Inför sommaren blev det gjort en klänning som visat sig vara perfekt i det underbara vädret som har varit. Lös, slafsig randig tunn jersey med lite dekorationer på. Mönstret är en T-shirt som fått bli lite längre och för rörlighetens skull fått ett sprund på varje sida.
Keep it simple…
Syprojekt nr 215 är klart!
Bilister som beter sig. Som ligger och pressar 2 m bakom en bil i 140 km/h bara för att markera för den framför att den bör flytta sig, att de ska fram. Att man har gott om tid i Markerarens bil spelar ingen roll, det är markeringen som är det viktiga, lära andra hur man ska göra i trafiken. Om den bakom ligger väldigt nära så flyttar man sig, det vet väl alla? Annars har man inte på en motorväg att göra. Tycker Markeraren där bakom.
Och Markeraren fortsätter att ligga där bakom kilometer efter kilometer, ja mil, utan att den framför flyttar sig. Potentiella olycksscenarier spelar förbi där bilen bakom inte skulle han en chans i hela världen att bromsa i tid om en olycka skulle inträffa. Föraren i bilen framför har helt klart inte bemödat sig om att titta i backspegeln och noterat hur bråttom de där bakom har det, eller så är det en annan Markerare som kör den bilen och vill visa för de bakom att man inte ska köra snabbare än 120 på den här vägen, så det så. Det vet väl alla att man ska hålla hastigheterna, annars har man inte på en motorväg att göra. Tycker Markeraren där framför.
Eller när en Markerare ska fläta in i en fil tillsammans med andra bilar vid ett kommande vägarbete. M kör i vänsterfilen, lugnt och fint i samma hastighet som högerfilen för att inte vara en Glidare som kör i full fart ända fram och sen tränger sig in, och det är bra gjort. Men när sen Markeraren ska in i högerfilen och den som ligger där inte vill släppa in (förmodligen eftersom hen också är en Markerare och vill tala om för den inflätande att man inte ska tränga sig – vilket inflätaren inte heller har gjort, utan bara försökt korta köerna för alla) så tar inte den inflätande Markeraren hinten att den andre inte vill släppa in. Markeraren tänker inte ”jaha vilken klant, jag gör ju bara rätt, nåväl skit samma, jag hoppas på mer förståelse från den bakom som kanske är mer van vid flätning” och glider några sekunder senare in i raden av bilar till höger förbi vägarbetet. Nä, Markeraren ska tala om för den hen vill in framför att ”så här GÖR man vid flätning, VET du inte det????”.
Så istället för att glida smidigt och sansat och pausa istället för att pressa, så ligger nu två Markerare i stort sett bredvid varandra och nästan gnuggar lack och ingen vill ge sig. Inget farligt händer, men det är en onödig situation som skapar irritation i bägge bilarna när de två Markörerna förmodligen förklarar för sina respektive sällskap varför just de har rätt och den andre fel och varför det är så viktigt att man utbildar andra i trafiken.
Personligen tycker jag att motorvägen är fel ställe att utbilda någon i trafikvett. Man talar ju inte ens med varandra. Och man sätter sina passagerare och medtrafikanter i potentiellt farliga situationer som är fullständigt onödiga, bara för att Markera, för att VISA vad som är rätt.
För det finns ju bara ett rätt, och det är Markörens. Förutsatt att det bara är en Markerare i en trafiksituation då, men det är nog inte alltid fallet är jag rädd.
Ni skrämmer mig och ni får mig att häpna med er nonchalans. Men lägg av med det. Gå och predika för någon som bryr sig. Jag har inte så bråttom, jag försöker visa tolerans för mina medtrafikanter istället för att läxa upp dom, jag är så naiv så jag tror att det är bättre. Visst, jag ändrar ingens beteende med den tillnärmningen, men helt ärligt – vilken Markerare lyckas ändra en annan persons beteende genom att föregå med sitt eget som exempel?
Man får passa på när tillfälle ges. Den här sommaren är det fantastiskt underbart många sådana tillfällen, det ska jag leva på länge.
Fast det knyter sig ändå lite i magen av ångest när jag tänker på vintern som kommer.
En sån man pratar om mitt i gråaste november eller ruggigaste mars när sommaren verkar som allra längst bort. Då man drömmer om ljumma kvällar (nåja, 17 grader kl 23 på kvällen är väl inte ljumt direkt, men i november tycker man det och har glömt ullfiltarna och fleecetröjan) med tända ljus i de där lyktorna man har bara just då och mest dammar av annars. Man sitter ute med nära och kära och tar ett glas vin till innan man strax ska gå in, och strax skjuts upp en kvart i taget. Ljuset blir gråare och gråare och daggen blir lite lite blötare hela tiden men det är okej.
För det är en sån DÄR kväll. Och det är inte så många av dom. Men den här sommaren har det redan varit fler än man vågat hoppas på.
Och det tänker jag komma ihåg i november.
Så har jag gjort det; utnyttjat privilegiet jag har att få gå i Fast Track på flygplatsen. Det har hittills inte behövts för köerna har varit så korta, men idag var den evinnerligt lång och Fast Track helt tom så jag gick dit. Förbi alla köande föräldrar med sina uttråkade barn med en myrstack i varje ben, förbi värmen och väntan och rätt in till den vänligt leende mannen som säger ”Välkommen”. Av med bältet, upp med handväskan (mitt enda bagage) på bandet och igenom på max en minut.
När jag kommer ut på andra sidan är jag bredvid dom som stått och köat länge och äntligen är igenom, varma och trötta inför en resa som knappt har börjat. Och det känns eländigt men underbart. Jag lider med dom som stått där så länge och undrar varför just jag får glädjen att bara glida igenom medan dom får köa. Men jag vet ju svaret; jag är en god kund hos SAS tack vare mitt jobb. Och Fast Track är väl den enda fringisen jag har eftersom jag inte är en SÅ god kund, bara lite. Ja och så får jag ladda ner tidningar via appen, det är heller inte fy skam.
Och det var fantastiskt skönt att bara gå igenom. Några minuter extra att äta lunch på, inte så stor tidsvinst egentligen men ACK så bekvämt….
Visionen om en prunkande balkonlåda är där, det är bara genomförandet som saknas. Och har alltid saknats. Jag snäser åt pelargoner – denna tantblomma med sin hemska rödorangea färg. Ja jag vet att det var ungefär det som fanns när man var liten och att det finns miljarder av vackra färger nu, men ändå. Man HAR inte pelargoner, as simple as that. Föräldrar har pelargoner men inte jag. Färdig med det.
Så jag ser ut över min vackert blommande balkonglåda, det finns många sorter i den och grönskan är inte att ta fel på!
Längst bort är kärleksört, några violer skymtar i gult och blått. De är min lilla Heja Sverige-markering i all tysthet – de är inte höga nog att å upp över lådkanten tyvärr, men ändå…
Men ärligt talat så är det mest ogräs. Det är förutom kärleksörten det enda som överlever år från år. Och nate/våtarv blommar ju med små vita blommor och bladen är så krispigt gröna och härliga, så varför inte?
Jo för att det ser rent ut sagt för jävligt ut, och det är bara att erkänna – jag vattnar inte blomlådan tillräckligt ofta för att något ska överleva en torr sommar. Vilket det inte gör ändå när man reser bort på semester under den (förhoppningsvis) varmaste perioden.
Så jag sneglar på grannen. Dom har pelargoner.
Inte så himla fin färg egentligen, men dom lyser upp, det är bara en typ av blomma och det får effekt, det ser friskt och härligt ut med den skarpa färgen mot den vita fasaden och de gröna träden bakom.
Och jag inser att jag är mogen att prata pelargon. Det måste helt enkelt bli det nästa år – eller kan man plantera i höst så växer dom till sig innan vintern? Värt att kolla upp, för visst hade det varit fint med lite färg därute. Inte bara spretigt grönt med lite vitt på toppen (alla våra ogräs ser likadana ut, skittråkigt), utan andra färger.
Kanske en klassisk röd-orange.
Så var cykeln stulen. Låst med godkänt lås utanför Nationaltheateret station, mitt i stan, rätt framför SATS som har löpband och cyklar vända ut mot cykelstället.
Jag ställde den där efter jobbet, tog tåget till en middag (mycket trevlig för övrigt) och när jag kom tillbaka vid 23:30 var den borta. Det var för övrigt alla cyklar i det där cykelstället och det händer inte så ofta eftersom det är väl en tio-femton meter långt, så jag antar att någon kört förbi med en bil och bara lassat upp alla cyklar och dragit. Och jag antar att det skedde efter kl 20, eftersom SATS har stängt då…
Anyway, polisanmälan en förmiddag, tog tag i försäkringen efter lunch. La in all information som jag hade lättillgänglig eftersom cykeln var helt nyinköpt för ett knappt år sen och skickade in. Det stod att jag eventuellt skulle få komplettera med fler uppgifter om det var nödvändigt. Visst, dom vill säkert ha en kopia på kvittot, det är väl inte mer än rätt.
Två timmar senare får jag besked från Gjensidige att min sak är behandlad och att full ersättning utbetalas (minus självrisk såklart).
TVÅ TIMMAR??!! Ja jag vet att det är en standardsak med cykelstöld, men att det skulle gå så otroligt fort? Och inget kvitto ville dom ha heller. Antar att det kostar mer att få folk att skicka in kvitton och att de flesta ändå inte bluffar (kalkylerad risk från Gjensidige), men som kund som just blivit av med cykeln blir jag oerhört tacksam när dom är så snabba och inte blir überbyråkrater.
Så nu kommer jag alltid säga snälla saker om Gjensidige. Bra priser har vi också eftersom vi är med i Tekna (facket), så jag är en mycket nöjd kund!
Kanon Gjensidige!!!
När man håller tal är det bra att ha något att stödja sig på. Att ha hela talet nedskrivet är ett sätt (ett oftast mindre lyckat sätt, men väldigt vanligt tyvärr), att ha stödord ett annat.
Jag höll Talet Till Mannen på en middag med jobbet i våras med stöd av Mindjet, ett mindmappingprogram för mobila enheter. Där hade jag gjort en skiss över ordningen på vad jag ville säga, den röda tråden, hur det skulle börja och förhoppningsvis sluta. Det såg ut så här:
För de flesta ger inte den här skissen någon mening, men för den som ska hålla talet är det en guide till ordningen, den röda tråden. Minustecknen kan man klicka på så försvinner raderna efter och man höjer sig en nivå i sin talordning.
Men så det här med S-Pen och den fina användningen som jag egentligen vill komma till.
För som i många situationer har man en god plan som man måste frångå lite. När det gäller tal kanske stämningen ändrar sig från det man trodde skulle vara till något annat (alkohol har en förunderlig inverkan), en annan talare har ovetande kanske snott små delar ur ditt tal som du inte vill upprepa, snilleblixten slår ner i dig och du kommer på DEN DÄR formuleringen, eller något måste helt enkelt tas bort.
Då är det fint att inte behöva rita små krumelurer i marginalen på ett papper – krumelurer som man sen inte ser ändå för det är lite dunkelt eller du blir för nervös och har inte ro att kika så noga, så istället halar man upp sin S-Pen, gör en skärmdump och börjar skriva. Väljer en färg som kommer synas ordentligt, tex vitt, och en bra tjocklek på skriften. Då kan det bli tex så här:
Det går att zooma in och ut för att se bättre – vilket inte är så lätt på papper.
Ett mycket dynamiskt och effektivt verktyg för talaren!
Det är fint att ha energi. Energi att göra en klänning på morgonen till exempel.
Tyg och mönster klipptes igår och klänningen syddes på 3 timmar idag. En bra investering i tid och ett gränsfall där man nog kan säga att det finns gånger då det lönar sig att sy själv. Framför allt här i landet där allt är stängt söndagar (förutsatt att jag behövde den idag, vilket jag inte gjorde).
Det verkar ha blivit lite surr i numreringen; jag har gjort några plagg som gått så fort att jag glömt numrera de ordentligt. Men det verkar troligt att det här är Syprojekt nr 214.
Mönster från Ottobre och tyg från Stoff og Stil. Som vanligt med andra ord, men varför inte när det funkar så bra?!
Upptäckte en intressant funktion i kameran i min Galaxy Note Tab 2014 nyss. Det är ju inte den behändigaste kameran man kan tänka sig så av naturliga skäl används den inte så ofta, men likväl…
Sittandes på Operaens uteservering skulle jag ta ett kort och bläddrade bland funktionerna, och såg Eraser. Kan man ta bort oönskade element från bilderna? Ja nästan; Det som Eraser gör är att den tar fem kort i snabb följd, och om det är något som rör sig i bilden (tex en person som går förbi det motiv du försöker fånga på bild) så tar den bort det.
Låter det för bra för att vara sant? Det är det inte, kolla här.
Den första bilden är vad jag skulle tagit utan Eraser, dvs vy över inloppet men två personer råkar gå mitt i bilden (som så ofta):
Det här är bilden MED Eraser på. Kan säga att det egentligen går en man förbi i bilden medan jag fotar, han går från höger till vänster, dvs mot Sukkerbiten. Han är bortraderad helt. Samsung gillar inte honom helt enkelt, de tycker han förstör mitt foto. Och det kan de ju ha rätt i.
