På väg hem

Så kom dagen för hemresa. Efter en berg-och-dalbana av känslor i Corona-cirkusen, och återigen en bekant känsla av dödshot har det på något konstigt vis blivit en normalitet i det hela. Jag har accepterat det faktum att jag kommer bli smittad, och hoppas att det blir milt, men man vet aldrig eftersom jag har astma. Lungproblem verkar vara något som hör till, så vi får väl se.

Lite spännande mao att åka in till Larnaca Airport. Jag trodde flygplatsen skulle vara öde och det såg lovande ut vid incheckningen, men gawd det var mycket folk där inne. Lika långa köer till security som vanligt, och massor av folk i gaten. Jag hade tänkt att jag skulle hitta ett hörn och stå och vara ensam i, men efter att ha trängts i alla köer var väl det kanske ingen vits.

Vacker flygning över Alperna iallafall…

Tomt på flyget var det, men sen massor av folk igen när jag landade på Heathrow, och likadant på flyget till Göteborg.

O mötte mig på Landvetter och räckte över bilnyckeln med en lååång arm till min behandskade hand. Andra människor kramades och var glada för att ses, men vi kramades inte minsann, utan bara en klinisk överlämning av bilnyckel och sen gick O till flygbussen och jag tog bilen ner till min självvalda karantän nere i Åsa. Oh the romance.

Så nu är man i karantän.

En annorlunda semester

Kan man lugnt påstå att det blivit. Jag som skulle ner hit till Cypern, extra många dagar den här gången för att riktigt hinna åka runt och röra sig på ön, för att ha det varmt och skönt, slappna av, jobba lite (ja tyvärr) och sen åka hem via London där jag skulle ha ett möte i mitt projekt.

Det har delvis inträffat. Varmt och skönt har det varit alla dagar utom tre, och två av dom var planerade arbetsdagar i vilket fall så det gjorde inget. Röra sig på ön har vi gjort lite grann, innan den här Coronahistorien fullständigt lamslog mig och det inte var att tänka på att göra en 2-3-dagars tur västerut. Ja för man kommer inte till västra delarna av ön och hem igen över dagen, iallafall inte utan viss stress, och stress gillar vi inte så då blir det övernattning. Och ta in på hotell och vara i samma byggnad som en massa andra är man inte så sugen på just nu, så då blir det inget.

Ganska stationärt här i Paralimni med andra ord. Limmade vid radioapparater, mobiltelefoner, TV och skvaller för att försöka förstå vad som händer och hur man ska förhålla sig till det. Vilket ju ingen vet och alla länder säger olika, så då håller man sig helst hemma och träffar samma 2-3 personer hela tiden. Och det är ju trevligt på sitt sätt.

Onsdag och torsdag var värst för mig. Då hade jag panikkänslor över hela situationen – om jag skulle komma hem till Sverige, hur jag skulle kunna skydda mig, och tänk om jag själv redan var smittad efter att ha varit på Heathrow några timmar på fredagen och nu hade fört över det till andra? Och alla pratar om det heeeela tiden. Jag försökte få det till att vi skulle låta bli att kolla hela tiden, spara det till kvällen för inget som påverkar oss hinner ändå hända på några timmar. Men det gick dåligt. Det är svårt att inte prata om det eller tänka på det.

Men nu när det gått ytterligare några dagar har jag lugnat ner mig på nåt konstigt vis. Inte så att något blivit bättre – tvärtom har väl allt blivit värre, men det blir ett nytt normalläge på nåt vis. Man kan tydligen vänja sig vid det mesta.

Cypern 2020, dag 2 – Ute och far

Om det var gammalt och känt igår var det nytt och vackert idag. Vi åkte på GC-tur till trakterna nordväst om Larnaca, som tar ca 1,5 timme att köra härifrån. Bilen packad med mammas hembakade bullar (yes hon är ett fullblodsproffs när det gäller att baka bullar), kaffe och kakor. Ingen mat, för vi skulle ju äta på haket vid Chirokoitia som tydligen ser ut som ett hak men har rykte om sig att vara The Best.

Som vanligt när vi är ute och härjar på Ön åker vi småvägar i mer eller mindre tillgängliga trakter, stannar lite här och där och hittar små skatter och upptäcker samtidigt nya platser som vi aldrig varit på och som är så fantastiska att jag vill bo på dom allihop.

Mamma inspekterar en skylt i en lummig eukalyptusskog i halvbergen norr om Lefkara. Telefonstolpar också, exotiskt värre!

Förra gången jag var här var det trakterna runt Tochni som fullständigt bergtog mig, och dagens runda slog väl inte det, men visst var det fint. Och jag såg en livs levande kameleont för första gången i mitt liv också!

Cypern förtjänar så otroligt mycket bättre än att vara känt för Ayia Napa, fylla, skumbadsfester och annat.

Det är tex inte alla som vet att gatorna i en del byar är så trånga att det knappt går att köra igenom dom med en vanlig liten bil, bara med 2 dm marginal på varje sida om bilen. Det visste inte jag heller, och inte mitt kartprogram heller som glatt föreslog att ta oss in på de här gatorna. Efter att ha sniglat oss fram 50 cm i taget för att försäkra oss om att inte bilen skulle skrapa i på någon sida, kom vi tillslut fram till en högersväng där vi insåg att vi inte skulle klara att få runt bilen utan att fastna i kurvan. Och då är vår bil ganska liten. Så det blev till att backa in på en garageuppfart (hur dom fått in sina två bilar dit skulle jag gärna vilja se), vända bilen och köra tillbaka. Mot enkelriktat då alltså. Som tur var fick vi inget möte.

Så här i efterhand hade jag gärna haft ett foto på hur det såg ut (bland annat för att avhjälpa blackouten som inträdde när hjärnan gick i krismodus) och hur nära det var, men just då var jag lite för …. låt säga….stressad… för att ens tänka på att ta bilder. Och nej, vi åker inte dit igen för att ta en bild. Aldrig mer dom gatorna.

Och ja, gatorna var skyltade som bilväg.

Byn Lefkara ligger i ett veck i bergen. Otroligt vackert, känt för sina spetsar (som gamla yoghurttanter kränger i gathörnen, inte särskilt varken pittoreskt eller mysigt, men hey folk måste överleva även här). Byn gör sig bäst på avstånd. Eller iallafall gör den sig bäst när man håller sig på stora gator. 

Vindkraftverk blev det också en del av uppe på en höjd utanför Larnaca. Mäktiga pjäser får man väl säga.

Larnaca from above. Temat för dagen var att hitta små plastburkar här och där, så även på den här punkten.

Cypern 2020, dag 1

Så var jag äntligen här igen, på Den Fantastiska Ön. Man ska ju inte ta ut sig fullständigt redan första dagen på semestern, så dagen spenderades i närområdet. Inte så många överraskningar här numera, jag har väl sett de flesta platser här nere i öns sydöstra hörn tror jag, men det är fint att besöka kända platser igen.

Tex skulptur-och kaktusparken i Ayia Napa där det kommit massor av nya konstverk sedan jag var här senast för två år sen. Metallskulpturer till exempel, riktigt snygga dessutom.

Spana in spindeln i sitt nät…rätt biffig och glänser gyllene. Mässing gissar jag.

Annars är det mest stenskulpturer, hundratals vågar jag påstå, och det blir fler och fler varje år. Vissa stora och intressanta, andra mest lite konstiga och känns som en bra deal för en konstnär som fått mycket pengar (?) för att göra en gigantisk näsa och mun. Men så har jag heller aldrig utgett mig för att vara någon konstkännare – och det lär väl aldrig hända heller.

Jättefina blommor i metall, som vajar i vinden. Ayia Napas hotellcirkus i bakgrunden.

Ut i omvärlden – med fara för livet?

Det är dags för min årliga resa till Cypern för att hälsa på mamma och Totis. Biljetterna bokades i höstas när ingen vanlig människa associerade Corona med något annat än blekt öl, men tiderna förändras.

Jag är inte så jätteorolig (då hade jag inte åkt…), jag tänker på det som en influensa som är lite kraftigare än vanligt och som det är bra att passa sig för i allmänhet, men inte som ett dödshot.

Fast helt cool är jag nog inte ändå; jag tvättar händerna med mer tvål än vanligt, och jag använder handsprit som jag aldrig någonsin använder. Och visst försöker jag hålla mig lite avsides här på Heathrow medan jag väntar? Hur man nu håller sig avsides på Heathrow med miljoner människor i rörelse samtidigt.

På Cypern är dom tydligen helt hysteriska, enligt mamma.

Den som lever får se, men visst vore det uselt att överleva bröstcancer bara för att dö i Covid-19?

Way out west

Det var dagen för att dra västerut på ön. Vi gjorde våra mackor, tog med mammas hembakade bullar, kokade vatten till kaffe, tog vattenflaskor…you name it. Mat är viktiga saker, en mätt spexare är en glad spexare, som det heter. Gäller även folk på GC-tur.

Målet var Paphos, men inte förrän till sena kvällen. Nä, idag var vägen det egentliga målet. Att få stanna i varje krok där det finns en lite plastlåda gömd, som väntar på att bli hittad.

I korthet såg dagen ut så här:


Dvs miljoner små plastburkar, gömda på mer eller mindre finurliga sätt. Men det är inte det man kommer ihåg av dagen – att man hittade många, nä det jag kommer minnas av den här dagen är alla vackra platser jag sett och finurliga installationer jag klurat på.

Första stoppet var Tochni, som ligger ungefär halvvägs mellan Larnaca och Limassol. Där finns en slinga som heter Tochni trail, och som tar en runt i det böljande, gröna och blommande landskapet. Olivträd, citrusträd, lite vildvuxet, gamla hus, några ruiner, gamla kyrkor…ni fattar?

Den röda linjen är de två dagarna Paphosturen tog. Grönt är upp till Karpasias.

Så vackert att jag tänkte ”här vill jag bo om jag ska bo på Cypern”. Det har jag tänkt om andra platser också, men jag menar det varje gång, och så även här (man är väl flexibel) 🙂

Här är några bilder från dagens tur.

Tochni trail – Ruinerna av en gammal tempelriddarborg

Medieval Monastery

Tochni trail

Stranden nedanför Kourion

Utsikten från One lump or two, Madam?

Kvällssolen vid The Aphrodite Trail – Avdimou Jetty

Det här är ett Cypern som jag tror de flesta inte ser, och det är synd. Så åk dit och upptäck, folkens!

GC-tur meddelst bil

Bara för att man är hemma (=inte på längre planerad resa) betyder det inte nödvändigtvis att man stannar i lägenheten bara för det.

Nä Totis skulle jobba, och då tog vi andra bilen och stack iväg lite i ”närområdet” – en cirkel som tenderar att vara relativt elastisk vartefter man ”bara ska dit också, och sen dit”. Det blev visst 17 mil tillslut, om man får tro Google Maps.

Achna-Stavrovouni-Pyrga-hem.JPG

Den här turen var en ren GC-tur, inte tänkt något särskilt på att vara speciellt mysig, fin, eller full av upplevelser. Det var tänkt att rasa av sig lite cache-rastlöshet. Så vi började uppe vid Achna Reservoir, där vi varit förut men där det kommit fler nu.

Helt meningslöst; tre urtråkiga platser och två av dom dessutom ormfarliga – antingen låg den i en liten grotta/urgröpning i berget eller under en hög med stenar. Och här i landet kan ormar vara farliga, till skillnad från i Skandinavien. Det övergår mitt förstånd hur många som lägger cacher på helt idiotiska ställen här nere (=stenhögar av olika slag), istället för att placera dom i träd eller annat. Men jaja, man får bara se till att ha med sig en ordentlig pinne att peta med innan man sticker in handen.

2018-03-05 Achna dam
En låg spridd över hela marken, den sopade vi ihop och la på rätt ställe, men sen var det in med handen i ormgrottor på meningslösa ställen. Visst, det ser fint ut, men vattnet är bara en damm så lite oklart varför man vill att folk ska komma hit. Vad vill man visa?

2018-03-05 Stavrovouni
Där uppe på toppen bor dom glada Stavrovuonierna

Vidare till klostret Stavrovouni som ligger högt upp på ett berg (Vouni = berg om jag inte minns fel), för DÄR bor det trevliga gossar. Bara gossar. Och dom är säkert trevliga, men dom har en kvinnosyn som jag inte helt sympatiserar med och som kvinna får man naturligtvis inte beträda den heliga mark som klostret står på.

Dvs män kan komma dit som turister men inte kvinnor.

Nu orkar jag inte hetsa upp mig något särskilt över det, för jag har inget större behov av att hälsa på i ett kloster om man så säger, och jag ville dit i helt andra ärenden. Ärenden som i stort tyvärr förblev ogjorda för att stigar var avstängda och somliga inte ville bli hittade.

 

 

2018-03-05 GC-tur norr om Larnaca Stavrovouni.jpg
Klart grabbarna ska ha en helikopterplatta? Fattiga munkar behöver åka helikopter ibland för att få ha det lite kul, inte sant?! Underbar utsikt iallafall; om det hade varit klart väder hade vi sett Larnaca i den riktningen ungefär.

Och vi såg några som jobbade också! Var tvungen att ta ett kort. Lantmätare.

2018-03-05-gc-tur-norr-om-larnaca-24.jpg
Cypriotiska lantmätare in action. Ser ut som svenska lantmätare ungefär…

2018-03-05-gc-tur-norr-om-larnaca-28.jpg
Finaste och mest välgjorda gömman hittills. Säger väl lite om kvaliteten så här långt, men det tar sig säkert.

Allra sist bjuder jag på en kotte, som var en väldigt fin och välgjord gömma. Inte särskilt svår att få syn på, men någon har lagt ner tid och energi på att få den riktigt snygg. Dessutom kämpade sig min mamma upp för en jäkligt jobbig och rullgrusig backe för att komma dit (och det var det värt) så BRA JOBBAT!

En heldag på Karpasias

Så var det äntligen dags att ge sig ut på tur på den här underbara ön! Planerna för dagen var en heldagstur på Karpasias, den långa remsan längst österut på Cypern, i den ockuperade delen.

Karpasias

Här har jag varit förut, men det börjar bli dryga 10 år sedan minst så det var på tiden igen.

Tidig morgon dubbel dag-resonemanget gjorde att vi faktiskt var längst ut på spetsen (iallafall så långt man kommer utan båt) redan vid halv elva. Eller om det var halv tolv, det var lite oklart sedan samtliga mobiler visade en tid och digitalklockan i bilen en annan när dom borde visa samma. Resonemanget blev att det måste varit halv elva för det kan inte ta fyra timmar att köra hemifrån och ut till spetsen, och därmed var det slut på diskussionen (som resulterade i beslutet att klockan i bilen gäller).

Väl framme vid det lilla pittoreska huset (=vita klossen där den turkiska utkiken satt och kollade efter mystisk aktivitet – men han hade takterrass!) gick vi vidare ner för backen, vilket givetvis tilldrog sig nämnda vakts intresse.

2018-03-04 Karpasias (3).jpg
Yttersta östliga spetsen på Cypern med tillhörande öar längst ut

Elegant avledningsmanöver från den Cypriotiska delen av vår delegation möjliggjorde den yngsta delen av delegationen att rufsa runt i bergsskravlet bakom en kant för att se om det fanns några kul plastlådor att hitta. Det gjorde det. Extra triumf till mig eftersom de andra försökt hitta den här förut men inte lyckats 😀

Man kan (=får) inte åka så långt ut och inte stanna till vid klostret Apostolos Andreas på vägen tillbaka, så det gjorde vi. Blandade känslor för min del; sist jag var där hoovrade stora röda getingar med långa hängande ben över oss och var allmänt jätteäckliga, men som tur var hade dom dragit vidare (pun intentionally avoided).

2018-03-04 Karpasias (6).jpg
Kommersen i full gång utanför Apostolos Andreas. Mamma spanar in torkade aprikoser.

In i kyrkan, ut ur kyrkan, in i kommersen utanför, ut relativt helskinnade (tre tvålar och en massa aprikoser rikare), förbi de keliga åsnorna som vet att turister betyder morötter och där min mor försökte tala förnuft med några åsnor som tyckte att de torkade aprikoserna såg extra aptitliga ut, och puh, iväg vidare….

2018-03-04 Karpasias (13).jpg
”Nej ni får inte äta av aprikoserna, dom är mina!”

Och då var det lunch. Stannade vid en jättefin plats som besökarna använder som kombinerad soptipp och picknickplats, gud så praktiskt och så trevligt dessutom! Önskar att någon kunde röja där emellanåt så hade det varit en fantastiskt fin plats.

20180304_131703.jpg
Picnicplats. Man ser inte skräpet, så visst ser det idylliskt ut?!

Planen för dagen var att köra sträck upp till spetsen, besöka Apostolos Andreas och sen cacha på vägen tillbaka. Och så blev det. Ett antal stopp längs vägen blev det, några lite ”jaha, varför då” och andra med mer ”wow”-känsla. Till wow-platserna räknar jag en gammal ruin, förmodligen en utkiksplats från ett krig någon gång (1974?) som bombats och nu hade armeringsjärnen spretande åt alla håll från en plats med en vidunderlig utsikt,  och den längst ut för dess utsikt och det definitiva i att jag inte kunde gå längre ut för då skulle jag trillat i vattnet.

 

2018-03-04 Karpasias (27).jpg
Utsikt från GC794PQ The ruins. Mamma och Totis som små myror där nere.

Men härligt att vara på norra sidan igen, det är så sprakande grönt, kuperat och allmänt fantastiskt vackert. Mer eller mindre vilda åsnor och getter som går omkring, fåglar av olika slag (mer intressanta än kråka, duva och skata), och det helt orörda Big Sands. En enorm sandstrand som pga ockupationen aldrig blivit exploaterad, och därmed är en enda lång sträcka orörda sanddyner som sträcker ut i vad som ser ut som en evighet…

2018-03-04 Karpasias (16).jpg
Big Sands

Ett stenbrott dök vi på också längs vår väg, lite oväntat men kul. Och det är ju det som är det fantastiska med den här hobbyn; alla ställen som man oväntat stöter på när man antingen är på väg just till det stället, eller som man stannar till vid längs vägen. I love it!

2018-03-04 Karpasias (40).jpg

Vi kom hem när det blivit mörkt, en lång och väldigt fin dag!