Det var dagen för att dra västerut på ön. Vi gjorde våra mackor, tog med mammas hembakade bullar, kokade vatten till kaffe, tog vattenflaskor…you name it. Mat är viktiga saker, en mätt spexare är en glad spexare, som det heter. Gäller även folk på GC-tur.
Målet var Paphos, men inte förrän till sena kvällen. Nä, idag var vägen det egentliga målet. Att få stanna i varje krok där det finns en lite plastlåda gömd, som väntar på att bli hittad.
I korthet såg dagen ut så här:
Dvs miljoner små plastburkar, gömda på mer eller mindre finurliga sätt. Men det är inte det man kommer ihåg av dagen – att man hittade många, nä det jag kommer minnas av den här dagen är alla vackra platser jag sett och finurliga installationer jag klurat på.
Första stoppet var Tochni, som ligger ungefär halvvägs mellan Larnaca och Limassol. Där finns en slinga som heter Tochni trail, och som tar en runt i det böljande, gröna och blommande landskapet. Olivträd, citrusträd, lite vildvuxet, gamla hus, några ruiner, gamla kyrkor…ni fattar?
Den röda linjen är de två dagarna Paphosturen tog. Grönt är upp till Karpasias.
Så vackert att jag tänkte ”här vill jag bo om jag ska bo på Cypern”. Det har jag tänkt om andra platser också, men jag menar det varje gång, och så även här (man är väl flexibel) 🙂
Här är några bilder från dagens tur.
Tochni trail – Ruinerna av en gammal tempelriddarborgMedieval MonasteryTochni trailStranden nedanför KourionUtsikten från One lump or two, Madam?Kvällssolen vid The Aphrodite Trail – Avdimou Jetty
Det här är ett Cypern som jag tror de flesta inte ser, och det är synd. Så åk dit och upptäck, folkens!
Bara för att man är hemma (=inte på längre planerad resa) betyder det inte nödvändigtvis att man stannar i lägenheten bara för det.
Nä Totis skulle jobba, och då tog vi andra bilen och stack iväg lite i ”närområdet” – en cirkel som tenderar att vara relativt elastisk vartefter man ”bara ska dit också, och sen dit”. Det blev visst 17 mil tillslut, om man får tro Google Maps.
Den här turen var en ren GC-tur, inte tänkt något särskilt på att vara speciellt mysig, fin, eller full av upplevelser. Det var tänkt att rasa av sig lite cache-rastlöshet. Så vi började uppe vid Achna Reservoir, där vi varit förut men där det kommit fler nu.
Helt meningslöst; tre urtråkiga platser och två av dom dessutom ormfarliga – antingen låg den i en liten grotta/urgröpning i berget eller under en hög med stenar. Och här i landet kan ormar vara farliga, till skillnad från i Skandinavien. Det övergår mitt förstånd hur många som lägger cacher på helt idiotiska ställen här nere (=stenhögar av olika slag), istället för att placera dom i träd eller annat. Men jaja, man får bara se till att ha med sig en ordentlig pinne att peta med innan man sticker in handen.
En låg spridd över hela marken, den sopade vi ihop och la på rätt ställe, men sen var det in med handen i ormgrottor på meningslösa ställen. Visst, det ser fint ut, men vattnet är bara en damm så lite oklart varför man vill att folk ska komma hit. Vad vill man visa?Där uppe på toppen bor dom glada Stavrovuonierna
Vidare till klostret Stavrovouni som ligger högt upp på ett berg (Vouni = berg om jag inte minns fel), för DÄR bor det trevliga gossar. Bara gossar. Och dom är säkert trevliga, men dom har en kvinnosyn som jag inte helt sympatiserar med och som kvinna får man naturligtvis inte beträda den heliga mark som klostret står på.
Dvs män kan komma dit som turister men inte kvinnor.
Nu orkar jag inte hetsa upp mig något särskilt över det, för jag har inget större behov av att hälsa på i ett kloster om man så säger, och jag ville dit i helt andra ärenden. Ärenden som i stort tyvärr förblev ogjorda för att stigar var avstängda och somliga inte ville bli hittade.
Klart grabbarna ska ha en helikopterplatta? Fattiga munkar behöver åka helikopter ibland för att få ha det lite kul, inte sant?! Underbar utsikt iallafall; om det hade varit klart väder hade vi sett Larnaca i den riktningen ungefär.
Och vi såg några som jobbade också! Var tvungen att ta ett kort. Lantmätare.
Cypriotiska lantmätare in action. Ser ut som svenska lantmätare ungefär…Finaste och mest välgjorda gömman hittills. Säger väl lite om kvaliteten så här långt, men det tar sig säkert.
Allra sist bjuder jag på en kotte, som var en väldigt fin och välgjord gömma. Inte särskilt svår att få syn på, men någon har lagt ner tid och energi på att få den riktigt snygg. Dessutom kämpade sig min mamma upp för en jäkligt jobbig och rullgrusig backe för att komma dit (och det var det värt) så BRA JOBBAT!
Så var det äntligen dags att ge sig ut på tur på den här underbara ön! Planerna för dagen var en heldagstur på Karpasias, den långa remsan längst österut på Cypern, i den ockuperade delen.
Här har jag varit förut, men det börjar bli dryga 10 år sedan minst så det var på tiden igen.
Tidig morgon dubbel dag-resonemanget gjorde att vi faktiskt var längst ut på spetsen (iallafall så långt man kommer utan båt) redan vid halv elva. Eller om det var halv tolv, det var lite oklart sedan samtliga mobiler visade en tid och digitalklockan i bilen en annan när dom borde visa samma. Resonemanget blev att det måste varit halv elva för det kan inte ta fyra timmar att köra hemifrån och ut till spetsen, och därmed var det slut på diskussionen (som resulterade i beslutet att klockan i bilen gäller).
Väl framme vid det lilla pittoreska huset (=vita klossen där den turkiska utkiken satt och kollade efter mystisk aktivitet – men han hade takterrass!) gick vi vidare ner för backen, vilket givetvis tilldrog sig nämnda vakts intresse.
Yttersta östliga spetsen på Cypern med tillhörande öar längst ut
Elegant avledningsmanöver från den Cypriotiska delen av vår delegation möjliggjorde den yngsta delen av delegationen att rufsa runt i bergsskravlet bakom en kant för att se om det fanns några kul plastlådor att hitta. Det gjorde det. Extra triumf till mig eftersom de andra försökt hitta den här förut men inte lyckats 😀
Man kan (=får) inte åka så långt ut och inte stanna till vid klostret Apostolos Andreas på vägen tillbaka, så det gjorde vi. Blandade känslor för min del; sist jag var där hoovrade stora röda getingar med långa hängande ben över oss och var allmänt jätteäckliga, men som tur var hade dom dragit vidare (pun intentionally avoided).
Kommersen i full gång utanför Apostolos Andreas. Mamma spanar in torkade aprikoser.
In i kyrkan, ut ur kyrkan, in i kommersen utanför, ut relativt helskinnade (tre tvålar och en massa aprikoser rikare), förbi de keliga åsnorna som vet att turister betyder morötter och där min mor försökte tala förnuft med några åsnor som tyckte att de torkade aprikoserna såg extra aptitliga ut, och puh, iväg vidare….
”Nej ni får inte äta av aprikoserna, dom är mina!”
Och då var det lunch. Stannade vid en jättefin plats som besökarna använder som kombinerad soptipp och picknickplats, gud så praktiskt och så trevligt dessutom! Önskar att någon kunde röja där emellanåt så hade det varit en fantastiskt fin plats.
Picnicplats. Man ser inte skräpet, så visst ser det idylliskt ut?!
Planen för dagen var att köra sträck upp till spetsen, besöka Apostolos Andreas och sen cacha på vägen tillbaka. Och så blev det. Ett antal stopp längs vägen blev det, några lite ”jaha, varför då” och andra med mer ”wow”-känsla. Till wow-platserna räknar jag en gammal ruin, förmodligen en utkiksplats från ett krig någon gång (1974?) som bombats och nu hade armeringsjärnen spretande åt alla håll från en plats med en vidunderlig utsikt, och den längst ut för dess utsikt och det definitiva i att jag inte kunde gå längre ut för då skulle jag trillat i vattnet.
Utsikt från GC794PQ The ruins. Mamma och Totis som små myror där nere.
Men härligt att vara på norra sidan igen, det är så sprakande grönt, kuperat och allmänt fantastiskt vackert. Mer eller mindre vilda åsnor och getter som går omkring, fåglar av olika slag (mer intressanta än kråka, duva och skata), och det helt orörda Big Sands. En enorm sandstrand som pga ockupationen aldrig blivit exploaterad, och därmed är en enda lång sträcka orörda sanddyner som sträcker ut i vad som ser ut som en evighet…
Big Sands
Ett stenbrott dök vi på också längs vår väg, lite oväntat men kul. Och det är ju det som är det fantastiska med den här hobbyn; alla ställen som man oväntat stöter på när man antingen är på väg just till det stället, eller som man stannar till vid längs vägen. I love it!
Vi kom hem när det blivit mörkt, en lång och väldigt fin dag!
Det är inte bara Oslo som har en skulpturpark; här finns det också en med skulpturer mestadels i sten utförda av konstnärer från när och fjärran. Vissa enkla i sitt bildspråk och de visar det de föreställer, medan andra var lite mer utmanande för tanken.
Den här var nog min favorit
Krig? Jordbävning? En metafor för det moderna samhällets framväxande och vår önskan att krampaktigt hålla fast i varandra för att inte vara ensamma?
Insprängda bänkar här och där att sitta och vila på. Om dom rensade ogräs runt dom då och då dessutom kanske man till och med hade kunnat komma fram till dom utan machete!
Macheten syns inte i bild, men den är med. – Hur skulle dom annars kunnat komma fram till bänken?!
Parken ligger högt och vackert en bit upp längs sluttningen ner mot havet. Skulpturerna får en fin backdrop av hav och himmel som glittrar långt där borta. Riktigt najs.
Nämnde jag att det är gratis inträde? Öppet dygnet runt? Nähä, men det är det.
Det är äntligen den tiden på året då jag får börja smida planer för min sydliga resa som jag gör varje år, dvs februari börjar lida mot sitt slut och mars närmar sig och med den min Cypernresa!
För trots att jag varit på Cypern ganska många gånger vid det här laget är det så mycket av ön jag inte sett. Det är ju inte så att det är motorvägar överallt (som tur är), så det kan ta en stund att ta sig från A till B även om ön i sig självt inte är så väldigt stor.
De senaste åren har väl stegen i viss mån styrts i cachernas riktning, vilket ju inte är så tokigt eftersom dom ofta ligger där sevärdheter av olika slag finns. Och det har blivit några ändå, 239 st närmare bestämt, men det är många kvar och många sevärdheter som jag dels vill se och dels som jag vill se igen.
Jag har varit alltför lite på västsidan, så en tur till Paphos vore trevligt. Har inte varit där sedan 2010 faktiskt så det är på tiden. Köra runt lite i sluttningarna i väst och se blommande mandelträd och vackra dalar. Upp i Troodos från västsidan…
Det finns en trail norr om Paphos och ett gäng vid kusten där det förmodligen är väldigt fint att spendera en dag om vädret är okej.
Eller inte åka riktigt så långt, Episkopi kanske. Inte så långt därifrån var det en riktigt minnesvärd cache i en grotta högt upp, det var lagom lerigt ute så vi var rädda att inte få loss bilen om vi var tvungna att stanna på den lilla vägen ut förbi kyrkan. Imorgon var det faktiskt exakt 7 år sedan!
Eller upp i Troodos söderifrån – Persephone trail? Eller norrut – Mersinlik trail?
Så mycket att välja på, the game is on, och snart åker jag – tjooohooo!!
Efter en del sol och (för somliga) bad var det dags för kulturtimmen. Mammas kompis Birgit målar tavlor och hade vernissage på Skandinaviska kyrkan i Ayia Napa. Hon målar i en i mitt tycke härligt naivistisk stil med klara, enkla färger och ett i mina fullständigt okunniga ögon positivt formspråk. Man blir glad av tavlorna helt enkelt. Eller jag blir det iallafall.
Motiven är för det mesta härifrån Paralimni; kyrkor, hus, kvarteren dom bor i, hamnar….
Birgit Lindberg framför några av tavlorna som var på utställning.
Tre tavlor fick hon sålt, den första hade gått redan när vi kom ca 10 minuter efter öppning, kul, välförtjänt och GRATTIS!!!
Jag som trodde att det gick dåligt rent ekonomiskt här i landet, men så verkar det inte vara. Det formligen boomar i byggandet av nya hotell i tex Ayia Napa, något som bara för några år sen var lite på nedgång. Cypern vinner på krigen och oroligheterna runtom i östra Medelhavet; turisterna är mindre villiga att åka till tex Egypten och Turkiet, och då är Cypern det närmaste alternativet. Den enes död…
Och häromdagen var vi på jakt efter en cache. Vi vuxna hade tagit den redan för några år sen, men killarna har det inte och eftersom vi visste precis var den var så skulle det vara snabbt och enkelt. Den heter Minty Marina, och här var det förut ett kuststråk med den typiska taggiga stenen som är så vanlig och helt vedervärdig att gå på. Man skulle bygga en marina här, men så verkar det inte riktigt ha blivit, kan man säga:
Istället för en liten (eller stor) marina har det blivit pirelementsgjutningsplats (nytt ord i ordlistan, kom ihåg var du hörde det först!). Inte så vackert som en pittoresk marina med färgglada båtar, men jklgt coolt! Gigantiska plastformar för att gjuta tetraederna som man har när man bygger vågbrytare och/eller pirar. Tyvärr har jag ingen människa med på bild som tändsticksask, men det gula som sticker upp i bakgrunden är kranen från en cementbil som pumpar ner cement i en plastform i bakgrunden. En människa når väl kanske upp till vecket på en tetraeder.
Dom är asstora, men tillverkas alltså med vanlig hederlig cementgjutning ute på en plätt på Cypern. Coolt.
Efter två dagar på stranden skulle vi ta en liten tur idag, till Famagusta. Dels för att det inte är så långt, dels för att jag vill visa fler sidor av det här landet än bara strand och lägenhet, och dels för att det här med krig och folk som flyr hals över huvud borde vara av visst intresse för barnen som ju har många mer eller mindre nyanlända flyktingbarn i sin skola. Och så finns det ju en strand i Famagusta också, och en kakbutik som tydligen är värd sin egen resa.
Jag hade lite ont i magen på morgonen men det har jag ibland, är lite kramper och sen går det över efter några timmar, så det var inget att bry sig om.
Första stopp var gamla stan, den som var stängd för de flesta förut men som öppnats för alla för några få år sedan. Har skrivit om den för ett år sen när jag var där sist, men Det Obligatoriska Kortet på Kyrkan Som Blev Moské kan jag ju inte undanhålla.
Det Obligatoriska Fotot. Så, då var det klart.
Adam hade klart sagt ifrån att han ville se ruiner. Och då har han ju kommit till rätt ställe.
Vi gick runt i de gamla palatsruinerna i gamla stan en stund, kyrkan, kyrkoruiner och mer eller mindre övergivna och därmed igenväxta ansamlingar av pelarrester och gamla nedfallna kapitäler. As in Cyprus.
När vi gick förbi turistshopparna ville de köpa allt som vanligt. Vissa har en mer nykter hållning till fina saker än andra helt klart.
Efter den typen av historiska ruiner var det dags för en annan typ. Den som bör kännas lite mer aktuell. Barnen hade en blandning av vördnad för det de såg innanför staketet av döda hus och överväxta ruiner, och allmän brist på respekt genom att kasta sten på plåtar och föra ett jvla liv. Jag fattar att dom inte fattar, det gör jag knappt själv heller, men man kan fortfarande uppföra sig för det.
Men något gick in i huvudet hos dom iallafall, för Hannes grät i bilen när vi åkte därifrån. Han grät för att krig gör saker så hemskt och skadar så många människor och förstör deras saker. Senare på kvällen grät han också för att han var rädd att bli 18 år och behöva gå ut i krig om Sverige skulle hamna i krig. Problemet på kvällen verkade inte vara primärt en rädsla för att dö, utan för att inte återfödas som den han är utan kanske bli någon/något annat, eller i värsta fall inte återfödas alls utan allt skulle vara slut.
Sen var det dags för lunch. Min mage gjorde ont och jag började känna mig lite illamående, vilket jag inte brukar göra när jag har det här obehaget. Kanske behovet av mat som talade, så vi åkte till stranden. Lunch med gott, segt, färskt surdegsbröd (heja Lidl!) och sen skulle folket bada. Folket är alltså inte jag.
Alla badade. Totis har simmat ur bild men är där borta vid den lilla ön i fjärran.
Dom påstår att det var 19 grader. Jag vet inte, för jag låg i en patetisk hög på stranden och halvsov för att försöka bli av med mitt illamående. Det gick inte så bra, så jag kröp in i skuggan och la mig och där var det bättre. Kort efteråt åkte vi hem, för mamma var orolig att vakterna skulle lägga märke till mig där jag låg i skuggan och tycka att det inte var normalt.
Jag var så dålig, så kakbutiken hoppade vi över och åkte direkt hem. Väl hemma kravlade jag mig in i sovrummet och kröp ner i sängen. Sen sov jag tre timmar! Vaknade av att vi hade besök, himla trevligt, och sen har jag varit uppe hela kvällen. Så det blir ju livat att försöka sova ikväll, men vad gör man? Fortfarande ont i magen men åtminstone inte illamående. Små glädjeämnen!
Om det var mörkt och kallt när vi landade igår kväll så var det ljust och varmt när vi vaknade i morse. När vi väl kvicknade till vid halv nio var mamma och Totis uppe för länge sen och solen stod högt på himlen.
Således blev det frukost ute på altanen (något jag inte riktigt vågat hoppas på måste jag medge – härligt att ha fel ibland!), och efter frukosten var det dags för pomeloplockning på det lokala trädet. Lokalt i den bemärkelsen att det står rätt på uteplatsen – närodlat så det räcker 🙂
1. Kolla in alla från insidan. 2. Kolla in alla från utsidan. 3. Välja ut varsin och få Papous att plocka ner en 4. Lycka
Frukterna blev dagens efterrätt lite senare på kvällen och fick betyget ”lite bittrare men mycket smakrikare än dom vi äter hemma” och det tycker jag stämmer rätt bra. Helt klart var det iallafall häftigt att få plocka dom så nära.
Jag vet inte hur många gånger idag som Hannes sagt ”det är så många plantor här på Cypern” och alla ooohhs och aaahhs över fruktträd (mandelträd i blom, pomeranser, citroner, karober och säkert nåt mer), och det var otroligt kul att gå ner till havet med dem på förmiddagen.
Dom var förvarnade om att vattnet inte kommer att vara på sitt varmaste, men det verkade inte spela någon roll. Solen var skön och man kan ju iallafall leka lite med vågorna. Först med kläder på men sen kom tråkiga mamman (=jag alltså) och erbjöd badoutfit i utbyte mot kläder, eftersom man ser ju vartåt det bär lixom…
Papous har redan guppat ut och tagit med sig termometern.
Enligt utsago sa termometern 17 grader i vattnet men ”det kändes mer som 16!”. That does it – då gör det inget att jag glömde badkläderna hemma, då behövs ingen extratur till Agia Napa för min skull iallafall…
Fint med en värmande famn efter ett kallt bad
Och det var fler som var tuffa; och två bad blev det dessutom – långa bad också. Men så var dom ju som hysteriskt skakande glasspinnar när dom kom upp också.
Härligt att få sol på sig efter en lång kall vinter i snöns mörker. Eller ja, snö har det väl inte varit så mycket av direkt men ändå…
