Första leveransen avklarad

Igår skickade jag iväg mitt första större beställningsjobb på text. Riktigt tom text tyvärr, inte Pulitzer-material direkt, utan mer av typen ”och med er logotyp på våra produkter kommer ni nå rätt kunder vid rätt tillfälle”. Fast på norska då.

Trots att Sverige och Norge är så nära varandra är det visst inte så vanligt med svenskar som kan skriva på norska, så det ser ut att bli mer av den varan. Wow, jag har min första nischprodukt – tomma säljtexter på norska! DET är något att skriva på sin gravsten…

Men faktiskt är det kanske så att det här jobbet leder vidare till lite annat, på svenska till och med, affischer och posters. Inga författarpriser där heller men kul att prova på lite olika saker. Ja och så har jag de två norska bloggarna att tröska på med också, så det blir en del!

Jag fyller Internet med tomma ord

Mitt senaste skrivuppdrag tar en del tid. Det är typ reklamtexter, eller iallafall säljande texter som ska övertyga någon som kommit till en sajt att det är där dom vill köpa sina produkter. Det är ganska korta texter men ändå väldigt långa, för hur mycket kan man övertyga någon om att just en penna är den profilprodukten dom behöver? Eller en kopp? I 300 ord?

Så det känns som att jag lämnar ett alltför stort bidrag till att fylla Internet med blaj. Fast det är väl en del av gamet; sälja. Tror inte det blir någon lång karriär i mitt fall – det tar alldeles för lång tid mot vad man får betalt. Men å andra sidan kanske det är som att sy en T-shirt – har man väl gjort mönstret och provat det en gång så går det löjligt fort att damma iväg en 3-4 stycken. Antar att det är en del copy+paste i den här branschen också, fast med vissa modifieringar.

Men det är ganska tröttsamt att sitta och jobba fram superlativ för att argumentera för att folk ska köpa skräp eftersom det är något jag själv inte tror på. Överkonsumtion.

Tror det är bra för mig att sitta på en ö i skärgården med ett begränsat antal kläder och begränsade shoppingmöjligheter (=obefintliga), det kommer nog ge mig ro i själen att veta att jag bidrar till lite bättre hushållning på jorden. Eller kanske inte – taxibåt till och från skolan varje dag kan väl knappast kallas för miljövänligt…

Fokusproblem

Min påbörjade konkretisering av mina Orröplaner tar en del fokus från mitt arbete emellanåt, kan jag väl medge utan att skämmas. När båda barnen säger att dom vill vara med där ute är det svårt att inte göra lite efterforskningar och börja kolla möjligheterna lite. Så jag har varit i kontakt med Värmdö Skärgårdsskola, där jag fick veta att barnen på Orrö hör till skolan på Runmarö, som ligger norrut nära Stavsnäs.

För att komma till skolan på morgonen åker dom taxibåt, ca 8 sjömil, så himla coolt.

Adam reflekterade över det hela med att ”Så om jag ska hem till en kompis efter skolan måste du komma och hämta mig med båt?” Jajemen, det måste jag. ”Woooow…”

Tyvärr finns det ju inga barn på Orrö, men några på Nämdö av okänd ålder och antal, men man kan ju hålla tummarna.

Bredvarpet, vår vik, sett från landsidan

 

Vatten över huvudet?

Mina skrivaruppdrag går vidare (nu har jag dessutom skickat första fakturan, dryga €30 minsann) och nu har jag fått en större uppgift. Kanske inte tunga journalistiska undersökande jobb direkt (Filter har inte hört av sig änOpenMoji-color 1F602.svg), utan snarare mer i andra änden av skalan – tomma reklamtexter som ska generera sökträffar. Jag bidrar till kommersialismen i juletid kan man säga. Fast i Norge och på norska.

Jag kan inte låta bli att fundera på om jag tagit mig lite vatten över huvudet den här gången; jag är ingen skribent, jag har aldrig skrivit något som jag egentligen tänker att någon annan läser, och jag vet inte riktigt hur man riktar sig till en publik. Eller så vet jag det, jag har bara inga studiepoäng i det och därför tror jag att jag inte kan.

Hursomhelst så har jag fått något att bita i ordentligt och en vecka på mig att ro iland det. En passande metafor kanske med tanke på vattnet över huvudet.

Men någonstans där inne vaknar ett jädra-anamma och jag tänker att ”Jo, det här KAN jag, jag SKA klara det, jag KOMMER få in dom här texterna i tid och det blir TILLRÄCKLIGT bra”. För jag tycker det är så kul att utmana mig själv att prestera utanför min komfortzon.

Det kommer nog inte bli texter jag kan visa upp eller ha som en portfölj, men det är lite skrivande för kaffepengar, och bara det är roligt!

2500 ord fördelat på 6 texter i en ganska strikt ordning. I can do it!!

Tandfén har börjat med kreditkort

Det har egentligen bara varit en fråga om tidpunkt. Tidpunkten för NÄR man inte längre har mynt hemma för tandfén att låna och lägga i glaset på natten.

Det har varit nära många gånger, men på nåt sätt har det alltid löst sig i sista sekunden (tandfén är en påhittig typ), men nu har hon (?) gått på pumpen. Det börjar väl närma sig en vecka snart sedan Adam tappade den där tanden, och fortfarande har hon inte lyckats skaka fram en guldpeng!

Jag tror tandfén har börjat med kreditkort. Varför skulle hon ha mynt med sig hela tiden när vi andra inte har? Jag har inte sett ett mynt här hemma på evigheter, och man får väl tro att tandfén hänger med i utvecklingen?

Men det är lite problematiskt, för hur förklarar man för barnet som ivrigt väntar på myntet i glaset att tandfén inte har cash längre? Barnet är iofs elva år nu och undrar väl inte så där jätteoroligt direkt, men en guldpeng vill man väl ha ändå, tandfé eller ej.

Dags att koppla upp barnen mot Swish kanske!

Dags att börja förverkliga drömmar

Den kommer i brevlådan fyra gånger om året numera, Nämdö Nu, som är Nämdö Hembygdsförenings blad, och den påminner mig om den långsiktiga plan jag har lagt och som sakta kryper allt närmare – att spendera en längre tid ute på Orrö.

Ja för ön heter visst Orrö nu igen, det där med Orröföll visst inte så väl ut, verkar det som.

Planen? Jo, jag har som jag tror jag nämnt tidigare tänkt spendera en längre period där ute, inte bara några veckor på sommaren, utan åka ut när isen går så man kan få i båten och åka hem igen någon gång i oktober-november när isen börjar lägga sig.

Varför? Varför inte?! För att man sannolikt bara lever en gång och jag tror att jag skulle ångra mig bitterligen om jag inte tog chansen att få vara där ute lite mer medan jag (förhoppningsvis) är frisk och stark.

Dessutom vill Hannes följa med. Det sa han när jag började prata om det här för ett år sen ungefär och jag trodde det skulle skava av sig fortare än kvickt, men senast idag ville han fortfarande det.

Så nu sitter jag och spanar in möjligheter till skolgång för en då fjärdeklassare, skolskjuts med taxibåt till Runmarö och annat kul! Ja för det är bara ett år kvar eftersom jag har sagt att jag ska göra det våren 2020 (ett helt år kvar, Hannes hinner ändra sig flera gånger till innan dess.

Och då kan man ju tycka att det blir ensligt och eländigt att vara där ute, men faktum är att det håller på att blåsa liv i bygden där ute rätt ordentligt. Sedan affären på Nämdö (Guns Livs) stängde förra året för att familjen Öman inte orkade ha det kvar har ett företag som jobbar med skärgårdsutveckling köpt upp den. Dom jobbar som illrar för att få fart på Nämdö skärgård, och för första gången som jag vet iallafall är affären öppen fortfarande långt in i november – fyra dagar i veckan!

Utöver att hålla affären öppen arrangerar dom luncher, ö-vandringar, fredagsmys, och så har vi Hembygdsföreningen som har pub en gång i månaden och lite andra aktiviteter emellanåt.

Jag tror alltså att det kan bli en rätt givande säsong att vara där ute. Hade såklart varit kul om hela familjen var med, men blir det bara jag så tror jag att jag lär mig väldigt mycket av det också.

Åsså jobbet. Jag måste se till att jag har ett projekt som är i planskede eller där jag på något annat sätt inte måste vara på plats IRL mer än kanske att komma ner en gång i månaden och stämma av. Vi har fiber där ute så bredbandet är bättre än mitt i stan i Götet (hej ComHem….)

Största hämskon är att jag är så jvla mörkrädd. Men det får jag väl bara lägga av med. En sån sak hade varit lättare om man inte var ensam där ute.

Lördagsmorgon

Efter en underbar kväll igår slår verkligheten ner som en bomb morgonen efter. Och nej jag talar inte om baksmälla, för sånt sysslar vi inte med här. Jag talar om något mycket värre.

Mammografi.

Inte för att mammografi är så hemskt i sig (bortsett från att man får sitt bröst ihopknölat och inklämt mellan två plexiglasskivor på ett ganska smärtsamt sätt), men för alla minnen det väcker.

Sist jag var där var ett och ett halvt år sedan. Det var då dom studerade den mörka vävnaden i mitt vänstra bröst och kom fram till att det var lite för intressant.

Så känslorna när man är där igen, den omedvetna underliggande dödsskräcken som alltid bubblar där under ytan, väller fram där man ligger på bänken för ultraljud (special treatment för oss som redan är i branschen).

Efter undersökning av både höger och vänster sida (jo för man kan visst få återfall även om man inte har något bröst kvar) får jag lugnande besked. Det ser jättefint ut.

Men skräcken är där ändå. Nära-döden-känslan. Den går väl aldrig bort antar jag.