Auschwitz. Kom inte och PÅSTÅ att du inte har tid att åka dit

Alla som lever idag har en skyldighet att åka till Auschwitz-Birkenau. Kom inte och säg att du inte har tid eller råd; en weekendresa till Krakow kostar noll och ingenting, inte mat och hotell heller. Att inte ha råd är inte en giltig anledning. För DU  måste visa din samtid respekt nog att se vad som finns där.

Se koffertarna som de hoppfulla och ovetande människorna  (judar, zigenare, homosexuella, kriminella tyskar, motståndsmän you name it)
image

skrivit sina namn på för att de inte skulle komma bort,
image

Se blicken i ögonen på den tvååriga flickan som var en i en trillingskara som Dr Mengele experimenterade på – hon är två år och trött, uppgiven, oförstående och ledsen, hon har haft fler känslor i sin själ under sina två år än vi andra har i hela våra liv,

Se fotot på SS-mannen som står på avlastningsperrongen i Birkenau och väljer vilka som ska direkt till gaskamrarna, och gå sen den vägen som de helt ovetande gick. Vi kan inte gå hela vägen då gaskamrarna och krematoriena i Birkenau sprängdes när Röda Armén gick in, men vi kan följa dem ner för trappan
image

Stå inne i barackerna där hundratals människor bodde, klädda i sina tunna, randiga kläder och sov på bänkar i tre våningar, tre personer på varje, så utsvultna att de fick diarré av själva svälten och råttorna åt på dem innan de ens en gång var döda. Och se texten som är tryckt på väggen, ”Sei ruhig”, Var Stilla.
image

Se hur jävla stort Birkenau är. Varje skorsten motsvarar en träbyggnad som inte finns längre men som huserat många hundra människor, och raden av skorstenar bara pågår i det oändliga. Hundra tusen personer bodde här samtidigt, och det går inte att föreställa sig.
image

Gör det. Åk dit, det är din skyldighet. Och kom sen och påstå att det är något som inte har hänt. I dare you.

Ryanair

image

På Ryanairs del av flygplatsen i Krakow har dom den här skylten på toan.
”Släng gärna era sprutor här men kom ihåg att sätta på korken” eller?
Jag vet att det finns många sprutanvändare som inte är narkomaner,  men det är ju inte de man tänker på i första taget. Inte jag iallafall,  och inte när man är på en rätt så skabbig flygplats…

En vanlig dag på jobbet

Inte en helt vanlig dag kanske men högst relevant och emellanåt förekommande. Och otroligt befriande att komma bort från skrivbordsarbetet i Oslo och vara ute i fältet där vi konkretiserar det vi ritat och tänkt hemmavid.

image

Dagen igår började med att vi bar in två pallar med kartonger fyllda av granplantor från en stor svensk skogsfirma. De hade min svenske kollega i grönt kört ner från Uppsala till Veneto för att de är centrum för ett stort test vi ska göra i vårt projekt, WeevilSTOP. Herrarna på bilden håller på och sorterar plantorna efter storlek, för vi ska bara använda de som är 20-25 cm höga och i en sån här odling har de lite alla möjliga storlekar.
Projektet går på att utveckla en prototyp för att påföra en speciell typ vax på nederdelen av plantorna för att skydda dem mot angrepp av snytbaggen, som är en hungrig typ som gillar att äta bark från unga barrträd. Det vill säga det här gäller egentligen både gran och tall och alla storlekar av 1-2-åriga plantor, men för att kunna avgränsa lite och lyckas lösa problemet med att få på vaxen på ett bra sätt (som visar sig vara lättare sagt än gjort) har vi snävat ner det till gran, 20-25 cm. Och redan det är komplicerat nog.
Eftersom det är biologiskt material så är inte alla 20-25 cm-granar lika. Dom är faktiskt väldigt olika visar det sig; även om de är lika gamla och har vuxit under exakt samma förhållanden några centimeter ifrån varandra kan höjden variera från fem till trettio centimeter, rötterna kan vara mer eller mindre ihoptrasslade och den lilla rotklumen de sitter i kan vara fast eller lös, torr eller våt. Allt det här påverkar hur de kan hanteras, och eftersom vi snackar maskin här är den inte upplagd för individuell behandling av enheter utan tar alla likadant. Ergo en utmaning.
Men tärningen är kastad, utmaningen antagen och vi har kommit ganska långt. Just nu står det här hos våra vänner i Veneto, utrustning som vi på TI tagit fram i samarbete med övriga tekniska aktörer i projektet:

image

Och vad är det då? Jo det hela börjar längst bort vid det mannen i den blå rocken (Marcello) lutar sig mot, Pick And Place-maskinen. Den lyfter upp plantorna som sitter i en låda med fack, 9×9 st som syns i bild, och sätter dom en och en i koppar. Sen går dom vidare motsols på ett transportband, genom ett system där det kommer på vax på stammen och tyvärr lite för mycket på sidogrenarna, dom kyls i vatten, torkas lite och kommer runt och plockas ur och sätts tillbaka i lådan vaxade och klara, nederst i bild.
As simple as that.
Sen funkar inte systemet så bra och smärtfritt som vi skulle vilja, men det är ju utveckling, right? Och vi har nästan ett och ett halvt år kvar av projektet, så det här borde vi klara.

Tillbaka i Spilimbergo

image

Så har jag äntligen fått anledning att åka tillbaka till Italien för att jobba med våra italienska kollegor. Och bo på det gamla (?) fina Hotel da Afro där de har så fantastiskt god mat.
Igår åt jag det bästa sparrisrisotton jag någon gång har ätit – inkluderat den jag själv gör, och den absolut godaste leverstuvningen och förstås den fantastiska skinkan från San Daniele. Worth dying for. Till det gott, lokalt vin – för vi är i vindistrikten nu. Vevai Cooperativo Rauscedo och de andra aktörerna i området är världens främsta på att ta fram nya druvor och såklart odla dem till vin. Säg inget till fransmännen, men många av de stockar de planterar i Frankrike och gör franska viner av kommer härifrån. Jo det är sant.

I morse kunde jag inte sova, så jag gick ut och tog en promenad runt den lilla lilla stan. Sådär fin och italiensk som man föreställer sig; låga hus, järnsmidesbalkonger, terrakottafärgade hus, tegeltak, små växter och pelargoner överallt, och så bergen som ruvar i fjärran. Alperna.

Ibland önskar jag mig bort, och Spilimbergo är ett bra ställe att önska sig till. Mitt Happy Place.