”Østmarka är inte så kuperat”

Igår satt vi i solen på innergården och pratade med en granne. Vi hade precis varit nere i stan på dansen på Oslo Musikk- og Kulturskole med A o H och på vägen hem köpt kartor över Vest-, Nord- och Østmarka. Vi tänkte gå ut på en liten tur och funderade lite på var vi ville ta oss och hur lämpligt det var för barn. Nordmarka är ganska kuperat och inte så väldigt enkelt för en tvååring att knata igenom, men grannarna talade sig varma för Østmarka. Maken i familjen var därifrån och rekommenderade verkligen de flacka kullarna som inte på något sätt var lika branta som backarna och stupen i Nordmarka. Dom brukade själva åka till Østmarka på vintern för att åka skidor eftersom det var så mycket lättare för barnen och dem själva, plus att det inte är lika mycket folk där som i Nordmarka.

Sagt och gjort, Østmarka it is. Cykelvagn, picnicmat och barn in i bilen och ner till Skullerud skole där vi parkerade.

Huvudplanen var förutom att ha lite spring och lek för kidsen att göra våra första erfarenheter med Kjentmannsmerkets venner och deras insatser för att få folk ut i naturen. Det skulle finnas två Kjentmannsposter ganska nära varandra runt sjön, och dom tänkte vi att vi skulle gå och söka upp och lära oss lite mer om vår närmiljö.

Första stopp in på vägen var Rustadsaga, ett gammalt sågverk vid ett vattendrag i sydänden av sjön Nøklevann som vi hade vaga planer på att gå runt. Adam hittade rätt ganska snabbt – det fullkomligt skrek om stenarna att det var där bakom något fanns.

Sen gick vi vidare på vår tur (A var skitsur för H hade haft något att byta med och det hade inte han). Lite lunch gjorde det hela aningen bättre.

Den första Kjentmannsposten var vid ett rörsystem för en tidig vattenförsörjning till Oslo; betydligt intressantare installationer än vad det låter som, och som numera är helt ur drift. Kul ställe som vi inte kommit till annars, inte inom rimlig livstid iallafall.

På väg ner mot sjön igen hittade vi en till skatt mitt i ett enesnår, taskigt men vad gör man inte? Medan jag och A slogs mot barren hade O och H lassat upp det sista av vårt fika så vi tog en ordentlig paus igen och O tog en tupplur bland vitsipporna.

Så här långt var det inte särskilt backigt någonstans, så vi höll med grannen om att det var ju faktiskt inte så kuperat här i Østmarka. Berömda sista ord, för sen började det. Totalt gick vi 13 km, varav 8 var antingen stup upp eller stup ner. Det är ganska tungt att köra en vagn som det sitter två barn på och en massa packning i, och särskilt i branta uppförsbackar och sen lite panik för dom branta nerförsbackarna och lite lagom med rullgrus och dödsföraktande cyklister i en spännande kombination. Men O körde fint han.

Tjusigt vattenfall! Här trodde vi att vi var på toppen, men icke då, högre skulle vi. Och lägre. Och högre igen. Svettiga som tok och O lite halvmatt med sin förkylning kände vi oss mogna att konstatera att vi och grannen har helt olika sätt att bedöma backighet på. Helt olika. Jag har redan gett upp tanken på att det här var ett bra område för mig att åka skidor på om vintern, det är ett som är säkert.

Det blev lite senare än vi tänkt kan man säga, så det blev middag på Brasserie Gyllene Måsen i Alnabru innan vi var hemma halv åtta nu på kvällen. Trötta fötter efter en lång dag då alla gått långt, var och en efter sin förmåga, och småkillarna var otroligt duktiga på att gå när dom väl gick och inte tittade på några fina pinnar eller stenar eller myror eller grässtrån eller….

Adam gick och la sig för att sova i sin koja som han byggt (en tom flyttkartong med en babymadrass i), och där ligger han fortfarande och sover…

För de som inte är så hemmastadda i regionen, en karta:

Jag kryper till korset

I höstas gjorde jag ett försök att sanera min ekonomi, så som jag gissar att de flesta gör emellanåt. En stor post där var mitt SATS-kort som jag använt flitigt under vinterhalvåret men inte lika flitigt under sommarhalvåret. Efter att jag sprang Sentrumsløpet som en stor personlig triumf tappade jag gnistan. Och kortet gick och gick tills jag sa upp det i oktober.

Tanken var inte att sluta motionera, utan det var att göra det gratis i gymmet på jobbet istället. Springa är ju fint ute men styrka gör sig bättre i ett gym, iallafall för mig.

Lång historia kort, så blev det inte av att träna på jobbet och jag kan inte förklara varför. En gång i veckan är det yoga och det var jag på en gång och sen inte mer. Men nu saknar jag det allt för mycket och måste nog inse att jag helt enkelt får stå ut med kostnaden för om jag inte gör det så blir det inget motionerande. Jag kanske får gilla läget att kortet på SATS gör att jag motionerar, vilket jag tydligen inte gör om det är gratis. Patetiskt men så verkar det vara.

Gick för att fixa kort igår, men då hade dom datorhaveri så vi skulle ordna det när jag kom idag på morgonen för att träna. Samma tjej i receptionen, glad och pigg som dom alltid är (hon började jobba klockan fem i morse…) men inget datasystem. Så jag fick träna gratis! Tack för det, det tycker jag är god kundbehandling.

En del har hänt på Sjølyst sen jag var där för ett halvår sedan, bland annat den här maskinen:

Only in Norway? Ingen aning, men den är nog inget för mig iallafall. Eller jo förresten, den där har ju inga nerförsbackar som man ramlar i…

Av mina 24 timmar vill jag använda några stycken tre gånger i veckan till att träna.

Husbygge

Små barn har sällan tråkigt, eftersom dom tycker att allt är spännande. Igår när vi skulle hem från barnehagen och redan hade stannat 15 gånger för att se på alla daggmaskar som var ute och njöt av fukten, och vi var nästan framme vid porten, tvärnitade A på cykeln och H kastade sig ur vagnen och störtade ner på marken. Det var en daggmask till.

Trots alla fina maskar vi redan sett på vägen (och rabblat forsythia, scilla, tulpan och pärlhyacint) så var den här lite extra speciell. Jag tror det var för att den hade ett sånt där band om midjan som alla maskar i böckerna har men som inte de verkliga har lika ofta.

Bredvid den här helt speciella masken hittade A nån liten plastpryl som någon missat att kasta i soporna och som istället hamnat på marken. Den skulle bli ett hus åt den stackars hemlösa masken (A’s ord, han är nog lite påverkad av kampanjen om pengainsamling till barnhemsbarn häromdagen).

Den inte helt samarbetsvilliga masken tyckte nog inte att huset var riktigt lika fint som A o H tyckte, för han (hon? hen?) smet hela tiden och försökte komma ner i rabatten igen. Men skam den som ger sig; mask ner i plastlådan, jord på och sen lite pynt av forsythiablommor ovanpå, för han skulle ju ha det fint. Masken var kanske chockad vad vet jag, för den stannade iallafall kvar tillräckligt länge för att vi skulle kunna gå in utan att vi såg att han stack av.

Imorse inventerade A den lilla lådan och konstaterade förkrossad att  masken inte var där. Med ett barns självklarhet accepterade han tack och lov direkt min förklaring att den nog bara var ute och handlade mat till frukost, eller som han själv tillade ”Ja eller så är han och lämnar sina barn i barnehagen!”.

Vernissage i barnehagen för välgörande ändamål

I vår barnehage är dom väldigt påhittiga och med jämna mellanrum händer det något nytt och oväntat. Som idag till exempel när det var vernissage. Temat var ”Jag kan själv”, och barnen hade tillverkat smycken, nyckelringar, tavlor och muffins som vi föräldrar fick köpa. Ganska dyrt ska sägas, men pengarna gick till en rörelse som hjälper barn i sydostasien.

Vi budade på en tavla som barnen på H’s avdelning hade målat tillsammans i vackra gröna färger med lite rosa och rött på. Det ser ut som vilken modern konst som helst. Vi vann budningen med 350 kr, och så här ser den ut

Jag tror den är vänd åt rätt håll.

Sen köpte vi en nyckelring som A hade tillverkat, ett vackert svartvitt foto på A och ett i färg på H. Lite muffins o saft till barnen och sen hade en timme gått. Då ville A ha tillbaka nyckelringen (han har lite svårt att få ihop det där att han har tillverkat den men jag har köpt den och därför är den min och inte hans) för att den hade ju han gjort så han skulle kunna sälja den till ett fattigt barn i Laos. Eh ja, kanske inte helt rätt där, men han fick tillbaka nyckelringen så var allt bra 😀

En vacker brosch som H hade gjort fick jag också med mig. En del pengar blev det, men nu kan iallafall en bunt barn i Laos gå i skolan ett år tack vare det, så då känns det lite bättre…

Mariusgensers till alla barn!!

Mamma har fått otrolig fart på stickorna, och bortsett från alla snygga tröjor hon gjort till sig själv så har hon gjort varsin Mariusgenser till A o H. När dom var färdiga fanns de att beskåda direkt från handarbeterskan här, men så här ser dom ut när dom är på:

Det blev ju inte direkt sämre av att killarna själva kastade sig över tröjorna så fort de fick syn på dom och tog på sig dom direkt, stolta som tuppar. Det var också ett krav från bägge imorse att få ha dom när dom skulle gå till barnehagen (med Cypern-T-shirt under), och när vi kom dit vägrade H att ta av sin.

Alla som såg tröjorna i barnehagen kommenterade dom massor och tyckte dom var fantastiskt fina – alla trodde såklart att jag hade gjort dom, och hur frestande det än var att ta åt sig äran så sa jag som det var, tro’t eller ej.

När jag kom för att hämta kidsen i eftermiddags fick jag berättat för mig att H vägrat ta av sig sin Mariusgenser hela dagen, trots att det varit så varmt inne att han hade svettats floder i pannan, på ryggen och på magen. Tillslut hade en av fröknarna helt sonika tagit av honom tröjan så han inte skulle svimma av värmeslag, men det hade visst inte välkomnats särskilt av H direkt. Han var fortfarande bitter när han berättade för mig att M hade tagit hans tröja…

Så tack mamma för de fantastiska tröjorna, kidsen älskar dom!

Hej Frankfurt!

Killen bredvid mig på flyget nyss brydde sig inte om att det var 6 grader och regn i Frankfurt, för han skulle till Nigeria för att jobba offshore. Han var engelsman och hade haft en firma i England som kopplade el på båtar (ja lite förenklat då, el är ju inte min grej precis). Sen sålde han firman och skulle leva det goda livet på Cypern med dykningen som hobby och huvudnöje. Rätt snart hade han, trots sina tidigare intentioner om att slappa, köpt en dykarfirma och nu jobbar han med det. I tillägg till det jobbar han offshore i Nigeria och kopplar el på borrningsbåtarna (tydligen inga plattformar i Nigeria), så nu är det goda livet mer än gott för honom – 4 veckor på och 4 veckor av då han är hemma i Limassol och jobbar med dykning. Låter som en bra kombo om du frågar mig. För övrigt är 70% av hans dykarkunder ryssar, så han har fått anställa rysktalande personal för affärernas skull.

Jag älskar att flyga. Eller, egentligen är inte själva flygresan så spännande men det är allt runt omkring. Min resa börjar när jag sätter mig på flygtåget; då kopplar jag bort allt annat och har mentalt redan åkt nästan bara jag kommer ner på perrongen. Incheckning är ju en dröm numera när det finns automater överallt (eller en mardröm när man inte har giltigt pass…), security är ju en rätt trälig och meningslös process, men SEN när man kommer ut i själva avgångsområdet…aaahhh..

Tyvärr flyger jag mest inrikes numera och lilla Gardermoen är ju den största i Norge så det inte så spännande direkt, men idag är jag några timmar på FRA i Frankfurt. Stoooooor flygplats, det vet jag för för 10 dagar sen sprang jag från mitten ut till ena änden och tillbaka igen på 25 minuter och det var förbannat långt. Men nog om det.

Passköerna var brutallånga och det är ju trist om man har bråttom men det har inte jag idag. Om man inte har bråttom hinner man se alla olika nationaliteter och människotyper som samlas på en (stor, internationell) flygplats; de kostymklädda förstås med sina laptopväskor som man ser reser ofta i arbetet, de som försöker se lite viktiga ut men som har billiga kostymer med dålig passform o stressad blick, familjerna från Fjärran Östen med klasar av barn män o kvinnor som alla ser ut att höra nära ihop, passkontrollörer i skottsäkra västar (!) som stämplar passen (!), turisterna, pensionärerna, pass från de mest exotiska länder och människor som talar alla möjliga språk fladdrar förbi – om man har tid att titta alltså.

Nu har jag hittat en liten oas i ett hörn på A-området på terminal 1. Här finns det finns tidningsställ, en kaffeautomat, några bord o stolar och stora fönster med lite flygplan utanför. Kaffet är gratis och helt ok, tidningarna är mest tyska men även några engelska o amerikanska.

Snart är jag hemma hos lilla familjen igen efter 10 härliga dagar. Life is sweet.

En god gärning

Idag lärde jag min mamma hur man för över filer till mobilen. Hon har en Sony Ericsson clam-modell med två år på nacken och trodde inte det gick att lyssna på musik i den.
En koll visade att den lilla dosan hade 2GB på ett minneskort som mamma inte ens visste om att det fanns, så efter en stund hade vi snabbt o lätt bränt vi ner lite Peter Jöback (inte mitt val) på datorn o fört över. Sen tog vi lite tyngre saker; The God Delusion och God is not Great – Why religion poisons everything. Nåt att blanda ut godeste Peter med tror jag bara är sunt.

Teknikframsteg idag alltså, och en dos ateism här i det lite väl religiösa påskfirandet. Skönt att kunna bidra med något!

11 april, Top of the World

Den här dagen hade vi hyrt en bil för att åka lite längre bort. T ville vara kvar hemma och fixa lite med bilen, och vi skulle ge oss iväg för att gå en vandring uppe i bergen mellan Larnaca och Limassol. Vandringen heter Top of the World, och har lagts ut av några som kallar sig Amathus Aunties. Jag gick en vandring förra året som dom hade lagt ut, och det var en fantastiskt fin tur som verkligen visade fina sidor av Cypern.

Men resan är ju som bekant en del av målet i min värld, så vi gjorde snabbt en avstickare redan i höjd med Pyla (man blir ju rastlös av att ligga på motorvägen för länge, inte sant?). Mitt ute i åkern här ligger en grav. Det var säkert inte en åker den gången som någon bestämde sig för att lägga sig / bli lagd här, men nu är det definitivt det – åker kantad av motorväg. Det finns ingen info om vem det är som har varit här, men han/hon verkar inte vara kvar – iallafall inte vad jag kunde se när jag gick ner.

Men det ska erkännas att jag inte gick ända in i innersta rummet. Jag vill gärna tro att jag inte är vidskeplig och inte heller har några problem med trånga utrymmen, och det har jag ju naturligtvis inte heller, men just den här gången hade jag bara inte lust att gå in i det innersta rummet. Annars hade jag såklart gjort det. Såklart. Nästa gång.

Stopp nr två var betydligt luftigare; i den lilla fina byn Menoya där någon klok person lagt en liten gömma så man ska göra sig omaket att köra förbi och se på den. Oklart hur många som faktiskt ser på lilla Menoya på sin väg, men vi gjorde iallafall det och det är jag glad för.

Efter Menoya tillbringade vi alltför lång tid i buskagen bredvid motorvägen och blev bara irriterade, innan vi tillslut tog oss vidare till Mjölkgudinnans(?!) kloster som bara var för herrar och damer med långbyxor. Herrar med kjol såg jag inget om på skylten, men det var kanske okej – det är ju kultur med kilt och inte bara sedeslöst mode. Eller nåt.

Vandringen längs Top of the World var fantastiskt fin. Vi gick förbi Hellas Sat Space Center och Makarios III’s parabolbas helt i början, och trots att det var så mycket mottagare och sändare där (eller kanske just därför) var det svårt att få bra mottagning med GPS’en, men en ihärdig CaddyMum fixade biffen.

Vi träffade också en trevlig ung man som undrade vad vi gjorde där ute i åkern. Han såg inte ut som att han helt trodde på mammas (ärliga) förklaring, men varnade oss vänligt för att gå för nära hans gård, eftersom hundarna var lösa. Åkej. Ska vi nog göra.

Allt gick bra, vi hittade vad vi sökte och fick fantastiska vyer  på köpet. Fika intogs på högsta punkten, med Dipotamos Reservoir framför oss och satellitstationen och klostret bakom oss, helt underbart. Vi hade en sån otrolig tur med vädret också; regnmolnen kretsade runt oss hela tiden men vi gick i en ö av sol med svalkande vindar, suveränt.

Otroliga mängder lavendel hela vägen, kan tro att bina som jobbar i bikuporna längre ner gör en del lavendelhonung. Vi hade ju tänkt låta oss bli uppskörtade och köpa lite av munkarna, men om dom är så kinkiga med kläder så behöver dom inte mina pengar.

Efter ett stopp vid The two rivers åkte vi upp till Lefkara och fick en helt otrolig vy över byn, bergen, havet…jag ångrar inte en sekund att vi åkte upp dit, men mamma var ganska orolig på vägen upp över hur vägen ner skulle gå för sig egentligen. Och så var det ju den där ormen vi sett ihjälslagen på vägen upp. En sån där farlig orm som bara finns på östraste sidan fast tydligen inte nu längre…brrr…

 

Middag nere i Lefkara och sen kom vi hem sent. Alternativet var att sova på hotell, men vi hade ändå så relativt sett kort väg hem så det var det inte riktigt värt.

En härlig dag på tur, definitivt!!