Way out west

Det var dagen för att dra västerut på ön. Vi gjorde våra mackor, tog med mammas hembakade bullar, kokade vatten till kaffe, tog vattenflaskor…you name it. Mat är viktiga saker, en mätt spexare är en glad spexare, som det heter. Gäller även folk på GC-tur.

Målet var Paphos, men inte förrän till sena kvällen. Nä, idag var vägen det egentliga målet. Att få stanna i varje krok där det finns en lite plastlåda gömd, som väntar på att bli hittad.

I korthet såg dagen ut så här:


Dvs miljoner små plastburkar, gömda på mer eller mindre finurliga sätt. Men det är inte det man kommer ihåg av dagen – att man hittade många, nä det jag kommer minnas av den här dagen är alla vackra platser jag sett och finurliga installationer jag klurat på.

Första stoppet var Tochni, som ligger ungefär halvvägs mellan Larnaca och Limassol. Där finns en slinga som heter Tochni trail, och som tar en runt i det böljande, gröna och blommande landskapet. Olivträd, citrusträd, lite vildvuxet, gamla hus, några ruiner, gamla kyrkor…ni fattar?

Den röda linjen är de två dagarna Paphosturen tog. Grönt är upp till Karpasias.

Så vackert att jag tänkte ”här vill jag bo om jag ska bo på Cypern”. Det har jag tänkt om andra platser också, men jag menar det varje gång, och så även här (man är väl flexibel) 🙂

Här är några bilder från dagens tur.

Tochni trail – Ruinerna av en gammal tempelriddarborg
Medieval Monastery
Tochni trail
Stranden nedanför Kourion
Utsikten från One lump or two, Madam?
Kvällssolen vid The Aphrodite Trail – Avdimou Jetty

Det här är ett Cypern som jag tror de flesta inte ser, och det är synd. Så åk dit och upptäck, folkens!

GC-tur meddelst bil

Bara för att man är hemma (=inte på längre planerad resa) betyder det inte nödvändigtvis att man stannar i lägenheten bara för det.

Nä Totis skulle jobba, och då tog vi andra bilen och stack iväg lite i ”närområdet” – en cirkel som tenderar att vara relativt elastisk vartefter man ”bara ska dit också, och sen dit”. Det blev visst 17 mil tillslut, om man får tro Google Maps.

Achna-Stavrovouni-Pyrga-hem.JPG

Den här turen var en ren GC-tur, inte tänkt något särskilt på att vara speciellt mysig, fin, eller full av upplevelser. Det var tänkt att rasa av sig lite cache-rastlöshet. Så vi började uppe vid Achna Reservoir, där vi varit förut men där det kommit fler nu.

Helt meningslöst; tre urtråkiga platser och två av dom dessutom ormfarliga – antingen låg den i en liten grotta/urgröpning i berget eller under en hög med stenar. Och här i landet kan ormar vara farliga, till skillnad från i Skandinavien. Det övergår mitt förstånd hur många som lägger cacher på helt idiotiska ställen här nere (=stenhögar av olika slag), istället för att placera dom i träd eller annat. Men jaja, man får bara se till att ha med sig en ordentlig pinne att peta med innan man sticker in handen.

2018-03-05 Achna dam
En låg spridd över hela marken, den sopade vi ihop och la på rätt ställe, men sen var det in med handen i ormgrottor på meningslösa ställen. Visst, det ser fint ut, men vattnet är bara en damm så lite oklart varför man vill att folk ska komma hit. Vad vill man visa?
2018-03-05 Stavrovouni
Där uppe på toppen bor dom glada Stavrovuonierna

Vidare till klostret Stavrovouni som ligger högt upp på ett berg (Vouni = berg om jag inte minns fel), för DÄR bor det trevliga gossar. Bara gossar. Och dom är säkert trevliga, men dom har en kvinnosyn som jag inte helt sympatiserar med och som kvinna får man naturligtvis inte beträda den heliga mark som klostret står på.

Dvs män kan komma dit som turister men inte kvinnor.

Nu orkar jag inte hetsa upp mig något särskilt över det, för jag har inget större behov av att hälsa på i ett kloster om man så säger, och jag ville dit i helt andra ärenden. Ärenden som i stort tyvärr förblev ogjorda för att stigar var avstängda och somliga inte ville bli hittade.

 

 

2018-03-05 GC-tur norr om Larnaca Stavrovouni.jpg
Klart grabbarna ska ha en helikopterplatta? Fattiga munkar behöver åka helikopter ibland för att få ha det lite kul, inte sant?! Underbar utsikt iallafall; om det hade varit klart väder hade vi sett Larnaca i den riktningen ungefär.

Och vi såg några som jobbade också! Var tvungen att ta ett kort. Lantmätare.

2018-03-05-gc-tur-norr-om-larnaca-24.jpg
Cypriotiska lantmätare in action. Ser ut som svenska lantmätare ungefär…
2018-03-05-gc-tur-norr-om-larnaca-28.jpg
Finaste och mest välgjorda gömman hittills. Säger väl lite om kvaliteten så här långt, men det tar sig säkert.

Allra sist bjuder jag på en kotte, som var en väldigt fin och välgjord gömma. Inte särskilt svår att få syn på, men någon har lagt ner tid och energi på att få den riktigt snygg. Dessutom kämpade sig min mamma upp för en jäkligt jobbig och rullgrusig backe för att komma dit (och det var det värt) så BRA JOBBAT!

En heldag på Karpasias

Så var det äntligen dags att ge sig ut på tur på den här underbara ön! Planerna för dagen var en heldagstur på Karpasias, den långa remsan längst österut på Cypern, i den ockuperade delen.

Karpasias

Här har jag varit förut, men det börjar bli dryga 10 år sedan minst så det var på tiden igen.

Tidig morgon dubbel dag-resonemanget gjorde att vi faktiskt var längst ut på spetsen (iallafall så långt man kommer utan båt) redan vid halv elva. Eller om det var halv tolv, det var lite oklart sedan samtliga mobiler visade en tid och digitalklockan i bilen en annan när dom borde visa samma. Resonemanget blev att det måste varit halv elva för det kan inte ta fyra timmar att köra hemifrån och ut till spetsen, och därmed var det slut på diskussionen (som resulterade i beslutet att klockan i bilen gäller).

Väl framme vid det lilla pittoreska huset (=vita klossen där den turkiska utkiken satt och kollade efter mystisk aktivitet – men han hade takterrass!) gick vi vidare ner för backen, vilket givetvis tilldrog sig nämnda vakts intresse.

2018-03-04 Karpasias (3).jpg
Yttersta östliga spetsen på Cypern med tillhörande öar längst ut

Elegant avledningsmanöver från den Cypriotiska delen av vår delegation möjliggjorde den yngsta delen av delegationen att rufsa runt i bergsskravlet bakom en kant för att se om det fanns några kul plastlådor att hitta. Det gjorde det. Extra triumf till mig eftersom de andra försökt hitta den här förut men inte lyckats 😀

Man kan (=får) inte åka så långt ut och inte stanna till vid klostret Apostolos Andreas på vägen tillbaka, så det gjorde vi. Blandade känslor för min del; sist jag var där hoovrade stora röda getingar med långa hängande ben över oss och var allmänt jätteäckliga, men som tur var hade dom dragit vidare (pun intentionally avoided).

2018-03-04 Karpasias (6).jpg
Kommersen i full gång utanför Apostolos Andreas. Mamma spanar in torkade aprikoser.

In i kyrkan, ut ur kyrkan, in i kommersen utanför, ut relativt helskinnade (tre tvålar och en massa aprikoser rikare), förbi de keliga åsnorna som vet att turister betyder morötter och där min mor försökte tala förnuft med några åsnor som tyckte att de torkade aprikoserna såg extra aptitliga ut, och puh, iväg vidare….

2018-03-04 Karpasias (13).jpg
”Nej ni får inte äta av aprikoserna, dom är mina!”

Och då var det lunch. Stannade vid en jättefin plats som besökarna använder som kombinerad soptipp och picknickplats, gud så praktiskt och så trevligt dessutom! Önskar att någon kunde röja där emellanåt så hade det varit en fantastiskt fin plats.

20180304_131703.jpg
Picnicplats. Man ser inte skräpet, så visst ser det idylliskt ut?!

Planen för dagen var att köra sträck upp till spetsen, besöka Apostolos Andreas och sen cacha på vägen tillbaka. Och så blev det. Ett antal stopp längs vägen blev det, några lite ”jaha, varför då” och andra med mer ”wow”-känsla. Till wow-platserna räknar jag en gammal ruin, förmodligen en utkiksplats från ett krig någon gång (1974?) som bombats och nu hade armeringsjärnen spretande åt alla håll från en plats med en vidunderlig utsikt,  och den längst ut för dess utsikt och det definitiva i att jag inte kunde gå längre ut för då skulle jag trillat i vattnet.

 

2018-03-04 Karpasias (27).jpg
Utsikt från GC794PQ The ruins. Mamma och Totis som små myror där nere.

Men härligt att vara på norra sidan igen, det är så sprakande grönt, kuperat och allmänt fantastiskt vackert. Mer eller mindre vilda åsnor och getter som går omkring, fåglar av olika slag (mer intressanta än kråka, duva och skata), och det helt orörda Big Sands. En enorm sandstrand som pga ockupationen aldrig blivit exploaterad, och därmed är en enda lång sträcka orörda sanddyner som sträcker ut i vad som ser ut som en evighet…

2018-03-04 Karpasias (16).jpg
Big Sands

Ett stenbrott dök vi på också längs vår väg, lite oväntat men kul. Och det är ju det som är det fantastiska med den här hobbyn; alla ställen som man oväntat stöter på när man antingen är på väg just till det stället, eller som man stannar till vid längs vägen. I love it!

2018-03-04 Karpasias (40).jpg

Vi kom hem när det blivit mörkt, en lång och väldigt fin dag!

 

Skulpturparken i Ayia Napa

Det är inte bara Oslo som har en skulpturpark; här finns det också en med skulpturer mestadels i sten utförda av konstnärer från när och fjärran. Vissa enkla i sitt bildspråk och de visar det de föreställer, medan andra var lite mer utmanande för tanken.

Den här var nog min favorit

2018-03-03 Skulpturparken i Ayia Napa (15)
Krig? Jordbävning? En metafor för det moderna samhällets framväxande och vår önskan att krampaktigt hålla fast i varandra för att inte vara ensamma?

Insprängda bänkar här och där att sitta och vila på. Om dom rensade ogräs runt dom då och då dessutom kanske man till och med hade kunnat komma fram till dom utan machete!

2018-03-03 Skulpturparken i Ayia Napa (16).jpg
Macheten syns inte i bild, men den är med. – Hur skulle dom annars kunnat komma fram till bänken?!

Parken ligger högt och vackert en bit upp längs sluttningen ner mot havet. Skulpturerna får en fin backdrop av hav och himmel som glittrar långt där borta. Riktigt najs.

2018-03-03 Skulpturparken i Ayia Napa (3)

Nämnde jag att det är gratis inträde? Öppet dygnet runt? Nähä, men det är det.

Smider planer

Det är äntligen den tiden på året då jag får börja smida planer för min sydliga resa som jag gör varje år, dvs februari börjar lida mot sitt slut och mars närmar sig och med den min Cypernresa!

För trots att jag varit på Cypern ganska många gånger vid det här laget är det så mycket av ön jag inte sett. Det är ju inte så att det är motorvägar överallt (som tur är), så det kan ta en stund att ta sig från A till B även om ön i sig självt inte är så väldigt stor.

De senaste åren har väl stegen i viss mån styrts i cachernas riktning, vilket ju inte är så tokigt eftersom dom ofta ligger där sevärdheter av olika slag finns. Och det har blivit några ändå, 239 st närmare bestämt, men det är många kvar och många sevärdheter som jag dels vill se och dels som jag vill se igen.

Min Cypernkarta

Jag har varit alltför lite på västsidan, så en tur till Paphos vore trevligt. Har inte varit där sedan 2010 faktiskt så det är på tiden. Köra runt lite i sluttningarna i väst och se blommande mandelträd och vackra dalar. Upp i Troodos från västsidan…

Det finns en trail norr om Paphos och ett gäng vid kusten där det förmodligen är väldigt fint att spendera en dag om vädret är okej.

Eller inte åka riktigt så långt, Episkopi kanske. Inte så långt därifrån var det en riktigt minnesvärd cache i en grotta högt upp, det var lagom lerigt ute så vi var rädda att inte få loss bilen om vi var tvungna att stanna på den lilla vägen ut förbi kyrkan. Imorgon var det faktiskt exakt 7 år sedan!

Eller upp i Troodos söderifrån – Persephone trail? Eller norrut – Mersinlik trail?

Så mycket att välja på, the game is on, och snart åker jag – tjooohooo!!

Kultur mitt i semestern

Efter en del sol och (för somliga) bad var det dags för kulturtimmen. Mammas kompis Birgit målar tavlor och hade vernissage på Skandinaviska kyrkan i Ayia Napa. Hon målar i en i mitt tycke härligt naivistisk stil med klara, enkla färger och ett i mina fullständigt okunniga ögon positivt formspråk. Man blir glad av tavlorna helt enkelt. Eller jag blir det iallafall. 

Motiven är för det mesta härifrån Paralimni; kyrkor, hus, kvarteren dom bor i, hamnar….

Birgit Lindberg framför några av tavlorna som var på utställning.

Tre tavlor fick hon sålt, den första hade gått redan när vi kom ca 10 minuter efter öppning, kul, välförtjänt och GRATTIS!!!

Industricoolhet

Jag som trodde att det gick dåligt rent ekonomiskt här i landet, men så verkar det inte vara. Det formligen boomar i  byggandet av nya hotell i tex Ayia Napa, något som bara för några år sen var lite på nedgång. Cypern vinner på krigen och oroligheterna runtom i östra Medelhavet; turisterna är mindre villiga att åka till tex Egypten och Turkiet, och då är Cypern det närmaste alternativet. Den enes död…

Och häromdagen var vi på jakt efter en cache. Vi vuxna hade tagit den redan för några år sen, men killarna har det inte och eftersom vi visste precis var den var så skulle det vara snabbt och enkelt. Den heter Minty Marina, och här var det förut ett kuststråk med den typiska taggiga stenen som är så vanlig och helt vedervärdig att gå på. Man skulle bygga en marina här, men så verkar det inte riktigt ha blivit, kan man säga:


Istället för en liten (eller stor) marina har det blivit pirelementsgjutningsplats (nytt ord i ordlistan, kom ihåg var du hörde det först!). Inte så vackert som en pittoresk marina med färgglada båtar, men jklgt coolt! Gigantiska plastformar för att gjuta tetraederna som man har när man bygger vågbrytare och/eller pirar. Tyvärr har jag ingen människa med på bild som tändsticksask, men det gula som sticker upp i bakgrunden är kranen från en cementbil som pumpar ner cement i en plastform i bakgrunden. En människa når väl kanske upp till vecket på en tetraeder.

Dom är asstora, men tillverkas alltså med vanlig hederlig cementgjutning ute på en plätt på Cypern. Coolt.