifaktorn gick fullständigt i taket – trots att jag aldrig varit på Riche förut (jo det är sant!), men jag har varit mycket i områdena runt Stureplan ner till Nybroplan och gått förbi en miljon gånger, och idag var det dags att gå in. God mat men inte värd kostnaden, ska inte bitcha igen om en restaurang, men man går inte till Riche för den fantastiska maten, utan för stämningen och miljön. Och vinet. Gaawd vilket gott vin det var.

Sen gick jag hem till Kungsholmen, via Grand Hotell, Helgeandsholmen, Strömsborg och så över vattnet. GC-tur förstås.

Och så fruktansvärt melankoliskt hela tiden, och jag undrar om jag gjort rätt som befinner mig på den andra kusten eller om jag borde varit kvar här hela tiden och stärkt mina band till staden och vårt hus i skärgården. Och det finns inga rätta svar. Hade jag stannat hade jag väl hamnat ute i förorten precis som alla jag känner, jag hade inte haft råd att ha livet inne i stan som jag värdesätter så högt. Det hade väl bara blivit ett liv i pendlarmisär, något jag verkligen inte vill ha, och då är det väl bättre att jag är i Göteborg ändå. 

Men det känns blä just nu. Sitter på hotellrummet och lyssnar på Kent och känner mig obeslutsam och miserabel. Tur att det är borta imorgon när jag vaknar, för det är en jobbig känsla och stockholmslivet som jag vill ha hade aldrig funnits för mig.

Eller?

Brukar inte dissa, men…

…men jag tror jag har kommit upp i den åldern då man bara inte orkar vara så hänsynstagande längre, så nu kommer det.

Jag var ute och åt med G för första gången på riktigt länge. Vi kom fram till att eftersom vi inte setts på ett tag var det viktigaste att det fanns mat vi kunde äta båda två (hon har stränga kostrestriktioner och jag äter knappt kött), mer än att vi orkade välja restaurang och kolla menyer i all evighet.

Så det blev en köttrestaurang högt upp på Linnégatan; dom har vegoburgare till mig och G kunde få kött med sallad, så vi körde på det.

Och det var ju tur att vi hade varit tydliga med att det var sällskapet som var det viktiga och inte restaurangen, för maten var rätt kass och servicen också. Jag tog deras vegoburgare. Frågade servitrisen om det var en sån där färdiggjord bönburgare eller om det var något roligare men fick undvikande svar och orkade inte peta, så jag tog den. Burgaren var en torr historia som kändes som en leverbiff i strukturen (fast vego då), otroligt smaklös och tråkig. Visst, jag hade valt bort jalapeñosåsen och den skivade jalapeñon eftersom jag inte gillar stark mat, men varför måste alltid restauranger dränka vegomaten i starka såser bara för att dölja det faktum att dom inte klarar att få det att smaka gott?

Jag hade också tagit en side av svarta bönor till det facila priset av 25 kr som visade sig vara ca 1 dl bönor i nån mörk gegga. Smakade ingenting, helt värdelöst, men jag åt det för det var väl det enda på tallriken med lite näring i.

Efter maten var jag lite hungrig (!), men jag hade ju inte klarat att äta hela burgaren heller för den var bara för jäkla trist, så jag tog en efterrätt. Äppelpaj med vaniljglass och kolasås. Jag åt pajen och hälften av glassen, sen fick jag sockerchock (nä det fick jag inte men sötsmaken blev bara för mycket) och lämnade resten.

– ”Lite IKEA-varning på den efterrätten” sa G, och det stämde ju så himla väl. Kaffet som vi tog till var det bästa på hela måltiden. Hade varit ännu bättre om vi fått påtår, men servitrisen var överlag rätt frånvarande (bra gjort i en så liten restaurang, men hon var vid andra bord i närheten).

G var inte lika deppad som jag över maten, men inte långt ifrån. Brrr…

Så, det var mitt bitchande om restaurangen igår, nu tillbaka till mitt soliga jag. Men det känns bara som så totalt bortkastade pengar när man får såna upplevelser.

Hos tandläkaren för första gången på femton år

Det blev dags att gå till käftis. Det var ju ändå några år sedan sist. Jag ska låta det vara osagt om det var just 15 år, men man kan lite förenklat säga att jag varit hos tandläkaren en eller kanske två gånger sen jag slutade hos Folktandvården som 18-åring och det var medan jag bodde i Göteborg. Och då har man ringat in det hela till en tioårsperiod iallafall, och alla detaljer inom den perioden är överflödiga.

Men nu var det alltså dags. Ja jag hade fått ont i en tand lite grann och tänkte att det kanske var på tiden ändå. Det visade sig att tanden som gjorde lite ont då och då mer liknade en grotta med tak. Ett under att den inte gjorde mer ont än den gjorde tydligen, men taket var i stort sett intakt så det var väl därför. Inne i tanden var det inte så bra, och idag var dagen då Karius och Baktus skulle ut.

Jag hade förvarnat dom om att jag inte svarar så bra på bedövning och att jag ville ha mycket tut för att inte känna något, och det fick jag. Jag fick bedövning så jag höll på att tuppa av. Ja inte av själva bedövningen kanske, men när jag fått sprutan blev jag så snurrig, kallsvettig och illamående att vi var tvungna att avbryta det hela en lång stund. Tandläkaren menade att det kanske var adrenalinet i bedövningen, och det kanske det var också, men jag tror det var tandläkarskräcken som slog in och tog över i den jobbiga situationen.

Men men, bedövad var jag iallafall, och på det stora hela blev det en mycket positiv upplevelse, för jag kände nästan ingenting av vad dom gjorde i munnen på mig, halleluja! Och ruskigt bra tandläkare och tandsköterska, Heja Olivedalstandläkarna.

Hit ska jag gå oftare!

Bönskörd

Ja eftersom jag inte tror att jag blir bönhörd får jag satsa på bönskörd istället; ärtor och borlottibönor närmare bestämt. Ärtorna har vi skördat en gång förut, och idag fanns det några fler skidor att plocka. Borlottibönorna har jag också skördat förut – när jag blev så glad över hur stora dom var så jag skördade loss som en galning innan jag tänkte efter på hur dom egentligen ska se ut när dom är färdiga. En snabb googling gav att dom i stort sett bara börjat växa när jag plockade dom. Men som tur är blev det en andra skörd, och den togs till stora delar idag.

Grymt vackra baljor och bönor, skojigt att de är allt från vita via spräckliga över till mörkt vinröda.

Borlottibönor

Synd bara att all färg försvann och dom blev läckert dassigt grålila när man kokade dom…

Men men, tillsammans med lite stekt lök och stekta champinjoner blev det och ärtorna ett bra komplement till middagen.

Var ska man bo egentligen?

Fy fan vad det är svårt att ha bott i ett annat land. Även om det inte är varken särskilt långt bort eller särskilt exotiskt. Ja jag pratar såklart om Norge.

Just nu har vi besök därifrån, A’s BFF och dennes kära mor är här, och det påminner mig om de 9 år som jag bodde i Oslo och hur bra jag/vi hade det. Jag försöker komma på varför jag ville flytta därifrån också, men det trycks märkligt nog längre bak just nu 🙂 , och jag ser bara allt som var positivt.

Och så ser jag hur glada mina barn är när BFF+mor är här. Dels att dom får tala sitt modersmål igen (lite rostigt, men det kommer sig efter någon dag) men också att det är som att tiden skruvas tillbaka ett och ett halvt år och att vi aldrig flyttat, och alla barnen är så himla glada och lyckliga.

 

Och just nu är två av de tre barnen inte särskilt lyckliga (skolan of course, eller snarare skol”kamraterna”), så när man ser dom glada, avslappnade och som sig själva, sina vanliga jag, är det lätt att ifrågasätta valet att slita upp dom från varandra.

Jag tänker på hur mycket pengar vi tjänade (inte hur mycket allt kostade och att det inte var kul att äta ute för att det var så svindyrt – pizza 250 kr nej tack), jag tänker på hur mycket barnen lärde sig i skolan (inte på att dom hade sjuuuukt mycket läxor vissa dagar), jag tänker på vilket spännande jobb jag hade då jag fick resa en del också (inte på att det jobbet slutade i katastrof och sjukskrivning 2013 och över huvud taget inte är aktuellt iallafall), och jag tänker på vår stora fina lägenhet som vi hade (och inte på att…well, den lägenheten fanns det inget negativt att säga om med sin storlek och sitt perfekta läge).

Och jag tänker att om SD går framåt mycket i det här valet har jag svårt att se mig i spegeln som svensk och säga att jag står för det här landet, så då vete fåglarna vad jag vill göra egentligen…Bli invandrare igen kanske? (Det jag ogillade mest kanske inte är så illa längre?)

Hjälp till synshämmade?

Idag var det dags för affärsresa. Man kan säga så för att få det att låta lite mer flashigt, men man kan också säga ”Idag tog jag tåget till Halmstad”. Båda är lika rätt men det ena låter mer spännande än det andra.

Om jag säger att jag var på affärsresa låter det internationellt; första klass på flyget, främmande språk, god mat….Om jag säger att jag tog tåget till Halmstad så låter det som, tja… kaffe från Pressbyrån inköpt i all hast innan man slänger sig på tåget i regnet. Inte lika spännande.

Så vi säger att jag var på affärsresa. Viktigt möte med interna och externa parter för att säkra den vidare framdriften i projektet. (= skype-möte med Hallandstrafiken och vår interna planerare och markförhandlare för att se vilka busshållplatser vi ska prioritera att tillgänglighetsanpassa)

För vi ska uppgradera en mängd busshållplatser i Halland som per idag inte är särskilt lätta att använda för de som har någon form av funktionshämning; tex genom att sätta guppiga plattor i marken (sinusplattor, även kallat taktila stråk), breda vita plattor längs plattformens kant (visuella stråk), asfalterad anslutningsväg från området bakom till hållplatsen så det blir lättare att ta sig fram med rullstol mm.

Och det fokuset gör att man (=jag iallafall) ser lite extra uppmärksamt på busshållplatser och andra transportmedels utformning.

Som till exempel stationen i Halmstad. Och många andra stationer, det här hade kunnat vara var som helst.

Den gula lådan i bilden är en talsynteslåda, så om man trycker på knapparna så får man uppläst Avgående, Ankommande eller Information, beroende på vad man väljer. Allt väl så långt.

Det är braille-skrift under den vanliga skriften så att den som kan sånt kan läsa vad det står, mycket bra.

Men hur kommer de synshämmade dit? Hur hittar dom den gula lådan och förstår att det där är till för dom att trycka på knappar på för att få meddelanden upplästa? För det finns inga plattor i marken att följa med sin käpp, inga markeringar över huvud taget, så hur vet dom att det finns något där?

För det kan väl inte vara så att de taktila stråken i marken bara glömts bort? Väl?

I elbilens värld

Ja det blev ju en elbil. En Tesla. Det kunde blivit en mindre, enklare, framför allt billigare elbil, men makens alibi för att det skulle vara just en Tesla var batterikapaciteten – att den behöver vara stor för att klara av den mängd bil jag kör i jobbet. Och det har han ju en poäng i. Det är bättre med en elbil som kan ta en både till och från jobbet på en laddning, det är ju svårt att argumentera emot.

Speciellt när man som jag idag satt och hängde på en av Teslas Supercharger-stationer i en halvtimme i eftermiddags. Ganska segt att svänga av i Kungälv och sitta i rusningstrafiken och köa för att komma av E6’an och köra in till ”macken”. Men väl där var det en ganska stillsam upplevelse. Ett gäng Teslor som står uppkopplade mot de vita ställen och allt är tyst, inget som luktar bensin, och det ser ut som aliens som cocoonar för att få näring från moderplantan. Eller nåt.

Jättegullig skärmbild som visar bilen med sladden ikopplad och hur med vilken effekt det laddar just nu

Och så sitter man där med ena ögat i mobilen och andra på instrumentpanelen för att se hur fort den laddar upp så man får åka hem och äta middag.

78 kW var det i början av laddningen men sjönk det hela tiden ner till trettio någonting när det kom närmare fulladdat. Vet inte om det var för att det bränna på för högt ända in i mål eller om det är någon annan anledning.

Att köra bilen är ju som tidigare, en dröm. Att ha en farthållare som dessutom tänker själv och saktar in när man kommer ifatt andra bilar är ju en najs vidareutveckling av farthållaren. När man sen kopplar in självkörande-funktionen och bilen börjar styra av sig själv, ja då börjar det bli lite läskigt. Bilen vill köra mer mot mittlinjen än vad jag själv vill, och då blir man lite skakis när man tycker att den verkar köra rakt fram i kurvor. Fast det gör den inte, och den håller sig på vägen.

Dessutom piper den åt en om man inte håller båda händerna på ratten, så det är inte läge att slappna av och sätta sig och spela Candy Crush precis.

Jag är ännu inte inkörd på alla specialfeatures som den här bilen har, men det kommer väl så småningom.