Hallandsleden i höstsolen

Det är ju vandring i Patagonien på gång. Ja inte nu men om ett antal år, men när det nu blir vill jag vid det laget vara en trygg vandrare som vet vad jag klarar och inte. Just nu vet jag att jag inte klarar så mycket, men det ska det bli ändring på. Mina barn som ju tyvärr inte fick växa upp i Norge (mitt fel, jag vet) är ju inte heller i den fysiska tålighetsform* som dom behöver om det ska vara kul att vandra, så det är inte bara jag som behöver öva.

Och idag var det dags att börja. Vi har gått två korta sträckor av Hallandsleden tidigare, och nu skulle vi gå stumpen mellan dom, en sträcka på 6 km ena hållet och sen tillbaka igen. Perfekt väder, perfekta temperaturer, bra kläder (förutom Adams skor) och iväg med oss!

Efter 3 km (av 12) undslapp sig Hannes stadsungens kommentar nr 1:

-”Varför måste vi gå så långt, det är mycket skönare att ligga på soffan”. Jaha, 9 km kvar, jag tänkte att det här kommer bli en tuff tur. Många pauser med mackor, varm choklad, bullar och vila.

Fikapaus!

OCH VI HITTADE SVAMP!! Jag som inte hittar svamp annat än i disken på Hemköp hittade MÄNGDER med trattkantareller. Ja jag vet att dom finns överallt och man kan plocka hur mycket som helst, men jag har tröttnat på att leta för att jag aldrig hittar och inser att jag inte har svampögon.

Men här stod vi och beundrade några extremt vackra röda flugsvampar som stod så där fotomässigt perfekt ur den knallgröna fluffiga mossan, och DÅ får vi syn på trattisar bredvid. Och bredvid dom, och bredvid dom, precis då där som folk säger att det är när man jagar trattkantareller. Synd att vi inte hade stort mycket att plocka i, men en del blev det iallafall.

Nytt ord: Kamfingersvamp. Och jag hatar kameran på min nya mobil, den är så otroligt mycket sämre än den gamla.

Hade jag varit Donald Trump ute i svampskogen hade jag sagt att det var ”A perfekt mushroom forest” eller vad nu svampskog kan tänkas heta på engelska. Gröna tuvor i barrskog på vilka det stod oätna perfekta (de flesta oätliga men ändå) svampar på, som taget ur en Elsa Beskow-målning.

Ja lite barr också, där vi hittade Kamfingersvampen, enligt Svampguiden en mycket god matsvamp. Vit flugsvamp hittade vi också flera granna exemplar av, den plockade vi inte.

Hemvägen innebar också lite boxletning, ett välkommet avbrott och vila för fötterna för somliga. Inga särskilt minnesvärda installationer tyvärr, men bra med mål att gå mot när man är trött.

Och så mer svampplockning. Gul fingersvamp såg vi också men dom var så förtvivlat små att det inte var någon idé. Jag tycker de andra ska åka tillbaka när jag är i London nästa helg, men det insäljet får vi se hur det går med.

Svampjakt!!! För somliga. Andra är rädda för att det ska vara något äckligt djur (=insekt) när man sticker ner handen. Stadsbarn.
Skattjakt!!

Det var en jättefin tur i skogen, och det där som anades efter 3 km såg vi inte så mycket av sen. Visst var alla trötta och möra när vi kom tillbaka till bilen, men det ser jag mer som ett tecken på att det är helt rätt tänkt att vi behöver öva upp våra vandringsmuskler.

*) En av mina observationer under mina år i Norge var just att alla norrmän verkar ha en naturlig fallenhet för fysisk ansträngning, som tex att vandra och såklart åka längdskidor. Det bara är så att dom har en bättre grundkondition än vad vi har på nåt fantastiskt vis. Om du ställde upp en norrman i dålig fysisk form på startlinjen bredvid en svensk i dålig form och ber dom gå 100 m uppförsbacke så kommer norrmannen vinna alla dagar i veckan, så är det bara. Dom har något som inte vi har som dom får med sig i skolan och som aldrig går ur. Kan ju börja med att det är skidskola på dagis…En av många bra saker med Norge! Om jag är avundsjuk? YOU BET!

En komikers uppväxt, filmpremiär

Adam, färdigborstad och utstyrd i tidsenliga kläder

Förra hösten var Adam med som statist vid inspelningen av En komikers uppväxt. Ikväll var det premiär, och ALLA var där! Eller ja, vi var där iallafall – inte så mycket röda mattan och sånt precis, men kul ändå att sitta i biomörkret och kika efter Adam.

Han spelade in i 3 dagar och var som väntat med några få sekunder. Den längsta sekvensen var en slagsmålsscen från skolgården på Tynneredsskolan, där inspelningarna av skolmiljöerna gjordes.

När jag lämnade Adam där på inspelningen var det som att kastas tillbaka i tiden till mitt eget högstadium i mitten av åttiotalet. Ingenting hade förändrats, helt otroligt. Samma gamla kartor hängde i taket, borden var likadana, skåpen i skåphallen var likadana, det var som om klockan hade stannat. Och det hade den också, visade det sig. Tynneredsskolan är tydligen stängd sedan några år för man vill (?) inte renovera den, så istället är den inspelningsplats för diverse filmer från den tiden, tills den väl ska rivas antar jag.

Men filmen då? Ja hela filmen var en enda lång throwback till högstadietiden…jargongen, kläderna, sminket, väskorna, karaktärerna, maten (fast inte för statisterna, för dom fick tydligen sitta och äta blomkål i skolmatsalsscenerna 😀 ) …så det var väldigt roligt.

I övrigt var det en fruktansvärt sorglig film. Nåt så otroligt. Hade det varit på Netflix hade jag spolat framåt flera gånger för jag tyckte det var så jobbigt.

Mobbing av huvudpersonens egentliga bästis men som han låtsas inte bry sig om för att dom tuffa killarna ska acceptera honom. Vi har väl alla varit där, att göra fel val och försöka vara med dom tuffa fast vi egentligen inte har där att göra.

Jag fick aldrig vara med dom tuffa och det var väl lika bra det, men det fanns en viss igenkänning i filmen ändå, och det var jobbigt.

Den borde visas i alla högstadieskolor i landet, så kidsen får se hur illa det kan gå och fatta att man inte ska hålla på och stöta ut folk.

Fan jag blir gråtfärdig bara av att skriva det här.

Over and out.

Berlin dag 3, Fernsehturm och tantshopping

Gårdagens sightseeing avbröts vid Fernsehturm när vi såg att väntetiden var 3 timmar. Därmed inte sagt att kötiden var 3 timmar, nä man får ett nummer på sin biljett som säger mellan vilket tidsintervall man har entré till hissarna upp till tornet. Under tiden kan man springa runt och göra vad man vill, men igår orkade vi inte vänta – bättre att hänga på låset idag när det öppnade klockan nio.

Eller, well, vi var väl där närmare halv tio…men tillslut var vi uppe.

I strålande sol fick vi 360 graders vy över Berlin – lite tur, med tanke på att väderprognoserna sagt att vi skulle ha regn hela helgen…

Vi var ju inte på något sätt ensamma där uppe – nej här hade dom släppt in folk i en strid ström senaste timmen, så det var nära och mysigt där uppe. Men det gjorde inget.

Mannen i uniform som körde hissen upp hälsade välkommen till Fernsehturm Berlin, gratulerade oss till det vackra vädret, upplyste oss om att vi åkte uppåt med en sjättedel av ljusets hastighet (här brast jag och O ut i skratt men vi var de enda i den packade hissen, antar att de andra inte lyssnade) och med sin entusiastiska men ytterst monotona stämma upplyste han oss om att vi idag hade möjligt att se ända till (här trodde jag han skulle säga Eiffeltornet) Empire state building. Subtil humor så det skriker om det, perfekt start på dagen. Bara jag och O tyckte det var roligt – eller så var vi de enda som lyssnade. Alternativt var vi de enda som visste att det ligger i New York, men så illa var det nog inte.

Fin 360-utsikt där uppifrån, kul att se de olika stadsdelarna nu när vi börjar få lite koll på hur stan ligger. En halvtimme, sen ner igen.

Varje fönster i kupolen har en beteckning ovanför som säger precis vilket gradtal man blickar ut över. 360 grader är norr, ifall någon undrade.

Men…när man blickar ut genom ett av fönstren och ser att anordningarna hålls uppe med ett spännband…då går man vidare till nästa fönster och tittar vidare och tänker att det säkert bara är för att hålla upp en lucka eller något.

Så är det säkert.

Målet efter Fernsehturm var att gå till Brandenburger Tor, inte så väldigt långt egentligen men det visade sig att det skulle ta en bra stund att ta sig dit. För vi hamnade på Artsmarkt, konstmarknad, och där kunde man gå runt en stund visade det sig.

Artsmarkt Berlin

I höstsolen, med gott humör och med en massa konstnärer och hantverkare som visar upp sina färdigheter. Vi hamnade dels hos en hattmakare, vars hattar jag blev så förtjust i (plus att jag länge velat ha en hatt) så det blev en tanthatt.

Lika bra att acceptera att man går mot tantåldern, tänka att man är väldigt glad att leva nu när man förstått att det inte på något sätt är en självklarhet, och göra det bästa av det.

Jag ska bli en Gudrun Sjödén-tant; med de rätta kläderna från sagda designer, i vinrött, lila och mossgrönt (mina favoritfärger sen länge så check på den!), naturmaterial i kläderna som bomull, upp och linne. Helst inte bomull, för det har jag numera lite aversion till, men att sy sina egna kläder (i rätt färger of course) måste väl räknas till plussidan eftersom bomull är lite jobbigt att undvika.

Så Gudrun Sjödén-tanten började idag med en hatt/mössa/basker i ull gjord av Angela Klöcke, som i egen hög person stod och sålde sina hattar.

När jag nyss köpt en hatt i en väldigt rosavinröd färg måste jag ju ha ett par handskar som matchar, right? Att jag visste att det fanns handskar på marknaden var för att jag just köpt ett nytt par svarta skinnhandskar i ett av stånden för att mina i Sverige är slut, och dom hade alla möjliga färger. Bland annat rätt färg för att matcha mössan. Halsduk behövdes inte, jag har en jag köpt på Cypern som borde passa perfekt.

En present till H blev det också; ett armband i barnstorlek i regnbågens färger, även det sålt av personen som gjort det. Väldigt roligt att gå runt bland folks kreativitet och emellanåt kunna stödja den också!

En bra start på dagen.

 

Berlin dag 2, Finkultur och fulkultur

Dagens historielektion i andra världskrigets fasor avslutades med en helt annan typ av fasa – en gatumusikant som spelade Mission Impossible-temat på dragspel. Och jag som trodde vi nått kulmen av musikaliska obehagligheter igår kväll på tunnelbanan när en tjej klev på med en högtalare på ryggen och spelade Despacito på fiol….Jag hade tydligen fel.

För att rensa ur öronen lite tänkte vi gå på Berliner Konzerthaus och lyssna på Konzerthausorchester Berlin på kvällen, biljetterna var redan köpta.

Konserthuset är en rätt magnifik byggnad får man nog säga, och hur den har klarat kriget vet jag inte men det verkar rätt intakt.

Inuti var det ett gammalt klassiskt konserthus, opera eller vad du vill. Guldornament överallt, krusiduller, pelare, sammetsklädda stolar, gigantiska takkronor….ni fattar?

Och som vanligt på klassiska konserter tillhör man ungdomen. Kul att räknas som ungdom någonstans fortfarande, men lite tragiskt för besöksklientelet på värdens institutioner för klassisk musik för så här ser det ut överallt.

O såg tydligen en tioåring med kostym i publiken, men han var väl undantaget som bekräftar regeln då gissar jag.

Programmet var traditionellt; Johann Christian Bach’s konsert för dubbelorkester, sen en pianokonsert av Mozart och efter paus Mendehlsons tredje symfoni.

Den sista var väl mest i min gata, jag är inget fan av Mozart och det skäms jag inte för, och Bach var okej men berörde inte så mycket.

Två timmar senare var minnet av dragspelaren och hans version av Mission Impossible ett minne blott. Tack och lov.

 

Berlin dag 2, Historielektion med perspektiv

Det går ju inte att besöka Berlin utan att känna behovet av att pricka av en del sevärdheter, varav de flesta har med andra världskriget eller Öst/Västtyskland-delningen att göra, så det får man jobba hårt för att komma undan. Om man nu skulle vilja det.

Idag var det dags. Efter en sen men god frukost (inte continental, tack och lov…) gav vi oss av söderut till dagens första sevärdhet och tid för eftertanke: Checkpoint Charlie.

Nyhet för mig, och kanske för fler är var namnet kommer ifrån. Jag har alltid trott att Charlie var slang för amerikanerna, men nu vet jag att valet av Charlie var för att det fanns två gränsstationer som hette Alpha och Bravo, och då är ju Charlie näst i kön i bokstaveringen av alfabetet. Där ser man.

Jag måste nog erkänna att jag inte orkar bli riktigt berörd av den här gränsstationen som man har låtit stå kvar. Jag tycker definitivt att det är hemskt att den varit i drift och delningen av en stad som den symboliserar, men…det pågår ju än idag, bara inte just här. Det är lätt att gå där och säga ”usch va hemskt”, och ”fy, stackars dom som försökte komma över”, och sen funderar man på vilken paraplydrink man ska ha för att lugna ner nerverna lite, men det hjälper ju inte. Det som hjälper är att kunna sin historia (däribland Checkpoint Charlies betydelse i Öst/Väst-delningen) och göra något med den kunskapen.

Det fanns ett fint besökscentrum precis bredvid korsningen, som visade lite mer hur det såg ut och gav lite perspektiv. Men det är inte helt olikt som det ser ut i Nicosia eller Deryneia på Cypern, fast mycket större förstås.

Men det var ju idag vi skulle se lite riktig mur, inte den där tuggummisamlaren på Potzdamer Platz, så vi gick vidare dit där vi visste att en lång del av den riktiga muren stod kvar än idag. Och här började intrycken kännas.

Under glastaken till vänster fanns en utställning som eventuellt ändras emellanåt, men just nu handlade det om Polen under andra världskriget. Misstänker att WW2 är ett återkommande tema för utställningarna, även om fokus ändras ibland…

Det var en jättefin utställning som utan omsvep visade hur illa nazisterna behandlat polackerna, och framför allt invånarna i Warszawa. Den visade motståndsrörelsen och hur den kämpade, och hängde med all tydlighet ut de fyra män som i allt väsentligt bar ansvaret för slakten och behandlingen av polackerna under kriget, med namn, bakgrund och vad dom gjort. Inga hemlisar här inte.

På slutet av utställningen fanns ett rum som visade en film som var ca 5 minuter lång. Det är en flygning över Warszawa direkt efter krigsslutet, inget tal, inga människor, bara en flygfilm med musik och lite text på slutet. Texten var kort, och sa att det 1939 bott 1,3 miljoner människor i Warszawa. 1945 var alla döda, så när som 1000 personer. Hela staden fullständigt utbombad. En otrolig liten film som veeerkligen gav perspektiv. Det går inte att visa här egentligen, men jag tog två bilder för att försöka komma ihåg:

Titta riiiiktigt noga och fundera över det här med krig och vad det är värt…

Berlin, dag 1

Så var det dags för flygskamsresa nr 2. Nr 1 var en tur till Stockholm i onsdags (flög dit för att jag skulle vara där tidigt på morgonen, men tog tåget hem, om det kan ge mig något pluspoäng iallafall?!).

Men faktum är att det här är en ganska efterlängtad resa; bara jag och O fredag-måndag i Berlin medan svärmor tar hand om killarna, det var länge sedan vi åkte någonstans på tu man hand. Och så blev det Berlin. Inga planer över huvud taget (ovanligt för att vara jag), och det var först på flyget jag tog fram en karta (Locus of course…) och kollade hur stan egentligen ser ut (floden Spree går tvärsigenom, det är väl det man har att orientera sig efter) och var vårt hotell låg i förhållande till det vi ville göra. Vilket bara kan vara ”jättebra” eftersom vi inte bestämt vad vi vill göra – tadaaaa, 100 poäng i nöjdhetsindex redan innan vi kommit fram!

Halvtaskigt väder, regnigt och kallt, men inte blåsigt – man lär sig att vara tacksam över det lilla.

Potzdamer Platz.

Efter en snabb incheckning på hotellet var det lunch på en italiensk restaurang (nej man måste inte äta knödel och sauerkraut direkt bara för att man är i Tyskland…), och sen ner mot sevärdheterna. Som vi fortfarande inte riktigt visste vilka dom var och vilka vi ville se eller varför.

Det blev Potzdamer Platz. Varför? För att det är känt, har en tunnelbanestation så det är lätt att ta sig dit, och…ja det var väl det. Och för att det är nära Berliner Philharmonikers konserthall och vi är lite sugna på att gå på en konsert under helgen.

Bland det första vi såg när vi kom upp ur underjorden var dock inte så fantastiskt (vad hade vi väntat oss?!), utan mest en stor öppen plats med stora bilvägar på två sidor och några stumpar av Berlinmuren som såg väldigt ditställda ut. Men vi la vår positiva sida till och tänkte att den nog gått ungefär där (exakt var ska vi ta reda på inför imorgon) så att det var ganska verkligt.

Lite information om hur det sett ut där vid olika tider i historien och…vad var det egentligen för prickar på dom där murstumparna?

En närmare titt avslöjade att det var tuggade tuggummin som folk tryckt dit. Oklart varför, men gaaaawd va äckligt. Och det är inte bara ett tuggummi, utan det är mååååånga. Och flera stycken likadana paneler som var och en (förmodligen) är ett murstycke – fullt av tuggummi.

Jag blev nästan spyfärdig (är lite kräsmagad med vissa saker, tuggat tuggummi i tusental är tydligen en av dom) så vi tappade snabbt intresset för den egentligen väldigt viktiga display av historia som vi stod inför. Och tuggummi. Mycket tuggummi.

Blä.

Oklart varför jag kapade huvudet på giraffen, det bara blev så.

Vi gick på lite misslyckad cachetur i parken Tiergarten, som är en jättefin park alla andra dagar än när det regnar och är 10 grader varmt, så det kanske bidrog till vårt misslyckande. Vi gjorde också ett misslyckat cacheförsök på Potzdamer Platz och en gigantisk Duplo-giraff som stod där.

Ett besök på ett ganska kasst fik inne på Sony center (visst är det ett inbjudande namn?!) gav lite koffein och vid det laget välbehövlig energi i form av en ruskigt söt våffla, och efterlängtad benvila.

Cynikern som bor i mig och som stundom är mycket aktiv, både i tanken och verbalt – de mest olämpliga saker kan komma urpluppande när munnen är snabbare än hjärnan, den gillar inte Sony Center. Om man nu bygger ett helt nytt Potzdamer Platz där det efter Kalla Kriget verkligen inte var NÅGONTING, tomt!, och gör det till en myllrande knutpunkt – inte låter man väl då ett privat företag lägga sitt namn över dess landmärke? Jag har lite svårt att acceptera att Berlins stadsledning gick med på det här i modern tid. Det invigdes 1998.

Sony Center

Men iallafall, jag måste medge att det var lite coolt. Inte fint, snyggt, trevligt eller mysigt, men coolt – framför allt taket som på kvällen lystes upp snyggt.

Och hur vet jag det? Jo, vi fick ett ryck och köpte biobiljetter för att se Once upon a time in Hollywood (efter att kassörskan bedyrade att dom inte dubbade filmerna till tyska längre). Det är ju trots allt Brad Pitt och Leonardo di Caprio i filmen och den är regisserad av Quentin Tarantino. Vi lär väl inte ta oss tid att se den hemma, så då passade vi på nu.

Om den var bra eller dålig? Svårt att säga, den var väldigt konstig. Det var en väldigt tunn tråd som höll ihop det hela; en filmstjärna på dekis (di Caprio) med sin trogne stuntman-vän (Pitt) som tar hand om honom, hur han skärper till sig lite grann och det verkar som att det går bra tillslut. En sidohistoria om Pitts förehavanden med några märkliga människor som sen visar sig vara Mansion-familjen, en rad kända skådespelare som dök upp i småroller (Kurt Russel, Al Pacino, Luke Perry och några man kände igen men inte visste namnet på), en massa metafilm om att di Caprio spelar in film och…ja inte vet jag.

Väldigt konstig iallafall, men nästan helt utan våld. Sådär 95% in i filmen tänkte jag att det var väldigt olikt Tarantino, men då smällde det å andra sidan till ordentligt, bokstavligt talat, och det var helt plötsligt en orgie i våld. Både jag och O var överens om att om vi sett den på Netflix hade vi spolat förbi den scenen, för det var bara för mycket.

Men å andra sidan hade jag om det varit Netflix ungefär halvvägs klickat på skärmen och sett hur mycket det var kvar och förmodligen slutat titta, så det var kanske lika bra att det var på bio.

Låter det som vi har det tråkigt här i Berlin? Det har vi inte alls. Imorgon blir det Fernsehturm och Brandenburger Tor.

Vi har planer!

 

Spexåterträff, AKA Kortafton

Vår affisch, ritad av Ellinor Sörlin som var arkitekt.

När man varit med i Chalmersspexet har man jobbat som ett litet as tillsammans med 35 andra i ett år, tätt, tätt. Man har repat, byggt, städat, festat, åkt buss och gjort 30-40 föreställningar runt om i Sverige, Finland och i London och kort och gott lärt känna varandra ganska bra. Man blir rätt tajta, och även om man inte ses så ofta längre (många träffar man inte alls annat än när det är återträff) så är det en sån där grymt bra vänskap som gör att det tar 5 minuter så är man up to date med alla igen.

 

Vi är ju trots allt i grund och botten samma människor som vi var för 20 år sedan…

Och igår var det dags för 20-årskortafton (=återträff) med Chalmersspexet Nostradamus som alltså hade sin spelperiod från mars 1999 till sista föreställningarna i januari 2000.

Av alla spex jag varit med i (6 stycken) är Nostradamus mitt absoluta favoritspex. Det var mitt fjärde spex och jag var Chalmersspexets första kvinnliga regissör, ganska stort för mig. Dessutom hade vi hade en helt kvinnlig detalj (ljud, ljus, scenografi) som visade alldeles förträffligt att tjejer också kan snickra rekvisita och skapa tekniska lösningar, och det vet jag inte om det varit så många innan med bara tjejer, så även det förmodligen en milstolpe.

Back in the day, Nostradamus 1999

Förutom det hade vi ett mycket bra manus som i mitt tycke blandade gammalt och nytt på ett väldigt snyggt sätt. Flera av oss som var med och påverkade manus hade varit med och gästat gamla spex och fått lite inspiration därifrån, vilket vi tog med in i det nya spexet och som resulterade i ett operettparti som utgjorde en stor del av andra akt. Snyggt arrat av Jens, väl dirigerat av Jonas och förtjänstfullt genomfört av orkestern och ensemblen. Snygg rekvisita och dekor, och snygga kläder.

Utöver det ett otroligt gôtt gäng, där jag verkligen verkligen gillar allihop så himla mycket, så det var otroligt kul att träffa alla igår. Eller ja, alla blev det inte men två tredjedelar ungefär. Några gick det inte att få tag i, några bor långt bort, men tillräckligt många kom ändå.

Och vi är lika stiliga idag som då. Lite fler grå hårstrån, lite större i kroppsvolymen (men inte mycket) men fortfarande samma otroligt goa gäng.

Och vi gick självklart och såg årets föreställning, det hör till, det SKA man göra. Fast jag ville inte. Det här är min fjärde kortafton på lika många år, och ärligt talat tycker jag att spexen är astråkiga, dåligt manus, tafflig regi, dålig ensemble, så att det sammantaget bara blir en enda lång pinsamhet. Så jag hade faktiskt inte anmält mig till föreställning, utan nöjde mig med lunchen och sen skulle jag gå hem.

Eller ja, när alla andra gick upp till Chalmers för att ta en öl innan föreställningen gick jag med. Då kunde jag ju gå när dom andra gick in på föreställningen. Men det var några till som inte hade jättelust heller, så det blev att vi satt kvar i puben och pratade under första akten, sen gick vi upp för punsch i pausen och blev kvar och såg andra akt. Och det var faktiskt riktigt bra – så pass bra att jag nog motvilligt måste medge att jag önskar att jag sett hela.

Ensemblen kunde sjunga rent i stämmor och dom kunde agera på scen, redan där ett rejält uppköp mot de senare åren, orkestern var mycket bra med oboist, konsertmästare och pianör utöver det vanliga, manus var välskrivet och dom hade fått regi, bra regi dessutom. Nu låter jag som en gammal surprutt, jag vet det, men ärligt talat har det varit millimetrar från att jag rest mig upp och gått ur salongen för att det varit så gräsligt dåligt de senaste spexen, så det här var verkligen en wow-upplevelse och jag kände för första gången på länge att det kanske finns hopp för Chalmersspexet.

Tack för en bra andra akt, Marie Antoinette!

Och tack underbara Nossyspexare, jag längtar tills jag får träffa er igen.

Jag tänker att rätt många av oss ändå bor i Göteborgsregionen, och jag har en idé att man skulle starta en brunchklubb eller nåt liknande för att samla goa gubbar och gummor och ses på söndagsbrunch regelbundet, tex varannan månad eller så på nåt trevligt ställe i stan. Bara träffas, äta, sitta och snacka… Det enda som behövs är ju att folk anmäler in att dom tänker komma och så beställer någon (jag tex) bord på något ställe och så ses vi. Lavterskeltilbud, bara att slinka in.

Ska kolla om det finns intresse av det, så är det bara att dra igång!

Lediga och på Bokmässa

Det föll sig så lyckligt att de sista skälvande dagarna på sjukskrivningen sammanföll med årets Bokmässa i Göteborg. Dessutom hade barnen ledigt från skolan pga studiedag (lärarna var på Bokmässa…), så jag släpade med mig A och gick dit.

En mycket liten del av bokmässan, kanske 20% av totala utställararean. Eller möjligen 25%.

Alla de stora förlagen var naturligtvis där; Bonnier hade en gigantisk monter, Norstedts, Liber och alla de andra stora också. Dels vänder dom sig till företag som köper böcker i större volymer, tex små bokhandlare, och förr om åren var Bokmässan inte för ”vanligt folk” de första två dagarna, utan vi som inte är i branschen fick bara gå på helgen. Men så är det inte längre, och man kan göra massor av bokfynd till väldigt rimliga priser de här dagarna.

Jag trodde A skulle låta sig bli runtsläpad med en lätt uttråkad min och en ständig fråga om vi kunde fika, men tack och lov (och det var anledningen till att jag tog med mig honom) har jag en son som gillar att läsa. Som alla tolvåringar, och alla vi andra också för den delen, vill han dock göra det lätt för sig och läser mest Kalle Ankas pocket. *suck* MEN när han var 10 läste han Harry Potter-böckerna på engelska och det gick utmärkt också, så han kan bara han vill. Och den där viljan ville jag puffa lite på genom att gå på bokmässa.

Och han sprätte runt bra och var entusiastisk, och vi köpte flera böcker. Bland annat första boken om Miss Peregrin’s Peculiar Children, fast på svenska. Ja den finns som film nu och det vet han, men han skulle ändå försöka läsa den. H fick en bok som författaren själv sålde och signerade åt honom, vi köpte en bok att läsa högt ur på kvällarna, några Kalle Ankas pocket blev det också när vi gick förbi Egmonts monter, och en otippad bok ”Fiser fiskar?” som redan när vi bläddrade i den fick oss att skratta högt.

Jag vet inte hur många böcker det blev tillslut, men kanske 5 skönlitterära och 3 Kalle Anka. OCH A tyckte det var jätteroligt, vilket var det viktigaste för mig. Det här blir nog repris nästa år.

Jag smygjobbar lite

Visst, jag är sjukskriven, men jag mår bra egentligen och har bara lite ont och det kommer jag nog att ha ett tag. Och jag hade lovat för länge sen att jag skulle stå i monter på en Ingenjörsmässa i Göteborg några timmar, så det tänkte jag hålla.

Det visade sig att själva mässan var 800 m hemifrån, så då kan man väl stå ut med att pallra sig ner (nerförsbacke dessutom, värre att komma hem…) och göra det man lovat.

Men jag vet inte om det riktigt var värt besväret. Det var en väldigt liten lokal, vi var fem utställare (vi, TFIP, nåt oljebolag, Infotiv och ett företag till) och även om det var en del folk var det nästan ingen i vår bransch. Och det kunde man se på håll, för dom hade nyckelband om halsen i en viss färg beroende på om dom var studenter i biologi/kemi/miljö (grönt), IT (blått), samhällsbyggnad (orange) och några andra färger.

Grönt var helt klart i majoritet, och för oss som spanade på blått och orange var det inte lika mycket att intressera sig för tyvärr. Det mest spännande var att en kvinna från Göteborgs Stad Trafikkontoret försökte ragga mig över till dom istället för Trafikverket (jag är inte intresserad), men i övrigt var det rätt avmätt stämning – trots att det bjöds på både mat, öl och vin i de mängder man önskade.

Men alltid kul att representera Trafikverket och berätta vad vi håller på med!

Utan drän iallafall

Fredagen kom och jag fick äntligen gå upp till vårdcentralen och träffa dom underbara sköterskorna Niclas och Josefine. Niclas var den jag träffade i tisdags och han hade ju jobbat som koordinator på bröstenheten på plastiken på Sahlgrenska så han kunde ju det där. Tur det, för Josefine var lite osäker när hon skulle dra ut dränet – tänk om det satt med ett stygn på insidan också, för det gör det visst ibland och det här satt himla hårt.

Gulp, inte så sugen på att få lossdraget ett stygn med handkraft, ritsch liksom, men Niclas kom till undsättning. Inget stygn på insidan så det var bara ren dragkraft som måste till. Aj. Men loss kom det, och sen dess känner jag mig fri som fågeln.

Lite rädd att det skulle bli vätskeansamlingar eftersom mängden i dränet aldrig gått ner utan snarare upp, men nu så här några dagar senare kan jag konstatera att det ser fint ut, inga svullnader och inga infektioner.

Jobbigast just nu är att gå med den där skottsäkra special-BHn och det extra bandet som ska trycka ner…ja jag vet inte vad den ska trycka ner egentligen, men den sitter över bröstkorgen och ska väl se till att implantatet inte fyller ut sig uppåt, utan nedåt. Trodde tyngdlagen löste sånt, men tydligen inte. Det arrangemanget ska jag ha i flera veckor till.

Men LYCKAN att duscha som vanligt!!! Inte i tre delar – midjan och neråt med dusch, tvätta håret med huvudet hängandes över badkarskanten för att inte blöta ner såren och sen en gammal hederlig tvättlapp för det där emellan, utan bara skruva på vattnet och låta det rinna över heeela kroppen.

Man lär sig uppskatta de små sakerna.

Mest sliter jag nu med det dåliga samvetet över att jag är hemma. Läkaren har sjukskrivit mig 3 veckor, idag börjar vecka 2 och jag mår bra och då har jag dåligt samvete över att jag är sjukskriven. I helgen hade jag väldigt ont i operationsområdet så då känns det befogat att vara hemma, men som idag när jag mår bra, är det verkligen legalt att vara hemma? Ja kanske; kanske är det meningen att vara hemma just för att inte stressa upp kroppen med att vara på jobbet, kanske finns det en tanke med att läkaren så definitivt skriver ut 3 veckor.

Kanske man inte måste vara illamående, febrig och kräkas för att få räknas som sjuk, kanske konvalescent efter en operation också är giltigt. Antagligen är det så eftersom jag blivit sjukskriven, men det känns bara så…..lyxigt att få vila upp sig så här. Fantastiskt är vad det är!