Jag är inte den som deppar för länge

Visst är det tråkigt att åka hem från Costa Rica, men ärligt talat börjar jag tröttna på att allt kostar så sjukt mycket hela tiden – minst lika mycket som hemma.

Men jag hinner liksom inte komma hem ens innan jag börjar planera för nästa resa. Fast den här gången var det inte jag som tände gnistan, det var Oskar. Han släppte idén om att köra bil från Alaska till Eldslandet i sydligaste Argentina (well, han föreslog Chile, men åker man så långt söderut så nog bör man ta sig så långt man kan menar jag) och jag nappade som en utsvulten fisk.

Det blir en resa utan barn och över ett antal månader. Planen är att barnen ska vara hemma själva och ta hand om sig själva när det här blir av – kanske åka och möta oss någonstans längs vägen till och med. Så med tanke på deras ålder nu dröjer det väl en ca 8 år innan det kan bli av. Men det gör inget, då hinner vi lära oss spanska också, och det är nog käckt om man ska igenom länder och platser där det inte nödvändigtvis är så turistigt. El Salvador, Guatemala och Panama till exempel. Portugisiska är ju poppis i större delen av Sydamerika, men det kanske är för ambitiöst att tro att man ska kunna lära sig det?

Det får tiden utvisa.

Just nu glädjer jag mig åt att ha en ny dröm att planera inför. Det är drömmar och deras förverkliganden som driver världen framåt folkens, glöm inte det!!

 

Dag 22, Hemresa

Då var det dags att lämna det trevliga hostel’et i dammiga och i mitt tycke tråkiga Santa Teresa. Vi njöt av att det var sista gången på ett tag som vi åkte på vägar så ojämna att det inte går att köra mer än 30 km/h och där man ständigt måste kryssa mellan höger och vänster sida för att över huvud taget ta sig fram.

Jag vet inte om det framgår hur dammigt det är, men det är ett beige lager över allt i vägkanten; blad, grässtrån, stolpar, rubbet.

Vi gjorde ett liknande stunt med färjan som på vägen över i söndags, men den här gången helt ofrivilligt. Vi hade planerat, vi hade tagit i ordentligt med tiden, men det vi inte hade med i beräkningen var vägarbetet (som för övrigt sprejade ner vår hyrbil med asfalt häromdagen, undrar vad hyrbilsfirman säger om det…) där flaggvakten stoppade all trafik i vår riktning i 15 minuter innan vi ledsnade, vände om och tog en annan väg – TACK för fantastiska Locus för att det har så bra offlinekartor även ute i buskarna som det här så man inte är helt körd om oväntade saker inträffar!!

Det fanns en risk att vi inte skulle kunna betala båtbiljetterna med kort, så vi hade tänkt ut i förväg att vi skulle stanna på bankomaten i Pacquera och ta ut pengar (=välplanerat), men det visade sig att den var stängd (=oplanerat) tyvärr. En cyklist som också skulle ta ut hänvisade oss till en annan bankomat i byn, men den tog inte Master Card Noto Emoji Oreo 1f92c.svg och nu började det bli lite väl spännande och nervöst. Vi chansade och åkte de 5 km ner till färjelägret och hoppades att dom skulle ta kort där. Men nej. Man kunde beställa online och betala med kort – men bara till 14:00-färjan (vi ville med 11:00).

Mannen i kön som delade ut lappar som bekräftade att ens bil fick åka med ombord när grindarna väl öppnade var lugn ändå.

– ”Åk upp till macken i Pacquera, dom brukar vara schyssta och låta en ta ut pengar genom deras kassa. Här har ni er lapp, det är gott om tid, ni har ju en halvtimme på er!” Han hade uppenbarligen varit med om värre. Tillbaka till Pacquera igen, den här gången kryddat med en kösituation – alla som just kört av färjan skulle ju ut på ”stora vägen”, dvs samma 5 km som vi skulle. Is i magen, is i magen. Tjejen i macken var väldigt hjälpsam. Tyvärr räckte inte det långt när macken inte tog Master Card den heller (jvla SEB som bytt ut alla sina Visa mot Master Card!!), så sista chansen var en matbutik som vi handlat i med kort tidigare och visste att det funkade.

Tack och lov fick vi ut pengar där, körde i blåljusfart ner till färjan igen, vinkade glatt till mannen som ger ut lappar, jag sprang in och köpte biljetter (klockan var tio i elva vid det här laget), och så kunde vi gå ombord….Puh! Noto Emoji Oreo 1f605.svg

Vi satt faktiskt ute den här resan – i skuggan och fläktandet i fören var det jätteskönt att sitta där, mycket skönare än att sitta inne med AC

Sen var det rent ut sagt ett jävla trassel med att få lämnat igen bilen, bli av med bagaget (på ett önskvärt sätt, inte ett icke-önskvärt) och komma innanför murarna på flygplatsen, men tillslut så….Ja efter att Oskar blivit av med sin dyra fina Leatherman-fickkniv/multiverktyg för att han glömde att lägga den i det stora bagaget så den låg i handbagaget. Ja och efter att dom tog våra pinnar vi skulle ha för att spänna ut hängmattorna vi köpte igår – trots att dom sålde såna hängmattor med pinnar inne på flygplatsen, så ville man ha just dom pinnarna att slå ihjäl någon med så var det inga problem. Varför man nu skulle vilja slå någon med en sån när det finns massor av glasflaskor att köpa på en flygplats om man nu vill slåss.

Men nejdå, jag är inte bitter…

Dagens lunch avnjöts(????) för övrigt i Puntarenas, när vi kommit över med färjan.

Lunchen och restaurangen i sig är fullständigt ovärda att nämnas, men varje bord hade ett tabascoställ som i sig förtjänar ett omnämnande, pga sitt breda utbud – från svagaste Jalapeno till starkaste Habanero, och däremellan Vitlök, Chipotle (”Smoked” stod det på engelska) och den vanliga.

Det kunde blivit en minnesvärd provsmakning, men nej…

På flygplatsen stötte vi för övrigt ihop med en gammal spexare som vi gjorde spexet Ali Baba tillsammans med 1997. Världen är liten!

Dag 21, Snöpligt slut

Oskar hade hyrt en bräda idag för att köra lite sista vågsurfing på resan – det är ju DET man gör här i Santa Teresa, inte så mycket annat.

Men det blev inte så bra; först fick han stryk av vågor och bräda (tydligen inget bra ställe för nybörjare) och så blev han bestulen på mobil och sandaler (!). Så vi började dagen efter frukost med en sväng till den lokala polisstationen.

Policia Turistica. Jodå, den hette faktiskt det.

Inte mycket att göra, den vänlige polismannen tog alla uppgifter som behövdes och O fick underskrivet och stämplat papper att lämna in till försäkringsbolaget.

Och det är så meningslöst; den som tagit den kan ändå inte komma in i den så dom kommer bara kasta den när dom tröttnar…

Men vi sopade ihop oss iallafall och åkte till Montezuma igen. För lite sista sol och bad innan vi börjar vår hemresa imorgon.

Faktiskt var det riktigt skönt idag, sannolikt för att det var lite halvmulet hela dagen, så på så vis blev det en fin avslutning. Två hängmattor köpte vi också – en dubbel och en enkel.

Pura Vida och tack för den här gången!

Dag 20, Uppåt igen

Igår var det lite hängigt med såriga fötter och knän och en oändlig värme men svårt att bada. Men IDAG var det fräsch luft, 23 grader när man vaknade och ett lätt duggregn!

Nä jag bara skojar. Det var typ 27 och sol när vi vaknade och toppade väl runt 33-34 grader skulle jag tro. Jag och Hannes hade badförbud, så när vi åkte till Cabuya en bit bort (i hopp om fin snorkling för A och O utanför en ö full av gravplatser) så fick vi helt sonika hitta på något annat. I 34 graders värme, i ett samhälle som typ bestod av en dammig väg, ett stängt café, en stängd restaurang (men både caféet och restaurangen spelade musik??!!) och en butik.

Vi satt först i det stängda caféet en stund och spelade Yatzy. Hannes dängde mig fullständigt med typ 224 mot 140 eller nåt liknande (försöker glömma och det går tydligen ganska bra). Men eftersom det var rätt varmt kan man säga och de andra hade tagit vår enda vattenflaska siktade vi in oss på butiken för att fylla på med förfriskningar.

Ja där satt vi vid den dammiga vägen i ett litet skjul dom hade utanför affären. Men det var skugga iallafall!!

Så där satt vi och hängde en stund tills vi började gå tillbaka till stranden där vi parkerat bilen. Ungefär samtidigt var snorklarna klara och kom tillbaka (det hade varit dålig snorkling).

Man kan alltså gå ända ut till den här ön när det är lågvatten. Båtarna som ligger ”på land” är relativt tidsbestämda på när dom kan gå in och ut, vill jag påstå
Alltså spana in trädet….det ser ut som en liten skog, men dom är faktiskt ihopväxta och det är ett träd, en organism. Ja och så ett stackars ursprungsträd där inne i mitten som fikusen fullständigt tagit över…Naturen är tuff…

Då började det bli dags för lunch, och planen var att dra vidare till Montezuma. Kanske inte så frestande med tanke på Montezumas hämnd, men det skulle vara badmöjligheter där och vad gör man inte?! Det skulle vara badmöjligheter på flera andra ställen vi varit på här i krokarna (igår bland annat) men det var inte så väldigt bra, men hoppet är som bekant det sista som överger människan.

Och så låg det ju en cache på vägen till Montezuma också (jaaaa det finns alltid flera anledningar till att man väljer den väg man väljer), och den var en riktigt häftig en. Även den här var en fikus som tagit över ett annat träd, men det här var lixom i en större dimension…

Hinten var ”look in every nook and cranny”, och jajemen det fick vi göra innan Oskar fick glädjen att ropa till att han hittat den.

Riktigt häftig ställe, som tydligen myndigheter/parkvakter och andra uppmärksammat med en skylt som berättade en massa om trädet. På spanska. Som så mycket annat. Dom har nog inte fullt ut accepterat att dom är så beroende av västerländsk och framför allt amerikansk turism, för det är inte många skyltar som är på både engelska och spanska (skyltar med information som riktar sig till turister menar jag nu), vilket gör att man missar en del information.

Men men, vägen gick vidare mot Montezuma.

Och HALLELUJA, här fanns en strand som uppfyllde alla mina önskemål:

  • Sandstrand (lite grovkorning, men ändå)
  • Vågor som man kan ligga och guppa i, till skillnad från vågor som slår ner en och drar en i bottengruset
  • Skugga på stranden, stora träd att gömma sig under
  • Restauranger i närheten, ställen där man kan köpa en himmelsk smoothie

Där blev det lunch, i dyraste laget som alltid, men hey det här är Costa Rica, Pura Vida för böfvelen, så vi smaskade på. Jag åt bläckfisk. Inte särskilt veganskt, jag vet, men det har rent allmänt gått rätt dåligt med det veganska på den här resan (formbröd med smör och ost till lunch lite föööör många dagar…). Och det var gott….stekt i vitlök, persilja och vitt vin…yum…och en mangojuice till (sliskigt söt så den nästan inte gick att dricka, men det är kanske inte sånt man skriver när man bloggar från paradiset?!).

Och så var det dags för stranden. Nu kunde inte jag och Hannes låta bli att bada, det var bara för bra.

Jo jag har med mig mobilen ut i vattnet. Har sån där vattentät plastmapp, och den funkar faktiskt! Ser lite töntigt ut, men man kan ta bilder med mobilen i den och man har sina värdesaker runt halsen, kort och sånt med.

Så jag lyckades övertala kidsen om att det var värt att åka hit imorgon också.

Dom är så trötta på att åka bil så dom kan tuppa av, men det gäller bara att fråga vid rätt tillfälle…tex när dom är ute i vattnet och allt bara är såååå underbart. Det är alltså efter att man betalt restaurangnotorna och glömt vad hostel’et kostade, och hur dåliga vägarna var för att komma dit.

Men dom sa ja iallafall, så mitt hopp står till att vi åker hit imorgon också, för där vi bor är det helt värdelöst att bada enligt mina mått mätt, och inte finns det något vidare med skugga heller = jag får spunk.

En dag kvar här i Costa Rica, sen åker vi hem på torsdag kväll. Känns helt okej.

Dag 19, Varmt

Jag antar att det här är rätt tillfälle att dänga i med sol och bad, hur varmt det är och att vi njuter så otroligt mycket. Bilder som den här från förmiddagens bad i turkosa vatten.

Eller den här när Oskar klättrar upp och plockar en kokosnöt i en palm för skojs skull, och som vi ska öppna nu till kvällen, dricka kokosvattnet (blä…) och mumsa på den ljumna kokosen, färsk direkt ur nöten.

Eller en bild på den goda ananassmoothien som jag drack till lunch, eller glassen jag åt i eftermiddags.

Men faktum är att det inte är så bra just nu. Det är så fruktansvärt varmt att jag har problem att existera, än mindre röra mig och absolut inte i solen. Mina sår på tårna ser fina ut, men dom är ganska mumsiga ändå och gillar inte särskilt mycket att gå i skor och absolut inte sand.

Vattnet är nog så turkost och vågorna svallar vackert, men dom svallar så mycket att det är svårt att bada (vi vet nu av erfarenhet att Santa Teresa åker man bara till om man är surfare, i övrigt är det helt värdelöst ur badsynpunkt, men det hade gärna fått stå i guideböckerna så hade vi kunnat åka någon annanstans istället).

Oskar klev på en glasbit idag också. Han hade sandaler på men den gick igenom och gick som tur var att dra ut underifrån, men av det eller något annat har han fått ett sår under huden på nåt vis mitt under trampdynan, så han är också lite vingklippt om fötterna.

Som lök på laxen snubblade Hannes vid poolen nu på kvällen och skrapade sig så illa på båda knäna (på ena knät hade han lyckats skrapa fram blod både frampå och på insidan – hur lyckas man med det? Rullar runt och gnider sig?!) så Oskar fick linka iväg till apoteket och köpa mer klorhexidin, smärtstillande och stooooora plåster. Typ 10×10 cm för att täcka hela – jo, säkert!

Medan han plåstrade om Hannes, som var galet tapper trots att det sved ordentligt, men han pratade på och var på otroligt gott humör förutom i korta sjok då det tydligen brände till mer än annars, gick jag ner i köket och lagade mat. Förlåt, jag haltade ner i köket och lagade mat.

Så nu är frågan vad vi gör imorgon. Adam är väl den som är mest fit for fight oavsett vad det gäller, Hannes har fått badförbud imorgon både i havet och poolen och för hela resan i poolen. Vi har anledning att tro att den inte städas så ofta, och det verkar inte vara så mycket klor i den så det kan nog vara en fin bakteriehärd för ett sår.

Värmen och alla sår gör att vi kanske skulle….gå på ett museum?! Ja! Vara i en luftkonditionerad miljö med gott om sittplatser, borta från sol, bakteriehärdar och hav. Utmaning: Närmaste museum ligger i San José typ, och dit ska vi inte förrän sista dagen.

Jag skjuter på problemen till imorgon – vem vet, det kanske regnar och är 22 grader, och istället sitter jag med en kall öl på verandan och får min beskärda del av reggae från högtalarna i baren på vårt hostel.

Hostel La Posada, där vi, en familj till och för övrigt enbart 25-åriga surferdudes av varierande nationaliteter bor.

Men det är rätt fint faktiskt; enkelt men rent och fräscht, med hängmattor utanför rummen. I en av dom ligger Adam och ser på youtube-klipp medan jag sitter bredvid och diggar(?) reggae (har på två dar fått min kvot för ett helt liv och mer än det) och Oskar och Hannes ligger inne på vår säng och ser på Pirates of the Caribbean.

Livet, folkens!

Dag 18, Himmel eller helvete?

Det beror helt på hur man tycker att det är att vistas i närmare 40 grader. Jag tycker det är lite jobbigt måste jag säga. Ja jag vet, inte klaga och allt det där, men det ÄR jobbigt när det är över 35 grader. Vi är i Santa Teresa, vid Nicoyas sydligare stränder, och här stannar vi tills vi åker hem.

Vi hade världens flax när vi skulle på färjan i morse; färjan som går från ”fastlandet” Puntarenas ut till södra delen på halvön Nicoya, och som om man fångar den kan spara rätt mycket tid på tradiga vägar. Och eftersom vi var ”i närheten”, dvs en timme bort, så tänkte vi hinna den. Vi kom till färjelägret halv nio, alldeles för sent, och fick veta att båten var full men att vi skulle stå kvar i kön så var vi garanterat med på nästa. Om två timmar.

Svensk som man är så fogar man sig, tänker att det finns en ordning och står med bilen i kön. Kön som bil för bil faktiskt går framåt, om än provocerande sakta. En man med walkie-talkie som verkar vara en som bestämmer vem som får åka med och inte släpper igenom en bil här och en bil där när det rasslar i hans walkie-talkie. Jag antar att dom stuvar lite på båten och försöker knô in så många som möjligt och därför blir det lite plock på slutet.

Och vi hade tur!! Som SISTA bil fick vi åka på. SKYNDA SKYNDA!! ropade dom och hade säkert jätteroligt åt mig när jag sprang in till biljettkassan och köpte biljetter så vi skulle kunna köra på (man fick inte köpa biljetter förrän man fått en orange laminerad lapp av walkie-talkie-mannen, iallafall inte om man hade bil).

Fem i nio rullade vi på färjan, dom slog upp baklämmen och så drog vi!

Tambor II, och vi kom med!!!

Väl framme på andra sidan höll vi på att tuppa av pga värmen, så några cacher nära färjelägret och ett bad tänkte vi oss. Men stranden var inte så fin och jag skar mig rätt illa i tre tår på en trädstam som låg i vattnet så det blev inte riktigt som planerat. Några meningslösa cacher hittade vi iallafall men dom var inte värda besväret enligt min mening.

Och nu är klockan snart halv tio på kvällen och det är ca 30 grader varmt ute, men nu går det att existera iallafall.

Lite problematiskt vad vi ska göra här om dagarna, för det var väldigt starka vågor och rätt strömt när tidvattnet kom upp, men samtidigt kan man inte vara i poolen för den är alldeles för varm…Det finns djungler att vandra i här, men vandra i 40 grader? Nja, tveksamt om jag klarar det.

Så vi får se vad det blir. Eller om det plötsligt kommer en köldknäpp kanske, det hade väl varit på tiden?!

Dag 17, Ett kärt återseende

Efter bufféfrukost till låt efter låt med covers på panflöjt (bland annat Hotel California slaktades rätt framför våra öron) blev det självklart lite mer bad innan vi var tvungna att ge oss iväg. Dagens mål var en country club norr om San José där min kompis Hector bjudit in oss på fest. Han är costarican men bor i Torino sedan många år, och nu ska han flytta till Shanghai. Han jobbar för SKF och vi träffades när jag sommarjobbade och så småningom exjobbade på Chicaco Rawhide, där han jobbade. Och våran vänskap och tillgivenhet har bestått sen dess, även om vi inte ses så ofta.

Och inte lär det bli oftare nu när han flyttar till Kina….

Drygt tre timmars körning för att komma ner till San José, där Hectors mamma trugade i oss en massa mat och efterrätt och vi stod och tjôtade glatt med Hectors kompisar (bland med annat en som varit i Västerås i ett utbytesprogram inom fångvården och varit i Stockholm och Västerås för att studera hur vi i Sverige behandlar fångar. Där ser man.)

Så otroligt kul att träffa Hector igen, även om vi faktiskt sågs i augusti när han var i Göteborg på kurs med SKF. Jag inser hur mycket jag saknar honom, även om jag inte tänker på det i vanliga fall.

Det var såklart många som slet och drog i honom på den där festen; släktingar och kompisar, och alla vill få en bit av honom nu när han är i landet i två veckor innan han flyttar till Kina, så vi var kvar några timmar innan vi sa tack och hej och drog vidare.

Nu är vi på väg mot vår sista anhalt, Santa Teresa på Nicoyas sydspets, för några dagars sol, bad och snorkling innan vi drar hemåt så småningom.