Tåget till jobbet

Efter en helg i hälsingeskogen var det dags att dra vidare norrut. Tåget från Söderhamn skulle gå 20:57, och det gjorde det med tysk precision.

Ja alltså det är persontåget till vänster jag åker med, inte det till höger… bara så det inte blir något missförstånd. Men alla ser ju att bilden är tagen i södergående riktning på Söderhamns station, så det är klart att det norrgående tåget är mitt, gods eller ej.

Jag har tänkt åka nattåget till Luleå för att jag ska jobba där hela dagen idag. Kul att resa på ett annat sätt, och när jag redan har ena benet halvvägs i Norrland är det smidigast att åka tåg.

Egen kupé, sovvagn. Lite dyrare förstås än sittvagn, men det är ju transport och hotell i ett, så det är ändå ett rimligt pris.

Så här ser mitt hem ut fram till halv sju på morgonen idag.

För att slippa flytta på mina saker där nere sov jag i överslafen, och den var så himla skön. Sköna fräscha lakan, lagom mjuk madrass (i mitt tycke) och lätt att komma upp och ner.

Ändå har jag sovit lite blandat bra och dåligt, och det beror framför allt på två saker, varav det ena hade varit lätt att åtgärda men jag ville inte. Det lätta var ljuset. Det är ju den tiden på året då det aldrig blir mörkt här uppe. Hade kunnat dra för gardinen, men det är lite mysigt med det grå nattljuset som kommer in ändå, speciellt när det är soligt.

Och det andra var krängningarna i sidled som gör att man liksom glider upp och ner i sängen. Inte rullar från sida till sida, utan glider mellan huvudänden och fotänden när det går lite för fort i kurvorna. Vilket det gjorde lite då och då.

Men nu säger jag godmorgon till Boden och väntar på lokbytet och losskopplingen av våra vagnar som ska till Luleå. Det har varit en skön resa ändå. I restaurangvagnen igår hann jag också med att prata lite med en trött Sollefteå-bo som var på väg hem och hade tagit en öl för mycket. Bara en, så han var väldigt trevlig ändå. Fick rett ut lite om Trafikverket och vem som äger järnvägen (=vi, och inte småbönder i Skåne – var hade han fått det ifrån??!!) och varför en del av problemen med järnvägen idag uppstår. Nej det är inte nödvändigtvis så att hela problemet är att det är många kockar i soppan (ägare, förvaltare, driftsorganisation, utförare…), ett grundproblem är att vi inte får tillträde till vår anläggning tillräckligt ofta så vi kan utföra reparationerna som behövs.

Ett förklaringens ljus gick upp, men jag antar att det slocknade rätt snart efter att jag gick. Det är svårt att ändra sina ingrodda uppfattningar.

Sightseeing i Hälsingeskogen

Så lättade regnet till slut och det var möjligt att dels ge sig ut utanför dörren utan skoteroverall och gummistövlar, och dels komma ut i skogen utan att bli sjöblöt om fötterna på nolltid. Vilket man inte hade blivit ändå om man haft gummistövlar, men iallafall…

Vi tog bilen och drog sydväst åt, första stopp var Härnebo Kvarn. En av alla dessa skyltar som man ser och tänker ”Undrar vad det här är för ett ställe, här borde man nog egentligen stanna” och så blåser man förbi. Men den här gången blåste vi inte förbi, utan körde in och parkerade fint och gick ner till den gamla kvarnen.

Å titta så fint det var!

CaddyMum löste loggandet medan jag gick runt och ooooade och aaaahade med glada tillrop samtidigt som jag prisade den här fantastiska hobbyn som får en att stanna till på alla de här småställena som man sen efteråt är så glad att man sett.

Och nästa stopp blev ännu bättre. Eller ja, näst-nästa, för nästa blev urdåligt, bara en massa kor som stod och glodde – roligt det iofs för vår ankomst var helt klart det mest spännande som hänt på riktigt länge.

Holmsvedens station har vi varit på förut, men nu var vi några meter längre norrut vid vattentornet. En intressant historia fick vi med oss, med tåget som 1917 kom söderifrån fullastat med ryska krigsinvalider som skulle fraktas genom Sverige. Tåget blev av misstag inväxlat på fel spår och kraschade rätt in i vattentornet (eller pumphuset, som dom kallar det).

Flera döda och ännu fler skadade. Och medan vi stod och beundrade byggnaden kom en man körande i sin gamla Volvo. Han hade sett att det var folk i farten och ville väl dels se vad vi var för ena, och dels slå ihjäl några minuter med trevligt prat. Det visade sig dessutom att han var farbror (?) till CaddyMums nya grannar i Ljussjön. Det är som vanligt en liten värld vi lever i.

Och så här såg det ut 1917:

Foto: Johnson, Joh. / Järnvägsmuseet

Efter den intressanta stunden drog vi vidare mot den ena platsen mer idyllisk och vacker än den andra. Det är ett otroligt fridfullt och vackert landskap här i Hälsingland, och emellanåt rätt så levande och stolt också. Härligt att se.

Lotviken

 

Den medborgerliga plikten

Det är ju val stup i kvarten nu för tiden när det är både riksdagsval och EU-val. Men numera behöver man inte tänka på det norska valet dessutom, alltid något.

I det inte särskilt vackra, men ändå, Stadshuset i Bollnäs fick jag högtidligen avlagt min röst. Jag var visst inte den enda långväga besökaren idag, dom hade haft en från Kungsbacka också minsann. Internationellt värre!

I hällregnet sprang jag sen till bilen.

Och det hällregnade när vi kom hem, och det har regnat i stort sett hela dagen. Kallt som tjyvens är det också, under 10 grader. Och sen när det väl spricker upp – ja då regnar det ändå.

Svårt att tro, men det regnar rätt bra på den här bilden faktiskt.

Hoppas det bättrar på sig i dagarna, annars blir det väldigt lugnt och stilla här i skogen.

Norrut igen

Stockholm fortsätter att vara en knutpunkt i mitt liv. Som Hallsberg är för tågen ungefär. Och precis som i fallet med tågen och Hallsberg så är det tyvärr inte så ofta jag ska till Stockholm för att vara just där, utan oftast ska jag vidare.

Så även idag. Jag lämnade jobbet efter lunch, tog tåget halv två till Hufvudstaden, kom nyss, och snart går nästa tåg till Söderhamn för vidare transport till Stråtjära. Där väntar några dagar i skogens sus, innan färden går vidare norrut. Jodå, längre upp ska jag. Sen.

Så medan min son står på darrande ben nere i Göteborg och provsjunger till GöteborgsOperans uppsättning av Oliver, står jag här på Centralen och håller tummarna.

Husmartyren

En sockerbagareMan kommer hem efter en heldag med jobb i Halmstad och han påminner om att det ska vara med tårta till skolan imorgon för dom ska ha klassfest efter lunch. Och han har tänkt ut vad det ska vara – en enhörning förstås, no pressure.

Som tur är kommer den grabben med viss flexibilitet, så enhörningen blir snabbt till en nyckelpiga (vi har röd, orange och svart fondant kvar sen halloween, inte riktigt enhörningsfärger), och vi är genast överens om att det är en god idé att köpa färdiga tårtbottnar.

Jag fick feeling och började snickra på en morotskaka att ha med till jobbet till imorgon (var kom den energin ifrån?!) medan H bredde grädde-och syltblandning på bottnarna.

Och så kom ju det roliga till sist – kavla fondant och göra pynt. För det är ju därför man gör tårtor, inte för att äta dom…

Så nu sitter jag trött men ganska nöjd med en morotskaka på svalnande och en tårta med en nyckelpiga på, egenhändigt (nåja, nästan) gjord av nioåringen.

Häpp!

Tårta med nyckelpiga på

Och om någon händelsevis tror att det ena ögat på nyckelpigan är ett litet misstag med kristyren så har ni ack så fel. Den blundar nämligen med ena ögat. Ju.

 

Hej då Nina

Jag kände inte Nina särskilt väl, hon är en vän till en vän, men vi har träffats många gånger. Senast i höstas när den gemensamma vännen gifte sig.

Vi fick våra bröstcancerdiagnoser nästan samtidigt. Jag hade tur, hon hade otur. Och nu, knappa två år senare finns hon inte längre.

Det är svårt att beskriva vad jag känner. Maktlöshet kanske. Att det är som ett lotteri – det händer vissa men inte andra. Ingenjören i mig vill veta precis hur jag ska göra för att det inte ska hända. Igen. För något har jag förmodligen gjort för att få det att hända en första gång, men jag gör vad som helst bara det inte händer igen.

Ovissheten.

Konsert på Styrsö

Det är tävling snart igen för vår kör, Haga Motettkör. European Choir Games går av stapeln i Göteborg i år, och då måste vi ju såklart vara med. Och vill man tävla måste man träna och göra övningsmatcher och så även i körsång, och därför har man konserter där man drar sitt tävlingsprogram för att köra skarpt (no pun intended…)

Vår första övningskonsert höll vi i Styrsö kyrka idag. Samma dag som Göteborgsvarvet, en löpartävling på 2,1 mil (=halvmaraton) mitt i Göteborg som engagerar ca 60 000 löpare och över 100 000 åskådare. Dessutom en stor mässa på Svenska Mässan och två andra mindre tävlingslopp samma dag (vem koordinerar den här planeringen egentligen???!!! Svar = ingen, förmodligen).

Med andra ord bäddat för trubbel för en som kommer körandes från Oslo och ska in med bilen till en plats där alla gator är avstängda (eftersom vi bor nära startplatsen för Gbg-varvet) och sen med lokaltrafik ut till en ö i skärgården…

Men hör och häpna – det var raka spåret in till stan och dumpa barn och bil och sen raka spåret ut till färjan och Styrsö.

Haga Motettkör som väntar på att brudparet som är där inne ska gifta sig lite snabbare så vi kan få komma in och repetera innan konserten.

Det var nästan ingen publik på konserten, men det gjorde inget – vi behövde ju bara träna. Men visst är det roligare att öva inför publik… Men jag hade verkligen bidragit, med tanke på att jag lyckats släpa ut 6 pers till Styrsö!

För den som vill höra vårt tävlingsprogram (fast med andra artister) och har Spotify kan lyssna här:

17 maj i år igen

Ingen hade tid att åka upp egentligen, men H drog snyftkortet ”Eftersom ni har förstört mitt liv genom att flytta från Oslo så är det minsta ni kan göra att åka upp och låta mig få fira 17 maj med mina vänner”

Och vem kan stå emot? Inte jag iallafall. Och visst är det lite kul att komma upp, även om det blir en snabbis.

Hur det var?

Well, det var som vanligt – festklädda människor, korv och lekar i skolgården, blåsorkestrar och flaggor. Ett jvla liv på Solli plass, som ligger i närheten av där vi bodde. Solli plass är  egentligen ett ganska sorgligt betongtorg där det ligger lite caféer och restauranger, men där människor av någon anledning ser det motiverat att betala tiotusentals kronor på 17 maj, bara för att få ett bord på en av restaurangerna. Tur att man inte behöver förstå allt. På 17 maj är det också fullt av fulla tonåringar och russ överallt i centrum redan vid tretiden på eftermiddagen. En inte lika smickrande sida av dagen.

Men framför allt var dagen full av underbart trevligt umgänge, glada barn, god mat i gott sällskap, strålande vackert och ljuvligt varmt väder och en orgie i rött-vitt-och-blått, spirande grönska och glada människor överallt.

Barnetoget som väller ner från Slottsplassen. Mitt barn är där inne någonstans, tack vare hans snälla fd fröken som lät honom gå med i tåget trots att han inte var anmäld i förväg.

Efter att jag vinkat till H i tåget tog jag en tur i omgivningen. Det har hänt en del i det senaste, i och med att dom har rivit vår gamla skola, så en liten nostalgitur blev det.

En grop där vår skola stod förut. Kortet är taget från huset i Cort Adelers gate där vår skola också huserar.

Parkeringsreglerna har också ändrats, till mångas irritation. Om man har elbil kan man parkera nästan var man vill och behöver inte betala. Till skillnad mot dom som har boendeparkering, som betalar varje månad men ändå har nästan omöjligt att hitta någonstans att parkera. Vilket får till följd att det är extremt många teslor parkerade på gatorna. Ja det finns andra elbilar också, men dom är i en sån minoritet att det inte är värt att nämna knappt.

Lördag morgon tidigt åker vi tillbaka till Göteborg igen för att hinna till repetition kl 15 ute på Styrsö.

 

 

Årets ljudböcker så här långt

Prenumerationstjänster på e-böcker och ljudböcker är det bästa på länge (och det var ju quite frankly rätt länge sen dom kom…) i min värld. När man inte har ro eller tid att sitta ner med en bok i handen i timtal men ändå vill läsa är det perfekt att ha det i öronen istället när man sitter på spårvagnen eller tåget, är ute och går eller kör bil.

Det kan bli ganska spretigt med valen av böcker; Året började med Ransom Riggs fantastiska värld med Miss Peregrin’s Home for Peculiar Children, som på samma sätt som Harry Potter-böckerna öppnar nya vägar att tänka. Den är en serie om än så länge fyra böcker (+ lite till) som handlar om barn med märkliga egenskaper som för att skyddas från den hårda omvärlden hålls i en egen sluten värld (time loop). Dessa time loops finns i ett stort nätverk över hela världen och man kan transportera sig mellan dom ifall man vet var dom finns.

Här lever barnen en viss dag om och om igen; i första boken kommer huvudpersonen Jacob (som från början inte vet om att han också är en Peculiar, utan bor i den vanliga världen med sina föräldrar) in i en loop som finns kvar i andra världskriget.

Låter det konstigt? Det är det också, och en fantastisk värld och nytt tankesätt att gå in i. Läs, LÄS LÄÄÄÄS!!

Foto: AdLibris

Sen raskt över till något helt annat – En brasiliansk med svans, av Eva Rosengren. Den kan vi bara hoppa över. Orkar inte dissa den, den är säkert bra men verkligen inte min typ av bok. Också en bra grej med ljudböcker, man behöver inte kämpa för att läsa vidare utan det är någon annan som läser åt en även när det är trögt.

Något annat igen – Störst av allt, av Malin Persson Giolito som precis har blivit Netflix-serie. Rätt intressant historia om en skolskjutning i en fiktiv rikemansskola på Djursholm.

Boken börjar (förstås) med att hon står mitt i skolskjutningen som hon just (kanske) har varit bidragande till, och sen är det upprullning genom rättegång och livet i fängelse och hur-kunde-det-bli-så-här.

Kunde blivit ganska trist, segt och förutsägbart, men hon håller liv i det och det är en rätt intressant historia.

Foto: Bokus.com

Och efter den ett raskt hopp vidare till Michelle Obamas självbiografi Min historia. Inte så mycket att säga om den heller. Jag hade kanske tyckt att den varit mer intressant om hon inte gjort en sån grej av det och åker på världsturnéer för att…ja för att vad? Få medelålders kvinnor att samlas i högar på ställen som Globen och tycka att dom är ”empowered” på nåt vis?

Inte min väg att gå iallafall. Hade kunnat skriva långt och syrligt om det, men jag är på lite för gott humör för det just nu.

Men självbiografi var lite lite intressant, så jag browsade vidare till Mikael Persbrandts Som jag minns det.

Man kan såklart tycka vad man vill om hans agerande i olika situationer, men jag tillhör dom som tycker han är en grymt bra skådis och att det när han super ut sig och gör idiotiska saker är så otroligt tragiskt. I boken får man mer bakgrund till den tragiken och hur illa det faktiskt varit. Förmodligen har det varit ännu värre än han berättar, men man får iallafall ett hum om läget.

Jag hoppas att han verkligen är så stabil som han påstår. Jäkla tragisk historia på så många vis – hans livsval, pressen, vi i publiken…inte lätt att göra rätt…

I kategorin mer seriösa böcker har det också blivit Sam Harris’ gamla Letter to a Christian Nation. En bok jag tänkt läsa väldigt länge (den kom 2006) men det har aldrig blivit av dels 1) att köpa den och så har jag 2) inte haft ro att sitta ned och läsa den. Vilket ju är svårt om man inte köpt den i första hand, så därför har 1) fått styra.

Inte så mycket att säga om boken, den är en klassiker i sin genre för att den ifrågasätter kristendomen på ett sunt sätt. Sam Harris är en av de största ateistiska skribenterna, om man får kalla honom det, utan att han är demagogisk och påprackande. För mig som är uttalad ateist är boken att slå in öppna dörrar, och det är väl utmaningen – att nå dom som behöver läsa den.

Det är bokåret 2019 så här långt.

I mina gamla hoods

Helt överraskande blev andra dagens studiebesök i ett område jag verkligen känner till – Nacka! Vi besökte Saltsjöbanan och deras upprustningsprojekt och vi fick lite info om ombyggnationen av Slussen som är i full gång.

Solen vräkte ner, vi var utomhus och Nacka och Saltsjöbaden visade sig från sin vackraste sida.

Vi besökte depån i Neglinge, och jag skickades tillbaka till mina rötter på Sagavägen 20, de gamla fattigkvarteren för järnvägsarbetarna. Det var huset min farmors pappa och mamma fick (?) för att han jobbade vid järnvägen. Det ligger dessutom ute på Hemnet just nu. Jag tyckte min pappa skulle köpa huset och sluta cirkeln, men han sa att han inte hade 13 miljoner kronor över. Vafalls?! Så jag får väl köpa det själv då för mina sparpengar.

Perfekt idyll

Men allt var ju inte nostalgi förstås, men det mesta.

Medhavd lunch avnjöts nere vid vattnet i Saltsjöbaden. Där hade vi resten av vårt obligatoriska program; diskussionspunkter och annat, innan vi drog oss in till stan igen och tog tåget tillbaka till Göteborg.

Två väldigt intressanta och givande dagar i Trafikverkets värld. Okej, Saltsjöbanan är inte vår järnväg, men det är fortfarande järnväg.

Och jag gick direkt från tåget till körrepetitionen – det är ju konsert på lördag så bäst att inte missa något…