Nyårslöfte

Jag är klar. Klar att avge det första nyårslöftet inför 2013.

Jag ska INTE skicka julkort med mina barn på till mina nära och kära. Kanske barnen är med, men inte BARA de.

Varför kvalar det in som nyårslöfte? Jo, vid juletid kommer alla de här fina julkorten med underbara bilder på superfina ungar, barn till personer vi känner. Barnen känner vi också, mer eller mindre bra men man träffar dom ibland. I de flesta fall har vi känt föräldrarna i femton år och barnen har bara funnits i typ fem, åtta år. Och hur underbara kidsen än är så är det ju föräldrarna som är mina vänner.  Det är dom jag vill se bilder av, hur dom utvecklas med tiden, att dom var glada på semestern, åker skidor på vintern, har tomteluva på – gärna tillsammans med sina barn, men inte bara barnen.

Och jag gör det samma själv. Lättaste vägen ut i december

– ”Shit, julkort också, det vill vi ju skicka!!”

– ”Ja jägarns, det är ju dags snart”

– ”Men har vi något foto som vi vill använda” (för att göra korten på Postens hemsida, vi har ju som vanligt inte tänkt på att ta något fint familjefoto under de 12 månader som året varit)

-”Äh, uh, nä….”

– ”Men du jag har en fin bild av barnen här”

– ”Ja topp, den är ju jättefin, den tar vi”

Och där var det. Julkorten ifyllda, skrivna och ivägskickade. Med en jättefin bild av barnen, och Whooops har jag gjort precis ett sånt julkort som jag själv tycker förvisso är himla fint och kul att få men där jag gärna också hade haft med föräldrarna.

Men nästa år, DÅ. Då lovar jag att skicka ett julkort som är med oss alla på. Inte för att jag vet om det blir så särskilt mycket bättre, men det är ett nyårslöfte som är relativt ok att försöka uppfylla. Eller hur?!

Gott nytt år om 45 minuter!

Den Perfekta Julen

Citat jag inte tror kommer komma ur min mun på 1-2 år

Åh jag bara ÄLSKAR att baka med mina barn.

För visst är det kul att göra något tillsammans, tex baka, men det är ganska slitsamt också. Det är bara att inse att dom är lite för små fortfarande för att tex kunna kavla en pepparkaksdeg tunnare än 5 mm. Och så är de så himla ineffektiva…. jag menar, lägga formarna sådär helt hipp som happ och inte utnyttja all yta (som mor har kavlat och kavlat eftersom de inte kan själva) och sen bara göra 2-3 pepparkakor på varje utkavling… lite mer organisation hörrni; så himla kul är det inte att kavla – det var ju BAKA vi skulle göra, remember?!

Och det är svårt att lägga pepparkakorna på plåtar utan att de går sönder, så det gjorde modern. Likaså ha hand om gräddningen. Så när man står där och är såååå lycklig för att man gjort julbak med sina barn så säger man egentligen ”jag kavlade och bakade och dom stansade ut gubbar, grisar, bilar och annat tills dom tröttnade och så fick jag göra stansningen också”.

Så det är som att man har bakat själv, bara det att det är lite mer mjöl överallt och har tagit längre tid.

Den Perfekta Julen. Jag har ju självklart tagit fotot på idyllen också.
Den Perfekta Julen. Jag har ju självklart tagit fotot på idyllen också.

Men det är det kanske värt sen när dom är så stolta och serverar gästerna pepparkakorna som ”dom själva” har gjort.

Den där jvla degen ska fääänimej få!!!
Den där jvla degen ska fääänimej få!!!

 

Pappan fick göra lussebullebaket!

Rörande vänskap

Adam hade en bästa vän. Hon var fem år och han fyra och dom lekte jämt jämt jämt i barnehagen. Dom samlade rostigt skrot när dom var på tur för att dom skulle bygga en rymdraket, dom hade ”hemliga” rum/slott/bilar/rymdskepp bakom buskarna i barnehagen där dom gömde allehanda skatter som dom hittat (kottar, bark, en trasig boll…), dom byggde LEGO i massor och lekte med sina nybyggda flygplan i det oändliga. När det var maskerad hade hon alltid en bubblig muskel-Spidermandräkt som Adam beundrade, och när hon fyllde sex år fick hon en kudde med Spiderman och sitt namn på av Adam.

Sen hände det oundvikliga; hon slutade i barnehagen för att börja skolan till hösten och Adam klev upp i äldstegruppen istället. Emellanåt har han pratat om Anniken och att han saknar henne, men vi har inte tänkt så mycket på det – eller så har vi tänkt att det säkert är ensidigt hos honom som är kvar i den vanliga miljön men att hon glömt honom eftersom det hänt så mycket nytt i hennes liv. Hon bor bara några kilometer bort, så det är inte all världen att ta sig dit, men vi har bara gjort det en gång.

Igår bröt han ihop fullständigt och var så enormt ledsen över att Anniken inte är kvar, att han inte har några vänner som hon, att dom han brukar leka med är bästisar med varandra och han inte får vara med (vilket inte är riktigt sant, men känslorna svallade över lite. Kan man säga.) och att INGEN är som Anniken. Okej säger den ömmande modern (eller iallafall jag), vi kan väl ringa och höra om hon har lust att ses någon dag då? (Vilket egentligen betydde ”Vi kanske ska ringa först och höra att hon kommer ihåg dig och om hon har lust att ses någon dag”)

Så det gjorde jag idag. Det visade sig att Anniken inte på något sätt har glömt Adam. Hon hade för några dagar sedan pratat med sin mamma om Adam, att hon saknade honom och att ingen var så snäll som Adam. Med tillägget ”han låter mig få bestämma allt när vi leker” 🙂

Jag blev så rörd så jag fick tårar i ögonen. Här går man som vuxen och tror att de små glömmer varandra, att det kommer mycket nytt osv osv, men det gör dom inte – iallafall inte de här två.

Jag tror jag lärde mig något av den lilla händelsen. Jag är inte klar över vad, men att en femåring och en sexåring går på varsin kant och saknar varandra finns det något att lära sig av, det är jag säker på.

Lite mer Tartu

Jag tog en kvällspromenad i Tartu för att upptäcka stan lite. Snön hade fallit för ca en vecka sen, allt var fortfarande luddigt och mjukt, temperaturen -5 grader (svettigt jämfört med Oslo och Helsingfors)

Julstämning så det förslår, oerhört vackert i den glittrande nyfallna snön
Julstämning så det förslår, oerhört vackert i den glittrande nyfallna snön

Fantastiskt fint! Uppe på höjden mitt i stan är det en stor park där folk åkte snowboard, pulka eller bara lekte i snön. Klockan nio på kvällen…

Och det är gratis trådlös nätuppkoppling ÖVERALLT! Vartenda litet café, restaurang, hotell (förstås, hör ni det Hilton Helsingfors som tog €10 dygnet!!!) erbjöd trådlöst nät av hyfsad hastighet – oväntat och sunt för mina fördomar.

Universitet finns det också – två stycken, och iallafall det ena var dekorerat hyfsat fint…

Julpyntat universitet
Julpyntat universitet

Och när man är färdig med sina Oooohs and Aaaahs kan man shoppa tyg. Det är ett nischat område för turism jag vet, men det fanns flera butiker som såg riktigt fina ut. I den här fick jag tre härliga tyger. Inte jättebilligt, men billigare än hemma och lite annorlunda. Väldigt fin tryckt smalspårig manchester bland annat.

Smalt intresseområde som sagt…

Himmelriket på 150 kvadratmeter
Himmelriket på 150 kvadratmeter

När det sen är dags att åka hem är det mycket behändigt. Lämna bilnycklarna till incheckningspersonalen så lägger dom dem i en låda till Hertz-killen. Antar att han också är Sixt, Europcar och diverse andra -killen också 🙂

Det på bilden är hela flygplatsen alltså, så när som på en liten gate med 30 sittplatser. Här är Ankomst längst bort, sen två incheckningsdiskar och så Security/Avgångar längst till höger. Några sittplatser i mitten, tutti makaroni.

Tartu International Airport, TYY
Tartu International Airport, TYY

Men Security-personalen var mycket noga, ingen slapphänthet i lilla Tartu inte. Läppglans och mascara var för stort för att få ha i necessären, något som ingen brytt sig om öht förut. Och damen som kände på mina kläder (trots att det inte pep i X-rayen) drog handen längs varenda söm för att känna att jag inte sytt in något i linningen på byxorna eller tröjan eller vem vet var…

Alltid skönt att komma hem. Inflygning i mörkret över ett Oslo som syntes glasklart.

Alltid skönt att komma hem. Ullevål stadion skymtar neonupplyst i mitten.
Ullevål stadion skymtar neonupplyst i mitten, backarna vid Holmenkollen helt till höger nära vingen.

Tartu, en liten pärla i Estland

Tartu är en stad i sydöstra Estland, och en timmes bilväg från staden ligger en plantskola som bland annat odlar barrträdsplantor. Med anledning av det var jag i Tartu.

Fördomarna hos mig om Baltikum är, om inte många, så i allafall djupa, och det mesta kan väl sammanfattas i begreppet ”Gammal Sovjetstat”. Varpå jag antar att de flesta ser för sig bleka, dystra människor med hängande axlar, slitna hus med sprucken puts, allt är gulbrungrått – till och med himlen.

”Närå” säger någon, ”jag har varit i Tallinn och det är jättefint, gamla stan och så, var på snabbvisit en dag, kanon!”
Men jag tänker fortfarande Sovjetstat, trots deras entusiasm. Det ska lite mer till för att ändra mig.
Ett besök i Tartu till exempel.

image

Visst, en del saker stämmer. Som tex att det går typ tre flyg per dag härifrån, och att flygplanen är av en typ där man får sticka ut händerna emellanåt  för att paddla på lite extra…

Det är faktiskt Finnair (med operatören FlyBe), och dom har något som inte alla skandinaver kommer åt, nämligen kaffe från Starbucks jajamen.

Inte för att det hjälpte något vidare att det var Starbucks; det var ingen av de elva (I repeat, 11) passagerarna som ville ha något under de 40 minuter flygturen varade.

image
Det var relativt glest med folk i raderna, trots att planet bara hade tolv rader

Väl framme på den lilla lilla flygplatsen i Tartu (man gick själv från planet över asfalten, inte så noga, bara inte gå under vingen…) med sitt lilla lilla bagageband, och sin lilla lilla ankomst/avgångshall med två incheckningsdiskar, så var det ingen hyrbil som väntade på mig. Det var lite illa med tanke på att jag beställt en från Hertz.

Den jovialiske och glade chauffören på flygbussen (en minibuss) hade numret till Hertz-mannen så han ringde honom. När jag kom till hotellet stod han i receptionen och väntade på mig och sa att han hade fixat en bil, trots att den bokningen han hade sa att jag inte skulle komma förrän dagen efter. Jag fick nyckel till en sprillans VW Golf, han ursäktade sig så otroligt mycket, och allt var frid och fröjd. Mycket trevliga människor, och otroligt hjälpsamma.

Inga sura grå kuvade fördomsbalter här inte.

Hotell Pallas är heller inte en förfallen gråbeige byggnad med sprucken puts, nä inte ens i närheten. Toppmodernt (€59 per natt, just sayin’), mitt i stan, underbar citykänsla. Kolla in min utsikt från sängen!!

P1000495 - Copy

För den som är lagd åt det hållet går det tydligen en stor skidtävling utanför Tartu varje år som drar ganska många deltagare, så det verkar hända en del. (Skidor = längdåkning i det här fallet.)