Fjortis in da house

Den här snyggingen blev fjorton år idag. Vederbörligen väckt med skönsång (?), och han låg inte vaken innan; vi fick nämligen sjunga två gånger innan han var tillräckligt vaken – eller ska man säga ”vid medvetande”?

Presenter förstås, bland annat ett presentkort på en klädaffär – ett desperat försök att få ungen att intressera sig liiiiite för kläder och ge honom möjlighet att påverka hur han ser ut. Han hade aldrig ens hört om butiken, men det hade jag å andra sidan inte väntat mig heller. Lite skillnad mot Det Andra Barnet som är oerhört medveten om kläder, butiker och vad som gäller och inte.

Så fjortis nu alltså. Mjukare, gulligare och mer omtänksam tonåring får man leta efter. Ännu inga tecken på uttråkad, dygnet-runt-sovande, ständigt ätande tonåring, men det kommer väl.

Till den dagen kommer tänker jag njuta av godingen som är.

En överraskad 50-åring

Inte så att han inte visste om att han skulle bli 50, men med tanke på att dagen började i hemmets lugna vrå med bara barnen hemma (eftersom wife of the year var på norrlandsresa) så var han nog lite överraskad över slutet.

I tron att vi hade bord på Privata Rum (finkrog i Gbg) gick vi nedåt Linnégatan, och när vi kom till Walk in the Park drog jag in honom där. Protester hördes, typ ”Men vaf…” innan vi var inne i den pyttelilla restaurangen full av de bästa av vänner som sjöng Ja må han leva 🙂

Foto: Thomas Jansson och Frida Falk

Totalt var vi 20 stycken; 12 vuxna och 8 barn, de flesta mellan 11-14 år (barnen alltså). Jag hade förbeställt mat och dryck så det skulle finnas bubbel och snacksfat på borden när vi kom, och sen hade jag förbeställt mat och dryck och….ja sen var det bara att njuta, äta och umgås.

För det var ju att umgås som var grejen. Dom som var där var våra allra närmaste vänner och deras barn, restaurangen är extremt skön och avslappnad, inga stärkta dukar så långt ögat når.

Och nu för tiden är man ju rätt svältfödd på socialt umgänge så det fanns mycket att ta igen.

Ett antal timmar, pizzor och vinflaskor senare var vi mätta och otroligt glada allihop. En helt vanlig onsdag inte alltför sent på kvällen.

Då hade vi hunnit planera både skidresa till Italien och en dammiddag, plus att ungarna hade tagit ett varv på Järntorget (!) så det var dags att bryta upp.

Ett väldigt bra 50-årsfirande och en väldigt bra 50-åring.

Foton: Thomas Jansson

Oskar 50 år

Varje tegelpanna är unik

I våras flyttades X antal (tänk på X som en hög siffra utan att vara tusental, väldigt många iallafall) från ena änden av trädgården till den andra. En del i femtonspelet som skulle ge ett potatisland, vilket det också gjorde.

Tegelpannorna flyttades en och en, från sin hög i ena änden, över till en vagn och kördes till sitt nya hem där de lyftes upp en och en igen och lades på hög igen.

Så man hann verkligen se varje panna, och jag kunde inte låta bli att notera att varenda panna har ett kladdmärke av en hand.

I någon fas av tegelpannetillverkningsprocessen har alltså någon (en kontrollant?) satt en hand på en ännu ej torkad panna.

Om det stämmer som står på Taktegel.se så är våra takpannor handslagna och som senast från tidigt 1900-tal, men det känns inte troligt.

Tydligen kan man ofta se en klump av lera på baksidan där tegelpannemakaren (mästare?) tryckt i lera för att kompensera för klacken som gjordes genom att man tryckte ner lera i en grop i formen, och jag kan inte minnas att jag sett något sådant på våra pannor.

Över huvud taget ser våra pannor väldigt mycket ut att vara industriellt tillverkade, och jag kan inte förstå varför dom skulle vara så gamla som tidigt 1900-tal, men har ställt frågan till taktegel.se så det är bara att avvakta svar.

Det verkar dessutom på Byggnadsvårdsföreningen som att våra betongpannor (som ska ersättas av dom nyligen flyttade tegelpannorna) också är något slags kulturminne och bör bevaras – fast inte till priset av att inte ha tegelpannor. Nä, tegelpannor först, betongpannor sen, och plåttak med tegelprofil är något vi inte pratar om över huvud taget 😁.

Edit: Jag har fått svar från taktegel.se, och våra pannor är mycket riktigt maskintillverkade. Så här säger dom:

Det är precis som du anar maskintillverkat tegel, däremot var det så att fram till ca 80 talet fanns ingen maskin som kunde lasta över de nyformade, mjuka pannorna på torkhyllor, där de sen torkar i ca två veckor inför bränning. Alltså fanns det en eller flera personer i änden av maskinen vars uppgift var att hantera pannorna, därav handavtrycken. Det arbetet görs bäst utan handskar. Handslaget tegel saknar alltid strängen under klacken som dina pannor har utan är skrovliga och sandiga.

Hedenstedt AB

Aldrig varit på Sandhamn

I hela mitt liv, ja ända sen någon gång på femtiotalet, har vi haft det här stället på Orrö. Det har inte gjort mig till någon sjöbuse direkt, men jag klarar att manövrera en liten båt med påhängsmotor – ett måste för att komma till affären och ha någon form av möjlighet till att vara lite självständig.

Men jag har inte varit särskilt båtburen. Visst, vi åkte till Tärnskär en gång om året och till Brunskär någon gång, men mest har vi bara varit på vår ö. Och trots att det inte är så långt till Sandhamn så var det inte stället jag åkte till när det var som trendigast i gymnasieåldern och ett tag därefter. Bland annat för att vi har haft så små båtar så det har inte varit rimligt mtp tidsåtgång, men även för att jag helt enkelt är lite feg.

Det är alltså inte mer än 10 sjömil ungefär mellan Orrö och Sandhamn, men med vår lilla båt skulle det väl ta en timme att ta sig dit.

Men alla är inte lika fega som tur är. Katja och Bisse till exempel, som har hus på Runmarö, har en snabb båt och är gulliga nog att ta oss med på tur.

Så….jag kan alltså nu säga att jag varit i Sandhamn! Ingen vettlös fylla, glammiga kläder och fräsiga båtar (tack och lov), men först bad på kobbe, sen middag med familjerna på Dykarbaren på Sandhamn.

En skön eftermiddag och kväll, även om allt som kunde gå galet på Dykarbaren gjorde det – från att vi gick fram och bad om ett bord till vi gick därifrån, så kommer jag till Sandhamn igen är kanske inte det första stället jag går till. Men vem vet, det kanske dröjer 50 år till innan jag kommer dit igen…

Två år senare

Så kom jag då äntligen ut till mitt Happy Place. Det var två år sen nu, men med både pappa och E fullvaccinerade och vi iallafall halvvaccinerade fick vi komma. Jag har velat åka ut hela våren och ha hemmakontor, men pappa har vägrat låta mig komma pga smittorisken. Säkert klokt, ffa mtp att man har barn i skolan som kan dra hem smitta lite då och då.

Men äntligen var det dags att stiga upp till den här vyn

Och det är lite oklart vad som är dragningskraften här – det ligger långt bort, långt ut i skärgården, högt uppe på en ö (dvs ingen strandtomt), ständig vaksamhet att vara rädd om kranvattnet (alla har egen brunn), det finns inga ”aktiviteter”, inget att ”göra” som tex spela tennis, cykla eller annat. Man är liksom i sitt hus, nere vid båten, badar (fast det blir sällan särskilt varmt i vår vik), åker till Nämdö och handlar….

Övriga tider på året är det pub i Hembygdsgården en gång i månaden men det har ju varit si och så nu i coronatider. Det finns en restaurang på Idöborg där jag aldrig har varit men som jag hört bra om, och åker man över till Nämdö finns det en champagnebar vid affären, bageri på sommaren och dessutom finns det massa cacher längs fina stigar…

Men ja, det är inte mycket. Och det gör inte mig någonting. Kanske är det till och med ganska skönt. Nästa vecka ska jag jobba hemifrån här ute, och jag är spänd på att se vad det gör med min koncentration. Egentligen borde det bli ungefär samma sak som när jag är i Åsa och inte gör något annat där heller, men det är det som jag vill testa.

Och så kommer bilden ovan att vara min utsikt från kontoret – Yayy!

Varma dagar i Norrland

Den underbara värmen gör mirakel. I Norrland framför allt att jag under hela vistelsen knappt sett en mygga eller ett knott. Desto fler bromsar förstås, men jag föredrar dom alla dagar – dom är större så man hör dom bättre och man märker (oftast) när dom sätter sig.

I stort sett ser min dag i Bastunäs ut så här

Solstol halvt i skuggan av ett träd, Byssträsket några meter bort ifall andan skulle falla på (men just här faller den inte på så ofta eftersom sjöbotten här är så väldigt slemmig, bättre borta på andra stranden), min semesterbok om förändringsledning och en penna i högsta hugg. Det räcker.

O och alla barn/tonåringar/ungdomar röjer i ladugården och gör antikvariska fantastiska fynd men dom har inte ropat på mig.

På kvällen är det vedeldad bastu. Jag har inte badat bastu här sen jag blev av med bröstet. Nu när jag har ett nytt kan jag inte komma över tröskeln ändå. Varför? Vet inte. I den här värmen är det ändå inget jag saknar.

Trasträddarna

Igår på promenaden såg vi en liten fågelunge som hoppade omkring på grusvägen, klart skadad med en vinge som såg trasig ut. Jag försökte sätta min ”naturen-tar-hand-om-den”-sida till och tänka att den var dödsdömd och att det var lika bra det (gick inte så bra, jag tänkte på den lilla fågeln hela kvällen och undrade hur det gått).

Idag gick vi samma sväng och den lilla trasten hoppade fram igen. Eftersom jag berättade om den för H när vi sett den igår, gick vi och hämtade honom idag så han så han skulle få se den. Och han blev helt kär, så nu har vi ett till husdjur, en trastunge.

För det som hände var att han och kusinen O lyckades få trastungen att känna sig trygg hos dom.

Dom fångade lite bromsar och andra insekter till den (som den snappade i sig som bara det så hungrig var den nog), och den hoppade runt med sin skadade vinge från det ena barnet till det andra.

Vän av ordning undrar förstås varför vi inte lät den vara så att mamman som säkert letar efter den skulle hitta den, men 1) den låter inte över huvud taget, inga rop på en mamma och inga trastar i närheten heller som verkar hålla utkik, och 2) letar verkligen djurmammor (eller pappor?) efter skadade ungar? Den här har säkert blivit skadad när den föll ur boet och jag antar att fågelmamman inte bryr sig om den efter det.

Så vi har en trastunge nu som H och O matar, flygtränar, förser med vatten och annat. Ska bli spännande att se hur det går – jag tänker att om den får tillbaka lite styrka och energi så kanske den trasiga vingen läker. Eller inte, men då har vi försökt iallafall.

Helt vanliga åttioåringar

Svemesterresan norröver når sin geografiska nordpunkt hos mina svärföräldrar på deras gård i Västerbotten. Jag tror att jag redan postat typ fyrtio miljoner bilder på den fruktansvärt idylliska och maximalt pittoreska gården, så vi hoppar över det.

Istället bjuder jag på en helt vanlig dag i min svärfars liv. Som alla åttioåringar har han på eget bevåg monterat upp en åtta meter hög byggställning inne i lagården och börjat förstärka innertaket.

Jo för i vintras när grannen (som är jämnårig med svärfar) stod uppe på lagårdstaket nedsjunken i snö upp till hakan för att se hur djupt det var (!) kom svärfar efter diverse bärighetsberäkningar (han är en riktig ingenjör som kan dimensionera hus, broar och annat) fram till att taket egentligen inte höll för all den snön. Så dags att komma på det när snön är bortskottad.

Men för att undvika att den gamla lagårn faller ihop kommande vintrar behöver den stagas upp lite, och därför har han börjat bygga limträbalkar i taket. Därav den höga ställningen. Limträbalkarna byggs upp genom att sätta rejäla brädor på sidorna av en befintlig balk i taket, snyggt tillsågad i ändarna så den kilas fast och hängs upp. Inget litet jobb precis.

Svärmor är lika tuff hon och står i bikini och gummistövlar nere i fontänen och röjer den från blomblad som har blåst ner.

Skönt iallafall att veta att man aldrig någonsin kommer kunna matcha sina svärföräldrar i något, så slipper man ens försöka 😀

Stugan för första gången på snart två år

Så var det dags att åka upp till den röda stugidyllen i Hälsingland och spendera lite tid med ena syrran och hennes familj, och så förstås mamma och T.

Då vi var några stycken som var där blev det lite trångt om härligheten, men när det är 28 grader varmt ute varje dag så behöver man inte klättra på varandra inomhus iallafall så det gick alldeles utmärkt. Lätt att säga i och för sig när man inte är en av dom som måste sova i vardagsrummet varje natt, men jag erbjöd mig att sova på soffan men fick nobben, så…

Ja och vad gör man då när det är så varmt så man inte kan göra något egentligen, och det finns en badsjö 75 m bort?

Just precis. Bada. Och bada igen. Och sen igen.

Men det fanns dom som gjorde annat också, som har ett löparprogram att följa för att komma till halvmara, och som råkade ha Race Day (finalen på hela träningsprogrammet då man ska visa att man klarar det. eller inte.) just en dag i den 28-gradiga värmen.

Då är det bara att bita ihop och ge sig ut. Eller inte. Men det gjorde han.

Jag mötte honom som avtalat i en korsning ute i skogen på vägen in mot Långkässlingen och bidrog med lite vatten och tog emot svettiga kläder. Sporthustrun, jajemen!

Bara av att gå 1,5 km till korsningen och sen 1,5 km tillbaka igen fick mig att bli helt sjöblöt av svett, så….i vattnet igen!

Fantastiska dagar.

Badkläder till barn

Vad gör man om man är kille och har sinne för färg och form men tycker badbyxor för killar är urtrista?! Om man inte vill ha vanliga svarta eller mörkblå speedos eller badshorts med hawaiimönster?

Om man har en anhörig som kan sy, då går man ut på nätet och köper baddräktstyg och låter den där anhörige sy lite åt en. Sagt och gjort, tyget införskaffades för säkert ett år sen men den här sommaren var det dags att förverkliga badplagget.

Mönstret för badbyxorna är helt vanliga kalsonger/boxers (mönster från Ottobre i det här fallet) som först har provats ut på vanliga bomullstyger tills de satt så tight som H själv ville ha (vilket råkar vara typ så tight det kan vara utan att sömmarna spricker…)

Sen kom ju frågan om top. Lite olika planer har legat på bordet och tillslut var det vinnande förslaget ett linne med axelband. Det ska sägas att det sitter lite löst när det blir blött, men det ser fint ut ändå och han är väldigt nöjd iallafall.

Fint va?!