Mode i cirklar

Så har vi gått varvet runt. Jag sitter och syr sjuttiotalsbyxor på beställning från min son och kastas tillbaka till min egen barndom och mina röda byxor i smalspårig manchester.

Egentligen ska det vara någon typ av cowboybyxa med fransar på sidan till en föreställning på lördag, men fransarna sys på i efterhand och löst så de kan tas bort efteråt och byxorna bli vanliga byxor.

Några timmar tog det från att jag började klippa mönstret till att det var färdigt. Inte särskilt besvärligt med andra ord, och stor utväxling på insats och utdelning.

Mönster: Ottobre nr 6-2009, byxa nr 17, storlek 140.

Syprojekt nr 328 är färdigt.

 

Nyopererad

 

Väldigt hungrig
Så var dagen kommen för min sista (?) operation. Ut med expanderprotesen och in med den permanenta. 
Kom dit vid halv elva, sådär härligt hungrig som man är efter att ha fastat sen kvällen innan. Dessutom tokförkyld, vilket kan vara en showstopper om man har otur.
Jag hade tur, dvs ingen feber och inget slem i halsen så då blev det klartecken. Skönt, jag vill verkligen få gjort det här.

 

Även den här gången var jag nere på den privata Art Clinic där Sahlgrenskas kirurger hyr in sig för att det är ont om operationssalar uppe på Sahlgrenska. Det är alltså inte ont om kirurger, utan dom som finns har svårt att få plats att operera. Intressant nog i sig.

Lite lyxigt ändå att få komma hit. Art Clinic ligger i ett vanligt kontorshus i Mölndal, och skylten i hissen säger Plan 6 Art Clinic Operation (till skillnad från Art Clinic plan 5 som är reception). Det ser ut som att man är på vilket jobbmöte som helst med kaffemaskin i väntrummet, helt okej soffor…inte som att man ska dit och få kniven i sig precis. Men det ska man. Eller jag iallafall.

Kirurgerna är från Sahlgrenska men övrig personal är från Art Clinic. Och som alltid får man ett fantastiskt bemötande, en känsla av att man är den enda och viktigaste patienten i hela världen, vilket är något man behöver tro i just den stunden. Narkossköterskan J kom först och pratade om vad som skulle hända, han var där när jag var där förra gången också, så det var inte så mycket nytt vi hade att gå igenom.

Det roliga (?) kom när kirurgerna kom efter J och dom såg allmänt förbryllade ut. Det visade sig att min kirurg PA hade ryggskott så dom hoppade in istället, och nu hade dom tittat på 3D-bilderna som jag fick gjort för ett tag sen och dom tyckte det såg himla konstigt ut. Ooookej? Jo, dom tyckte att expanderprotesen inte var tillräckligt fylld och att det hela satt väldigt ojämnt, så dom ville se IRL om det verkligen var så konstigt.

Lite pyssel med ett skjutmått (jomen, precis ett sånt man kan köpa på vilket Clas Ohlsson som helst), fram med spritpennan, rita några linjer, skriva några mått (9,5-10, jag har det fortfarande på magen), skissa lite… ”Det blir bra det här!” Hantverk.

Sen in på operationsbordet, på med den varma uppblåsbara filten och sen blev allt svart. Nästa gång man kikar upp är man i uppvaket en timme senare. Lövely.

Dagens första mål mat kl 14:30, konstatera att man inte har någon smärta över huvud taget (grymt!) och så bara kvickna till så sakteliga.

När det var dags att checka ut en timme senare passade jag på att ställa en fråga jag funderat över ett tag. Om man som jag har 85 i Hb (blodvärde), kan man då själv göra så att man får upp blodvärdet, eller behöver man få medicinsk hjälp med det, så som en läkare sagt till en kollega till mig?

Kirurgerna stelnade till. Åttiofem???!! Hade dom vetat det hade dom inte opererat. (tur att ni inte visste det då, tänkte jag)

Omedelbar remiss till vårdcentralen för utredning, storögda frågor

– Har du haft så länge??

– Så länge jag kan minnas…

– Men hur orkar du gå i trappor? Motionera?

– Tja det orkar jag knappt, men jag är van. Har alltid trott att det varit min dåliga kondition

– Men du kan ju inte få upp någon kondition med dom värdena???

och så vidare.

Ny mätning, det visar sig att mitt ätande av järntabletter dagligen samt kycklinglever en gång i veckan sedan mätningen i slutet av augusti har tutat upp Hb’t till 105. All is safe, operationen hade blivit genomförd. Men fortfarande lågt, så utredning väntar.

Ingen sträng medicin-regim den här gången som det var sist. Riktlinjen var typ ”du får en massa morfin och annat, ta det du behöver när du har ont, sluta när du tycker det räcker”.

Och det fina med det hela är att jag inte har något ont över huvud taget. Inget. Nix. Nada. Så då hoppar vi väl det där med smärtstillande då? 

Najs.


Sjuk efter lång ledighet – patetiskt

Efter att ha varit ledig nu i dryga två veckor har en förkylning börjat krypa sig på. Idag är illa, men eventuellt är det inte den värsta dagen idag utan den är imorgon. När det är tänkt att man ska vara på jobbet. Så möjligen är jag hemma sjuk imorgon, går till jobbet onsdag och sen borta torsdag igen pga operation.

Men det finns värre konsekvens av den här förkylningen än att jag verkar lite slö. Det är att om jag är förkyld på torsdag så ställs operationen in, och DET vill jag inte.

Så jag som aldrig bryr mig särskilt om hur man blir frisk från en förkylning (för det blir man ju alltid, det är bara en fråga om tid) undrar nu lite smått desperat vad man kan ta till för knep för att bli frisk fort? Finns det några?

Nyttigt att vara ledig

Jag öste på rätt bra in i mål innan jul (känns som en evighet sen, inte en dryg vecka) med två stora avslut och två konserter den allra sista veckan innan jag släpade mig upp på flyget till Teneriffa. Inte utbränd, men jag kände oset.

Det är nog inte förrän nu som jag känner hur bra den där ledigheten har varit, och att jag gärna skulle vara ledig lite till, för vissa saker med jobbet gör att det knyter sig lite väl hårt i magen när jag tänker på att jag ska konfronteras med dom. Men jag vet vilka dom är och jag vet var jag ska börja nysta för att få upp den där knuten. Det handlar ”bara” om att jag måste ta något som varit någon annans under en lång tid och göra det till mitt, begå några misstag, lära mig av dom och ta ägarskapet till det.

Bara det. Resten fixar sig.

Men jag hade gärna varit ledig ett tag till. Och det har jag egentligen möjlighet att vara, för jag ska jobba i 2 dagar, sen är det min sista (?) bröstoperation med 3 veckors sjukskrivning igen. En sjukskrivning jag inte tänkt utnyttja till fullo, nä det ekonomiska bakslaget i höstas var lite väl stort för det, men en vecka iallafall.

Njuter vårsolen (ja optimisten i mig försöker tänka att vintern är över, att det inte kommer ett snöoväder i slutet av januari som tinar efter en dag med halka och elände till följd som försurar ända in i mars) i Slottsskogen medan andra är på jobbet.

Livet.

 

Den där kroppen man har…

Övre Majorsgatan, a.k.a Domedagstrappen

…alla tips och råd om hur man tar hand om den så den mår så bra som möjligt och så den håller så bra och länge som möjligt…hur ska man veta och hur kan man navigera bland allt?

Är kolloidalt silver lösningen på alla krämpor? hur är det med medicinsk marijuana? är det bara båg det där med antiinflammatorisk kost? får man benskörhet av att dricka mjölk? kan man ”svälta” ut tumörer? är det så farligt att äta kött – det har vi ju gjort i evigheter? rovfisk (tex lax) som är högst i näringskedjan – är det så mycket dioxiner och annat godis i den som man kan tro eller är det helt överdrivet?

Och motion? korta intervaller med hög puls eller långa lågintensiva pass/promenader? trappor upp och ned (helst inte ned) eller trappmaskin i gymmet?

Det är f*n inte lätt. Jag försöker så gott jag kan med att läsa på så långt jag förstår (det blir fort ganska komplicerat för en som inte är medicinare) och dra vissa slutsatser när jag tycker jag har tillräckligt många oberoende källor som säger samma sak.

Och något stämmer iallafall för mitt välbefinnande, för jag är i bättre form än tidigare vilket nu på kvällen blev mätt i den sk Domedagstrappen som vi har utanför vår lägenhet. Den är lång och och det brukar vara en pärs att gå uppför den, för att inte tala om de tre trapporna sen ovanpå det för att komma till vår lägenhet. Fast idag var det inte så farligt. Lite puls, javisst, men inte så farligt.

Små segrar.

Årets sista bak

Målet är till vänster – gulligt glittriga ljusblå och rosa sockertäckta kringlor, popcorn och annat smarrigt. Slutresultatet till höger – den speciella sockergrejen man skulle smälta fanns bara att köpa på nätet så vi tog vit choklad. Det reagerar med  karamellfärg och hårdnar vet vi nu. Oaktuellt att doppa salta pinnar i (fanns inga kringlor i affären) så det blev popcorn inbakade i färgad vit choklad-massa och nedtryckta i strössel så det skulle fastna.
Första försöket ur Enhörningens Kokbok blev väl ingen succé direkt 😂 men alla är glada ändå.

Gott nytt år!

 

Teide i gryningen, eller En Dag Vid Poolen

Idag var dagen för turen upp på Teide, Spaniens högsta berg, som råkar vara beläget här på Teneriffa. Jag har velat göra den här turen ända sen det blev klart att vi skulle åka ner till Teneriffa i september, och idag var det alltså dags.

För O, alltså. Jag var för trött efter gårdagen och insåg att jag inte skulle orka upp och ner för det berget tyvärr. Men han spurtade iväg från hotellet 04:30 för att hinna förbi bommarna kl 9, vilket är klockslaget då dom stänger för dom som inte bokat i förväg, dvs alla turistgrupper.

Han gick ut 05:15 och var tillbaka vid bilen 11:45, och hade då alltså hunnit gå upp och ner för Teide. IMpressive. Det hade jag aldrig klarat. Teide är för övrigt tydligen den tredje största vulkanen på jorden. Inte illa.

Jag skriver om det här för att applådera lite från min kant och säga att jag är full av beundran, och samtidigt är jag lite olycklig över att jag inte orkade upp. Men det blir förhoppningsvis fler möjligheter – jag vill väldigt gärna vandra här på Teneriffa en längre tid så småningom, kanske 2 veckor tex.

Lägger in två fina bilder som O tog och skickade hem till oss slappisar som låg hemma vid poolen.

Rifugion på vägen upp. Här kan man övernatta för att få en tidig start på morgonen. Eller så kan man bara gå förbi. Foto: Oskar Edlund

Gryning över Teneriffa. Det är svavel som pyr ur håligheterna i berget… Foto: Oskar Edlund

 

Och vi andra? Tja mest så här:

 

Roque del Conde

Ja det var ju det där med solsemester och att ligga och slappa vid poolen och njuta av att ha All Inclusive. Vi är ju inte så bra på det, kan man säga. Barnen är bra på det, och därför åkte vi iväg själva (ja, vi lämnade våra barn obevakade vid poolen. Dom är stora nu, dom har tagit simborgarmärket och rör sig helt obehindrat i vattnet. Olyckor kan alltid hända men det kan dom även om vi ligger på en solsäng 10 m bort och sover. Navelsträngen, folkens, dags att klippa lite i den, bra träning för stora och små).

Målet var Roque del Conde, en topp som höjer sig som en platå strax norr om Las Americas. Några km att gå från parkeringen, viss lutning men en lagom utmaning för mig var tanken. Vi borde vara nere före lunch.

Turen börjar lite bedrägligt med en lång väg ned i en ravin. Man väntar sig ju att det ska vara uppför hela vägen, och framför allt tänker man (= jag) på att det blir tufft med den uppförsbacken på slutet när man är som tröttast.

O menar att lutningen inte spelar roll, att det är hur många höjdmeter totalt som räknas, inte om dom ska gås på 1 eller 10 km. I beg to differ. Det kan möjligen vara sant om man är vältränad, men om man är otränad som jag är det stor skillnad att gå i branta trappor eller ett sluttande plan, det är a och o för om jag ska orka något.

Toppbestigningar är mao inget för mig egentligen, men den här tänkte jag klara av.

Grönt, svalt (!) och fint nere i ravinen, leden välskyltad som tidigare och markerar tydligt var man ska gå – och överkryssade ledsymboler ifall det är någonstans man inte bör gå.

Allra längst ner i botten var det också gjort en fin stenlagd gångväg så det var egentligen bara att knata på.

Blandad kvalitet på vägen, omväxlande fint och brett, sen högre upp smalare, krokigare och stenigare. Bitvis sandigt och grusigt, inte mitt favoritunderlag direkt, och javisst såklart halkar jag i gruset på vägen ner och gör illa mig. Inte så farligt, kunde varit värre med tanke på alla vassa stenar och gosiga kaktusfikonsnår, men blodvite iallafall – alltid något.

En paus mitt i branterna innan det sista rycket mot platån på toppen. Man ser faktiskt vårt hotell där nere om man vet vad man ska titta efter, lite kul!

Det tog ca 2 timmar upp och för mig var det ganska svettigt bitvis, men tillslut var vi där!

Det blev loggat en virtual på toppen såklart, och så….ja då är det bara att knalla ner igen…Det tog ytterligare två timmar, men då ingick 5 cacher på vägen ner också inklusive letande, så där drog det säkert 30 min också. Men vi hade inte bråttom.

Höjdkurvan överst och vägen vi gick nederst. Heja Locus Maps!!

Kom ner till hotellet lagom till lunch. Sen var jag tydligen trött av vandringen, för jag sov 2 timmar på eftermiddagen (!). Inte så tuff som somliga tror, uppenbarligen.

Men det var en fin vandring som även ovana kan gå utan större besvär, bara lite ihållighet och gott om tid. Däremot hoppar jag nog över den planerade turen upp på Teide. Jag behöver mer vila innan det kan bli aktuellt – och mer träning för den saks skull…

 

 

..och för de speciellt intresserade:

Cueva del Viento

Ärendet i den sömniga byn var ju bara för att vi egentligen var på väg upp i bergen, till grottsystemet Cueva del Viento, vilket är väl värt ett besök om man är på Teneriffa och vill göra något annat. Turen är inte ansträngande, man behöver inte krypa i gångar under berget och det är en genomarbetad tur som först startar med introduktion i besökscentret, sen åka till grottorna, gå en bit, ner i gångarna och så upp igen och gå en liten bit. Totalt 2,5 timmar väl investerad tid.

Det blixtliknande i övre halvan av planschen är gångarna som man upptäckt till dags dato. 17 km totalt, som man delar in i 3 nivåer som hänger samman med deras höjd. Nivå 1 = såna man möööjligen kryper igenom insmord i kycklingfett och full av lugnande medel, Nivå 2 = 2-3 meter i höjd, och Nivå 3 = där det är riktigt högt i tak, flera meter.

A och H skickas upp i en gång dit inte andra behövde gå, bara för att dom var små och dom skulle berätta vad dom såg där uppe. Rötter genom taket var en sak, lite fler grottor en annan.

Hela systemet bildades vid ett utbrott för ca 27 000 år sedan, och på grund av med vilken hastighet utbrottet skedde så har det bildats gångar när lavan forsat ner i strömmar som sen har stelnat på ytan pga av kontakt med den mycket svalare luften på ytan, blivit hård på ovansidan men fortsatt att strömma under ytan tills det helt enkelt runnit färdigt och runnit iväg. Kvar är då de här gångarna som vi nu kan gå i. Eller åla i, om man är lagd åt det hållet.

Vi gick i en slags huvudgång, och från den gick det ut mindre gångar överallt, dit vi inte gick – dels för att det var för trångt och dels för att dom försöker hålla turisterna på en liten begränsad del av systemet, närmare bestämt 250 m av dessa 17 km.

Det är en alldeles egen fauna där nere (tror inte det är så mycket flora att räkna med), med ca 45 arter som bara lever där nere hela sina liv men med betydligt fler (några hundra) som pendlar lite mellan livet där uppe och livet där nere.

Ja, spindlar, men även annat. Inte för att vi såg något annat än spindlar, men dom är väl där någonstans.

För mig var det här verklighetens Gringotts; banken i Harry Potter, där man åker ner på skraltiga vagnar ner i gångar i berget i svindlade fart och beckmörker. Visserligen upplyst av facklor längs vägen, vilket vi inte hade här, men ändå. Jag försöker nämligen låta bli att se filmerna och istället behålla den HP-värld jag har byggt upp i mitt huvud genom böckerna, så jag vet inte hur det har blivit illustrerat, och in min värld var det här lavagångssystemet mitt i prick.

Vi vet numera att det finns 321 vulkaner på Teneriffa, och att det som kallas för berg här egentligen är vulkaner hela rasket.

Byn vi var i före grottbesöket blev tex dränkt i lava 1706, och jag tror hon sa att senaste utbrottet på ön var 1907 eller därikring. Snart dags alltså, kanske inte så dumt att vi åker hem på söndag…

Lite bilder för den intresserade:

På väg till Cueva del Viento

Efter en dag vid poolen (jag var vid poolen i max 10 minuter, men det räckte) var det dags att ge sig ut igen. När vi var ute i förrgår ingick ett vredesutbrott från ett icke namngivet barn, där han skrek något om att det alltid ska ut och göras saker när vi är på semester, varför kan vi inte bara ligga vid poolen på hotellet??!! varpå jag menade att det i så fall blir problematiskt att semestra ihop eftersom vi vuxna inte alls vill ligga vid poolen hela dagarna, utan vi vill ut och se något.

Det utbrottet ledde iallafall till den försynta frågan om dom (=barnen) ville offra en dag för att åka och se på lavatunnlar? (vi hade redan köpt biljetter innan vi åkte från Sverige, men fint att fråga ändå tycker jag)

Och Oh yes, det ville dom!

Tidig morgon, dubbel dag blev det inget med, kanske lika bra det, men iväg kom vi och det i god tid (bara en timmes körväg). Vi skulle bada på norra sidan i de små fina havsvattenbassängerna som visst skulle finnas där enligt säkra källor (= min far). Eller iallafall fanns dom där för tjugo år sen. Jaja, what could POSSIBLY go wrong? Tja…att dom var stängda kanske? Det var underhåll på G, så det blev inget med det.

Inga hängda läppar ändå som tur var, och det var en söt liten sömnig stad så det var helt okej att vara där en stund innan vi skulle vidare mot grottorna.

Men först en tur för att lösa ett problem med en sula till en vandringskänga som lite olämpligt bestämt sig för att lossna just precis idag när skons ägare ska ner och snubbla i grottor. Typiskt obra, så det var en jakt på någon typ av lim, gärna kontaktlim.

Vad nu det heter på spanska. Och var man nu hittar en affär som kan tänkas ha det.

Vi siktade in oss på att hitta en Ferreteria, som trots namnet inte säljer illrar, utan mer verkar vara en sorts Järnia-variant, men inga sådana i sikte.

Men vi hittade en butik som hade just det. Och grönsaker, ägg, kött, pappersvaror och allt man kunde tänka sig. På 12 kvadratmeter eller nåt. Den är på bilden nedan, 10 kronor till den som lyckas peka ut var butiken är…