Livet

Det är något med inställningen när man har haft ett starkt hot mot sin existens. Som till exempel bröstcancer. Vilket jag ju fortfarande har, men sedan läkaren avdramatiserade det hela så väldigt och jag förstod att jag inte har något (omedelbart) dödshot hängande över mig så kan jag andas igen och tror innerst inne att allt ordnar sig.

I de stunder då ångesten kom och jag på fullaste allvar såg som en reell möjlighet att jag skulle dö inom kort, så är det intressant att ha med sig hur mina prioriteringar såg ut. Jordenruntresa? Gå upp på ett högt berg? Ensamsegling runt jorden?

Nä inte det minsta. Det var ju barnen förstås. Dels egenperspektivet att inte få se dom växa upp, men framför allt känslan av att lämna dom i sticket. Inte för att jag är oumbärlig på något vis; Oskar klarar alldeles utmärkt att ta hand om dom utan min hjälp (obviously – det har han ju gjort i flera månader nu), men mer för att man överger dom och orsakar dom så mycket sorg och smärta. Och som de flesta föräldrar vill man ju inte att ens barn ska lida mer än nödvändigt, så därför vill man överleva om inte annat för att bespara dom smärtan.

Och i såna situationer kommer vardagen in som det mest fantastiska som finns. Bråkande barn är plötsligt ljuv musik (det har gått över nu bara en vecka senare kan jag rapportera, nu är det redan tröttsamt igen), allt vardagligt tjat om att gå upp, gå och lägga sig, duka fram, duka undan, klä på sig  och klä av sig känns helt okej. Fast inte så viktigt. Jag vill mest bara krama dom och tala om för dom hur mycket jag älskar dom. Hela tiden.

För det, mina vänner, det är DET som är livet. Visa att vi älskar varandra och tala om för våra kära att dom är viktiga för oss. Glöm inte det.

Konsert med Haga Motettkör

När det blev klart att vi skulle flytta tillbaka till Göteborg och vi annonserade ut det på fejan var det en fantastisk respons. Bland annat var det tre personer som undrade vilken kör vi skulle börja sjunga i, och om vi inte kunde börja i just deras? Myyyycket smickrande, det måste medges, och det känns som att man kanske gjort bra ifrån sig i körsammanhang tidigare ändå.

Men eftersom jag inte sjungit på snart tio år och dessutom märkt att min röst sviktat så vågade jag inte säga ett klart ja till någon av dom – tänk om jag inte kan sjunga längre?! Så jag provade först med en kör och upptäckte att wow jag har ju faktiskt rösten kvar! men den kören passade inte riktigt mig just nu så jag provade en annan.

Mycket hög nivå på sångarna, högt tempo på repen, a capella hela tiden (inget fusk med piano som stöd), förutsätter att man studerar noter hemma mellan repetitionerna. Passar mig perfekt, och dessutom kom jag in!!!! Visserligen som förstaalt när jag egentligen är andrasopran, men jag är beredd att gilla läget bara för att få vara med.

Kören heter Haga Motettkör, och den 17 juni var det dags för min första konsert. Platsen var Domkyrkan i Göteborg.

Haga Motettkörs, konsert i Domkyrkan 17 april 2017. Foto: Pernilla Edlund

 

Jag

Jag hade varit borta på lite för många rep (pga bröstcancern…) men lyssnat mycket på musiken så det gick superbra!! Det finns inspelning på konserten men det är tveksamt om den får delas. Hur som helst är jag så himla glad över att min sångröst är kvar när jag trodde den var helt körd, och att notläsningen och gehöret är där också även om det är lite rostigt.

Dirigent är Ulrike Heider, ganska krävande och mycket bra. Repertoaren kanske inte är mitt i prick för mig, men det funkar tills vidare.

Jag ska inte dö

Inte än iallfall, och inte av den här bröstcancern.

På torsdagen var jag tillbaka hos kirurgen på Sahlgrenska, samma tjej som förra gången med sina klara pigga glada men allvarliga mörka ögon.

M följde med mig, skönt att ha ett extra par öron som lyssnar när man själv inte vet vad man ska få höra och inte hur man kommer reagera inför det.

Och ärligt talat kommer jag inte ihåg så mycket, så det var nog smart, men jag kommer ihåg några viktiga fragment som ”inte aggressiv”, ”växer relativt snabbt” (35 på en skala från noll till 100 där 21 betyder lite och 80 betyder jättemycket), ”liten”, ”ingen spridning” och ”hormoniell”. De tre första talar väl för sig själv, den sista minns jag inte vad det betydde, men det innebär att jag får äta hormoner i en oöverskådlig framtid. Jaha, det kan jag väl göra.

Hyfsat centralt är väl även det faktum att den går att ta bort. Och att den ska tas bort senare i sommar, i juli. Det som dom sa tidigare, att dom skulle ta bort hela bröstet, har tydligen ändrats till att göra en så kallad tårtbit, dvs att man bara tar bort en del. Just det med tårtbit förvirrar mig lite; förra gången jag träffade kirurgen sa hon att det är bättre att ta bort hela när det är så små bröst som mina för det kan se lite konstigt ut, men nu var det det som var aktuellt. Men konferensen då dom beslutat det här hade inte hon varit med på och dom hade inte fått med sig att jag har små bröst tydligen. Men hon sa att om det blir jättekonstigt så tar dom bort hela senare i så fall. Jaha.

Det känns underordnat; cancern går att ta bort och den kommer försvinna. Jag ska strålas senare i höst när det läkt ordentligt, det är tydligen något man måste göra när det är tårtbit, men sköterskan som gav mig all praktisk info sa att det inte brukar vara så farligt. Hon menade att det är värre att operera gallan än det här, och då får man väl ta det som något positivt iallafall.

Inte för att jag tagit bort någon galla någon gång, men ändå 🙂

Jag överlever!!!

GC-tur i Ängelholm

Efter en duvning i ellära om I-och S-räler, sugtransformatorer, magnetspolar, kontaktledningar, bärlinor, isolatorer och annat var det fint att få låna en cykel och dra ner till Ängelholms vackra sanddyner och en liten GC-tur.

Vädret var fantastiskt; varmt och soligt, fast ganska blåsigt. Man hör havet dåna redan när man är några hundra meter ifrån och bakom de höga höga sanddynerna, men man ser det inte förrän man är på toppen.

Det finns massor av cacher där nere vid havet, och jag var ute i några timmar med den extremt skruttiga cykeln, satt i solen och åt mackor till middag och hade det rent allmänt underbart. Det är fint här i Ängelholm!

Tillbaka på Järnvägsmuseet

Ja så var det dags för kurs igen. Den här gången Grundläggande Järnvägsteknik för Ingenjörer, med den självklara förkortningen BAIÖ (vad annars?!). En del nytt, en del gammalt – jag har ju trots allt tillbringat tre dagar på Jernbaneskolen i Grorud för lite drygt ett år sedan och lärt lite av det samma.

Igår var det dags för ett besök på Järnvägsmuseet. Igen. Jag var ju här för bara en månad sedan, men den här gången var besöket mer genomtänkt; vi släpptes inte fritt för att ”kolla runt lite”, utan vår lärare var med och pekade ut olika delar och berättade.

Och så fick vi se de fantastiska modellbyggena igen…Och den som inte står ut med fler bilder av de fantastiska installationerna kan sluta titta här, för nu kommer dom igen. Några kända, några nya. Klicka på bilderna så får du dom i den storlek de förtjänar.

En liten liten del av den stora modellen som tillsammans med bildspelet visar svensk järnvägshistoria
Alltså den detaljrikedomen….Huset är inrett med personal och planscher på väggarna

Och jag gjorde en ny bekantskap; tävlingen mellan Watt och Ericsson fanns också på display (Ericsson förlorade, ifall någon glömt)

Svenska färgerna vajar på Novelty, som ledde stort i flera dagar men som tyvärr inte höll när det väl gällde.

Och återigen den fantastiska detaljrikedomen i installationerna – bakom murbågen till vänster i bilden ovan ligger det några fyllisar och skvallrar och super…


Museet är väl värt ett besök av alla möjliga orsaker, men bland annat för sina modellbyggen. Och för journalfilmerna som visar rallarnas liv och hårda villkor, de små byggena som visar hur alla verktyg användes och en massa annat.

Westpride

Killarna uppställda i väntan på spårvagnen på Olivedalsgatan

Det var en annons på Trafikverkets intranät för ett tag sen, en liten en, långt ner på sidan, och jag såg den av en slump när jag satt och slösurfade på intranätet. Ja alltså, det är ju naturligtvis inte slösurfning, utan som nyanställd är det viktigt att sätta sig in i vad som händer och sker i övriga firman, right?!

Men där var iallafall en liten bortskrämd annons som sa att Trafikverket skulle gå i tåget på Pridefestivalen i år, för tredje året i rad, och en uppmaning att komma med. Självklart vill jag ju vara med och visa att min arbetsgivare står upp för HBTQ-personer och deras självklara rätt till lika behandling, så jag anmälde mig. Och idag var det då dags.

Vi har ju två barn som är mer än vanligt rutinerade på att gå i tåg (barnetog på 17. mai, anyone?!), och som var hyfsat på om att vara med och marschera för människorättigheter. Käre maken såg sin chans att få angripa insidan av en yttervägg med väl valda delar aggression och tålamod och ville vara hemma.

Så vi gav oss iväg till samlingspunkten vid Göteborgsoperan, telefonnummer klottrade på barnarmar utifall att.

För det var ju inte bara vi som var där. I och för sig rätt glest när vi kom (ovan) men det tätnade snabbt, och vi som tänkt komma dit, säga hej och sen gå runt lite på stan i väntan på att det skulle dra igång, vi tänkte om och parkerade oss i fålla E1. Det var vår hemvist och där vi skulle utgå ifrån; vi, Västra Götalandsregionen, Clarion Hotell, Kustbevakningen, Försäkringskassan och säkert några till.

Alla som gick med Clarion Hotell (och dom var MÅNGA) hade en enorm ballonguppsättning på ryggen som dom fäste med snören och som dansade när dom rörde sig. Hur coolt som helst.

Humöret på killarna var på topp också, ända tills Hannes plötsligt bara fick nog och blev skitsur. ”Kan inte den där jävla paraden börja snart?! Jag vill GÅ, DANSA och fira att man får va hur man vill!!!!”

Som tur är kommer sig humöret igen efterhand. Ännu bättre blev det när de fick varsin radda med överblivna ballonger från en Clarionrepresentant!

Men så kom vi då iväg tillslut. Trafikverkets gäng var tyvärr väldigt litet. Pinsamt litet tycker jag, med tanke på att vi är 700 pers i firman bara här i Göteborg. Det var visst en historia från förra året med mycket hets på intranätet vid utannonseringen av att man skulle gå i Pride, och det blev rätt mycket ståhej kring det, vilket man skulle kunna tro att det var bra att det skapade engagemang och bidra till att fler gick i år, men så blev det visst inte.

Jaja, ett bra gäng var det iallafall.

Framför oss hade vi värsta discovagnen med ösig musik, och bakom oss hade vi Hellmans drengar så musikbilden var lite scitzad – ena sekunden världens dansmusik, nästa sekund a capella-versioner av Tommy Tycker Om Mig (jamenvisst minns ni DEN, ta fram er inre Carola nu!!). Hellmans Drengar (Sveriges modigaste manskör, enligt sin hemsida) var jättebra – fina arr, bra sjunget och ett kul gäng i tåget.

Annars såg min bild av paraden mest ut så här


Dvs baksidan på Trafikverkets banderoll 😂😂😂😂

Men det var en kanondag, och det kändes bra att gå i tåget. Inte bara bra, lite konfliktfyllt är det, men det får jag utveckla i ett annat inlägg.

 

En glad skattebetalare

Idag var det dags för MR-scan på Sahlgrenska. Gulliga M följde med, TACK! Även om jag lämnade henne i sticket rätt utanför undersökningen när det spännande började så var det ändå väldigt skönt att ha henne där innan och prata om allt möjligt och hålla tankarna borta från Det Där Jobbiga så länge som möjligt. Och för att inte tala om en lång underbar fika efteråt ❤

Eftersom jag inte fått några resultat (får inte förrän i nästa vecka) så vet jag inget mer än för en vecka sen, och därför fortsätter jag att skjuta undan det (kör vidare på det där med chock Alex, det verkar funka bäst än så länge).

Men jag tänker på att jag är en GLAD skattebetalare, som vad som än händer framöver så ser jag bakåt med glädje på mina år som bidragsgivare till vårt skattesystem. Jag tycker vi är fantastiskt lyckligt lottade som har det system vi har, där man betalar några hundra kronor för allsköns behandling (vilket påminner mig om att jag nog smet från notan idag, avskyr när man ska betala i efterhand när man bara vill därifrån, det är som gjort för att glömma). Jag klarar inte av att tänka tanken att vara i min situation just nu och DESSUTOM ovanpå all oro behöva tänka på att man kanske måste sälja sitt hus för att kunna betala sin behandling och ha all den ekonomiska pressen förutom det andra.

Och just jag har väl ändå fått rätt bra utdelning på min skatteinvestering – eller dålig på min hälsoinvestering om man så vill…. Brutna ben i halva kroppen, hjärnhinneinflammation med flera veckor på infektionsklinik, blodsjukdom med en halv miljon i medicin, epilepsi med en massa undersökningar, behandlingar och mediciner, och så nu det här.

Nä fy tusan vilket i grunden fantastiskt system vi har, även om det har sina fel och brister det också. Men just jag tycker att jag har cashat färdigt på systemet nu och vill helst bara vara bidragsgivare framöver, kan vi enas om det?