Fjortis in da house

Den här snyggingen blev fjorton år idag. Vederbörligen väckt med skönsång (?), och han låg inte vaken innan; vi fick nämligen sjunga två gånger innan han var tillräckligt vaken – eller ska man säga ”vid medvetande”?

Presenter förstås, bland annat ett presentkort på en klädaffär – ett desperat försök att få ungen att intressera sig liiiiite för kläder och ge honom möjlighet att påverka hur han ser ut. Han hade aldrig ens hört om butiken, men det hade jag å andra sidan inte väntat mig heller. Lite skillnad mot Det Andra Barnet som är oerhört medveten om kläder, butiker och vad som gäller och inte.

Så fjortis nu alltså. Mjukare, gulligare och mer omtänksam tonåring får man leta efter. Ännu inga tecken på uttråkad, dygnet-runt-sovande, ständigt ätande tonåring, men det kommer väl.

Till den dagen kommer tänker jag njuta av godingen som är.

En överraskad 50-åring

Inte så att han inte visste om att han skulle bli 50, men med tanke på att dagen började i hemmets lugna vrå med bara barnen hemma (eftersom wife of the year var på norrlandsresa) så var han nog lite överraskad över slutet.

I tron att vi hade bord på Privata Rum (finkrog i Gbg) gick vi nedåt Linnégatan, och när vi kom till Walk in the Park drog jag in honom där. Protester hördes, typ ”Men vaf…” innan vi var inne i den pyttelilla restaurangen full av de bästa av vänner som sjöng Ja må han leva 🙂

Foto: Thomas Jansson och Frida Falk

Totalt var vi 20 stycken; 12 vuxna och 8 barn, de flesta mellan 11-14 år (barnen alltså). Jag hade förbeställt mat och dryck så det skulle finnas bubbel och snacksfat på borden när vi kom, och sen hade jag förbeställt mat och dryck och….ja sen var det bara att njuta, äta och umgås.

För det var ju att umgås som var grejen. Dom som var där var våra allra närmaste vänner och deras barn, restaurangen är extremt skön och avslappnad, inga stärkta dukar så långt ögat når.

Och nu för tiden är man ju rätt svältfödd på socialt umgänge så det fanns mycket att ta igen.

Ett antal timmar, pizzor och vinflaskor senare var vi mätta och otroligt glada allihop. En helt vanlig onsdag inte alltför sent på kvällen.

Då hade vi hunnit planera både skidresa till Italien och en dammiddag, plus att ungarna hade tagit ett varv på Järntorget (!) så det var dags att bryta upp.

Ett väldigt bra 50-årsfirande och en väldigt bra 50-åring.

Foton: Thomas Jansson

Oskar 50 år

Varje tegelpanna är unik

I våras flyttades X antal (tänk på X som en hög siffra utan att vara tusental, väldigt många iallafall) från ena änden av trädgården till den andra. En del i femtonspelet som skulle ge ett potatisland, vilket det också gjorde.

Tegelpannorna flyttades en och en, från sin hög i ena änden, över till en vagn och kördes till sitt nya hem där de lyftes upp en och en igen och lades på hög igen.

Så man hann verkligen se varje panna, och jag kunde inte låta bli att notera att varenda panna har ett kladdmärke av en hand.

I någon fas av tegelpannetillverkningsprocessen har alltså någon (en kontrollant?) satt en hand på en ännu ej torkad panna.

Om det stämmer som står på Taktegel.se så är våra takpannor handslagna och som senast från tidigt 1900-tal, men det känns inte troligt.

Tydligen kan man ofta se en klump av lera på baksidan där tegelpannemakaren (mästare?) tryckt i lera för att kompensera för klacken som gjordes genom att man tryckte ner lera i en grop i formen, och jag kan inte minnas att jag sett något sådant på våra pannor.

Över huvud taget ser våra pannor väldigt mycket ut att vara industriellt tillverkade, och jag kan inte förstå varför dom skulle vara så gamla som tidigt 1900-tal, men har ställt frågan till taktegel.se så det är bara att avvakta svar.

Det verkar dessutom på Byggnadsvårdsföreningen som att våra betongpannor (som ska ersättas av dom nyligen flyttade tegelpannorna) också är något slags kulturminne och bör bevaras – fast inte till priset av att inte ha tegelpannor. Nä, tegelpannor först, betongpannor sen, och plåttak med tegelprofil är något vi inte pratar om över huvud taget 😁.

Edit: Jag har fått svar från taktegel.se, och våra pannor är mycket riktigt maskintillverkade. Så här säger dom:

Det är precis som du anar maskintillverkat tegel, däremot var det så att fram till ca 80 talet fanns ingen maskin som kunde lasta över de nyformade, mjuka pannorna på torkhyllor, där de sen torkar i ca två veckor inför bränning. Alltså fanns det en eller flera personer i änden av maskinen vars uppgift var att hantera pannorna, därav handavtrycken. Det arbetet görs bäst utan handskar. Handslaget tegel saknar alltid strängen under klacken som dina pannor har utan är skrovliga och sandiga.

Hedenstedt AB

Aldrig varit på Sandhamn

I hela mitt liv, ja ända sen någon gång på femtiotalet, har vi haft det här stället på Orrö. Det har inte gjort mig till någon sjöbuse direkt, men jag klarar att manövrera en liten båt med påhängsmotor – ett måste för att komma till affären och ha någon form av möjlighet till att vara lite självständig.

Men jag har inte varit särskilt båtburen. Visst, vi åkte till Tärnskär en gång om året och till Brunskär någon gång, men mest har vi bara varit på vår ö. Och trots att det inte är så långt till Sandhamn så var det inte stället jag åkte till när det var som trendigast i gymnasieåldern och ett tag därefter. Bland annat för att vi har haft så små båtar så det har inte varit rimligt mtp tidsåtgång, men även för att jag helt enkelt är lite feg.

Det är alltså inte mer än 10 sjömil ungefär mellan Orrö och Sandhamn, men med vår lilla båt skulle det väl ta en timme att ta sig dit.

Men alla är inte lika fega som tur är. Katja och Bisse till exempel, som har hus på Runmarö, har en snabb båt och är gulliga nog att ta oss med på tur.

Så….jag kan alltså nu säga att jag varit i Sandhamn! Ingen vettlös fylla, glammiga kläder och fräsiga båtar (tack och lov), men först bad på kobbe, sen middag med familjerna på Dykarbaren på Sandhamn.

En skön eftermiddag och kväll, även om allt som kunde gå galet på Dykarbaren gjorde det – från att vi gick fram och bad om ett bord till vi gick därifrån, så kommer jag till Sandhamn igen är kanske inte det första stället jag går till. Men vem vet, det kanske dröjer 50 år till innan jag kommer dit igen…

Två år senare

Så kom jag då äntligen ut till mitt Happy Place. Det var två år sen nu, men med både pappa och E fullvaccinerade och vi iallafall halvvaccinerade fick vi komma. Jag har velat åka ut hela våren och ha hemmakontor, men pappa har vägrat låta mig komma pga smittorisken. Säkert klokt, ffa mtp att man har barn i skolan som kan dra hem smitta lite då och då.

Men äntligen var det dags att stiga upp till den här vyn

Och det är lite oklart vad som är dragningskraften här – det ligger långt bort, långt ut i skärgården, högt uppe på en ö (dvs ingen strandtomt), ständig vaksamhet att vara rädd om kranvattnet (alla har egen brunn), det finns inga ”aktiviteter”, inget att ”göra” som tex spela tennis, cykla eller annat. Man är liksom i sitt hus, nere vid båten, badar (fast det blir sällan särskilt varmt i vår vik), åker till Nämdö och handlar….

Övriga tider på året är det pub i Hembygdsgården en gång i månaden men det har ju varit si och så nu i coronatider. Det finns en restaurang på Idöborg där jag aldrig har varit men som jag hört bra om, och åker man över till Nämdö finns det en champagnebar vid affären, bageri på sommaren och dessutom finns det massa cacher längs fina stigar…

Men ja, det är inte mycket. Och det gör inte mig någonting. Kanske är det till och med ganska skönt. Nästa vecka ska jag jobba hemifrån här ute, och jag är spänd på att se vad det gör med min koncentration. Egentligen borde det bli ungefär samma sak som när jag är i Åsa och inte gör något annat där heller, men det är det som jag vill testa.

Och så kommer bilden ovan att vara min utsikt från kontoret – Yayy!