En riktig tavla

Den som väntar på nåt gott…

Redan när flytten gick från Oslo för dryga fyra år sedan (!) sa Hannes att han ville börja med bågskytte i Sverige. Varför han inte kunde göra det i Norge är oklart, men det var kanske bara timing och ett försök från hans sida att ha något roligt att se fram emot när han skulle ryckas upp med rötterna.

Det visade sig då att han var för liten (8 år) för att få hålla på med pil och båge, åldersgränsen var 10, och det föll lite i glömska.

För ett tag sen tog han upp det igen, och med det rimliga antagandet att han nu när han är nästan 12 borde inte åldern vara något problem? Slumpen gjorde dessutom att O har en kollega som håller på med bågskytte på fritiden, rätt mycket också, tävlar och grejar, och som tyckte det var kul med en liten en som var intresserad.

Så för några veckor sedan var vi på BS Gothia (”Bågskytte för alla överallt alltid”) en kväll och skulle prova på. Nivån på oss var lite olika kan man säga – jag höll på att skjuta ner lysrören i taket medan O sköt med vänster hand och nästan mitt i prick hela tiden. Jaja, ingen tid att tjura över sånt, jag är alltid sämst när det kommer till sport och det var kul att prova.

En stund. Det var kul att prova en stund. Men efter en kvart när jag lyckats kontrollera mitt skjutande så pass att jag åtminstone träffade den svarta väggen (och ibland även ringarna på tavlan vill jag gärna poängtera) så var det liksom nog för min del. Men icke, vi höll på rätt länge.

Ta upp första pilen, lägga an, se var den hamnade, ta upp nästa pil, lägga an, se var den hamnade, ta upp den tredje pilen, lägga an, se var den hamnade, vänta tills alla gjort av med sina tre pilar, gå fram och hämta sina pilar, repetera. Och repetera.

Men det var kul att prova på, Hannes tyckte det var jättekul, och idag kom den lite mer riktiga tavlan vi köpt till honom som uppgradering från diverse kartonganordningar han haft hittills, så nu får vi se hur det här går.

Nästa grej lär väl vara att han en båge bättre än dom man köper på XXL…säkert urbilligt!

Kalsongfabrik

H vill ha nya badbyxor, men förstås inte som vanliga badbyxor. Nej, han tycker (och med rätta) att badkläder för killar är urtråkiga, varför vi har beställt ett baddräktstyg för att sy egna.

Men innan man sätter saxen i det dyra baddräktstyget måste man träna. Och hitta rätt storlek, modell och passform. I Ottobre nr 6-2016 finns det mönster på kalsonger och trosor, och det måste ju funka. Det är ju typ samma fast inte.

För övrigt heter kalsongerna (till pojkar alltså) Mr Leopard, och trosorna (som är till flickor) heter Miss Girly. Alltså GIVE ME A BREAK, kunde inte trosorna fått heta Miss Tiger eller något? Det är ju 2021 nu, och även om det inte var det 2016 så var det i allafall….ja, 2016. Långt förbi spännande starka farliga pojkar och söta små snälla flickor. Eller det är kanske bara är en enfaldig önskan att det ska bli så? Vi kanske aldrig kommer dit, vi fastnar i könsträsket.

Men….Mr Leopard iallafall. Kalsongerna (överst) dissades för dom var dels väldigt höga i sidan (går att fixa) men ffa påsiga bak på rumpan. Inte bra. Boxers i mitten satt bra men för badbyxorna behövde benen kortas. Därav den nedersta och sista varianten, den blir det.

Nu över till baddräktstyget, och syprojekt nr 339 är klart.

Motivational quote

För vad som nu börjar bli några månader sen var den här stocken en del av något större, så att säga. Sen kom förändringsviljan och med den motorsågen och så småningom vedklyven. Men där var det stopp. Den var för stor och för blöt och vann över vedklyven, bara för att sen bli staplad på hög i väntan på uttorkning och en säker död.

Men skam den som ger sig, än är det liv i gubben, till och med vårkänslor. Den skjuter skott där den ligger på death row, den har inte tänkt ge upp så lätt. Dess kamrater i högen har insett faktum, men inte den här, den tänker att det är aldrig försent. Ge inte upp!

Femtonspelet i trädgården

Det var dags för nästa del i trädgårdens femtonspel. Föregående episod var när kompostlådor flyttades och keramik åkte till tippen, remember? Det lilla märkliga skjulet står där det står än så länge, men watch me, det ska SÅ bort. Men idag höll vi på så här:

Full vagn åt ena hållet, tom åt andra, fram och tillbaka, fram och tillbaka – vad är det som står på?

Jo, eftersom takpannor som inte sitter fast på ett tak måste motioneras ungefär vart femtonde år, annars dör dom av uttråkning, så var det dags för oss nu att flytta dom från ena sidan av trädgården till den andra. När vi köpte huset anno dazumal låg dom på norrsidan av kåken men där kan dom ju inte ligga mot fasaden eller hur, så vi flyttade dom till en plats borta vid hallonsnåren där dom inte skulle vara i vägen för något. Trodde vi.

Nu vet vi att vi vill ha potatisland där (Coronaisolering gör konstiga saker med folk – potatis kostar ju noll och ingenting att köpa i affären – ändå vill man ha ett eget potatisland…), och i största allmänhet vill vi domesticera trädgården mer och ha nytta av den och inte bara ha en massa meningslös gräsmatta (som ändå är full av mossa).

Tegelpannor i det blivande potatislandet, trasiga tegelpannor till höger om eldningstunnan, det lilla märkliga skjulet bakom. Och ja, som den observante noterar; det finns ännu fler takpannor bakom det lilla märkliga skjulet. Men låt oss inte haka upp oss på det nu.

Således har vi alltså lyft upp alla pannor en och en, lagt dom i den lilla vagnen, kört dom till norrsidan av huset där vi staplat dom.

Vi har tagit 40% av pannorna tidigare, men idag blev det ett tretimmarsrace för att ta de sista 60. Belöningen kom efteråt med årets första besök på Åsa Glasscafé med fritt val av glass och tillbehör. En bra lön för mödan. Nu är det bara kvar att gräva potatisland…

SMARTtelefon

Det är när man får såna här saker som begreppet smarttelefon känns mer passande än annars:

Så här ser det ut när det ringer från vissa telefonnummer, svenska, gärna som börjar med 0751-0xxxxx. Alla jag har kollat upp går till ett callcenter i Karlskoga, och jag har ingen aning om vad dom vill eftersom jag inte svarar när det står Potential Fraud (känns som en bra strategi).

Sen får jag rätt många samtal från utlandet; nu senast idag två stycken från Turkiet, en del från Albanien och Kazhakstan och då står det för det mesta varifrån samtalet kommer. Rätt bra faktiskt. Man kan tycka vad man vill om att det finns något på telefonen som scannar igenom telefonnummer som ringer en, matchar mot en databas och talar om vem det är, men när det gäller sådana här saker är det onekligen praktiskt…

Kort vandring i Sandsjöbacka

Så att det är viktigt att träffa nära och kära har vi lärt oss nu, right? Bara att omsätta det i praktiken då och bli BÄTTRE på att ringa upp varandra och föreslå att ses, och tex gå en tur, vilket vi gjorde idag, tjo!

M är relativt nyopererad, så det var inte aktuellt med någon längre eller mer ansträngande tur. Helt okej, det är inte ansträngningen som är viktig utan att ses, få en stund tillsammans och prata. Och så gå lite dessutom. M var i stan, vi i Åsa, halvvägs ligger naturreservatet Sandsjöbacka. Vi har varit där och gått några gånger förut (jag och killarna en gång, och en gång tillsammans med mamma och T), och då det kan vara ganska ansträngande i Sandsjöbacka (kuperat, ett paradis för alla trailrunning-entusiaster) tog vi den vägen jag och barnen gick 2016.

Lite GC blev det också när vi ändå höll på, kan inte bara gå förbi ju? Eller jo, några gick vi förbi för dom var en bit in i skogen och blev lite meckigt.

Det är så underbart fint nu med böljande vitsippsbackar. Det är inte mitt foto, utan Malin Helanders.

Det gick lite upp och ner även på den här slingan, men överlag var den väldigt vandringsvänlig även för den som inte är helt läkt inne i kroppen.

5 km blev det totalt och det tog oss två timmar inkl fikapaus.

Lite fin utsikt allra överst på toppen med skogen åt ena hållet och faktiskt havsutsikt åt det andra (det är en bit från Sandsjöbacka och ut till havet men man såg det skymta långt bort).

En regnskvätt fick vi också med oss – och där fick jag som för en gångs skull INTE hade med mig regnjacka, skoteroverall och yllebyxor, utan bara en tunn dunjacka…och vad tycker dunjackor om regn? Nä just det. Tur att det inte blev mer än några droppar då.

Hannes fick provgått sina nya vandringsbyxor, och dom fick godkänt. Bådar gott för sommarens leder!

Det omöjliga pusslet

Fighten med det genomskinliga pusslet har börjat. Två långa möten på jobbet där jag inte förväntades bidra särskilt gjorde att jag kunde sitta och lyssna med lite och pussla samtidigt. Eftersom pusslet saknar motiv och dessutom kan vara åt vilket håll som helst, så känns det strategiskt mer viktigt än annars att börja med ramen. Det är givet att det är 12×12, så det är ju något att börja med.

Med kantbitarna utsorterade satt jag med 8 hörnbitar. I ett kvadratiskt, tvådimensionellt pussel.

Och värre blev det när jag försökte få ihop sidor om 12, lyckades med en hörn till hörn och en bit ut på sidorna (till vänster i bild), kom inte längre och fortsatte med en annan hörnbit och började, och….det blir inte 12 bitar på någon av de långsidorna.

Bitarna är kontrollräknade, och är 144 st, så antalet stämmer. Men hur man får ihop det när det är fyra hörnbitar för mycket och alldeles för många kantbitar (12×12 borde innebära 44 kant-och hörnbitar eller hur? Det är över 50 kantbitar…) vet jag inte riktigt. Kanske ligger i namnet – Puzzle IMPOSSIBLE.

Det kom en present på posten!!

Idag när jag kom hem låg ett bubbelplastkuvert med något i, med avsändaradressen hos en kär bekant i Oslo. Märkligt, jag väntar inget från henne, vad kan det vara?

Det var ett pussel. Och inte vilket pussel som helst, utan ett pussel med helt genomskinliga bitar (dvs ingen hint om vilken sida som ska vara upp eller ner). 144 bitar, 12×12, vilket är ALL info jag har om pusslet.

Jag ringde T som stod som avsändare tillsammans med I, och hon skrattade så hon höll på att trilla omkull lät det som – hon och I såg pusslet i en annons och kom överens om att det var den perfekta presenten och något att bita i för mig så dom beställde och skickade över.

Förutom några goda skratt fick vi såklart pratat en lång stund också, välbehövligt just nu att bli påmind om att man har flera goda vänner att prata med, det är faktiskt bara att lyfta luren.

Just nu är jag i stan men åker ner till Åsa imorgon eller på onsdag, och då jägarns ska jag börja med PUSSLET. Vi får väl se hur lång tid det tar…