Jag och Petter räddar världen

Det en behöver när en ska bo på hotell är inte mycket; ett eget rum med en skön säng, badrum och gärna elkontakter placerade på smarta ställen så det är lätt att ladda mobilen och datorn. Om hotellet i fråga ligger bra till för det man ska göra på resan är det ett plus i kanten. Eller, förresten, det är ett helt fundamentalt kriterium på om ett hotell är bra eller inte.

Men sen då? Vad är det som gör att man väljer ett hotell framför ett annat? Well, här tror jag att jag och Petter Stordalen har ett litet samförstånd, för han gör precis det som gör att jag väljer hans hotell framför andra. Det finns många hotell med bra läge i Stockholm om man ska på kurs i Solna (hotellet som kursen ges på till exempel…), men Petter gör det lilla extra; små roliga kommentarer överallt.

Som när man tar trapporna upp till rummet tex (ja så fick jag sagt att jag tog trapporna och inte åkte hiss också, lite cred please? behöver inte nämna att jag bara bodde på andra våningen däremot)

Små roliga kommentarer när man segar sig uppåt ett steg i taget. Jag gick faktiskt hela vägen upp en dag för att kolla om det fanns något extra skojigt på sista trappen som tex ”Woaa! You made it all the way, good job!!” eller något annat kul, men SÅ roligt var det inte.

På frukostbuffén står små informativa skyltar som förklarar varför tallrikarna är så små (dom har reducerat matsvinnet med 20% sedan dom började med mindre tallrikar) och andra små peppande kommentarer relaterat till att vi gemensamt försöker göra miljön här i världen lite bättre hela tiden.

Det funkar hur bra som helst på mig.

Jag känner det som att jag och Petter hjälps åt för att rädda världen (även om han nog mest försöker rädda sin stackars fru för tillfället), det liksom växer ut en liten superhjältekappa på ryggen på mig.

Kommentarerna inne i rummet är också guld för en sån som jag. ”Wine Not?”….jag dööööör….

 

Du har väl förresten inte missat det där missförståndet om symbolen på damtoaletterna?

Men nu är mitt samarbete med Petter slut för den här gången. Dvs jag har slutat betala mina pengar till hans hotell, vilket ju är vår primära kontaktyta. Lite distanserat kan jag tycka, men man tar vad man får. Och om det är vitsiga kommentarer för en bättre värld i kombination med ett hotell med stans BÄSTA läge precis vid Rådhusets T-banestation OCH mitt i Jocke-land….ja då tar jag det gärna.

Nästa gång vi jobbar ihop blir i november. Glädjer mig redan.

Ensamvargen i mig

Så satt jag där igen. På en restaurang, med ett glas vin, väntandes på mat som är lite dyrare än vad jag tänkt, och fast jag egentligen hade planerat att jag skulle göra det enkelt och bara köpa något på Coop tvärs över gatan.

Ensam, har ingen att prata med, ingen som föreslår vad vi ska hitta på sen (det finns inget sen, bara gå och lägga sig), jättesynd om mig utan sällskap i en stad där jag inte bor. (Och sannolikt aldrig mer kommer att bo i heller.)

Och jag är SÅ nöjd.

Ingen som tvingar mig att dela min uppmärksamhet, jag kan göra VAD jag vill – dvs sitta och skriva i timtal utan att någon kommenterar att jag sitter mycket vid datorn, jag slipper laga mat, jag får gott vin i en grymt skön och avslappnande miljö där det är sus och brus runt omkring mig men bara inte just hos mig. Folk som pratar om allt möjligt runtomkring (några från den producerande sidan av filmbranschen sitter bakom, ett tjejgäng diskuterar den senaste utvecklingen i deras parrelationer, grannarna bredvid ser fotbollsklipp och dricker rosévin med is i), jag kan tjuvlyssna om jag vill, jag kan strunta i det om jag vill.

Jag mår så fruktansvärt bra av dom här avbrotten, dvs kurserna, där jag dels får träffa kolleger från hela landet och alla verksamhetsområden och inte bara folk som är lika mig, dels lär mig något nytt. Och där jag får en känsla av att jag är del av något större än bara mitt lilla viltstängsel där vi just fått upp berg i dagen när vi bara skulle gräva en grop (=inte bra), busshållplatserna där fastprisupphandlingen precis är slut och blir lite för spännande och utplaceringen av våra nyanlända som jag jobbar massor med men egentligen inte har något ansvar för.

Bort med alla dom tankarna, det här är personalvård när den är som bäst.

Kursjunkie

Jag älskar att gå på kurs. I Stockholm, Örebro, Ängelholm eller var det nu kan vara som är aktuellt för tillfället. Helst inte på hemmaplan, dvs i Göteborg.

Just den här gången är det Arbete på väg Nivå 3A, märk väl. Det betyder att Nivå 1 är genomförd (webkurs) och Nivå 2 med – det var då jag träffade vårt gäng med nyanlända. Och eftersom jag klarat Nivå 2 får jag…ja det är jag inte helt säker på. Nivå 1 är typ vett och etikett och grundläggande regler för att vistas ute på vägen. Nivå 2 är ett steg vidare; man får inte sätta ut skyltar men man får framföra fordon för arbete på väg och se till att de har rätt skyltning.

Nu med Nivå 3A tror jag att jag blir godkänd för att gå ut och sätta ut skyltar längs vägen (efter en plan som någon annan med Nivå 4 bestämt hur den ska se ut, sk TA-plan).

Kursledaren är soft. Vi undrade om morgondagens tider:

-”När börjar vi imorgon?”

-”Tja jag är här från strax före 8 så då kan ni ju komma så småningom och så börjar vi när alla är här. Vi hinner igenom programmet ändå”

Det är bra att träffa folk från här och där; bland annat är en av kursdeltagarna en person som jag mailat en massa fram och tillbaka med i upphandlingen av våra busshållplatser, och helt plötsligt har han ett ansikte också!

Mitt i alltihop ringer min entreprenör i ett av projekten och meddelar att dom stött på berg när dom grävde på ett ställe där vi måste gräva och absolut inte vill stöta på berg. Vi har över huvud taget inte räknat med att det ska vara något berg där, och har det varken i tidplanen eller budgeten att vi ska spränga – för att inte tala om att vi inte har gjort några vibrationsutredningar för att se hur de näraliggande fastigheterna påverkas…Verkligheten pockar på, men jag är en god projektledare som delegerar ut uppgifter och sen går in på min kurs.

Delegera är grymt; man får folk som jobbar med en att göra arbetsuppgifter som man själv inte vill/kan/hinner – och dom tar tag i uppgifterna och får dom gjorda fortare och förmodligen bättre än vad man själv hade gjort det. Varför har jag inte kommit på det förut? Nä just det, jag har ju inte haft någon projektorganisation runt mig förut nä.

Heja Trafikverket!

 

Ont gör det

Jag är tillbaka i Staden. Stockholm förstås. MIN stad. Ränderna går aldrig ur, det blir bara mer plågsamt för varje besök.

Stockholm är något speciellt, det är en viss lukt, känsla och en fantastiskt underbar stad. Båtarna, vattnet, stadsmiljöerna…och de gigantiska spindlarna som kan ta luften ur vilken GC-tur som helst, brrr.

Efter kursdagen i Solna åkte jag till mitt hotell på Kungsholmen (i Joakim-land, bittersweet) och gick därifrån ner på stan. Skulle ha en bok på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, som i mitt tycker är landets bästa bokhandel, men dom hade den inte. Dags att omvärdera det där med landets bästa? Förmodligen. Gick vidare neråt Hamngatan, områden jag varit i så många gånger att jag bara hittar helt automatiskt, jag går bara inte fel och jag vet vart jag är på väg och var jag är hela tiden.

Det blev middag på Riche.

Nostalgifaktorn gick fullständigt i taket – trots att jag aldrig varit på Riche förut (jo det är sant!), men jag har varit mycket i områdena runt Stureplan ner till Nybroplan och gått förbi en miljon gånger, och idag var det dags att gå in. God mat men inte värd kostnaden, ska inte bitcha igen om en restaurang, men man går inte till Riche för den fantastiska maten, utan för stämningen och miljön. Och vinet. Gaawd vilket gott vin det var.

Sen gick jag hem till Kungsholmen, via Grand Hotell, Helgeandsholmen, Strömsborg och så över vattnet. GC-tur förstås.

Och så fruktansvärt melankoliskt hela tiden, och jag undrar om jag gjort rätt som befinner mig på den andra kusten eller om jag borde varit kvar här hela tiden och stärkt mina band till staden och vårt hus i skärgården. Och det finns inga rätta svar. Hade jag stannat hade jag väl hamnat ute i förorten precis som alla jag känner, jag hade inte haft råd att ha livet inne i stan som jag värdesätter så högt. Det hade väl bara blivit ett liv i pendlarmisär, något jag verkligen inte vill ha, och då är det väl bättre att jag är i Göteborg ändå. 

Men det känns blä just nu. Sitter på hotellrummet och lyssnar på Kent och känner mig obeslutsam och miserabel. Tur att det är borta imorgon när jag vaknar, för det är en jobbig känsla och stockholmslivet som jag vill ha hade aldrig funnits för mig.

Eller?

Jag har hittat honom

Härom veckan var jag inne på IT’s fråga-svar-sidor på intranätet, och hittade den här meddelandeutväxlingen:

Fråga: Varför finns det inga bältesväskor att beställa till iPhone 6???????????
ITs svar: Troligen för att efterfrågan varit låg.

Jag tyckte det var skitroligt, dels för att iPhone 6 kom ut 2014 (inlägget var postat i år), men det kan ju vara så att det är den nyaste iPhonen man får här i firman det vet inte jag.

Men det var också väldigt roligt för att jag nog inte sett någon använda bältesväska till mobiltelefonen på tio år. Och därför väldigt roligt för att IT svarade så oerhört diplomatiskt.

Idag är jag på workshop, och VAD får jag se? Är det frågeställaren månne – för det kan väl bara finnas en person som har ett sånt behov?

Jaja, det lyfter min annars ganska dystra dag iallafall, det går under kategorin ”små glädjeämnen” 🙂

 

I StorStan

Så har min man vänt ut och in på sig själv och lever större delen av den här veckan på en buss till eller från Oslo. Och varför då? Jo, så jag ska få åka till Stockholm på kurs i två dagar.

Han åkte Gbg-Oslo i söndags, Oslo-Gbg idag, Gbg-Oslo på fredag morgon (fakir så han ska hinna vara några timmar på jobbet IRL), Oslo-Gbg på fredag kväll och sen Gbg-Oslo upp igen söndag kväll. Det är så himla snällt att jag inte har ord för det ❤

Så nu på kvällen tog jag tåget upp; allt flöt perfekt, inga störningar, lugnt i vagnen, tomt säte bredvid, sushi till middag, några avsnitt på Netflix….vad mer behöver man ibland?

Jag bor på Royal Viking, underbart skönt att ha en minut att gå från tåget, och mitt rum ligger på samma våningsplan som skybaren – det måste väl vara ett omen? Och jag är inte den som går emot ödet, så en väldigt god dry martini  i skybaren innan jag nu är på väg i säng.

Vissa dagar är livet så himla bra!

Men jag märker att jag saknar så otroligt att ha ett jobb som innebär lite resor då och då…

 

Semesterplanerna

Ja alltså vi skulle bara ta det lugnt och inte flänga runt så mycket den här semestern, bland annat för att jag knappt har några semesterdagar att ta ut.

Så här blev det.

Dvs inte särskilt lugnt och stilla alls och ganska mycket flängade.

Och det ska bli så HIMLA kul!!!! Förändringsvillig – javisst!