Äntligen i Stockholm igen

Någon som hörde att alla tåg mellan Göteborg och Stockholm var inställda igår? Att det dels var en nedriven kontaktledning i Alingsås och en urspårning, alternativt försenat spårbyte, mellan Katrineholm och Flen?

Jag var en av dom hundratals människor som stod på Göteborgs Central och väntade på tåg som blev uppskjutna och uppskjutna men inte inställda så vi kunde gå hem.

Min och tusentals andras dag och kväll igår. Väntan, väntan och väntan. Det mest kassa var dels att de informatörer som stod ute gav olika besked – en säger att alla tåg är inställda men att det inte står på tavlorna än, en annan säger att det snart kommer gå ett tåg till Stockholm….

Jag skulle åkt 16:29. Kvart över sju gav jag upp och åkte hem, bokade biljett på Norwegian 07:15 och la mig att sova.

Och nu är jag i min älskade stad, 27 grader varmt ute, jag är på kurs i förhandlingsteknik, har varit ute på Djurgården och sprungit (fortfarande 100% på mitt soffpotatis-till-5k-på-8-veckor-schema), hittat tre cacher varav en riktigt fyndig och rolig.

Och Stockholm kommer ALLTID vara min stad.

Blommigt linne i linne(tyg)

När mannen drar till Stryn (Norge) för att åka skidor blir det sena kvällar för mig. Symaskinen åker fram (och ner till huset i Åsa), och några lass med tyg och mönster ligger i högar och bara väntar på kvällen. För det är då jag sätter igång; när middagen är avklarad och det är kväll, och sen kan jag sitta hur länge som helst. Det börjar bli en del syfel sådär vid ettiden på natten så det brukar vara en naturlig tidpunkt att sluta för att inte skapa mer arbete än vad som är nödvändigt.

Till en lång Kristi Him kom det med tre Ottobre-tidningar och fem olika tyger. Ett dygn senare var den första produktionen klar; ett linne.

Och det är välgjort; Broderat linnetyg ytterst och en tunn bomullsvoile under som foder men inte så läskigt som nylonfoder.

Mönster från Ottobre nr 2-2015, och tyget har jag haft så länge att jag glömt var jag köpt det…men jag har ett likadant med grå bas, så det kommer väl snart också.

Syprojekt 316 är klart.

 

Inte så smart som jag vill vara

Jag är en mycket övertygad ateist som vilar trygg i min uppfattning att vi inte behöver religion till någonting över huvud taget. Själva historien som skrivs i Bibeln eller Koranen ids jag inte ens kommentera, och människor som gör goda saker i guds namn har godheten i sig och kan förhoppningsvis hitta drivkraften till de goda sakerna de gör inom sig själva istället för att hänga upp det på en fantasi.

Jag önskar att jag var bra på att argumentera om religion, men det är jag inte. Att jag tycker all religion är båg och att alla som sitter i ledande positioner i religiösa sammanhang skor sig på människors godtrogenhet och beroendeställning, är inget som kommer ändras oavsett vem jag diskuterar med. Och därför är jag inte så intresserad av att diskutera det. Men om man inte kan prata om det kan man inte försöka få andra att tänka till (jag är så naiv att jag tror att alla som är religiösa är det för att dom bara inte tänkt efter ordentligt), och oavsett sammanhang bör man kunna argumentera för sin sak. Det är bra träning.

Så jag läser lite böcker skrivna av folk som är kloka (utifrån vad jag kan bedöma, så det kanske bör tas med en nypa salt?), folk som tänkt igenom det här många gånger och som är oändligt mycket mer klartänkta, strukturerade och pålästa än jag själv.

Och som har argumenten.

Christopher Hitchens’ ”God is not great – How religion poisons everything” är en sann glädje att läsa; begripligt språk, bra resonemang (=lätt att följa), full av mörk humor och en strukturerad genomgång av varför gud förstör allt. Den kom ut 2007 men är lika aktuell idag. Jag har läst den flera gånger, både som ebok och som ljudbok men jag överväger att köpa den som översatt pappersbok så man inte missar något pga språk. Alltid hittar man något nytt.

Richard Dawkins ”The God delusion” är också bra. Han är lite mer självgod än Hitchens, men om man kan svälja det så är den en bra genomgång av bla varför inte moralen kommer från religionen (vilket många verkar tro).

Båda dom här två är kioskvältare som legat på topplistor i hela världen länge länge. Och det är troligt att folk faktiskt läst de, för de är läsbara.

Jag tänkte att jag skulle utmana mig själv lite och gå vidare till Sam Harris, också en mycket tung person i arbetet mot ett mer upplyst samhälle, och hans kioskvältare ”The End of Faith”. Ljudbok. Hinner inte sitta ner och läsa böcker. Eller, hinner gör jag väl, men har inte ro i kroppen.

Och nu har jag lyssnat igenom hela och måste väl konstatera att den var lite över mitt huvud. Iallafall som uppläst på engelska, kanske hade det varit det annorlunda om det varit på svenska. Men det var tungt material alltså….(tycker jag) Ganska långa resonemang innan man kommer fram till kärnan i ett argument, långa kringvägar med banor som fort blir tankevurpor.

Boken har tydligen legat på The New York Times bestsellerlista i 33 veckor. Jag vet inte vilka försäljningssiffror det innebär men förmodligen rätt höga, och jag har svårt att tro att merparten av de som läst den verkligen tillgodogjort sig den.

Iallafall kunde inte jag det – jag är väl inte så smart och tänkande som jag önskar att jag vore. Men jag härdade ut.

Och nu får jag luta mig tillbaka och lyssna på Asimovs ”Foundation”, en bokserie jag läst för många år sedan, Science Fiction men inte så utspejsat och konstigt, utan mer baserat i en fiktiv vetenskap – Psykohistoria, som är intressant.

Jag har uppfyllt min faktakvot tillsvidare och nu kan jag vältra mig i SF ett tag – Yayy!!

 

Årets första dopp!!

Yes, idag kom årets första dopp. Det var ganska kallt; en kille på stranden sa att det var 14 för två dagar sedan och nu har solen gassat i två dagar så det kanske är 16. Varför hoppa i havet när det bara är 16 grader kan man undra? För att det är 27 grader i luften kanske (även om det bara var 22 när jag var nere vid 17:30)? Skulle kunna vara, men lite värme i luften räcker inte för att få ner mig bland isflaken.

Nä, jag hade helt enkelt bestämt mig för det, och orsakerna är flera:

  1. Jag har tröttnat på att jag undviker allt som är obehagligt (tex hoppa i iskallt vatten) om jag kan och därmed missar en del saker som jag tror jag skulle gilla (känslan när det första obehaget gått över)
  2. Om jag får bli gammal (det är ju inget jag tar för givet längre) vill jag bli en sån där tant som går ner till stranden i badrocken på morgonen med kaffekoppen i handen och tar mig ett dopp. Då måste man klara av att bada i kallt vatten.
  3. Jag har tre kompisar som, oberoende av varandra, har börjat vinterbada. Innerst inne vill jag också göra det för det verkar så skönt, speciellt om man har en bastu i närheten eller har tränat eller något liknande. Men jag törs inte för det är så kallt.

Tre goda anledningar, eller hur?

Det finns en fjärde också, och det är att jag ibland säger till mina barn när det är något dom inte vill göra ”- Men bara gör det, det är inget farligt och du dör inte av det, och när du gjort det kommer det kännas så himla bra”. Tex hoppa i vattnet i simskolan, spela på konsert eller något annat man drar sig för som egentligen är kul. Och om jag är så hurtig gentemot dom så borde jag väl föregå med gott exempel själv, eller hur?

Eftersom jag satsar på att jag får bli en tant så småningom så tänkte jag att jag skulle prova det där sättet som tanter badar på och som jag aldrig förstått. Det där när dom står och skvätter upp vatten på överkroppen och så smått går utåt. Själv går jag utåt och försöker hålla mig så torr och varm jag kan så länge som möjligt, men jag tänker att dom har en poäng. Om man skvätter på sig själv kanske man svalnar så smått och kommer ner till vattentemperaturen blir det skönt fortare?

Jag provade, och oh yes, det fungerade. Som en dröm. Jag är härmed en tant när jag badar. Men jag badar!!

Fragglarna på PRAO

Det är en dags PRAO i fjärde klass, där föräldrarna ska fixa PRAO-plats åt sina telningar – sannolikt är det tänkt att bli på den egna arbetsplatsen. Många föräldrar (inklusive jag själv) har kontorsjobb där vi sitter och tänker, pratar, räknar och löser saker, dvs inte så jättespännande för en tioåring (även om dom sannolikt kommer hamna där också så småningom).

Det är däremot inte alla som har möjlighet att sticka ut på en svinrolig arbetsplats ut i Västkustens finaste havsband, men DET har jag. Så jag tog med mig min son och en klasskamrat till honom ut på Orust idag. Jag utnyttjade bilvägen ut till att förklara vad vi gör på Trafikverket (bygger väg och järnväg), att vi har ansvar för alla statliga vägar (och förklarade föga pedagogiskt skillnaden mellan statlig, kommunal och privat väg) och sa medan vi körde på E45’an att ”den har Tobbe byggt”. Tobbe är en av hjältarna i mitt vägprojekt, och han har faktiskt byggt E45’an norr om Göteborg, men inte själv precis och inte hela, men efter en omständlig förklaring om statliga v.s kommunala vägar  räcker det med ”den har Tobbe byggt”, naturligtvis följt av ooooo och aaaaa från de små.

Efter det haglade frågorna om Trafikverket längs vägen; ”Har ni byggt den här vägen?” (=Ja, det är E6’an, den är hyfsat statlig) ”Bygger ni broar också?” (=Ja) ”Har ni byggt Angeredsbron?” (=Ja det verkar väl sannolikt eftersom det är en STATLIG väg – kommer ni inte ihåg NÅGONTING???!!! fast så sa jag inte) och så vidare och så vidare. Dom var överraskande intresserade faktiskt.

2018-05-08 Adam och Farbod på PRAO (1)
Dom läste noga på skylten (informationen där var inte särskilt bra egentligen) och oooade och aaade över att det är vi på Trafikverket som satt upp den

8:30 var vi på plats vid milstenen i Säckebäck som vi ska flytta på (numera har flyttat på), jag tryckte på ungarna varsin gul varselväst eller -tröja och så var vi igång.

Dom lärde sig vad en milsten var till för (jo förstår ni, för länge sen innan man hade GPS’er eller vägskyltar…) men vi klarade inte av att göra vett av varifrån det är 1/4 till. Och vad. Kilometer? Mil? Miles? Det hade ju gärna kunnat stå på skylten. Och vad betyder krumeluren på stenen? Är det ett kungasigill och i så fall vilken kung, eller är det Trafikverket anno 1600 som satt sitt märke på?

Men Orust kommun kan sin historia och har listat alla sina milstenar (!), och där kan man lära sig att

Avståndet till platsen från utgångsläget färjeläget i Svanesund var en och en kvarts (gammal) mil. Då andra milstolpar på Orust har inskriptionen 1751, är det möjligt att denna också är uppsatt runt detta årtal.

En ”gammal” mil är visst 18 000 alnar, och för den som inte har heeeelt färskt i huvudet hur långt det är kan jag avslöja (med viss hjälp) att det är 10 689 meter, varken mer eller mindre.

Men en milsten är ju inte kul hur länge som helst, vi snackar guldfiskgenerationen här; guldfiskar på amfetamin eller nåt. Superspeedade och flaxar från grej till grej med några minuters intervall om det inte är oerhört fängslande. Så in i bilen igen och vidare till vårt kontor i byggbarackerna.

Vi fortsatte dagen med att gå en sväng på byggarbetsplatsen, som vid det här laget börjar bli en rätt långsträckt historia. Jag höll en kort, kärnfull och mycket sträng predikan om vikten av att ha skyddsskor (jag hade bara ett extra par tyvärr men bättre än inget), varselkläder och hjälm. ALLTID. Inga ursäkter. Och att dom inte får ränna runt utan en vuxen, och att dom alltid måste söka ögonkontakt med maskinförarna för att vara säkra på att dom sett dom, helst vinka till dom och få en bekräftande vink tillbaka. Och så gick vi ut, tillsammans med Stefan från NRC, vår entreprenör.

Adam, som alltid närt en dröm om att bli dumperförare höll på att tuppa av när han såg dom stora coola maskinerna som fanns lite längre bort.

Ta gärna några sekunder och titta på bilden. Titta på grävmaskinen som är högst upp på toppen i mitten och dumpern som är på väg upp till honom för att dumpa sprängsten. Fundera lite över hur sjuuuukt brant den där backen är…

Det är ju svårt att inte tycka att det är jäkligt häftigt det där; otroligt skickliga maskinförare som hanterar sina monstermaskiner med yttersta precision. ”Är det en egen yrkeskategori att vara dumperförare?”

Jag toppade förmiddagen med en sprängning av en bergsknalle, och på eftermiddagen blev det en till (en större) men den stora som de höll på att pegga för blev inte av så länge vi var kvar. Jag hoppas jag får chans att se det imorgon…

Tålmodigt väntande på den stora smällen som var på bortsidan av den vita knallen högt upp ganska mitt i bilden, på andra sidan vägen från oss sett.

Eftermiddagen bjöd även på Adams dröm – åka dumper. Dom körde runt på arbetsplatsen med ett barn i varsin dumper (och ja, en vuxen som körde i varje också ifall det verkar som att vi låter tioåringar köra dumper) och körde sprängsten och matjord fram och tillbaka. I en timme höll dom på, vilket var mycket bra för då fick jag jobbat lite också.

Så fick dom en lektion i att läsa ritningar av självaste Herr Platschefen också! Kul att någon mer tar sig tid när det kommer barn sådär.

Efter dagen var dom lyriska båda två.

Vad som var bäst? Givetvis att åka dumper och att se sprängningarna, men jag hörde dom säga sinsemellan att det var en väldigt rolig arbetsplats. Fint om vi kan få in några fler i anläggningsbranschen 🙂

 

 

100%

Ja då är det dags att ge sig på den igen. Motionen. Alla tjatar om hur bra det är att träna, och det motverkar både det ena och det andra. Jag förstår inte men gör ett försök till att dechiffrera detta som verkar så fantastiskt men som jag bara tycker är

tråkigt

TRÅKIGT

TRÅKIGT

2018-05-07 19.51.09.pngSå var det sagt och gnällandet är färdigt och jag får snällt foga mig och…ja träna helt enkelt. Springa har jag gjort förut tills knäna protesterat efter några veckor, men skam den som ger sig och allt det där och nu är det dags att aktivera min lilla app igen som sakta och metodiskt ska bygga upp min stackars kropp.

Jag tar det lugnt; Soffpotatis till 5 km på åtta veckor. Ja jag ska alltså inte ta åtta veckor på mig att springa 5 km, nä det tar väl en halvtimme kanske, men hela programmet är åtta veckor 🙂 Bäst att vara tydlig här, man vet ju aldrig vad man gett för intryck. Eller jo, det vet jag nog – Sporty Spice har aldrig varit mitt mellannamn direkt…

IALLAFALL…jag har nu hållit på en vecka, och jag känner mig som en som går på något avhållenhetsprogram fast tvärtom – istället för att säga ”IDAG ska jag vara nykter” måste jag säga ungefär varannan dag ”IDAG ska jag ut och springa”. Ja, och sen göra det också såklart. Och jag är inne på vecka 2 nu, dag 1!

 

(lämnar lite plats för spontana applåder)

 

Idag gick turen till Slottsskogen eftersom jag var i stan. Jag hörde tuff musik dundra där innifrån och tänkte att det väl var något evenemang på gång. Och det var det. Vårruset, närmare bestämt, med 10 000+ kvinnor i alla åldrar som vällde fram genom Slottis.

2018-05-07 19.17.12

 

Så jag fick tänka om lite med min runda. Nu springer jag ju så förtvivlat korta sträckor än så länge så Vårrusets utbredning i markerna är väl ett problem med relativt begränsad omfattning, men ändå. Dom hade lagt loppet precis där jag tänkt springa.

Så jag sprang med. Alltid var det några som blev förvirrade när jag helt plötsligt tog en annan väg än dom, och det bjuder jag på. Lite kul får man väl ha?

2018-05-07-19-29-04-e1525724043314.jpg
Sporty Spices i alla åldrar och storlekar bara väller fram

Andra tog det mer soft och satt i den ljumma kvällen (20 grader…yum…) och satt helt sonika och tittade på när andra ansträngde sig.

2018-05-07 19.42.03.jpg

Mer mitt team, men inte längre. Eller inte just nu iallafall – får se hur länge jag orkar försöka motionera den här gången.

Men jag ska cykla, för DET tycker jag ändå är rätt kul.

Sporty Spice kan ju inte bara hålla på med en sport eller hur?