För den som behöver höra något vackert och väldigt vilsamt

Om två veckor är det konsert, och då ska vi göra Requiem, av Matthew Coleridge. Ett extreeeemt skirt och vackert stycke som jag lyssnar på om och om igen på den underbara inspelningen som finns på Youtube.

Lyssna, vila, slappna av och se även på den vackra filmen som är gjord till musiken…Ja det är modern, nyskriven musik men nej det är inte spejsat, urflippat och svårbegripligt, utan ytterst harmoniskt och…ja vackert.

Well connected

Vi har en vän som jobbar på Operan i Göteborg, och ibland har man tur och får fatt i biljetter från henne. Idag hörde hon av sig vid lunchtid och sa att hon inte skulle hinna se konserten i kväll som hon hade tänkt och undrade om vi ville gå istället.

Absolut! Numera har vi ju en barnvakt i stan (Arvid, brorsonen som är nybliven chalmerist) och han ställde upp.

Det var konsert alltså, inte operaföreställning, och det var två verk som gavs; Klockorna av Rachmaninoff, och Carmina Burana av Carl Orff. Det senare har vi själva gjort med Göteborgs Symfoniska Kör anno dazumal så det var ju lite kul att återknyta kontakten med det.

Klockorna har jag aldrig hört förut. Det skulle enligt programmet vara en typ resa genom livet i klockornas tecken (klockor som bjällror alltså, inte tidmätare), vilket är en ganska spännande idé. Kanske begränsades idén något av att det var en text skriven av Edgar Allan Poe, men jag tycker ändå att det var ett ganska medelmåttigt verk. Lite fantasilöst. Med en symfoniorkesters alla möjliga klockljud – från det lilla plingande klockspelet till bells och tamtam hade man kunnat illustrera livet genom klockors klang på ett mycket bättre sätt. Önskar att jag var komponist, för jag fick en del idéer där idag alltså!

 Carmina Burana var ju såklart mäktigt. Fullt spett med barnkör och solister som faktiskt agerade lite på texten också. Det är ju en ganska fylla-och-sex-orienterad text skriven på 1200-talet (där textförfattaren bland annat skriver att hen vill ha drottningen av England liggandes vid sin sida minsann…), och den vinner helt klart på att det textades i taket så man kunde hänga med på vad dom sjöng. Ett klart plus att dom gör så nu för tiden.

En hel del skratt och fnissningar i publiken och såklart stående ovationer efteråt. Är det någonsin en föreställning utan stående ovationer? Av alla gånger jag stått på Konserthusets scen (och det är ganska många) har det aldrig varit en konsert där publiken suttit ned och applåderat på slutet. Men jaja, det är väl bra att folk är nöjda?

Själv såg jag några kändisar i orkestern; Øyvor Volle, primarie i Vertavokvartetten är konsertmästare tillsammans med David Bergström som var med som solist när vi producerade Hagaserien i Hagakyrkan 2004-2005, och Bernt Wilhelmsson som jag gjorde Hagaserien med spelade celesta ikväll. Roligt!

 

Äckliga kryp

Foto: 1177.se

Det var dags igen för löss. Hela hösten har det varit skyltar i skolan som varnar och säger att det är massor av löss på skolan, men vi har haft tur och klarat oss. Jag har varje dag satt upp håret på Hannes för att undvika att det fladdrar runt en massa eftersom det gör det lättare för dom att spridas, men i torsdags och fredags hann jag inte det för jag var tvungen att sticka tidigt på morgonen.

Jag vet såklart inte om det var någon av dom dagarna han fick lössen, men man kanske kan tro det iallafall med tanke på att det inte var några ägg i håret. Dom kommer visst när lössen blivit könsmogna (nähä?) och det tar några dagar. Ganska många faktiskt, så om man har lite flax kan man hoppas att lössen som kommer över i ens hår är ungdomar (nymfer, jo tjena), och då kan det dröja mer än två veckor innan dom har tillräckligt med hår på bröstet för att kunna föröka sig.

Vi hade flax. Bara några löss i Hannes hår, inga ägg, och inga löss alls hos oss andra. Men en vända med lusspray (det är det nya nu, glöm Tenutex) som gjorde håret helt oljigt, och kamning på det. Lakansbyte naturligtvis. Hurra vad det är kul med löss!

Det visade sig att det där oljeeländet inte var så lätt att få ur håret; det krävdes ansenliga mängder schampo och en 3-4 tvättvändor i håret. Något som stod klart när vi på kvällen undrade varför Adams hår såg så flottigt ut – vilket normalt inte är ett problem eftersom vi vet att det var rent egentligen. Men just imorgon ska han vara statist på en filminspelning, och har fått klara instruktioner om att ha nytvättat fluffigt hår a la Ted Gärdestad (den utspelar sig på 70-talet…).

Vi ska vara på inspelningen 7:20 imorgon bitti, så det är nog en glad speleman som kvittrar in i duschen vid sextiden kan jag tro 😀

Den första

Så har det ena barnet äntligen fått lust att sätta sig vid symaskinen!

Hans tålamod var rätt stort, kanske för att ambitionen och viljan att göra något specifikt också var stor, och han var duktig och lärde sig fort.

Redan en kort stund efter att vi gjort färdigt hans väska (jag säger ”vi”, men det var han som gjorde allt utom att sätta fast axelremmen) lärde han sin kompis J hur man gör. Världsvant förklarade han hur symaskinen fungerade, att det var viktigt att fålla, hur man sätter i en tryckknapp…. 🙂

Och efter en liten stund hade även hon gjort en handväska.

Hannes’ väska har handbroderade pärlor (syns knappt för mönstret är så brokigt, men dom är där och han har sytt på dom för hand), och stängs med en tryckknapp.

Det roliga är att han själv har bestämt hur den ska se ut, vilket tyg det ska vara, vilka pärlor och hur dom ska sitta, och sen genomfört det hela vägen. Det finns mycket jag skulle kunna tala om för honom om hur man gör handväskor, men jag höll mig till basics och några tips som tex att det är bra att fålla och att sy sidsömmarna från avigan.

Min ambition här är att han sa få lite tips och tricks med sig på vägen och lära sig hur man gör när man syr och tänker i flera led för att få det som man vill.

För det är väl tveksamt om dom lär sig det i syslöjden. På Hannes skola får dom tydligen sy i papper, sittandes två och två vid maskinerna. Vad hände med att göra makramé, sy ryggsäckar, gympapåsar och annat som vi gjorde? Blev det för dyrt så ungarna idag får sy i papper?! Känns inte helt genomtänkt.

 

Ännu en glamorös tjänsteresa

Yes då var det dags igen för det jag så gärna vill kalla för Tjänsteresa för då låter det så mycket bättre. Jag skulle kunna säga att jag tar tåget till Karlstad för att vara med i ett möte också, men då kommer man väl aldrig ur sängen…

Det tar ca 2,5 timmar att ta sig från Göteborg till Karlstad vilket är rätt okej, fem timmars jobb på tåget är ganska bra ändå för då hinner man läsa protokoll och annat som man kanske inte har ro i kroppen till när man är på kontoret.

Om det hade funnits stabilt internet då förstås…

Efter att ha kämpat med att komma in på intranätet hela vägen Gbg-Trollhättan gav jag upp strax innan men kastade mig på det när vi var på stationen i Trollhättan för där var nätet bra. Nästa gång vi har bra nät är väl på nästa station.

Men jag kan rapportera att det var (ännu en) vacker soluppgång i Västsverige, samat att det är frost på marken på landsbygden, dvs svinkallt om fötterna på tåget.

Jag har varmt gott kaffe med mig, men det hjälper ju knappast på fötterna.

Eltandborstens intåg

Så har man varit hos en tandhygienist för första gången i sitt liv då. Det händer mycket på munfronten just nu med tre tandläkarbesök på kort tid. Det blir väl så när man inte varit där på ett tag tänker jag.

Och nu på tredje besöket var det tandhygienist. Och det var också tredje besöket i rad då jag fick frågan ”Har du eltandborste?”. Och svaret är varje gång ”Nej, ska man ha det?”. Och svaret på det i sin tur är lite svävande; ”…ja alltså det är ju bra med eltandborste men det går bra med en vanlig också men man får bara borsta lite noggrannare men ja det går bra det med alltså!”

Jag läste mellan raderna, och idag var dagen D. Eller snarare E, för Eltandborste.

Men vilken ska man ha?! Philips eller Braun? Roterande eller gnuggande? Varvtal verkar viktigt, men hur viktigt? Och hur stor skillnad är det på tandborstningskvaliteten om varvtalet är det dubbla – är det dubbelt så bra då? Och alla sensorer som finns också, tryck är väl den vanligaste (säger jag som är lite inne i gamet nu va) men behöver man verkligen koppla upp tandborsten mot mobilen som man kan göra med den fräsigaste (=dyraste) modellen?

Och var är balansen kost-nytta? Den här researchen skulle man såklart gjort i förväg, men det är så mycket man kunde gjort bättre så tandborst-research hamnade inte ens på listan.

Det blev en Braun. Varvtalet har jag redan glömt men den surrar till lite extra var 30’e sekund för att man ska byta sida, och efter 4×30 sekunder bzzz’ar den till lite extra för att tala om att det gått två minuter. Man ska kanske borsta två minuter för att det ska vara optimalt. Iallafall på det varvtalet. Och den har en röd lampa som lyser om man trycker för hårt mot tandköttet.

Säkert jättebra. Och nästa år kan jag svara ja varje gång dom frågar om jag har eltandborste. Om den håller så länge förstås.

Predika för de redan frälsta

Av förklarliga skäl tycker jag numera att det känns ganska motiverat att ge pengar till Cancerfonden. Även om jag stör mig på att Rosa Bandet-kampanjen samarbetar med Geisha som är bara socker och socker göder cancerceller, men okej då, Geisha är ju rosa iallafall.

Som månadsgivare till Cancerfonden får man då och då en tidning där dom presenterar lite överlevandehistorier, några ord om forskningen och annat cancerrelaterat i ett snyggt format. Jag irriterar mig lite på att dom gör den här tidningen och slösar med mina pengar som kunde gått till forskningen, men är lite kluven för det är samtidigt bra att få uppdateringar om vad dom håller på med.

Jag önskar dock att tidningen hade varit en pdf-tidning som kom via mail. Färre träd som huggs ner, lägre produktionskostnader och mindre skräp + mer till forskningen, och jag hoppas det kommer snart.

Värst är dock de kampanjutskick som vill att man ska ge pengar till Rosa Bandet, eller andra riktade cancerkampanjer. Varför får jag det – jag som redan ger regelbundet? Strunta i att skicka till mig och be om mer pengar – gör en kampanj för att få fler månadsgivare istället som bygger upp en stadig intäktsbas för forskningen.

Eller ännu bättre – ökade statliga anslag kanske?!