Så man uppoffrar sig…

Måla hus är så ofattbart tråkigt. Ändå har jag tillbringat två dagar den här helgen med just det. Och inte ens mitt eget hus, utan en ANNANS hus. Lättmålat iofs, huset är nybyggt, så inget behov av att tvätta eller skrapa, men ändå…

27 grader i skuggan gjorde sitt till att jag inte riktigt fungerade normalt (eller är min aversion mot målning så stark att jag blir sjuk av att måla? Kan hända, det hade i så fall varit vääääldigt praktiskt), men slabba på färg gick väl an.

Husmålning både den här sommaren och förra – nu får det vara nog för några år framåt.

 

 

Rep inför tävlingen

Haga Motettkör har två program i European Choir Games – ett sakralt och ett kammarkörprogram (rätt så sakralt det också om du frågar mig). Det sakrala ska framföras i Domkyrkan i Göteborg, och kören hade möjlighet att repetera där idag.

Haga Motettkör

Så här såg det ut. Ja vi är inte så många fler än så där, och det är ruggigt svårt att stå så där glest, och tyvärr låter det därefter ibland. Vi kan musiken men vi har inte så bra kontakt mellan varandra när vi framför den…kanske borde stå lite tätare…

Trötthet

I slutet av januari blev det med ganska kort varsel överenskommet att jag skulle ta över som tillförordnad enhetschef för en enhet på Trafikverket i Väst, i glappet mellan två enhetschefer. Mer eller mindre över natten gick jag från att vara en helt vanlig projektledare med viltstängsel, sprängningar och busshållplatsbyggen, till att bli chef, om än tillförordnad, över ca 20 anställda och ungefär lika många konsulter.

En ganska stor förändring, som jag tog dels för att jag till vardags är ställföreträdande för min egentliga enhetschef, dvs en roll där man bör förvänta sig att tvingas hoppa in i enhetschefsrollen vid behov, och dels för att det var lite av en nödsituation (chefen som skulle sluta hade inte så många dagar kvar och någon behöver ta över). Men givetvis också för att det för rastlösa lilla mig var en möjlighet att pröva något annat. Något som jag definitivt visste att jag inte ville göra på permanent basis, så ett tillfälligt inhopp var perfekt.

Fast efter bara en vecka i jobbet förstod jag att jag hade haft fel. Det här var ju bästa jobbet ever, och jag hade just missat sista ansökningsdag på grund av min förvissning om att jag trodde jag vetat vad jobbet innebar.

Men jag har jobbat på som om det inte fanns något slut i sikte; jag har haft medarbetarsamtal, jag har gått på djupet i vilka projekt vi har, jag har storstädat och försökt stänga ner så många inaktiva projekt som möjligt, jag har coachat medarbetarna i kurser och vägen framåt, jag har rekryterat, anställt och tackat av personal, planerat, suttit i ledningsgruppen i Göteborg och flaxat mellan Halmstad, Varberg och Göteborg. Ja för den här enheten finns på tre ställen nämligen.

Och nu har jag fått besked att allt är klart med den kommande chefen. Han börjar den 19 augusti och kommer vara placerad i Halmstad.

Det känns helt tomt.

Det är ju inte så att jag inte visste att den här dagen skulle komma, men jag har haft sånt fullt fokus på enheten och det jobb vi gör och att få folk att trivas på arbetsplatsen och ha vettiga arbetsuppgifter, att jag skyggat lite för tanken. Jag har ju lagt planer för hela det här året för enheten och har dom med på lasset, vi är ett VI nu, inte en hög med splittrade singulära individer som det var lite mer som tidigare.

Så luften har gått ur mig lite grann. Ganska dålig tajming mtp lönesamtal och annat som jag också ska ha, men det är bara att bita ihop. All positiv feedback från enheten gör inte separationen lättare – det var länge sedan jag fick så mycket spontant ros från så många håll som jag fått sen jag tillträdde i februari. Både anställda och konsulter har sagt hur otroligt glada dom är att jag tagit över, och hur ledsna dom är att jag inte sökt tjänsten. Men bra, då är vi fler som tycker så… 😦

Men det är bara att gilla läget och härda ut i två månader till. För nu blev det helt plötsligt svårt att hålla motivationen uppe, så det är skönt att det är semester snart.

Sorgebearbetning och separationsångest.

 

Tillbaka i mina hoods.

Ja jag vet att jag tjatar men det här ÄR mina hoods. Ön.

Här mår jag bra, men jag önskar fortfarande att jag fick lite tid här själv. Helt själv. Varför? Jag behöver det. Men jag inser att det inte kommer bli något år här ute, även om jag fortfarande gärna vill.

Barnen vill inte (dom säger att dom vill men det är nog bara av lojalitet) och mannen vill inte. Då blir det lite för komplicerat att försöka få det att funka med jobbet. Om något drog i min riktning hade det varit lättare men just nu är det inget som gör det, och då får man väl foga sig. Antar jag.

Jag är bara så dålig på att foga mig och gilla läget. Det bygger istället upp inom mig och så mår jag jättedåligt, vet inte hur jag ska få ut det och så blir det pannkaka tillslut.

Time will tell. Men nu är jag här.

Äntligen öppnar Väg 160!

Igår var det besiktning med det uttalade målet att få bekräftat om vägen kan tillåtas att öppnas före midsommar eller ej. Det är inget vi har lovat, vill jag understryka, men visst hade det varit fint att få en rejäl semester efter att ha (del)avslutat ett jobb?

Platschefen och besiktningsmannen inspekterar mittlinjen

Besiktningen gick bra med endast mindre anmärkningar och inget som stod i vägen för att öppna!

Så idag, två månader före utsatt tid, var trafikpåsläpp ungefär vid halv elva på förmiddagen.

Foto: Mikael Berglund, nyhetersto.se

Du tycker det ser ofärdigt ut? Det är möjligt, jobbet är inte avslutat än. Till höger i bilden ovan, där en man står ute på en grusyta, ska det bli pendelparkering, och på andra sidan vägen ska det bli en damm, men själva vägen är klar att ha trafik på sig, och det var det som var viktigt här.

Klara på riktigt blir vi kanske i vinter någon gång när vi gjort om den gamla vägen (det ljusgrå strecket till vänster om den nya, fina, svarta vägen) till gång-och cykelbana.

En fantastisk milstolpe!!!

Samma journalist har också flugit över med drönare (inte hela sträckan men en bit av den):

 

 

 

 

En modern kyrka

Så var det dags igen för mig att sitta igenom en högmässa och få mig några gudsord till livs.

Det kan väl aldrig skada kanske, men jag tror inte det gör så stor nytta heller. I predikan idag sa prästen något om att hon inte kunde förstå hur folk som säger att dom inte tror på gud ändå har så starka meningar om den gud som de troende tror på. Hon såg det som ett tecken från gud (of course) att de som inte trodde inte kunde förlika sig med bilden av andras gud.

Ytterst oklart för mig hur det kan vara ett tecken från gud, men jag föll av vagnen långt innan dess. Åratal innan idag, närmare bestämt…

Så låt mig bara klargöra, att den gud jag läst om i Bibeln inte är något jag ser som en förebild, och att jag inte har något behov av att manifestera min ateism, men om man inte säger ifrån om något man verkligen inte ställer upp på – hur ska folk då få del av ens åsikter så man kan få en intressant diskussion som kanske omvänder någon? Det sista är väl inte så sannolikt kanske; varken att en ateist omvänder en troende eller tvärtom, men man kan väl ha ett samtal om det? Det kanske är det hon menar med tecknet från gud.

Oh well, jag gav järnet i den musik vi skulle framföra, det räckte för mig.

Och så kan jag inte låta bli att notera att även kyrkan tar till sig av dagens matpreferenser när dom skriver program för högmässan:

Slut på alkohol och mjöl i kyrkan alltså.

WestPride i Göteborg 2019

Så var det dags igen för den där paraden som inte borde finnas. Ja det borde inte finnas, för den borde inte behövas – det borde inte vara något att marschera om att man ska få vara den man är och älska den man vill. Men här är vi nu, och den är i allra högsta grad välbehövlig.

Trafikverket är med i år igen, och familjen deltog till 75% (A var på musikläger, så han hade giltigt förfall).

Och vi marscherar för tredje året i rad. Bakom Friskis&Svettis den här gången, vilket gjorde att hela marschen blev som ett enda långt träningspass på ett helt annat sätt än vad man är van vid…

H skaffade sig en ny kompis på nolltid som vanligt. Dom var superbundis hela vandringen, men precis på slutet skar det sig tydligen. Jaja, det var väl i rätt tid i allafall.

Men jag funderar på om det är sista gången jag går. Kommersen är så löjligt stor att andra högtider som brukar skällas på för sin kommersialism (Halloween tex) bleknar i jämförelse. Årstiden bidrar väl förmodligen – det är inte så kul att stå på gatorna och sälja krimskrams i oktober, men ganska så najs att göra det i 25-gradig värme i juni. Vi föll såklart i fällan och det blev både hårband, paraply, fluga och strumpor innan vi var klara. Paraplyet kan jag försvara; 1) Mitt nuvarande ihopfällbara paraply har gått sönder, och 2) Jag har velat ha ett sånt där regnbågsmönstrat paraply sen förra årets Pride. Ett års väntan får väl ses som okej?

TGR var inte heller sena att haka på och hade AAAAAALLT man behöver för att fira Pride ordentligt…

En annan anledning till att jag inte är så säker på att jag vill gå en gång till är Trafikverket självt. Jag antar att vi har en skrift om likabehandling och mångfald (vi har en skrift om allt, tro mig) där vi understryker hur viktigt det är för oss. Men om det var så himla viktigt borde det vara lite större intresse högre upp i leden för att delta i Pride. Dom behöver inte gå själva, men dom kan åtminstone släppa igenom en blänkare på intranätet om att det är på gång så att vi mobiliserar alla vi kan. Men vi har någon sorts policy/guideline/regelverk som säger att vi inte får publicera den typen av nyheter innan det har hänt. Efteråt kan vi göra en ”Trafikverket deltog i ” bla bla, men det är ju så dags då…

Så det känns kanske inte riktigt som att vi har arbetsgivaren i ryggen i det här arrangemanget. Vi har dom inte emot oss, men får ingen hjälp heller.

Synd.

 

 

 

 

Vi firar på Liseberg

Igår hände det äntligen – A’s barn återlämnades till henne efter att B haft dom otillåtet bortrövade hemma hos sig i flera veckor. Dom har inte fått kontakta sin mamma, gå i skolan eller delta i andra aktiviteter som kan betraktas som normala rättigheter för ett barn. Oavsett hur det betraktas var det ett handlande som gick stick i stäv med en interimistisk tingsrättsdom, så bara rent krasst juridiskt var det illa det han gjorde.

Men nu är dom alltså tillbaka hos sin mamma. Och hur firar man det bäst? Jo genom att gå på Liseberg i det gudomligt vackra vädret! Och vi fick inbjudan till att vara med – vilket man ju inte kan säga nej till.

En fantastisk eftermiddag som inleddes med Lisebergsbanan – den enda bergochdalbanan jag åker. Har åkt Balder en gång anno dazumal, men det gör jag inte om, och både Helix, Valkyria och Mechanica får klara sig utan mig. Och mina barn, visade det sig.

Hos dom är det fortfarande Kaninlandet som gäller; Radiobilarna, Fisketuren och de andra lite mer stillsamma grejerna.

Och gripklo-automaterna….H fiskade upp 4 gosedjur (vilket var en himla tur, för vi höll ju nästan på att få slut på gosedjur hemma!!), E och M fick väl upp en 3-4 st dom också. A höll på att få upp ett stort Minecraft-gosedjur, men kranarmen knyckte till så han tappade den.

Lite glass blev det också innan hemfärd.

En skön eftermiddag/kväll på Liseberg, och ljuvligt att se A, E och M tillsammans igen.

 

Skolåret slut för den här gången

Då är sista sången sjungen och sista farväl-tåren torkad. Smakfullt nog hade ena skolan avslutning kl 8 och den andra 9:30. Men den som var 9:30 höll på i en halv evighet, så jobbet blev rätt lidande.

Ja jag vet – tänka på JOBBET när det är skolavslutning?!?!?! Tja, när man har några saker som trycker på och som man bara behöver få lösta och som har en tidsgräns på sig, ja då är det svårt att prioritera att sitta och lyssna på sjuåringar som gapar ut Idas Sommarvisa. Gulligt, javisst. Men jag är förbi den fasen nu och på väg in i den där kidsen tycker att det är astrist att behöva stå där och sjunga tillsammans och helst bara vill krypa därifrån.

Nåväl, här var dagens första firande:

20190613_0821274473150657094359877.jpg

20 st nioåringar som sjöng en poplåt som jag aldrig hört. Vad hände med Den blomstertid? hälsar surtanten. Föräldrarna stod på skolgården medan förskoleklassen, tvåorna och treorna framförde varsin sång medan regnet hotade att sätta igång. Nej jag vet inte varför ettorna inte sjöng något, dom hade väl annat för sig.

Det finns inga fyror, femmor och sexor på den här skolan (än), så det här var liksom det. Sen fika och diplomutdelning (alla barn får diplom såklart) uppe i klassrummet.

Vidare till nästa.

20190613_1011473436833627872767722.jpg

Här har vi en skola rutinerad med skolavslutningar. Det har varit 1-6 här sedan istiden ungefär, så dom vet hur man gör. Alla klasser sjunger en sång (även här fick vi oss Idas Sommarvisa men även Den Blomstertid. Fast surtanten fnyser åt att det var som allsång – och bara en vers *fnys*), rektor höll ett jättebra och kort tal, några elever körde solostycken, prisutdelning till de som sålt flest majblommor och diplom till elever i sexan som varit extra bra kamrater under det sista skolåret innan dom går över till högstadiet på andra skolor.

SEN fick man gå till jobbet. Kom dit lagom till lunch. Pratade med några kollegor som också varit på skolavslutningar, och vi verkade alla tycka att det väl var sådär halvroligt. Det är ju lixom inte för oss, utan för barnen…