En modern kyrka

Så var det dags igen för mig att sitta igenom en högmässa och få mig några gudsord till livs.

Det kan väl aldrig skada kanske, men jag tror inte det gör så stor nytta heller. I predikan idag sa prästen något om att hon inte kunde förstå hur folk som säger att dom inte tror på gud ändå har så starka meningar om den gud som de troende tror på. Hon såg det som ett tecken från gud (of course) att de som inte trodde inte kunde förlika sig med bilden av andras gud.

Ytterst oklart för mig hur det kan vara ett tecken från gud, men jag föll av vagnen långt innan dess. Åratal innan idag, närmare bestämt…

Så låt mig bara klargöra, att den gud jag läst om i Bibeln inte är något jag ser som en förebild, och att jag inte har något behov av att manifestera min ateism, men om man inte säger ifrån om något man verkligen inte ställer upp på – hur ska folk då få del av ens åsikter så man kan få en intressant diskussion som kanske omvänder någon? Det sista är väl inte så sannolikt kanske; varken att en ateist omvänder en troende eller tvärtom, men man kan väl ha ett samtal om det? Det kanske är det hon menar med tecknet från gud.

Oh well, jag gav järnet i den musik vi skulle framföra, det räckte för mig.

Och så kan jag inte låta bli att notera att även kyrkan tar till sig av dagens matpreferenser när dom skriver program för högmässan:

Slut på alkohol och mjöl i kyrkan alltså.

WestPride i Göteborg 2019

Så var det dags igen för den där paraden som inte borde finnas. Ja det borde inte finnas, för den borde inte behövas – det borde inte vara något att marschera om att man ska få vara den man är och älska den man vill. Men här är vi nu, och den är i allra högsta grad välbehövlig.

Trafikverket är med i år igen, och familjen deltog till 75% (A var på musikläger, så han hade giltigt förfall).

Och vi marscherar för tredje året i rad. Bakom Friskis&Svettis den här gången, vilket gjorde att hela marschen blev som ett enda långt träningspass på ett helt annat sätt än vad man är van vid…

H skaffade sig en ny kompis på nolltid som vanligt. Dom var superbundis hela vandringen, men precis på slutet skar det sig tydligen. Jaja, det var väl i rätt tid i allafall.

Men jag funderar på om det är sista gången jag går. Kommersen är så löjligt stor att andra högtider som brukar skällas på för sin kommersialism (Halloween tex) bleknar i jämförelse. Årstiden bidrar väl förmodligen – det är inte så kul att stå på gatorna och sälja krimskrams i oktober, men ganska så najs att göra det i 25-gradig värme i juni. Vi föll såklart i fällan och det blev både hårband, paraply, fluga och strumpor innan vi var klara. Paraplyet kan jag försvara; 1) Mitt nuvarande ihopfällbara paraply har gått sönder, och 2) Jag har velat ha ett sånt där regnbågsmönstrat paraply sen förra årets Pride. Ett års väntan får väl ses som okej?

TGR var inte heller sena att haka på och hade AAAAAALLT man behöver för att fira Pride ordentligt…

En annan anledning till att jag inte är så säker på att jag vill gå en gång till är Trafikverket självt. Jag antar att vi har en skrift om likabehandling och mångfald (vi har en skrift om allt, tro mig) där vi understryker hur viktigt det är för oss. Men om det var så himla viktigt borde det vara lite större intresse högre upp i leden för att delta i Pride. Dom behöver inte gå själva, men dom kan åtminstone släppa igenom en blänkare på intranätet om att det är på gång så att vi mobiliserar alla vi kan. Men vi har någon sorts policy/guideline/regelverk som säger att vi inte får publicera den typen av nyheter innan det har hänt. Efteråt kan vi göra en ”Trafikverket deltog i ” bla bla, men det är ju så dags då…

Så det känns kanske inte riktigt som att vi har arbetsgivaren i ryggen i det här arrangemanget. Vi har dom inte emot oss, men får ingen hjälp heller.

Synd.

 

 

 

 

Vi firar på Liseberg

Igår hände det äntligen – A’s barn återlämnades till henne efter att B haft dom otillåtet bortrövade hemma hos sig i flera veckor. Dom har inte fått kontakta sin mamma, gå i skolan eller delta i andra aktiviteter som kan betraktas som normala rättigheter för ett barn. Oavsett hur det betraktas var det ett handlande som gick stick i stäv med en interimistisk tingsrättsdom, så bara rent krasst juridiskt var det illa det han gjorde.

Men nu är dom alltså tillbaka hos sin mamma. Och hur firar man det bäst? Jo genom att gå på Liseberg i det gudomligt vackra vädret! Och vi fick inbjudan till att vara med – vilket man ju inte kan säga nej till.

En fantastisk eftermiddag som inleddes med Lisebergsbanan – den enda bergochdalbanan jag åker. Har åkt Balder en gång anno dazumal, men det gör jag inte om, och både Helix, Valkyria och Mechanica får klara sig utan mig. Och mina barn, visade det sig.

Hos dom är det fortfarande Kaninlandet som gäller; Radiobilarna, Fisketuren och de andra lite mer stillsamma grejerna.

Och gripklo-automaterna….H fiskade upp 4 gosedjur (vilket var en himla tur, för vi höll ju nästan på att få slut på gosedjur hemma!!), E och M fick väl upp en 3-4 st dom också. A höll på att få upp ett stort Minecraft-gosedjur, men kranarmen knyckte till så han tappade den.

Lite glass blev det också innan hemfärd.

En skön eftermiddag/kväll på Liseberg, och ljuvligt att se A, E och M tillsammans igen.

 

Skolåret slut för den här gången

Då är sista sången sjungen och sista farväl-tåren torkad. Smakfullt nog hade ena skolan avslutning kl 8 och den andra 9:30. Men den som var 9:30 höll på i en halv evighet, så jobbet blev rätt lidande.

Ja jag vet – tänka på JOBBET när det är skolavslutning?!?!?! Tja, när man har några saker som trycker på och som man bara behöver få lösta och som har en tidsgräns på sig, ja då är det svårt att prioritera att sitta och lyssna på sjuåringar som gapar ut Idas Sommarvisa. Gulligt, javisst. Men jag är förbi den fasen nu och på väg in i den där kidsen tycker att det är astrist att behöva stå där och sjunga tillsammans och helst bara vill krypa därifrån.

Nåväl, här var dagens första firande:

20190613_0821274473150657094359877.jpg

20 st nioåringar som sjöng en poplåt som jag aldrig hört. Vad hände med Den blomstertid? hälsar surtanten. Föräldrarna stod på skolgården medan förskoleklassen, tvåorna och treorna framförde varsin sång medan regnet hotade att sätta igång. Nej jag vet inte varför ettorna inte sjöng något, dom hade väl annat för sig.

Det finns inga fyror, femmor och sexor på den här skolan (än), så det här var liksom det. Sen fika och diplomutdelning (alla barn får diplom såklart) uppe i klassrummet.

Vidare till nästa.

20190613_1011473436833627872767722.jpg

Här har vi en skola rutinerad med skolavslutningar. Det har varit 1-6 här sedan istiden ungefär, så dom vet hur man gör. Alla klasser sjunger en sång (även här fick vi oss Idas Sommarvisa men även Den Blomstertid. Fast surtanten fnyser åt att det var som allsång – och bara en vers *fnys*), rektor höll ett jättebra och kort tal, några elever körde solostycken, prisutdelning till de som sålt flest majblommor och diplom till elever i sexan som varit extra bra kamrater under det sista skolåret innan dom går över till högstadiet på andra skolor.

SEN fick man gå till jobbet. Kom dit lagom till lunch. Pratade med några kollegor som också varit på skolavslutningar, och vi verkade alla tycka att det väl var sådär halvroligt. Det är ju lixom inte för oss, utan för barnen…

Pris för Fair Play!!

Göteborg Energi hade för några veckor sedan en fotbollsturnering för femteklassare – Energikicken. Adam var med i gänget från sin klass som tävlade, och dom förlorade visst varenda match. Men dom vann ändå.

För idag kom representanter till skolan för att dela ut pris för Fair Play – 10 000 pickadoller rätt in i klasskassan! Kolla in klippet från när dom kommer och överraska klassen:

Och för den som undrar varför i all världen dom sitter så tyst och snällt (är det nåt fel på ungarna??!!) så är det för att deras lärare precis gett dom ett improviserat matteprov i väntan på den stora överraskningen.

Lärarhumor!!

Resultatet

FlätaJag förstår ju att det är en olidligt spännande väntan på resultatet av det senaste flätandet, så här är det.

Eftersom barnen själva inte längre är så intresserade av att göra saker med pärlor finns det all anledning att gå loss i den rätt så omfattande pärlburken. Varför? Varför inte.

Recension av bandet: Jag hade för tunga vikter på vilket gjorde att det blev väldigt utsträckt och tunt. Tänk en tulpan som får alldeles för mycket vatten och växer i en hög vas istället för att ge den lite vatten i en lägre vas.

Så vad gör man med ett sådant underverk till hantverk? Gardinstropp att dra ner rullgardinen med. Check.

Azaleadalen blommar

Det är fint att ha barn som gillar att gå ut. Även om dom själva inte tar initiativet i onödan så är dom ändå med på noterna när man säger att ”Nu går vi ut och går en sväng”. Så det gjorde jag, och det gjorde vi.

Just nu blommar Azaleadalen i Slottsskogen för fullt, och det är fantastiskt vackert. Snart är det över, så har du inte varit där än så skynda skynda. Azaleadalen är inte jättestor, men den är jättefin och har måååånga olika sorters Azaleor och Rhododendron i allsköns färger.

Ett axplock:

 

Bandtillverkning igen

Så fick jag äntligen ro i kroppen att sätta mig ner med den fantastiska boken Braids (flätor) och drömma lite om vad jag skulle göra härnäst. Jag köpte nytt glansigt fint garn i garnbutiken i Kilafors (jo minsann!) men det var ärligt talat helt värdelöst att göra flätade band av – det gick ju inte ens att knyta en knut av för då gled den upp pga att bandet var så halt.

TillbakMaru Dais till de gamla hederliga, men inte särskilt japanskt eller peruanskt inspirerade, tunna bomullsbanden.

Jo för jag köpte några såna i Kilafors också, fastän jag redan hade hemma – för jag hade ju inte i dom färgerna ju, det finns alltid en anledning att utöka samlingen!

Och så fram med min kära flätbräda, eller Maru Dai som det egentligen heter. Välja ett mönster ur boken Braids (gärna ett som ser assnyggt och väääldigt avancerat ut när det är färdigt men egentligen är superlätt att göra. Bara ett problem – det finns inga såna) och så sätta igång.

Den här gången var det ett spiralmönstrat band med 16 bobbiner (=trådrullar) i två färger, och på min sons inrådan blev det illgulgrönt och svart.

Snäckan? Det är för att ge magisk kraft till trådarna så dom håller längre och strålar bättre. Eller nä, den är en motvikt till bobbinerna, men en ganska snygg en!

Det visade sig att mönstret verkade krångligare än vad det sedan var, logiken i hur man flyttar runt bobbinerna var just det – logisk, så det gick rätt fort.

Redan efter en ganska kort stund kan man se hur den börjar ta form, och man kan se att jag inte gjort några större misstag än så länge.

Men det tar ändå en stund att komma någon vart, och tålamodet tryter lite när man sitter och gör samma rörelse gång efter annan. Tur att det finns TV då, och en Chromecast och en film från Google Play (Terminator) som blev kvällens mysfilm med barnen. Jomen, den är att betrakta som en av de klassiska filmerna numera, så barn i tioårsåldern vill se den för sitt historiska värde.

Och för att lillgammalt sitta och kommentera att

-”Med tanke på den tidens teknik är det ju riktigt bra filmat!”

Jag känner mig 100 år gammal och gräver ner mig i min fläta.